Motivering
Skyddet för personuppgifter
I lagförslaget ingår bestämmelser
om anmälningar om smittsamma sjukdomar (23 §),
om register som förs utifrån anmälningarna
(23 a §) och om hemlighållande av personuppgifter
i registret och om utlämnande av dem (23 b §).
Bestämmelserna är konstitutionellt sett betydelsefulla
på grund av grundlagens 10 § 1 mom.
Enligt grundlagens 10 § 1 mom. är vars och ens
privatliv tryggat. I samma grundlagsnorm bestäms vidare
att närmare bestämmelser om skydd för
personuppgifter utfärdas genom lag. Grundlagens hänvisning
till att skyddet för personuppgifter skall ordnas genom
lag förutsätter enligt syftet med revideringen
att de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB
25/1994 rd, s. 6 andra spalten) att lagstiftaren
bestämmer om den berörda rättigheten
men att detaljerna i regleringen är beroende av lagstiftarens
prövning. En sådan bestämmelse om de
grundläggande fri- och rättigheterna binder lagstiftarens
prövningsrätt visavi innehållet i mindre
grad än en bestämmelse med ett regleringsförbehåll
där det konstateras att den grundläggande fri-
och rättigheten finns i enlighet med vad som bestäms
i lag.
Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis (GrUU 14/2002
rd, s. 2, GrUU 51/2002 rd,
s. 2 första spalten) begränsas dock lagstiftarens
spelrum av att skyddet för personuppgifter utgör
en del av skyddet för privatlivet i samma moment. Det är
alltså fråga om att lagstiftaren skall trygga
denna rättighet på ett sätt som kan anses
godtagbart med hänsyn till de grundläggande fri- och
rättigheterna. Lagstiftaren är i sin prövning bunden
av att det för registreringar är viktigt att reglera åtminstone
syfte, innehållet i de registrerade personuppgifterna,
tillåtna användningsändamål,
inbegripet uppgifternas tillförlitlighet, och förvaringstiden
för uppgifterna i personregistren samt den registrerades
rättsskydd. Regleringen av dessa faktorer på lagnivå skall
dessutom vara omfattande och detaljerad. Kravet på bestämmelse
om saken i lag omspänner också möjligheten
att överföra uppgifter via en teknisk anslutning.
Dessa synpunkter äger tillämpning även
på en bredare reglering av användningen av personuppgifter.
De föreslagna bestämmelserna om behandling
av personuppgifter uppfyller kraven i grundlagens 10 § 1
mom. på skydd för personuppgifter och stämmer överens
med utskottets vedertagna tolkningspraxis. I lagförslagets 23 a § 5
mom. 3 punkten talas om en bevaringstid på 50 år
för personuppgifter. Det är en exceptionellt lång
tid, men mot bakgrunden av de situationer som avses i lagrummet är
den godtagbar med tanke på de grundläggande fri-
och rättigheterna. Enligt propositionsmotiven kompletterar Folkhälsoinstitutet
uppgifterna i anmälningarna med diverse uppgifter ur befolkningsdatasystemet.
Utskottet påpekar att grundlagens 10 § 1 mom.
kräver bestämmelser i lag om en sådan möjlighet
att komplettera registeruppgifter. Enligt 23 a § 4 mom.
i lagförslaget skall personbeteckningarna i det riksomfattande
registret över smittsamma sjukdomar ges en sådan
form att enskilda personer inte kan identifieras på grundval av
dem. Det vore skäl, menar utskottet, att överväga
om skyldigheten kunde utsträckas att gälla också andra
i lagförslaget avsedda register.
Myndighetsbefogenheter
I lagförslaget ingår en lång rad
bestämmelser om myndigheters rätt att göra
intrång på individers grundläggande fri-
och rättigheter. Hit hör bestämmelserna
om obligatorisk vaccinering (12 §), hälsoundersökningar
och provtagning (13 §), stängning av
läroanstalter, daghem och vårdanstalter (14 §)
och förordnande att utebli från en sådan
institution (16 §), begränsningar i att
utföra förvärvsarbete (16 och 20 §),
isolering av personer (17 och 18 §) samt skyldigheten att lämna
uppgifter om hälsan och annan information som ligger inom
privatlivets sfär (20 och 22 §). Bestämmelserna är
relevanta med hänsyn till grundlagens 7 § om personlig
frihet och integritet, 9 § om rörelsefrihet, 10 § om
skydd för privatlivet, 18 § om näringsfrihet
och rätt till arbete och 16 § om kulturella rättigheter.
Dessutom tangerar de föreslagna bestämmelserna
om godkännande av och återtagande av godkännande
för laboratorier (10 §) grundlagens bestämmelser
om näringsfrihet.
Det allmänna skall enligt 19 § 3 mom. i grundlagen
främja befolkningens hälsa. Med utgångspunkt
i de grundläggande fri- och rättigheterna finns
det följaktligen tungt vägande godtagbara grunder
för de föreslagna bestämmelserna om möjligheterna
att begränsa individens grundläggande rättigheter
för att förhindra smittsamma sjukdomar att spridas.
Lagstiftningen uppfyller de krav på noggrann avgränsning och
exakthet som grundlagsutskottet gått in för i sin
praxis. Ur ett proportionalitetsperspektiv är regleringen
inte olämplig med hänsyn till hur olika de smittsamma
sjukdomarna är och den stora variationen mellan åtgärder
som behövs för att hindra dem från att
spridas. Individen ges ett fullgott rättsskydd (29 och
30 §). Till denna del påverkar bestämmelserna
inte lagstiftningsordningen.
När åtgärder snabbt måste
sättas in för att stoppa upp en smittsam sjukdom
som utgör ett allvarligt hot mot befolkningens hälsa,
kan social- och hälsovårdsministeriet med stöd
av 15 § bestämma att åtgärder
som tillgrips i samband med allmänfarliga smittsamma sjukdomar
vidtas eller flyttning av varor begränsas för
en viss tid. Länsstyrelsen ges samma befogenhet inom länet.
Regeringen framhåller i motiveringen att bestämmelsen
framför allt behövs för att hindra en ny,
tidigare okänd allvarlig smittsam sjukdom från
att spridas när man inte haft eller har tid att klassificera
den som en i lagen avsedd allmänfarlig smittsam sjukdom.
Detta framgår inte helt klart av bestämmelsen,
som utsträcker myndighetens befogenhet till samtliga smittsamma sjukdomar.
Bestämmelsen bör lämpligen preciseras
på denna punkt. Dessutom vore det enligt utskottets mening
skäl att överväga om bestämmelsen
borde kompletteras med en bortre tidsgräns och i anknytning
härtill en möjlighet att förlänga
tiden.
I 12 § 3 mom. föreskrivs att social- och hälsovårdsministeriet
beslutar om verkställande av obligatorisk vaccinering inom
försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet.
Enligt motiven är det tänkt att alla beväringar
skall vaccineras. Ministeriet bestämmer de facto bara vad
vaccinationsprogrammet för respektive åldersgrupper skall
innehålla. Bestämmelsen bör lämpligen omformuleras
för att skrivningen bättre skall motsvara syftet.
Den sista satsen i momentet är helt onödig.
En arbetstagare får inte fullgöra någon
sådan annan uppgift som avses i 20 § 2 mom. 4
punkten förrän han eller hon har företett
en utredning enligt 1 mom. Skyldigheten att lämna en utredning
begränsas i lagrummet till uppgifter där risken
för att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids
via livsmedel är uppenbar. Utskottet anser att bestämmelsen
på denna punkt lämpligen bör kompletteras
med att de uppgifter för vilka krävs en utredning
räknas upp i en statsrådsförordning.
Normgivningsbemyndigande
Lagförslaget har ett flertal bestämmelser
om statsrådets och ministeriets befogenhet att utfärda
förordning. Befogenheterna är mestadels adekvat
begränsade genom lagens bestämmelser och på lämpligt
sätt inordnade på statsråds- eller ministerienivå.
För precisering av uppgiftsfördelningen mellan
kommun och stat kan det enligt 9 § 2 mom. föreskrivas
genom statsrådsförordning till vilka delar förebyggandet
av smittsamma sjukdomar inom försvarsmakten och de i lagrummet
nämnda myndigheterna och inrättningarna får
avvika från bestämmelserna i lagen. Bemyndigandet är
i föreslagen form synnerligen öppet (GrUU 47/2001
rd, s. 3, GrUU 47/2002 rd,
s. 4—5). Bestämmelsen är visserligen
avgränsad till att gälla endast vissa myndigheter
och inrättningar men nämner inte från
vilka bestämmelser i lagen avvikelse får göras.
Som bestämmelsen nu är formulerad gäller
avvikelsebefogenheten i princip alla bestämmelser i lagen.
Grundlagens 121 § 2 mom. föreskriver att bestämmelser
om uppgifter som åläggs kommunerna utfärdas
genom lag. Problemet här ligger därför
i att det enligt förslaget kan utfärdas en förordning
om möjligheten att avvika från lagens bestämmelser
i akt och mening att precisera uppgiftsfördelningen mellan
kommunerna och staten. Förslaget strider mot grundlagen
i och med att det lämnar alltför mycket rum för
tolkning. Om vanlig lagstiftningsordning skall komma i fråga
på denna punkt måste befogenhetsfullmakten i 9 § 2
mom. antingen strykas eller ges en avsevärt precisare skrivning.
Lagförslaget innehåller en lång rad
bestämmelser om rätt för ministeriet
eller andra myndigheter att utfärda anvisningar (11 §,
14 § 3 mom., 16 § 1 mom., 20 § 4 mom.,
23 § 5 mom. och 33 § 2 mom.). Bestämmelserna är
helt onödiga, eftersom en myndighet också utan
särskilt bemyndigande får utfärda anvisningar
inom ramen för sin lagfästa uppgift. Lagens bestämmelser
om utfärdande av anvisningar bidrar dessutom
till att gränsen blir oklar mellan dels förpliktande
rättsregler i en ministerieförordning eller en
myndighetsföreskrift som utfärdats med stöd
av lag, dels rekommenderande anvisningar. Bestämmelserna
om utfärdande av anvisningar bör lämpligen
strykas i lagförslaget, menar utskottet. I förekommande
fall kan de ersättas med bestämmelser om behörighet
att utfärda ministerieförordning eller myndighetsföreskrifter
som uppfyller kraven i grundlagens 80 §.
Övriga omständigheter
Statsrådet kan enligt 12 § 1 mom. bestämma
att allmän obligatorisk vaccinering skall verkställas
i kommunerna. I sak ålägger bestämmelsen kommunerna
att ordna med obligatorisk vaccinering för att förhindra
att smittsamma sjukdomar som avses i lagrummet sprids. Statsrådet kan
följaktligen bara bestämma hur uppgiften skall
fullgöras. Om man förstår saken så utgör regeln
inget problem med avseende på grundlagens 121 § 2
mom. om att bestämmelser om uppgifter som åläggs
kommunerna skall utfärdas genom lag. Det vore trots allt,
anser utskottet, på sin plats att i mån av möjlighet
omformulera bestämmelsen för att den bättre
skall motsvara syftet.
När obligatorisk vaccinering anses synnerligen brådskande
får social- och hälsovårdsministeriet
enligt 12 § 2 mom. meddela temporära föreskrifter
om vaccineringen. Om meningen är att ministeriet i brådskande
fall skall kunna fatta ett beslut enligt 12 § 1 mom., är
bestämmelsen om meddelande av föreskrifter inte
särskilt väl formulerad.
Lagförslagets 22 § 1 mom. är onödigt.