Motivering
Allmänt
Förslaget till totalreform av barnskyddslagen är på många
sätt betydelsefullt med tanke på de grundläggande
fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
Barn har i princip också grundläggande fri- och
rättigheter. Dessutom finns det specialbestämmelser
om barns grundläggande rättigheter i grundlagen.
Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn
bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt
till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor
som gäller dem själva. Bestämmelsen lyfter
enligt förarbetena (RP 309/1993 rd) fram kravet
på att barn ska behandlas som jämlikar sinsemellan
och i relation till vuxenbefolkningen, som människor med
i princip samma mänskliga rättigheter. Barn bör
behandlas som individer, inte bara som en passiv mottagande part. Å andra
sidan utgör bestämmelsen ett argument för
särskilt skydd och särskild omsorg för
barn eftersom de utgör en omyndig och svagare grupp än
de vuxna.
Förslaget till barnskyddslag tillgodoser de här principerna,
precis som 19 § 1 mom. i grundlagen om att alla har rätt
till oundgänglig försörjning och omsorg
och 19 § 3 mom. om att det allmänna ska stödja
familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att
de har möjligheter att trygga barnens välfärd
och individuella uppväxt. Med välfärd
avses här barnets materiella och andliga välfärd
i vid bemärkelse. Grundlagen uttrycker också en
allmän uppfattning om barns trygga uppväxtförhållanden
och betonar att barns individuella behov bör beaktas. Tryggandet
av barns välfärd omfattar skydd mot våld, kränkningar
och utnyttjande (RP 309/1993 rd, GrUB 7/2006 rd).
Den föreslagna lagen möjliggör å andra
sidan ingrepp i barns självbestämmanderätt
och flera andra grundläggande fri- och rättigheter,
som rätten till personlig frihet och integritet enligt
7 § i grundlagen, liksom också rörelsefriheten
enligt 9 § och hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden
och egendomsskyddet enligt 10 och 15 §. Lagen medger dessutom
ingrepp i privatlivet och familjelivet som skyddas i 10 § 1 mom.
i grundlagen (RP 309/1993 rd).
Enligt förarbetena till bestämmelserna om
de grundläggande fri- och rättigheterna är
det familjen och då främst barnets föräldrar
eller andra som enligt lagen svarar för omsorgen om barnet
som har huvudansvaret för barnets utveckling och fostran.
Det allmännas ingrepp i familjens liv bör alltid
vara en exceptionell sistahandsåtgärd när
barnets rättigheter inte kan tillgodoses på något
annat sätt (RP 309/1993 rd).
Den föreslagna lagstiftningen är i princip acceptabel
men måste i det stora hela bedömas med hänsyn
till de allmänna villkoren för begränsning
av en grundläggande rättighet och i förekommande
fall de särskilda villkoren för begränsning
av en viss grundläggande rättighet. Villkoren är
att lagstiftningen ska vara acceptabel och att den dessutom är
noggrant avgränsad och exakt och uppfyller proportionalitetskravet. Dessutom
måste deras rättsskydd som är föremål
för en begränsning tillgodoses.
Lagförslaget är betydelsefullt också med
tanke på Europeiska konventionen om skydd för
de mänskliga rättigheterna och grundläggande
friheterna och konventionen om barnets rättigheter.
I föreslagna 1 kap. finns korrekta bestämmelser
med hänsyn till grundlagen om att de myndigheter som arbetar
med barn och familjer ska stödja och hjälpa föräldrar,
vårdnadshavare och andra som svarar för barnets
vård och fostran i fostran av och omsorg om barnet. Utifrån
2 § 1 mom. har barnets föräldrar
och andra vårdnadshavare huvudansvaret för barnets
välfärd. Behovet av barnskydd bör enligt
4 § 1 mom. å andra sidan i första hand
bedömas och barnskyddet genomföras med beaktande
av barnets bästa, så som också krävs
i artikel 3.1 i konventionen om barnets rättigheter. I
4 § 2 mom. föreskrivs om de viktigaste faktorerna
som ska beaktas i en bedömning av barnets bästa.
Med tanke på proportionaliteten i barnskyddsåtgärder är
4 § 3 mom. betydelsefullt. Momentet kräver
att man går så finkänsligt som möjligt
till väga i barnskyddet och att man i första hand
tillgriper åtgärder inom öppenvården,
om inte barnets bästa kräver något annat.
I föreslagna 64 § föreskrivs om de
allmänna villkoren för att rikta begränsande åtgärder
mot barn i anstaltsvård. Paragrafen tillåter begränsande åtgärder
mot barnet bara i den utsträckning det är nödvändigt
för att syftet med barnets omhändertagande, barnets
egen eller någon annans hälsa eller säkerhet
eller något annat i bestämmelsen särskilt
nämnt intresse ska kunna tryggas. Åtgärderna
ska genomföras så tryggt som möjligt
och med respekt för barnets människovärde.
Bestämmelsen lyfter helt riktigt upp respekten för ändamålsbundenheten
och proportionalitetsprincipen när ett barns rättigheter
begränsas i praktiken. Det betyder bl.a. att begränsningsåtgärderna
inte får användas som straff (GrUU 5/2006
rd).
Omhändertagande och vård utom hemmet
Villkoren för omhändertagande.
Utifrån föreslagna 40 § 1 mom. ska
det organ som svarar för socialvården omhänderta
ett barn och ordna barnets vård utom hemmet, om brister
i omsorgen om barnet eller andra uppväxtförhållanden
allvarligt kan äventyra barnets hälsa eller utveckling
eller barnet allvarligt äventyrar sin hälsa eller
utveckling genom att använda rusmedel, genom brottslig
gärning som inte kan anses obetydlig eller genom annat
jämförbart beteende. Ett ytterligare villkor enligt
2 mom. är att de öppenvårdsåtgärder
som avses i 7 kap. inte är lämpliga eller möjliga
eller att de har visat sig vara otillräckliga och vården
utom hemmet bedöms vara till barnets bästa med
hänsyn till de centrala principerna för barnskyddet
enligt 4 §.
Ett omhändertagande av barnet innebär ett kraftfullt
ingrepp i skyddet för den personliga friheten enligt 7 § 1
mom. och skyddet för privatlivet och familjelivet enligt
10 § 1 mom. i grundlagen. Å andra sidan kan ett
omhändertagande enligt den föreslagna bestämmelsen
bara ske av mycket tungt vägande skäl, som med
hänsyn till de grundläggande rättigheterna
framför allt har samband med barns behov av särskilt skydd
och bestämmelserna om rätt till liv, personlig
integritet och trygghet samt oundgänglig försörjning
i 7 och 19 § i grundlagen.
De bestämmelser som tillgodoser barnets rättigheter
ska både vara godtagbara och uppfylla övriga allmänna
villkor för begränsning av de grundläggande
rättigheterna, som noggrann avgränsning och proportionalitet.
Begränsningarna får inte gå längre än
vad som är motiverat med tanke på barnskyddet.
Men ju allvarligare kränkningen av barnets rättigheter är
desto mer omfattande åtgärder bör vara
tillåtna med hänsyn till de grundläggande
rättigheterna (GrUB 7/2006 rd).
Bestämmelserna om villkoren för omhändertagande
och ordnande av vård utom hemmet i 40 § 1
mom. är tillräckligt noggrant avgränsade. Villkoret är
att barnets hälsa eller utveckling på grund av
barnets uppväxtförhållanden eller beteende
"allvarligt" äventyras eller hotar att äventyras.
Däremot framgår det inte på bästa
möjliga sätt av 2 mom. 1 punkten om olämpliga
stödåtgärder att omhändertagande är
en nödvändig sistahandsåtgärd
för att skydda barnet. Enligt propositionens motivering är
stödåtgärder inom öppenvården
i den mening som avses i bestämmelsen inte "ändamålsenliga",
om man inte ens med hjälp av dem kan ingripa i barnets
problem, t.ex. om barnet har gjort sig skyldigt till ett allvarligt brott.
I motiveringen handlar det så vitt utskottet kan se framför
allt om att åtgärderna inom öppenvården
kan bedömas som "otillräckliga" för att
skydda barnet, också om de i praktiken ännu inte
visat sig vara det. Med "ändamålsenlighet" kan
man däremot åtminstone språkligt hänvisa till
många andra faktorer som ligger inom myndighetens prövning.
På grund av exakthetskravet och att det handlar om en så kraftfull åtgärd som
omhändertagande vill utskottet att 40 § 2 mom.
1 punkten justeras så att lydelsen kommer närmare
det syfte som framgår av propositionens motivering.
Hur länge omhändertagandet får vara
och när det upphör.
Omhändertagande är enligt 47 § 1 mom.
i kraft tills vidare och det ska avslutas när det inte
längre finns något behov av omhändertagande
och vård utom hemmet. Men omhändertagande får
inte avbrytas om det klart strider mot barnets bästa. När
man bedömer vad som är barnets bästa
ska man utifrån 47 § 3 mom. beakta inte bara det
som anges i 4 § 2 mom. utan också hur länge
vården utom hemmet varat, hurdan relationen mellan barnet
och den som vårdat barnet utom hemmet är, umgänget
mellan barnet och föräldrarna och barnets åsikt.
Utöver 10 § 1 mom. i grundlagen skyddar också artikel
8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna
vars och ens rätt till respekt för sitt privat-
och familjeliv. Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna understryker i sin tillämpningspraxis
av artikeln att omhändertagande till sin natur är
en temporär åtgärd som ska avslutas så fort
omständigheterna tillåter det och att särskilda åtgärder
som vidtas medan omhändertagandet pågår
bör stå i samklang med det ultimata målet
att återförena familjen. Myndigheternas skyldighet
att arbeta för att underlätta en familjeåterförening
förstärks ju längre omhändertagandet
fortgår, men skyldigheten ska i alla lägen stämmas
av mot barnets intresse. När omhändertagandet
har fortgått länge kan omständigheter
som talar emot nya omställningar i barnets livssituation
väga tyngre och åsidosätta föräldrarnas
förväntningar om en återförening
av familjen. Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna bedömer utifrån detta de
begränsningar i kontakterna mellan barnet och föräldrarna
som aktualiserats under omhändertagandet mer ingående än
själva omhändertagandet, vars nödvändighet
de beslutsfattande myndigheterna i de avtalsslutande staterna har de
bästa förutsättningarna att pröva.
Domstolen ställer som minimivillkor för en familjeåterförening
att myndigheterna periodiskt bedömer på nytt om
familjens situation har förbättrats under omhändertagandet
eller inte.
[Se t.ex. domarna från Europeiska domstolen
för de mänskliga rättigheterna i fallen
K. och T. v. Finland (12.7.2001), punkterna 155 och 178, K.A. v.
Finland (14.1.2003), punkterna 138—139, R. v. Finland (30.5.2006),
punkterna 89—90.]
Bestämmelserna om hur länge omhändertagandet
varar och när det upphör i 47 § är
inte i sig något problem med tanke på Europeiska människorättsdomstolens
praxis. Men det är upp till myndigheternas prövning
om omhändertagandet ska fortsätta på den
grund att det är för barnets bästa, om
förutsättningarna i 40 § inte längre
existerar. Bestämmelsen reser en rätt hög tröskel
för att fortsätta åtgärden.
Omhändertagandet kan fortsätta bara om det "klart"
strider mot barnets bästa att det avslutas. Enligt propositionens
motivering är syftet att beakta Europeiska människorättsdomstolens
praxis att kräva en avvägning mellan en familjeåterförening och
barnets bästa, vilket framgår åtminstone
indirekt också av bestämmelsen i 47 § 3
mom. om de faktorer som ska beaktas i en bedömning av barnets
bästa. Om bestämmelsen förstås
och tilllämpas så här, är den
inget problem med tanke på grundlagen.
Men det är en brist att familjeåterförening
inte nämns i 47 § eller någon annanstans
i lagförslaget som en juridisk omständighet som
ska beaktas i en bedömning av hur länge ett omhändertagande
varar och de begränsningar som blir aktuella medan det
fortgår. Grundlagsutskottet vill att principen på lämpligt
sätt kommer till uttryck i lagen. För detta talar
också det faktum att det i de fällande domar som
Finland fått i Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna framför allt har varit fråga
om att myndigheterna försummat att ta tillräcklig
hänsyn till återföreningssyftet.
[K.
och T. v. Finland (12.7.2001), punkt 179. K.A. v. Finland (14.1.2003),
punkterna 142—146, R. v. Finland (30.5.2006), punkterna
91—94.]
Förutsättningarna för fortsatt omhändertagande
ska enligt 47 § 2 mom. bedömas på nytt
i samband med att klientplanen ses över, när barnet
eller vårdnadshavaren ansöker om att omhändertagandet
ska avslutas eller när det i övrigt visar sig nödvändigt.
Av 30 § 2 mom. om översyn av klientplanen
följer att förutsättningarna för
fortsatt omhändertagande måste bedömas
på nytt minst en gång om året.
Förslaget kräver inte nödvändigt
att det i samband med en översyn av klientplanen fattas
ett beslut som är överklagbart genom besvär
hos förvaltningsdomstolen. Detta är i sig inget
problem med tanke på parternas rättsskydd, eftersom
barnets vårdnadshavare eller ett barn som fyllt 12 år
utifrån bestämmelsen alltid kan ansöka
om att omhändertagandet ska avslutas och det går
att söka ändring i beslutet om ansökan.
Med tanke på de rättsliga möjligheterna
att övervaka myndigheternas åtgärder
kan det ändå vara befogat att förutsätta
att myndigheterna i samband med en översyn av klientplanen
fattar ett överklagbart förvaltningsbeslut om
fortsatt omhändertagande, åtminstone i det fall
att myndigheten och parterna är av olika åsikt.
Beslutsfattandet.
Beslut om omhändertagande och om vård utom
hemmet fattas av den tjänsteinnehavare som avses i 43 § 1
mom. sedan den socialarbetare som ansvarar för barnets
angelägenheter berett ärendet, om vårdnadshavaren
eller ett barn som fyllt 12 år inte motsätter
sig omhändertagandet och anknytande placering i vård utom
hemmet. I annat fall avgör förvaltningsdomstolen
med stöd av 43 § 2 mom. ärendet på ansökan
av den tjänsteman som avses i bestämmelsen.
Besluten om omhändertagande av ett barn och placering
av barnet i vård utom hemmet ingriper på ett betydelsefullt
sätt i barnets och familjens grundläggande fri-
och rättigheter. Med tanke på rättsskyddskraven
i 21 § i grundlagen är det därför
möjligt att föreskriva att domstolarna på föreslaget
vis har behörighet i frågor som gäller tvångsomhändertagande,
trots att grundlagen inte direkt kräver det. Men det handlar
om den typen av frågor som en förvaltningsmyndighet vanligen
primärt fattar beslut i. Bestämmelsen i den nuvarande
barnskyddslagen om att myndighetens beslut ska underställas
domstolen uppfyller också den kraven i 21 § i
grundlagen.
Förslaget är också betydelsefullt
med tanke på kraven på rättvis rättegång
och 21 § 1 mom. i grundlagen om att var och en har rätt
att få sin sak behandlad på behörigt
sätt och utan ogrundat dröjsmål. Om beslutsfattandet
i första instans flyttas från de kommunala myndigheterna till
våra nuvarande åtta förvaltningsdomstolar måste
betydande extra resurser avsättas för förvaltningsdomstolarna
och högsta förvaltningsdomstolen, som enligt förslaget
kommer att vara den enda besvärsinstansen. I annat fall
finns det risk för att ärendena inte kommer att
behandlas skyndsamt och med samma tvärfackliga sakkunskap
eller att de inte uppfyller kravet på en rättvis
rättegång. Social- och hälsovårdsutskottet bör
ta de här synpunkterna på allvar i sin bedömning
av förslagets lämplighet.
Brådskande placering av barn.
Ett barn kan utifrån 38 § placeras i familjevård
eller anstaltsvård i brådskande ordning, om det
av skälen i 40 § befinner sig i omedelbar
fara eller annars är i behov av brådskande placering
och vård utom hemmet. Brådskande placering är
en temporär åtgärd. I 39 § föreskrivs
om frister. Bestämmelsen föranleder inga konstitutionella
anmärkningar.
Hörande av barn och delaktiga i ärendet
Hörande av barn.
I 6 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs att barn
ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i
frågor som gäller dem själva. Dessutom
ingår rätten att bli hörd i garantierna
för en rättvis rättegång och
god förvaltning, som nämns explicit i 21 § 2
mom. i grundlagen. I artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter
finns också bestämmelser om barnets rätt
att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor
som rör barnet och om att barnets åsikter ska
tillmätas betydelse i förhållande till
dess ålder och mognad. Enligt artikel 12.2 ska barnet särskilt
beredas möjlighet att höras i alla rättsliga
och administrativa förfaranden som rör barnet,
antingen direkt eller genom företrädare eller
ett lämpligt organ och på ett sätt som är
förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler.
I lagförslaget ingår en rad bestämmelser
om hur barnets åsikt ska klarläggas och om barnets rätt
att bli hört. I en allmän bestämmelse
i 5 § föreskrivs att ett barn ska tryggas rätten
att enligt sin ålder och utvecklingsnivå få information
i ett barnskyddsärende som rör barnet och möjligheten
att framföra sin åsikt i ärendet. Då behovet av
barnskydd bedöms, då beslut fattas om ett barn
eller en ung person och då barnskydd genomförs,
ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets
eller den unga personens åsikter och önskemål.
I 20 § 1 mom. föreskrivs att barnets önskemål
och åsikt ska utredas och beaktas enligt barnets ålder
och utvecklingsnivå, då barnskydd genomförs.
En flexibel lagstiftning som denna som tar hänsyn till
barnets ålder och utvecklingsnivå motsvarar mycket
väl principerna i 6 § 3 mom. i grundlagen och
artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter.
I 20 § 2 mom. föreslås bli föreskrivet
om olika sätt att höra barn beroende på barnets ålder. Ett
barn som fyllt 15 år ska ges tillfälle att bli hört
i alla barnskyddsärenden som gäller barnet självt,
medan ett barn som fyllt 12 år bara behöver höras
i ett ärende som gäller omhändertagande,
vård utom hemmet, upphörande av omhändertagande
och kontakter. Föreslagna 86 § är i sin
tur formulerad så att bara ett barn som fyllt 15 år
ska ges tillfälle att bli hört i domstol. Ett barn
under 15 år kan enligt paragrafens 1 mom. personligen höras
i förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen,
om det är nödvändigt för att
ett ärende ska kunna avgöras.
Förslaget om 15 år som åldersgräns
för att bli hörd tillgodoser inte på bästa
möjliga sätt barnets rätt till medinflytande
enligt dess utvecklingsnivå i frågor som rör
barnet. Dessutom är åldersgränsen enligt
utskottets mening relativt hög i sammanhang med att en
schematisk reglering av åldergränsen på det
hela taget rimmar illa med principerna i grundlagen och konventionen om
barnets rättigheter.
[Bestämmelserna om hörande
av barn t.ex. i 11 och 15 § i lagen angående
vårdnad om barn och umgängesrätt bygger
inte på formella åldersgränser. Det gör inte
heller bestämmelserna om en minderårig patients ställning
i 7 § i lagen om patientens ställning
och rättigheter och bestämmelserna om
en minderårig klients ställning i 10 § i
lagen om klientens ställning och rättigheter inom
socialvården.]
Också kommittén för barnets
rättigheter som övervakar genomförandet
av konventionen har kritiserat planerna på att bara barn
som fyllt 15 år ska ha rätt att bli hörda
i domstol. Kommittén har därför uppmanat
Finland att vidta legislativa och andra åtgärder
för att säkerställa att bestämmelserna
i artikel 12 genomförs fullt ut, speciellt genom att barnet
ges tillfälle att uttala sin uppfattning om beslut som rör
barnet självt direkt inför domstolen.
[Slutsatser
från kommittén för barnets rättigheter:
Finland, 30.9.2005 CRC/C/15/Add. 272,
punkt 22 och 23.]
Av de här orsakerna anser utskottet att föreslagna
20 och 86 § måste ses över åtminstone
så till vida att redan ett barn som fyllt 12 år
med avvikelse från lagförslaget ska ha rätt
att bli hört. Likaså bör bestämmelserna
i 28 § 2 mom. och 89 § om rätt
för ett barn som fyllt 15 år att bli hört
eller söka ändring justeras så att de
gäller ett barn som fyllt 12 år. I linje med detta
måste också 21 § om barnets
rätt att föra talan ses över.
Barnets åsikt behöver enligt 20 § 3
mom. inte utredas endast i det fall att utredningen skulle äventyra
barnets hälsa eller utveckling eller det i övrigt är
uppenbart ogrundat. Enligt propositionens motivering kan det vara
fråga om den sistnämnda situationen t.ex. när
en uppenbart ogrundad ansökan eller ett uppenbart ogrundat yrkande
kommer upp till behandling. Om förslaget förstås
på detta sätt svarar det mot 34 § i förvaltningslagen
om avgörande av ett ärende utan att en part hörs
och utgör därmed inget problem med tanke på grundlagen
trots att det är en i sig berättigad avvikelse
från huvudregeln. Men den föreslagna formuleringen
"uppenbart ogrundat" bör, för att skrivningen
ska vara enhetlig i lag och för att undvika onödiga
tolkningssvårigheter, ses över så att
den svarar mot 34 § 5 punkten i förvaltningslagen
i en liknande sak ("uppenbart onödigt").
Hörande av delaktiga i ärendet.
I 42 § föreskrivs att de som är
delaktiga i ärendet ska höras innan beslut fattas
om omhändertagande av barn, vård utom hemmet och
upphörande av omhändertagande. Enligt 3 mom. behöver
hörande inte ske, om det kan anses motiverat på grund
av att barnet inte har kontakt med den som ska höras och
hörandet inte kan antas vara nödvändigt
för att ärendet ska kunna utredas. Med bristande kontakter
avses enligt propositionens motivering en sådan nästan
obefintlig kontakt som är självvald av den person
som ska höras. Det är det ännu inte fråga
om ens när kontakterna i sig är sporadiska, t.ex.
en gång eller ett par gånger per år.
Om bestämmelserna tolkas och tillämpas på detta
sätt inskränkande blir de inget problem för garantierna
för en god förvaltning i 21 § 2 mom. i
grundlagen.
Hörande i ett ärende som gäller
brådskande placering av barn.
När ett beslut om brådskande placering av
barn bereds ska man enligt huvudregeln i 38 § 3 mom. utreda
vilken åsikt och uppfattning barnet, föräldrarna,
vårdnadshavarna samt någon annan person som svarar
för barnets vård och fostran har om saken. Men
om saken är brådskande eller om det äventyrar
syftet med beslutet behöver utredningen inte göras.
Enligt motiven kan en sådan situation bli aktuell om barnet
t.ex. är i omedelbart behov av sjukvård eller
om det finns fog att misstänka att utredningen leder till
att man försöker gömma undan barnet eller
till andra liknande åtgärder för att
förhindra brådskande placering. Bestämmelserna är inget
problem med tanke på grundlagen. Också Europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna
anser att det i sådana situationer kan vara motiverat och
acceptabelt att inte höra dem som är delaktiga
i saken.
[K. och T. v. Finland (12.7.2001), punkterna 166—167.]
Förslaget svarar i sak mot 34 § 2 mom. 4 punkten
i förvaltningslagen om avgörande av ett ärende
utan att en part hörs. Men passusen om att utredning inte
behöver göras om saken är "av brådskande
natur" förblir i någon mån öppen med
hänsyn till att det på det hela taget handlar om
en "brådskande" åtgärd. Bestämmelsen
bör på denna punkt formuleras så att
den svarar mot ordvalet och strukturen i det behöriga lagrummet
i förvaltningslagen.
Föreslagna 43 § 2 mom.
Lagrummet gäller enligt lydelsen inte alls vårdnadshavaren
till ett barn under 12 år, trots att bestämmelsen
otvivelaktigt avses gälla också denna (se GrUU
5/2006 rd). Bestämmelsen måste formuleras
enligt syftet.
Andra omständigheter
Begränsningar i vård utom hemmet.
Bestämmelserna i 11 kap. om begränsningar
för barnet i vården utom hemmet svarar i sak mot
lagen om ändring av barnskyddslagen som stiftats helt nyligen
med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 5/2006 rd). Till
denna del föranleder lagförslaget inga konstitutionella
kommentarer. Utskottet hänvisar i alla fall till sin tidigare
uttalade åsikt att syftet att återförena
familjer bör nämnas i lagen.
Domstolens tillstånd till undersökning av
barn.
Förvaltningsdomstolen kan med stöd av 28 § ge tillstånd
till att ett barn undersöks av läkare eller någon
annan sakkunnig, om undersökningen är nödvändig
för att behovet av barnskydd ska kunna utredas, men vårdnadshavaren
förbjuder undersökningen.
Bestämmelsen medger intrång i barnets personliga
integritet. Dessutom kringskär den barnets självbestämmanderätt,
en rätt som i konstitutionellt hänseende är
förankrad i grundlagens bestämmelser om personlig
frihet och skydd för privatlivet (GrUU 39/2001
rd). Men det finns tungt vägande skäl som stöder
sig på barnskyddet och som är acceptabla med tanke
på de grundläggande fri- och rättigheterna
för de föreslagna bestämmelserna. Förslaget
uppfyller också i övrigt de allmänna
kriterierna för en lag som inskränker en grundläggande
rättighet och är därmed inget problem
med tanke på grundlagen.
Anmälningsskyldighet.
I 25 § finns särskilda bestämmelser
om skyldighet att göra en anmälan till det organ
som ansvarar för socialvården i kommunen, om man
fått vetskap om ett barns behov av vård och omsorg
eller andra omständigheter enligt 1 mom. förutsätter
att behovet av barnskydd utreds. Grundlagsutskottet har sett på de
konstitutionella aspekterna av en barnskyddsanmälan i sitt
betänkande om riksdagens justitieombudsmans särskilda
berättelse (GrUB 7/2006 rd) i saken. Bestämmelsen
om anmälningsskyldighet påverkar inte behandlingsordningen
för lagförslaget.
Klientplan.
I 20 § föreskrivs om en klientplan som ska
göras upp för ett barn som är klient inom
barnskyddet. Planen, som är viktig för en samlad
bedömning av barnet och barnets familj och för
att garantera ett tillräckligt långvarigt skydd, är
inte ett bindande dokument. Men på grund av de uttryck
som förekommer i vissa bestämmelser i lagförslaget
förefaller planen få juridiskt bindande drag som
t.o.m. åsidosätter bestämmelserna i lagen.
De åtgärder som avses t.ex. i 36 § 1
mom. och 76 § 1 mom. genomförs enligt lagrummen
"på basis av klientplanen". Det finns anledning att se över
uttrycken så att det tydligare framgår att planen är
en faktor bland andra som ska vägas in när beslut
fattas (GrUU 20/2005 rd).
Ändringssökande.
Ändring i de beslut i 90 § 1 mom.
som en tjänsteinnehavare som är underställd
det organ som ansvarar för socialvården fattat
får sökas genom besvär direkt hos förvaltningsdomstolen.
På övriga beslut som tjänsteinnehavaren
fattat tillämpas bestämmelserna i 7 kap.
i socialvårdslagen om möjligheten att få ett
beslut behandlat av det organ som svarar för socialvården
och rätten att söka ändring först
i organets beslut i saken genom besvär hos förvaltningsdomstolen.
Bestämmelserna inverkar inte på lagförslagets
behandlingsordning (GrUU 5/2006 rd).
Enligt 90 § 2 mom. gäller i fråga
om sökande av ändring "i övrigt" vad
som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. Paragrafens
2 mom. gäller beslut som någon annan än
en tjänsteinnehavare i 1 mom. fattat om begränsningar
enligt 11 kap. Passusen förefaller därför
inte omfatta ändringssökande enligt 1 mom. Till
denna del öppnar sig bestämmelsen på det
hela taget svårligen, eftersom 7 kap. i socialvårdslagen
dessutom enligt paragrafens 4 mom. "i övrigt" tillämpas
på ändringssökande, om inte något
annat föreskrivs i den föreslagna lagen eller
förvaltningsprocesslagen. Det finns anledning att försöka
tydliggöra bestämmelsen.
Förbudet i 92 § 3 mom. mot fortsatt överklagande
i andra beslut som förvaltningsdomstolen fattat än
de som avses i 1 mom. innebär en obetydlig begränsning
i rätten att söka ändring och är
därför inget problem med tanke på 21 § 2 mom.
i grundlagen (GrUU 70/2002 rd, GrUU 54/2001 rd).
En myndighet som gjort en ansökan eller fattat ett
beslut har utifrån 92 § 2 mom. rätt att
söka ändring i förvaltningsdomstolens
beslut hos högsta förvaltningsdomstolen. Grundlagsutskottet
har brukat ställa sig reserverat till specialbestämmelser
om myndigheters allmänna besvärsrätt
(se t.ex. GrUU 45/2006 rd). Men i barnskyddsärenden
kan besvärsrätten anses acceptabel med hänsyn
till ärendenas karaktär.
Hänvisningen i 90 § 1 mom. till 62 § 3
mom. överlappar i sak 63 § och är därför
tekniskt sett onödig. Detsamma gäller motsvarande
hänvisningar i 89 § 3 mom. och 92 § 1
mom.
Beaktande av barn i service som riktar sig till vuxna.
Enligt 10 § 1 mom. ska också barnets behov
av vård och stöd utredas, om en vuxen får social-
och hälsovårdsservice, i synnerhet vård på grund
av rusmedelsmissbruk eller mentalvård, eller om en vuxen
vårdas utom hemmet i anstaltsliknande förhållanden
och har ett barn i sin vård och fostran.
Skyldigheten att utreda och trygga barnets behov är
rätt omfattande enligt bestämmelsen i och med
att den täcker in alla slag av social- och hälsovårdstjänster,
också helt vanliga sådana som behövs
i det dagliga livet. En så pass omfattande bestämmelse
har knappast ändå eftersträvats. Den är
betydelsefull med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen,
som tryggar skyddet av privatlivet. Därför behöver
lydelsen ses över så att den bättre stämmer överens
med proportionalitetskravet. Det gör sig genom att skyldigheten
att utreda och trygga barnets behov begränsas t.ex. till situationer
där en vuxen som får social- och hälsovårdstjänster är
oförmögen att fullt ut ta hand om ett barn i sin
vård och fostran.
Arvode för vårdnaden om barn.
Till familjevårdare som har ingått uppdragsavtal
enligt familjevårdarlagen kan utifrån 46 § 2
mom. utöver ersättning enligt gällande
lag i förekommande fall också betalas arvode även
i det fall att vårdnaden om barnet har anförtrotts
familjevårdaren i stället för föräldrarna.
Bestämmelsen kan ge den uppfattningen att vårdnaden
om barnet kan flyttas över från föräldrarna
till andra människor mot arvode. Beslut om vårdnaden
om barnet fattas emellertid också framöver med
stöd av 9 § i lagen angående vårdnad
om barn och umgängesrätt. Utifrån paragrafens
2 mom. kan domstolen anförtro vårdnaden om barnet åt
en eller flera personer i stället för föräldrarna
endast om synnerligen vägande skäl med hänsyn
till barnet talar för det. Beslutet förutsätter
därmed att en mycket hög tröskel måste överskridas.
Domstolen ska i sin prövning också ta behörig
hänsyn till kraven på skydd av familjelivet i
grundlagen och Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
Uttrycket "efter att vårdnaden om barnet har anförtrotts"
i den föreslagna bestämmelsen kan ge den oriktiga
uppfattningen att det är vanligt att vårdnaden
anförtros andra. Därför är det
befogat att se över lydelsen.