Motivering
Allmänt
Regeringen föreslår ändringar i strafflagens
20 kap. om sexualbrott. Bestämmelsen om tvingande till
samlag ska enligt förslaget upphävas och till
straff för de gärningar som avses i bestämmelsen
ska dömas med stöd av bestämmelsen om våldtäkt.
Kvalificeringsgrunden för grov våldtäkt
kompletteras så att gärningsformen betraktas som
grov om brottet begås mot ett barn som är under
18 år. Definitionen av samlag omformuleras. I stort sett
alla sexualbrott ska enligt förslaget i fortsättningen
lyda under allmänt åtal och paragrafen om målsägandens
s.k. fasta vilja föreslås bli upphävd.
Regeringen föreslår också en ny straffbestämmelse
om sexuellt ofredande.
Konstitutionellt sett måste propositionen framför
allt bedömas med avseende på den straffrättsliga
legalitetsprincipen i grundlagens 8 §, skyddet
för personlig frihet, integritet och trygghet i grundlagens
7 § och skyddet för privatlivet enligt grundlagens
10 §.
I 8 § i grundlagen bekräftas den straffrättsliga legalitetsprincipen
som innefattar ett krav på exakt reglering. Enligt det
måste brottsrekvisiten för varje brott uttryckas
tillräckligt noggrant i lagen så att man utifrån
bestämmelsens lydelse ska kunna säga om en verksamhet
eller försummelse är straffbar. Vid straffrättslig
reglering måste också kravet på proportionalitet
beaktas som en generell förutsättning för
begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna.
Straffpåföljdens stränghet måste
stå i rätt proportion till gärningens
klandervärdhet, och straffsystemet måste genomgående
uppfylla proportionalitetskravet (se t.ex. GrUU 16/2013
rd, s. 2/I och de utlåtanden som nämns
där).
Syftet med den föreslagna regleringen är att trygga
den enskildes fysiska integritet och sexuella självbestämmanderätt
oavsett kön. Dessa regleras främst i bestämmelserna
i grundlagens 7 § om rätt till personlig
frihet och integritet och trygghet samt i 10 § om skydd
för privatlivet. En kriminalisering av sexuellt ofredande
kan också motiveras med en rad skäl som har med
jämställdheten mellan kvinnor och män
att göra (jfr GrUU 17/2006 rd,
s. 3).
Den rätt till personlig frihet som behandlas i grundlagens
7 § är till sin natur en generell grundläggande
rättighet som tryggar såväl den fysiska
friheten som en persons fria vilja och självbestämmanderätt
(RP 309/1993 rd, s. 47/I). Det
grundlagsskyddade privatlivet omfattar bl.a. den enskildes rätt
att fritt knyta och upprätthålla kontakter med
andra människor och att bestämma över
sig själv och sin kropp, liksom frihet att bestämma
om sitt sexuella beteende (RP 309/1993 rd, GrUU
17/2006 rd, GrUU 15/2001 rd).
För att garantera skyddet för privatlivet förutsätter
man av tradition inte bara att staten avhåller sig från
att kränka medborgarnas privatliv utan också att
staten vidtar aktiva åtgärder för att skydda
privatlivet mot inblandning från andra individer (GrUU
16/2013 rd, s. 2/I).
Det finns ett tungt vägande samhälleligt skäl och
godtagbara grunder för den föreslagna regleringen
med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna.
Strafflagens 20 kap. 1 § 3 mom. (nytt)
Det föreslås att strafflagens 20 kap. 3 § om tvingande
till samlag upphävs. Enligt förslaget till nytt
3 mom. ska straff utdömas om våldtäkten
med hänsyn till att hotet har varit ringa eller till andra
omständigheter vid brottet bedömd som en helhet är
mindre grov än de gärningar som avses i 1 och
2 mom.. Gärningen kan inte anses lindrigare än
grundformen om våld brukats vid våldtäkten.
Den föreslagna ändringen motiveras med ett behov
att framhäva det allmänt klandervärda
i gärningen. Regeringen anser att våldtäkt
som brottsbenämning bättre avspeglar gärningens skadlighet
och kränkning av den sexuella självbestämmanderätten än
den nuvarande brottsbenämningen, dvs. tvingande till samlag.
Den föreslagna bestämmelsen bör granskas mot
bakgrunden av strafflagens särskilda krav på exakthet.
Utskottet tar fasta på att det finns ett sådant öppet
rekvisitselement ( "eller andra omständigheter
vid brottet") i gärningsbeskrivningen som i allmänhet
brukar ses som problematisk med avseende på legalitetsprincipen
(se GrUU 48/2002 rd). I detaljmotiveringen
till den föreslagna bestämmelsen beskrivs inte
heller närmare de omständigheter som skulle kunna
leda till att en gärning med stöd av bestämmelsen
bedömd som en helhet skulle kunna anses som lindrigare än
de gärningar som avses i 1 eller 2 mom. Även om
den straffrättsliga legalitetsprincipen inte nödvändigtvis
kräver en uttömmande beskrivning av grunderna
för när en gärning ska anses som lindrigare är
grundformen, anser utskottet det ändå nödvändigt
att motiveringen till den föreslagna bestämmelsen
preciseras så att det blir lättare att avgöra
vilka omständigheter som bör föreligga
för att 1 § 3 mom. ska bli tillämpligt.
Samtidigt uppmärksammar utskottet den föreslagna
formuleringen "mindre grov". Ordet "grov" används
här i en annan betydelse än i andra brottsrekvisit
trots att det används för att beskriva gärningsformer
som är grövre än brottet i dess grundform.
Sexuellt ofredande
En ny straffbestämmelse om sexuellt ofredande föreslås
i 20 kap. i strafflagen. Den som genom beröring eller på något
annat lika allvarligt sätt utsätter en person
för en sexuell handling som är ägnad
att kränka personens sexuella självbestämmanderätt
ska enligt förslaget dömas för sexuellt
ofredande. Straffbestämmelsen är sekundär
i förhållande till de övriga straffbestämmelserna
i 20 kap. Enligt motiven täcker den föreslagna
bestämmelsen in handlingar för vilka gärningsmännen
hittills, trots handlingens faktiska natur, har dömts för
exempelvis ärekränkning eller misshandel.
I grundlagsutskottets praxis brukar lagstiftaren medges ganska
breda kriminaliseringsmarginaler, även om både
grundlagen och för Finland bindande internationella förpliktelser
innebär vissa begränsningar i dem (se t.ex. GrUU 17/2006
rd). De begränsningar som grundlagen ställer är
huvudsakligen en följd av de grundläggande rättigheterna
(GrUU 23/1997 rd). Frågan om utövandet
av enskilda grundläggande rättigheter får
kriminaliseras eller inte måste bedömas på samma
sätt som begränsningar i de grundläggande
rättigheterna över lag. Straffbestämmelserna
bör uppfylla de allmänna villkoren för
att begränsa en grundläggande rättighet — som
kravet på acceptabilitet och proportionalitet — liksom
eventuella särskilda villkor som följer av en
gällande bestämmelse om grundläggande
rättigheter (GrUU 20/2002 rd, s.6/II). Det
rättsgoda som kriminaliseringen avser att skydda är
den sexuella självbestämmanderätten och
den fysiska integriteten. Den som blir utsatt för sexuellt
ofredande blir mot sin vilja, dvs. i strid med sin självbestämmanderätt,
föremål för gärningsmannens
sexuellt betonade handlande, sägs det i propositionsmotiven.
Med hänsyn till bestämmelserna i 7, 10 och 22 § i
grundlagen anser grundlagsutskottet det motiverat att den enskilde
skyddas mot sådant ofredande av den sexuella självbestämmanderätten
som avses i förslaget också med de medel strafflagen
erbjuder (jfr GrUU 16/2013 rd, s. 2/II).
Den föreslagna straffbestämmelsen måste också bedömas
med avseende på exakthetskravet. Enligt propositionsmotiven
ska det krav på så kallad abstrakt fara som ingår
i bestämmelsen ("är ägnad att
kränka personens självbestämmanderätt")
tolkas så att kränkningen är en typisk
följd av handlingen då utgångspunkten är
en s.k. genomsnittspersons reaktionssätt. Det är dock
möjligt att beakta viktiga personliga egenskaper hos den
som blir utsatt för handlingen, såsom ålder
och kön. Utskottet har kommit fram till att rekvisitet
på denna punkt därmed är knutet till
objektiva grunder (jfr GrUU 16/2013 rd, s.
4, GrUU 68/2010 rd, s. 6-7, GrUU
29/2001 rd, s. 4/I).
Att på föreslaget sätt lämna
gärningssättet öppet (... genom beröring
eller på något annat lika allvarligt sätt
...") måste i princip anses problematiskt med
avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen
(se GrUU 48/2002 rd). Enligt utskottets
uppfattning är det ändå betecknande för sexuellt
ofredande att handlingen kan utföras på många
olika sätt (jfr GrUU 16/2013 rd,
s. 4).
I motiven till bestämmelserna har man mångsidigt
beskrivit olika omständigheter och situationer där
någon kan anses ha blivit utsatt för en sexuell
handling på ett sätt som kan jämställas med
beröring, menar utskottet. Men utskottet ser det som viktigt
att lagutskottet preciserar rekvisitet i 5 a § exempelvis
genom att ta in några av de gärningsformer som
nämns i motiven för att man tillräckligt
väl på förhand ska kunna bedöma
vilka slag av handlingar som kriminaliseras.
Utskottet fäster också avseende vid brottsbenämningen.
I 7 § 5 mom. i lagen om jämställdhet
mellan kvinnor och män (609/1986) föreskrivs
att sexuella trakasserier betraktas som en form av sådan
diskriminering som avses i lagen. I 6 mom. i samma paragraf sägs
att med sexuella trakasserier avses i denna lag "någon
form av oönskat verbalt, icke-verbalt eller fysiskt beteende
av sexuell natur som syftar till eller leder till att en persons
psykiska eller fysiska integritet kränks, särskilt
när en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande
eller tryckande stämning skapas".
Enligt propositionsmotiven (s. 60/II) är tillämpningsområdet
för den nu föreslagna bestämmelsen avsett
att vara snävare än det som gäller för
sexuellt ofredande enligt jämställdhetslagen.
Paragrafrubriken borde därför ändras så att
den beskriver brottet bättre.
Brottsrekvisitet för våldtäkt
I propositionen föreslås att rekvisitet för
våldtäkt fortsatt formuleras i enlighet med den
rekvisitsmodell som baserar sig på så kallat tvingande.
Europeiska människorättsdomstolen slog 2003
fast att man vid tolkningen av våldtäktsrekvisitet
i de europeiska länderna har övergått från
att betona inslag av våld och offrets fysiska motstånd
till att betrakta avsaknaden av samtycke som det centrala elementet
(M.C.v. Bulgarien, appnr 39272/98). I sitt beslut understryker domstolen
den förpliktelse som följer för medlemsstaterna
av artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen att införa
effektiva straffrättsliga bestämmelser för
att sanktionera handlingar som skett utan samtycke också då brottsoffret
inte har gjort fysiskt motstånd.
Artikel 36 i Europarådets konvention om förebyggande
och bekämpning av våld mot kvinnor och våld
i hemmet (den s.k. Istanbulkonventionen) definierar våldtäkt
med utgångspunkt bland annat i en rekvisitsmodell som bygger
på samtyckesprincipen. Den s.k. CAT-kommittén som övervakar
FN-konventionen mot tortyr rekommenderar i sina slutsatser 2012
med anledning av situationen i Norge en övergång
till våldtäktsrekvisit som bygger på samtyckesaspekten
(CAT Committee Concluding observations on the combined sixth and
seventh periodic reports of Norway, 13.12.2012).
CEDAW-kommittén som följer upp FN:s konvention
om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor rekommenderar
i sin sjunde periodiska rapport om Finland att våldtäktslagstiftningen
ska ses över och våldtäktsrekvisitet ändras
så att kopplingen till våld eller hot slopas och
ersätts med ett rekvisit som bygger på samtyckeselementet.
Kommittén rekommenderar också att våldtäktsbestämmelserna
(20 kap. 1 §) och bestämmelserna om sexuellt
utnyttjande (20 kap. 5 § 1 mom.) ändras för
att säkerställa att de också omfattar
sexuella handlingar som riktas mot kvinnor intagna på anstalt
när det handlar om gärningar som begås
med missbruk av ställning och avsaknad av offrets medverkan. Minimistraffet
för sådana handlingar bör enligt kommittén
vara fängelse. Kommittén uppmärksammar
också att våldtäktsfall klart mer sällan än
andra brott leder till dom och uppmanar Finland att vidta konkreta åtgärder
för att aktivare utreda, åtala och döma
i våldtäktsfall.
I propositionen (s. 36—39) och i bedömningspromemorian "Behoven
av att ändra lagstiftningen om våldtäktsbrott,
Justitieministeriets utredningar och anvisningar 25/2012)
görs en mycket grundlig utvärdering av alternativa
sätt att formulera våldtäktsrekvisitet.
I propositionen kommer man fram till att det är lämpligare att
också i fortsättningen formulera rekvisitet så att
gärningssätten och de omständigheter
som utnyttjas lyfts fram. Detta motiveras bland annat med det sätt
på vilket straffbestämmelser allmänt
formuleras i Finland. Dessutom framhålls att ett skrivsätt
som nämner avsaknaden av samtycke som ett rekvisitselement
kunde leda till en starkare fokusering på brottsoffret,
vilket skulle kunna göra processen tyngre för
hen.
Grundlagsutskottet konstaterar att ett skrivsätt som
bygger på avsaknaden av samtycke skulle understryka våldtäktens
karaktär av kränkning av den sexuella självbestämmanderätten
och de mänskliga rättigheterna. Utskottet anser
att det i samband med den fortsatta beredningen av översynen
av strafflagens 20 kap. finns anledning att bedöma utsikterna
att förnya våldtäktsrekvisitet i denna
riktning.