Motivering
Propositionen innebär att lagstiftningen om försöksverksamhet
inom straffrättens område fortsätter
att gälla. En lagstiftning av detta slag betyder att gärningsmannens ålder
och brottsplatsen kan inverka på straffet för
gärningen, vilket i sin tur betyder att påföljderna
beroende på gärningsmannens ålder kan
vara olika i olika delar av landet. Konstitutionellt måste
saken bedömas utifrån 6 § grundlagen.
Likställighetsbestämmelsen i grundlagen kräver
givetvis i princip likabehandling inte bara med hänsyn
till ålder utan också bl.a. med hänsyn
till bostadsort (angående 6 § 2 mom. se RP 309/1993
rd, s. 44/II). Enbart ett geografiskt kriterium kan inte
anses vara ett sådant godtagbart skäl som avses
i 6 § 2 mom. grundlagen i ett system för grundläggande
fri- och rättigheter som också omfattar rätt
att fritt röra sig inom landet och att fritt välja
bostadsort. Det som gör en sådan differentiering ännu
betydelsefullare i sammanhanget är att också den
enskildes rättssäkerhet har tryggats som en grundläggande
rättighet efter reformen av de grundläggande fri-
och rättigheterna. Ett centralt element i den är
den enskildes rättigheter i samband med rättegång.
Grundlagsutskottet har ansett lagstiftningen om försöksverksamhet
godtagbar i sig med tanke på likställdheten i
fråga om stödet för hushållsarbete
(GrUU 19/1997 rd), delegeringen av försörjningsuppgifter
(GrUU 2/1994 rd) och hälsovårdscentralavgifterna
(GrUU 3/1991 rd). En reglering som avser försök
med straffrättsligt straff gäller en fråga
som ingriper i den enskildes rättsliga ställning
mera djupgående än t.ex. bestämmelser
om en viss ekonomisk förmån. Beträffande
ungdomsstraffet kan det noteras att de som sållas fram
som försöksdeltagare kan dömas till en
påföljd (ungdomstjänst och övervakning)
som kan anses strängare än straffen för samma
gärning i övrigt (villkorlig fängelsedom).
Det är ytterst vanligt att unga personer ges specialbehandling
i en straffrättslig reglering. I detta fall är
det fråga om att förebygga återfall i brott
och främja gärningsmannens möjligheter att
anpassa sig i samhället. Med hänvisning till detta
menar utskottet att grundlagen ger ett godtagbart skäl
för särbehandling på grund av ålder
i försöksverksamheten med ungdomsstraff. Å andra
sidan är det enligt utskottet helt klart att det inte finns
likadana skäl för en regional differentiering
av försöksverksamheten, eftersom behovet av regional
differentiering hänger samman med testning av påföljdssystemet,
inte med de deltagandes särskilda behov. Därför
står en förlängning av giltighetstiden
för försöksverksamheten med ungdomsstraff
på föreslaget sätt i strid med 6 § grundlagen.
Med hänsyn till 73 § 1 mom. grundlagen utgör
en lagstiftningsåtgärd som den som ingår
i det första lagförslaget ett avgränsat
undantag från grundlagen. Utifrån detta lagförslag
kan lagen därmed stiftas i grundlagsordning. I den aktuella
situationen är det enligt utskottets mening möjligt
att anlita en undantagslag, om det enda alternativet till detta
i praktiken är att försöket med ungdomsstraff
måste slopas. För principen med att undantagslagar
skall undvikas (GrUB 10/1998 rd, s.
21) är det primärt att lagförslaget formuleras
så att det kan behandlas som en vanlig lag. Utskottet påpekar
att det första lagförslaget kan behandlas i vanlig
lagstiftningsordning, om bestämmelserna om ungdomsstraff
utsträcks till att omfatta hela landet. Utifrån
uppgifter som mottagits under behandlingen anser utskottet att en
reglering av detta slag får obetydliga verkningar ekonomiskt.
I artikel 26 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter ingår en omfattande och självständig
mänsklig rättighet till likabehandling och ett
förbud mot att en åtskillnad (t.ex. GrUU
19/1997 rd, s. 2/II och GrUU 21/1994
rd, s. 1/II). Den kommission för mänskliga
rättigheter som inrättats för tillsynen över efterlevnaden
av konventionen understryker att åtskillnaden är
i linje med artikel 26, om det finns skäliga och objektiva
kriterier för särbehandling (t.ex. Kavanagh v.
Irland, 2001, som bl.a. gällde behandling av brottmål
i ett avvikande förfarande i specialdomstol). Enbart administrativ ändamålsenlighet
berättigar till exempel inte till särbehandling
(Gueye v. Frankrike 196/1985).
Utskottet menar att det är klart att regleringen i
propositionen är känslig för tillsynsbedömningar
utifrån konventionerna om de mänskliga rättigheterna.
Om det första lagförslaget ändras på ovan
angivet sätt skingras också de misstankar som
med tanke på konventionen om de medborgerliga och politiska
rättigheterna kan anföras mot försöksverksamheten
med ungdomsstraff. Om en undantagslag anlitas kan deras betydelse
reduceras genom att försöket förlängs
för en betydligt kortare tid än föreslagna
tre år.