Detaljmotivering

Hemliga metoder för inhämtande av information

Lagförslagets 5 kap. 3 § gäller hemligt inhämtande av information. Begreppet omfattar teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter, systematisk observation, förtäckt inhämtande av information, teknisk observation, inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadress eller teleterminalutrustning, täckoperationer, bevisprovokation genom köp, användning av informationskällor och kontrollerade leveranser i syfte att förhindra, avslöja eller avvärja risk för brott.

Enligt det inledande stycket i 5 kap. 3 § får metoderna i kapitlet användas förutom för att förhindra brott också för att avslöja en rad brott som anges i paragrafen. Lydelsen ger ett intryck av att hemliga metoder för att inhämta information får användas för att hindra vilket brott som helst, fastän det enligt motiven till paragrafen inte ens har varit avsikten (s. 95). Dessutom verkar det onödigt att nämna hindrande av brott. Därför anser grundlagsutskottet att förvaltningsutskottet måste stryka passusen eller åtminstone precisera det inledande stycket genom en hänvisning till villkoren i de senare paragraferna i 5 kap. Det är villkoret för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Teleövervakning och villkoren för teleövervakning

I 5 kap. 8 § 2 mom. finns en förteckning över de brott som motiverar teleövervakning. Enligt 2 och 3 punkten är teleövervakning tillåtet om en person med fog kan antas göra sig skyldig till brott genom användning av en teleadress eller teleterminalutrustning eller utnyttjande av person som är föremål för sexhandel, eller koppleri. I dag kan teleövervakning enligt den punkt som motsvarar 2 punkten användas om någon är skäligen misstänkt för ett brott som riktat sig mot ett automatiskt databehandlingssystem och som har begåtts med hjälp av en teleterminalutrustning.

Ändringen innebär att teleövervakning kan användas också för att förhindra brott som till svårighetsgraden inte kan jämställas med de brott som ligger till grund för denna övervakning. Genom att använda teleadress eller teleterminalutrustning kan man göra sig skyldig exempelvis till ärekränkning eller anstiftan till vilket brott som helst. Regeringen föreslår också att utnyttjande av person som är föremål för sexhandel ska finnas bland de brott som motiverar till teleövervakning. Brottet är enligt 20 kap. 8 § i strafflagen straffbart och bestraffas med böter eller fängelse i högst sex månader.

De föreslagna bestämmelserna om teleövervakning måste ses i ljuset av grundlagens 10 § 2 mom. om att hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är okränkbar. Med teleövervakning avses att identifieringsuppgifter inhämtas om ett meddelande som har sänts från en teleadress eller teleterminalutrustning som är kopplad till ett kommunikationsnät eller som har mottagits till en sådan adress eller sådan utrustning. Enligt utskottets praxis ingår identifieringsuppgifterna inte i kärnområdet för den grundläggande fri- och rättigheten för sekretess i fråga om konfidentiella meddelanden (t.ex. GrUU 37/2002 rd, s. 3 och GrUU 26/2001 rd, s. 3).

Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan det genom lag bestämmas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden. Till brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet räknas enligt förarbetena till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna t.ex. narkotikabrott, grova våldsbrott samt lands- och högförräderi (RP 309/1993 rd, s. 58, andra spalten). Dessutom har utskottet ansett det möjligt att rätten att få identifieringsuppgifter inte binds till vissa typer av brott, om bestämmelserna i övrigt uppfyller de allmänna kraven på begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 26/2001 rd, s. 3 och GrUU 37/2002 rd, s. 3).

Användingen av teleövervakning är i lagförslaget precis som nu kopplad dels till brott med angiven straffskala, dels till i lagen namngivna brott. Ändringen leder till att teleövervakningen utsträcks till förhindrande av brott som inte kan betraktas som sådana i grundlagen avsedda brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet. För vanlig lagstiftningsordning krävs det att 2 punkten begränsas till att gälla brott av nämnd typ eller som till svårighetsgraden kan jämställas med dem.

Användning av överskottsinformation

Med överskottsinformation avses enligt 5 kap. 53 § i den föreslagna polislagen information som fåtts genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen inte har samband med ett brott eller när den gäller något annat brott än det för vars förhindrande eller avslöjande tillståndet har getts. Överskottsinformation får enligt 54 § 1 mom. användas i samband med utredning av brott, när informationen gäller ett brott för vars förhindrande det skulle ha fått användas sådant inhämtande av information genom vilket informationen har fåtts, eller när det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst två år. Överskottsinformation får även användas för att utreda stöld och häleri.

Förslaget måste bedömas mot bakgrund av 10 § 3 mom. i grundlagen, där det står att det genom lag också kan bestämmas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden. Den föreslagna bestämmelsen är problematisk, för det första därför att den enbart utgår från att brottet ska motivera tvångsmedlet, fastän beslutet om metoden att inhämta information ska väga in villkoren för tvångsmedlet i fråga och de allmänna kriterierna enligt 5 kap. 2 § för att använda hemliga metoder att inhämta information. Dessutom ska tillståndsbeslutet alltid fattas efter prövning. För det andra blir användningen av hemliga metoder att inhämta information enligt 54 § betydligt mer omfattande än vad bestämmelserna i kapitlet i övrigt säger om villkoren för att använda dem. Exempelvis är de brott som motiverar tvångsmedel och som är ett villkor för teleavlyssning allvarliga jämfört med t.ex. stöld, som bestraffas med böter eller fängelse i högst ett och ett halvt år.

Bestämmelsen måste ändras så att beslut om användning av överskottsinformation fattas av domstolen, när överskottsinformationen har tagits fram med metoder för informationsinhämtning vars användning kräver domstolsbeslut. Dessutom får överskottsinformation användas bara för att förhindra eller avslöja sådana brott i fråga om vilka man hade kunna kräva att få använda en sådan metod som gett informationen. Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Avbrytande av teleavlyssning, teknisk avlyssning och teknisk observation av utrustning

I 5 kap. 56 § 1 mom. i förslaget till polislag föreslås det bestämmelser om när teleavlyssning och teknisk avlyssning ska avbrytas. Enligt propositionsmotiven (s. 141) är tanken med 2 mom. att en anhållningsberättigad polisman ska kunna fatta tillfälligt beslut om teleavlyssning, om det innan användningen av informationsinhämtningsmetoden har avbrutits har uppkommit skäl att med fog anta att en person kommer att göra sig skyldig till brott enligt 5 § 2 mom. eller 17 § 4 mom.

Den föreslagna bestämmelsen utgör undantag från regeln i 5 kap. 7 § om att beslut om teleavlyssning fattas av domstolen. Utskottet har ansett att beslutet om teleavlyssning inte ens i akuta fall kan fattas av den anhållningsberättigade tjänstemannen på grund av den hemlighet för förtroliga meddelanden som grundlagens 10 § garanterar. Teleavlyssning ska alltid vara beroende av tillstånd från domstolen (GrUU 36/2002 rd). Lagförslaget måste ändras på den här punkten för att kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Rätt att besluta om användning av hemliga metoder att inhämta information

Det är domstolen som beslutar om användningen av de flesta hemliga metoder att inhämta information. Besluten om vissa metoder får emellertid fattas av chefen för centralkriminalpolisen, chefen för skyddspolisen eller chefen för någon annan polisenhet. Den här lösningen kom till med grundlagsutskottets medverkan (se GrUU 5/1999 rd). Enligt lagförslaget ska befogenheterna gälla beslut om täckoperationer, bevisprovokation genom köp och kontrollerade leveranser. Grundlagsutskottet anser att förvaltningsutskottet bör överväga att låta besluten om de aktuella hemliga metoderna att inhämta information ingå i domstolarnas behörighet.

Utskottet påpekar att behörigheten enligt bestämmelserna tillkommer chefen för centralkriminalpolisen, skyddspolisen eller "en polisinrättning som anges i en förordning av statsrådet" (se 5 kap. 32, 36 och 47 § i förslaget till polislag). Grundlagsutskottet anser det inte vara lämpligt att frågor av den här arten regleras så här utan anser att beslutanderätten måste skrivas in i lag. Därför bör förvaltningsutskottet ändra bestämmelserna så att det framgår av lagen vilken myndighet som är behörig. Det är villkoret för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Slutligen anser utskottet att det blir tydligare om bemyndigandet stryks i paragraferna.

Grundlagsutskottet noterar rent generellt att alla bestämmelser om utnämning av den högsta polisledningen och om behörighetsvillkoren för tjänsterna i fråga finns i polisförvaltningsförordningen (158/1996). Det är inte lämpligt och därför bör statsrådet vidta åtgärder för att de grundläggande bestämmelserna i stället ska tas in i lag.

Kompletterande polispersonal

Enligt 15 b § 1 mom. i lagförslag 2 kan statsrådet besluta att polisens personal ska kompletteras med särskild kompletterande personal, när sådan behövs med hänsyn till statens säkerhet eller exceptionella förhållanden. De som hör till den kompletterande personalen har samma befogenheter som en polisman har enligt polislagen för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I fråga om rätten att använda maktmedel gäller 2 kap. 17 § 3 mom. i polislagen. Den hänvisningen avser en paragraf med bestämmelser om rätt för privatpersoner som bistår en polisman att använda maktmedel.

Grundlagsutskottet framhåller att bestämmelsen inte begränsar de rätt omfattande befogenheter som den kompletterande polispersonalen har i dagsläget. Polisens befogenheter är ganska omfattande. Dessutom har vi fått en ny grundlag efter att polislagen stiftades. Enligt 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt bara anförtros myndigheter. Som betydande utövning av offentlig makt ska anses t.ex. på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter (RP 1/1998 rd, s. 180 första spalten). Mot den här bakgrunden är första meningen i 15 b § 3 mom. så allmänt hållen att den är komplett oförenlig med grundlagens 124 § och bör därför strykas. Det är villkoret för att lagförslag 2 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Ett liknande problem gäller 9 kap. 11 § 2 mom. i lagförslag 1. Där står det att 8 § i den nuvarande polislagen ska gälla i högst tre år. Paragrafen föreskriver också om särskilda polisbefogenheter. I 1 mom. står det att polisstyrelsen kan ge en namngiven person sådana i den gällande polislagen avsedda polisbefogenheter som han eller hon behöver i en viss uppgift. I 2 mom. begränsas befogenheterna att använda maktmedel till att endast gälla tjänstemän.

Problemet i det här fallet ligger i att 8 § 1 mom. i den gällande polislagen inte begränsar befogenheterna på något sätt. Grundlagsutskottet menar att bestämmelsen om särskilda polisbefogenheter bör tillåtas vara i kraft bara till den del den gäller befogenheter för tjänstemän att använda maktmedel. En sådan justering i gällande 8 § är ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Tystnadsrätt för åklagare

I 7 kap. 3 § 1 mom. i förslaget till polislag står det att de som hör till polisens personal inte är skyldiga att lämna ut information om identiteten hos en person om vilken de i sitt anställningsförhållande har fått konfidentiell information och inte heller om sekretessbelagda taktiska eller tekniska metoder.

Enligt 11 a § i lagförslag 9 ska åklagarväsendets personal få samma rätt. Förslaget motiveras egentligen inte alls (jfr s. 172 och 153). Utskottet menar att det med tanke på den rättvisa rättegång som nämns i grundlagens 21 § är problematiskt om den åklagare som varit den åtalades motpart i en rättsprocess efter åtalsprövningen enligt lag rent av har rätt att hemlighålla t.ex. hur ett bevis fåtts fram. Det här är oförenligt med grundlagsparagrafen. Följaktligen måste bestämmelsen om tystnadsrätt för åklagare strykas i lagförslag 9 för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.