Detaljmotivering

3 §. Konsumentfordran (Ny).

Paragrafen föreskriver om konsumentfordran och tillämpningen av bestämmelserna när en offentligrättslig juridisk persons fordran eller en fordran som anknyter till ett offentligt uppdrag drivs in hos en privatperson. Nedan föreslår utskottet nya bestämmelser om indrivningskostnaderna för konsmentfordran och tidsbegränsningar för indrivningen. Därför måste 2 mom. få en hänvisning till de nya paragraferna.

4 a §. Gäldenärens rätt att få uppgifter.

Paragrafen föreskriver om gäldenärens rätt att av borgenären få uppdaterade uppgifter om det totala beloppet av sin skuld, en specifikation över obetalda skulder och amorteringar på dem samt en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet bestäms.

Lagutskottet har fått information om att gäldenären inte alltid har adekvata möjligheter att kontrollera att en fordran som drivs in är riktig. Enligt utskottets uppfattning har problemen framför allt gällt banklån i samband med omorganiseringar av bankverksamheten. Därför föreslår utskottet att gäldenärens rätt att få uppgifter kompletteras med att rätten också omfattar information om grunderna för skulderna. Om en skuldförbindelse grundar sig på en handling, till exempel ett skuldebrev, ska gäldenären enligt det föreslagna tillägget ha rätt att få uppgifter om handlingen och i förekommande fall en kopia av den. Dessutom ska gäldenären ha rätt att få den ursprungliga handlingen till påseende och för kontroll. Dessutom ska gäldenären ha rätt att få information om vilka enskilda skulder det uppgivna totala beloppet för skulderna består av och vilka amorteringar som ingår i beloppet.

Lagutskottet anser det viktigt att det utreds vilka faktiska möjligheter gäldenären har att försäkra sig om att en fordran som indrivs är riktig och att försvara sig mot ogrundad indrivning. I och med att problemen av allt att döma i första hand har gällt banksektorn bör utredningen speciellt fokusera på kreditinstitutens praxis, likaså på lagstiftningen och myndighetsföreskrifter om kreditinstitut. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2).

10 §. Indrivningskostnader.

Paragrafen föreskriver för vilka indrivningsåtgärder borgenären har rätt att ta ut en ersättning för av gäldenären och på vilket sätt kostnaderna får tas ut.

I sitt utlåtande framhåller grundlagsutskottet att uppräkningen av indrivningsåtgärder i 1 mom. är problematiskt med avseende på proportionalitetsprincipen eftersom lagrummet inte tillåter borgenären att kräva kostnadsersättning av gäldenären för andra indrivningsåtgärder som varit nödvändiga i enskilda fall exempelvis av orsaker som beror på gäldenärens handlande eller av andra motiverade skäl, trots att de är både godtagbara och förenliga med god indrivningssed. Grundlagsutskottet anser att lagen måste kompletteras med bestämmelser om borgenärens rätt att kräva ut ersättning av gäldenären för faktiska indrivningskostnader. Annars kan lagförslaget inte behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår lagutskottet att uppräkningen i 1 mom. stryks. Bestämmelser om de vanligaste indrivningsåtgärderna och de högsta tillåtna indrivningskostnaderna för gäldenären ingår nedan i 10 a §.

I 4 mom. ingår ett normgivningsbemyndigande. Nedan föreslår lagutskottet att de bestämmelser som enligt propositionen ska utfärdas genom förordning av justitieministeriet i stället tas in i lagen. Därför behövs inget normgivningsbemyndigande.

Vidare föreslår utskottet att paragrafrubriken ändras eftersom bestämmelser om indrivningskostnader efter utskottets ändringar också kommer att finnas i andra paragrafer än 10 §.

10 a §. Ersättning för och utmätning av indrivningskostnader (Ny).

I paragrafen föreskrivs om maximibeloppen för vissa indrivningsåtgärder i anslutning till konsumentfordringar.

I propositionen föreslås det att bestämmelser om maximala indrivningskostnader ska utfärdas genom förordning av justitieministeriet. Grundlagsutskottet påpekade i sitt utlåtande att det föreslagna bemyndigandet att utfärda förordning är sakligt sett helt öppet och att det enda restriktiva inslaget är det generella kravet på skälighet i 10 § 1 mom. och bestämmelsen om de omständigheter som ska beaktas när skäligheten bedöms. En bestämmelse av denna typ som primärt är vägledande för prövningen av enskilda fall begränsar enligt utskottets mening inte förordningsutfärdarens behörighet på ett i konstitutionellt hänseende korrekt och adekvat sätt. Bemyndigandet att utfärda förordning är enligt grundlagsutskottet till denna del oförenligt med de krav som följer av grundlagens 80 § 1 mom. För att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste bestämmelserna om maximibelopp tas in i lagen och bemyndigandet att utfärda förordning strykas i lagförslaget. Ett annat alternativ är att bemyndigandebestämmelsen ändrar rejält, anser grundlagsutskottet.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att det i paragrafens 1 mom. föreskrivs om maximibeloppet för indrivningskostnaderna. Lagutskottet påpekar att de belopp som anges i momentet är maximibelopp och att kostnaderna också i enskilda fall alltid skall uppfylla det skälighetskrav som framgår av 10 § 1 mom.

I paragrafens 2 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken för andra än i 1 mom. 1 punkten avsedda betalningspåminnelser får yrkas de faktiska kostnaderna för en påminnelse. I praktiken är det närmast fråga om betalningspåminnelser som framställts per telefon. I sådana fall är det inte ändamålsenligt att förutsätta att kostnaderna ska kunna fastställas separat för varje betalningspåminnelse. Det föreslås därför att i momentet föreskrivs att kostnaderna kan drivas in utifrån de faktiska genomsnittliga kostnaderna för det betalningspåminnelsesätt som använts.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande är det inget problem med avseende på det grundlagsfästa egendomsskyddet att det lagstiftas om ett tak för de indrivningskostnader som ska ersättas av gäldenären. Bestämmelsen kan närmast ses som en precisering av skälighetskravet i den gällande lagen. Grundlagsutskottet påpekar ändå att lagförslaget inte förefaller tillåta fallspecifik prövning och därför kan bestämmelsen i vissa fall bli oskälig för borgenären. Enligt grundlagsutskottet måste lagförslaget absolut kompletteras med en efter propositionens syfte anpassad bestämmelse om borgenärens möjligheter att kräv ersättning av gäldenären för de verkliga indrivningskostnaderna. Detta är en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

I enlighet med grundlagsutskottets förslag föreslår lagutskottet att i paragrafens 3 mom. intas en bestämmelse enligt vilken gäldenären får krävas på de faktiska kostnader som indrivningen har orsakat om indrivningen har förutsatt osedvanligt mycket jobb. Detta kan vara fallet exempelvis när ett betalningsyrkande förutsätter osedvanligt komplicerade räntekalkyler. Bestämmelsen gäller också andra än i 1 mom. avsedda indrivningsåtgärder i överensstämmelse med god indrivningssed om en sådan avvikelse är nödvändig. Lagutskottet understryker i detta sammanhang särskilt att även de kostnader som drivs in med stöd av 3 mom. alltid skall vara skäliga på det sätt som avses i 10 § 1 mom.

I momentets sista mening föreslås en bestämmelse om att de maximibelopp som anges i 1 mom. inte får överskridas när indrivningen gäller en i 10 § 3 mom. avsedd fordran som är direkt utmätningsbar. Detta beror på att borgenären alltid i dessa fall kan överföra sin fordran för att indrivas direkt i utsökningsväg.

10 b §. Tidsgränser för indrivningsåtgärder i samband med konsumentfordringar (Ny).

I paragrafen anges tidsgränser som skall iakttas när betalningspåminnelser och betalningsyrkanden framförs. Om bestämmelserna inte följs kan gäldenären inte krävas på indrivningskostnader.

Enligt grundlagsutskottet berör regleringen av tidsgränser vid indrivning sådana grunder för individens rättigheter och skyldigheter som det enligt 80 § 1 mom. i grundlagen inte kan föreskrivas om i en förordning. Grundlagsutskottet menar därför att bestämmelser om tidsgränser vid indrivningsåtgärder skall utfärdas på lagnivå, i det fall att de anses nödvändiga. Alternativet är att lagen kompletteras med bestämmelser om grunderna för tidsgränsregleringen som är tillräckligt exakta.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att bestämmelserna om tidsgränser vid indrivningsåtgärder tas in i lagen. I paragrafens 1 mom. föreskrivs om tidsgränser som gäller meddelanden om att en fordran förfallit till betalning samt betalningspåminnelse.

I paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om rätten att driva in kostnader för en ny betalningspåminnelse eller ett nytt betalningsyrkande.

10 c §. Gäldenärens totalkostnadsansvar (Ny).

I propositionen föreslås det att genom förordning av justitieministeriet kan utfärdas bestämmelser om maximibeloppen av kostnaderna för enskilda indrivningsåtgärder och gäldenärens totalkostnadsansvar. Enligt grundlagsutskottet är detta bemyndigande helt öppet. Grundlagsutskottet anser därför att bestämmelserna om maximibelopp måste tas in i lag och att bemyndigandet att utfärda förordning måste strykas ur lagförslaget. Detta är en förutsättning för att lagförslaget ska kunna behandlas i normal lagstiftningsordning. Alternativet är att bemyndigandebestämmelsen ändras rejält. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att bestämmelser om gäldenärens totalkostnadsansvar tas in i lag.

I paragrafen föreskrivs om gäldenärens totala ansvar för kostnaderna vid indrivning av en konsumentfordran. Differentieringen i paragrafens 1 mom. och maximibeloppen motsvarar de bestämmelser som tillämpas i summariska fordringsärenden. I sådana mål bestäms rättegångskostnaderna i överensstämmelse med justitieministeriets förordning om rättegångskostnader som motparten ska dömmas att ersättas i mål som avses i 21 kap. 8 c § i rättegångsbalken (1311/2001).

I den första meningen i paragrafens 2 mom. föreslås bestämmelser om under vilka förutsättningar de i 1 mom. nämnda beloppen för gäldenärens totalkostnadsansvar kan överskridas. Två förutsättningar skall uppfyllas. För de första ska det vara fråga om en situation där det varit exceptionellt svårt att driva in fordan. Detta är aktuellt närmast om gäldenären genom egna aktiva åtgärder, exempelvis genom att framställa ogrundade invändningar, medvetet har försökt försvåra indrivningen. Den andra förutsättningen är att de vidtagna indrivningsåtgärderna inte får vara oproportionerliga särskilt i relation till fordrans kapital. En åtgärd kan anses oproportionerlig t.ex. om borgenären upprepade gånger sänder betalningsyrkanden till gäldenären i en situation där det är klart att gäldenären är betalningsoförmögen.

Om gäldenären i exceptionella fall krävs på belopp som överstiger de maximibelopp som nämns i 1 mom. skall för gäldenären presenteras en specifikation av yrkade kostnader och grunderna för dem. Samtidigt ska gäldenären underrättas om skälen till att maximibeloppet för totalkostnadsansvaret i det föreliggande fallet överskrids. För gäldenären är det viktigt att känna till skälen för att han eller hon vid behov ska kunna bestrida yrkandet på ersättning av indrivningskostnader om de överskriger maximibeloppet.

I paragrafens 2 mom. föreskrivs också att när indrivningen gäller en i 10 § 3 mom. avsedd fordran som är direkt utmätningsbar är maximibeloppet för indrivningskostnaderna 59 euro. Beloppet motsvarar det som enligt huvudregeln i 10 a § 1 mom. sammanlagt kan debiteras för en betalningspåminnelse, två betalningsyrkanden och en betalningsplan.

Ikraftträdandebestämmelsen.

I paragrafens 1 mom. ingår en normal ikraftträdandebestämmelsen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs att den nya lagen ska tillämpas på indrivningskostnader som uppbärs hos en konsumentgäldenär efter lagens ikraftträdande trots att gäldenärens ansvar för indrivningskostnaderna enligt ett avtal som ingåtts före lagens ikraftträdande skulle vara strängare än enligt den nya lagen.

Den föreslagna lagen har således vissa retroaktiva effekter på redan existerande avtalsförhållande. Enligt grundlagsutskottet är detta ändå inget problem förutsatt att utskottets konstitutionella anmärkningar om 10 § 1 och 4 mom. beaktas på behörigt sätt. Eftersom lagutskottet ovan har föreslagit att lagen ändras i enlighet med grundlagsutskottets påpekanden har 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen ingen betydelse för behandlingsordningen, förutsatt att utskottets ändringsförslag godkänns.

Lagens retroaktiva effekter föranleder ändå lagutskottet att fästa avseende vid den möjligheten att gäldenären vid lagens ikraftträdande redan har blivit tvungen att betala indrivningsavgifter till borgenären utöver det som enligt 10 a och 10 c § i den nya lagen kan krävs av honom eller henne. Utskottet påpekar därför att enligt formuleringen i ikraftträdandebestämmelsens 2 mom. tillämpas den nya lagen endast på kostnader som indrivs hos gäldenären efter lagens ikraftträdande. Den föreslagna övergångsbestämmelsen leder därför inte till att borgenären skulle bli tvungen att återbetala redan indrivna kostnader även om beloppen skulle överskrida maximibeloppen enligt den nya lagen.

Ingressen.

Eftersom lagutskottet föreslår att 3 § 2 mom. ändras och nya 10 a—10 c § fogas till lagen bör även ingressen juseras om utskottets förslag godkänns.