Motivering
Bestämmelsernas retroaktiva verkan.
Enligt 2 mom. i ikraftträdelsebestämmelsen
i förslaget till lag om ändring av räntelagen
tillämpas lagen på dröjsmålsränta
som löper efter lagens ikraftträdande, även
om skuldens rättsgrund uppkommit före lagens ikraftträdande. Även
3 och 4 mom. påverkar skuldförhållanden
som uppkommit innan lagen trädde i kraft. Dröjsmålsränta som
skall betalas av en fysisk person kan enligt 5 mom. jämkas
retroaktivt med stöd av 11 §. Ikraftträdelsebestämmelsen
i det tredje lagförslaget tillåter även
den retroaktiv jämkning. Likaså påverkar
7 mom. om ny referensränta i räntelagens ikraftträdelsebestämmelse
avtalsvillkor som gäller när lagen träder
i kraft.
De föreslagna övergångsbestämmelserna innebär
ingrepp i förmögenhetsrättsliga avtalsförhållanden
som uppkommit innan lagen trädde i kraft. Sådana
avtalsförhållandens fortbestånd omfattas
av det egendomsskydd som grundlagens 15 § 1 mom. garanterar
var och en. Grundlagsutskottet har i sin tolkningspraxis ställt
sig negativt till retroaktiva ingrepp, även om det inte är
en absolut regel att ingrepp inte får göras i
avtalsförhållanden (se t.ex. GrUU 37/1998
rd, s. 2/I och GrUU 48/1998
rd, s. 2/II samt övervägandena
i dem). Lagstiftning som gör intrång på egendomsskyddet
bör, såsom regeringen gjort i propositionen, bedömas
utifrån de allmänna förutsättningarna
för begränsningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna.
Dröjsmålsräntans belopp.
När det gäller konsument- och bostadskrediter
enligt 2 § 2 mom. i lagförslaget är avtal
om dröjsmålsränta utan verkan till den
del gäldenären förbundit sig att betala
en högre dröjsmålsränta än
vad den föreslagna lagen föreskriver. Dröjsmålsräntan
uppgår till Europeiska Centralbankens referensränta
enligt 12 § plus sju procentenheter. Dröjsmålsräntan kan
till följd av lagen sjunka för skulder som uppkommit
innan lagen trädde i kraft.
Om man ser till de grundläggande fri- och rättigheterna
bygger förslaget på godtagbara grunder. Syftet är
att göra det lättare för privatpersoner
att klara av sina skulder när de dröjsmålsräntor
som den tidigare lagen tillät blivit oskäligt
höga till följd av en allmän nedgång
i räntenivån. Regleringen avser främst
att förbättra villkoren för dem som ådrog
sig skulder under lågkonjunkturen i början av
1990-talet. Den föreslagna lagstiftningen dikteras av ett
tungt vägande samhälleligt behov. En likabehandling av
gäldenärerna talar också för
förslaget.
Med hänsyn till att lagstiftning som griper in i en
grundläggande rättighet måste vara proportionerlig är
det relevant att de retroaktiva verkningarna gäller dröjsmålsräntan.
Det handlar om beloppet av en straffliknande påföljd
för att betalningen av en skuld försenats och
inte om ett sådant typiskt grundläggande avtalsvillkor
som bestämmer fordringsägarens avkastningsförväntningar.
Grundlagsutskottet har betraktat bestämmelser om dröjsmålsränta
främst som rättsliga normer för verkställighet
som i regel kan sättas i kraft genom vanlig lag också när
de går in på egendomsskyddet (GrUU 9/1998
rd). En lagfäst dröjsmålsränta
av föreslagen storlek kan för borgenärens
del inte anses oskälig. Det faktum att bestämmelserna
om dröjsmålsränta har retroaktiv verkan
påverkar följaktligen inte lagstiftningsordningen.
Jämkning av dröjsmålsränta.
Jämkning av avtalsvillkor är ett försök
att uppnå rättvisa när ett ursprungligt
villkor i ett avtal blivit oskäligt för någon
av parterna. Grundlagsutskottets vedertagna tolkningspraxis (se GrUU
3/1982 rd) har varit att bestämmelser
om jämkning av oskäliga avtalsvillkor, även
om de har retroaktiva verkningar, inte påverkar lagstiftningsordningen. Jämkningsbestämmelserna
i det första och det tredje lagförslaget utgör
inget problem med tanke på grundlagen.
Ny referensränta.
På denna punkt grundar sig propositionen på regleringar
inom den Europeiska ekonomiska och monetära unionen gällande en
enhetlig europeisk referensränta. Dröjsmålsränta
eller annan ränta skall enligt 7 mom. i ikraftträdelsebestämmelsen
fastställas på grundval av den referensränta
som avses i 12 §, också i det fall att det i ett
avtal ingånget innan lagen trädde i kraft hänvisas
till de i bestämmelsen åsyftade referensräntor
som ministeriet eller Finlands Bank fastställt. I speciella
situationer som denna är det enligt grundlagsutskottet
i princip tillåtet att genom vanlig lag föreskriva att
räntorna byts ut också i gällande avtal
(GrUU 34/1998 rd, s. 2/I).
De nya bestämmelserna är inte oskäliga
jämfört med de ursprungliga avtalsvillkoren. Bestämmelserna
om ny referensränta påverkar inte lagstiftningsordningen.