Motivering
Den föreslagna lagstiftningen i huvuddrag
Allmänt
Enligt propositionen (s. 6) avser förslaget inte "att
desto vidare ingripa i de krav som ställs på ordnandet
av vattentjänster, utan endast precisera verkställandet
av de krav som gäller befintliga avloppssystem i brukbart
skick, om vilka det finns bestämmelser" i förordningen
om behandling av hushållsavloppsvatten i områden
utanför vattentjänstverkens avloppsnät
(, den s.k. avloppsvattensförordningen).
Med förslaget vill man enligt motiven särskilt
göra klart när det är möjligt
att avvika från de krav som avloppsvattensförordningen
ställer på behandlingen av hushållsavloppsvatten.
Det måste således bedömas mot det lagstiftningskomplex
som består av miljöskyddslagen (),
lagen om vattentjänster ()
och avloppsvattensförordningen, inte minst författningarnas
tilllämpningsområden och möjligheterna
att avvika från dem.
Avloppsvattensförordningen
Avloppsvattensförordningen har utfärdats med stöd
av 11 och 18 § i miljöskyddslagen. Av dem gäller
framför allt 18 § avloppsvatten från
hushåll. I paragrafens sägs att det i fråga
om avloppsvatten från vattenklosetter och annat hushållsavloppsvatten
genom förordning av statsrådet kan utfärdas
bestämmelser om reningsanläggningar och reningsmetoder,
samlingsbrunnar, användning och underhåll av sådana
anläggningar och om infiltrationsområden och avlägsnande
av slam, med särskild hänsyn till målen för
det riksomfattande vattenskyddet. Paragrafens 2 mom. medger undantag
från skyldigheten i förordningen i vissa fall.
Det väsentliga med tanke på det aktuella lagförslaget är
4 § 1 mom. i avloppsvattensförordningen eftersom
det anger gränsvärdena för miljöbelastningen.
Där sägs att den belastning som avloppsvatten
utgör i miljön i fråga om organisk materia
ska minskas med minst 90 procent, totalt fosfor med minst 85 procent
och totalt kväve med minst 40 procent jämfört
med belastningen från obehandlat avloppsvatten. I 2 mom.
nämns de områden som på vissa villkor är
undantagna från skyldigheterna; på dem tillämpas
kommunens miljöskyddsbestämmelser enligt 19 § i
miljöskyddslagen.
I 12 § finns särskilda övergångs-
och undantagsbestämmelser. Huvudregeln är att
avloppssystemet ska uppfylla kraven i 4 § senast tio år efter
det att förordningen har trätt i kraft. Övergångstiden
täcker ändå inte in sådana situationer där
det på fastigheten utförs reparations- eller ändringsarbeten
som enligt markanvändnings- och bygglagen ()
kräver byggnads- eller åtgärdstillstånd
eller anmälan om byggande.
Undantagsbestämmelsen finns i 12 § 4 mom. På fastigheter
med en övergångstid på 10 år
där de åtgärder som efterlevnaden av
behandlingskraven i 4 § förutsätter är
dyra eller i tekniskt hänseende exceptionellt krävande
och därför oskäliga för fastighetsinnehavaren
och belastningen på miljön kan anses ringa, kan
förbättringen av avloppssystemet göras
senare än vad som föreskrivs, dock senast inom
14 år efter att förordningen trätt i
kraft, eller senare i samband med att de beskrivna åtgärderna
genomförs. Det betyder att möjligheten till undantag
enligt avloppsvattensförordningen i regel löper
ut i slutet av 2017.
Lagen om vattentjänster
Utifrån 6 § 1 mom. i lagen om vattentjänster
svarar ägaren eller innehavaren av en fastighet för vattenförsörjning
och avloppshantering på sin fastighet enligt vad som bestäms
i den lagen eller i någon annan lag. Enligt 2 § i
avloppsvattensförordningen tillämpas förordningen
inte bl.a. om fastighetens avloppssystem bör anslutas till
ett sådant vattentjänstverks avloppssystem som
avses i 3 § i lagen om vattentjänster. Som regeringen
framhåller i sin proposition (s. 4) begränsar
bestämmelserna i lagen om vattentjänster och de
beslut som fattats i kommunen med stöd av lagen tillämpningsområdet
för avloppsvattensförordningen.
Miljöskyddslagen
Den föreslagna 103 §.
Regeringen föreslår att 103 § i miljöskyddslagen
kompletteras med ett nytt 3 och 4 mom. om undantag från
kraven på behandling av hushållsavloppsvatten
i avloppsvattensförordningen. Ett generellt villkor för
undantag är att de åtgärder som krävs
enligt förordningen som helhet bedöms vara oskäliga
och att belastningen på miljön kan anses ringa.
Till denna del är det bara fråga om att flytta över
den nuvarande möjligheten till undantag enligt 18 § 2 mom.
till 103 §, där det också annars föreskrivs
om en allmän skyldighet att rena avloppsvatten.
Enligt propositionens motivering (s. 6) har det rått
oklarhet om i vilken utsträckning 18 § 2 mom.
gör det möjligt att bedöma rimligheten mot
fastighetsinnehavarens personliga egenskaper och ekonomiska situation.
Därför föreslås det att det
i det nya 103 § 3 mom. också ska listas sådana
faktorer i anknytning till fastigheten och dess innehavare som ska
beaktas som undantag i bedömningen.
Det som är betydelsefullt med tanke på undantaget är
att det är den kommunala miljömyndigheten som
enligt 4 mom. beviljar undantag på ansökan, alltså utifrån
prövning i enskilda fall. Undantaget gäller fastighetsvis
och i längst fem år åt gången.
Ikraftträdandebestämmelsen.
I 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen sägs
det att "de allmänna kraven på behandling av avloppsvatten
inte tilllämpas på befintliga avloppssystem som är
i brukbart skick, om fastighetsinnehavaren och övriga personer
som bor permanent på fastigheten har fyllt 68 år
vid ikraftträdandet". Jämfört med det
föregående kan detta anses vara ett tills vidare
gällande uppskov med att iaktta de allmänna behandlingskraven
för avloppsvatten som enligt statistiken kommer att vara
ganska kortvarigt och som direkt grundar sig på lag (nedan automatiskt
uppskov).
Sammanfattning
Det kommer alltså framdeles att finnas tre olika möjligheter
till undantag eller uppskov med kraven på avloppsvattensrening
i glesbygden. För det första automatiskt uppskov
på grund av ålder enligt ikraftträdandebestämmelsen
i lagförslaget. För det andra befrielse enligt
individuell prövning som beviljas av den kommunala miljövårdsmyndigheten.
För det tredje den särskilda övergångsbestämmelsen
i den åtminstone tills vidare gällande avloppsvattensförordningen, som
sannolikt medger det allra längsta uppskovet med skyldigheterna
i förordningen. Regeringen har inte gjort någon
bedömning av hur de undantag som föreslås
i lagen och det automatiska uppskovet ställer sig till övergångsbestämmelsen
i avloppsvattensförordningen. Situationen kan
sägas vara oklar.
Utgångspunkter för en konstitutionell bedömning
av lagförslaget
Allmänt
Lagförslaget har beröringspunkter med flera grundläggande
fri- och rättigheter. Det automatiska uppskovet huvudsakligen
på grund av ålder har för det första
samband med 6 § 2 mom. i grundlagen. Paragrafen föreskriver
att ingen får särbehandlas utan godtagbart skäl
på grund av bland annat ålder.
För det andra tangerar förslagen på grund
av vad de gäller 20 § 1 mom. i grundlagen, där
det sägs att var och en bär ansvar för
naturen och dess mångfald samt för miljön
och kulturarvet. Bestämmelsen omfattar både att
hindra ödeläggelse av miljön eller miljöförstöring
och aktiva åtgärder som gynnar miljön.
Bestämmelsen ger således uttryck för
människans alltomfattande ansvar för en sådan övergripande
ekonomisk och samhällelig verksamhet att den garanterar
att den levande och livlösa naturens mångfald
kan bevaras (se RP 309/1993 rd). Grundlagsutskottet
har tidigare bedömt bestämmelsen mot egendomsskyddet.
Efter reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna,
men innan den nya grundlagen trädde i kraft, konstaterade
utskottet att 12 § (15 § i grundlagen) och 14
a § (nuvarande 20 §) i regeringsformen förhåller
sig på ett sådant sätt till varandra
att 14 a § för det första inte skapar
några förpliktelser för enskilda individer och
att den för det andra inte utgör en särskild grund
för att inrikta toleransförpliktelser speciellt
på markägarna. Å andra sidan utgör
båda delar av samma regeluppsättning för
grundläggande fri- och rättigheter och kan därmed
inverka på tolkningen av varandra i ett sammanhang där målet
bland annat är att främja en hållbar
balans mellan människan och naturen i lagstiftningsväg
(GrUU 21/1996 rd, GrUU 38/1998 rd). Som utskottet
ser det är samma utgångspunkter tilllämpliga
på den aktuella situationen.
Den föreslagna lagen medger undantag från behandlingskraven
för avloppsvatten i avloppsvattensförordningen
och därför måste man se närmare
på den innan lagförslaget bedöms.
Avloppsvattensförordningen
Utskottet erinrar att det påpekade redan när
miljöskyddslagen ursprungligen stiftades att den i väsentliga
delar bygger på förordningar av statsrådet.
Det ansåg att bemyndigandena att utfärda förordning
i 2 kap. i förslaget till miljöskyddslag var schematiskt
och vidlyftigt formulerade (se GrUU 11/1999 rd). Bedömningen
gällde också 11 och 18 § som avloppsvattensförordningen har
utfärdats med stöd av.
Utskottet har bedömt bestämmelserna i avloppsvattensförordningen
i samband med behandlingen av det föreliggande lagförslaget.
Det anser att förordningen i detta nu innehåller
sådana normer om individens skyldigheter som på grund
av 80 § i grundlagen uppenbart bör ingå i lag.
Grundlagsbestämmelsen kräver att alla viktiga
bestämmelser som påverkar individens rättsliga
ställning bör utfärdas genom lag. Den som
utfärdar förordningar kan emellertid genom lag
bemyndigas att utfärda närmare bestämmelser
om sådant som är av mindre betydelse för
individens rättigheter och skyldigheter (se RP 1/1998
rd). Den gällande avloppsvattensförordningen
innehåller så vitt utskottet kan se helt klart
inte enbart bestämmelser av detta slag. Som exempel nämner
det 4 § där det föreskrivs om de allmänna
kraven på hur avloppsvatten ska behandlas, med noggranna
procentuella gränser. Sådana bestämmelser
om väsentliga skyldigheter för individen hör,
precis som undantagen, på grund av innehållet
hemma i lag. Formellt sett är det dessutom osäkert
om de relativt generellt formulerade bemyndigandebestämmelserna
i 11 och 18 § i miljöskyddslagen ens ursprungligen har
räckt till för att ange sådana gränser
i en förordning. Utskottet påminner att det har
brukat anse att 80 § 1 mom. i grundlagen direkt begränsar
tolkningen av bemyndigandebestämmelserna och innehållet
i bestämmelser som utfärdas med stöd
av bemyndigandena (se t.ex. GrUU 17/2010 rd).
Slutligen framhåller det att relationen mellan övergångsbestämmelsen
i förordningen och den föreslagna lagstiftningen
bör klarläggas med omsorg.
Det är nödvändigt att miljöutskottet
i samråd med miljöministeriet behandlar frågan
och bedömer i vilka delar statsrådets förordning
om behandling av hushållsavloppsvatten i områden
utanför vattentjänstverkens avloppsnät
() utgör sådana
normer som med hänsyn till 80 § i grundlagen bör
ingå i lag och förutsätter att miljöministeriet ännu
under den nuvarande riksdagens mandatperiod åtgärdar
saken så att den stämmer överens med
grundlagen.
I samma sammanhang bör miljöutskottet vara mycket
noga med att kraven på behandling av hushållsavloppsvatten
utformas så att det med skäliga investeringar
och fungerande teknik de facto också går att uppfylla
dem klanderfritt.
En konstitutionell bedömning av förslagen
Allmänt
Syftet med lagförslaget är att införa
bestämmelser om behandling av hushållsavloppsvatten
som tar större hänsyn till enskilda personer och
deras livssituation än den gällande lagstiftningen.
Förslagets samhälleliga syfte kan således
sägas vara att samordna miljöhänsyn med
ett krav på social rättvisa. Ett viktigt bedömningskriterium är
en persons ålder, både i 103 § om villkoren
för undantag i enskilda fall och i fråga om det
automatiska uppskovet i ikraftträdandebestämmelsen. Åldersgränsen är
dessutom särskilt angiven i den sistnämnda bestämmelsen.
Med hänsyn till diskrimineringsförbudet i
6 § 2 mom. i grundlagen är det en känslig
fråga om grundläggande fri- och rättigheter
att lagstifta om åldern — inte minst när
en exakt åldersgräns är angiven — och
därför vill utskottet innan det behandlar lagförslaget
se närmare tillbaka på sin tidigare praxis för
att behandla lagförslag som involverar åldersgränser.
Utskottets praxis visavi åldersgränser
Det finns i det stora hela två huvudmotiv för
att ange åldersgränser i lagstiftningen. För
det första vill man inte att en viss grupp ska omfattas
av någon förmån eller också behöver
det bestämmas om en skyldighet bara i relation till personer
i en viss ålder. Ett annat skäl är att åldersgränserna
underlättar administrativt, för om det lagstiftas
om en åldersgräns behövs det kanske inte
någon prövning från fall till fall — eller
de fall som kräver prövning blir i varje fall
färre. Utskottet framhåller att det inte i sig är
konstitutionellt tvivelaktigt att ange åldersgränser,
men det kräver någon godtagbar orsak med tanke
på de grundläggande fri- och rättigheterna.
Utskottets praxis är grovt taget tudelad när
det gäller åldersgränser. Åldersgränserna
har å ena sidan varit aktuella när det gällt
unga personer och å andra sidan när det handlat
om äldre människor. Några fall som gäller
de sistnämnda tas upp nedan.
Under 2005 års riksmöte tog utskottet upp
ett förslag till lag om ändring av socialvårdslagen (RP
95/2005 rd). Då gällde frågan
framför allt särbehandlingen av dem som fyllt
80 år, eftersom lagen förpliktade kommunerna att
ge dem som överskridit åldersgränsen
tillgång till en bedömning av behovet av socialservice
senast inom sju dagar från det att kontakt tagits. Utskottet
gjorde följande bedömning av detta särbehandlingskriterium:
"Förslaget att särbehandla dem som fyllt 80 år bygger
på forskningsdata som visar att äldre människors
funktionsförmåga ofta försvagas kraftigt
strax efter att de uppnått denna ålder. Utskottet
anser att det finns godtagbara grunder för bestämmelserna
med tanke på de grundläggande rättigheterna.
Dessutom handlar det om en i och för sig obetydlig skillnad
i tidpunkten för tillgång till en bedömning
av servicebehovet och därför föranleder
det inga anmärkningar med hänsyn till grundlagens
6 §." (Se GrUU 34/2005 rd).
Utskottet uttalade bland annat följande om regeringens
proposition (RP 242/2002 rd) med förslag
till ändring av pensionslagstiftningen:
"Att personer i olika åldrar får pension på olika
grunder stöter inte på några problem
med hänsyn till grundlagens 6 §, om särbehandlingen inte är
godtycklig eller skillnaderna i pensionsskyddet blir oskäliga.
I propositionen finns en lång rad på ålder
eller födelseår baserade särbehandlande
bestämmelser. Pensionen växer exempelvis enligt
5 § med 1,5 eller 1,9 eller 4,5 % per år
beroende på arbetstagarens ålder och i 12 b § bestäms
det att personer under 53 år har en mindre pensionsavgift än
de som fyllt 53 år.
Saken är av sådan art att det i och för
sig är helt naturligt med åldersgränser
inom pensionssystemet. Propositionen syftar till att säkerställa finansieringen
av pensionerna och garantera likställdhet samt locka folk
att stanna längre kvar i arbetet. Med hänsyn till
detta finns det enligt utskottets mening ingenting att anmärka
mot propositionen med avseende på grundlagens 6 §." (Se GrUU
60/2002 rd). Men det påpekade att propositionen
brister i att det inte har gjorts några ansatser att motivera åldersgränserna
på alla punkter.
Under 2002 års riksmöte tog utskottet upp
ett förslag till lag om ändring av lagen om utkomstskydd
för arbetslösa (RP 223/2004
rd). I det sammanhanget aktualiserades en bestämmelse om
att personer i åldern 65—67 år inte beviljas utbildningsdagpenning.
Utskottet gjorde följande bedömning av förslaget:
"Enligt propositionens motivering är det inte ändamålsenligt
att utbildningsdagpenningen omfattas av bestämmelserna
eftersom studier som stöds med utbildningsdagpenning i
regel är långvarigare medan målet är
att sysselsätta en arbetslös. Ur grundlagssynvinkel
utgör de här faktorerna en acceptabel grund för
bestämmelserna." (Se GrUU 42/2004 rd).
Sammanfattning
Utskottets praxis visar alltså att det inte har ansetts
som något konstitutionellt problem att ange åldersgränser
bara det har funnits godtagbara argument för det. Vidare
visar den att de godtagbara argumenten också måste
stå i ett sakligt och nära samband med lagens
syfte. Som det framhålls i förarbetena till reformen
av de grundläggande fri- och rättigheterna är
kraven höga på de förbjudna särbehandlingsgrunder
som räknas upp inte minst i 6 § 2 mom. i grundlagen
(se RP 309/1993 rd).
Exemplen visar att utskottet ofta stött sig på forskningsdata
och statistik, om inte förslaget redan i sig varit klart
rationellt och lämpligt (som GrUU 42/2004 rd ovan).
Om det inte funnits adekvat statistik att tillgå har utskottet
påpekat detta och uppmanat att ta fram sådan (se GrUU
46/2002 rd).
Utskottets policy kan sammanfattas med att det i sin bedömning
av om särbehandling på grund av ålder är
acceptabelt eller inte för det första väger
in den normativa aspekten, framför allt de grundläggande
fri- och rättigheterna, för det andra de fakta
som den föreslagna särbehandlingen motiveras med
och för det tredje vilka möjligheter det de facto
finns att uppnå lagstiftningens syfte med särbehandlingen.
Ikraftträdandebestämmelsen
I 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen beskrivs automatiskt
uppskov, alltså att de allmänna kraven på behandling
av avloppsvatten inte tillämpas om fastighetsinnehavaren
och övriga personer som bor permanent på fastigheten
har fyllt 68 år när lagen träder i kraft.
Ett annat villkor är att fastigheten har ett avloppssystem
i brukbart skick när lagen träder i kraft. Regeringen
motiverar åldersgränsen (s. 14) med att 68 år är
den senaste möjliga tidpunkten för ålderspension. Enligt
motiven har "de fastighetsinnehavare och övriga invånare över
68 år som avses i bestämmelsen redan då hunnit
gå i pension och deras inkomstnivå är
därför klart lägre i medeltal än
de arbetsföras och man kan inte heller vänta sig
att den höjs under deras livstid". Utifrån statistiken kan
man dessutom räkna med att när den yngsta medlemmen
i ett hushåll uppnår över 68 års ålder
kommer åtminstone varannan fastighet de närmaste
tio åren antingen att få nya invånare
eller bli tomma när fastighetsinnehavaren avlider eller
flyttar till ett serviceboende eller någon annan vårdinstitution.
Därmed är den tid som fastighetsinnehavaren
kan räkna med att ha nytta av betydande investeringar i
fastigheten klart kortare än i genomsnitt.
Avloppsvattensförordningens syfte är enligt 1 § att
minska utsläppen av hushållsavloppsvatten och
miljöföroreningen med särskilt beaktande
av de riksomfattande målen för vattenvården. Tanken
bakom bestämmelsen om automatiskt uppskov har uppenbart
varit att undvika att ett stort antal pensionerade människor
gör en ansökan om prövning i enskilda
fall utifrån nya 103 § 3 mom. En sådan
strävan att minska det administrativa arbetet är
i sig begriplig, men den kan inte vara ett godtagbart argument enligt
6 § 2 mom. i grundlagen för att ange
en åldersgräns, anser utskottet.
Bestämmelsen har bundits upp vid 68 års ålder
för att det är den allmänna åldersgränsen
i pensionslagstiftningen, både för att tjäna
in pension och bevilja pension. Dessutom är det den obligatoriska
avgångsåldern i både stats- och kommunförvaltningen.
Man kan alltså anse att lagstiftaren redan i andra sammanhang
har ansett 68 års ålder vara en sådan
brytpunkt där en persons funktionsförmåga
har förändrats på ett betydelsefullt
sätt. Denna försämring i funktionsförmågan
och den nytta som den som gjort en investering förväntas
ha av investeringen i relation till den nödvändiga
ekonomiska satsningen på ett behandlingssystem för
hushållsavsloppsvatten och till personens ekonomiska situation
utgör så vitt utskottet kan se sådana skäl
enligt propositionen som kan motivera lagstiftaren att undanta en
viss grupp från lagfästa skyldigheter om det bedöms
som oskäligt att kunna uppfylla dem. Enligt propositionens
motivering (s. 7) varierar investeringarna utifrån avloppsvattensförordningen
fastighetsvis vanligen mellan 1 000 och 10 000 euro, beroende på förhållandena
på byggplatsen och det existerande avloppssystemets funktionsduglighet
och reparationsbehov. Det automatiska uppskovet kan därmed
ses som acceptabelt för att uppnå lagens syfte
utan oskälig belastning för äldrebefolkningen.
Åldersgränsen har ett sakligt och nära
samband med lagförslaget i och med att det avser att tydliggöra
när det är möjligt att avvika från
de gällande kraven på behandling av avloppsvatten.
Det förefaller helt klart att äldre som bor på landsbygden
kommer att ha det svårast att uppfylla villkoren och då kan
ett undantag för dem på ett naturligt sätt
kopplas ihop med lagförslagets syfte.
Utskottet anser därmed att 6 § 2 mom. i grundlagen
ger godtagbara argument för åldersgränsen
68 år i ikraftträdandebestämmelsen. Det ser
också ett sådant alternativ som acceptabelt att
inte bara en persons ålder utan också hans eller
hennes sociala omständigheter beaktas bättre än
vad som föreslås. En möjlighet är
till exempel att alla de som får ålderspension
eller förtida ålderspension enligt folkpensionslagen
omfattas av automatiskt uppskov.
Ikraftträdandebestämmelsens 2 mom. behöver ändras
på vissa punkter. För det första är
det klart att automatiskt uppskov bara är tillämpligt på en
eller flera fastighetsinnehavare som permanent bor på en
fastighet. Med fastighetsinnehavare avses enligt motiven (s. 13) ägaren
till fastigheten eller en sådan innehavare av hyresrätt
som ansvarar för fastighetens avloppssystem. Att det är
fastighetsinnehavaren som har ansvaret framgår till exempel
av 12 § 4 mom. i avloppsvattensförordningen. I
bestämmelsen behöver man inte nämna andra
personer som bor på fastigheten, eftersom deras inverkan
på bestämmelsens tillämplighet oberoende
av deras ålder beaktas i bedömningen av miljöbelastningen. Men
för att undvika en oklar bestämmelse menar grundlagsutskottet
att miljöutskottet bör överväga
om det behövs en särskild bestämmelse
om detta i 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen.
Utskottet har också fäst avseende vid skrivningen,
inte minst i relation till den grundläggande rättigheten
till miljö i 20 § 1 mom. i grundlagen. Som bestämmelsen är
skriven tilllämpas de allmänna kraven på behandling
av avloppsvatten inte på befintliga avloppssystem som är
i brukbart skick när lagen träder i kraft (kurs.
här), om fastighetsinnehavaren har fyllt 68 år
vid ikraftträdandet. Bestämmelsen ser ut att låsa
det automatiska uppskovet vid tidpunkten för lagens ikraftträdande.
Men 85 § ger tillsammans med redan gällande 1
och 2 mom. i 103 § i miljöskyddslagen
den kommunala miljövårdsmyndigheten tillräckligt
goda möjligheter att reagera, om det sker förändringar
på fastigheten längre fram. Grundlagsutskottet
menar att miljöutskottet av de skäl som hänger
samman med 20 § 1 mom. i grundlagen särskilt bör
lyfta fram detta i motiveringen till sitt betänkande.
Den föreslagna 103 §
3 mom.
Syftet med det nya 103 § 3 mom. är som sagt
att förtydliga undantagen i nuvarande 18 § 2 mom.
i miljöskyddslagen. Utskottet noterar att uttrycken i 103 § 3
mom. genomgående är allmänna, som "fastighetsinnehavaren"
och "fastigheten är belägen". Enligt
lydelsen är tillämpningen alltså inte
bunden av fastighetens användningsändamål.
Propositionens motivering ger emellertid en ganska motstridig
uppfattning om bestämmelsens tillämpningsområde.
Först säger regeringen (s. 12) att möjligheten
att ansöka om fastighetsvisa undantag från kravet
på behandling enligt avloppsvattensförordningen
"inte begränsas i den gällande 18 § endast
till fastigheter med fast bosättning, utan den kan utgående
från formuleringen i bestämmelsen också tillämpas
på sådana fritidsfastigheter som omfattas av avloppsvattensförordningen,
dvs. som i allmänhet har vattenklosett eller i övrigt är
högt utrustade". Detta bekräftas på sätt
och vis längre fram i kapitlet "Ikraftträdande"
(s.14), där det sägs att möjligheten
till undantag kan flyttas från 18 § till 103 § som
3 och 4 mom. och att "avsikten med den föreslagna lagändringen
inte är att inskränka tillämpningsområdet
för undantagsbestämmelsen".
Uttalandena i motiven på sidan 13 förefaller att
stå i strid med detta. Enligt det första har avsikten
varit att "vid bedömningen av grunderna för undantag
beakta om det är fråga om permanent bebodda fastigheter
eller om fritidsfastigheter". Två meningar senare konstateras
det att "iakttagandet av kraven i avloppsvattensförordningen
inte lika lätt kan bli oskäligt för fastighetsinnehavaren
när det gäller en fritidsbostad som när
det gäller en fastighet som används som egen bostad,
nödvändig för försörjningen".
Argumentet är ganska svagt, menar utskottet. Det är
allmänt känt att gränsen mellan en fast
bostad och en fritidsbostad har blivit allt mer flytande. En del
bor kanske större delen av året i sin fritidsbostad.
Det är möjligt tack vare att fritidsbostäderna
numera är allt bättre utrustade. Vid sådant åretruntboende
uppfylls villkoret i 103 § 3 mom. att belastningen på miljön
kan anses ringa svårligen. Mestadels är det väl
fortfarande så att fritidsbostäder används
under några få månader på våren
och sommaren. Då kan man i regel anta att belastningen
på miljön är liten. Men konsekvensen
av att tillämpa 103 § 3 mom. enligt motiven kan
vara att en mindre bemedlad person eller en person med ett socialt
betalningshinder i övrigt är förhindrad
att ansöka om individuell befrielse om han eller hon går
till väga på normalt vis med sin fritidsfastighet.
Det beror i sin tur uteslutande på att fritidsfastigheter
kategoriskt undantas från bestämmelsens tillämpningsområde.
Grundlagsutskottet har inte kommit på något klart
och godtagbart argument för att undanta fritidsfastigheter
från tillämpningsområdet för 103 § 3
mom. Därför anser det att miljöutskottet bör överväga
att i motiveringen till sitt betänkande lyfta fram att
bestämmelsen måste gå att tillämpa
också på fritidsbostäder.
4 mom.
Det ska vara den kommunala miljövårdsmyndigheten
som på ansökan beviljar undantag enligt 3 mom.
Undantaget beviljas fastighetsvis (kurs. här)
för högst fem år i sänder. Bestämmelsen
har inte motiverats på något sätt.
Utskottet anser att bestämmelsen inte är helt lämplig
i denna form eftersom villkoren för undantag till stor
del är kopplade till fastighetsinnehavarens person. Grundlagsutskottet
anser följaktligen att miljöutskottet bör överväga
att ändra sista meningen i momentet så att det är "sökanden"
som beviljas undantaget.
Övrigt
Bestämmelsernas tydlighet
Utskottet har redan i ett annat sammanhang bedömt miljöskyddslagen
med avseende på bestämmelsernas tydlighet. Det
påpekade då följande: "Miljöskyddslagen är
sammantaget mycket svårtydd. Inte minst den stora mängden interna
paragrafhänvisningar medverkar till att göra lagen
svårläst och svårbegriplig. Därför
bör lagens struktur och systematik totalt ses över
i framtiden". (Se GrUU 23/2009 rd).
Bestämmelserna blir inte ett dugg tydligare av att
man nu går så besynnerligt till väga
att man vill lagstifta om undantag från skyldigheter som lagts
fast i en förordning. Att begreppen utnyttjas på olika
sätt gör det inte heller lättare att
förstå lagstiftningen som helhet. I de föreslagna ändringarna
i miljöskyddslagen används begreppet "fastighetsinnehavare",
som täcker in både fastighetens ägare
och innehavaren av hyresrätt i en viss ställning.
Det avviker från lagen om vattentjänster, där
begreppen ägare och innehavare är separata till
exempel i 6 §.