Allmän motivering

Allmänt

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag.

Propositionen avser att genomföra en större översyn av fiskelagstiftningen, varvid lagen om fiske från 1982 () ska ersättas med en lag med samma namn. Det främsta syftet med propositionen är att trygga fiskarnas naturliga fortplantning och hela livscykel genom att möjliggöra nödvändiga fiskebegränsningar och andra åtgärder. Den nya lagen om fiske syftar till att ordna nyttjandet av fiskresurserna på ett sätt som är mer ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart än i dag.

Enligt propositionsmotiven kan den föreslagna lagen om fiske bättre trygga livskraftiga fiskbestånd och biologisk mångfald och effektivisera skyddet av hotade och försvagade fiskbestånd. Utifrån de senaste forskningsrönen om fiskresurserna välkomnar utskottet lagförslagets allmänna målsättning att övergå från utplanteringar till naturlig förökning för att säkerställa fiskbestånden.

De mest centrala ändringarna av lagen om fiske är samtidigt de mest kontroversiella och anknyter till regleringen av fisket, fiskeriområdets behörighet samt yrkesfiskarnas fiskerätt och den allmänna fiskerätten. Utskottet menar dock att regeringen lyckats få till stånd en totalrevidering som undanröjer de klara problempunkterna i den gamla lagen om fiske. Utskottet påpekar att propositionen om lagen om fiske är en kompromiss mellan divergerande intressen. Den har dock som ett klart mål att stärka fiskbestånden och effektivisera ett hållbart utnyttjande av fiskresurserna.

Den föreslagna lagen lägger grunden för ett hållbart utnyttjande och en hållbar skötsel av fiskresurserna. Eftersom en betydande del av fiskeregleringen i praktiken sker genom bestämmelser på lägre nivå än lag, är lagförslagets betydelse för skyddet av fiskbestånden och för ett hållbart utnyttjande i hög grad beroende av hur denna reglering utfaller.

Fiskbeståndens tillstånd i Finland

Tillståndet för olika fiskarter och fiskbestånd har beskrivits i propositionsmotiven. Fiskets acceptabilitet är enligt propositionen till vissa delar utsatt för tryck särskilt när det gäller ekologisk hållbarhet, eftersom tillståndet för en del fiskbestånd i Finland har försvagats. Beståndens livskraft är vid sidan av fisket även beroende av vattenkvaliteten i vattendragen och av andra miljöfaktorer samt av mänsklig verksamhet. Tillståndet för fiskbestånden varierar uppenbarligen mycket stort i olika delar av landet. Under sakkunnigutfrågningen har det framkommit att det inom fiskerinäringen inte finns någon samsyn om fiskbeståndens tillstånd, utan uppfattningarna är mycket varierande. Problemen i anknytning till bestånden av vandringsfisk är dock allmänt erkända. Merparten av de hotade fiskarterna i Finland är vandringsfiskar.

Utskottet fäster uppmärksamhet vid att i den hotgradsklassificering av arterna i Finland som publicerades 2010 har insjölax, havsöring, havslevande harr och Saimenröding klassificerats som akut hotade. Insjölaxen och rödingen i Saimen är för närvarande helt beroende av utplantering. Tillståndet för havsöringsbestånden i Finland är obestridligen det svagaste bland alla Östersjöstater, och fångsterna grundar sig nästan helt på utplantering. Bestånden av havslekande harr har gått tillbaka och är akut hotade, och bestånden av havsharr som leker i åar och älvar är helt utdöda. Starkt hotade fiskarter är insjööring söder om polcirkeln och vandringssik som förökar sig i naturen. Den havslevande vandringssiken är klassad som starkt hotad, eftersom bestånden på många platser lidit av det ökande fisketrycket samt av älvbyggande och försämrad vattenkvalitet i älvarna. Tillståndet för vissa laxbestånd i älvar som mynnar ut i Östersjön har i den senaste hotklassificeringen uppgraderats till sårbara, eftersom till exempel den naturliga förökningen av lax i Torne älv har ökat avsevärt tack vare regleringen av fisket. Ålbestånden är starkt hotade i hela Europa.

Det finns dock också livskraftiga fiskbestånd i såväl inlandsvattnen som havsvattnen. I havsvattnen är strömmings- och vassbuksbestånden för närvarande tämligen rikliga. Tillståndet för abborr-, gös-, siklöje-, gädd-, lak-, harr-, röding-, öring och sikbestånden varierar i olika vattenområden beroende på gynnsamma och ogynnsamma miljöförhållanden, vattenkvaliteten och det växlande fisketrycket. Klimatförändringen och eutrofieringen torde bidra till att fiskarter som trivs i varmare vatten, till exempel mört- och abborrfiskar, ökar sin andel av bestånden. I motsvarande grad torde arter som trivs i kallare vatten, till exempel röding, sik, lake och nors gå tillbaka.

Vården av fiskbestånden

I dag vårdas fiskbestånden bland annat genom reglering av fisket, förbättring av vattenkvaliteten, skötsel och restaurering av livsmiljöer, byggande av fiskvägar och utplantering av fisk. Syftet med lagförslaget är att genom styrning av fisket nyttiggöra avkastningen av fiskresurserna och säkerställa en uthållig tillgång på fisk. Utskottet konstaterar att det oftast krävs mer än en metod för att nå resultat i vården av fiskbestånden. Den främsta metoden för vård av fiskevatten är att styra fisket i tillräcklig grad. Samtidigt måste man också fästa uppmärksamhet vid bland annat tillståndet för vattendragen och lekplatserna samt vid konsekvenserna av annan användning av vattenområdena och av hur skadedjur påverkar bestånden. I förekommande fall kräver dessa omständigheter korrigerande insatser.

Arten och volymen av fisket påverkar direkt fiskbeståndens storlek. Ett kraftigt fisketryck kan minska rovfiskens andel bland bestånden och öka andelen fisk som inte är av intresse för fiskarna eller som drar nytta av att rovfisken går tillbaka. Fångsten av stora rovfiskar ligger i regel på en hållbar nivå när fisket inriktas på individer bland vilka den större delen redan hunnit föröka sig. Mindre fiskarter som siklöja förekommer i regel i stort antal och tål ett större fisketryck. Utskottet vill poängtera att den reglering som möjliggörs av den föreslagna lagen innebär att fisket kan inriktas och dimensioneras bättre regionalt på det sätt som fiskbeståndens tillstånd kräver. Därigenom gynnas en naturlig förökning i fiskbestånden. Det är av stor vikt att få ha ett balanserat fiske som inriktas på de starka bestånden av olika arter och på de åldersgrupper som är optimala med tanke på den avkastning som fångsten ger.

Utskottet menar att förbättringen av vattendragens tillstånd och vården av fiskbestånden i högre grad måste behandlas som ett integrerat komplex. Finland har uppskattningsvis 1 500 eutrofierade sjöar som kräver åtgärder. Utskottet menar att ett nära samarbete i frågor som rör förbättringen av vattennaturens tillstånd och regleringen av fisket i bästa fall kan bidra till snabbare och effektivare iståndsättning.

Styrning av fisket

Enligt propositionen kommer regleringen av fisket att få en allt viktigare ställning i vården av fiskbestånden. Regleringen syftar till att bevara fiskarterna och bestånden samt till ett hållbart utnyttjande. De landsomfattande planerna för vård av fiskbestånd ska skapa goda förutsättningar för regionala åtgärder. [Ett exempel på en sådan plan är den nationella lax- och havsöringsstrategin för Östersjöområdet 2020; statsrådets principbeslut 16.10.2014.]

Regleringen av fisket ska enligt propositionen grunda sig på en planering som går nerifrån uppåt. Som tidigare ska innehavaren av fiskerätten, dvs. i de flesta fall vattenområdets ägare genom delägarlagen, ansvara för ordnandet av det lokala fisket. Utskottet konstaterar att delägarlagen också i framtiden kan reglera delägarnas fiske. Det splittrade ägandet av vattenområdena har dock i vissa fall motverkat en enhetlig vård av fiskresurserna, eftersom fisken rör sig över vida områden. I Finland finns cirka 1 400 000 delägarfastigheter och över 20 000 delägarlag. I hela landet finns dessutom över 14 000 enskilda vattenområden. Delägarlagens områden är tämligen små med tanke på regleringen av fisket. I havsområdet är cirka 70 procent av dem mindre än 200 hektar. En fjärdedel av hela landets delägarlag har vattenområden som är mindre än 50 hektar. Utskottet påpekar att ett begränsat men rörligt fiskbestånd kan utsättas för fiske i flera ägarenheters vatten och i såväl födosöksområden som lekområden. Fiskebestämmelserna kan variera stort i de olika områdena. Det är därför av vikt att gynna sammanslagning av små delägarlag till större enheter. Utskottet ser det dessutom som nödvändigt att bedöma ändringsbehoven i lagen om samfälligheter () i fråga om delägarnas inbördes likvärdighet och utvecklingen av delägarlagens verksamhet. (Förslag till uttalande)

Dagens fiskeområden, som utgör samarbetsorgan för ägarna av fiskevattnen och andra brukare av vattnen, ska enligt propositionen i framtiden benämnas fiskeriområden. Avsikten är att utöka fiskeriområdenas areal och fastställa gränserna för områdena utifrån fiskbeståndens livscykel och fisket. Lagförslagets bestämmelser om regionalt och lokalt samarbete är av yttersta vikt. Den föreslagna systemet för planering av nyttjande och vård av fiskresurserna ska basera sig på planer som görs upp av fiskeriområdena. Planerna ska utarbetas i samarbete med innehavarna av fiskerätt i området, kommersiella fiskare och fritidsfiskare samt miljöorganisationer. Fiskeriområdet ska lägga fram ett förslag till reglering av fisket i området. Regleringen kan till exempel gälla storleken på nätens maskor. Det slutgiltiga beslutet om begränsningar ska enligt propositionen fattas av NTM-centralerna.

Det kommer absolut att krävas en bred satsning på planerna för nyttjande och vård om det lokalt ska bli möjligt att planera nyttjandet och vården av bestånden bättre än i dag. Utskottet menar att det i synnerhet förutsätter insamling av data om beståndens tillstånd och utveckling och om fisketrycket. Ett systematiskt nyttiggörande av information om vattenägarnas och andra lokala fiskares fiske och om de lokala förhållandena är av avgörande vikt. Det nya Naturresursinstitutet måste dessutom kunna producera lokalt tillämpliga forskningsrön som kan utnyttjas när man planerar regleringen av fisket i fiskeriområdet.

Enligt en uppskattning av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet finns det i Finland cirka 1,5 miljoner fiskare (något beroende på hur man räknar), av vilka en stor del endast fiskar sporadiskt. För att säkerställa att fiskereglerna efterlevs måste de därför vara enkla att följa och alla måste lätt kunna få information om alla begränsningar för fisket. Det är ytterst viktigt att i samband med revideringen av lagen om fiske ta fram ett lättanvänt, webbaserat system som ger aktuell information om alla regionala och lokala begränsningar för fisket.

Yrkesfisket

Antalet yrkesfiskare i huvudsyssla (fiskeinkomsternas andel av hela inkomsten minst 30 %) i Finland enligt den gällande lagen om fiske är 550 på havsområdena och 120 på insjöarna. Det finns sammanlagt cirka 1 750 andra registrerade fiskare på havsområdet och insjöarna. Utskottet konstaterar att antalet yrkesfiskare har minskat kraftigt under de senaste decennierna.

I propositionen föreslås det att termen yrkesfiskare ändras till termen kommersiell fiskare, som används i unionslagstiftningen. Det regionala systemet för planering av nyttjande och vård av fiskresurserna är ett centralt verktyg för att stärka förutsättningarna för kommersiellt fiske. Genom systemet identifieras bland annat vilka områden som är av betydelse ur fiskeriekonomisk synpunkt och vilka områden som lämpar sig väl för kommersiellt fiske. Utskottet vill gynna de kommersiella fiskarnas möjligheter till ett uthålligt fiske så att tillgången på inhemsk fisk i detaljhandeln ökar.

I fråga om förutsättningarna för yrkesfiske gäller den viktigaste ändringen de förbättrade fiskemöjligheterna. I 13 § i lagförslaget föreskrivs om ett nytt regionalt tillstånd att bedriva kommersiellt fiske. Enligt den gällande lagen om fiske grundar sig yrkesfisket på privata vattenområden på frivilliga avtal mellan parterna, även om fiskeområdet enligt 16 § kan uppmana vattenområdets ägare att arrendera ut området för yrkesfiske, om vården av fiskbestånden eller det fiskeriekonomiska tillgodogörandet av bestånden väsentligt försvåras av att vattenområdet lämnas outnyttjat. Om vattenområdets ägare inte följer fiskeområdets uppmaning kan allmän underrätt på ansökan av fiskeområdet ålägga vattenområdets ägare att mot ersättning tillåta att området tas i bruk eller att bekosta behövliga åtgärder. Utskottet konstaterar att en allmän underrätt veterligen aldrig har gett ett föreläggande enligt 16 § i den gällande lagen om fiske, så den bestämmelsen har förblivit en död bokstav.

Yrkesfiskarna har i såväl inlandet som vid kusten mött ökande svårigheter när det gäller att få fiskerätt. En framträdande orsak till det är att ägandet av vattenområdena är så splittrat. Utskottet betonar att yrkesfiskarna måste få tillgång till fiskevatten så att förutsättningarna och framtiden för ett hållbart yrkesfiske kan säkras. Den föreslagna behörigheten för myndigheten att enligt 13 § bevilja ett tillstånd för kommersiellt fiske mot vattenägarens vilja innebär en förändring på systemnivå. Utskottet understryker att huvudregeln fortsättningsvis är att kommersiellt fiske ska bedrivas med stöd av innehav av fiskerätt, tillstånd av innehavaren av fiskerätt eller arrendeavtal eller med stöd av allmän fiskerätt i Finlands ekonomiska zon eller på allmänt vattenområde. Tillståndssystemet enligt 13 § är avsett endast som ett sista medel att under kontrollerade former och i begränsad omfattning göra ett underutnyttjat vattenområde tillgängligt för yrkesfiske.

Utskottet konstaterar att det yrkesmässiga trålfisket efter i synnerhet siklöja på vissa håll har varit ett tvisteämne i decennier eller så länge fenomenet förekommit. Åtskilliga rättegångar har förts speciellt i Saimenområdet men också på andra håll. I tvisterna om trålfisket har framför allt yrkesfiskarnas och vattenägarnas olika syn på utnyttjandet av vattendragen och på fiskets hållbarhet stått mot varandra. Det finns dock prov på goda erfarenheter av hållbart och långsiktigt trålfiske i de större sjöarnas allmänna vattenområden, där NTM-centralerna svarat för fiskearrangemangen.

Utskottet ser det som nödvändigt att fiskeriområdena samarbetar nära med delägarlagen i fråga om de nya planerna för nyttjande och vård. Planerna bör fastställa vilka vattenområden som lämpar sig för ett reglerat och hållbart trålfiske efter siklöja, hur stora fångster som tillåts för trålfisket och hur länge fisket får pågå. Vidare ska planerna innehålla tekniska föreskrifter. Trålningen i insjöarna måste generellt sett dimensioneras så att NTM-centralen inte tillåter tillstånd för kommersiell trålning efter större kvantiteter än ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden tillåter. Utskottet ser det som ytterst behövligt att jord- och skogsbruksministeriet startar ett pilotprojekt i bland annat Saimenområdet rörande en lämplig dimensionering av trålningen i insjöarna. Projektet bör i samråd med vattenägarna, fritidsfiskarna och yrkesfiskarna undersöka trålningens omfattning och reglerna för den samt den praktiska tillämpningen av tillståndsprocessen. För att skapa ökad klarhet i reglerna för trålfisket menar utskottet att det av nödvändighet krävs i första hand frivilliga, lokala avtal som stöder sig på planerna för nyttjande och vård.

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att man genom 13 § i lagförslaget sammantaget har skapat tillräckliga lagliga medel för att säkerställa att det kommersiella fisket inte i oskälig utsträckning försvagar fiskerättsinnehavarnas möjligheter att utnyttja sin fiskerätt eller att det utgör ett hot mot ett hållbart utnyttjande av fiskresurserna. Grundlagsutskottet påpekade emellertid att det i samband med reglering av denna typ är särskilt viktigt med uppföljning och med övervakning av att tillståndsvillkoren uppfylls. Grundlagsutskottet föreslog därför i sitt utlåtande att jord- och skogsbruksutskottet bör överväga om förslaget kunde kompletteras med en reglering som uttryckligen tar sikte på detta och att regleringen ändras i en mer förpliktande riktning.

Jord- och skogsbruksutskottet menar att de centrala elementen i prövningen av ett tillstånd enligt 13 § anknyter till fiskets ekologiska hållbarhet och verksamhetens konsekvenser för vattenägarens eget fiske och annan användning av vattenområdet. Den ersättning för kommersiellt fiske till innehavare av fiskerätt som avses i 14 § ska grunda sig på de gängse priser som fastställs i planerna för nyttjande och vård inom det aktuella verksamhetsområdet. Det är viktigt att också avgiften för tillståndet motsvarar priserna för tillstånd som grundar sig på frivilliga avtal i samma område och för samma fiskeform.

Utskottet framhåller att det nya tillståndssystemet ska trygga vattenägarens rättigheter, så grundlagsutskottets förslag om komplettering av dessa bestämmelser är välkommet. Utskottet vill särskilt understryka att tillstånd enligt 13 § bör utgöra undantag och att bestämmelsen endast ska tillämpas när en kommersiell fiskare inte lyckas få till stånd något avtal med vattenägaren och myndigheten kan försäkra sig om att områdets fiskbestånd med säkerhet tål det planerade fisket. Utskottet föreslår att 16 § om övervakning av kommersiellt fiske kompletteras enligt grundlagsutskottets förslag och på det sätt som närmare framgår i detaljmotiven nedan. Vidare förutsätter utskottet att statsrådet följer upp hur tillståndssystemet enligt 13 § i den föreslagna lagen fungerar i praktiken i fråga om de kommersiella fiskarnas tillgång till fiskevatten och utbudet av inhemsk fisk. En utvärdering av konsekvenserna ska lämnas till jord- och skogsbruksutskottet tre år efter det att lagen trätt i kraft. (Förslag till uttalande)

Enligt 91 § i förslaget ska det också i inlandsvatten i huvudsak råda förbud mot första försäljning av fångst för andra än kommersiella fiskare. Utskottet konstaterar att förbudet mot första försäljning redan gäller i havsområdet med stöd av unionslagstiftningen. Det föreslagna förbudet syftar till att förebygga svarthandel med fisk och därigenom till ökad jämlikhet för de kommersiella fiskarna i havsområdet respektive inlandsvattnen. Enligt paragrafens 2 mom. får dock ringa partier fisk eller kräftor säljas direkt till en slutkonsument. Det ger till exempel möjlighet att sporadiskt sälja fångst från husbehovsfiske till en granne eller bekant. Utskottet konstaterar att husbehovsfiskare som säljer små partier från inlandsvatten kan välja att genom ett enkelt förfarande registrera sig som kommersiella fiskare och bedriva försäljning av fisk.

Fritidsfisket

Propositionen föreslår inga större ändringar i den i dag tämligen omfattande allmänna fiskerätten, som infördes genom en lag om ändring av lagen om fiske (), vilken godkändes utifrån en lagmotion (LM 4/1995 rd). Utskottet ser det som viktigt att utreda förutsättningarna för en utvidgning av definitionen av avgiftsfritt mete till fiske med spinnspö. Dessutom bör det utredas om det till fiskevårdsavgiften kan fogas rätt att mot en separat avgift använda två extra spön och beten vid trollingfiske.

Utskottet konstaterar att antalet fritidsfiskare i Finland har förblivit högt, trots att antalet har minskat från cirka 2 miljoner till cirka 1,5 miljoner på 2000-talet. År 2010 var värdet av fritidsfiskarnas fångster cirka 56 miljoner euro enligt de priser som betalades till yrkesfiskarna. Fritidsfiskarna fiskar framför allt gös, abborre och gädda. Den ekonomiska och sociala betydelsen av hela fritidsfiskesektorn är dock avsevärt större än enbart fångstens värde.

Inom det finländska fritidsfisket håller dock husbehovsfisket och rekreationsfisket i viss mån på att gå i olika riktningar. I dag söker de flesta rekreationsfiskare naturupplevelser, fångstupplevelser och avkoppling. Rekreationsfiskets betydelse har ställvis ökat snabbt, men husbehovsfiskets betydelse är fortsatt mycket stor på landsbygden i vissa regioner. Husbehovsfisket och dess traditioner lever starkt kvar särskilt i östra och norra Finland, där möjligheten att själva fånga de i vissa fall stora fiskmängder som hushållet behöver har mycket stor betydelse i det sociala livet och ibland även för utkomsten.

Utvecklingen av fritidsfisket har också skapat ny företagsverksamhet inom branschen. Vid sidan av de traditionella fiske- och turistföretagen har det snabbt utvecklats en helt ny yrkeskår, fiskeguider, som erbjuder bland annat spöfiskeresor. Finland har i dag cirka 1 100 turistföretag som erbjuder fisketjänster, och branschen växer fortfarande. Utskottet framhäver att fisketurismens och fiskeguidernas verksamhetsförutsättningar måste säkerställas så att det kan skapas nya jobb på landsbygden också den vägen.

Fiskeriområdena

Enligt 22 § i lagförslaget ska fiskeområdena ändras till fiskeriområden. Avsikten är att samtidigt reducera antalet områden till ungefär hälften genom att förstora de nuvarande områdena. Fiskeriområdenas viktigaste uppgift är att utarbeta och verkställa områdets plan för nyttjande och vård (35—41 §). En central ändring gäller besluten om fiskebegränsningar. Beslut om fiskebegränsningar som är förenade med utövning av betydande offentlig makt ska enligt propositionen överföras från fiskeriområdet till NTM-centralen (53 §). Fiskeriområdet skulle likväl ha en ytterst central roll i planeringen av begränsningarna, eftersom de i fortsättningen ska svara för att göra upp en omfattande plan för nyttjande och vård. Utskottet konstaterar att NTM-centralen i samband med att den godkänner planen också ska kunna godkänna de regionala begränsningar av fisket som ingår i planen för nyttjande och vård.

I enlighet med 124 § i grundlagen kan fiskeriområdet ges offentliga förvaltningsuppgifter och rentav uppgifter som är förenade med utövande av offentlig makt, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna. Däremot får uppgifter som innebär betydande utövande av offentlig makt och behörighet som anknyter till beslut av normativ karaktär endast ges myndigheter. Fiskeriområdena är inte myndigheter, utan offentligrättsliga föreningar som genom lag inrättas för en särskild uppgift. Fiskeområdenas gällande behörighet att begränsa fiske kan i många avseenden jämställaa med att meddela bindande rättsnormer, varför en fortsättning av systemet till följd av den betydande utövningen av offentlig makt är förenad med författningsrättsliga problem.

Trots detta ser utskottet det som nödvändigt att fiskebegränsningarna i enlighet med subsidiaritetsprincipen normalt bereds på lokal nivå med beaktande av tillståndet för fiskbestånden och övriga lokala förhållanden. NTM-centralens uppgift blir då närmast att fastställa besluten och i vissa fall samordna de olika intressena. Utskottet understryker att planen för nyttjande och vård får ökad betydelse för fiskeregleringen. Det innebär i praktiken att fiskeriområdenas lokala styrning bibehålls. För att reformen med fiskeriområden ska lyckas krävs det ett nära samarbete mellan områdena, NTM-centralerna och övriga aktörer.

Innan planerna för nyttjande och vård godkänns ska de enligt propositionen behandlas i de nya regionala fiskerisamarbetsgrupperna, så att man kan försöka säkerställa att de olika områdenas planer är kompatibla och samtidigt samordna olika områdens och aktörers intressen samt engagera aktörerna i att verkställa planerna. Den regionala fiskerisamarbetsgruppen ska ha en central roll i överföringen av fiskeriekonomiska forskningsrön till nyttjandet och vården av området.

Regleringen av fiske med nät

Fritidsfiske kan i Finland, till skillnad från de flesta andra länder, bedrivas med nät. Den gällande lagen om fiske innehåller inga direkta begränsningar av fritidsfiske med nät. Men enligt 49 § i lagförslaget har bara kommersiella fiskare och de som handlar på deras vägnar rätt att använda fångstredskap som är avsedda för kommersiellt fiske. Sådana fångstredskap är bland annat nät med en sammanlagd längd som överskrider 240 meter per fångst- eller båtlag. I praktiken innebär det vid rekreations- och husbehovsfiske i regel en begränsning av antalet till åtta nät på 30 meter. Enligt den föreslagna 47 § kan NTM-centralen bevilja dispens för att använda fler nät än det tillåtna antalet.

Enligt propositionsmotiven (s. 59) är det motiverat att tillåta endast kommersiella fiskare att använda effektiva fångstredskap med avseende på ett förnuftigt utnyttjande av fiskbestånden samt skydd av fiskbestånden. Det syftar också till att trygga tillgången till inhemsk fisk för detaljhandeln och konsumenterna. Utskottet menar att den stigande efterfrågan på närmat skapar goda förutsättningar för att utveckla ett hållbart yrkesfiske. Det är särskilt i många insjöområden möjligt att utveckla småskalig närmatsproduktion. Utskottet påpekar att i större delen av Finland är den föreslagna maxlängden för nät på 240 meter inget hinder för fritids- eller husbehovsfisket. Tvärtom kan 240 meter på vissa ställen vara i överkant med tanke på ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden. I planen för nyttjande och vård kan fiskeriområdet skapa förutsättningar för en lämplig volym på nätfisket utifrån de lokala förhållandena. I planen kan man också på ett allmänt plan bedöma om det finns behov och förutsättningar för dispens för antalet nät. Beslutssystemet för dispens enligt 47 § måste utvecklas så att det blir så enkelt och smidigt som möjligt för såväl kunden som förvaltningen.

Enligt 49 § i lagförslaget ingår ett undantag enligt vilket det inte finns några begränsningar för användningen av nät i samernas hembygdsområde. Det traditionella husbehovsfisket med nät är ett viktigt inslag i den samiska fiskekulturen. En allmän begränsning av nätfisket skulle också på andra håll särskilt i norra Finland kunna försvåra husbehovsfisket. Utskottet föreslår därför i detaljmotiven att avgränsningen ändras så att dispensen gäller för områden norr om breddgraden 67°00'N. Det finns godtagbara fiskeriekonomiska och rättsliga grunder för ett större område med dispens, eftersom det norr om den föreslagna gränsen inte finns samma behov att skydda fiskbestånden genom begränsning av nätfisket som söder om gränsen. Enligt hotklassificeringen från 2010 kan bestånden av icke havsvandrande öring delas in bestånd söder respektive norr om polcirkeln. De sydliga bestånden är starkt hotade, medan de norra är livskraftiga. I samband med en ändring av förordningen om fiske () fastställdes den aktuella gränsen i samband med att minimimåtten för öring och harr ändrades i syfte att effektivisera skyddet av dessa fiskarter. Det kan också i fråga om harren konstatetas att en avsevärd del av de sydliga bestånden är svaga eller helt utdöda, medan de norra bestånden inte är hotade.

Andra särskilda frågor angående fisket i norra Finland

Den gällande lagen om fiske har inga bestämmelser om förhållandet mellan särskilda förmåner som gäller fiske och vattenägarens fiskerätt. Frågan har därför i hög grad avgjorts genom rättspraxis. På denna punkt måste det konstateras att bestämmelserna i 5 kap. i lagförslaget delvis skapar klarhet i situationen.

Med statens enskilda fisken, som omnämns i 9 §, avses statens historiska fiskerätt som grundar sig på en så kallad regalrätt och som för närvarande regleras i gällande 12 § i lagen om fiske. Enligt utredning till utskottet utreds de rättsliga grunderna för regalrätten särskilt med tanke på Torne älv som bäst på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet. Grundlagsutskottet menade i sitt utlåtande att det är motiverat att klargöra rättsläget. Jord- och skogsbruksministeriet konstaterar att det särskilt i fråga om regalrätten krävs ytterligare utredningar innan eventuella nya riktlinjer kan verkställas kontrollerat eller beslut fattas om att bibehålla rättsläget.

Utskottet framhåller att de oklarheter som kvarstår när det gäller den särskilda fiskerätten och regalrätten i norra Finland utreds och avgörs systematiskt så att den rättsliga osäkerheten kan elimineras.

Särskilda frågor rörande bestånden av vandringsfisk

För att stärka bestånden av vandringsfisk krävs i många fall också andra åtgärder än enbart reglering av fisket. Enligt propositionsmotiven är lagens syfte att effektivisera särskilt de åtgärder som behövs för att trygga vandringsfiskarnas livskraft och naturliga fortplantning. Flertalet av de hotade fiskarterna i Finland är vandringsfiskar. Det är därför nödvändigt att lagförslaget har ett separat kapitel om vandringsfiskar och tryggandet av deras gång. Det svaga tillståndet för många bestånd av vandringsfisk är en följd av alltför intensivt fiske i förhållande till de naturliga beståndens tillstånd. Även olika miljöförändringar har spelat in. Strävan har varit att aspekten som gäller livskraftiga vandringsfiskar dels ska tas upp i separata bestämmelser, dels integreras i hela den föreslagna lagen om fiske, inte bara i kapitlet om vandringsfiskar (kap. 7).

Det utsatta läget för många bestånd beror på att vattendrag dämts upp och på annat vattenbyggande. En lyckad vård-, bygg- och restaureringsinsats i de utbyggda älvarna förutsätter att man identifierar de förändringar i vattendraget och dess fiskbestånd som utbyggnaden lett till. Utskottet konstaterar att propositionen tämligen utförligt tagit hänsyn till den nationella fiskvägsstrategien och dess princip om att bestånden av vandringsfisk på lång sikt inte är livskraftiga utan naturlig fortplantning. [Nationell fiskvägsstrategi; statsrådets principbeslut 8.3.2012.]

För att bevara vandringsfiskarnas livskraft och stärka bestånden är det viktigt att de reglerande åtgärderna inom alla områden av livscykeln samordnas. Utskottet ser det också som viktigt att under kontrollerade former förskjuta tyngdpunkten från utplanering till andra åtgärder som gynnar återhämtningen bland bestånden av vandringsfisk. Fiskevårdsskyldigheterna kan också innefatta bestämmelser om fiskvägar och restaurering av habitat i syfte att stimulera naturlig fortplantning där det är möjligt.

Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid 64 § 1 mom. i lagförslaget, enligt vilket med vattendrag för vandringsfisk avses ett sådant vattenområde som vandringsfisken använder som en viktig vandringsväg eller ett viktigt förökningsområde. Enligt paragrafens 2 mom. får det genom förordning av statsrådet föreskrivas att även ett annat vattenområde än ett sådant som avses i 1 mom. ska vara ett vattendrag för vandringsfisk. Sådana områden kan enligt propositionsmotiven vara till exempel områden där vandringsfiskbestånd äter eller områden där återinföring av ett vandringsfiskbestånd påbörjas.

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att det i 64 § helt saknas en grundläggande bestämmelse som begränsar förordningsutfärdarens prövningsrätt, trots att definitionen åtminstone enligt 65 och 66 § kan ha rättsverkningar för fiskerättsinnehavaren och andra som bedriver fiske. Förslaget till 64 § 2 mom. måste enligt grundlagsutskottet därför kompletteras med ett omnämnande som begränsar bemyndigandet att utfärda förordning i det syfte som framgår av propositionsmotiven. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet att 64 § 2 mom. kompletteras på det sätt som anges närmare i detaljmotiven.

Utskottet anser dessutom att det så fort som möjligt ska fattas beslut om sådana områden om vilka det med stöd av 64 § 2 mom. i lagförslaget får föreskrivas genom förordning av statsrådet och där vandringsfiskbestånd äter eller områden där återinföring av ett vandringsfiskbestånd påbörjas.

Fiskevårdsavgiften

Utskottet konstaterar att ett viktigt mål med översynen av lagen om fiske är att utveckla fritidsfisket som är ett naturintresse som delas av breda folklager. Med ett enkelt avgiftssystem samt en skäligt stor avgift försöker man öka fiskarnas vilja att betala och på så sätt säkerställa finansieringen av ordnandet av nyttjandet och vården av fiskresurserna på ett hållbart sätt. I propositionen föreslås att den avgiftsbelagda allmänna fiskerätten ändras så att fiskevårdsavgiften och spöfiskeavgiften enligt den gällande lagen sammanslås till en avgift.

Var och en som är i åldern 18—64 år och fiskar ska oberoende av fiskemetod betala en fiskevårdsavgift som medför rätt till handredskapsfiske med ett bete i hela landet. Fiskevårdsavgiften är 39 euro för ett kalenderår, 12 euro för sju dygn och 5 euro för ett dygn. Att meta och pilkfiska samt rycka strömming ska vara helt avgiftsfria allmänna fiskerättigheter. Utskottet konstaterar att alla som fyllt 65 år är befriade från skyldigheten att betala fiskevårdsavgift också enligt den gällande lagen.

Enligt 82 § 1 mom. 4 punkten i lagförslaget ska avgiftsmedel även användas för ersättningar till ägare av vattenområden för de olägenheter som nyttjandet av deras områden i samband med användningen av allmänna avgiftsbelagda fiskerättigheter orsakar. När det gäller anslaget för ersättningar ska grunden för ersättningarna ändras jämfört med gällande lag så att den i fortsättningen baserar sig på belastningen från handredskapsfisket. Utskottet ser det som en lämplig lösning att belastningen från mete och pilkfiske, vilka kan jämställas med allemansrätten, inte längre tillämpas som grund för ersättningarna.

NTM-centralens uppgifter

Regeringen föreslår att NTM-centralerna ska ta över fiskeområdenas behörighet att vid behov begränsa fisket och även sköta vissa andra, helt nya uppgifter. Å andra sidan föreslås att administreringen av fiskerifrågor på statens vattenområden i sin helhet överförs från NTM-centralerna till Forststyrelsen. Samtidigt överförs också insamlingen av statens fiskeavgifter på Forststyrelsen. Utskottet konstaterar att de föreslagna uppgifterna lämpar sig väl för Forststyrelsen, som redan nu har tämligen stor erfarenhet av förvaltning av vattenområden och ordnande av tillståndsförsäljning.

Vidare framhåller utskottet att regeringen genom övergångsbestämmelser och utvecklingsprojekt som anknyter till verkställandet av lagen försöker få övergången till den nya lagen att löpa så smidigt som möjligt. För att främja utvecklingen av fiskeriförvaltningen har statsrådet nyligen utfärdat en förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna (), där det bestäms om en modell med tre NTM-centraler som sköter fiskerifrågor. I denna modell ges en NTM-central riksomfattande uppgifter (NTM-centralen i Egentliga Finland), medan alla tre (NTM-centralerna i Lappland, Norra Savolax och Egentliga Finland) sköter regionala uppgifter. Alla nuvarande verksamhetsställen i landskapen bevaras dock.

Utskottet ser det som nödvändigt att se till att det också i framtiden finns tillräckligt många regionala verksamhetsställen. Särskild vikt måste likaså fästas vid att bevara kompetensen i fiskerifrågor och överföra den till den personal som rekryteras: under de närmaste åren förlorar NTM-centralerna en betydande mängd kunskapskapital genom pensionsavgångar. Utskottet understryker att för att NTM-centralerna ska kunna sköta regleringen av fisket, måste de anställda vara insatta i fiskerinäringen och ha lämplig utbildning.