Motivering
Lagförslaget
Regeringen föreslår att lagen om åtgärder
för inskränkande av tobaksrökning kompletteras
med en ny 7 b § som begränsar mängden
tobaksprodukter som får föras in eller innehas
för eget icke kommersiellt bruk. Enligt lagförslaget är
de högsta tillåtna mängderna 200 cigaretter,
50 cigarrer, 100 cigariller eller 250 gram pip- eller cigarrettobak.
På en och samma gång får produkter av flera
slag föras in eller innehas bara i sådan mängd
att summan av produkternas procentuella andelar av de tillåtna
maximimängderna uppgår till högst 100.
Det föreslagna förbudet gäller tobaksprodukter
med en varningstext som avviker från vad som föreskrivs
i finsk lagstiftning. Då är varningstexterna alltså tryckta
på något annat språk än finska
eller svenska.
Den som för in i landet eller innehar tobaksprodukter
i strid med de ovannämnda bestämmelserna ska enligt
den föreslagna 31 e § dömas till böter
för tobaksproduktsförseelse.
Utskottets bedömning
Utgångspunkter för bedömningen.
Frågan om huruvida utövandet av enskilda grundläggande fri-
och rättigheter får kriminaliseras eller inte bedöms
på samma sätt som begränsningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna över lag. Straffbestämmelserna
måste uppfylla både de allmänna villkoren
för begränsning av grundläggande fri-
och rättighet och de eventuella särskilda villkor
som varje enskild bestämmelse om fri- och rättigheterna
kan medföra. En del av dessa allmänna förutsättningar — kravet
på att begränsningen ska genomföras genom
lag och att den ska vara exakt och noga avgränsad — kan härledas
ur den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagens
8 §. Enligt de allmänna begränsningskriterierna
kan varje grundläggande fri- och rättighet anses
ha ett kärnområde som tryggar ett beteende som
inte får kriminaliseras. Till följd av kravet
på att inskränkningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna ska vara acceptabla, måste
en kriminalisering kunna motiveras med ett vägande samhälleligt
behov och en godtagbar grund med avseende på de grundläggande
fri- och rättigheterna. Kravet på proportionalitet
förutsätter å sin sida en noggrann avvägning
av om det är nödvändigt att kriminalisera
en handling för att skydda det bakomliggande rättsobjektet.
På denna punkt gäller det att avgöra
om ett motsvarande syfte kan nås på något
annat sätt som innebär ett mindre ingrepp i de grundläggande
fri- och rättigheterna än kriminalisering. Det
finns också ett samband mellan straffpåföljdens
stränghet och kravet på proportionalitet. Rättskyddskravet,
ett av de allmänna kriterierna för begränsning,
utgör i allmänhet inget strafflagstiftningsproblem,
eftersom straffrättskipningen innefattar vissa rättsskyddsåtgärder
enligt 21 § i grundlagen (GrUU 23/1997
rd, s. 2/I).
Syftet med bestämmelserna.
Enligt motiveringen strävar man efter att trygga hälsoinformationens,
dvs. varningstexternas effekter i enlighet med tobakslagen. Samtidigt
uppges propositionens samhälleliga mål vara (RP
227/2008 rd, s. 8/II) att även
andelen tobaksprodukter som i enlighet med tobakslagen är
märkta på finska och svenska av alla konsumerade
tobaksprodukter inte får minska avsevärt jämfört
med nuläget. Dessutom nämns det i avsnittet om
propositionens konsekvenser (RP 227/2008 rd,
s. 12/I) att propositionen har en positiv inverkan på näringsverksamheten
i anslutning till försäljningen av tobaksprodukter,
eftersom den andel av den totala konsumtionen som de tobaksprodukter
som säljs i Finland står för förblir
på uthärdlig nivå trots att införseln
som resgods sannolikt kommer att öka något till
följd av accishöjningarna. Likaså antas
begränsningarna av införseln som resgods tillsammans
med höjningarna av tobaksaccisen få positiva konsekvenser
för statsfinanserna.
De föreslagna bestämmelserna har samband med
19 § 3 mom. i grundlagen där det föreskrivs att
det allmänna, enligt vad som närmare bestäms
genom lag, ska främja befolkningens hälsa. Samtidigt
har lagförslaget ett starkt samband med den personliga
frihet som tryggas i grundlagens 7 § och det skydd för
privatlivet som garanteras i grundlagens 10 §.
Förslagets grund och proportionalitet.
Hälsopolitiska skäl har varit det främsta
argumentet för förslaget. Men, påpekar
utskottet, av motiveringen får man trots allt det intrycket
att det faktiska syftet med lagförslaget är att
begränsa införseln av tobaksprodukter för
eget bruk från utlandet, främst från
Estland.
Utskottet har särskilt fäst sig vid att de
föreslagna bestämmelserna direkt skulle gälla
vilken privat person som helst som för in tobaksprodukter
som resgods eller innehar sådana. Bestämmelserna
begränsar införsel och innehav av tobaksprodukter
med varningstexter på något annat språk än
finska eller svenska. Dessutom måste personen enligt lagen
kunna utföra en komplicerad räkneoperation för
att få veta om den tillåtna maximimängden
tobaksprodukter överskrids, om han eller hon för
in eller innehar tobaksprodukter av olika slag. I annat fall kan han
eller hon göra sig skyldig till tobaksproduktsförseelse.
En begränsning av införsel och innehav på grund
av språket i varningstexterna är konstgjord, menar
utskottet. Då bestämmelserna dessutom innehåller
ett hot om straff för den som inte iakttar dem, blir regleringen
oskälig i relation till målet. Således
strider den mot grundlagen, närmare bestämt den
personliga frihet som garanteras i 7 §, det skydd för
privatlivet som tryggas i 10 § och i sista hand även
legalitetsprincipen enligt 8 §. Räckvidden för
de föreslagna bestämmelserna om införsel
och den hithörande kriminaliseringen måste preciseras,
om lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Kriminalisering av innehav.
Utskottet har separat bedömt det föreslagna
31 e § 1 mom. om att den som i strid med 7 b § innehar
tobaksprodukter ska dömas för tobaksproduktsförseelse.
Detta betyder i praktiken att en person innehar mer tobaksprodukter
med varningstexter på något annat språk än
finska eller svenska än vad lagen tillåter.
Utskottet har tidigare konstaterat att kriminalisering av innehav
måste anses vara exceptionellt (GrUU 23/1997
rd s. 4/I, GrUU 26/2004 rd, s.
4/II och GrUU 13/2004 rd, s.
2/II). De föreslagna bestämmelserna motiveras
(RP 227/2008 rd, s. 14/I) främst
med bevissvårigheter. Argumentet utgör inte ett
sådant vägande skäl att innehav av tobaksprodukter
försedda med varningstexter som avviker från finsk
lagstiftning kunde kriminaliseras. Att en kriminalisering vore oskälig
understryks av det faktum att det i motiveringen (RP 227/2008
rd, s. 12—13) separat nämns att polisen
inte särskilt kan övervaka privat innehav av tobaksprodukter
som förs in för eget bruk och att det inte heller är ändamålsenligt.
Således har den föreslagna kriminaliseringen av
innehav i första hand en symbolisk betydelse. Enligt utskottets
tidigare ståndpunkt bör straffrätten
inte utnyttjas för ett sådant syfte (GrUU
29/2001 rd, s. 4/I). Den föreslagna
kriminaliseringen av innehav måste strykas i lagförslaget
för att lagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Ikraftträdande.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen träder
lagen i kraft vid en tidpunkt som bestäms genom förordning
av statsrådet. Enligt 79 § 3 mom. i grundlagen
ska det framgå av en lag när den träder
i kraft. Av särskilda skäl kan i en lag anges
att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms
genom förordning.
I sin praxis har grundlagsutskottet ansett bl.a. en koppling
till gemenskapslagstiftningen utgöra ett sådant
särskilt skäl som avses i grundlagen (se t.ex. GrUU
21/2007 rd, s. 2/II, GrUU 46/2006
rd, s. 4/I och GrUU 41/2006
rd, s. 4/I). Likaså har en lag kunnat
sättas i kraft genom en förordning av statsrådet
i ett fall där syftet var att ändra lagen samtidigt
med de övriga nordiska länderna (GrUU
12/2000 rd, s. 4/I).
Enligt propositionsmotiven (RP 227/2008 rd, s.
7/II och s. 15/I) beror lagens ikraftträdande särskilt
på de höjningar av tobaksaccisen som Estland har
för avsikt att genomföra och hur de kommer att
påverka tobakspriset. Det betyder att ikraftträdandet
av finsk lagstiftning de facto kommer att bero på hur marknaden
för tobaksprodukter i Estland utvecklas. Utskottet anser
att en sådan omständighet inte utgör
ett särskilt skäl enligt 79 § 3 mom.
i grundlagen. Därför måste ikraftträdandebestämmelsen
formuleras på normalt vis, om lagförslaget ska
kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.