Allmän motivering
Med hänvisning till propositionen och annan utredning
finner utskottet förslaget nödvändigt och
lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men
med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Skäliga indrivningskostnader
Enligt 10 § 1 mom. i lagen om indrivning av fordringar
(513/1999, nedan indrivningslagen) ska gäldenären
ersätta de skäliga kostnader som orsakas borgenären
själv eller av en uppdragstagare för borgenärens
räkning. När skäligheten bedöms
ska fordrans storlek, mängden utfört arbete, ändamålsenligheten
i indrivningen och övriga omständigheter beaktas.
När indrivningslagen stiftades ansåg lagutskottet
att det inte då fanns någon orsak att föreskriva
närmare om indrivningskostnader (se LaUB 30/1998
rd, s. 3). På förslag av utskottet antog
riksdagen ett uttalande, där regeringen förutsattes
ge akt på indrivningsbyråernas debiteringspraxis
och i förekommande fall vidta åtgärder
för att få till stånd tabellavgifter
(RSv 302/1998 rd).
Av propositionen (s. 3) framgår att Konsumentverket
har utrett beloppen för inkassobyråernas indrivningskostnader
2000 och 2001. Båda undersökningarna visade att
intervallet för indrivningskostnader vid konsumentfordran är mycket
stort. Enligt utskottet är det inte bra att gäldenärens
indrivningskostnader kan variera slumpmässigt beroende
på vilken inkassobyrå borgenären råkar
anlita. Vidare är det enligt utskottet viktigt att inkassokostnaderna över
lag är skäliga och att gäldenären
kan förutse hur stora beloppen är. Av denna anledning
anser utskottet den föreslagna regleringen vara motiverad.
Samtidigt påpekar utskottet att nivån på indrivningskostnaderna
i sig inte får öka trycket på att föra över
frågan till rättslig indrivning på exekutiv väg.
Lagutskottet menar att utvecklingen av indrivningskostnader
måste följas upp regelbundet. För de
aktörer som bedriver inkassoverksamhet i yrkesmässigt
syfte är det viktigt att se till att de lagstadgade högsta
beloppen stämmer överens med kostnadsutvecklingen
inom branschen och att de därmed står i samklang
med de skäliga kostnader som aktörerna har för
att sköta indrivningen på behörigt sätt.
Utskottet menar att det i dagsläget inte ser ut att
finnas något som gör att de lagstadgade högsta
beloppen måste ändras särskilt ofta.
Därför anser utskottet att en tydlig och öppen
lagstiftning talar för att de högsta beloppen
för indrivningskostnader ses över genom ändringar
i indrivningslagen och inte till exempel genom förordning
av ett ministerium.
Gäldenärens rätt till insyn
Den föreslagna ändringen avser också att
ge gäldenären bättre möjligheter
att få information om sin skuldsituation av borgenären.
I 5 § i den gällande lagen föreskrivs
om i vilken form och med vilket innehåll den som har en
konsumentfordran ska få ett betalningskrav, när
en fordran drivs in av en inkassobyrå eller någon
annan som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet. Däremot
har indrivningslagen inga bestämmelser om vilken information
gäldenären ska få när borgenären
driver in sin fordran själv eller när den yrkesmässiga
indrivningsverksamheten gäller en företagsfordran.
Lagstiftningen har heller ingen allmän bestämmelse
om gäldenärens rätt att av borgenären
få uppgifter om sin skuldsituation. Den nu föreslagna
bestämmelsen om gäldenärens rätt
att få uppgifter är en mycket viktig reform både
på det principiella planet och för den praktiska
tilllämpningen framhåller lagutskottet.
Utskottet påpekar att en del lagar redan nu har särbestämmelser
om rätten att få uppgifter. I 14 § i
lagen om borgen och tredjemanspant (361/1999) finns bestämmelser
om borgensmannens rätt att få upplysningar. En
enskild borgensman har dessutom rätt att av kreditgivaren få uppgifter
om gäldenärens åtaganden och andra omständigheter
som påverkar hans eller hennes likviditet när
de kan antas vara av betydelse för borgensmannen. Enligt
13 § i lagen om borgen och tredjemanspant ska en enskild
borgensman som har ställt generell borgen få information
av kreditgivaren om huvudförpliktelsens obetalda kapital
med sex månaders mellanrum, vilket är huvudregeln.
Också utsökningslagen har bestämmelser
om gäldenärens rätt att få information.
En gäldenär som har eller har haft skulder som
drivs in genom utsökning har rätt att kontrollera
uppgifter om sig själv i utsökningsregistret.
Enligt 1 kap. 34 § i utsökningslagen ska en gäldenär
dessutom på begäran få en utskrift ur
informationssystemet som innehåller ärendehanteringsuppgifterna
för de föregående fyra åren
och i förekommande fall för en längre
tid. Med ärendehanteringsuppgifter avses bl.a. sökandens
fordran, verkställighetsåtgärder som
vidtagits av utmätningsmannen och tidpunkten för åtgärderna,
influtna och till sökanden redovisade belopp och hinder
för verkställigheten. Borgensmannen har samma
rätt att få ärendehanteringsuppgifter
om åtgärder som gäller en fordran som
han eller hon kan bli tvungen att ansvara för.
Den föreslagna bestämmelsen i indrivningslagen
om gäldenärens rätt att få uppgifter
kompletterar mycket väl den nuvarande lagstiftningen, påpekar
lagutskottet. Bestämmelsen är dessutom ägnad
att på ett lämpligt sätt och rent allmänt
understryka borgenärens skyldighet att ordna med indrivning
av skulder och hantera uppgifterna om detta på ett sätt
som tillåter att förfrågningar om gäldenärens
skuldsituation kan bevaras exakt och snabbt.
Begränsningar som gäller indrivningsuppdrag
I 9 § i indrivningslagen ingår bestämmelser
om begränsningar av indrivningsuppdrag. För indrivning
får till en uppdragsgivare inte överlåtas statliga
fordringar eller på grund av ett lagstridigt förfarande
påförda offentligrättsliga betalningspåföljder
som kan drivas in genom utsökning utan dom eller beslut
på det sätt som bestäms i lagen om indrivning
av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/1961).
Regeringen föreslår inga ändringar i
bestämmelsen.
Den gällande gränsdragningen motiverades med
fordringens karaktär och med frågan om fordringen
grundar sig på utövning av offentlig makt eller
inte. Det fanns rättspolitiska orsaker till bestämmelsen.
Den allmänna principen var att allt som har med offentligrättsliga
fordringar att göra bör ske inom det offentliga
samfundet. Då ansågs det inte korrekt att staten
i egenskap av en viktig offentligrättslig juridisk person
anlitar privata inkassobyråer för indrivning.
Det spelade också in att sanktionsrelaterade fordringar
grundar sig på utövning av offentlig makt och
har anknytning till straffrättsliga betalningspåföljder.
(Se LaUB 30/1998 rd,
s. 5).
När utsökningslagen kom till gick lagutskottet
in för den ovan nämnda begränsningen
av indrivningsuppdrag först efter långt övervägande. Utskottet
ansåg då det vara viktigt att det följs upp
hur lagen fungerar, om 9 § ger upphov till gränsdragningsproblem
och om lagen påverkar offentligrättsliga sammanslutningars
möjligheter att ordna sin indrivningsverksamhet på ett lämpligt
sätt. Samtidigt förutsatte utskottet att eventuella
missförhållanden rättas till med en gång.
Fortfarande anser utskottet det nödvändigt
att frågorna utreds. Frågan blir inte mindre viktig
av att den gällande begränsningen är
av betydelse speciellt för indrivningen av parkeringsböter
och kontrollavgifter inom kollektivtrafiken. I dessa fall är
beloppen relativt små men antalet ärenden stort.
Vidare påpekar utskottet att begränsningen kommer
att få ännu större betydelse för kommunerna
om ett förslag från en arbetsgrupp
[Kontrollavgifter
i kollektivtrafik. Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkande
2004:14]
inom justitieministeriet genomförs. Arbetsgruppen
föreslår att räckvidden för
lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979) utsträcks
till hela landet.
Med hänvisning till det ovan relaterade anser lagutskottet
det viktigt att begränsningarna i bestämmelserna
om indrivningsuppdrag omvärderas och att nödvändiga ändringar
av utsökningslagen bereds utifrån bedömningen.
Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets
förslag till uttalande 1).
Detaljmotivering
3 §. Konsumentfordran (Ny).
Paragrafen föreskriver om konsumentfordran och tillämpningen
av bestämmelserna när en offentligrättslig
juridisk persons fordran eller en fordran som anknyter till ett
offentligt uppdrag drivs in hos en privatperson. Nedan föreslår
utskottet nya bestämmelser om indrivningskostnaderna för konsmentfordran
och tidsbegränsningar för indrivningen. Därför
måste 2 mom. få en hänvisning
till de nya paragraferna.
4 a §. Gäldenärens rätt
att få uppgifter.
Paragrafen föreskriver om gäldenärens
rätt att av borgenären få uppdaterade
uppgifter om det totala beloppet av sin skuld, en specifikation över obetalda
skulder och amorteringar på dem samt en utredning över
hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet
bestäms.
Lagutskottet har fått information om att gäldenären
inte alltid har adekvata möjligheter att kontrollera att
en fordran som drivs in är riktig. Enligt utskottets uppfattning
har problemen framför allt gällt banklån
i samband med omorganiseringar av bankverksamheten. Därför
föreslår utskottet att gäldenärens
rätt att få uppgifter kompletteras med att rätten
också omfattar information om grunderna för skulderna.
Om en skuldförbindelse grundar sig på en handling,
till exempel ett skuldebrev, ska gäldenären enligt det
föreslagna tillägget ha rätt att få uppgifter
om handlingen och i förekommande fall en kopia av den.
Dessutom ska gäldenären ha rätt att få den ursprungliga
handlingen till påseende och för kontroll. Dessutom
ska gäldenären ha rätt att få information
om vilka enskilda skulder det uppgivna totala beloppet för
skulderna består av och vilka amorteringar som ingår
i beloppet.
Lagutskottet anser det viktigt att det utreds vilka faktiska
möjligheter gäldenären har att försäkra
sig om att en fordran som indrivs är riktig och att försvara
sig mot ogrundad indrivning. I och med att problemen av allt att
döma i första hand har gällt banksektorn
bör utredningen speciellt fokusera på kreditinstitutens
praxis, likaså på lagstiftningen och myndighetsföreskrifter
om kreditinstitut. Utskottet föreslår ett uttalande
om detta (Utskottets förslag till uttalande 2).
10 §. Indrivningskostnader.
Paragrafen föreskriver för vilka indrivningsåtgärder
borgenären har rätt att ta ut en ersättning
för av gäldenären och på vilket
sätt kostnaderna får tas ut.
I sitt utlåtande framhåller grundlagsutskottet att
uppräkningen av indrivningsåtgärder i 1 mom. är
problematiskt med avseende på proportionalitetsprincipen
eftersom lagrummet inte tillåter borgenären att
kräva kostnadsersättning av gäldenären
för andra indrivningsåtgärder som varit
nödvändiga i enskilda fall exempelvis av orsaker
som beror på gäldenärens handlande eller
av andra motiverade skäl, trots att de är både godtagbara
och förenliga med god indrivningssed. Grundlagsutskottet
anser att lagen måste kompletteras med bestämmelser
om borgenärens rätt att kräva ut ersättning
av gäldenären för faktiska indrivningskostnader.
Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet
föreslår lagutskottet att uppräkningen
i 1 mom. stryks. Bestämmelser om de vanligaste indrivningsåtgärderna
och de högsta tillåtna indrivningskostnaderna
för gäldenären ingår nedan i
10 a §.
I 4 mom. ingår ett normgivningsbemyndigande.
Nedan föreslår lagutskottet att de bestämmelser
som enligt propositionen ska utfärdas genom förordning
av justitieministeriet i stället tas in i lagen. Därför
behövs inget normgivningsbemyndigande.
Vidare föreslår utskottet att paragrafrubriken ändras
eftersom bestämmelser om indrivningskostnader efter utskottets ändringar
också kommer att finnas i andra paragrafer än
10 §.
10 a §. Ersättning för och utmätning
av indrivningskostnader (Ny).
I paragrafen föreskrivs om maximibeloppen för
vissa indrivningsåtgärder i anslutning till konsumentfordringar.
I propositionen föreslås det att bestämmelser om
maximala indrivningskostnader ska utfärdas genom förordning
av justitieministeriet. Grundlagsutskottet påpekade i sitt
utlåtande att det föreslagna bemyndigandet att
utfärda förordning är sakligt sett helt öppet
och att det enda restriktiva inslaget är det generella
kravet på skälighet i 10 § 1
mom. och bestämmelsen om de omständigheter som
ska beaktas när skäligheten bedöms. En
bestämmelse av denna typ som primärt är
vägledande för prövningen av enskilda fall
begränsar enligt utskottets mening inte förordningsutfärdarens
behörighet på ett i konstitutionellt hänseende
korrekt och adekvat sätt. Bemyndigandet att utfärda
förordning är enligt grundlagsutskottet till denna
del oförenligt med de krav som följer av grundlagens
80 § 1 mom. För att lagförslaget ska
kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste bestämmelserna
om maximibelopp tas in i lagen och bemyndigandet att utfärda
förordning strykas i lagförslaget. Ett annat alternativ är
att bemyndigandebestämmelsen ändrar rejält,
anser grundlagsutskottet.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår lagutskottet att det i paragrafens 1 mom. föreskrivs
om maximibeloppet för indrivningskostnaderna. Lagutskottet
påpekar att de belopp som anges i momentet är
maximibelopp och att kostnaderna också i enskilda fall
alltid skall uppfylla det skälighetskrav som framgår
av 10 § 1 mom.
I paragrafens 2 mom. föreslås en
bestämmelse enligt vilken för andra än
i 1 mom. 1 punkten avsedda betalningspåminnelser får
yrkas de faktiska kostnaderna för en påminnelse.
I praktiken är det närmast fråga om betalningspåminnelser som
framställts per telefon. I sådana fall är
det inte ändamålsenligt att förutsätta
att kostnaderna ska kunna fastställas separat för
varje betalningspåminnelse. Det föreslås
därför att i momentet föreskrivs att
kostnaderna kan drivas in utifrån de faktiska genomsnittliga
kostnaderna för det betalningspåminnelsesätt
som använts.
Enligt grundlagsutskottets utlåtande är det inget
problem med avseende på det grundlagsfästa egendomsskyddet
att det lagstiftas om ett tak för de indrivningskostnader
som ska ersättas av gäldenären. Bestämmelsen
kan närmast ses som en precisering av skälighetskravet
i den gällande lagen. Grundlagsutskottet påpekar ändå att lagförslaget
inte förefaller tillåta fallspecifik prövning
och därför kan bestämmelsen i vissa fall
bli oskälig för borgenären. Enligt grundlagsutskottet
måste lagförslaget absolut kompletteras med en
efter propositionens syfte anpassad bestämmelse om borgenärens
möjligheter att kräv ersättning av gäldenären
för de verkliga indrivningskostnaderna. Detta är
en förutsättning för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
I enlighet med grundlagsutskottets förslag föreslår
lagutskottet att i paragrafens 3 mom. intas en bestämmelse
enligt vilken gäldenären får krävas
på de faktiska kostnader som indrivningen har orsakat om
indrivningen har förutsatt osedvanligt mycket jobb. Detta
kan vara fallet exempelvis när ett betalningsyrkande förutsätter osedvanligt
komplicerade räntekalkyler. Bestämmelsen gäller
också andra än i 1 mom. avsedda indrivningsåtgärder
i överensstämmelse med god indrivningssed om en
sådan avvikelse är nödvändig.
Lagutskottet understryker i detta sammanhang särskilt att även
de kostnader som drivs in med stöd av 3 mom. alltid skall
vara skäliga på det sätt som avses i
10 § 1 mom.
I momentets sista mening föreslås en bestämmelse
om att de maximibelopp som anges i 1 mom. inte får överskridas
när indrivningen gäller en i 10 § 3 mom.
avsedd fordran som är direkt utmätningsbar. Detta
beror på att borgenären alltid i dessa fall kan överföra
sin fordran för att indrivas direkt i utsökningsväg.
10 b §. Tidsgränser för indrivningsåtgärder
i samband med konsumentfordringar (Ny).
I paragrafen anges tidsgränser som skall iakttas när betalningspåminnelser
och betalningsyrkanden framförs. Om bestämmelserna
inte följs kan gäldenären inte krävas
på indrivningskostnader.
Enligt grundlagsutskottet berör regleringen av tidsgränser
vid indrivning sådana grunder för individens rättigheter
och skyldigheter som det enligt 80 § 1 mom. i grundlagen
inte kan föreskrivas om i en förordning. Grundlagsutskottet menar
därför att bestämmelser om tidsgränser vid
indrivningsåtgärder skall utfärdas på lagnivå,
i det fall att de anses nödvändiga. Alternativet är
att lagen kompletteras med bestämmelser om grunderna för
tidsgränsregleringen som är tillräckligt
exakta.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår lagutskottet att bestämmelserna om
tidsgränser vid indrivningsåtgärder tas
in i lagen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om
tidsgränser som gäller meddelanden om att en fordran
förfallit till betalning samt betalningspåminnelse.
I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om
rätten att driva in kostnader för en ny betalningspåminnelse
eller ett nytt betalningsyrkande.
10 c §. Gäldenärens totalkostnadsansvar
(Ny).
I propositionen föreslås det att genom förordning
av justitieministeriet kan utfärdas bestämmelser
om maximibeloppen av kostnaderna för enskilda indrivningsåtgärder
och gäldenärens totalkostnadsansvar. Enligt grundlagsutskottet är
detta bemyndigande helt öppet. Grundlagsutskottet anser
därför att bestämmelserna om maximibelopp
måste tas in i lag och att bemyndigandet att utfärda
förordning måste strykas ur lagförslaget.
Detta är en förutsättning för
att lagförslaget ska kunna behandlas i normal lagstiftningsordning.
Alternativet är att bemyndigandebestämmelsen ändras
rejält. Med hänvisning till grundlagsutskottets
utlåtande föreslår lagutskottet att bestämmelser
om gäldenärens totalkostnadsansvar tas in i lag.
I paragrafen föreskrivs om gäldenärens
totala ansvar för kostnaderna vid indrivning av en konsumentfordran.
Differentieringen i paragrafens 1 mom. och maximibeloppen
motsvarar de bestämmelser som tillämpas i summariska
fordringsärenden. I sådana mål bestäms
rättegångskostnaderna i överensstämmelse
med justitieministeriets förordning om rättegångskostnader som
motparten ska dömmas att ersättas i mål som
avses i 21 kap. 8 c § i rättegångsbalken (1311/2001).
I den första meningen i paragrafens 2 mom. föreslås
bestämmelser om under vilka förutsättningar
de i 1 mom. nämnda beloppen för gäldenärens
totalkostnadsansvar kan överskridas. Två förutsättningar
skall uppfyllas. För de första ska det vara fråga
om en situation där det varit exceptionellt svårt
att driva in fordan. Detta är aktuellt närmast
om gäldenären genom egna aktiva åtgärder,
exempelvis genom att framställa ogrundade invändningar,
medvetet har försökt försvåra
indrivningen. Den andra förutsättningen är
att de vidtagna indrivningsåtgärderna inte får
vara oproportionerliga särskilt i relation till fordrans
kapital. En åtgärd kan anses oproportionerlig
t.ex. om borgenären upprepade gånger sänder
betalningsyrkanden till gäldenären i en situation
där det är klart att gäldenären är
betalningsoförmögen.
Om gäldenären i exceptionella fall krävs
på belopp som överstiger de maximibelopp som nämns
i 1 mom. skall för gäldenären presenteras en
specifikation av yrkade kostnader och grunderna för dem.
Samtidigt ska gäldenären underrättas
om skälen till att maximibeloppet för totalkostnadsansvaret
i det föreliggande fallet överskrids. För
gäldenären är det viktigt att känna
till skälen för att han eller hon vid behov ska kunna
bestrida yrkandet på ersättning av indrivningskostnader
om de överskriger maximibeloppet.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs också att
när indrivningen gäller en i 10 § 3 mom.
avsedd fordran som är direkt utmätningsbar är
maximibeloppet för indrivningskostnaderna 59 euro. Beloppet
motsvarar det som enligt huvudregeln i 10 a § 1
mom. sammanlagt kan debiteras för en betalningspåminnelse,
två betalningsyrkanden och en betalningsplan.
Ikraftträdandebestämmelsen.
I paragrafens 1 mom. ingår en normal ikraftträdandebestämmelsen.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs att den nya lagen
ska tillämpas på indrivningskostnader som uppbärs
hos en konsumentgäldenär efter lagens ikraftträdande
trots att gäldenärens ansvar för indrivningskostnaderna
enligt ett avtal som ingåtts före lagens ikraftträdande
skulle vara strängare än enligt den nya lagen.
Den föreslagna lagen har således vissa retroaktiva
effekter på redan existerande avtalsförhållande.
Enligt grundlagsutskottet är detta ändå inget
problem förutsatt att utskottets konstitutionella anmärkningar
om 10 § 1 och 4 mom. beaktas på behörigt
sätt. Eftersom lagutskottet ovan har föreslagit
att lagen ändras i enlighet med grundlagsutskottets påpekanden
har 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen ingen
betydelse för behandlingsordningen, förutsatt
att utskottets ändringsförslag godkänns.
Lagens retroaktiva effekter föranleder ändå lagutskottet
att fästa avseende vid den möjligheten att gäldenären
vid lagens ikraftträdande redan har blivit tvungen att
betala indrivningsavgifter till borgenären utöver
det som enligt 10 a och 10 c § i den nya lagen kan krävs
av honom eller henne. Utskottet påpekar därför
att enligt formuleringen i ikraftträdandebestämmelsens
2 mom. tillämpas den nya lagen endast på kostnader
som indrivs hos gäldenären efter lagens ikraftträdande.
Den föreslagna övergångsbestämmelsen
leder därför inte till att borgenären skulle
bli tvungen att återbetala redan indrivna kostnader även
om beloppen skulle överskrida maximibeloppen enligt den
nya lagen.
Ingressen.
Eftersom lagutskottet föreslår att 3 § 2
mom. ändras och nya 10 a—10 c § fogas
till lagen bör även ingressen juseras om utskottets
förslag godkänns.