Allmän motivering
Allmänt
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs
och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen,
men med följande synpunkter och ändringsförslag.
Propositionen avser att genomföra en större översyn
av fiskelagstiftningen, varvid lagen om fiske från 1982
() ska ersättas med
en lag med samma namn. Det främsta syftet med propositionen är
att trygga fiskarnas naturliga fortplantning och hela livscykel
genom att möjliggöra nödvändiga
fiskebegränsningar och andra åtgärder.
Den nya lagen om fiske syftar till att ordna nyttjandet av fiskresurserna
på ett sätt som är mer ekologiskt, ekonomiskt
och socialt hållbart än i dag.
Enligt propositionsmotiven kan den föreslagna lagen
om fiske bättre trygga livskraftiga fiskbestånd
och biologisk mångfald och effektivisera skyddet av hotade
och försvagade fiskbestånd. Utifrån de
senaste forskningsrönen om fiskresurserna välkomnar
utskottet lagförslagets allmänna målsättning
att övergå från utplanteringar till naturlig
förökning för att säkerställa fiskbestånden.
De mest centrala ändringarna av lagen om fiske är
samtidigt de mest kontroversiella och anknyter till regleringen
av fisket, fiskeriområdets behörighet samt yrkesfiskarnas
fiskerätt och den allmänna fiskerätten.
Utskottet menar dock att regeringen lyckats få till stånd
en totalrevidering som undanröjer de klara problempunkterna i
den gamla lagen om fiske. Utskottet påpekar att propositionen
om lagen om fiske är en kompromiss mellan divergerande
intressen. Den har dock som ett klart mål att stärka
fiskbestånden och effektivisera ett hållbart utnyttjande
av fiskresurserna.
Den föreslagna lagen lägger grunden för
ett hållbart utnyttjande och en hållbar skötsel
av fiskresurserna. Eftersom en betydande del av fiskeregleringen
i praktiken sker genom bestämmelser på lägre
nivå än lag, är lagförslagets
betydelse för skyddet av fiskbestånden och för
ett hållbart utnyttjande i hög grad beroende av
hur denna reglering utfaller.
Fiskbeståndens tillstånd i Finland
Tillståndet för olika fiskarter och fiskbestånd
har beskrivits i propositionsmotiven. Fiskets acceptabilitet är
enligt propositionen till vissa delar utsatt för tryck
särskilt när det gäller ekologisk hållbarhet,
eftersom tillståndet för en del fiskbestånd
i Finland har försvagats. Beståndens livskraft är
vid sidan av fisket även beroende av vattenkvaliteten i
vattendragen och av andra miljöfaktorer samt av mänsklig
verksamhet. Tillståndet för fiskbestånden
varierar uppenbarligen mycket stort i olika delar av landet. Under
sakkunnigutfrågningen har det framkommit att det inom fiskerinäringen
inte finns någon samsyn om fiskbeståndens tillstånd,
utan uppfattningarna är mycket varierande. Problemen i
anknytning till bestånden av vandringsfisk är
dock allmänt erkända. Merparten av de hotade fiskarterna
i Finland är vandringsfiskar.
Utskottet fäster uppmärksamhet vid att i den hotgradsklassificering
av arterna i Finland som publicerades 2010 har insjölax,
havsöring, havslevande harr och Saimenröding klassificerats som
akut hotade. Insjölaxen och rödingen i Saimen är
för närvarande helt beroende av utplantering.
Tillståndet för havsöringsbestånden
i Finland är obestridligen det svagaste bland alla Östersjöstater,
och fångsterna grundar sig nästan helt på utplantering.
Bestånden av havslekande harr har gått tillbaka
och är akut hotade, och bestånden av havsharr
som leker i åar och älvar är helt utdöda.
Starkt hotade fiskarter är insjööring söder
om polcirkeln och vandringssik som förökar sig
i naturen. Den havslevande vandringssiken är klassad som
starkt hotad, eftersom bestånden på många
platser lidit av det ökande fisketrycket samt av älvbyggande
och försämrad vattenkvalitet i älvarna.
Tillståndet för vissa laxbestånd i älvar
som mynnar ut i Östersjön har i den senaste hotklassificeringen
uppgraderats till sårbara, eftersom till exempel den naturliga
förökningen av lax i Torne älv har ökat
avsevärt tack vare regleringen av fisket. Ålbestånden är
starkt hotade i hela Europa.
Det finns dock också livskraftiga fiskbestånd i
såväl inlandsvattnen som havsvattnen. I havsvattnen är
strömmings- och vassbuksbestånden för
närvarande tämligen rikliga. Tillståndet
för abborr-, gös-, siklöje-, gädd-,
lak-, harr-, röding-, öring och sikbestånden
varierar i olika vattenområden beroende på gynnsamma
och ogynnsamma miljöförhållanden, vattenkvaliteten
och det växlande fisketrycket. Klimatförändringen och
eutrofieringen torde bidra till att fiskarter som trivs i varmare
vatten, till exempel mört- och abborrfiskar, ökar
sin andel av bestånden. I motsvarande grad torde arter
som trivs i kallare vatten, till exempel röding, sik, lake
och nors gå tillbaka.
Vården av fiskbestånden
I dag vårdas fiskbestånden bland annat genom reglering
av fisket, förbättring av vattenkvaliteten, skötsel
och restaurering av livsmiljöer, byggande av fiskvägar
och utplantering av fisk. Syftet med lagförslaget är
att genom styrning av fisket nyttiggöra avkastningen av
fiskresurserna och säkerställa en uthållig
tillgång på fisk. Utskottet konstaterar att det
oftast krävs mer än en metod för att
nå resultat i vården av fiskbestånden.
Den främsta metoden för vård av fiskevatten är
att styra fisket i tillräcklig grad. Samtidigt måste
man också fästa uppmärksamhet vid bland annat
tillståndet för vattendragen och lekplatserna
samt vid konsekvenserna av annan användning av vattenområdena
och av hur skadedjur påverkar bestånden. I förekommande
fall kräver dessa omständigheter korrigerande
insatser.
Arten och volymen av fisket påverkar direkt fiskbeståndens
storlek. Ett kraftigt fisketryck kan minska rovfiskens andel bland
bestånden och öka andelen fisk som inte är
av intresse för fiskarna eller som drar nytta av att rovfisken
går tillbaka. Fångsten av stora rovfiskar ligger
i regel på en hållbar nivå när
fisket inriktas på individer bland vilka den större
delen redan hunnit föröka sig. Mindre fiskarter
som siklöja förekommer i regel i stort antal och
tål ett större fisketryck. Utskottet vill poängtera
att den reglering som möjliggörs av den föreslagna
lagen innebär att fisket kan inriktas och dimensioneras bättre
regionalt på det sätt som fiskbeståndens tillstånd
kräver. Därigenom gynnas en naturlig förökning
i fiskbestånden. Det är av stor vikt att få ha
ett balanserat fiske som inriktas på de starka bestånden
av olika arter och på de åldersgrupper som är
optimala med tanke på den avkastning som fångsten
ger.
Utskottet menar att förbättringen av vattendragens
tillstånd och vården av fiskbestånden
i högre grad måste behandlas som ett integrerat komplex.
Finland har uppskattningsvis 1 500 eutrofierade sjöar som
kräver åtgärder. Utskottet menar att
ett nära samarbete i frågor som rör förbättringen
av vattennaturens tillstånd och regleringen av fisket i
bästa fall kan bidra till snabbare och effektivare iståndsättning.
Styrning av fisket
Enligt propositionen kommer regleringen av fisket att få en
allt viktigare ställning i vården av fiskbestånden.
Regleringen syftar till att bevara fiskarterna och bestånden
samt till ett hållbart utnyttjande. De landsomfattande
planerna för vård av fiskbestånd ska
skapa goda förutsättningar för regionala åtgärder.
[Ett
exempel på en sådan plan är den nationella lax-
och havsöringsstrategin för Östersjöområdet
2020; statsrådets principbeslut 16.10.2014.]
Regleringen av fisket ska enligt propositionen grunda sig på en
planering som går nerifrån uppåt. Som
tidigare ska innehavaren av fiskerätten, dvs. i de flesta
fall vattenområdets ägare genom delägarlagen,
ansvara för ordnandet av det lokala fisket. Utskottet konstaterar
att delägarlagen också i framtiden kan reglera
delägarnas fiske. Det splittrade ägandet av vattenområdena
har dock i vissa fall motverkat en enhetlig vård av fiskresurserna,
eftersom fisken rör sig över vida områden.
I Finland finns cirka 1 400 000 delägarfastigheter och över
20 000 delägarlag. I hela landet finns dessutom över
14 000 enskilda vattenområden. Delägarlagens områden är
tämligen små med tanke på regleringen
av fisket. I havsområdet är cirka 70 procent av
dem mindre än 200 hektar. En fjärdedel av hela
landets delägarlag har vattenområden som är
mindre än 50 hektar. Utskottet påpekar att ett
begränsat men rörligt fiskbestånd kan
utsättas för fiske i flera ägarenheters
vatten och i såväl födosöksområden
som lekområden. Fiskebestämmelserna kan variera
stort i de olika områdena. Det är därför av
vikt att gynna sammanslagning av små delägarlag
till större enheter. Utskottet ser det dessutom som nödvändigt
att bedöma ändringsbehoven i lagen om samfälligheter
() i fråga om delägarnas
inbördes likvärdighet och utvecklingen av delägarlagens
verksamhet. (Förslag till uttalande)
Dagens fiskeområden, som utgör samarbetsorgan
för ägarna av fiskevattnen och andra brukare av
vattnen, ska enligt propositionen i framtiden benämnas
fiskeriområden. Avsikten är att utöka
fiskeriområdenas areal och fastställa gränserna
för områdena utifrån fiskbeståndens livscykel
och fisket. Lagförslagets bestämmelser om regionalt
och lokalt samarbete är av yttersta vikt. Den föreslagna
systemet för planering av nyttjande och vård av
fiskresurserna ska basera sig på planer som görs
upp av fiskeriområdena. Planerna ska utarbetas i samarbete
med innehavarna av fiskerätt i området, kommersiella
fiskare och fritidsfiskare samt miljöorganisationer. Fiskeriområdet
ska lägga fram ett förslag till reglering av fisket
i området. Regleringen kan till exempel gälla
storleken på nätens maskor. Det slutgiltiga beslutet
om begränsningar ska enligt propositionen fattas av NTM-centralerna.
Det kommer absolut att krävas en bred satsning på planerna
för nyttjande och vård om det lokalt ska bli möjligt
att planera nyttjandet och vården av bestånden
bättre än i dag. Utskottet menar att det i synnerhet
förutsätter insamling av data om beståndens
tillstånd och utveckling och om fisketrycket. Ett systematiskt
nyttiggörande av information om vattenägarnas
och andra lokala fiskares fiske och om de lokala förhållandena är
av avgörande vikt. Det nya Naturresursinstitutet måste
dessutom kunna producera lokalt tillämpliga forskningsrön
som kan utnyttjas när man planerar regleringen av fisket
i fiskeriområdet.
Enligt en uppskattning av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet
finns det i Finland cirka 1,5 miljoner fiskare (något beroende
på hur man räknar), av vilka en stor del endast
fiskar sporadiskt. För att säkerställa
att fiskereglerna efterlevs måste de därför
vara enkla att följa och alla måste lätt
kunna få information om alla begränsningar för
fisket. Det är ytterst viktigt att i samband med revideringen
av lagen om fiske ta fram ett lättanvänt, webbaserat
system som ger aktuell information om alla regionala och lokala
begränsningar för fisket.
Yrkesfisket
Antalet yrkesfiskare i huvudsyssla (fiskeinkomsternas andel
av hela inkomsten minst 30 %) i Finland enligt den gällande
lagen om fiske är 550 på havsområdena
och 120 på insjöarna. Det finns sammanlagt cirka
1 750 andra registrerade fiskare på havsområdet
och insjöarna. Utskottet konstaterar att antalet yrkesfiskare
har minskat kraftigt under de senaste decennierna.
I propositionen föreslås det att termen yrkesfiskare ändras
till termen kommersiell fiskare, som används i unionslagstiftningen.
Det regionala systemet för planering av nyttjande och vård
av fiskresurserna är ett centralt verktyg för att
stärka förutsättningarna för
kommersiellt fiske. Genom systemet identifieras bland annat vilka
områden som är av betydelse ur fiskeriekonomisk
synpunkt och vilka områden som lämpar sig väl
för kommersiellt fiske. Utskottet vill gynna de kommersiella
fiskarnas möjligheter till ett uthålligt fiske
så att tillgången på inhemsk fisk i detaljhandeln ökar.
I fråga om förutsättningarna för
yrkesfiske gäller den viktigaste ändringen de
förbättrade fiskemöjligheterna. I 13 § i
lagförslaget föreskrivs om ett nytt regionalt
tillstånd att bedriva kommersiellt fiske. Enligt den gällande
lagen om fiske grundar sig yrkesfisket på privata vattenområden
på frivilliga avtal mellan parterna, även om fiskeområdet
enligt 16 § kan uppmana vattenområdets ägare
att arrendera ut området för yrkesfiske, om vården
av fiskbestånden eller det fiskeriekonomiska tillgodogörandet
av bestånden väsentligt försvåras
av att vattenområdet lämnas outnyttjat. Om vattenområdets ägare inte
följer fiskeområdets uppmaning kan allmän underrätt
på ansökan av fiskeområdet ålägga vattenområdets ägare
att mot ersättning tillåta att området
tas i bruk eller att bekosta behövliga åtgärder.
Utskottet konstaterar att en allmän underrätt
veterligen aldrig har gett ett föreläggande enligt
16 § i den gällande lagen om fiske, så den
bestämmelsen har förblivit en död bokstav.
Yrkesfiskarna har i såväl inlandet som vid kusten
mött ökande svårigheter när
det gäller att få fiskerätt. En framträdande
orsak till det är att ägandet av vattenområdena är
så splittrat. Utskottet betonar att yrkesfiskarna måste
få tillgång till fiskevatten så att förutsättningarna
och framtiden för ett hållbart yrkesfiske kan
säkras. Den föreslagna behörigheten för
myndigheten att enligt 13 § bevilja ett tillstånd
för kommersiellt fiske mot vattenägarens vilja
innebär en förändring på systemnivå.
Utskottet understryker att huvudregeln fortsättningsvis är
att kommersiellt fiske ska bedrivas med stöd av innehav
av fiskerätt, tillstånd av innehavaren av fiskerätt
eller arrendeavtal eller med stöd av allmän fiskerätt
i Finlands ekonomiska zon eller på allmänt vattenområde.
Tillståndssystemet enligt 13 § är avsett
endast som ett sista medel att under kontrollerade former och i
begränsad omfattning göra ett underutnyttjat vattenområde
tillgängligt för yrkesfiske.
Utskottet konstaterar att det yrkesmässiga trålfisket
efter i synnerhet siklöja på vissa håll har
varit ett tvisteämne i decennier eller så länge fenomenet
förekommit. Åtskilliga rättegångar har
förts speciellt i Saimenområdet men också på andra
håll. I tvisterna om trålfisket har framför allt
yrkesfiskarnas och vattenägarnas olika syn på utnyttjandet
av vattendragen och på fiskets hållbarhet stått
mot varandra. Det finns dock prov på goda erfarenheter
av hållbart och långsiktigt trålfiske
i de större sjöarnas allmänna vattenområden,
där NTM-centralerna svarat för fiskearrangemangen.
Utskottet ser det som nödvändigt att fiskeriområdena
samarbetar nära med delägarlagen i fråga
om de nya planerna för nyttjande och vård. Planerna
bör fastställa vilka vattenområden som lämpar
sig för ett reglerat och hållbart trålfiske efter
siklöja, hur stora fångster som tillåts
för trålfisket och hur länge fisket får
pågå. Vidare ska planerna innehålla tekniska
föreskrifter. Trålningen i insjöarna
måste generellt sett dimensioneras så att NTM-centralen
inte tillåter tillstånd för kommersiell
trålning efter större kvantiteter än
ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden tillåter.
Utskottet ser det som ytterst behövligt att jord- och skogsbruksministeriet
startar ett pilotprojekt i bland annat Saimenområdet rörande
en lämplig dimensionering av trålningen i insjöarna.
Projektet bör i samråd med vattenägarna,
fritidsfiskarna och yrkesfiskarna undersöka trålningens
omfattning och reglerna för den samt den praktiska tillämpningen
av tillståndsprocessen. För att skapa ökad
klarhet i reglerna för trålfisket menar utskottet
att det av nödvändighet krävs i första
hand frivilliga, lokala avtal som stöder sig på planerna
för nyttjande och vård.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att
man genom 13 § i lagförslaget sammantaget har
skapat tillräckliga lagliga medel för att säkerställa
att det kommersiella fisket inte i oskälig utsträckning
försvagar fiskerättsinnehavarnas möjligheter
att utnyttja sin fiskerätt eller att det utgör
ett hot mot ett hållbart utnyttjande av fiskresurserna.
Grundlagsutskottet påpekade emellertid att det i samband
med reglering av denna typ är särskilt viktigt
med uppföljning och med övervakning av att tillståndsvillkoren
uppfylls. Grundlagsutskottet föreslog därför
i sitt utlåtande att jord- och skogsbruksutskottet bör överväga
om förslaget kunde kompletteras med en reglering som uttryckligen
tar sikte på detta och att regleringen ändras
i en mer förpliktande riktning.
Jord- och skogsbruksutskottet menar att de centrala elementen
i prövningen av ett tillstånd enligt 13 § anknyter
till fiskets ekologiska hållbarhet och verksamhetens konsekvenser
för vattenägarens eget fiske och annan användning
av vattenområdet. Den ersättning för
kommersiellt fiske till innehavare av fiskerätt som avses
i 14 § ska grunda sig på de gängse priser
som fastställs i planerna för nyttjande och vård
inom det aktuella verksamhetsområdet. Det är viktigt
att också avgiften för tillståndet motsvarar
priserna för tillstånd som grundar sig på frivilliga
avtal i samma område och för samma fiskeform.
Utskottet framhåller att det nya tillståndssystemet
ska trygga vattenägarens rättigheter, så grundlagsutskottets
förslag om komplettering av dessa bestämmelser är
välkommet. Utskottet vill särskilt understryka
att tillstånd enligt 13 § bör utgöra
undantag och att bestämmelsen endast ska tillämpas
när en kommersiell fiskare inte lyckas få till
stånd något avtal med vattenägaren och
myndigheten kan försäkra sig om att områdets
fiskbestånd med säkerhet tål det planerade fisket.
Utskottet föreslår att 16 § om övervakning
av kommersiellt fiske kompletteras enligt grundlagsutskottets förslag
och på det sätt som närmare framgår
i detaljmotiven nedan. Vidare förutsätter utskottet
att statsrådet följer upp hur tillståndssystemet
enligt 13 § i den föreslagna lagen fungerar i
praktiken i fråga om de kommersiella fiskarnas tillgång
till fiskevatten och utbudet av inhemsk fisk. En utvärdering
av konsekvenserna ska lämnas till jord- och skogsbruksutskottet
tre år efter det att lagen trätt i kraft. (Förslag
till uttalande)
Enligt 91 § i förslaget ska det också i
inlandsvatten i huvudsak råda förbud mot första
försäljning av fångst för andra än
kommersiella fiskare. Utskottet konstaterar att förbudet
mot första försäljning redan gäller
i havsområdet med stöd av unionslagstiftningen.
Det föreslagna förbudet syftar till att förebygga
svarthandel med fisk och därigenom till ökad jämlikhet
för de kommersiella fiskarna i havsområdet respektive
inlandsvattnen. Enligt paragrafens 2 mom. får dock ringa
partier fisk eller kräftor säljas direkt till
en slutkonsument. Det ger till exempel möjlighet att sporadiskt
sälja fångst från husbehovsfiske till
en granne eller bekant. Utskottet konstaterar att husbehovsfiskare
som säljer små partier från inlandsvatten
kan välja att genom ett enkelt förfarande registrera
sig som kommersiella fiskare och bedriva försäljning
av fisk.
Fritidsfisket
Propositionen föreslår inga större ändringar
i den i dag tämligen omfattande allmänna fiskerätten,
som infördes genom en lag om ändring av lagen
om fiske (), vilken godkändes utifrån
en lagmotion (LM 4/1995 rd). Utskottet ser
det som viktigt att utreda förutsättningarna för
en utvidgning av definitionen av avgiftsfritt mete till fiske med
spinnspö. Dessutom bör det utredas om det till
fiskevårdsavgiften kan fogas rätt att mot en separat
avgift använda två extra spön och beten
vid trollingfiske.
Utskottet konstaterar att antalet fritidsfiskare i Finland har
förblivit högt, trots att antalet har minskat
från cirka 2 miljoner till cirka 1,5 miljoner på 2000-talet. År
2010 var värdet av fritidsfiskarnas fångster cirka
56 miljoner euro enligt de priser som betalades till yrkesfiskarna.
Fritidsfiskarna fiskar framför allt gös, abborre
och gädda. Den ekonomiska och sociala betydelsen av hela
fritidsfiskesektorn är dock avsevärt större än
enbart fångstens värde.
Inom det finländska fritidsfisket håller dock husbehovsfisket
och rekreationsfisket i viss mån på att gå i
olika riktningar. I dag söker de flesta rekreationsfiskare
naturupplevelser, fångstupplevelser och avkoppling. Rekreationsfiskets
betydelse har ställvis ökat snabbt, men husbehovsfiskets
betydelse är fortsatt mycket stor på landsbygden
i vissa regioner. Husbehovsfisket och dess traditioner lever starkt
kvar särskilt i östra och norra Finland, där
möjligheten att själva fånga de i vissa
fall stora fiskmängder som hushållet behöver
har mycket stor betydelse i det sociala livet och ibland även
för utkomsten.
Utvecklingen av fritidsfisket har också skapat ny företagsverksamhet
inom branschen. Vid sidan av de traditionella fiske- och turistföretagen
har det snabbt utvecklats en helt ny yrkeskår, fiskeguider,
som erbjuder bland annat spöfiskeresor. Finland har i dag
cirka 1 100 turistföretag som erbjuder fisketjänster,
och branschen växer fortfarande. Utskottet framhäver
att fisketurismens och fiskeguidernas verksamhetsförutsättningar
måste säkerställas så att det
kan skapas nya jobb på landsbygden också den vägen.
Fiskeriområdena
Enligt 22 § i lagförslaget ska fiskeområdena ändras
till fiskeriområden. Avsikten är att samtidigt
reducera antalet områden till ungefär hälften
genom att förstora de nuvarande områdena. Fiskeriområdenas
viktigaste uppgift är att utarbeta och verkställa
områdets plan för nyttjande och vård
(35—41 §). En central ändring gäller besluten
om fiskebegränsningar. Beslut om fiskebegränsningar
som är förenade med utövning av betydande
offentlig makt ska enligt propositionen överföras
från fiskeriområdet till NTM-centralen (53 §).
Fiskeriområdet skulle likväl ha en ytterst central
roll i planeringen av begränsningarna, eftersom de i fortsättningen
ska svara för att göra upp en omfattande plan
för nyttjande och vård. Utskottet konstaterar
att NTM-centralen i samband med att den godkänner planen också ska
kunna godkänna de regionala begränsningar av fisket
som ingår i planen för nyttjande och vård.
I enlighet med 124 § i grundlagen kan fiskeriområdet
ges offentliga förvaltningsuppgifter och rentav uppgifter
som är förenade med utövande av offentlig
makt, om det behövs för en ändamålsenlig
skötsel av uppgifterna. Däremot får uppgifter
som innebär betydande utövande av offentlig makt
och behörighet som anknyter till beslut av normativ karaktär
endast ges myndigheter. Fiskeriområdena är inte
myndigheter, utan offentligrättsliga föreningar
som genom lag inrättas för en särskild
uppgift. Fiskeområdenas gällande behörighet
att begränsa fiske kan i många avseenden jämställaa
med att meddela bindande rättsnormer, varför en
fortsättning av systemet till följd av den betydande
utövningen av offentlig makt är förenad
med författningsrättsliga problem.
Trots detta ser utskottet det som nödvändigt att
fiskebegränsningarna i enlighet med subsidiaritetsprincipen
normalt bereds på lokal nivå med beaktande av
tillståndet för fiskbestånden och övriga
lokala förhållanden. NTM-centralens uppgift blir
då närmast att fastställa besluten och
i vissa fall samordna de olika intressena. Utskottet understryker
att planen för nyttjande och vård får ökad
betydelse för fiskeregleringen. Det innebär i
praktiken att fiskeriområdenas lokala styrning bibehålls.
För att reformen med fiskeriområden ska lyckas
krävs det ett nära samarbete mellan områdena,
NTM-centralerna och övriga aktörer.
Innan planerna för nyttjande och vård godkänns
ska de enligt propositionen behandlas i de nya regionala fiskerisamarbetsgrupperna,
så att man kan försöka säkerställa
att de olika områdenas planer är kompatibla och
samtidigt samordna olika områdens och aktörers
intressen samt engagera aktörerna i att verkställa
planerna. Den regionala fiskerisamarbetsgruppen ska ha en central
roll i överföringen av fiskeriekonomiska forskningsrön
till nyttjandet och vården av området.
Regleringen av fiske med nät
Fritidsfiske kan i Finland, till skillnad från de flesta
andra länder, bedrivas med nät. Den gällande
lagen om fiske innehåller inga direkta begränsningar
av fritidsfiske med nät. Men enligt 49 § i lagförslaget
har bara kommersiella fiskare och de som handlar på deras
vägnar rätt att använda fångstredskap
som är avsedda för kommersiellt fiske. Sådana
fångstredskap är bland annat nät med
en sammanlagd längd som överskrider 240 meter
per fångst- eller båtlag. I praktiken innebär
det vid rekreations- och husbehovsfiske i regel en begränsning
av antalet till åtta nät på 30 meter.
Enligt den föreslagna 47 § kan NTM-centralen bevilja
dispens för att använda fler nät än
det tillåtna antalet.
Enligt propositionsmotiven (s. 59) är det motiverat
att tillåta endast kommersiella fiskare att använda
effektiva fångstredskap med avseende på ett förnuftigt
utnyttjande av fiskbestånden samt skydd av fiskbestånden.
Det syftar också till att trygga tillgången till
inhemsk fisk för detaljhandeln och konsumenterna. Utskottet
menar att den stigande efterfrågan på närmat
skapar goda förutsättningar för att utveckla
ett hållbart yrkesfiske. Det är särskilt
i många insjöområden möjligt
att utveckla småskalig närmatsproduktion. Utskottet
påpekar att i större delen av Finland är
den föreslagna maxlängden för nät
på 240 meter inget hinder för fritids- eller husbehovsfisket.
Tvärtom kan 240 meter på vissa ställen
vara i överkant med tanke på ett hållbart utnyttjande
av fiskbestånden. I planen för nyttjande och vård
kan fiskeriområdet skapa förutsättningar
för en lämplig volym på nätfisket
utifrån de lokala förhållandena. I planen
kan man också på ett allmänt plan bedöma
om det finns behov och förutsättningar för
dispens för antalet nät. Beslutssystemet för
dispens enligt 47 § måste utvecklas så att
det blir så enkelt och smidigt som möjligt för
såväl kunden som förvaltningen.
Enligt 49 § i lagförslaget ingår
ett undantag enligt vilket det inte finns några begränsningar för
användningen av nät i samernas hembygdsområde.
Det traditionella husbehovsfisket med nät är ett
viktigt inslag i den samiska fiskekulturen. En allmän begränsning
av nätfisket skulle också på andra håll
särskilt i norra Finland kunna försvåra
husbehovsfisket. Utskottet föreslår därför
i detaljmotiven att avgränsningen ändras så att
dispensen gäller för områden norr om breddgraden
67°00'N. Det finns godtagbara fiskeriekonomiska och rättsliga
grunder för ett större område med dispens,
eftersom det norr om den föreslagna gränsen inte
finns samma behov att skydda fiskbestånden genom begränsning
av nätfisket som söder om gränsen. Enligt
hotklassificeringen från 2010 kan bestånden av
icke havsvandrande öring delas in bestånd söder
respektive norr om polcirkeln. De sydliga bestånden är
starkt hotade, medan de norra är livskraftiga. I samband
med en ändring av förordningen om fiske ()
fastställdes den aktuella gränsen i samband med
att minimimåtten för öring och harr ändrades
i syfte att effektivisera skyddet av dessa fiskarter. Det kan också i
fråga om harren konstatetas att en avsevärd del
av de sydliga bestånden är svaga eller helt utdöda, medan
de norra bestånden inte är hotade.
Andra särskilda frågor angående
fisket i norra Finland
Den gällande lagen om fiske har inga bestämmelser
om förhållandet mellan särskilda förmåner
som gäller fiske och vattenägarens fiskerätt. Frågan
har därför i hög grad avgjorts genom rättspraxis.
På denna punkt måste det konstateras att bestämmelserna
i 5 kap. i lagförslaget delvis skapar klarhet i situationen.
Med statens enskilda fisken, som omnämns i 9 §,
avses statens historiska fiskerätt som grundar sig på en
så kallad regalrätt och som för närvarande
regleras i gällande 12 § i lagen om fiske. Enligt
utredning till utskottet utreds de rättsliga grunderna
för regalrätten särskilt med tanke på Torne älv
som bäst på uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet.
Grundlagsutskottet menade i sitt utlåtande att det är
motiverat att klargöra rättsläget. Jord-
och skogsbruksministeriet konstaterar att det särskilt
i fråga om regalrätten krävs ytterligare
utredningar innan eventuella nya riktlinjer kan verkställas
kontrollerat eller beslut fattas om att bibehålla rättsläget.
Utskottet framhåller att de oklarheter som kvarstår
när det gäller den särskilda fiskerätten och
regalrätten i norra Finland utreds och avgörs systematiskt
så att den rättsliga osäkerheten kan elimineras.
Särskilda frågor rörande bestånden
av vandringsfisk
För att stärka bestånden av vandringsfisk
krävs i många fall också andra åtgärder än
enbart reglering av fisket. Enligt propositionsmotiven är
lagens syfte att effektivisera särskilt de åtgärder som
behövs för att trygga vandringsfiskarnas livskraft
och naturliga fortplantning. Flertalet av de hotade fiskarterna
i Finland är vandringsfiskar. Det är därför
nödvändigt att lagförslaget har ett separat
kapitel om vandringsfiskar och tryggandet av deras gång.
Det svaga tillståndet för många bestånd
av vandringsfisk är en följd av alltför
intensivt fiske i förhållande till de naturliga
beståndens tillstånd. Även olika miljöförändringar
har spelat in. Strävan har varit att aspekten som gäller
livskraftiga vandringsfiskar dels ska tas upp i separata bestämmelser,
dels integreras i hela den föreslagna lagen om fiske, inte
bara i kapitlet om vandringsfiskar (kap. 7).
Det utsatta läget för många bestånd
beror på att vattendrag dämts upp och på annat
vattenbyggande. En lyckad vård-, bygg- och restaureringsinsats
i de utbyggda älvarna förutsätter att
man identifierar de förändringar i vattendraget
och dess fiskbestånd som utbyggnaden lett till. Utskottet
konstaterar att propositionen tämligen utförligt
tagit hänsyn till den nationella fiskvägsstrategien
och dess princip om att bestånden av vandringsfisk på lång
sikt inte är livskraftiga utan naturlig fortplantning.
[Nationell
fiskvägsstrategi; statsrådets principbeslut 8.3.2012.]
För att bevara vandringsfiskarnas livskraft och stärka
bestånden är det viktigt att de reglerande åtgärderna
inom alla områden av livscykeln samordnas. Utskottet ser
det också som viktigt att under kontrollerade former förskjuta tyngdpunkten
från utplanering till andra åtgärder
som gynnar återhämtningen bland bestånden av
vandringsfisk. Fiskevårdsskyldigheterna kan också innefatta
bestämmelser om fiskvägar och restaurering av
habitat i syfte att stimulera naturlig fortplantning där
det är möjligt.
Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande
uppmärksamhet vid 64 § 1 mom. i lagförslaget,
enligt vilket med vattendrag för vandringsfisk avses ett
sådant vattenområde som vandringsfisken använder
som en viktig vandringsväg eller ett viktigt förökningsområde.
Enligt paragrafens 2 mom. får det genom förordning
av statsrådet föreskrivas att även ett
annat vattenområde än ett sådant som
avses i 1 mom. ska vara ett vattendrag för vandringsfisk.
Sådana områden kan enligt propositionsmotiven
vara till exempel områden där vandringsfiskbestånd äter
eller områden där återinföring
av ett vandringsfiskbestånd påbörjas.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att
det i 64 § helt saknas en grundläggande bestämmelse
som begränsar förordningsutfärdarens
prövningsrätt, trots att definitionen åtminstone
enligt 65 och 66 § kan ha rättsverkningar för
fiskerättsinnehavaren och andra som bedriver fiske. Förslaget
till 64 § 2 mom. måste enligt grundlagsutskottet
därför kompletteras med ett omnämnande
som begränsar bemyndigandet att utfärda förordning
i det syfte som framgår av propositionsmotiven. Med hänvisning
till grundlagsutskottets utlåtande föreslår utskottet
att 64 § 2 mom. kompletteras på det sätt som
anges närmare i detaljmotiven.
Utskottet anser dessutom att det så fort som möjligt
ska fattas beslut om sådana områden om vilka det
med stöd av 64 § 2 mom. i lagförslaget får
föreskrivas genom förordning av statsrådet och
där vandringsfiskbestånd äter eller områden där återinföring
av ett vandringsfiskbestånd påbörjas.
Fiskevårdsavgiften
Utskottet konstaterar att ett viktigt mål med översynen
av lagen om fiske är att utveckla fritidsfisket som är
ett naturintresse som delas av breda folklager. Med ett enkelt avgiftssystem samt
en skäligt stor avgift försöker man öka
fiskarnas vilja att betala och på så sätt
säkerställa finansieringen av ordnandet av nyttjandet
och vården av fiskresurserna på ett hållbart
sätt. I propositionen föreslås att den
avgiftsbelagda allmänna fiskerätten ändras
så att fiskevårdsavgiften och spöfiskeavgiften
enligt den gällande lagen sammanslås till en avgift.
Var och en som är i åldern 18—64 år
och fiskar ska oberoende av fiskemetod betala en fiskevårdsavgift
som medför rätt till handredskapsfiske med ett
bete i hela landet. Fiskevårdsavgiften är 39 euro
för ett kalenderår, 12 euro för sju dygn och
5 euro för ett dygn. Att meta och pilkfiska samt rycka
strömming ska vara helt avgiftsfria allmänna fiskerättigheter.
Utskottet konstaterar att alla som fyllt 65 år är
befriade från skyldigheten att betala fiskevårdsavgift
också enligt den gällande lagen.
Enligt 82 § 1 mom. 4 punkten i lagförslaget ska
avgiftsmedel även användas för ersättningar till ägare
av vattenområden för de olägenheter som
nyttjandet av deras områden i samband med användningen
av allmänna avgiftsbelagda fiskerättigheter orsakar.
När det gäller anslaget för ersättningar
ska grunden för ersättningarna ändras
jämfört med gällande lag så att
den i fortsättningen baserar sig på belastningen
från handredskapsfisket. Utskottet ser det som en lämplig lösning
att belastningen från mete och pilkfiske, vilka kan jämställas
med allemansrätten, inte längre tillämpas
som grund för ersättningarna.
NTM-centralens uppgifter
Regeringen föreslår att NTM-centralerna ska
ta över fiskeområdenas behörighet att
vid behov begränsa fisket och även sköta
vissa andra, helt nya uppgifter. Å andra sidan föreslås
att administreringen av fiskerifrågor på statens
vattenområden i sin helhet överförs från
NTM-centralerna till Forststyrelsen. Samtidigt överförs
också insamlingen av statens fiskeavgifter på Forststyrelsen.
Utskottet konstaterar att de föreslagna uppgifterna lämpar
sig väl för Forststyrelsen, som redan nu har tämligen
stor erfarenhet av förvaltning av vattenområden
och ordnande av tillståndsförsäljning.
Vidare framhåller utskottet att regeringen genom övergångsbestämmelser
och utvecklingsprojekt som anknyter till verkställandet
av lagen försöker få övergången
till den nya lagen att löpa så smidigt som möjligt.
För att främja utvecklingen av fiskeriförvaltningen
har statsrådet nyligen utfärdat en förordning
om närings-, trafik och miljöcentralerna (),
där det bestäms om en modell med tre NTM-centraler
som sköter fiskerifrågor. I denna modell ges en NTM-central
riksomfattande uppgifter (NTM-centralen i Egentliga Finland), medan
alla tre (NTM-centralerna i Lappland, Norra Savolax och Egentliga
Finland) sköter regionala uppgifter. Alla nuvarande verksamhetsställen
i landskapen bevaras dock.
Utskottet ser det som nödvändigt att se till
att det också i framtiden finns tillräckligt många
regionala verksamhetsställen. Särskild vikt måste likaså fästas
vid att bevara kompetensen i fiskerifrågor och överföra
den till den personal som rekryteras: under de närmaste åren
förlorar NTM-centralerna en betydande mängd kunskapskapital
genom pensionsavgångar. Utskottet understryker att för
att NTM-centralerna ska kunna sköta regleringen av fisket,
måste de anställda vara insatta i fiskerinäringen
och ha lämplig utbildning.
Detaljmotivering
8 §. Fiske i den ekonomiska zonen och inom allmänt
vattenområde.
Utskottet föreslår en författningsteknisk
korrigering enligt vilket det i 1 mom. inkluderas också personer
som fyllt 65 år, eftersom dessa av misstag utelämnats
i momentets första mening.
10 §. Rätt till fisketillstånd i övre
Lappland.
Utskottet konstaterar att kommuninvånarna i en kommun
i övre Lappland enligt paragrafen har rätt att
avgiftsfritt få tillstånd av Forststyrelsen att
fiska på vattenområden som tillhör staten
och finns i de tre ifrågavarande kommunerna. För verkställandet
av planen för nyttjande och vård vore det naturligt
att en del av åtgärderna för reglering
av fisket genomförs i form av allmänna tillståndsvillkor.
Utskottet föreslår att det till paragrafen fogas
ett nytt 3 mom. där jord- och skogsbruksministeriet bemyndigas
att genom förordning ge närmare bestämmelser
om de tillstånd som beviljas av Forststyrelsen.
12 §. Fisketillstånd som en delägare
i ett delägarlag beviljar.
Enligt paragrafen får en delägare i ett samfällt
vattenområde utan de övriga delägarnas
samtycke ge någon annan tillstånd att nyttja fiskerätt
som tillkommer delägaren. Tillstånd som ges för
kortare tid än ett år får vara muntliga.
Under sakkunnigutfrågningen framkom det att möjligheten
till muntliga tillstånd kan leda till en okontrollerad överlåtelse
av fiskerätt och regleringen av ett hållbart fiske
försvåras särskilt i Tana älvs
avrinningsområde. Utskottet hänvisar till det
som sägs ovan och föreslår att 12 § 1
mom. kompletteras så att ett fisketillstånd som
ges av en delägare alltid ska vara skriftligt om tillståndet
gäller tillämpningsområdet för
en gränsälvsöverenskommelse eller ett
sidovattendrag till en gränsälv.
16 §. Ändring av tillståndsvillkor
och återkallelse av tillstånd.
Grundlagsutskottet föreslog i sitt utlåtande
att jord- och skogsbruksutskottet överväger en
komplettering av bestämmelserna om ändring av
tillståndsvillkor och återkallelse av tillstånd
som beviljats kommersiella fiskare med stöd av 13 §.
Med hänsyn till fiskerättsinnehavarnas rättsskydd
anser utskottet att myndigheten inte ges prövningsrätt
i fråga om att ändra tillståndsvillkoren
eller återkalla tillstånd. Utskottet föreslår
att paragrafen ändras så att myndigheten entydigt
har skyldighet att ändra tillståndsvillkor och återkalla
tillstånd om de förutsättningar som anges
i lagen uppfylls.
27 §. Fiskeriområdets styrelse och dess uppgifter.
I 2 mom. 5 punkten föreskrivs om fiskeriområdets
styrelses behörighet att anställa och entlediga
fiskeriområdets tjänstemän. Utskottet
konstaterar att tjänstemännen inte är
närmare definierade i lagen eller i propositionsmotiven.
Däremot är fiskeriområdets verksamhetsledare
ett av områdets organ, och verksamhetsledarens uppgifter
definieras i 28 § i förslaget. Utskottet föreslår
att 2 mom. 5 punkten justeras så att styrelsen anställer
och entledigar verksamhetsledaren.
33 §. Den regionala fiskerisamarbetsgruppen.
Utskottet konstaterar att antalet NTM-centraler som sköter
fiskeriärenden har minskats från elva till tre
genom statsrådets förordning om närings-,
trafik- och miljöcentralerna ().
Utskottet ser det därför som behövligt
att de NTM-centraler som sköter fiskeriärenden
kan tillsätta fiskerisamarbetsgrupper för att
säkra det regionala perspektivet. Utskottet föreslår
att paragrafen kompletteras så att NTM-centralen vid behov
kan tillsätta flera samarbetsgrupper.
I fråga om intressentgrupperna föreslår
utskottet dessutom att 1 mom. ändras så att hänvisningen
till fiskeorganisationerna ersätts med en hänvisning
till fiskeriorganisationerna, så att bland annat vattenbruksbranschen
kan delta i samarbetsgruppen.
47 §. Dispens som ges av närings-, trafik-
och miljöcentralen.
Utskottet föreslår att det i 91 § 2 mom.
i lagförslaget föreslås att det principiella förbudet
för andra än kommersiella fiskare att bedriva
första försäljning ska utsträckas även
till inlandsvatten. Utskottet föreslår att 1 mom. kompletteras
med en ny 8 punkt enligt vilken man kan ansöka om dispens
från förbudet i fråga om fångst
vid fisketävlingar.
Utskottet föreslår också att den
sista meningen i 2 mom. stryks, så att det också i
fortsättningen är möjligt att bevilja
dispens för till exempel fiske i forsar.
49 §. Fångstredskap för kommersiellt
fiske.
Utskottet föreslår att avgränsningen
i 1 mom. ändras så att begränsningen
av antalet nät inte gäller i vatten norr om breddgraden
67°00'N. I praktiken löper den geografiska gränsen
cirka 50 kilometer norr om polcirkeln. Avgränsningen är gjord
så att den löper genom så få stora
vattenområden som möjligt.
Utskottet konstaterar att det finns fiskeriekonomiska grunder
för att ändra denna gräns, eftersom det
norr om den föreslagna gränsen inte finns samma
behov att skydda fiskbestånden genom begränsning
av nätfisket som söder om gränsen. I
samband med en ändring av förordningen om fiske
() prövades och godkändes
den aktuella gränsen samtidigt som minimimåtten
för öring och harr ändrades. En på lagen
om fiske baserade begränsning av antalet nät har
ingen betydelse för laxbestånden i Tana älv eller
Torne älv, eftersom fisket i dessa älvar regleras
genom särskilda mellanstatliga överenskommelser.
När det gäller sidovattendragen till Torne älv
kan fisket vid behov regleras genom regionala bestämmelser.
50 §. Undvikande av störning.
Regeringen föreslår i paragrafen ett förbud
mot mete, pilkfiske och handredskapsfiske närmare än
femtio meter från fångstredskap för kommersiellt
fiske. I 49 § i förslaget har också nät
vars längd överskrider 240 meter definierats som
sådana fångstredskap. Utskottet konstaterar att
det i fråga om nät är omöjligt
för en fiskare att avgöra vilka nät som är
fångstredskap för kommersiellt fiske och vilka
som är fångstredskap för fritidsfiske.
Utskottet föreslår att paragrafen justeras
så att förbudet mot mete, pilkfiske och handredskapsfiske
närmare än femtio meter från närmaste fångstredskap
för kommersiellt fiske ändras så att
det enbart gäller trål och storryssja.
52 §. Bemyndigande att utfärda förordning
om begränsning av fisket.
Utskottet hänvisar till grundlagsutskottets utlåtande
och konstaterar att det vore en motiverad lagteknisk lösning
att i själva lagen ta in ett allmänt äventyrandeförbud eller
en skyldighet att vårda eller skydda. Utskottet föreslår
att det till paragrafen fogas ett nytt 1 mom. enligt vilket statsrådet
och jord- och skogsbruksministeriet för bevarande av naturens
mångfald ska sörja för ett hållbart
nyttjande och hållbar vård av fiskresurserna.
64 §. Fastställande av vattendrag för
vandringsfisk samt av fors- och strömområden.
Utskottet konstaterar att grundlagsutskottet i sitt utlåtande
föreslog en precisering av bemyndigandet i 64 § att
utfärda förordning rörande fastställande
av vattendrag för vandringsfisk. Enligt propositionsmotiven
kan ett vattenområde för vandringsfisk utökas
med stöd av bemyndigandet i 2 mom. att utfärda
förordning, om det behövs till exempel för
att genomföra skydd för laxfiskar också i
områden där de äter eller i områden
där vandringsfiskbestånd återinförs
genom att hinder för vandringen rivs eller genom byggande
av fiskvägar.
Utskottet hänvisar till grundlagsutskottets utlåtande
och menar att preciseringen behövs särskilt för
att en klassificering av ett vattendrag som vattendrag för
vandringsfisk har rättsverkningar. Utskottet föreslår
att bemyndigande att utfärda förordning i 2 mom.
preciseras så att det genom förordning av statsrådet
får föreskrivas att även ett annat vattenområde än
ett sådant som avses i 1 mom. ska vara ett vattendrag för
vandringsfisk, om det behövs för att skapa förutsättningar
för en naturlig livscykel för vandringsfisk.
80 §. Insamling av avgifter.
Utskottet föreslår att omnämnandet
av en underleverantör i 3 mom. stryks, eftersom det i fråga
om insamlingen av avgifter inte är avsett att föreskriva
att en serviceproducent som arbetar för Forststyrelsens
räkning ska kunna anlita en underleverantör för
insamlingen av avgifter.
87 §. Registrering.
Utskottet ser det som viktigt att registreringen av kommersiella
fiskare är enkel, i synnerhet för att gynna det
småskaliga fisket i inlandsvatten. Utskottet föreslår
att det särskilda kravet med koppling till livsmedelslagen
() stryks som obehövligt.
Utskottet konstaterar att bestämmelserna i livsmedelskagen
gäller i vilket och att den lagens tillämpningsområde
inte bör utvidgas genom lagen om fiske.
95 §. Rätt för dem som för
fiskeriförvaltningens register att få uppgifter
av myndigheter.
Utskottet föreslår att de särskilda
villkoren rörande skydd för personeruppgifter
i 1 mom. preciseras så att konfidentiella uppgifter kan överlåtas endast
om de är nödvändiga för skötseln
av uppdrag som avses i 93 §.
124 §. Sökande av ändring i beslut
av närings-, trafik- och miljöcentralen.
Utskottet konstaterar att det är ändamålsenligt
att införa ett besvärstillståndssystem
för beslut av NTM-centralen. Den allmänna riktningen
i rättskipningen har på senare tid varit att utvidga
besvärstillståndssystemet. Ett besvärstillståndssystem
kan införas i andra ärenden än sådana
som gäller sanktioner och tvångsmedel, dvs. i ärenden
som gäller återkallelse av tillstånd
och ändring av tillståndsvillkor, förpliktande
beslut, upphävande av registrering och skriftlig varning.
Utskottet föreslår att en bestämmelse
om besvärstillstånd fogas till paragrafen i ett
nytt 4 mom. Enligt detta får beslut som meddelats av en
förvaltningsdomstol i fråga om tillstånd
som avses i 13 och 16 §, registrering och upphävande av
registrering som avses i 87—89 § och skriftlig
varning och återkallande av godkännande överklagas
genom besvär på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Över
förvaltningsdomstolens övriga beslut får
besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen
beviljar besvärstillstånd.
125 §. Sökande av ändring i beslut
av fiskeriområden.
Utskottet hänvisar till det som sägs i motiven
till 124 § och föreslår att besvärstillståndssystemet
utsträcks också till beslut av fiskeriområdena.
Utskottet föreslår att det till 124 § fogas ett
nytt moment enligt vilket ändring i förvaltningsdomstolens
beslut får sökas endast om högsta förvaltningsdomstolen
beviljar besvärstillstånd.
128 §. Ikraftträdande.
För att förtydliga rättsläget
föreslår utskottet att bestämmelserna
om ikraftträdandet kompletteras med ett nytt 3 mom. så att
om det i någon annan lag hänvisas till den lag
om fiske som gällde när den föreslagna
lagen trädde i kraft, tillämpas den föreslagna lagen.
131 §. Övergångsbestämmelser
om fiskeområdets uppgifter, rättigheter och skyldigheter.
Utskottet ser det som viktigt att säkerställa
att fiskeriområdet i stället för fiskeområdet
blir part i eventuella pågående förvaltningsförfaranden och
förvaltningsprocesser enligt vatten- och miljölagstiftningen.
Utskottet föreslår att det till 1 mom. fogas en övergångsbestämmelse
enligt vilken fiskeriområdet i stället för
fiskeområdet blir part i ärenden som är
anhängiga vid en förvaltningsmyndighet eller domstol
när denna lag träder i kraft.