Motivering
Kroppsvisitation
Utifrån 60 b § i förslaget till alkohollag
får kroppsvisitation företas på den som
inte har fyllt 18 år och som är skäligen
misstänkt för att i strid med 34 § 2
mom. inneha alkoholdrycker och den som har fyllt 18 men inte 20 år
som är skäligen misstänkt för
att inneha starka alkoholdrycker. Vid kroppsvisitation iakttas tvångsmedelslagen.
I
tvångsmedelslagen avses med kroppsvisitation en undersökning
av vad den visiterade har i sina kläder eller annars bär
på sig.
Den föreslagna bestämmelsen medger ingrepp
i den personliga integriteten som tryggas i 7 § 1 mom.
i grundlagen. Denna grundläggande rättighet får
enligt paragrafens 3 mom. inte kränkas godtyckligt eller
utan laglig grund. En lag som begränsar den personliga
integriteten bör vara exakt och noggrant avgränsad
och även i övrigt uppfylla de allmänna
villkoren för begränsning av de grundläggande
fri- och rättigheterna, som kravet på begränsningarnas
acceptabilitet och proportionalitet (GrUU 12/1998 rd).
Påföljden för en alkoholförseelse
enligt lagförslaget är böter, men utifrån
den föreslagna ändringen i 2 a kap. 9 § i
strafflagen kan också ordningsbot bestämmas. I
grundlagen specificeras det inte särskilt vilka brott som
medger kroppsvisitation för att de ska bli utredda. Men av
kravet på proportionalitet vid begränsningar av
de grundläggande fri- och rättigheterna följer att
befogenheten att företa kroppsvisitation inte kan kopplas
samman med hur obetydliga brott som helst. Det är inte
förenligt med proportionalitetsprincipen att tvångsmedel
utnyttjas vid obetydliga brott, som regeringen helt riktigt konstaterar
i sin proposition.
Grundlagsutskottet har tidigare ansett att det kan föreskrivas
genom en vanlig lag om kroppsvisitation för att utreda
en med böter bestraffbar detektorförseelse enligt
lagen om förbud mot anordningar som försvårar
trafikövervakningen. (GrUU 6/1998 rd). Utskottet
ansåg att trafikövervakningens behov och ambitionen
att främja trafiksäkerheten var det slag av tungt
vägande samhälleliga skäl som gjorde
det acceptabelt att kränka en persons personliga integritet,
om denne var misstänkt för en förseelse.
I de situationer som avsågs i det dåvarande förslaget
ansågs det att samhällsintresset också krävde
kroppsvisitation. Utifrån förslaget var kroppsvisitation
möjlig bara på grund av en mycket konkret misstanke
om brott ("mycket sannolika grunder") och därför
ansåg utskottet att de dåvarande bestämmelserna
uppfyllde proportionalitetskravet på en acceptable begränsning
av de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt
utskottets mening var bestämmelserna förenliga
med förbudet mot godtycklig kränkning i 7 § 3
mom. i grundlagen.
Enligt 5 kap. 10 § i tvångsmedelslagen som kommit
till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 36/2002 rd) är
kroppsvisitation möjlig också vid misstanke om
vissa, i paragrafen särskilt nämnda gärningar
som bestraffas med böter, som snatteri och lindrig förskingring.
Propositionens huvudsakliga syfte är att man effektivare
ska kunna ta tag i minderårigas olagliga innehav av alkoholdrycker.
Enligt motiveringen är det viktigt att unga personer kan
fråntas sådana alkoholdrycker och att polisen
därför bör ha möjlighet att
undersöka t.ex. en minderårigs kläder
för att söka efter alkoholdrycker. Regeringen
framhåller att det i annat fall i praktiken är
omöjligt eller åtminstone mycket svårt
att övervaka förbudet mot innehav av alkoholdrycker
eller att verkställa förverkandepåföljder.
Lagstiftningens syfte att skydda barn mot skadliga hälsoeffekter
och andra skador är acceptabelt med tanke på de
grundläggande fri- och rättigheterna. Det allmänna
ska enligt 19 § 3 mom. i grundlagen främja befolkningens
hälsa. Det allmänna ska dessutom stödja
familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att
de har möjlighet att trygga barnens välfärd. Å andra
sidan är det klart att det allmänna i första hand
bör utveckla sina barnskyddsåtgärder
med andra metoder än genom straffrättsliga bestämmelser
och åtföljande utvidgade befogenheter för
polisen att tillgripa tvångsmedel.
Det föreslagna villkoret för kroppsvisitation, "skäligen
misstänkt för", lägger ribban för
ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna rätt
lågt. Grundlagsutskottet påpekade i sin bedömning
av förslaget till ändring av tvångsmedelslagen
att kriteriet "på sannolika grunder misstänkt
för" för beviströskeln är inte
bara tydligare utan också mera motiverat med tanke på konstitutionen,
eftersom det språkligt är förknippat
med ett krav på något slag av konkret faktum till
grund för misstanken. Kriteriet "skäligen misstänkt
för" kan däremot lätt uppfattas som en hänvisning
till en mera generell misstanke (GrUU 36/2002 rd). Med
beaktande dessutom av att det i sammanhanget handlar om en allmän
befogenhet för polisen — och inte om en befogenhet
som har avgränsats t.ex. utifrån ett särskilt område
eller evenemang — att kränka en persons personliga
integritet vid misstanke om en mycket obetydlig förseelse,
ger bestämmelserna enligt utskottets mening inte tillräckliga
legislativa garantier för att befogenheten utövas
inom lämpliga proportioner. Av samma skäl ökar
risken för godtyckliga kroppsvisitationer. Därför måste
bevisningströskeln som ett villkor för att utöva
befogenheten nödvändigt höjas mer än
vad regeringen föreslår för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Man bör på det hela taget förhålla
sig reserverat till polisbefogenheter för tvångsmedel
mot barn och utövande av befogenheterna. Inte minst ur
barnets synvinkel är det en jämförelsevis
grov åtgärd att polismyndigheten kränker
den personliga integriteten vid misstanke om förseelse framför
allt om — vilket är fullt möjligt utifrån propositionen — den
tillgriper tvångsmedel på en offentlig plats.
Med tanke på bestämmelsernas huvudsakliga syfte
och proportionalitet är det därför klart
lämpligare att visitationsbefogenheten begränsas
till saker som det för förseelse misstänkta
barnet har med sig, som väskor och kassar.
Utifrån lagförslaget kan en person som fyllt 18
med inte 20 år, alltså en myndig person, kroppsvisiteras.
Förslaget är så generellt att det till
denna del skjuter ordentligt förbi sitt mål att främja
barnskyddet. Kroppsvisitationen grundar sig enbart på misstanke
om innehav av starka alkoholdrycker och inte t.ex. på misstanke
om att minderåriga bjuds på alkoholdrycker. Risken
för godtycklig kränkning av den misstänktes
personliga integritet blir på grund av förslaget
större än obetydlig därför att
en 18—19-åring fullt lagligt får inneha
svaga alkoholdrycker. I ett sådant rättsligt läge
kan en innehavsförseelse anses föga klandervärd.
Kopplingen mellan möjligheten till kroppsvisitation och
en sådan obetydlig gärning går enligt
utskottets mening längre än vad som är
motiverat när man väger behovet av befogenheten
att företa visitation mot den personliga integriteten som
en i grundlagen skyddad grundläggande rättighet. Ännu
mindre behöver befogenheterna för kroppsvisitation
utvidgas för att förmedling av alkoholdrycker
till minderåriga enligt föreslagna nya 50 a kap.
i strafflagen är en gärning som ska bestraffas
som alkoholbrott och att den misstänkte med stöd
av 5 kap. 10 § i tvångsmedelslagen får
kroppsvisiteras för utredning av brottet.
Därför måste möjligheten
att kroppsvisitera en 18—19-åring på de
här grunderna strykas i 60 b § för
att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Fråntagande och förstöring av alkoholdrycker
Med stöd av föreslagna nya 2 mom. i 60 § i
alkohollagen kan polisen frånta en person alkoholdrycker
som denne innehar i ett öppet eller öppnat kärl
och bevisligen förstöra dem, om personen i fråga
förtär alkoholdryckerna i strid med 58 § 1
eller 2 mom. och ordningsbot föreläggs för
gärningen. Med stöd av paragrafens 3 mom. kan
polisen ta alkoholdrycker också i slutna kärl ifrån
en minderårig och en person som inte fyllt 20 år
och förstöra dem, om personen i fråga
har gjort sig skyldig till en förseelse som avses i 50 a § 4
mom. 4 punkten. Ett ytterligare villkor är att värdet
av alkoholdryckerna är obetydligt.
Enligt praxis i grundlagsutskottet anses 15 § 1 mom.
i grundlagen inte skydda egendom som en person förvärvat
genom brott eller som har anknytning till personens brottsliga verksamhet (GrUU
33/2000 rd och de utlåtanden från grundlagsutskottet
som nämns där). Å andra sidan sätter
grundlagen och framför allt bestämmelserna om
de grundläggande fri- och rättigheterna i grundlagen
gränser bl.a. för hurdana straffpåföljder
och andra påföljder som kan förenas med brott
(GrUU 33/2000 rd).
Det är inget problem med tanke på grundlagen
att polisen kan frånta en person alkoholdrycker som denne
innehar i ett öppet kärl och förstöra
dem och bestämma ordningsbot som straffpåföljd.
Bestämmelserna om att ta alkoholdrycker i slutna kärl
ifrån de unga personer som avses i förslaget och
förstöra dryckerna inverkar inte heller på lagstiftningsordningen.
Det är betydelsefullt med tanke på personernas
rättsskydd och proportionalitetskravet i anknytning till
egendomsskyddet att bestämmelserna bara gäller
mängden alkoholdrycker av ett obetydligt värde.
Enligt motiveringen är mängden alkohol obetydlig
när den är avsedd för en persons egen förtäring
t.ex. under en kväll. Förverkandepåföljd
för alkoholmängder av ett större än
obetydligt värde kan bara bestämmas i strafforderförfarande
eller rättegång i brottmål.
Ordningsbot
Ordningsbot kan bestämmas som påföljd
för brott mot att förtära alkoholdrycker
och mot de föreskrivna åldersgränserna
för innehav av alkoholdrycker i 2 a kap. 9 § 5
mom. i förslaget till ändring av strafflagen.
Enligt paragrafens 6 mom. utfärdas närmare bestämmelser
om förseelserna genom förordning av statsrådet.
Innan den nya grundlagen stiftades såg grundlagsutskottet
inget konstitutionellt problem i den föreslagna lagstiftningsmetoden
som byggde på bemyndigande att utfärda förordning,
eftersom det inte var fråga om reglering av straffbarheten (GrUU
30/1998 rd). Utskottet har sedermera ansett att det rimmar
bättre med den straffrättsliga legalitetsprincipen
i 8 § i grundlagen att det direkt framgår av lagen
att ordningsbot kan bestämmas som straff för förseelser
som avses i lagen än att ordningsbot bestäms som
konkret straff först i förordning (GrUU 20/2002
rd, GrUU 31/2002 rd). Förslaget bör ändras
på detta sätt.
I ordningsbotsförfarande flyttas domarmakten inom straffrätt
utanför det oberoende domstolsväsendet. Det är
delvis därför som den allmänna lagen
om ordningsbotsförfarande en gång stiftades i
grundlagsordning som ett undantag från den tidigare grundlagen
(GrUU 1/1982 rd). Grundlagsutskottet har i ett utlåtande
rätt nyligen ansett det nödvändigt att
statsrådet bedömer om lagstiftningen om ordningsbotsförfarande är i
linje med grundlagen och vid behov vidtar åtgärder
för att lagstiftningen ska uppfylla grundlagens krav (GrUU
46/2005 rd). Enligt utredning till utskottet har justitieministeriet
tillsatt en arbetsgrupp för att utveckla lagstiftningen
om ordningsbots- och strafforderförfarande.
Brott vid marknadsföring av alkoholdrycker
Enligt 33 § 1 mom. i den gällande alkohollagen är
reklam och indirekt reklam för starka alkoholdrycker och
annan verksamhet för främjande av försäljningen
av starka alkoholdrycker förbjuden, med undantag av mindre
avvikelser i och på grund av paragrafens 4 mom. Det finns
numera en bestämmelse om straff för brott mot
förbudet i 93 § i alkohollagen från 1968.
Där föreskrivs om böter för överträdelse
av alkohollagen.
Regeringen föreslår en bestämmelse
om saken i 30 kap. 1 a § i strafflagen. Den som gör
reklam för starka alkoholdrycker eller annars främjar
försäljningen av starka alkoholdrycker i strid
med 33 § i alkohollagen eller en bestämmelse som
utfärdats med stöd av den ska enligt paragrafen
dömas till böter eller fängelse i högst sex
månader för brott vid marknadsföring
av alkoholdrycker. På brottet tillämpas bestämmelserna
om straffansvar för juridiska personer i 30 kap. 13 § i
strafflagen.
Grundlagen ställer inga hinder för strängare straffbestämmelser
och utvidgat straffansvar.
Grundlagsutskottet uppmärksammar utifrån yttrandefriheten
i 12 § 1 mom. i grundlagen och det anknytande kravet på exakthet
bestämmelserna om social- och hälsovårdsministeriets normgivningsmakt
och produkttillsynscentralens tillståndsbefogenheter i
33 § 4 mom. i alkohollagen, som enligt rådande
uppfattning är rätt generösa. Statsrådet
har anledning att bedöma bestämmelserna från
1994 i relation till bestämmelserna om yttrandefrihet i
grundlagen (t.ex. GrUU 19/2002 rd, GrUU 37/2005
rd) och i förekommande fall vidta åtgärder
för att se över alkohollagen på denna
punkt. Ministeriets normgivningsmakt bör också stämmas
av mot 80 § i grundlagen och grundlagsutskottets praxis
beträffande bemyndigande att utfärda förordning som
bygger på den.