Allmän motivering

Allmänt

Regeringen föreslår i sin proposition att strafflagen ska ändras. Genom ändringen genomförs det så kallade nätbrottsdirektivet (2013/40/EU). Direktivet ersätter det tidigare rambeslutet om nätbrott (2005/222/RIF), som har genomförts i Finland 2007 i samband med att Europarådskonventionen om it-relaterad brottslighet sattes i kraft. Syftet med direktivet är att ytterligare harmonisera de straffrättsliga bestämmelserna i medlemsstaternas lagstiftning och förbättra myndighetssamarbetet mellan medlemsstaterna för att effektivt bekämpa nätbrottsligheten.

Den finska strafflagstiftningen uppfyller redan nu i hög grad kraven i direktivet. Vissa nya kvalifikationsgrunder för grova gärningsformer för nätbrott bör emellertid införas i lagstiftningen. Även vissa maximistraff behöver höjas. Det föreslås dessutom nya straffbestämmelser för dataskadegörelse och identitetsstöld.

Enligt lagutskottet är det viktigt att lagstiftningen om nätbrott är heltäckande och aktuell, eftersom den omgivning där nätbrotten begås förändras snabbt. Nätbrottsligheten har också ökat starkt på senare tid. Utskottet anser att propositionen behövs och tillstyrker lagförslagen i den, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Höjningen av maximistraffen

Det föreslås att maximistraffen för kränkning av kommunikationshemlighet (38 kap. 3 § i strafflagen) och dataintrång (38 kap. 8 § i strafflagen) höjs från nuvarande ett år till två år i fängelse. Också för det nya brottet dataskadegörelse (35 kap. 3 a § i strafflagen) föreslås ett tvåårigt maximifängelsestraff. När det gäller kränkning av kommunikationshemlighet och dataintrång är det fråga om en fördubbling av maximistraffet, vilket innebär en betydande skärpning av straffnivån. Därmed blir det också möjligt att tillgripa tvångsmedel i större omfattning. Utskottet konstaterar att de höjda straffnivåerna grundar sig enbart på kraven enligt det direktiv som ska genomföras. Det är viktigt att man vid användningen av tvångsmedel fäster särskild vikt vid att proportionalitetsprincipen beaktas.

Enligt förslaget i propositionen ska också maximistraffen för grovt störande av post- och teletrafik (38 kap. 6 § i strafflagen) och grov systemstörning (38 kap. 7 b § i strafflagen) höjas från fyra till fem års fängelse. Också den skärpningen grundar sig på kraven i direktivet. Vidare föreslås ett maximistraff på fem års fängelse för det nya brottet grov dataskadegörelse (35 kap. 3 b § i strafflagen).

Ett maximistraff på fem år avviker från den etablerade regleringen i strafflagen. Det är därmed inte problemfritt med avseende på den proportionalitetsprincipen i den finländska strafflagen och inte heller med avseende på konsekvensen i strafflagens bestämmelser. Utskottet påpekade detta redan när direktivförslaget behandlades (LaUU 18/2010 rd och LaUU 4/2011 rd). Utskottet har på senare år gjort liknande ställningstaganden också i andra förslag till rättsakter inom den straffrättsliga EU-lagstiftningen (se exempelvis LaUU 10/2010 rd, LaUU 13/2009 rd). Femåriga maximimistraff ingår i regleringen på unionsnivån från förr, men vi har hållit fast vid maximistraff på sex år i det nationella genomförandet. Det har då hittills gällt brott som kan anses vara allvarligare än de nu aktuella nätbrotten (människohandel och grov spridning av barnpornografisk bild). Ett maximistraff på sex år kan därmed inte anses motiverat i det här sammanhanget. När inte heller ett maximistraff på fyra år uppfyller kraven enligt direktivet, måste det föreslagna maximistraffet på fem år godkännas i detta fall. Utskottet anser det vara viktigt att sådana negativa konsekvenser för straffrätten på det nationella planet i fortsättningen måste ägnas särskild uppmärksamhet vid förhandlingar om förslag till rättsakter.

Eftersom maximistraffet för dataintrång i enlighet med direktivet föreslås bli höjt till fängelse i två år, föreslås det i konsekvensens namn samtidigt att maximistraffet för grovt dataintrång höjs från nuvarande två till tre års fängelse. Detta innebär samtidigt att brottet i fortsättningen inte kan behandlas i endomarsammansättning. Enligt utskottet kan sådana följdverkningar inte vare sig med hänsyn till behandlingen av ärendet eller domstolsresurserna vara önskvärda, särskilt som det framgått av en utredning att de fall som hittills behandlats varit förhållandevis enkla och till sin karaktär jämförbara med till exempel grov förskingring och grovt bedrägeri. Utifrån det som konstaterats ovan föreslår utskottet att grovt dataintrång införs i den förteckning som tillsammans med exempelvis grov förskingring, grovt bedrägeri och grovt betalningsmedelsbedrägeri nämns i 2 kap. 6 § 1 mom. i rättegångsbalken som brott som får behandlas i endomarsammansättning. För att ändringen ska kunna genomföras föreslår utskottet nedan att ett nytt lagförslag godkänns. Om ett grovt dataintrång trots allt visar sig vara ett invecklat fall, kan det enligt gällande bestämmelser överföras till behandling i förstärkt sammansättning (2 kap. 7 § i rättegångsbalken).

Identitetsstöld

Propositionen föreslår att en ny straffbestämmelse om identitetsstöld ska fogas till strafflagen (38 kap. 9 b § i strafflagen). Som påföljd föreslås bötesstraff.

Direktivet ger medlemsstaterna förhållandevis stort handlingsutrymme i detta avseende, och regeringspropositionen behandlar ingående olika alternativ för att uppfylla direktivets krav (s. 25 och 26). Lagutskottet ställer sig bakom en självständig kriminalisering av identitetsstöld på det sätt som regeringen har föreslagit. Även om användningen av en annan persons identitet redan i stor utsträckning har kriminaliserats och det kan vara fråga om bland annat bedrägeri, förfalskning, personregisterbrott och registeranteckningsbrott liksom om ärekränkning och spridande av information som kränker privatlivet, har det i praktiken enligt inkommen utredning uppstått situationer där rekvisitet för en allvarligare gärning inte har uppfyllts men gärningsmannen hade kunnat dömas för identitetsstöld. Den föreslagna kriminaliseringen som kompletterar den gällande lagstiftningen kan därmed anses fylla ett nationellt behov. Det är särskilt positivt att den nya bestämmelsen klargör och förbättrar den rättsliga ställningen för den vars personuppgifter har missbrukats.

Om identitetsstölden sker i samband med något annat allvarligt brott, är det möjligt att i utredningen använda de tvångsmedel som är tillåtna i samband med brottet i fråga. Om det däremot enbart är fråga om utredning av en identitetsstöld får till exempel inte teleövervakning i enlighet med 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen () användas i utredningen, eftersom det inte är fråga om ett allvarligt brott. Ett allmänt kriterium för att teleövervakning ska få användas är att det strängaste föreskrivna straffet för brottet är fängelse i minst fyra år. När det gäller brott som har begåtts genom användning av en teleadress eller teleterminalutrustning är det allmänna kriteriet för teleövervakning ett maximistraff på minst två års fängelse. För tydlighets skull konstaterar lagutskottet att det i ljuset av grundlagsutskottets praxis inte är möjligt att ta med identitetsstöld bland de brott som motiverar teleövervakning, eftersom det är ett brott som är belagt med enbart bötesstraff (se GrUU 66/2010 rd). Eftersom det är fråga om ett brott som anses som ringa och som konstateras i relativt få fall, vore det inte heller vare sig proportionellt eller motiverat att höja straffskalan.

Enligt en utredning till utskottet finns det andra metoder och befogenheter att tillgå vid utredningen av identitetsstölder som förekommer som självständigt brott. Dessa är bland annat möjligheterna att utreda ett nätmeddelandes identifieringsuppgifter enligt 17 § i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (). Om gärningen har begåtts med användning av en teleadress eller teleterminalutrustning är det också möjligt att använda sig av teleövervakning med samtycke av den som innehar teleadressen eller teleterminalutrustningen, i enlighet med 10 kap. 7 § i tvångsmedelslagen. Om gärningen har begåtts med användning av fler än en teleterminalutrustning, måste samtycke inhämtas från flera parter. Bland alternativen ingår också polisens befogenheter enligt 4 kap. 3 § i polislagen () att få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning, om informationen behövs för ett polisuppdrag.

För att målsägandens rättigheter ska kunna tryggas på ett behörigt sätt är det enligt utskottet viktigt att myndigheterna har tillgång till tillräckliga metoder och befogenheter för att utreda identitetsstölder. Tillräckliga metoder och befogenheter är väsentliga också med avseende på det internationella samarbetet, eftersom nätbrotten ofta är gränsöverskridande kriminalitet. Även om det finns flera metoder och befogenheter att tillgå för utredning av identitetsstölder som förekommer som självständigt brott, hyser utskottet en viss oro för deras tillräcklighet. Därför anser utskottet att det är skäl att följa det fortsatta läget och om det visar sig finnas anledning till det bör åtgärder för att effektivisera bekämpningen och utredningen av sådana brott vidtas så snart som möjligt. Utskottet föreslår ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande).