Motivering

Egendomsskydd

Enligt grundlagsutskottets vedertagna praxis innefattar äganderätten till ett vattenområde även fiskerätt, och fiskerätten åtnjuter grundlagsfäst egendomsskydd. Denna ståndpunkt uttryckte utskottet i sina tidigare utlåtanden som följer: "Med den fiskerätt som ingår i äganderätten till ett vattenområde förstås en skyddad rätt att bedriva fiske inom ett bestämt vattenområde. Fiskerätten inbegriper rätt att ekonomiskt utnyttja vattenområdets fiskbestånd och rätt att ordna vattenområdets användning och skötsel. Rätten till fiske åtnjuter det egendomsskydd som 6 § regeringsformen föreskriver" (se GrUU 13/1989 rd och GrUU 8/1996 rd).

Enligt den föreslagna 8 a § i lagen om fiske kan företagare inom fisketurismen med tillstånd från myndighet (NTM-centralen) ordna småskaliga fisketurer för högst sex deltagare där det bedrivs mete, pilkfiske eller handredskapsfiske med stöd av den allmänna fiskerätten enligt 8 § 1 mom. i samma lag. Fisketurer av det här slaget på privata vattenområden kräver hädanefter inte tillstånd av fiskerättsinnehavaren. Förslaget måste därför bedömas utifrån grundlagens 15 § om egendomsskydd och de generella villkoren för att få begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna.

I och för sig utvidgar den nya bestämmelsen inte den allmänna fiskerättens innehåll från 8 § 1 mom. i lagen om fiske som kommit till med grundlagsutskottets medverkan (GrUU 8/1996 rd). Men bestämmelsen kan leda till att den allmänna fiskerätten börjar utnyttjas i ökad utsträckning och därmed inkräkta på fiskevattenägarens rättigheter.

Enligt propositionen är det ytterst svårt för turistföretagare att få tillstånd av fiskerättsinnehavarna delvis beroende på att äganderätten till vattenområdena är splittrad och att företagarna inom fisketurismen behöver tillräckligt stora vattenområden. Det här har gjort det svårt att utveckla turistnäringen (s. 1—3 i motiven). Utskottet menar att det finns godtagbara argument för ändringen. Framför allt handlar det om att förbättra villkoren för fisketurismen och över lag öka dels sysselsättningen inom turistbranschen, dels användningen av vattnen för rekreation.

Väsentligt med hänsyn till proportionalitetskravet är att NTM-centralen ska få ställa upp regionala fiskebegränsningar eller bestämma kvoter för dagsfångsten i tillståndet, om fiskeriekonomiska synpunkter eller fiskbeståndets tillstånd inom området kräver det. Dessutom beviljas tillståndet bara för viss tid, och NTM-centralen kan om så behövs återkalla det. Fiskerättsinnehavarnas ställning tryggas också av NTM-centralens skyldighet att årligen av fiskeområdena inom centralens verksamhetsområde begära utlåtande om de omständigheter som inverkar på uppställande av regionala fiskebegränsningar och bestämmande av kvoter för dagsfångsten, av fiskerättsinnehavarnas rätt att överklaga NTM-centralens beslut och av skyldigheten för de fisketurismföretagare som fått tillstånd att årligen betala en spöfiskeavgift inom varje län där företagaren arrangerar fisketurer. De fritidsfiskare som deltar i turen betalar de fiskeavgifter som lagen om fiske kräver. Avgiftsinkomsterna delar staten ut till fiskevattenägarna.

Ägarens ställning skyddas också av flera bestämmelser i den gällande lagen om fiske som avser att förhindra att den allmänna fiskerätten får oönskade effekter och som utskottet i sitt tidigare utlåtande ansåg relevanta med hänsyn till proportionalitetskravet (GrUU 8/1996 rd). Relevanta faktorer är bl.a. följande: möjligheterna för vattenområdets ägare eller de som fiskar yrkesmässigt inom området att nyttja sin fiskerätt får inte försvåras oskäli#62; NTM-centralen och för viss tid också fiskeområdet kan begränsa eller förbjuda fiske inom ett visst område exempelvis för att säkerställa att fisk kan planteras ut; fiske får inte i onödan förorsaka ägaren eller innehavaren av en strand olägenhet eller störning; handredskapsfiske är begränsat i närheten av någon annans fångstredskap eller en bebodd strand och får inte störa annat fiske. Något som enligt utskottets mening också skyddar ägaren var att ett företag som anordnar organiserat handredskapsfiske måste ha tillstånd (GrUU 8/1996 rd). Detta har emellertid ingen avgörande relevans för den samlade bedömningen av den nu aktuella propositionen.

I sin tidigare bedömning av om rätten till handredskapsfiske kunde göras till en allmän fiskerätt tog utskottet hänsyn till att fiskbestånden som rör sig fritt i vattendragen i konstitutionellt hänseende är objekt som har ett förmögenhetsvärde och kontinuerligt förnyas och att den rätt att fiska inom ett vattenområde som uppstår på grund av ägandet är en synnerligen egenartad form av ägande (GrUU 8/1996 rd).

Fiskerättens egenart som egendomsslag bör beaktas även i bedömningen av den aktuella propositionen. Förslaget att tillståndsprövningen koncentreras till NTM-centralerna och att tillstånden förenas med begränsande villkor tjänar enligt utskottet som helhet sett bättre fiskerättsinnehavarnas kollektiva behov att trygga ett hållbart utnyttjande av fiskbeståndet i vattenområdena än det nuvarande förfarandet där tillstånd beviljas av enskilda fiskerättsinnehavare och där en enda fiskerättsinnehavare genom sitt agerande i väsentlig grad kan påverka fiskbeståndet i andras vattenområden. Det nya tillståndsförfarandet tar överlag bättre hänsyn till att mångfalden i fiskbeståndet bevaras och bekräftas följaktligen av grundlagens 20 § 1 mom. som föreskriver att var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald.

Utskottet menar att de föreslagna bestämmelserna i kombination med de övriga bestämmelserna i lagen om fiske som begränsar den allmänna fiskerätten garanterar ägarens lagfästa ställning i betryggande utsträckning och att förslaget därmed inte utgör något problem med avseende på grundlagens 15 § om egendomsskydd.

Näringsfrihet

De föreslagna bestämmelserna om tillstånd måste också bedömas mot grundlagens 18 § om näringsfrihet, låt vara att det inte handlar om att tillståndsbelägga en verksamhet som tidigare varit tillåten utan snarare om att verksamhet som tidigare krävt tillstånd av fiskerättsinnehavaren nu möjliggörs efter tillstånd av myndighet. Eftersom fisketurismföretagare som sagt har svårigheter att utverka tillstånd av fiskerättsinnehavarna, siktar propositionen främst på att främja rätten att idka näring, och det finns ingenting som från näringsfrihetssynpunkt talar mot den föreslagna tillståndsbeviljningen. De nya tillståndsvillkoren gällande regionala fiskebegränsningar och kvoter för dagsfångsten utgör inte heller något problem med avseende på näringsfriheten.

Utskottet vill emellertid lyfta fram vissa detaljer i regleringen som behöver preciseras under den fortsatta beredningen. För det första är kriterierna för att bevilja tillstånd ganska vagt formulerade i 8 a § 1 mom. I regleringen bör hänsyn tas åtminstone till att andra bestämmelser i lagen om fiske ställer materiella begränsningar för tillståndet och att det inom samma vattenområde kan finnas flera fisketurismföretagare och att alla hågade företagare inte kan få tillstånd. I tillståndsvillkoren bör lämpligen ingå kravet att fiskbeståndet i vattendraget ska nyttjas på ett hållbart sätt. Enligt propositionen beviljar NTM-centralen tillstånd inom sitt "verksamhetsområde", men utskottet menar att centralen i sitt beslut även bör nämna de fiskeområden som tillståndet gäller. Förutsättningarna att bevilja tillstånd uttrycks i propositionen med "kan bevilja", vilket tyder på en bred myndighetsprövning, trots att det hade varit bättre med en skrivning som tydligare indikerar rättslig prövning. Av 2 mom. bör tydligare framgå att NTM-centralen är skyldig att ställa upp regionala fiskebegränsningar eller bestämma kvoter för dagsfångsten när förhållandena kräver det.

För att fiskerättsinnehavarna ska ha möjlighet att överklaga NTM-centralens tillståndsbeslut bör under den fortsatta beredningen utredas hur fiskerättsinnehavarna bäst får information om besluten. Tillgången till information måste i förekommande fall regleras i lagen.

Enligt 1 mom. får tillstånd sökas av "företagare inom fisketurismen". Uttrycket är inexakt och måste preciseras för att tolkningsproblem inte ska uppstå. En annan möjlighet är att inte ha någon explicit bestämmelse om tillståndssökaren i lagen (jfr sista meningen i 8 § 1 mom. i lagen om fiske). Då kan tillstånd sökas också av en juridisk person från någon annan näringssektor eller en självständig fiskeguide.

Bestämmelsen i 3 mom. om att återkalla ett tillstånd måste i enlighet med utskottets vedertagna tolkningspraxis kopplas till väsentlig överträdelse av tillståndsvillkoren (se t.ex. GrUU 58/2010 rd).