Allmän motivering

Utskottet finner det behövligt och angeläget att det föreskrivs i en speciallag om personregister som behövs för verkställighet av straff och om behandling av personuppgifter i övrigt. Lagen kompletterar den allmänna lagen om behandling av personuppgifter, pesonuppgiftslagen (523/1999). I den föreslagna lagen ingår också bestämmelser om hemlighållande och utlämnande av uppgifter, som kompletterar lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Utskottet tillstyrker lagförslaget men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Patientregister

I fångvårdsväsendets patientregister föreslås betydande ändringar. Det föreslagna patientregistret avviker i väsentlig grad från hälsovårdsregistret i övrigt. Men i motiveringen tas inte upp hur de föreslagna bestämmelserna förhåller sig till vare sig lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), nedan patientlagen, andra författningar om journalhandlingar eller personuppgiftslagen. Av propositionen framgår inte heller vilket slag av förändringar förslaget innebär i de nuvarande journalhandlings- och patientregistren inom hälsovården vid fångvårdsväsendet.

Inom hälsovården vid fångvårdsväsendet tilllämpas patientlagen och bestämmelserna om journalhandlingar i lagens 12 §. En yrkesutbildad person och varje verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården skall göra upp och förvara journalhandlingar enligt vad som närmare föreskrivs genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.

Enligt 2 § 5 punkten i patientlagen är journalhandlingar handlingar eller tekniska dokument som används, uppgörs eller inkommer i samband med att en patient får vård eller vården ordnas och som innehåller uppgifter om patientens hälsotillstånd eller andra personliga uppgifter. I 11 § i personuppgiftslagen sägs att uppgifter av detta slag är känsliga och att behandlingen av dem i regel är förbjuden. Enligt 12 § 10 punkten i personuppgiftslagen får en verksamhetsenhet inom hälsovården eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården behandla uppgifter som de i denna verksamhet fått om den registrerades hälsotillstånd, sjukdom eller handikapp eller de vårdåtgärder som gäller honom eller andra uppgifter som är nödvändiga för vården av den registrerade.

I 13 § i patientlagen föreskrivs om hemlighållande och utlämnande av journalhandlingar. För att uppgifter skall få lämnas ut från en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvården måste på några undantagsfall när patientens samtycke inhämtas.

Journalhandlingarna bildar det slag av personregister som avses i personuppgiftslagen och som förs av en verksamhetsenhet eller en yrkesutbildad egenföretagare inom hälso- och sjukvården. Verksamhetsenheterna för hälso- och sjukvård anges i 2 § 4 punkten i patientlagen. Där uppräknas de verksamhetsenheter som nämns i förordningen om fångvårdsväsendet (134/1986) som upphävts i samband med reformen av förvaltningen av straffverkställighet. Bestämmelser om organisationen finns numera i 2 § i lagen om förvaltning av straffverkställighet (135/2001), där sjukhusenheter nämns. Om organisationen för hälsovården för fångar föreskrivs närmare i 29 § statsrådets förordning om förvaltningen av straffverkställighet (275/2001). Enligt paragrafens 2 mom. finns det vid fångvårdsväsendet en primärvårdsenhet för hälsovården för fångar, sinnessjukhuset för fångar samt sjukhusenheter i samband med straffanstalterna. Alla dessa har numera sitt eget patientregister.

I propositionen föreslås att hela systemet med register skall ändras så att det inte längre är hälsovårdsenheterna som för patientregister, utan att brottpåföljdsverket börjar upprätthålla ett riksomfattande hälso- och sjukvårdsregister för fångvårdsväsendet. Om registrets innehåll föreslås bli föreskrivet i 9 §. I registret skall ingå handlingar eller tekniska upptagningar som används, har upprättats eller inkommit när vården av en fånge eller en intagen i straffanstalt organiseras och genomförs och som innehåller personuppgifter som gäller personens hälsa eller andra personliga uppgifter som har samband med den. Registret kommer alltså att innehålla likadana uppgifter som journalhandlingarna enligt patientlagen.

I samband med reformen av förvaltningen av straffverkställighet har fängelsernas polikliniker slagits ihop till primärvårdsenheter inom fångvårdsväsendet. Därmed har fångvårdsväsendet fyra verksamhetsenheter för hälso- och sjukvård och var och en av dem har numera också sitt eget patientregister. I propositionen föreslås att brottspåföljdsverket skall vara den registeransvarige för hälsovårdsregistret, vilket betyder att uppgifter i en journalhandling utan patientens samtycke vore tillgängliga för hälsovårdsorganisationen inom hela fångvårdsväsendet oberoende av vilken verksamhetsenhet handlingarna har upprättats i.

Regeringen motiverar inte på något vis varför ett enda riksomfattande hälsovårdsregister skall inrättas inom organisationen för straffverkställighet. Under behandlingen i utskottet har det inte heller anförts tillräckligt goda motiv för denna ordning som avviker från patientregistren inom den allmänna hälso- och sjukvården. Därför menar utskottet att det inte finns någon orsak att inrätta ett riksomfattande hälsovårdsregister inom fångvårdsväsendet.

Utskottet påpekar att 4 punkten om verksamhetsenheter för hälso- och sjukvården i 2 § patientlagen vid lämpligt tillfälle bör ändras i överensstämmelse med gällande reglering av fångvårdsväsendets organisation.

Utlämnande av hälsouppgifter om en fånge

Enligt föreslagna 18 § kan en läkare som vårdar en fånge eller den som intagits i en straffanstalt, eller en sådan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som utsetts av läkaren, efter att ha samtalat med fången eller den intagna för att skydda hälsan och säkerheten för fången eller den som intagits i en straffanstalt eller andra personer, trots sekretessbestämmelserna informera straffanstaltens direktör om HIV-, hepatit B- eller C-infektion eller en sådan allmänfarlig smittsam sjukdom som avses i 4 § 2 mom. lagen om smittsamma sjukdomar (583/1986) hos fången eller den som intagits i en straffanstalt. Detta kan ske om det enligt bedömning av läkaren som vårdar fången eller den intagna finns en särskild fara för att sjukdomen skall spridas.

I 13 § i patientlagen föreskrivs att uppgifter i journalhandlingar i regel är sekretessbelagda. Dessutom föreskrivs om tystnadsplikt för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården i 17 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Konfidentialiteten i vårdförhållandet mellan hälsovårdspersonalen och patienten och den tystnadsplikt som skyddar förhållandet hör till de centrala principerna inom hälso- och sjukvården. Om detta har det givits internationella rekommendationer och anvisningar.

Den föreslagna bestämmelsen, som inskränker tystnadsplikten och urholkar konfidentialiteten i vårdförhållandet, motiveras med behovet att skydda fångens egen, andra fångars och personalens hälsa och säkerhet. De sakkunniga som utskottet har hört har kritiserat den föreslagna paragrafen på medicinska och juridiska grunder.

Det är ytterst viktigt att förebygga spridning av smittsamma sjukdomar, anser utskottet. Det har blivit allt aktuellare att skydda dem som vistas i fängelser mot smittsamma sjukdomar, för enligt fängelsernas hälsovårdsstatistik för 2001 hade ca en tredjedel av fångarna smittats av HIV-, hepatit B- eller hepatit C-infektion. I ett fängelse hade 52 procent av fångarna fått smitta. Det betyder att fångvårdsväsendet spelar en central roll i att diagnostisera, behandla och bekämpa spridningen av dessa smittsamma sjukdomar.

Fångarna har mycket aktivt deltagit i frivilliga test, där diagnosen på dessa sjukdomar kan ställas. Om konfidentialiteten urholkas kommer det att minska deras intresse att gå på test eller för att tala om för hälsovårdspersonalen att de bär på smitta, vilket också skulle försvåra behandlingen och eventuellt förebyggande åtgärder.

Den föreslagna bestämmelsen innebär ett avsteg från de allmänna sekretessbestämmelserna inom hälso- och sjukvården, som preciserar skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen. Utskottet har den uppfattningen att det inte är nödvändigt att urholka konfidentialiteten i vårdförhållandet och att inskränka tystnadsplikten på föreslaget vis, eftersom målet att skydda hälsan kan nås också på annat sätt. Därför finns det inget skäl att i hälsovården inom fångvårdsväsendet avvika från allmänna principer och bestämmelser om hemlighållande och utlämnande av patientuppgifter inom hälsovården.

Enligt erhållen utredning uppmanas personalen inom fångvårdsväsendet i sina verksamhetsföreskrifter för konfliktsituationer att ställa sig till varje fånge som om han eller hon vore smittobärare och att se till att skydda sig själv. Eftersom HIV- och hepatitinfektioner är rätt vanliga bland fångar och eftersom det inte är möjligt att ha vetskap om alla infektioner, är det säkraste sättet att undvika infektioner att följa verksamhetsföreskrifterna. Den föreslagna bestämmelsen kan invagga personalen i en omotiverad känsla av säkerhet, som kan leda till minskad benägenhet att iaktta lämpliga förfaringssätt.

Personalen måste också få nödvändiga uppgifter för att kunna skydda sig. Den bestämmelse som utskottet föreslår längre fram hindrar inte att uppgifter av detta slag lämnas ut, eftersom detaljuppgifter om sjukdomar inte är nödvändiga med tanke på skyddet, i motsats t.ex. till uppgifter om hur sjukdomen sprids, hur det går att undvika smitta eller detaljerade anvisningar hur man kan skydda sig.