Motivering
Allmänt
Statsrådets redogörelse om de mänskliga
rättigheterna 2014 är den tredje redogörelsen
som uttryckligen gäller de grundläggande fri-
och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
Den bygger på utvärderingarna av hur de tidigare
redogörelserna och utredningarna om de mänskliga
rättigheterna och den nationella handlingsplanen för
grundläggande och mänskliga rättigheter
för 2012—2013 har genomförts. Också de största
förändringarna i den internationella och nationella
verksamhetsmiljön har beaktats.
Redogörelsen täcker in den internationella människorättspolitiken,
EU-dimensionen i fråga om de grundläggande rättigheterna
samt de grundläggande fri- och rättigheterna och
de mänskliga rättigheterna i Finland. Den anger riktlinjerna
för Finlands arbete för de grundläggande
och mänskliga rättigheterna nationellt och internationellt.
Utgångspunkterna för Finlands människorättspolitik är
de mänskliga rättigheternas universella karaktär,
icke-diskriminering, de medborgerliga och politiska rättigheternas (MP-rättigheter)
samt de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheternas
(ESK-rättigheter) likvärdighet och starka deltaganderättigheter. Regeringen
understryker att MP-rättigheterna och ESK-rättigheterna är
likvärdiga och att de förstärker varandra.
Redogörelsen omfattar inte alla verksamhetsområden
och verksamhetsformer, utan fokuserar på helheter där
det är aktuellt med att utveckla och precisera regeringens
linje. Den är uppdelad på sex kapitel. De gäller
redogörelsen som ett styrmedel för människorättspolitiken,
Finlands internationella människorättsarbete,
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
i EU respektive Finland, de mänskliga rättigheterna på fyra
exempelområden och ett aktivt och långsiktigt
främjande av de grundläggande och mänskliga
rättigheterna. Redogörelsen innehåller
34 handlingslinjer som framställningstekniskt lyfts ut
från den övriga texten, precis som utskottet önskade
i sitt utlåtande (GrUU 1/2010 rd)
om den föregående redogörelsen.
Det är motiverat att koncentrera sig på riktlinjer
och policy, precis som regeringen nu gjort, menar utskottet. Den
aktuella redogörelsen täcker i allt väsentligt
in de viktigaste utvecklingarna i fråga om grundläggande
och mänskliga rättigheter de senaste åren.
Dess människorättspolitiska utgångspunkter
och riktlinjer är helt riktiga, och utskottet anser att
redogörelsen utgör en utmärkt bas för
Finlands politik i fråga om de grundläggande och
mänskliga rättigheterna för de kommande åren.
Utskottet ställer sig bakom redogörelsens handlingslinjer,
men noterar samtidigt att de är i viss mån osymmetriska
och innehåller ställningstaganden från
statsrådets sida som varierar mycket kraftigt i styrka.
Handlingslinjerna kunde lämpligen innefatta tydliga anvisningar
för förvaltningen och andra aktörer,
understryker utskottet.
Det är viktigt att statsrådet också i
fortsättningen utarbetar människorättsredogörelser
som stakar ut strategin i fråga om politiken för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Människorättsredogörelserna innehåller
långsiktiga riktlinjer för denna politik, och
därmed behöver en sådan redogörelse
inte tas fram varje valperiod. Samtidigt vill utskottet ta upp frågan om
när redogörelsen lämnas till riksdagen:
utskotten har bättre möjligheter att behandla
redogörelsen i enlighet med dess dignitet, om den lämnas
i god tid före valperiodens slut.
Grundlagsutskottet får en synnerligen heltäckande
bild av läget i fråga om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna när det behandlar
laglighetövervakarnas rapporter och håller omfattande
utfrågningar av forskare och andra experter på rättigheterna
i samband med att det granskar lagförslag ur konstitutionell
synvinkel. Med beaktande av att människorättsredogörelserna
tar upp de grundläggande och mänskliga rättigheterna
huvudsakligen ur annan synvinkel än utrikespolitisk anser
utskottet att det är motiverat att det i fortsättningen är
grundlagsutskottet som är betänkandeutskott för
dessa redogörelser. Det skulle innebära att utskottet är betänkandeutskott
för alla riksdagsärenden som gäller tillgodoseende
och övervakning av de grundläggande fri- och rättigheterna
och de mänskliga rättigheterna.
Det är enligt utskottets mening mycket viktigt att
principen om kvinnors rättigheter genomsyrar Finlands internationella
människorättspolitik och att Finland går
in för att konsekvent främja rättigheterna
bland annat i samband med politiken på området
för utvecklingssamarbete. Utskottet välkomnar
handlingslinjerna 4—6 i kapitel 2.4 om främjande
av kvinnors rättigheter. Det är särskilt
viktigt att Europarådets konvention om förebyggande
och bekämpning av våld mot kvinnor och våld
i hemmet (den s.k. Istanbulkonventionen) ratificeras och verkställs effektivt.
Samtidigt vill utskottet peka på något den nämnde
redan i sitt utlåtande (GrUU 1/2010 rd) om föregående
människorättsredogörelse, nämligen
att redogörelsen inte direkt tar upp den viktigaste internationella
konventionen på området, konventionen om avskaffande
av all slags diskriminering av kvinnor (Cedaw). Konventionen och
dess tolkningspraxis bör bli mer välkända
i Finland, och därför måste konventionen
bli mer synlig i våra strategier för de grundläggande
och mänskliga rättigheterna.
Den nationella handlingsplanen för grundläggande
och mänskliga rättigheter
Statsminister Jyrki Katainens regering tog fram Finlands första
nationella handlingsplan för grundläggande och
mänskliga rättigheter. Där presenterades
de konkreta projekt som regeringen beslutat skulle genomföras
2012—2013. En nationell handlingsplan som konkretiserar
redogörelsen är ett bra instrument när
det gäller att utveckla statsrådets politik för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Utskottet anser att det också i fortsättningen
för varje regeringsperiod behövs en nationell
handlingsplan baserad på riktlinjerna i människorättsredogörelsen för
att arbetet för de grundläggande och mänskliga
rättigheterna ska kunna utvecklas. Man bör välja
vilka områden inom politiken för dessa rättigheter
som ska prioriteras. Då kan de befintliga resurserna användas
till att främja de politiska delområden som anses
vara särskilt viktiga eller annars kräva omedelbara åtgärder.
Utskottet hänvisar till sitt utlåtande om
den första handlingsplanen (GrUU 16/2012 rd):
det är viktigt att nästa handlingsplan är
mer målinriktad och blickar framåt och att den
lyfter fram centrala utmaningar i fråga om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna, innehåller
tydliga beslut om prioriteringarna och öppet motiverar
urvalskriterierna för projekten. Utskottet ställer
sig bakom handlingslinje 17 om utarbetande av en handlingsplan och
vill samtidigt peka på vikten av resurserna för
att genomföra planen.
Det är viktigt att utveckla handlingsplanen till ett
förfarande för att systematiskt följa
grund- och människorättsläget i Finland
och för att kunna åtgärda uppdagade problem
effektivt och konsekvent. För att detta ska vara möjligt
krävs det kvantitativa och kvalitativa indikatorer för att
följa åtgärdernas genomslag och bedöma
om det råder jämlikhet när rättigheterna
tillgodoses bland annat regionalt och mellan olika befolkningsgrupper.
Indikatorerna behövs verkligen och därför
förordar utskottet åtgärder för
att genomföra handlingslinje 32, som gäller indikatorerna.
Också utvärderingen av effekterna för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
behöver utvecklas, påpekar utskottet. Det är
viktigt att försöka bedöma vilken inverkan
olika åtgärder har på rättigheterna
när man bereder lagstiftning, budget och andra åtgärder
på olika nivåer i förvaltningen. Utskottet
vill särskilt understryka att beredningen av propositioner
bör utvecklas för att lagstiftningsordningen ska
motiveras också med avseende på skyldigheten enligt
22 § i grundlagen att se till att de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna
tillgodoses och inte enbart med avseende på eventuella
motsatsförhållanden i fråga om rättigheterna
(s. 86 i redogörelsen).
Grundlagsutskottet har i flera sammanhang framhållit
de så kallade konstitutionella uppdragens betydelse för
lagstiftaren och då ansett att de också måste
vägas in också när budgetmakten utövas
och det bestäms var det ska sparas inom statsfinanserna
(GrUU 44/2014 rd, s. 3/II och GrUU 32/2014
rd, s. 2/II, se också GrUB 25/1994 rd,
s. 3—4 och 6). Också när strukturella
spar- och utvecklingsbeslut fattas är det väsentligt
att beakta grund- och människorättsaspekten. Utskottet
understryker i synnerhet behovet att granska de strukturella beslutens
samlade verkan, och därför bör man försöka
finna lösningar som garanterar att de grundläggande
och mänskliga rättigheterna tillgodoses när
man förbereder och fattar beslut.
De grundläggande och mänskliga rättigheterna
i Europeiska unionen
Grundlagsutskottet anser det vara angeläget att stärka
de grundläggande och mänskliga rättigheternas
roll i EU:s och dess medlemsstaters beslutsprocesser och stöder
därför handlingslinjerna 13—16 om EU-politiken.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
blev rättsligt bindande genom Lissabonfördraget,
vilket har stärkt de grundläggande och mänskliga
rättigheternas ställning i EU:s beslutsprocesser
ytterligare. Enligt redogörelsen beslutade man samtidigt också att
EU skulle ansluta sig till Europakonventionen och kompletterade
fördraget med en rättslig grund som möjliggjorde
detta. I det avseendet är handlingslinje 13 beaktansvärd.
Enligt den ska Finland fortsätta att aktivt arbeta för
att EU så snabbt som möjligt ska ansluta sig till
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Bland de internationella omvärldsförändringarna
lyfter redogörelsen särskilt fram den långvariga
krisen i de offentliga finanserna och recessionen i västvärlden
och dessas inverkan på hur resurserna för att
tillgodose och övervaka de grundläggande och mänskliga
rättigheterna räcker till. Den ekonomiska krisen
har lett till att situationen har försämrats i
vissa EU-medlemsstater både när det gäller
att tillgodose rättigheterna och i fråga om säkerheten.
Det är av stor betydelse att grundrättsdimensionen
stärks och rättsstatsprincipen säkerställs
i alla medlemsländer och därför understryker
utskottet vikten av handlingslinje 12.
Nationellt och internationellt aktuella prioriteringar
Grundlagsutskottet vill betona vikten av en samsyn på de
grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga
rättigheterna. Vår internationella människorättspolitik
och den nationella politiken för de grundläggande
och mänskliga rättigheterna måste behandlas
ihop och de bör stödja varandra.
I kapitel 5 lyfter regeringen fram fyra aktuella ämnen
där den för första gången i
en redogörelse granskar Finlands internationella människorättspolitik
och rättigheterna på nationell nivå parallellt. Ämnena är
hatretorik (hets), sexuella minoriteters och könsminoriteters (HBT-personer)
ställning, rättigheterna för personer
med funktionsnedsättning samt de ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheterna (ESK-rättigheterna).
Utskottet skulle välkomna att denna enhetliga infallsvinkel
används mer allmänt i fortsättning. Det är
viktigt att Finlands internationella politik för de mänskliga
rättigheterna och det nationella tillgodoseendet av rättigheterna är
konsekvent för att vår internationella människorättspolitik
ska vara trovärdig. Därför ser utskottet
det som angeläget att också under ekonomiskt svåra
tider sörja för att de åtgärder
som anknyter till prioriteringarna inom Finlands internationella
människorättspolitik genomförs också nationellt.
I redogörelsen har regeringen valt ut fyra internationellt
och nationellt betydande områden där nya konventionsbestämmelser,
internationella rekommendationer eller internationell debatten och
internationella beslut om mänskliga rättigheter
på ett nytt sätt styr det nationella arbetet för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Dessa är hets som begränsar yttrandefriheten,
främjande av jämlikhet för HBT-personer,
tryggande av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning
och tillgodoseende av ESK-rättigheterna. Regeringen anser
att de valda områdena har ägnats otillräcklig
uppmärksamhet i den nationella handlingsplanen för grundläggande
och mänskliga rättigheter. Det rör sig
om betydelsefulla områden och utskottet anser att de utgör
en bra utgångspunkt när man ska välja
prioriteringar för såväl den nationella som
den internationella politiken för de grundläggande
och mänskliga rättigheterna. Utskottet instämmer
i handlingslinjerna (19—31) i fråga om dessa ämnen
och anser att nästa nationella handlingsplan bör ägna
särskild uppmärksamhet åt konkreta åtgärder
för att stödja och skydda dem.
Handlingslinjerna 19 och 20 om yttrande- och åsiktsfrihet
samt hets är angelägna. Utskottet vill också fästa
uppmärksamhet vid religionsfrihetens betydelse och betona
att religionsfriheten inbegriper en skyldighet att respektera varandras övertygelse.
Men vi behöver också en närmare definition
av begrepp som hatretorik och hets. Utskottet hänvisar
exempelvis till förslaget från Europarådets
ministerkommitté om att hatpropaganda avser uttryckssätt
som sprider, förespråkar, uppmuntrar eller rättfärdigar
rashat, främlingsfientlighet. antisemitism eller annat
hat grundat på intolerans.
Om hatåsikter sprids allt mer kommer det att ha betydande
begränsande effekter på utövande av yttrandefriheten
och de demokratiska rättigheterna. Vi behöver
finna mer effektiva sätt att ingripa mot hets och garantera
yttrandefriheten och de demokratiska rättigheterna genom
att minska den rädsla och ångest som hetsandet
skapar. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt
att förebygga anonymt hetsande exempelvis på webben.
Fostran och utbildning i mänskliga rättigheter
Utskottet håller med om det som sägs i redogörelsen
om vikten av attitydförändring och anknytande
fostran och utbildning i mänskliga rättigheter.
Fostran och utbildning i grundläggande och mänskliga
rättigheter måste utvecklas både inom
lärarutbildningen och inom läroanstalterna på alla
nivåer.
Kunskaperna om rättigheterna behöver stärkas
(handlingslinje 33) på alla nivåer inom förvaltningen,
och därvid ska särskild vikt fästas vid
utveckling av de regionala och kommunala aktörernas kunskaper.
Särskilt tjänstemän och förtroendepersoner
bör utbildas och informeras om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna så att de
kan bli varse om och bedöma vilka effekter deras åtgärder
har på rättigheterna och dessutom i sina uppgifter
handla på ett sätt som gynnar rättigheterna.
Övervaknings- och stödstrukturer för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
År 2012 bildades statsrådets nätverk
av kontaktpersoner för grundläggande och mänskliga
rättigheter. Det intog en central ställning i
beredningen av redogörelsen. Genom nätverket har den
nationella grund- och människorättsstrukturen
stärkts när alla ministerier har deltagit i arbetet
med rättigheterna. Det vore angeläget att nätverket
blir permanent, menar utskottet.
I den nationella delen av redogörelsen granskas vilka
aktörer som finns på området. Där
har det skett kraftiga förändringar under de senaste åren.
Utöver statsrådets nätverk av kontaktpersoner
kan också människorättscentret och människorättsdelegationen
nämnas bland de nya aktörerna. När diskrimineringslagen
träder i kraft flyttas diskrimineringsombudsmannen, jämställdhetsombudsmannen
och barnombudsmannen till justitieministeriets förvaltningsområde.
Dessutom har vissa aktörer fått nya uppgifter
i samband med ratificeringen av internationella konventioner.
Som utskottet ser det är vårt nationella aktörsfält
fortfarande synnerligen splittrat. Arbetet med en tydligare struktur
måste fortsätta om det ska bli möjligt
att sammanställa och analysera informationen om de grundläggande
och mänskliga rättigheterna och att effektivisera övervaknings-
och stödåtgärderna.
Utskottet anser det vara viktigt att vidareutveckla samarbetet
och arbetsfördelningen mellan de aktörer som deltar
i arbetet med att övervaka och stödja de grundläggande
och mänskliga rättigheterna. Det är också viktigt
att minska överlappande funktioner genom att utnyttja expertisen
inom olika sektorer så ändamålsenligt som
möjligt. Utskottet välkomnar en utredning enligt
handlingslinje 34 om de olika aktörernas roller, arbetsfördelning
och samarbete. Under ekonomiskt svåra tider är
det särskilt viktigt att de knappa resurserna används
effektivt så att också nya uppgifter kan fullgöras
och så att inga luckor uppstår i övervakningen.