Motivering
Riksdagens godkännande
När godkännande är nödvändigt
Avtalen EU—USA.
Avtalen EU—USA grundar sig på artikel 24 och
38 i fördraget om Europeiska unionen (nedan unionsfördraget).
Med stöd av artikel 24.1 i unionsfördraget
får Europeiska unionens råd bemyndiga ordförandelandet,
som om det är lämpligt ska biträdas av kommissionen,
att inleda förhandlingar för att ingå ett
avtal med en eller flera stater eller internationella organisationer
om genomförande av avdelning V i unionsfördraget
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Rådet
ingår sådana avtal efter rekommendation av ordförandelandet.
Avtalen kan utifrån artikel 24.4 och 38 i unionsfördraget
också omfatta bestämmelser om frågor
som hänför sig till unionsfördragets
avdelning VI om polissamarbete och straffrättsligt samarbete.
Enligt artikel 24.5 är ett sådant avtal inte bindande
för en medlemsstat vars företrädare i
rådet förklarar att medlemsstaten måste
uppfylla vissa krav som följer av dess egna konstitutionella
förfaranden. De övriga rådsmedlemmarna
kan enas om att avtalet likväl ska gälla provisoriskt.
Det betyder att avtalet tillämpas provisoriskt också i
de medlemsstater som förklarar att de måste uppfylla
vissa krav som följer av deras egna konstitutionella förfaranden.
Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande
om Amsterdamfördraget (GrUU 10/1998 rd, s. 7)
att dåvarande artikeln J.14, som motsvarar artikel 24 i
unionsfördraget, garanterar medlemsstaterna en särskild
ratificeringsmöjlighet om de förklarar detta.
Det menade att fördragsbestämmelserna överlåter
traktatkompetens till organ utanför vår konstitution
och inom nya områden som inte ingår i anslutningsfördraget.
Det stod i strid med den dåvarande grundlagsbestämmelsen
om befogenhet att ingå avtal och gjorde att förslaget till
lag om ikraftsättande av Amsterdamfördraget måste
behandlas i inskränkt grundlagsordning.
I sitt utlåtande om Nicefördraget (GrUU 38/2001
rd) bedömde utskottet att traktatkompetensen i sedermera
antagna och för närvarande gällande artikel
24 i unionsfördraget är oförändrad
jämfört med Amsterdamfördraget. Utskottet ansåg
inte heller att behandlingsordningen för Nicefördraget
påverkades av de då nya bestämmelserna
om att medlemsstaterna kunde komma överens om provisorisk
tillämpning av ett avtal som ingåtts med stöd
av artikel 24 också i en sådan medlemsstat som
förklarat att den måste uppfylla vissa krav som
följde av dess konstitutionella förfaranden. Bestämmelsen
ansågs göra det möjligt att ett avtal
som ingåtts genom beslut med kvalificerad majoritet träder
i kraft provisoriskt också i en medlemsstat som motsatt
sig avtalet och som kommit med en förklaring. Utskottet
bedömde att ordningen var en nödvändighet, inte
minst i en utvidgad union, och att den suveränitetsbegränsning
som det medgav var så pass obetydlig att den inte inverkade
på behandlingsordningen för avtalet.Utskottet
har också i sina utlåtanden om statsrådets
redogörelse om förberedelserna inför
regeringskonferensen (GrUU 7/2003 rd, s. 6—7 och
GrUU 36/2006 rd, s. 8—9) sett på möjligheterna
att reglera unionens traktatkompetens utifrån artikel 24
(eller motsvarande) i unionsfördraget med hänsyn
till vår grundlag.
De aktuella avtalen EU—USA är de första
avtalen på området straffrättsligt samarbete
som ingåtts utifrån artikel 24 och 38 i unionsfördraget.
Avtalen har förhandlats fram med ett bemyndigande som rådet
gett ordförandelandet den 26 april 2002, och de har undertecknats
i Washington den 25 juni 2003. Finland lämnade vid ett
sammanträde i rådet för rättsliga
och inrikes frågor den 6 juni 2003 en förklaring
enligt artikel 24.5 om att vissa krav som följer av våra konstitutionella
förfaranden måste uppfyllas. Utöver Finland
har elva andra medlemsstater lämnat en likadan förklaring.
Någon överenskommelse om provisorisk tillämpning
av avtalen EU—USA har inte ingåtts.
Riksdagens godkännande är det konstitutionella
förfarandet i Finland vid beslut om godkännande
av internationella förpliktelser enligt 94 § 1
mom. i grundlagen. Hit hör t.ex. sådana fördrag
och andra internationella förpliktelser som innefattar
bestämmelser inom området för lagstiftning.
Av propositionens motivering framgår att avtalen EU—USA
innefattar gott om bestämmelser som hör till området
för lagstiftning. Därför behövs
riksdagens godkännande för avtalen enligt vår
grundlag.
Betydelsen av att avtalen EU—USA godkänns.
Finland är inte formellt sett part i avtalen EU—USA,
trots att avtalen utifrån artikel 20 i utlämningsavtalet
EU—USA och artikel 16 i avtalet EU—USA om ömsesidig
rättslig hjälp också tilllämpas
på EU:s medlemsstater. Det handlar om avtal mellan Europeiska
unionen och Amerikas förenta stater, så som framgår
av avtalsrubriker, inledande stycken och bestämmelser om
de avtalsslutande parterna. En medlemsstats formella status i relation
till de avtalsslutande parterna framgår dessutom av att
ett avtal som ingåtts enligt artikel 24 och 38 i unionsfördraget
kan bli provisoriskt tillämpligt också i en medlemsstat som
i rådet förklarat att den måste uppfylla
vissa krav som följer av dess egna konstitutionella förfaranden.
När riksdagen beslutar om godkännande av sådana
avtal beslutar den därför enligt utskottets mening
inte om godkännande av att Finland särskilt förbinder
sig vid avtalen.Uttrycket "ratificeringsoption" som vanligen
används om artikel 24.5 i unionsfördraget är
vilseledande, eftersom det hänvisar till en medlemsstats
särskilda möjlighet att godkänna avtalet
genom att ratificera det (jfr också GrUU 10/1998
rd, s. 7, där fördragsbestämmelserna
konstateras tillförsäkra medlemsstaten en "särskild
möjlighet till ratificering", och GrUU 7/2003 rd,
s. 6, som medger att en medlemsstat ställer "nationell
ratificering" som villkor för att ett avtal som ingåtts
utifrån artikel 24 ska vara bindande). Däremot
beslutar riksdagen om det finns något hinder från
Finlands sida för att rådet tar ett beslut utifrån
artikel 24 och 38 i unionsfördraget om att avtalen ska
vara bindande. Den nationella beredningen av rådets beslut
ska i sinom tid dessutom ske särskilt utifrån
93 § 2 mom. och 96 § i grundlagen.
Förpliktelser mellan Finland och USA.
Utlämningsprotokollet Finland—USA och överenskommelsen
Finland—USA om ömsesidig rättslig hjälp
preciserar och kompletterar avtalen EU—USA. Formellt sett är
de bilaterala fördrag mellan Finland och USA och innefattar
en mängd bestämmelser som hör till området
för lagstiftning. Därför behövs
riksdagens godkännande för protokollet och överenskommelsen.
Godkännandebeslutets räckvidd
Enligt propositionen godkänner riksdagen avtalen EU—USA
och förpliktelserna mellan Finland och USA i sin helhet.
I det senare fallet svarar det mot formuleringen i 94 § 1
mom. i grundlagen och redan hävdvunnen praxis (GrUU 36/2006
rd, s. 3).
Det konstitutionella förfarandet kräver att också avtalen
EU—USA antas i sin helhet, så som regeringen föreslår.
De har ingåtts utifrån artikel 24 och 38 i unionsfördraget
och är formellt sett inte s.k. blandade avtal, eller avtal
med delad kompetens, och kan därför inte i likhet med
blandade avtal (GrUU 16/2005 rd, s. 3) bara antas i de
delar som faller inom Finlands befogenhet. På den punkten är
propositionen helt korrekt.
Ikraftsättande
Ikraftsättandelagarna
De bestämmelser i fördrag och andra internationella
förpliktelser som hör till området för
lagstiftning sätts enligt 95 § 1 mom. i kraft
genom lag. I övrigt sätts internationella förpliktelser
i kraft genom förordning av republikens president, med
de undantag som följer av 93 § 2 mom. i grundlagen.
De här bestämmelserna i grundlagen gäller fördrag
och andra internationella förpliktelser som Finland ingått
och kräver så vitt utskottet kan se inte nödvändigt
statsinterna åtgärder för att unionens
internationella avtal ska kunna sättas i kraft. Men avtalen
på området polissamarbete och straffrättsligt
samarbete har nuförtiden en något oklar status
i relation till den unionsrätt som ska tillämpas
i medlemsstaterna. Det är olämpligt att grunderna
för förpliktelser av den typ som avtalen EU—USA
representerar och som gäller den enskildes rättsliga
ställning är juridiskt oklara. Det som i det aktuella
fallet gör det ännu mer problematiskt att man
avstår från statsinterna ikraftsättandeåtgärder är
att båda avtalen EU—USA tillsammans med de bilaterala förpliktelserna
mellan Finland och USA i sak utgör en orubblig helhet och
att de bestämmelser i de bilaterala avtalen som hör
till området för lagstiftningen i varje fall måste
sättas i kraft genom lag på grund av 95 § 1
mom. i grundlagen. Av unionsrätten följer inget
hinder för att sätta i kraft avtalen EU—USA
genom nationell lag, anser utskottet.
I propositionen ingår förslag till lagar om
sättande i kraft av förpliktelserna mellan Finland och
USA och de bestämmelser i avtalen EU—USA som hör
till området för lagstiftning, och därmed
finner utskottet propositionen lämplig till denna del.
Utskottet uppmärksammar formuleringen i 1 § i
förslaget till lag om ikraftträdande av utlämningsavtalet
EU—USA. Enligt paragrafen gäller de bestämmelser
som hör till området för lagstiftning
som lag "sådana Finland har förbundit sig till
dem". Formuleringen är likadan i 1 § i förslaget
till lag om ikraftträdande av avtalet EU—USA om ömsesidig
rättslig hjälp.
Den här typen av formulering används i blancobestämmelserna
i lagar om sättande i kraft av fördrag som Finland
ingått. Men Finland är formellt sett inte part
i överenskommelserna EU—USA. Bestämmelserna
i de här avtalen blir bindande för Finland som
medlem i EU och utifrån beslut i rådet, även
om rådets slutliga beslut om att avtalen ska vara bindande
i Finland kräver att vi uppfyller de krav som följer
av våra konstitutionella förfaranden. Därför är
det på sin plats att se över formuleringen i lagförslagen,
t.ex. på följande sätt: bestämmelserna
"gäller som lag sådana som Finland som medlemsstat
i Europeiska unionen har förbundit sig till dem".
Bemyndigande att utfärda förordning
Enligt 2 § i förslaget till lag om ikraftträdande
av utlämningsavtalet EU—USA kan närmare
bestämmelser om verkställigheten av lagen utfärdas
genom förordning av statsrådet. Enligt 3 § bestäms
det också genom förordning av statsrådet
när lagen träder i kraft. En liknande bestämmelse
om statsrådets befogenhet att utfärda förordning
ingår i de övriga lagförslagen i propositionen.
Enligt 93 § 2 mom. i grundlagen svarar statsrådet
för den nationella beredningen av beslut som fattas i Europeiska
unionen och beslutar om Finlands åtgärder som
hänför sig till dem, om inte beslutet kräver
godkännande av riksdagen. Utskottet framhåller
i sitt betänkande om förslaget till grundlag att
uttrycket "beslut som fattas i Europeiska unionen" i 93 § 2
mom. också täcker in de frågor som formellt
sett inte ingår i unionens behörighet, men som
till innehåll och verkningar är att jämställa
med unionsfrågor. De dåvarande Schengenavtalen
var ett exempel på sådana frågor (GrUB
10/1998 rd, s. 27, se också GrUU 49/2001
rd, s. 2). Utskottet har också ansett att Prümfördraget
till innehåll och verkningar kan jämställas
med unionsfrågor, trots att det står utanför
unionens strukturer (GrUU 56/2006 rd, s. 5).
Genomförandet av lagarna om ikraftsättande av
avtalen EU—USA handlar tvivelsutan om Finlands åtgärder
som hänför sig till beslut i Europeiska unionen.
Till följd av 93 § 2 mom. i grundlagen hör
det till statsrådet att utfärda förordningar
om ikraftsättande av lagarna. På grund av samma
lagrum bör det föreskrivas genom förordning
av statsrådet när lagarna träder i kraft (GrUU
49/2001 rd, s. 3), så som föreslås
i propositionen.
Utlämningsprotokollet Finland—USA och överenskommelsen
Finland—USA om ömsesidig rättslig hjälp är
formellt sett fördrag mellan Finland och USA utanför
unionens strukturer. I sak har de emellertid ett fast samband med
avtalen EU—USA och är delvis en förutsättning
för dem. Utifrån artikel 3.2(a) i utlämningsavtalet EU—USA
bör Europeiska unionen t.ex. se till att varje medlemsstat
med ett skriftligt instrument mellan sig och USA godkänner
att det gällande bilaterala utlämningsavtalet
godkänns modifierat utifrån artikel 3. Utlämningsprotokollet mellan
Finland och USA har enligt vad som explicit sägs i artikel
1 ingåtts utifrån artikel 3.2 i utlämningsavtalet
EU—USA. I överenskommelsen Finland—USA
om ömsesidig rättslig hjälp hänvisas
det analogt till artikel 3.3 i avtalet EU—USA om ömsesidig
rättslig hjälp. Enligt artikel 3.2 (a) ska unionen
se till att bestämmelserna i avtalet EU—USA om ömsesidig
rättslig hjälp tillämpas, om det inte
finns något gällande bilateralt avtal om ömsesidig
rättslig hjälp mellan unionens medlemsstater och
USA.
Förpliktelserna Finland—USA kan till innehåll
och verkningar jämställas med sådana
unionsfrågor som enligt 93 § 2 mom. i grundlagen ingår
i statsrådets befogenhet. Därmed har utskottet
ingenting att anmärka på i fråga om bemyndigandena
att utfärda förordning i lagförslagen.
Avtalsbestämmelserna och grundlagen
Brott som kan leda till utlämning
I artikel 4 i utlämningsavtalet EU—USA föreskrivs
om brott som man kan utlämnas för. Artikeln ersätter
enligt punkt 1(b) i utlämningsprotokollet Finland—USA,
sådan den lyder i artikel 1 i protokollbilagan, de behöriga
bestämmelserna i 1976 års utlämningsöverenskommelse.
Avtalsbestämmelserna utgår från principen
om dubbel straffbarhet och förutsätter en gärning
som enligt lagstiftningen i både den stat som begär
utlämning och den stat som tar emot en begäran om
utlämning föreskriver att straffet är
fängelse i ett år eller ett strängare
straff. Bestämmelser om brott som man kan utlämnas
för och som grundar sig på en sådan straffskala
och dubbel straffbarhet är inget problem med tanke på grundlagen
(se GrUU 18/2003 rd, s. 3).
Skäl för att vägra utlämning
Utlämningsavtalet EU—USA innehåller
inga explicita bestämmelser om rätt för
en stat som mottagit begäran om utlämning att
vägra lämna ut någon. I avtalet hänvisas
det dels till bilaterala utlämningsavtal, dels till de
konstitutionella principerna i den anmodade staten och de rättsliga
beslut som binder staten.
Artikel 17.1 i utlämningsavtalet EU—USA hindrar
inte den anmodade staten att åberopa skäl för
vägran rörande en omständighet som inte
regleras av avtalet men som omfattas av ett gällande bilateralt
utlämningsavtal mellan en medlemsstat och USA. I artikel
7 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
ingår bestämmelser om villkoren för att
vägra utlämning. De nu aktuella avtalen befattar
sig inte med bestämmelserna.
De konstitutionella principerna i den anmodade staten och de
slutliga rättsliga beslut som är bindande för
staten kan likaså hindra staten från att uppfylla
sin utlämningsskyldighet, så som indirekt framgår
av artikel 17.2 i utlämningsavtalet EU—USA om
tillämpligt förfarande i en sådan situation.
Där sägs att samråd ska äga
rum mellan den anmodade och den ansökande staten, om utlämningsavtalet
EU—USA eller det gällande bilaterala avtalet inte
tillhandahåller någon lösning i ärendet.
Samrådsförpliktelsen är bindande också för
Finland, för i 1976 års utlämningsöverenskommelse
finns inga bestämmelser om förfarandet i sådana
situationer.
För skälen för att vägra
utlämning spelar också artikel 12 i 1976 års
utlämningsöverenskommelse en stor roll. De nu
aktuella förpliktelserna ingriper inte i artikeln. Beslutet
om samtycke till begäran om utlämning fattas enligt
lagarna i den anmodade staten. Den som begärs utlämnad
har dessutom rätt att utnyttja alla lagliga rättsmedel
i staten.
Den finländska lagstiftningen om utlämning omfattar
utöver bestämmelser om utlämning för brott
i den s.k. allmänna utlämningslagen också bestämmelserna
i 9 § 3 mom. i grundlagen om utlämning av finska
medborgare och förbudet i 9 § 4 mom.
att utlämna en utlänning, om han eller hon till
följd därav riskerar dödsstraff, tortyr eller
någon annan behandling som kränker människovärdet.
Också artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd
för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna är förpliktande för Finland.
Där sägs att ingen får utsättas
för tortyr eller omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning. Enligt praxis i Europadomstolen för
mänskliga rättigheter bryter en stat mot konventionen
om mänskliga rättigheter, om den utlämnar
en person till ett annat land för att utsättas
för sådana förhållanden som
förbjuds i artikel 3.Dom från Europadomstolen
för mänskliga rättigheter i fallet Soering
v. Förenade konungariket (7.7.1989).Artikel 3 i konventionen
till förhindrande av tortyr och omänsklig behandling
eller förnedrande behandling eller bestraffning förbjuder
likaså en avtalsslutande stat att utlämna någon
till en annan stat, om det finns motiverad anledning att anta att
han eller hon där riskerar att utsättas för
tortyr. Frågan tas också upp i artikel 19 i Europeiska
stadgan om mänskliga rättigheter. Enligt artikel
19.2 får ingen avlägsnas, utvisas eller utlämnas
till en stat där han eller hon löper en allvarlig
risk att utsättas för dödsstraff, tortyr
eller andra former av omänsklig eller förnedrande
bestraffning eller behandling.
Om man beaktar artikel 17 i utlämningsavtalet EU—USA
och artikel 12 i 1976 års utlämningsöverenskommelse är
den aktuella avtalsordningen i princip inte något konstitutionellt problem.
Men det finns anledning att bedöma bestämmelserna
noggrannare med tanke på en finsk medborgares ställning
och förbudet mot dödsstraff. Vidare är
det skäl att bedöma de nya kompletterande bestämmelserna
om transitering av en person som ska överlämnas
till tredje stat.
Utlämning av en finsk medborgare
Enligt tidigare gällande 9 § 3 mom. i grundlagen kunde
en finsk medborgare inte utvisas eller utlämnas eller föras
till ett annat land mot sin vilja. Detta ovillkorliga förbud
mot att utlämna och föra en finsk medborgare till
ett annat land har nyligen setts över genom en lag som
trädde i kraft den 1 oktober 2007. Det kan bestämmas
i lag att en finsk medborgare bl.a. för brott eller för
rättegång får utlämnas eller
föras till ett land där hans eller hennes mänskliga
rättigheter och rättssäkerhet kan garanteras.
Kravet på respekt för de mänskliga rättigheterna
och rättssäkerheten bestäms i sak utifrån
bestämmelserna om grundläggande rättigheter
och friheter i grundlagen och Finlands internationella förpliktelser när
det gäller de mänskliga rättigheterna
(se GrUB 5/2005 rd, s. 3).
Varken utlämningsavtalet EU—USA eller utlämningsprotokollet
Finland—USA ingriper i bestämmelserna om utlämning
av eget lands medborgare i det bilaterala avtalet mellan Finland
och USA. Avtalet och protokollet är därför inget
problem med tanke på 9 § 3 mom. i grundlagen.
Enligt artikel 12 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
fattas beslut om beviljande av utlämning enligt lagarna
i den anmodade staten. På grund av 9 § 3 mom.
i grundlagen och artikel 12 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
går det inte att samtycka till en begäran från
USA om utlämning av en finsk medborgare, om det inte bestäms
genom lag på det sätt som avses i grundlagen att
en finsk medborgare får utlämnas.
Dödsstraff
Den anmodade staten får, om det brott för
vilket utlämning begärs är belagt med
dödsstraff och om ett sådant straff inte kan dömas
ut för samma brott i den anmodade staten, utifrån
artikel 13 i utlämningsavtalet EU—USA bevilja
utlämning på villkor att den eftersökte
inte ska ådömas dödsstraff eller att
det straff som eventuellt döms ut inte verkställs.
Enligt artikel 3.1 (j) i utlämningsavtalet EU—USA
får den anmodade staten tillämpa artikel 13 i
stället för, eller i avsaknad av, bilaterala avtalsbestämmelser
som reglerar dödsstraff. I utlämningsprotokollet
Finland—USA har det bestämts att Finland i dessa
delar fortsatt ska tilllämpa bestämmelserna i
1976 års utlämningsavtal. Det inverkar inte på behandlingsordningen för
vare sig utlämningsavtalet EU—USA eller utlämningsprotokollet
Finland—USA.
Utifrån artikel 9 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
kan utlämning förvägras om inte den anmodande
staten ger den anmodade staten tillfredsställande garantier
för att dödsstraff inte kommer att ådömas
eller, om det ådöms, för att det inte
kommer att verkställas. Beslutet om att bevilja utlämning
fattas också i det fallet enligt artikel 12 i avtalet med
hänsyn till den anmodade statens lagstiftning.
Grundlagens 7 § 2 mom. föreskriver att ingen får
dömas till döden eller torteras eller utsättas för
någon annan behandling som kränker människovärdet.
Det är helt klart att det på grund av villkoret
i den ändring i 9 § 3 mom. i grundlagen som trädde
i kraft den 1 oktober 2007 inte går att bestämma
genom en vanlig lag om utlämning av en finsk medborgare
om han eller hon riskerar dödsstraff. Enligt 9 § 4
mom. i grundlagen får en utlänning inte utvisas,
utlämnas eller återsändas, om han eller
hon till följd härav riskerar dödsstraff,
tortyr eller någon annan behandling som kränker
människovärdet.
Grundlagsutskottet har ansett att redan möjligheten
att någon på finskt territorium ådöms dödsstraff
står i strid med det entydiga och kategoriska förbudet
i grundlagen mot dödsstraff (GrUU 6/1997 rd, s.
3). För att utlämning ska kunna beviljas krävs
det enligt 1976 års utlämningsöverenskommelse
och utskottets ställningstagande adekvata garantier för
att dödsstraff inte döms ut. Att straffet inte
verkställs räcker inte till för att undanröja
hindren för utlämning i grundlagen i det fall
att en person begärs utlämnad för rättegång.
Transitering
En medlemsstat får med stöd av artikel 12.1
i utlämningsavtalet EU—USA tillåta transport
genom sitt territorium av en person som ska överlämnas
till Amerikas förenta stater av tredje stat eller av Amerikas
förenta stater till tredje stat. Den här bestämmelsen
tillämpas utifrån artikel 3.1 (j) i utlämningsavtalet
EU—USA bara i avsaknad av bilaterala bestämmelser
om transitering. I artikel 20 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
finns bestämmelser om saken och därför
spelar artikel 12.1 i utlämningsavtalet EU—USA
ingen större roll för behandlingsordningen.
I artikel 12.3 i utlämningsavtalet EU—USA finns
bestämmelser om transitering per flyg av en person som överlämnas
till USA av tredje stat. Den här punkten tillämpas
enligt artikel 3.1 (j) när det inte finns preciserande
bilaterala avtalsbestämmelser om en icke planerad landning. Artikel
12.3 i utlämningsavtalet EU—USA tilllämpas
enligt punkt 1 (j) i utlämningsprotokollet Finland—USA
sådan den är i artikel 9 i protokollbilagan.
Enligt artikel 9 krävs transiteringstillstånd inte
när flygtransport används och ingen landning på transiteringsstatens
territorium planeras. Om en icke planerad landning sker, kan den stat
i vilken den icke planerade landningen sker kräva en framställning
om transitering som innehåller en beskrivning av den person
som transporteras och en kort redogörelse för
fallet.
Bestämmelserna i artikel 9 i protokollbilagan tillämpas
som artikel 20.3 i 1976 års utlämningsöverenskommelse.
Punkt 1 gäller villkoren för transitering. För
transitering av en person som överlämnas till
en avtalsslutande stat av tredje stat krävs bl.a. att villkoren
för överlämning av personen är
uppfyllda också i transiteringslandet. Till de här
villkoren hör bestämmelserna i vår grundlag
om utlämning av en finsk medborgare och förbud
mot att utlämna en person som till följd av utlämningen
riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan
behandling som kränker människovärdet.
Kravet att villkoren för överlämning
ska följa lagstiftningen i transiteringsstaten gäller
enligt formuleringen i artikel 20.1 i 1976 års utlämningsöverenskommelse
båda typerna av lufttransporter som avses i den
nya 3 punkten i artikeln. Avtalsbestämmelserna ger således
inte rätt att transitera en person som överlämnas
till USA av tredje stat genom finskt territorium eller luftrum,
om personen enligt vår lagstiftning inte får överlämnas. Å andra
sidan får finländska myndigheter vid mellanlandning
ge sitt tillstånd till transitering av en person bara om
villkoren för överlämning i vår
lagstiftning är uppfyllda. Avtalsarrangemanget står
därmed inte i strid med kraven i grundlagen.
Gemensamma utredningsgrupper
Bestämmelserna om gemensamma utredningsgrupper och
deras verksamhetsmöjligheter i artikel 5 i avtalet EU—USA
om ömsesidig rättslig hjälp och artikel
2 i bilagan till överenskommelsen Finland—USA
om ömsesidig rättslig hjälp är
betydelsefulla med tanke på suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen.
Enligt förarbetena till grundlagen måste grundlagens
1 § 1 mom. om statens suveränitet betraktas i
ljuset av Finlands internationella förpliktelser och inte
minst med hänsyn till Finlands medlemskap i Europeiska
unionen (RP 1/1998 rd, s. 73).
Enligt 1 § 3 mom. i grundlagen deltar Finland i internationellt
samarbete i syfte att säkerställa fred och mänskliga
rättigheter och i syfte att utveckla samhället.
Momentet spelar en viss roll för tolkningen av när
en internationell förpliktelse står i strid med
suveränitetsbestämmelserna i grundlagen. I förarbetena
till grundlagen anses det befogat att utgå från
att sådana internationella förpliktelser som är
sedvanliga i modernt internationellt samarbete och som endast i
ringa utsträckning påverkar statens suveränitet
inte direkt kan anses strida mot grundlagens bestämmelser
om suveränitet (RP 1/1998 rd, s. 74).
Gemensamma utredningsgrupper kan enligt avtalsbestämmelserna
inrättas och grupperna tillåtas verka på de
avtalsslutande parternas territorium i syfte att underlätta
brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden,
om Finland och USA anser det lämpligt. Det hör
till den normala ordningen i modernt internationellt samarbete att
man inrättar gemensamma utredningsgrupper och tillåter
dem att vara verksamma. I Finland gäller t.ex. en allmänt
tillämplig lag om gemensamma utredningsgrupper. Till den
delen inverkar avtalsbestämmelserna inte i nämnvärd grad
på Finlands suveränitet och är inte heller problematiska
ur konstitutionell synvinkel.
I de föreliggande avtalen sägs ingenting om vilka
befogenheter gemensamma utredningsgrupper ska ha. I Finland verkar
en sådan grupp utifrån 3 § i nämnda
lag under finska myndigheters ledning och tillsyn och helt i enlighet
med finländsk lagstiftning.
Utifrån artikel 5.2 i avtalet EU—USA om ömsesidig
rättslig hjälp och artikel 12.2 i överenskommelsen
Finland—USA om ömsesidig rättslig hjälp
ska de behöriga myndigheter som ansvarar för utredning
eller beivrande av brott sinsemellan komma överens om de
förfaranden enligt vilka gruppen ska fungera, t.ex. sammansättning,
varaktighet, plats, organisation, uppgifter, syfte och villkor för
deltagande av medlemmar från en medlemsstat i utredningar
som sker på en annan medlemsstats territorium.
Det hör till den normala ordningen numera att myndigheterna
i de behöriga staterna sinsemellan genom s.k. internationella
administrativa avtal kommer överens om tekniska aspekter
på det ömsesidiga samarbetet. Myndigheterna i
Finland får ingå sådana avtal bara om
frågor av liten betydelse i sak. I ett internationellt
administrativt avtal går det inte att ta in bestämmelser t.ex.
om gemensamma utredningsgruppers befogenheter eller andra frågor
där beslut kräver godkännande av riksdagen
(se GrUU 16/2004 rd, s. 4). Om avtalsbestämmelserna
förstås och tilllämpas på detta
sätt är de inget problem med tanke på vad
som sägs om behörigheten att ingå avtal
i 93 och 94 § i grundlagen.
Begränsningar av användningen av uppgifter
I artikel 9 i avtalet EU—USA om ömsesidig rättslig
hjälp och artikel 6 i överenskommelsen Finland—USA
finns bestämmelser om begränsningar av användningen
av personuppgifter och andra uppgifter som erhållits genom
en begäran om rättslig hjälp. Artiklarna
hindrar inte en anmodad stat från att i särskilda
fall ställa ytterligare villkor, om den inte annars kan
samtycka till begäran. Bestämmelserna hindrar
således inte att finländska myndigheter ställer
ytterligare villkor för användningen av uppgifter
bl.a. med hänsyn till skyddet för personuppgifter
i 10 § 1 mom. i grundlagen eller för
att säkerställa att användningen av uppgifterna
inte leder t.ex. till att dödsstraff döms ut eller
verkställs eller till tortyr eller någon annan
form av behandling som kränker människovärdet
(se GrUU 51/2002 rd, s. 3). Å andra sidan
kräver grundlagen att finska myndigheter i särskilda
fall ska ställa ytterligare villkor för användningen
av anmodade uppgifter, om det är nödvändigt
för att skydda de grundläggande och de mänskliga
rättigheterna. Avtalsbestämmelserna är
till denna del inget problem med tanke på konstitutionen.
Godkännande och beslut om lagförslag
Beslut om godkännande av en internationell förpliktelse
fattas enligt 94 § 2 mom. i grundlagen med enkel majoritet,
utom när förpliktelsen gäller grundlagen
eller ändring av rikets territorium, då beslut
fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Beslut om ett förslag till lag om att sätta i
kraft en internationell förpliktelse fattas i sin tur utifrån
95 § 2 mom. i grundlagen i vanlig lagstiftningsordning.
Men om lagförslaget gäller grundlagen eller ändring
av rikets territorium måste förslaget godkännas
med två tredjedelar av de avgivna rösterna utan
att förslaget lämnas vilande.
Beslut om att godkänna avtalen kan utifrån det
som sagts ovan fattas med enkel majoritet. Lagförslagen
kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.