Motivering
Utgångspunkter för bedömningen
Enligt 20 kap. 8 § i strafflagen ska den som genom
att utlova eller ge en ersättning som representerar ett
direkt ekonomiskt värde får någon som är
föremål för koppleri eller människohandel
att ha samlag eller företa en därmed jämförlig
sexuell handling, trots att han eller hon har varit medveten om
att personen är föremål för
ett sådant brott eller har haft skäl att misstänka
detta, dömas till böter eller fängelse
i högst ett år för utnyttjande av person
som är föremål för sexhandel,
om gärningen inte utgör ett brott enligt 8 a §.
Syftet med propositionen är att ge offren för koppleri
eller människohandel bättre straffrättsligt
skydd. Enligt gällande lag är gärningen straffbar
endast om den är avsiktlig, och det anses därför
att syftet med bestämmelsen nås bäst genom
att gärningen blir straffbar också när
den begås av oaktsamhet (RP s. 5/II).
Straffbarheten utvidgas alltså från att bara gälla
uppsåtliga gärningar till att också omfatta sådana
som begås av oaktsamhet. Dessutom innebär förslaget
en höjning av maximistraffet från sex månader
till ett år. Det innebär i sin tur ändringar
i de befogenheter myndigheterna har enligt polislagen och i de medel
som kan tillgripas enligt tvångsmedelslagen (se RP s. 5/II). Den
strängare straffskalan innebär också att
gärningarna inte längre kan behandlas enligt ett
förenklat straffprocessuellt strafforderförfarande, utan
att det alltid är fråga om ett brottmål
som ska avgöras i domstol.
Lagstiftaren brukar enligt grundlagsutskottets praxis medges
ganska breda kriminaliseringsmarginaler, även om både
grundlagen och Finlands bindande internationella förpliktelser innebär
vissa begränsningar i dem. Begränsningarna i grundlagen
beror huvudsakligen på de grundläggande fri- och
rättigheterna (GrUU 23/1997 rd).
Frågan om huruvida utövande av grundläggande
fri- och rättigheter får kriminaliseras eller
inte måste bedömas på samma sätt som
inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna över
lag. Straffbestämmelserna måste uppfylla de allmänna
villkoren för att inskränka en grundläggande
fri- eller rättighet liksom de eventuella särskilda
villkor som följer av varje enskild bestämmelse
om de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU
20/2002 rd). Straffbestämmelser av denna
typ måste uppfylla både de allmänna villkoren
för begränsning av grundläggande fri-
och rättigheter och de eventuella särskilda villkor
som varje enskild bestämmelse om fri- och rättigheterna
kan medföra.
De föreslagna bestämmelserna har beröringspunkter
med flera grundläggande fri- och rättigheter.
Den föreslagna utvidgade kriminaliseringen är
betydelsefull med tanke på självbestämmanderätten
i fråga om den som köper och den som säljer
en sexuell tjänst. Den regleras främst i bestämmelserna
i grundlagens 7 § om rätt till personlig frihet
samt till 10 § om skydd för privatlivet. Privatlivet
omfattar bl.a. den enskildes rätt att fritt knyta och upprätthålla
kontakter med andra människor och att bestämma över
sig själv och sin kropp, liksom frihet att bestämma
om sitt sexuella beteende (RP 309/1993 rd, GrUU 15/2001
rd och GrUU 17/2006 rd). För
den som erbjuder sexuella tjänster är bestämmelsen
viktig också med tanke på 18 § 1 mom.
i grundlagen, för en kriminalisering kan inverka på rätten att
arbeta och utöva ett yrke eller en näring (GrUU
17/2006 rd).
Regeringen föreslog ett totalförbud mot sexköp
2005 (se RP 221/2005 rd). Grundlagsutskottet
fäste vid sin behandling av propositionen vikt vid de krav
på proportionalitet och exakthet som gäller straffrättslig
reglering och ansåg därför att bara handlingar
i samband med koppleri och människohandel ska vara straffbara
(GrUU 17/2006 rd). Också vid
bedömningen av den nu föreslagna ändringen
av strafflagen accentueras de allmänna villkoren för
begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Bestämmelserna måste dessutom bedömas
i konstitutionellt hänseende, framför allt med
avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen
i 8 § i grundlagen.
Den straffrättsliga legalitetsprincipen
I 8 § i grundlagen bekräftas den straffrättsliga
legalitetsprincipen som innefattar ett krav på exakt reglering.
Brottsrekvisiten för varje brott ska uttryckas tillräckligt
noggrant i lagen så att det utifrån bestämmelsens
lydelse går att förutse om någon verksamhet
eller försummelse är straffbar (GrUU
16/2013 rd och GrUU 6/2014
rd).
Formuleringen av den föreslagna bestämmelsen är
inte särskilt lättillgänglig. De villkor
som tillkommit i 1 mom. i fråga om tillräknandet ("varit
medveten om" och "haft skäl att misstänka")
enligt ett mönster som avviker från övrig straffrättslig
reglering gör bestämmelsen både tungläst
och svårtolkad. Det som ytterligare ökar inexaktheten är
att straffbarheten bestäms utifrån de tolkningsbara
brottsrekvisiten för två andra brott (koppleri
och människohandel). Det är alltså inte
lätt att göra en samlad bedömning av den
föreslagna bestämmelsen när den bakomliggande
tanken för den straffrättsliga legalitetsprincipen är
att man utifrån hur bestämmelsen lyder ska kunna
förutse om en verksamhet eller försummelse är
straffbar eller inte.
Det vore enligt grundlagsutskottet bättre att formulera
bestämmelsen i enlighet med etablerade principer för
straffrättsliga bestämmelser och höja
graden av tillräknande till grov oaktsamhet, vilket uttrycks
som ett villkor i inledningen av bestämmelsen ("den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet"). En
sådan lösning är etablerad inom straffrätten,
vilket också har betydelse för en noga avgränsad
och exakt reglering och därmed också för
förutsebarheten.
Proportionalitet
Genom att kriminalisera köparen av sexuella tjänster
vill man framför allt skydda den psykiska och fysiska integriteten
hos prostituerade som är offer för koppleri och
människohandel, liksom också deras rätt
att bestämma över sig själva och sin
kropp. Grundlagsutskottet anser att det också finns andra
grunder med hänvisning till bestämmelserna om
de grundläggande fri- och rättigheterna som talar
för att den föreslagna regleringen är
godtagbar (se GrUU 17/2006 rd).
Vid bedömningen av den föreslagna regleringen
understryks — utöver kraven på exakthet och
noggrann avgränsning — framför allt proportionalitetskravet
när det gäller de allmänna förutsättningarna
för en inskränkning. Detta betyder att en inskränkning
i de grundläggande fri- och rättigheterna ska
vara nödvändig för att uppnå ett
godtagbart mål och även i övrigt uppfylla proportionalitetskravet.
Det är tillåtet av inskränka de grundläggande
fri- och rättigheterna endast om målet inte kan
nås med medel som ingriper i fri- och rättigheterna
i mindre omfattning. En inskränkning får dock
inte vara mer genomgripande än vad som är motiverat
med hänsyn till hur tungt vägande det bakomliggande
intresset är i relation till det rättsobjekt som
ska inskränkas (GrUU 5/2009 rd).
Med tanke på proportionaliteten är det värt
att beakta de omständigheter som framgår av själva bestämmelsen:
Gärningar som begås av oaktsamhet blir straffbara
och maximistraffet höjs från nuvarande sex månaders
fängelse till ett års fängelse. Av lika
stor betydelse är de följdverkningar den sistnämnda ändringen
skulle ha.
En höjning av maximistraffet från sex månaders
fängelse till ett års fängelse är
en avsevärd ökning av straffvärdet och
en åtstramning av regleringen. Enligt grundlagsutskottets
praxis finns det ett samband mellan straffbestämmelsens
stränghet och kravet på proportionalitet (GrUU
23/1997 rd). Straffpåföljdens
stränghet måste stå i rätt proportion
till gärningens klanderbarhet, och straffsystemet måste
genomgående uppfylla proportionalitetskravet (se GrUU 16/2013
rd). Enligt utskottet håller sig förslaget inom
ramen för lagstiftarens prövningsrätt, även om
förhandsuppfattningarna om bestämmelsens effekter
och konsekvenser kan skilja sig avsevärt från
varandra, likaså uppfattningarna om huruvida det eftersträvade
målet kunde nås utan att straffskalan höjs.
I proportionalitetshänseende är också de straffprocessuella
verkningarna och andra följdverkningar av det höjda
maximistraffet av betydelse. Det kommer inte längre att
vara möjligt att behandla sexuellt utnyttjande riktat mot
en person som är föremål för
sexhandel i strafforderförfarande och en höjning
av straffskalan utvidgar också metodurvalet för
inhämtande av information som får användas
för att förebygga och utreda sådana brott
liksom användningen av tvångsmedel. Det är
likaså värt att notera att straffrättslig
reglering riktad mot sexköpare enligt inkommen utredning
kan försämra sexarbetarnas situation.
Grundlagsutskottet anser att förslaget bättre uppfyller
proportionalitetskravet — och den straffrättsliga
legalitetsprincipen — om straffbarheten binds till grov
oaktsamhet i stället för att det införs ändringar
i straffskalan med de följdverkningar som nämns
ovan. Lagutskottet bör allvarligt överväga
att bara ändra bestämmelsen så att orden "den
som" efterföljs av "uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet" som anger tillräknandet.
Också den modellen ligger i linje med artikel 19 i Europarådets
konvention om bekämpande av människohandel (FördrS
44/2012) och artikel 18.4 i EU:s direktiv om förebyggande
och bekämpning av människohandel (2011/36/EU).
Lagutskottet bör dessutom i sitt betänkande bedöma
i vilka situationer villkoret för grov oaktsamhet uppfylls.