Motivering
Allmänt
I propositionen föreslås det att lagen om
fiske från 1982 ersätts med en ny lag med samma namn.
Lagen om fiske är en allmän lag som styr nyttjandet
och vården av fiskresurserna. Enligt 1 § i förslaget
till ny lag om fiske är syftet med lagen att med utgångspunkt
i bästa tillgängliga information ordna nyttjandet
och vården av fiskresurserna på ett ekologiskt,
ekonomiskt och socialt hållbart sätt, så att
en uthållig och mångsidig avkastning av fiskresurserna,
fiskbeståndens naturliga livscykel samt mångfalden
hos och skyddet av fiskresurserna och den övriga vattennaturen tryggas.
Syftet har nära anknytning till bestämmelsen i
20 § i grundlagen om miljöansvar där det
föreskrivs att alla bär ansvar för naturen
och dess mångfald. Grundlagsutskottet har upprepade gånger
tagit ställning till fiskelagstiftningen och i synnerhet
till fiskerätten, särskilt med avseende på egendomsskyddet
som tryggas i 15 § i grundlagen. För yrkesfiskarna
har fiskebegränsningarna också samband med näringsfriheten, som
tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. Sett från
statsförfattningsrättslig synpunkt handlar fiskelagstiftningen
främst om att sammanjämka de nämnda grundläggande
rättigheterna. Dessutom bör bland annat jämlikhetsbestämmelserna
i 6 § i grundlagen och regleringen i 17 § 3 mom.
i grundlagen om samernas rätt att upprätthålla
och utveckla sin kultur beaktas när lagen bedöms.
Den föreslagna fiskelagen innehåller vissa
betydande ändringar jämfört med den gamla
lagen, men en stor del av de bestämmelser som har konstitutionell
relevans har antingen bibehållits oförändrade
eller omformulerats på ett sådant sätt
att innehållet ändå motsvarar den gällande lagen.
Grundlagsutskottet har i flera utlåtanden som lämnats
efter grundrättighetsreformen tagit ställning
till de frågor som också nu aktualiseras. Med
grundlagsutskottets benägna bistånd har man bland
annat reglerat de allmänna fiskerättigheterna
som nämns i 7 § (GrUU 8/2012
rd och GrUU 8/1996 rd) samt
frågan om om begränsning eller förbjudande
av rättigheterna enligt 54 § (GrUU 50/2002
rd), rätt till fisketillstånd i övre
Lappland enligt 10 § 1 mom. (GrUU 27/1997
rd), regionalt tillstånd att bedriva fiskeguideverksamhet
enligt 18 § (GrUU 8/2012 rd), begränsning
av fisket för skydd av hotade djurarter och ersättningar
i anslutning till begränsningarna (GrUU 20/2012
rd) samt tillsynen över fisket enligt 99—116 § (GrUU
65/2010 rd). Frågorna har behandlats
i skenet av dels utskottets praxis, dels de mycket omfattande propositionsmotiven
till lagstiftningsordning samt detaljmotiven. Utskottet kan i det
stora hela förena sig om det som anförs i motiven
till lagstiftningsordning och har därför bara
några anmärkningar i fråga om vissa
grundläggande utgångspunkter och detaljer.
Regionalt tillstånd att bedriva kommersiellt fiske
I förslaget till 13 § finns bestämmelser
om regionalt tillstånd att bedriva kommersiellt
fiske. Det föreslagna tillståndssystemet ger kommersiella fiskare
möjlighet att under vissa omständigheter bedriva
fiske också på sådana vattenområden
där fiskaren inte har nått en överenskommelse
med innehavarna av fiskerätt om nyttjande av vattenområdet
för kommersiellt fiske. Närings-, trafik- och
miljöcentralerna är tillståndsmyndigheter.
Arrangemanget avviker i någon utsträckning från
motsvarande reglering i gällande 16 §. Enligt
paragrafen kan fiskeområdet ålägga vattenområdets ägare
att mot ersättning tillåta att området
tas i bruk för kommersiellt fiske om det att vattenområdet
lämnas outnyttjat väsentligt försvårar
vården av fiskbeståndet eller det fiskeriekonomiska
utnyttjandet. Om vattenområdets ägare inte följer
uppmaningen kan allmän underrätt på ansökan
av fiskeområdet ålägga vattenområdets ägare
att mot ersättning tillåta att området
tas i bruk eller att bekosta behövliga åtgärder.
Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis innefattar äganderätten
till ett vattenområde även fiskerätt,
och fiskerätten åtnjuter grundlagsfäst
egendomsskydd. Utskottet har tidigare ansett bland annat att med
fiskerätt förstås skyddad rätt
att bedriva fiske på ett visst vattenområde. Fiskerätten
har även ansetts inbegripa rätt att ekonomiskt
utnyttja vattenområdets fiskbestånd och rätt
att ordna vattenområdets användning och skötsel
(GrUU 8/2012 rd, s. 1—2, GrUU 20/2010
rd, s. 2/I, GrUU 8/1996 rd och GrUU 13/1989
rd). Å andra sidan har den fiskerätt
som omfattas av egendomsskyddet av hävd varit föremål
för begränsningar som delvis kommit till med grundlagsutskottets
medverkan, såsom begränsningar och förbud
som gäller själva fiskandet samt skyldighet att
acceptera annan rätt att fiska på ett vattenområde än
den som tillkommer ägaren till vattenområdet.
I sin tidigare bedömning i synnerhet av den allmäna
fiskerättens konsekvenser för ägaren
tog utskottet hänsyn till att fiskbestånden,
som rör sig fritt i vattendragen, i konstitutionellt hänseende är
objekt som har ett förmögenhetsvärde
och kontinuerligt förnyas och att den rätt att
fiska inom ett vattenområde som uppstår på grund
av ägandet är en synnerligen egenartad form av ägande
(GrUU 8/2012 rd, s. 3/I och GrUU
8/1996 rd, s. 3/I).
Den föreslagna regleringen handlar inte om om expropriation
av privat egendom enligt grundlagens 15 § 2 mom. och ska
därför bedömas utifrån de allmänna
förutsättningarna för att inskränka
de grundläggande rättigheterna. Efter grundrättighetsreformen
har utskottet då det dryftat begränsningar av
fiskerätten fäst särskilt avseende vid
hur väl regleringen uppfyller kraven på acceptabilitet,
proportionalitet och exakthet samt vid hur rättstryggheten
säkerställs.
Avsikten med att begränsa äganderättsskyddet
genom ett tillståndsförfarande är att
främja villkoren för kommersiellt fiske och tillgången på inhemsk
fisk som livsmedel. Tanken är dessutom att tillståndsvillkoren
ska trygga en uthållig avkastning och ett hållbart
nyttjande av fiskresurserna och att planer för nyttjande
och vård ska kunna genomföras. Grundlagsutskottet
finner godtagbara grunder för den föreslagna regleringen
mot bakgrunden dels av 18 § 1 mom. i grundlagen om näringsfrihet,
dels av bestämmelsen i 20 § om främjande
av miljöansvaret.
Bedömningen av proportionalitetsfrågan måste
ske med beaktande av att de redskap som används i det kommersiella
fisket möjliggör ett effektivt fiske. Det men
som ägaren till vattenområdet eventuellt åsamkas
av yrkesmässigt fiske kan därför vara
betydligt större än det men som följer
av den allmänna fiskerätten. Det är därför viktigt
att det i 13 § 1 mom. uppställts ett flertal villkor
som måste uppfyllas samtidigt. Tillstånd kan sålunda
beviljas endast om vattenområdet enligt planen för
nyttjande och vård lämpar sig väl för
kommersiellt fiske, fiskbeståndens tillstånd
i vattenområdet möjliggör nyttjande av dem
för kommersiellt fiske, tillståndssökanden inte
själv eller med bistånd av fiskeriområdet
har nått en överenskommelse med innehavarna av fiskerätt
om nyttjande av vattenområdet för kommersiellt
fiske och bedrivandet av kommersiellt fiske inte medför
betydande olägenhet för strandägarna
och innehavarna av stränder i området eller för
annan användning av området. Bestämmelserna
ger uttryck för att tillståndsförfarandet är
en sistahandsåtgärd och för strävan
att minimera det men som följer av kommersiellt fiske.
I tillståndet ska också anges väsentliga
begränsningar av fisket, till exempel de områden där
fiske är tillåtet, de fångstredskap som är
tillåtna, de fiskarter som får fiskas, de tillåtna
tidpunkterna för fiske samt vid behov den största tillåtna
fångstmängden. Tillstånd enligt 3 mom. får
under inga omständigheter beviljas, om fiske som sker med
stöd av tillståndet skulle medföra en
oskälig försvagning av fiskerättsinnehavarens
möjligheter att nyttja sin fiskerätt eller föranleda
en betydande olägenhet av något annat slag. Fiskerättsinnehavarnas
ställning tryggas också av att de med stöd
av föreslagna 14 § har rätt till ersättningar
som ska grundas på de gängse priser i området
som fastställts i planerna för nyttjande och vård
inom området.
Det är av betydelse för fiskerättsinnehavarna, men
också i ett bredare perspektiv för ett hållbart
nyttjande av fiskebeståndet, att närings-, trafik-
och miljöcentralen med stöd av 16 § kan ändra
villkoren i ett tillstånd om förhållandena
i tillståndsområdet efter beviljandet har förändrats
väsentligt så att fiske som är förenligt
med tillståndsvillkoren inte längre kan tillåtas
på grund av de förändrade förhållandena.
Tillståndsvillkoren kan likaså ändras
om fiske som avses i tillståndet inte längre uppfyller
kraven i planen för nyttjande och vård. Formuleringen, som
antyder att myndigheten har fri prövningsrätt,
kan förvisso i det här sammanhanget anses för
vag i synnerhet med beaktande av det väsentlighetskriterium
som ingår i bestämmelsen och av det effektiva
kommersiella fisket. Jord- och skogsbruksutskottet bör överväga
en justering av bestämmelserna i en mer förpliktande
riktning, så att myndigheterna är skyldiga att ändra tillståndsvillkoren
om kriterierna i den ovan avsedda bestämmelsen uppfylls.
Grundlagsutskottet anser att man genom bestämmelserna
summa summarum har skapat tillräckliga lagliga medel för
att säkerställa att det kommersiella fisket inte
i oskälig utsträckning försvagar fiskerättsinnehavarnas
möjligheter att utnyttja sin fiskerätt eller att
det utgör ett hot mot ett hållbart utnyttjande
av fiskresurserna. Grundagsutskottet påpekar emellertid
att uppföljning i samband med reglering av denna typ samt övervakning
av att tillståndsvillkoren uppfylls är särskilt
viktigt. Jord- och skogsbruksutskottet gör därför
klokt i att överväga om förslaget kunde
kompletteras med en reglering som uttryckligen tar sikte på detta.
Med tanke på fiskerättsinnehavarnas rättstrygghet är
det viktigt att de i egenskap av delaktiga i saken har rätt
att söka ändring genom besvär till förvaltningsdomstolen
i närings-, trafik- och miljöcentralens beslut.
Kommersiellt fiske
I förslaget till 88 § indelas kommersiella
fiskare i två grupper beroende på omsättning
av försäljningen av fisk som fiskaren själv
fångat eller av bearbetade fiskeriprodukter av sådan
fisk. Grund för indelningen är en sådan
omsättning av det kommersiella fisket som medför
skyldighet att betala mervärdesskatt. Indelningen är
relevant med tanke på de kommersiella fiskarnas rättigheter.
På grundval av 15 § har fiskare med fisket som
huvudsyssla företräde när tillstånd
beviljas för vissa vattenområden. Enligt 17 § har
de också rätt att på statsägd
mark arrendera ett område för uppförande
av för fisket behövliga förvaringsutrymmen,
för torkning av fångstredskap och för
tillfällig inkvartering som är nödvändig vid
bedrivandet av kommersiellt fiske. I fråga om begränsning
av fisket kan de kommersiella fiskarnas förpliktelser med
stöd av 52 § 3 mom. variera beroende på vilken
grupp de hänförs till. Då närmare
bestämmelser om användningen av statens enskilda
fisken utfärdas genom förordning ska enligt 9 § intressena
hos kommersiella fiskare i grupp I beaktas i första hand.
Fiskare i grupp II med fisket som bisyssla har å andra
sidan bl.a. färre skyldigheter att rapportera fångsterna.
Förslaget är betydelsefullt med avseende på jämlikhets-
och likabehandlingsbestämmelsen i 6 § i grundlagen.
Enligt motiveringen till lagstiftningsordningen är det
nödvändigt att dela in fiskarna i två grupper
för att man på ett rättvist sätt
ska kunna hänföra såväl skyldigheterna
som rättigheterna utifrån om fiskeverksamheten är sådan
näringsverksamhet som utgör huvudsyssla eller
en mera tillfällig bisyssla. Indelningen är också nödvändig
med tanke på de investeringsstöd som betalas till
fiskarna med stöd av speciallagstiftning. Enligt utskottet
kan intensiteten i näringsutövningen vid regleringen
av den i detta sammanhang anses vara en godtagbar grund för att
ha olika bestämmelser för olika grupper av fiskare.
Särskiljande på grundval av lagbestämmelser är
inte ett problem med hänsyn till proportionalitetskravet.
Bestämmelserna strider följaktligen inte mot 6 § i
grundlagen.
Registrering av kommersiella fiskare
Grunden för de kommersiella fiskarnas rättigheter
och skyldigheter är den registrering som avses i förslaget
till 87 §. En person som har sin bosättningsort
eller hemort i en stat inom Europeiska unionen eller Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet, som fiskar på finskt
territorium, i Finlands ekonomiska zon eller i andra medlemsländers
territorialvatten eller ekonomiska zon där finländska
fiskare enligt EU:s gemensamma fiskepolitik har tillträde
kan registrera sig som kommersiell fiskare. Ett villkor är
också att den sökande har gjort en anmälan
om primärproduktion enligt 22 § i livsmedelslagen.
Enligt 89 § 1 mom. gäller registreringen av en
kommersiell fiskare högst tre år i sänder.
Förlängning av registreringen söks hos
närings-, trafik- och miljöcentralen.
De här bestämmelserna har betydelse med avseende
på näringsfriheten enligt 18 § 1 mom.
i grundlagen. Grundlagsutskottet har ansett att grundlagen utgår
från att näringsfrihet ska råda men att
tillstånd i undantagsfall kan krävas för näringsverksamhet.
En sådan registreringsskyldighet som ingår i lagförslaget
kan i konstitutionellt hänseende jämföras
med tillståndsplikt. Den här typen av bestämmelser
måste uppfylla de allmänna kraven på lagar
som begränsar någon grundläggande fri-
eller rättighet (se t.ex. GrUU 19/2009
rd, s. 2 och GrUU 15/2008 rd,
s. 2). De föreslagna bestämmelserna uppfyller dessa
krav.
Bestämmelsen i 89 § 2 mom. om att avföra
en kommersiell fiskare ur registret utgör inget konstitutionellt
problem. Med hänsyn till proportionalitetskravet är
det väsentligt att avförandet ur registret på grund
av att fiskaren bryter mot lagen eller bestämmelser som
utfärdats med stöd av den kan ske bara om överträdelserna
skett vid upprepade tillfällen eller fortlöpande
och att fiskaren trots en anmärkning eller varning från myndigheten
inte rättar till sin verksamhet. (jfr. GrUU 9/2005
rd, s. 3/II). Avförande ur registret på grund
av att en person inte längre uppfyller förutsättningarna
för införande i registret är inte heller
problematiskt i ett sådant här sammanhang, där
det inte uppställs andra än mycket lösa krav
som närmast sammanhänger med boningsort och fiskeområde.
Medlemskap i fiskeriområde
I förslaget till 23 § föreslås
bestämmelser om fiskeriområden och medlemskap
i dem. Fiskeriområdena är offentligrättsliga
föreningar som har till syfte att utveckla fiskerihushållningen
inom det egna området och främja samverkan mellan medlemmarna
för ett hållbart nyttjande och hållbar
vård av fiskresurserna. Medlemmar i ett fiskeriområde är
enligt 2 mom. innehavarna av fiskerätt inom området
samt de landsomfattande organisationerna inom fiskeribranschen.
Av regleringen följer att en fiskerättsinnehavare
måste vara medlem av ett fiskeriområde, och därför
blir det aktuellt att bedöma frågan mot bakgrunden
av 13 § 2 mom. i grundlagen om föreningsfrihet.
I förarbetena till grundrättighetsreformen sägs
att föreningsfriheten i första hand gäller
så kallade ideella föreningar. Syftet med föreningsfriheten är
inte att hindra att offentligrättsliga föreningar
grundas för att sköta offentliga uppdrag. Det är
också möjligt att föreskriva i lag om
medlemskap i sådana föreningar. I den proposition
som resulterade i grundrättighetsreformen ansågs
dock att grundlagsbestämmelserna talar för en återhållsam
inställning till tvångsmedlemskap också när
det gäller sådana föreningar (RP 309/1993
rd, s. 64; se även GrUU 61/2010 rd,
s. 4 och GrUU 52/2006 rd, s. 2).
Fiskeriområdenas verksamhet kommer att drivas i form
av föreningsverksamhet, men uppgifterna är lagfästa
och klart offentligrättsliga. Det är inte ett
konstitutionellt problem att medlemskapet är obligatoriskt.
(jfr GrUU 61/2010 rd, s. 4).
Befrielse från fiskevårdsavgift på grund
av ålder
Var och en som har betalat fiskevårdsavgift samt var
och en som är under 18 och över 65 år
har med stöd av föreslagna 7 § 2 mom.
rätt att bedriva handredskapsfiske. Förslaget
innebär att underåriga och 65 år fyllda
i motsats till andra personer kan bedriva handredskapsfiske utan
att betala fiskevårdsavgift. Bestämmelserna har
relevans med tanke på det som föreskrivs i 6 § 2 mom.
i grundlagen om att ingen utan godtagbart skäl får
särbehandlas på grund av ålder.
Motsvarande bestämmelse finns i gällande 88 § i
lagen om fiske. Grundlagsutskottet har i sin senaste praxis allmänt
ansett att uppställandet av åldersgränser
inte i sig är tveksamt från grundlagssynpunkt
men att åldersgränserna bör kunna motiveras
med skäl som är godtagbara med avseende på systemet
med de grundläggande rättigheterna. Skälet
måste dessutom ha ett sakligt och nära samband
med lagens syfte (se t.ex. GrUB 8/2010 rd,
s. 3).
I propositionen motiveras den föreslagna åldersgränsen
med mycket få ord. Grunden för befrielse på grund
av ålder är enligt motiveringen målet
att främja dessa åldersgruppers fiskeintresse.
När det gäller underåriga kan betalningsbefrielsen
anses vara helt normal. När det gäller den äldre ålderskategorin
har utskottet i sin praxis ansett att förmåner,
lättnader och justeringar för äldre är
motiverade närmast till följd av deras jämfört
med andra försvagade fysiska och andra förmågor
(GrUB 8/2010 rd, s. 3, GrUU
56/2010 rd, s. 3 och GrUU 34/2005
rd, s. 2). Utskottet anser att även om den föreslagna bestämmelsens
samband med ovan nämnda omständigheter är
tämligen lös, kan betalningsbefrielsen ändå anses
ha en positiv effekt på äldres intresse för
att motionera och vistas utomhus. Inte heller i mera allmänna
sammanhang anser man att pensionärsrabatter strider mot
diskrimineringsförbudet. Utskottet anser att det finns godtagbara
grunder för de föreslagna bestämmelserna
med hänsyn till de grundläggande rättigheterna.
Det rör sig dessutom om en synnerligen anspråkslös
förmån (fiskevårdsavgiften är enligt
79 § 39 euro per kalenderår) och det finns därför
inget att anmärka mot förslaget i skenet av grundlagens
6 §. (jfr. GrUU 34/2005 rd,
s. 2/II)
Bemyndiganden att utfärda förordning
Förslaget till lag om fiske innehåller en
hel del bemyndiganden för statsrådet samt jord-
och skogsbruksministeriet att utfärda förordningar. Med
tanke på grundlagens 80 § gäller de viktigaste
bemyndigandena styrning och begränsning av fiske enligt
6 kap. och vandringsfiskar och tryggande av fiskens gång
enligt 7 kap. I det stora hela är bemyndigandena sakliga
men grundlagsutskottet fäster uppmärksamhet vid vissa
enskilda bestämmelser.
I förslaget ingår vissa bemyndiganden att
utfärda förordning med stöd av vilka
statsrådet genom förordning kan förbjuda
fiske eller begränsa fiskerätten (t.ex. 52 §,
55 § och 59 §). Grundlagsutskottet har tidigare
i samband med behandlingen av motsvarande bestämmelse i
gällande 59 § (GrUU 20/2010
rd, s. 3) ansett att sättet att lagstifta är
principiellt problematiskt eftersom begränsningen av fiskerätten
i sådana fall de facto inte baserar sig på lag
utan på förordning. Utskottet påpekade
i det sammanhanget att bestämmelserna på lagnivå ändå var
exceptionellt exakta och detaljerade. Den föreslagna bestämmelsen
ansågs då inte direkt grundlagsstridig, utan utskottet
menade att det snarare handlar om en synnerligen ovanlig lagstiftningsmetod
där de förbud som lagstiftaren avser i själva verket
i materiellt hänseende ingår i lagen, men tas
i bruk genom en särskild förordning av statsrådet.
Om förslaget förstås så här,
inverkar bestämmelserna inte på lagstiftningsordningen, menade
grundlagsutskottet.
Å andra sidan påpekade utskottet att en i
konstitutionellt hänseende korrekt lösning hade
varit att ta in förbudet i lagen exempelvis med följande
lydelse: "Inom ett vattenområde där det
förekommer djurarter som med stöd av naturvårdslagen
har förklarats vara hotade är det inte tillåtet
att fiska med fångstredskap eller fiskesätt som
kan riskera bevarandet av dessa djurarter." Då kunde
man ha föreskrivit både om begränsningen
av vattenområdet och förbjudna fångstredskap
och fiskesätt genom förordning av statsrådet.
Utskottet påpekade dessutom att det finns skäl
att undvika den nu föreslagna lagstiftningstekniken när
lagen ses över. Enligt propositionsmotiven (s. 106) har
man hållit kvar den regleringstekniska lösningen,
där det egentliga grundförbudet inte ingår
i lag, med tanke på objektets egenart. Fiskebegränsningar
måste kunna utfärdas flexibelt och så att
man vid behov kan reagera snabbt på variationer i fiskbeståndens
tillstånd. Dessutom motiveras lösningen med att
om alla nödvändiga begränsningar skulle
föreskrivas i lag kunde det leda till oskäligheter
på vissa områden samt till behov av att bevilja
otaliga tillstånd till undantag.
Grundlagsutkottet anser att den bäst motiverade lagtekniska
lösningen i de aktuella paragraferna (52, 55 och 59 §)
skulle vara att i själva lagen ta in ett allmänt äventyrandeförbud
eller en skyldighet att vårda eller skydda. Därefter
kan man genom förordning av statsrådet utfärda
närmare bestämmelser om hur förbudet
eller skyldigheten ska genomföras. En sådan lagstiftningsteknik är
enligt utskottet inget hinder för att i en förordning
beakta de i princip godtagbara flexibilitetselement som regeringen
avser och tekniken kräver inte heller bestämmelser
på lagnivå om behövliga begränsningar.
Det bemyndigande att utfärda förordning som ingår
i t.ex. 52 § kunde enligt grundlagsutskottet bibehållas
oförändrad efter att man i lag har intagit bestämmelser
om ett allmänt förbud mot att äventyra
fiskarter eller fiskbestånd och bestämmelser om skyldighet
att vårda eller skydda. En sådan lösning
skulle inte bara förtydliga den hierarkiska relationen
mellan lag och förordning utan också i överensstämmelse
med miljöansvarsbestämmelsen i 20 § i
grundlagen undestryka att det allmänna inte enbart är
bemyndigat ("genom förordning av statsrådet
får...") utan också skyldigt att bära
ansvar för naturen och dess mångfald.
Grundlagsutskottet fäster sig också vid 64 § 1 mom.
enligt vilket med vattendrag för vandringsfisk avses ett
sådant vattenområde som vandringsfisken använder
som en viktig vandringsväg eller ett viktigt förökningsområde.
Genom förordning av statsrådet får det
föreskrivas att även ett annat vattenområde än
ett sådant som avses i 1 mom. ska vara ett vattendrag för
vandringsfisk. Sådana områden kan enligt propositionsmotiven
vara t.ex. områden där vandringsfiskbestånd äter
eller områden där återinföring av
ett vandringsfiskbestånd påbörjas. Bestämmelsen
saknar emellertid helt en grundläggande bestämmelse
som begränsar förordningsutfärdarens
prövningsrätt, trots att definitionen åtminstone
enligt 65 och 66 § kan ha rättsverkningar för
fiskerättsinnehavare och andra som bedriver fiske. Förslaget
till 64 § 2 mom. måste därför
kompletteras med ett omnämnande som begränsar
bemyndigandet att utfärda förordning i det syfte
som framgår av propositionsmotiven.
Andra omständigheter
Med statens enskilda fisken, som omnämns i 9 §, avses
statens historiska fiskerätt som grundar sig på en
så kallad regalrätt och som för närvarande regleras
i gällande 12 § i lagen om fiske. Enligt utredning
till grundlagsutskottet håller man som bäst på att
utreda de rättsliga grunderna för regalrätten.
Det är motiverat att klargöra rättsläget,
anser utskottet.