GRUNDLAGSUTSKOTTETS UTLÅTANDE 50/2005 rd

GrUU 50/2005 rd - RP 164/2005 rd

Granskad version 2.0

Regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om offentlig arbetskraftsservice och av vissa lagar som har samband med den

Till social- och hälsovårdsutskottet

INLEDNING

Remiss

Riksdagen remitterade den 21 oktober 2005 en proposition med förslag till lagar om ändring av lagen om offentlig arbetskraftsservice och av vissa lagar som har samband med den (RP 164/2005 rd) till social- och hälsovårdsutskottet för beredning och bestämde samtidigt att grundlagsutskottet ska lämna utlåtande i ärendet till social- och hälsovårdsutskottet.

Sakkunniga

Utskottet har hört

lagstiftningsråd Pasi Järvinen, arbetsministeriet

avdelningschef Carin Lindqvist-Virtanen ja regeringssekreterare Kirsi Päivänsalo, social- och hälsovårdsministeriet

chef för juridiska ärenden Kari Prättälä, Finlands Kommunförbund

professor Kaarlo Tuori

Dessutom har skriftligt utlåtande lämnats av

  • professor Pentti Arajärvi
  • professor Veli-Pekka Viljanen.

PROPOSITIONEN

I propositionen föreslås ändring av lagen om offentlig arbetskraftsservice, lagen om utkomstskydd för arbetslösa, lagen om utkomststöd, lagen om statsandelar till kommunerna samt lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården. Målet är att höja sysselsättningsgraden, trygga framtida behov av arbetskraft samt minska den höga arbetslösheten och sänka de offentliga totala utgifterna av att arbetslösheten åtgärdas. Finansieringen av arbetsmarknadsstödet och utkomststödets förenhetligas och finansieringsansvaret mellan stat och kommun ses över. Arbetsmarknadsstödet föreslås bli mer beroende av motprestationer.

Lagarna avses träda i kraft den 1 januari 2006.

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2006 och avses bli behandlad i samband med den.

I motiveringen till lagstiftningsordningen föreslås att regleringen bedöms på grundval av grundlagens 18 § 2 mom. om det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen och 19 § 2 mom. om rätt till grundläggande försörjning. Fördelningen av finansieringsansvaret mellan stat och kommun granskas mot bakgrund av 121 § i grundlagen. Relevanta i sammanhanget är också grundlagens 6 § om jämlikhet och 10 § om skydd för personuppgifter. Enligt motiveringen kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. På grund av förslagens principiella betydelse och deras många anknytningar till de grundläggande fri- och rättigheterna anser regeringen dock att det är önskvärt att utlåtande i ärendet begärs av grundlagsutskottet.

UTSKOTTETS ÖVERVÄGANDEN

Motivering

Fördelning av finansieringsansvar

I propositionen föreslås att fördelningen av finansieringsansvaret för arbetsmarknadsstödet och utkomststödet mellan stat och kommun ses över.

Enligt 14 kap. 3 a § i lagförslag 2 delas arbetsmarknadsstödet under arbetslöshetstid jämt mellan staten och stödtagarens hemkommun efter att vederbörande har fått arbetsmarknadsstöd för totalt 500 arbetslöshetsdagar. Enligt gällande lag finansieras arbetsmarknadsstödet i sin helhet av staten.

Utkomststödets struktur omdefinieras i 5 a—5 d § i lagförslag 3 genom att stödet indelas i grundläggande utkomststöd och behovsprövat utkomststöd. Staten och kommunerna deltar i finansieringen av det grundläggande utkomststödet med lika delar. Statens finansiering av kostnaderna för det grundläggande utkomststödet betalas i form av statsandelar. I fråga om kostnaderna för det behovsprövade och det förebyggande utkomststödet deltar staten som förr genom statsandelssystemet.

Den föreslagna regleringen ska bedömas utifrån självstyrelsen för kommunens invånare enligt 121 § i grundlagen. Bestämmelser om kommunernas uppgifter utfärdas enligt paragrafens 2 mom. genom lag. Grundlagsutskottet har enligt sin praxis betonat att då man inför bestämmelser om nya uppgifter bör man också se till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av dem (GrUU 41/2002 rd, s. 3/II). Finansieringsuppdrag för kommunerna får på grund av grundlagsskyddet för självstyrelsen inte vara så stora att kommunernas verksamhetsbetingelser försvagas på ett sätt som äventyrar kommunernas möjligheter att självständigt besluta om sin ekonomi och därigenom också om sin förvaltning (se GrUU 42/1998 rd, s. 2/I).

Det föreslagna systemet för finansieringsansvar innebär i fråga om arbetsmarknadsstödet att man anvisar kommunerna en ny finansieringsuppgift. I fråga om finansieringen av utkomststödet ökar statens andel betydligt. I samband med beredningen gjordes en kommunspecifik utredning som visar att finansieringsarrangemanget för staten och varje enskild kommun är kostnadsneutralt. Under eller efter övergångsperioden kan enskilda kommuners finansieringsandel enligt motiveringen ändå stiga om kommunen inte lägger ner mer arbete på sysselsättning av långtidsarbetslösa, eller om kommunen har ovanligt höga kostnader för att främja sysselsättningen. Översynen av finansieringssystemet på det föreslagna sättet äventyrar enligt utskottet inte kommunernas möjlighet att självständigt besluta om sin ekonomi och framstår således inte som problematisk med hänsyn till 121 § i grundlagen.

Indragning av rätten till arbetsmarknadsstöd

Rätten att få arbetsmarknadsstöd dras enligt 8 kap. 4 a § in för den som länge fått arbetsmarknadsstöd om han eller hon vägrar ta emot, lämnar eller blir uppsagd från ett arbete eller sådan arbetskraftspolitisk åtgärd som ger rätt till arbetsmarknadsstöd och ersättning för uppehälle.

Åtgärderna för att begränsa arbetsmarknadsstödet har samband med rätten att få sin grundläggande försörjning tryggad enligt 19 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 20/1998 rd, s. 4/I, GrUU 44/2000 rd, s. 3/I). Grundlagsutskottet har tidigare ansett att grundlagen inte i sig är ett hinder för att ställa villkor för en förmån som avser att trygga den grundläggande försörjningen (GrUU 17/1995 rd, s. 2/II, GrUU 17/1996 rd, 2/I, GrUU 20/1998 rd, s. 4/I, GrUU 44/2000 rd, s. 3/I). Vid arbetslöshet kan dessa villkor mycket väl bygga på att personen i fråga själv aktivt medverkar till åtgärder som i sista hand bidrar till att upprätthålla arbetsförmågan och främja sysselsättningen. Villkoren för en tryggad grundläggande försörjning kan således kräva motprestationer av stödtagaren (GrUU 44/2000 rd, s. 3/I).

Genom åtgärderna enligt den föreslagna bestämmelsen avser man således att främja sysselsättning eller bevarande av arbetsförmåga. Regleringen jämställs med arbetskraftspolitiska åtgärder där skyldigheten att delta enligt utskottets åsikt har kunnat förenas med hot om förlust av förmån. På så sätt är förslaget inte problematiskt i grundlagshänseende. Men den ersättningsfria period på fem månader som avses i 8 kap. 4 a § 2 mom. i lagförslag 2 är jämförelsevis lång. Därför finner utskottet det adekvat att lagen kompletteras med en bestämmelse om att arbetskraftsmyndigheterna är skyldiga att se till att det under karenstiden faktiskt finns tillgång på arbete, utbildning eller arbetskraftspolitiska åtgärder.

Utskottet noterar att enligt 8 kap. 4 a § 1 mom. 1 punkten dras rätten att få arbetsmarknadsstöd in om personen "blir uppsagd från sitt arbete". Enligt motiveringen är villkoret för förlust av rätt till stöd dock att personen "av eget förvållande blivit uppsagd från arbete". Bestämmelsen bör kompletteras med ett omnämnande av motsvarande betydelse, anser utskottet.

Bemyndigande att utfärda förordning

Bestämmelser om beviljande av sysselsättningsstöd på nytt för sysselsättning av samma person med hjälp av lönesubvention eller för tryggande av försörjningen för samma person utfärdas enligt 7 kap. 11 § 4 mom. genom förordning av statsrådet. Villkoren för beviljande av sysselsättningsstöd påverkar enligt utskottets åsikt den rättsliga ställningen för den som ska sysselsättas till den grad att bestämmelser om beviljande av stödet hellre bör skrivas in i lagen.

I samma moment föreskrivs att genom förordning av statsrådet kan dessutom bestämmas om en längre maximitid för sysselsättningsstödet än tio månader, dock högst 24 månader, om det är ändamålsenligt för att öka möjligheterna att arbeta för personer i deltidsarbete eller med anledning av arbetsuppgifterna för sysselsatta personer. Det handlar om förordningsutfärdarens befogenhet att ändra den maximitid som bestäms i 1 mom. i samma paragraf, och därmed i själva verket att ändra lagen. I sina tidigare yttranden har grundlagsutskottet inte ansett det lämpligt att ge förordningsutfärdaren rätt att ändra en lag ens genom ett mycket exakt avgränsat bemyndigande utan att det finns särskilda och tungt vägande skäl till en sådan åtgärd (GrUU 36/2005 rd, s. 3/II). Social- och hälsovårdsutskottet bör därför överväga om det är nödvändigt i sak att behålla bemyndigandet att ändra lagen eller om saken bör bestämmas direkt i lagen.

Utlåtande

Grundlagsutskottet meddelar

att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Helsingfors den 17 november 2005

I den avgörande behandlingen deltog

  • ordf. Kimmo Sasi /saml
  • vordf. Arja Alho /sd
  • medl. Roger Jansson /sv
  • Annika Lapintie /vänst
  • Reino Ojala /sd
  • Klaus Pentti /cent
  • Arto Satonen /saml
  • Ilkka Taipale /sd
  • Astrid Thors /sv
  • Jan Vapaavuori /saml
  • ers. Rosa Meriläinen /gröna
  • Veijo Puhjo /vänst
  • Tapani Tölli /cent

Sekreterare var

utskottsråd Petri Helander