Detaljmotivering
Förundersökningslagen
Samarbete mellan polis och åklagare
Propositionen kommer med en mycket vidlyftig bedömning
av åklagarens ställning vid förundersökningen
(s. 30—35). Slutsatsen är att redan de nuvarande
bestämmelserna i förundersökningslagen
ger åklagaren breda befogenheter vid förundersökningen.
Under beredningen har det inte kommit fram några starka
skäl för en omprövning av åklagarens
ställning, åtminstone inte i det aktuella läget. Åklagaren är
enligt den nuvarande och föreslagna lagstiftningen en
anhållningsberättigad tjänsteman och
har därmed omfattande befogenheter när det gäller
tvångsmedel. Åklagaren kopplas till förundersökningen
genom bestämmelser om samarbetsskyldighet, som förpliktar
förundersökningsmyndigheterna att hålla
honom eller henne adekvat underrättad om hur förundersökningen
framskrider och åklagaren att vara med och styra förundersökningen.
Utskottet har tagit upp frågan om fördröjda rättegångar
och i det sammanhanget konstaterat att förundersöknings-
och åklagarmyndigheterna behöver vidareutveckla
sitt samarbete och minska de regionala skillnaderna. För
slutresultatet skulle det vara bra om åklagaren kunde koncentrera
och begränsa förundersökningen till straff-
och processrättsligt väsentliga frågor
inte minst i omfattande och svåra härvor av ekonomisk
brottslighet och fall av organiserad brottslighet. Ett närmare
samarbete kräver interna organisatoriska åtgärder
och därtill skulle det vara bra att se på vilka
fördelarna kan tänkas vara av att ordna in polisen
under justitieministeriets förvaltningsområde
(GrUB 1/2010 rd). Följaktligen förutsätter
utskottet mer förpliktande och ingående bestämmelser
om samarbete mellan polis och åklagare.
Förundersökning i ett ministeransvarighetsärende
Riksdagens justitieombudsman anser i ett avgörande
2007 (Dnr 876/2/05) att de högsta laglighetsövervakarnas
rätt att förordna förundersökning
i ministeransvarighetsärenden är tvetydig i det
gällande rättsläget. Hon fann det rådande rättsläget
otillfredsställande. För att säkerställa att
ministeransvarighetsärenden utreds korrekt och utan dröjsmål är
det viktigt att undersökningsprocedurerna och olika myndigheters
inbördes befogenheter är tydliga och välkända
för alla aktörer. Hennes syn var att det fanns
skäl att precisera bestämmelserna om förundersökning av
ministeransvarighetsärenden så att det av lagen
klart framgår om riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern
i statsrådet är behöriga att förordna
förundersökning i sådana frågor.
I propositionsmotiven (s. 186) framhålls det att grundlagsutskottet
när det behandlar ett ministeransvarighetsärende
utifrån lagen om riksrätten och 4 § i
ministeransvarighetslagen kan begära att riksåklagaren
vidtar åtgärder för att förundersökning
ska förrättas. Med stöd av 112 § 1
mom. i grundlagen övervakar justitiekanslern och riksdagens
justitieombudsman direkt lagligheten i statsrådsmedlemmarnas ämbetsåtgärder.
Utifrån 8 § i lagen om justitiekanslern i statsrådet
och 8 § i lagen om riksdagens justitieombudsman och förarbetena
till lagen om justitiekanslern har båda laglighetsövervakarna
rätt att inleda förundersökning i ett ärende
som de undersöker. Slutsatsen i propositionen är
att detta inte gäller särskilt reglerade ministeransvarighetsärenden,
där de högsta laglighetsövervakarna utifrån
115 § i grundlagen kan göra en anmälan
till grundlagsutskottet, som beslutar om att inleda förundersökning.
Man kan alltså konstatera att de högsta laglighetsövervakarna
har en oklar rätt att förordna förundersökning
i ministeransvarighetsärenden. Utskottets åsikt är
att tolkningen i propositionsmotiven går för långt.
Att grundlagsutskottet med stöd av 4 § i ministeransvarighetslagen
kan begära att riksåklagaren vidtar åtgärder
för att förundersökning ska förrättas
betyder så vitt utskottet kan se inte att de högsta
laglighetsövervakarna inte själva kan inleda förundersökning
i ett ministeransvarighetsärende. Paragrafen finns i lagens
2 kap. som har rubriken Behandling av ministeransvarighetsärenden i
riksdagen. Förarbetena till ministeransvarighetslagen
antyder inte heller att meningen när lagen stiftades skulle
ha varit att rubba de högsta laglighetsövervakarnas
befogenheter på denna punkt. Utskottet vill att statsrådet
vidtar åtgärder för att tydliggöra
de högsta laglighetsövervakarnas befogenheter.
Handläggningsspråket vid förundersökning
I 4 kap. 12 § i förslaget till förundersökningslag föreskrivs
om språk och tolkning vid förundersökning.
Enligt paragrafens 2 mom. har var och en oavsett 1 mom. rätt
att vid förundersökning använda finska
eller svenska så som bestäms i 10 § i
språklagen Förundersökningsmyndigheten ska
ordna med tolkning eller skaffa en tolk på statens bekostnad,
om myndigheten inte behöver använda det språk
som personen i fråga talar. I 4 mom. föreskrivs
det att andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga
har rätt att använda det språk de förstår
och kan tala tillräckligt bra vid förundersökning.
Förundersökningsmyndigheterna ska ordna med tolkning
eller skaffa en tolk på statens bekostnad. Analogt ska
tolkning ordnas när det behövs på grund
av syn-, hörsel- eller talskada hos den som hörs.
Utskottet påpekar att den föreslagna bestämmelsen
särbehandlar finsk- och svenskspråkiga med hörsel-
och talskada jämfört med övriga finsk-
eller svenskspråkiga. På den punkten måste
den föreslagna paragrafen ändras.
Tvångsmedelslagen
Förbud mot beslag och kopiering när det gäller
tystnadsplikt och tystnadsrätt
I 7 kap. 3 § i förslaget till tvångsmedelslag
föreskrivs det om förbud mot beslag och kopiering när
det gäller tystnadsplikt och tystnadsrätt. Utifrån
2 mom. får en handling inte tas i beslag eller kopieras
för att användas som bevis, om den kan antas innehålla
sådant som den som avses i 17 kap. 23 § 1 mom.
i rättegångsbalken inte får vittna om
vid rättegång eller som den som avses i 24 § 2
eller 3 mom. i det kapitlet har rätt att vägra
röja, och handlingen innehas av honom eller henne eller
den till vars förmån tystnadsplikten eller tystnadsrätten
har föreskrivits.
I 3 mom. föreskrivs om undantag från förbudet.
Enligt motiven avser förslaget inte att ändra undantagen
från beslags- och kopieringsförbudet utan att
tydliggöra de nuvarande bestämmelserna genom en
direkt hänvisning till rättegångsbalken
i stället för förundersökningslagen. Skrivningen
i 3 mom. tillåter emellertid att en handling som finns
hos en person som avses i 17 kap. 24 § 2 och 3 mom. i rättegångsbalken
(till exempel en journalist) med avvikelse från det som
nu gäller får tas i beslag eller kopieras, om personen
med stöd av 17 kap. 24 § 4 mom. i rätttegångsbalken
kan förpliktas att besvara frågor i anknytning
till undersökning av brott mot tystnadsplikten.
Utskottet föreslår följaktligen att
slutet av 3 mom. kompletteras med "om undersökningen gäller
ett brott enligt 1 mom.". Paragrafens 1 mom. gäller förbud
mot att ta i beslag och kopiera en handling som innehas av närstående
till den misstänkte, med undantag av när det strängaste straffet
för det brott som undersöks är fängelse
i minst sex år.
Särskild husrannsakan
I 8 kap. 1 § 3 mom. i förslaget till tvångsmedelslag
finns bestämmelser om särskild husrannsakan. Med
särskild husrannsakan avses genomsökning av ett
sådant utrymme om vilket det finns anledning att anta att
genomsökningen kommer att omfatta information som de som
avses i 17 kap. 23 § 1 mom. i rättegångsbalken
inte får vittna om i rättegång eller
som de som avses i 24 § 2 eller 3 mom. i det kapitlet får
vägra röja. Advokater, läkare och journalister är
exempel på sådana personer. Genom att föreskriva
om särskild husrannsakan vill man hindra att material med
information som omfattas av tystnadsplikt eller tystnadsrätt
blir beslagtaget. För att detta syfte klart ska framgå föreslår
utskottet att slutet av 3 mom. kompletteras med "och som med stöd av
7 kap. 3 § inte får tas i beslag eller kopieras".
Domstolsprövning av husrannsakan
Enligt 8 kap. 15 § 1 mom. i förslaget till
tvångsmedelslag beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman
om allmän husrannsakan och platsgenomsökning.
Förslaget utgår från dels praktiska omständigheter,
dels bland annat att man inte haft vetskap om någon dom
eller något laglighetsövervakningsavgörande
från Europadomstolen som skulle ha krävt att beslutet
ska föras över till en domstol. Den som berörs
av husrannsakan föreslås inte kunna få ett ärende
om huruvida husrannsakan är laglig prövat av domstol,
utan övriga rättsmedel anses vara tillräckligt
effektiva.
Europadomstolen avgjorde i februari 2011 två ärenden
om husrannsakan i Finland (Heino mot Finland 15.2.2011 och Harju
mot Finland 15.2.2011). I båda avgörandena anser
domstolen att ett brott mot artikel 8 i Europakonventionen har skett,
eftersom den finländska lagstiftningen inte erbjuder adekvata
rättsmedel före eller efter husrannsakan. Av motiveringen
kan man dra slutsatsen att detta gäller både villkoren för
husrannsakan och själva proceduren.
Efter de här avgörandena har justitieministeriet överlämnat
ett förslag till bestämmelse om domstolsprövning
av husrannsakan till grundlagsutskottet (paragrafförslaget
finns i en bilaga till utlåtandet). Om den som husrannsakan
förrättats hos yrkar det ska domstolen alltså konstatera
om det funnits förutsättningar för husrannsakan
eller om husrannsakan förrättats enligt kraven
i 5 eller 6 §.
Förslaget till bestämmelse möjliggör
för den som berörts av husrannsakan att i efterhand
få ett ärende om husrannsakans laglighet prövat
av domstol. Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen uppfyller
de lägsta krav som för närvarande ställs
i Europakonventionen och Europadomstolens tolkningspraxis. Lagförslagets
8 kap. 15 § måste kompletteras enligt förslaget
i utlåtandet för att lagen ska kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning. Vidare bör åtgärder vidtas
för att beslut om allmän husrannsakan i regel
ska fattas av någon annan part än förundersökningsmyndigheten.
Genomsökning av utrustning
I 8 kap. 19—28 § i förslaget till
tvångsmedelslag föreskrivs det om ett nytt tvångsmedel:
genomsökning av utrustning. Med genomsökning av
utrustning avses enligt 19 § genomsökning av datainnehållet
i datorer, teleterminalutrustning eller andra motsvarande tekniska
anordningar eller informationssystem vid tidpunkten för
genomsökning. Villkoren för genomsökning
av utrustning svarar i långa stycken mot villkoren för husrannsakan,
och beslut om denna typ av genomsökning ska fattas av en
anhållningsberättigad tjänsteman och
i brådskande fall av en polisman. Enligt propositionsmotiven
(s. 396) får genomsökning av utrustning inte gälla
konfidentiella meddelanden, om det är föreskrivet
om utredning av deras innehåll och identifieringsuppgifter
i 10 kap. Utskottet föreslår att paragraferna
kompletteras med en sådan avgränsning.
Teleövervakning och villkor för teleövervakning
I 10 kap. 6 § 2 mom. i förslaget till tvångsmedelslag
finns en förteckning över brott som motiverar
teleövervakning. Utifrån 2 och 3 mom. är teleövervakning
möjlig om en person är misstänkt för
ett brott som begåtts med användning av en teleadress
eller teleterminalutrustning eller för utnyttjande av
en person som är föremål för
sexhandel eller för koppleri. För tillfället är teleövervakning
möjlig utifrån en punkt motsvarande 2 punkten,
om det finns skäl att misstänka någon
för ett brott mot automatisk databehandling med hjälp
av teleterminalutrustning. Ändringen motiveras med brottsutredningsintresset och
den ålderdomliga och snäva skrivningen.
Ändringen innebär att teleövervakning
kan användas också för undersökning
av brott som till sin svårhet inte kan jämställas
med de brott som motiverar teleövervakning. Med hjälp
av en teleadress eller teleterminalutrustning kan man göra
sig skyldig till exempel till ärekränkning eller
anstiftan till vilket som helst brott. Också utnyttjande
av person som är föremål för
sexhandel föreslås bli upptaget bland brott som
motiverar teleövervakning. Brottet är straffbart
enligt 20 kap. 8 § i strafflagen och kan bestraffas med böter
eller fängelse i högst sex månader.
De föreslagna bestämmelserna om teleövervakning
måste ses i ljuset av grundlagens 10 § 2 mom.
om att hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är
okränkbar. Med teleövervakning avses att identifieringsuppgifter
inhämtas om ett meddelande som har sänts från
en teleanslutning eller teleterminalutrustning som är kopplad
till ett kommunikationsnät eller som har mottagits till
en sådan anslutning eller utrustning. Enligt utskottets
sätt att se faller identifieringsuppgifterna utanför
kärnområdet för den grundläggande
fri- och rättigheten till konfidentiella meddelanden (t.ex.
GrUU 37/2002 rd, GrUU 26/2001 rd).
Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan det bestämmas
genom lag om sådana begränsningar i meddelandehemligheten
som är nödvändiga vid utredning av brott
som äventyrar individens eller samhällets säkerhet
eller hemfriden. Till brott som äventyrar individens eller
samhällets säkerhet räknas enligt förarbetena
till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna
t.ex. narkotikabrott, grova våldsbrott samt lands- och
högförräderi (RP 309/1993 rd).
Dessutom har utskottet ansett att rätten att få identifieringsuppgifter
inte behöver bindas till vissa typer av brott, om bestämmelserna
i övrigt uppfyller de allmänna kraven på begränsningar
av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 26/2001
rd, GrUU 37/2002 rd).
Teleövervakning är i lagförslaget
precis som nu kopplad dels till brott med angiven straffskala, dels
till i lagen namngivna brott. Genom de föreslagna ändringarna
utvidgas teleövervakning till brott som inte kan anses
vara brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden enligt grundlagen. För
vanlig lagstiftningsordning krävs det att 2 punkten begränsas
till att gälla brott av nämnd typ eller som till
svårhetsgraden kan jämställas med dem.
Teleövervakning för att nå misstänkta
och dömda
I 8 § föreslås det att teleövervakning
ska få användas också för att
nå misstänkta för brott enligt 6 § 2
mom., om det finns anledning att misstänka att dehåller
sig undan eller annars undviker förundersökning
eller rättegång. Förundersökningsmyndigheten
kan dessutom beviljas tillstånd till teleövervakning
för att nå en person som dömts till ovillkorligt
fängelsestraff, om det finns anledning att misstänka
att denne håller sig undan eller annars undviker verkställighet
av straff. Det nya tvångsmedlet motiveras med att det är
viktigt att utreda brott och fullfölja det straffrättsliga
ansvaret och med det straffrättsliga systemets trovärdighet över
lag. Att använda teleövervakning för
att nå den som misstänks för ett brott
som motiverar teleövervakning utgör inget konstitutionellt
problem med avseende på grundlagens 10 § 3 mom.
Det framgår av bestämmelsemotiven att meningen är
att använda lägesuppgifter om den teleadress
och teleterminalutrustning som teleövervakningen gäller
för att nå den misstänkte. Bestämmelsen är
för omfattande för sitt syfte, eftersom identifieringsuppgifterna
i teleövervakningen innehåller information om
båda parterna i kommunikationen.
Utskottet har i ett tidigare sammanhang ansett att den konstitutionella
betydelsen av lägesuppgifter om en teleadress och teleterminalutrustning
har samband med skyddet för privatlivet enligt 10 § i
grundlagen, alltså individens rätt att leva sitt
eget liv utan att myndigheter och utomstående parter godtyckligt
eller i onödan ingriper i det. Bestämmelsen hänger
också samman med rörelsefriheten enligt 9 § i
grundlagen (GrUU 11/2005 rd, GrUU 9/2004 rd, GrUU 36/2002
rd).
Grundlagsutskottet har fäst stort avseende vid att
avgränsningen av skyddet för privatlivet är mycket
obetydlig jämfört med betydelsen av det samhällsintresse
som motiverar den (GrUU 36/2002 rd). Det är en
lämplig utgångspunkt också för
bedömningen av det föreliggande förslaget.
Bestämmelsen måste ändras så att
den åtminstone i fråga om personer som dömts
till ovillkorliga fängelsestraff gäller lägesuppgifter om
teleadresser eller teleterminalutrustning som dessa personer innehar
eller i övrigt antas använda. Dessutom måste
kriterierna skärpas så att den som dömts
till fängelsestraff håller sig undan eller annars
försöker undvika verkställighet av straff
och att lägesuppgifterna ska kunna antas vara mycket viktiga
för att man ska nå honom eller henne. Det är
ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.
Observation, systematisk observation och optisk observation
Med observation avses enligt 12 § 1mom. i förslaget
till tvångsmedelslag iakttagande av en viss person i hemlighet
i syfte att inhämta information. I 2 mom. föreskrivs
det att det med systematisk observation avses annan än
kortvarig observation av en brottsmisstänkt person. Utrymmen
som används för stadigvarande boende får
inte ställas under observation eller systematisk observation
och inte optisk observation heller. Utskottet har i sammanhang med
polislagen och tullagen konstaterat att uttrycket ska förstås som
att det avser begreppet hemfrid i grundlagen och att den föreslagna
bestämmelsen därmed inte ska ses som ett problem
med tanke på skyddet för hemfriden i grundlagen
(GrUU 37/2002 rd).
Villkoren för systematisk observation föreslås
bli angivna i 3 mom. Däremot föreslås
inga bestämmelser om villkoren för observation.
Vad gäller observationsföremålet skiljer
sig observation från systematisk observation bara på den punkten
att den är "annan än kortvarig observation". Förslaget
bör enligt utskottets mening lämpligen kompletteras
på denna punkt. Det behöver också tydliggöras
hur systematisk observation ställer sig till optisk observation.
Skillnaden mellan de här tvångsmedlen är
att den tekniska anordningen, mediet eller programmet vid optisk
observation eller upptagning är utplacerad, medan tekniska
anordningar som används vid observation ska vara under
en polismans uppsikt och användas av en polisman (s. 336).
De nuvarande bestämmelserna om teknisk avlyssning och
optisk observation i tvångsmedelslagen har kommit till
med grundlagsutskottets medverkan. Utskottet har ansett att de här tvångsmedlen
innebär ett relativt kraftfullt ingrepp i de grundläggande
fri- och rättigheterna, inte minst på grund av
hemlighetsmakeriet kring dem. Därför får
optisk observation tillåtas bara på mycket stränga
villkor. GrUU 8/1994 rd, GrUU 12/1998 rd). Inskränkningar
i de grundläggande fri- och rättigheterna ska
vara exakt angivna och noga avgränsade, och de nya tvångsmedlen
får inte bli ett sätt att luckra upp de stränga
villkoren för optisk observation. Utskottet vill följaktligen
se sådana ändringar i de föreslagna bestämmelserna
att det går att skilja åt tvångsmedlen
för att villkoren för att tillgripa dem och beslutsprocedurerna
kring dem ska bli tydligare.
Förtäckt inhämtande av information
I 10 kap. 14 § kommer det att föreskrivas
om förtäckt inhämtande av information.
Enligt motiven ska förtäckt inhämtande
av information inte vara möjligt i en bostad ens när
man går in i bostaden med dens medverkan som innehar bostaden
(s. 339). Med hänsyn till hemfridsskyddet i grundlagen är
det nödvändigt att skriva in den här
inskränkningen i bestämmelsen.
Täckoperationer
Om täckoperationer för att hindra, avslöja
och utreda brott föreskrivs för närvarande
i polislagen. I tvångsmedelslagen föreslås
bestämmelser om täckoperationer vid förundersökning
av brott. De brott som motiverar täckoperationer är desamma
som motiverar teleavlyssning med undantag av de brott som nämns
i bestämmelsen och de är desamma som i 31 a § i
polislagen, som kom till med grundlagsutskottets medverkan. Ett ytterligare
villkor är att det anses nödvändigt
att inhämta information för att den brottsliga
verksamheten är så planmässig, organiserad
eller professionell eller för att den kan förväntas
fortsätta eller upprepa sig. Dessutom ska täckoperationen
spela en synnerligen stor roll för att brottet ska kunna
utredas och tvångsmedlet vara nödvändigt
för utredningen. De föreslagna bestämmelserna
motsvarar utskottets ställningstaganden om reglering av
täckoperationer och är inget problem i konstitutionellt
hänseende.
Brottsförbud
Enligt 10 kap. 28 § 1 mom. får en polisman
som företar en täckoperation inte begå brott
eller ta initiativ till ett brott. Om en polisman som företar
en täckoperation begår en trafikförseelse,
en ordningsförseelse eller något annat jämförbart brott
för vilket det föreskrivna straffet är
ordningsbot, går polismannen enligt 2 mom. fri från straffansvar,
om gärningen har varit nödvändig för
att syftet med täckoperationen ska nås eller för
att inhämtandet av information inte ska avslöjas.
Dessutom kan en polisman som företar en täckoperation
på vissa villkor enligt 10 kap. 29 § delta i en
organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet och i kontrollerade
leveranser.
Friheten från straffansvar motiveras (s. 401) med att
den som utför täckoperationen måste kunna
vinna förtroende hos medlemmarna i den kriminella gruppen.
Om man vill tillåta täckoperationer som riktas
mot medlemmarna i en professionell kriminell grupp genom infiltration är man
i praktiken tvungen att godkänna möjligheten att
den som utfört täckoperationen åtminstone
i efterhand bedömt kan vara delaktig i brott.
Utskottet har i ett tidigare sammanhang framhållit
att okonventionella befogenheter kan sägas ge polisen rätt
att bryta mot vissa straffrättsliga förbud utan
tjänsteansvar. I konstitutionellt hänseende är
en sådan tjänsteåtgärd redan
i sig betydelsefull med tanke på principen om en lagbunden
förvaltning i 92 § i regeringsformen (2 § 3
mom. i grundlagen). Principen kan bland annat anses innebära
att en offentlig myndighet inte utan synnerligen tungt vägande
skäl och exakt fastlagda villkor får ges nya befogenheter
att utföra åtgärder som annars är
straffrättsligt sanktionerade även när
de vidtas av en myndighet (GrUU 5/1999 rd). Bestämmelsen
medför inga problem med tanke på grundlagen. Utskottet
föreslår ändå att bestämmelsen ändras
så att villkoret för ansvarsfrihet är
att det har varit nödvändigt att begå brott
för att ett visst syfte ska uppnås eller avslöjande
hindras.
Beslut om en täckoperation
Beslut om en täckoperation ska enligt 10 kap. 31 § 1
mom. i förslaget till tvångsmedelslag fattas av
chefen för centralkriminalpolisen, chefen för skyddspolisen
eller chefen för en polisinrättning som anges
i en förordning av statsrådet. Det ska föreskrivas
på samma sätt om bevisprovokation genom köp
(35 § 1 mom.) och skyddande (48 § 1 mom.).
Grundlagsutskottet anser det inte lämpligt att frågor
av den här arten regleras så här, utan
att befogenheten att fatta beslut måste skrivas in i lag.
Följaktligen måste bestämmelserna ändras så att
det framgår av lagen vilken myndighet som är behörig
här. Det är ett villkor för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Det blir tydligare
om bemyndigandet stryks helt i paragraferna. Lagutskottet bör
lämpligen överväga att låta
besluten om de aktuella hemliga metoderna att inhämta information
ingå i domstolarnas behörighet.
Beslut om förutsättningarna för
täckoperation
Den polisman som fattat beslut om en täckoperation
ska utifrån 10 kap. 32 § låta domstolen
avgöra om det finns sådana förutsättningar
för en täckoperation som avses i 27 § 2
mom. Det framgår av bestämmelsemotiven (s. 355)
att en täckoperation inte får inledas förrän
domstolen har avgjort ärendet. Det förblir oklart
hur bestämmelsen förhåller sig till 10
kap. 31 § om beslut om en täckoperation om det
inte föreskrivs i paragrafen att en täckoperation
inte får inledas förrän domstolen har
avgjort ärendet.
Offentligt ombud
För handläggningen av ett yrkande som gäller bostadsavlyssning
ska domstolen förordna ett offentligt ombud att bevaka
den misstänktes intressen och deras intressen som eventuellt
också blir föremål för avlyssning.
Utskottet har ansett det lämpligt att en utomstående
intressebevakare förordnas i samband med bostadsavlyssning för
att beslut om tillstånd inte ska fattas enbart utifrån
förundersökningsmyndighetens material. Det upprepar
sin åsikt att man bör överväga att
involvera ett offentligt ombud i ett beslut om teleavlyssning (GrUU
36/2002 rd).
Användning av överskottsinformation
Med överskottsinformation avses enligt 10 kap. 55 § information
som fåtts genom teleavlyssning, teleövervakning,
inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation,
när informationen inte har samband med ett brott eller när
den gäller något annat brott än det som
tillståndet avser att förhindra eller avslöja. Överskottsinformation
får enligt 56 § 1 mom. användas i samband
med utredning av brott, när informationen gäller
ett brott för vars utredning man skulle ha fått
använda det tvångsmedel genom vilket informationen
har fåtts, eller när det föreskrivna
strängaste straffet för brottet är fängelse i
minst två år. Överskottsinformation får även användas
för att utreda stöld och häleri.
Förslaget måste bedömas mot 10 § 3
mom. i grundlagen, där det står att det genom
lag också kan bestämmas om sådana begränsningar
i meddelandehemligheten som är nödvändiga
vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets
säkerhet eller hemfriden. Den föreslagna bestämmelsen är
problematisk för det första för att den
enbart utgår från att brottet ska motivera tvångsmedlet,
fast villkoren för tvångsmedlet och de allmänna
kriterierna för hemliga tvångsmedel i 10 kap.
2 § ska vägas in i beslutet om tvångsmedel.
Dessutom ska tillståndsbeslutet alltid fattas efter prövning.
För det andra blir användningen av hemliga tvångsmedel
enligt 55 § betydligt mer omfattande än vad bestämmelserna
i kapitlet i övrigt säger om villkoren för
att använda dem. Exempelvis är de brott som motiverar
tvångsmedel och som är ett villkor för
teleavlyssning allvarliga jämfört med t.ex. stöld,
som bestraffas med böter eller fängelse i högst
ett och ett halvt år.
Den föreslagna bestämmelsen måste ändras
så att domstolen beslutar om användning av överskottsinformation,
om polisen har fått informationen genom ett tvångsmedel
som för att få användas kräver
ett domstolsbeslut. Dessutom får överskottsinformation
användas bara för att utreda brott där
man hade kunnat besluta att tvångsmedel får användas
för utredningen. Det är villkoret för
att behandla lagförslaget i vanlig lagstiftningsordning.
Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk
observation av utrustning
I 58 § 1 mom. föreslås bestämmelser
om när teleavlyssning och teknisk avlyssning ska avbrytas.
Om det innan användningen av tvångsmedlet har
avbrutits har uppkommit skäl att misstänka en
person för ett brott som avses i 3 § 2—4 mom.,
16 § 3 mom. eller 17 § eller om det med fog kan
antas att en person kommer att göra sig skyldig till ett
sådant brott, får en anhållningsberättigad
tjänsteman utifrån 2 mom. besluta att teleavlyssning
eller teknisk avlyssning ska riktas mot den personen.
Ärenden som gäller teleavlyssning, bostadsavlyssning
och teknisk avlyssning av en misstänkt som berövats
sin frihet på grund av brott ska föras till domstol
av den anhållningsberättigade tjänstemannen
så snart det är möjligt, dock inom 24
timmar från det att tvångsmedlet riktades mot
den nya personen. Om domstolen inte beviljar tillstånd
till teleavlyssning eller teknisk avlyssning, ska användningen
av tvångsmedlet avslutas och de upptagningar som fåtts
genom detta och anteckningarna om de uppgifter som fåtts
genom detta genast utplånas.
Förslaget innebär ett undantag från
principen att beslut om teleavlyssning, bostadsavlyssning och teknisk
avlyssning som riktas mot en misstänkt som berövats
sin frihet på grund av brott alltid ska fattas av domstolen.
Grundlagsutskottet har granskat beslutsprocessen i akuta fall och menar
att det är rätt att den anhållningsberättigade
tjänstemannen heller inte då kan besluta om teknisk
avlyssning på hemfridsskyddade platser. Beslutet om teknisk
avlyssning får inte ens i akuta fall fattas av den anhållningsberättigade tjänstemannen
på grund av skyddet för förtroliga meddelanden
i grundlagens 10 §, utan teleavlyssning ska alltid vara
beroende av tillstånd från domstolen (GrUU 36/2002
rd). Lagförslaget måste ändras på den
här punkten för att kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
I polislagen föreskrivs om polisens rätt till teknisk
avlyssning för att polisåtgärden tryggt ska
kunna vidtas eller sådan överhängande
fara avvärjas som hotar liv eller hälsa.