Allmän motivering
Med hänvisning till propositionens motivering och annan
utredning finner utskottet propositionen behövlig och angelägen.
Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Den särskilda preskriptionstiden för sexualbrott
mot barn
Regeringen föreslår att bestämmelsen
i strafflagen om preskription av rätten att väcka åtal ändras
så att rätten att väcka åtal
för sexuellt utnyttjande och barn och grovt sexuellt utnyttjande
av barn preskriberas tidigast när målsäganden
fyller 28 år. Samma regel ska utsträckas till
att omfatta också våldtäkt, grov våldtäkt
och tvingande till samlag som riktar sig mot en person under 18 år.
Förslaget kommer sig (s. 20—21) av att just sexualbrott
mot barn är av sådan typ att det kan dröja
innan myndigheterna upptäcker dem. Det kan för
det första bero på att gärningsmannen länge
står i en dominerande ställning över
offret. För det andra är brotten speciellt om
de riktar sig mot mycket små barn sådana att offret inte
nödvändigtvis genast uppfattar gärningarnas
faktiska natur. För det tredje kan fördröjd upptäckt
bero på att också om barnet uppfattar vilket slag
av gärning det handlar om, kan det helt förtränga
det. Då händer det att brottet yppas först
många år senare. Å andra sidan är
brotten av en sådan art att de också när
de upptäcks lätt leder till att det tar längre än
normalt att utreda saken före en eventuell rättegång.
Av de här orsakerna anser lagutskottet att reformen
av preskriptionstiderna för sexualbrott mot barn är
viktig och tillstyrker den därför. Utskottet ser
inga principiella hinder i det straffrättsliga systemet
för en sådan förlängning av preskriptionstiderna,
eftersom strafflagen redan nu innehåller särskilda
preskriptionstider som inte är beroende av maximistraffen
för brott. Modellen för beräkning av
preskriptionstiden utgår i sin tur från att man
vid sidan av den preskriptionstid som bygger på maximistraffet
för ett brott alltid tillämpar en särskild
preskriptionstid som löper ut när målsäganden
fyller 28 år. Utskottet anser att modellen fungerar.
Regeringen föreslår också att 8 kap.
i strafflagen kompletteras med en bestämmelse om att den
nu aktuella särskilda preskriptionstiden — precis
som bestämmelserna om preskription som förhindrar
utdömande av straff och om när utdömt
fängelsestraff förfaller — ska tillämpas
om brottet har begåtts den 1 januari 1999 eller senare.
Enligt motiveringen (s. 58/I) avser det retroaktiva ikraftträdandet
dels att främja att det straffrättsliga ansvaret
fullgörs, dels att understryka hur klandervärda
de brott som faller inom den nya särskilda preskriptionstidens
räckvidd är.
Straffen i strafflagen innebär ett ingrepp i den enskildes
grundläggande fri- och rättigheter. Därför
har man i lagen noggrant försökt ange gränserna
för att tillgripa straffen. I en rättsstat begränsas
tillämpningen av strafflagen av laglighetsprincipen, m.a.o.
kravet på att ett straff för ett brott alltid
ska grunda sig på en bestämmelse i lag. När
straffrättens allmänna läror sågs över kopplades
laglighetsprincipen direkt ihop med en bestämmelse om strafflagens
tillämplighet i tiden. Enligt berörda 3 kap. 2 § 1
mom. i strafflagen tillämpas på ett brott den
lag som gällde när brottet begicks. Enligt samma
paragrafs 2 mom. ska en ny lag som stiftats efter den tidpunkt då gärningen
begicks tillämpas om den leder till ett lindrigare slutresultat.
I propositionen framhålls (s. 50/II och s. 58/I)
att en retroaktiv tillämpning av den föreslagna
nya preskriptionstiden vore ett avsteg från 3 kap. 2 § 2
mom. i strafflagen, eftersom det i vissa fall skulle leda till ett
strängare slutresultat för svaranden än
den preskriptionslagstiftning som gällde vid gärningstidpunkten.
Lagutskottet menar att förbudet mot retroaktiv tillämpning
av strafflagen är en av grundbultarna i det straffrättsliga
systemet. En så pass central princip för en rättsstat
bör enligt utskottets mening inte åsidosättas
med argumentet att man särskilt vill understryka hur klandervärda vissa
gärningar är. Vidare anser utskottet att redan
den nu aktuella nya, särskilda preskriptionstiden tillräckligt
kraftigt uttrycker att sexualbrott mot barn är speciellt
klandervärda. Förslaget är inte motiverat
ens av praktiska skäl, eftersom utredningen och behandlingen
av mycket gamla fall ofta är förknippade med stora
bevissvårigheter som kan göra att t.ex. rättegången blir
en mycket tung upplevelse för offret.
De föreslagna bestämmelserna i propositionen
Propositionen kan i innehållsligt hänseende
karakteriseras som en mycket mångfacetterad helhet som
omfattar fyra huvudsakliga reformförslag. Det första
av dem gäller den redan omtalade särskilda preskriptionstiden
för vissa sexualbrott mot barn. Det andra större
blocket utgörs av bestämmelserna om preskribering
av brott som omfattas av internationella brottmålsdomstolens
jurisdiktion. Det tredje och fjärde blocket utgörs
i sin tur av de nya rekvisiten för missbruk av annan persons
identitetsbevis och bortförande av barn. Dessutom omfattar
propositionen en lång rad förslag av teknisk karaktär
som kommer sig av tidigare ändringar i strafflagen. De
klart viktigaste av dessa är de föreslagna ändringarna
i 8 kap. i strafflagen som ska träda i kraft samtidigt
med det nya 8 kap. som träder i kraft i början
av året.
Utskottet anser att det hade varit bättre att avskilja åtminstone
de lagtekniska reformer som ska träda i kraft den 1 januari
2006 till en särskild proposition. På grund av
att propositionen lämnades till riksdagen vid en mycket
sen tidpunkt har behandlingen i riksdagen måst anpassas
till dessa tekniska reformers ikraftträdande.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av strafflagen
8 kap. Om preskription
19 §. Vissa bestämmelsers tillämplighet
i tiden.
Med de argument som lagutskottet anför i den allmänna
motiveringen föreslår det att paragrafen stryks.
Därför måste också ingressen ändras.
16 kap. Om brott mot myndigheter
5 a §. Missbruk av annan persons identitetsbevis.
Den föreslagna paragrafen innehåller en ny kriminalisering
förenad med vite. Den föreskriver att den som
i syfte att vilseleda en enskild person lämnar en i rättsligt
hänseende betydelsefull uppgift genom att använda
en annan persons identitetsbevis, pass, körkort eller annat
sådant intyg som har utfärdats av en myndighet
ska dömas till böter. Vidare föreslås
allmän rätt att gripa den som misstänks
för ett sådant brott och att polisen får
företa kroppsvisitation av den gripne.
Av propositionens motivering (s. 17) framgår att bakgrunden
till förslaget är de fall av missbruk som uppdagats
på vissa turistorter under semestersäsongerna.
Visserligen framhålls det på annat håll
(s. 31/II) att det inte finns närmare data om
hur allmänt förfarandet är. Men regeringen
anser att det faktum att man använder en annans identitetsbevis
eller motsvarande handling som utfärdats av en myndighet
"kan anses som ett så klandervärt beteende att
det är motiverat att förena det med ett straffhot".
Före 1999 föreskrev 42 kap. 5 § i
strafflagen att den som för att vilseleda en enskild person använde
en annan persons pass, arbetsintyg eller annat liknande intyg skulle
bestraffas med böter. Men bestämmelsen upphävdes
eftersom den oärlighet som paragrafen ger uttryck för
i praktiken vanligen hänger samman med något annat brott.
Också när så inte är fallet — till
exempel när man försöker gå på restaurang
utan att ha nått den åldersgräns som
affärsidkaren föreskriver — ansågs
det inte nödvändigt med hot om straff för
sådant vilseledande (se RP 6/1997 rd).
Lagutskottet konstaterar att det föreslagna nya rekvisitet
i långa stycken liknar det som upphävts genom
reformen nyligen. Det handlar om att vilseleda en enskild person
genom att använda en annan persons identitetsbevis, pass, körkort
eller något liknande identitetsbevis. Villkoret för
straffbarhet är utöver detta bara att man i så fall
lämnar "en i rättsligt hänseende betydelsefull
uppgift". Men villkoret begränsar inte rekvisitets räckvidd
i nämndvärd grad. Det framgår nämligen
av propositionens motivering att det handlar om uppgifter genom
vilka gärningsmannen får till godo en tjänst,
får inträde till något ställe
eller får till godo någon annan prestation som
han eller hon inte är berättigad till på grund
av lagstiftning eller "bestämmelser som förpliktar
den enskilda person som är föremål för
vilseledandet". Av detta följer att det vore straffbart
bland annat att försöka kringgå vilken
som helst åldersgräns som en enskild näringsidkare
ställt genom att använda en annans identitetsbevis.
Kriminaliseringen omfattar också olika slag av lagfästa åldersgränser,
t.ex. för tillträde till filmföreställningar
och köp av fyrverkeripjäser. I motiveringen hänvisas
explicit till en sådan åldersgräns (s.
31/I).
Lagutskottet har tidigare (se LaUU 9/2004
rd) framhållit att det för det första
ska finnas en godtagbar grund för all strafflagstiftning.
För det andra måste det gå att visa att
det finns ett vägande samhälleligt behov som förutsätter
att ett nytt brottsrekvisit stiftas för att man ska nå ett
mål som bedöms vara godtagbart. För det
tredje ska bestämmelserna om kriminalisering ha en preventiv
verkan, dvs. det ska finnas motiverad anledning att anta att den
nya straffbestämmelsen åtminstone i viss utsträckning
har de effekter som eftersträvas. För det fjärde
ska brottsrekvisitet utifrån den straffrättsliga
legalitetsprincipen vara exakt och noggrant avgränsat.
Det föreslagna rekvisitet uppfylls redan enbart genom
att man använder en annans identitetsbevis utan att eftersträva
ekonomisk nytta med det — då det kunde bli aktuellt
med bedrägeri — eller att den andra personens
identitetsbevis på något sätt modifieras,
då det kunde bli fråga om förfalskning.
Lagutskottet anser inte att ett sådant beteende är
till den grad klandervårt att man behöver reagera
på det med hjälp av strafflagen. Det uppmärksammar
vidare att straffbestämmelsen i praktiken bara skulle rikta sig
mot minderåriga. Speciellt med hänsyn till detta
menar det att förslaget också strider mot proportionalitetsprincipen,
vilket dessutom understryks av att det nya rekvisitet är
förknippat med en allmän rätt att gripa
en person.
På det hela taget anser lagutskottet att det inte finns
adekvata grunder för den föreslagna nya kriminaliseringen.
Men det utesluter inte helt möjligheten att ingripa i det
slag av beteende som avses i bestämmelsen också med
straffrättsliga metoder, om regeringen längre
fram kommer med ett noga preciserat rekvisit som det utifrån
behöriga utredningar bevisligen finns ett tungt vägande
samhälleligt behov av och som också i övrigt
uppfyller de krav som utskottet i sin praxis brukar ställa
för nya straffbestämmelser.
Av dessa orsaker föreslår lagutskottet att
paragrafen stryks. Därför måste också ingressen ändras.
25 kap. Om brott mot friheten
9 a §. Åtgärdseftergift.
Enligt paragrafen får eftergift i fråga om åtal
eller straff ske vid bortförande av barn, om gärningsmannen
frivilligt återlämnat barnet, om barnets fördel
kräver det eller om det finns andra särskilda
skäl till det. Med de sistnämnda skälen
avses enligt propositionens motivering (s. 56/I) att det
"för gärningen kan finnas förståeliga
och acceptabla motiv för bortförande av barn".
Lagutskottet föreslår därför
att bestämmelsen tydliggörs så att åtgärdseftergift får
ske om en rättegång och straff kunde anses oskäliga
med hänsyn till de orsaker som lett fram till gärningen.
3. Lag om ändring av 1 kap. 1 § och 5 kap.
10 § i tvångsmedelslagen
Utskottet föreslår ovan att 16 kap. 5 a § i
strafflagen stryks i lagförslaget. Av detta följer
att också de föreslagna ändringarna i
tvångsmedelslagen i paragrafen måste förkastas.