Allmän motivering
Allmänt
Regeringen föreslår en rad ändringar
i lagen om försäkringsdomstolen. Syftet är
att göra behandlingen av ärenden snabbare och
mera flexibel och öka öppenheten i verksamheten.
Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande
synpunkter och ändringsförslag.
Bestämmelserna om försäkringsdomstolens sammansättning
Regeringen föreslår att försäkringsdomstolens sammansättning
för avgörande görs lättare.
Det ska bli möjligt att i de fall som avses i lagen tilllämpa
en endomarsammansättning och en sammansättning
med en domare och en läkarledamot (10 a och b §).
Lagutskottet konstaterar att en lättare sammansättning
för avgörande gör det möjligt
att effektivisera försäkringsdomstolens arbete,
eftersom domstolens resurser därigenom kan utnyttjas mer ändamålsenligt. Å andra
sidan är försäkringsdomstolen högsta
instans i de flesta fall som den behandlar. De föreslagna
lättare sammansättningarna lämpar sig
i princip dåligt för denna ställning.
Utskottet ser det som viktigt att de lättare sammansättningarna
får tillämpas endast efter moget övervägande
och med beaktande av rättsskyddsaspekterna.
Regeringen har i propositionen försökt beakta
dessa aspekter genom att uttömmande ange vilka ärenden
som kan behandlas i en endomarsammansättning. Avsikten är
också att ärenden som kräver rättslig
prövning inte ska behandlas i en endomarsammansättning.
Om ett ärende kräver rättslig prövning
ska det avgöras i förstärkt sammansättning.
Sammansättningar med två ledamöter är
i sin tur begränsade till vissa ärenden som gäller överklagande
av ett beslut som Folkpensionsanstalten fattat i första
instans. Denna sammansättning kan alltså inte
tillämpas generellt. De föreslagna bestämmelserna
fastslår också att ett ärende ska överföras
till behandling i förstärkt sammanträde,
om ledamöterna inte är eniga om avgörandet.
På grundval av dessa omständigheter har utskottet
ingenting att anmärka på de föreslagna
bestämmelserna.
Möjlighet att utan något formellt sammanträde
avgöra ärenden i vilka det råder enighet
I 10 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen föreskrivs
om avgörande av ärenden i sammanträde.
Regeringen föreslår ett nytt 2 mom. till paragrafen.
Det ger möjlighet att avgöra ärenden utan
något formellt sammanträde. Enligt propositionsmotiven
(s. 31) är avsikten att förbättra flexibiliteten
i behandlingen av ärendena. Av motiven framgår
att försäkringsdomstolen tilllämpat en
praxis där det i rättskipningsärenden som
ska avgöras i en sammansättning med tre ledamöter
inte ordnas något ordinarie sammanträde utan ärendena
avgörs på basis av ledamöternas skriftliga
ställningstagande eller så att de som deltagit
i behandlingen av ärendet håller ett diskussionsmöte
som påminner om ett sammanträde. Reformen gör
det möjligt att fortsätta med denna praxis och
utvidga den till rättskipningsärenden som ska
avgöras i en sammansättning med fem ledamöter.
När det gäller rättskipningsärenden
som ska avgöras i en sammansättning med fem ledamöter är
avsikten enligt propositionen att de som utgångspunkt ska
avgöras vid ett sammanträde där ledamöterna är
samtidigt närvarande, men förslaget gör
det möjligt att minska de problem som sammanhänger
med formella sammanträden. Problem kan uppstå till exempel
då ledamöterna byts ut i behandlingens slutskede
och behandlingen fördröjs.
Lagutskottet begärde utlåtande av grundlagsutskottet
om hur förslaget bör bedömas med avseende
på artikel 6.1 i Europakonventionen och 21 § i
grundlagen.
Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande (GrUU
53/2014 rd) uppmärksamhet vid att fullföljdsdomstolarna
av hävd avgjort ärenden i kollegier där
de som deltar i avgörandet är närvarande
samtidigt. Det är karakteristiskt också för rättegången
att ett ärende behandlas inbördes och opartiskt
vid domstolens sammanträde. Att domstolen kan avgöra ärenden
utan att det hålls ett sammanträde i det fall
att ledamöterna har varit eniga i ärendet, kan
enligt grundlagsutskottet medföra tryck på enskilda
ledamöter att gå in för ett enhälligt
avgörande och avstå från att kräva att
ett sammanträde sammankallas. Förfarandet kan
därför äventyra domstolens oavhängighet och
ha skadliga konsekvenser för rättsskyddet. Å andra
sidan ansåg grundlagsutskottet att domstolsavgöranden
utan sammanträde skulle påskynda behandlingen
av ärenden och ge möjlighet att rikta in de begränsade
resurserna på krävande fall i stället
för rutinärenden.
Vidare fäste grundlagsutskottet uppmärksamhet
vid att propositionsmotiven är knappa och anknyter till
att snabba upp handläggningen och till att ledamöter
med uppgiften som bisyssla inte hinner sköta domaruppdraget
på grund av andra uppdrag (RP s. 14—15 och 34—35).
Enligt grundlagsutskottet bör lagutskottet grundligt överväga
om det finns tungt vägande skäl för lagstiftningen.
Om sådana inte finns bör det föreslagna
10 § 2 mom. strykas. Grundlagsutskottet ansåg
att regleringen måste ändras även om lagutskottet
anser att det finns tungt vägande skäl för
det föreslagna nya förfarandet, eftersom propositionen
inte innehåller bestämmelser om hur en dom enligt
det nya förfarandet rent praktiskt ska utarbetas och godkännas.
Enligt grundlagsutskottet måste lagförslagets
10 § 2 mom. ses över för att lagförslaget
ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.
Att domstolarna är kollegiala och avgör ärendena
i ett sammanträde där samtliga ledamöter är närvarande
tillåter enligt lagutskottet inbördes förhandlingar
mellan domarna och en bred bedömning av ärendena,
vilket är av betydelse för parternas rättsskydd.
Detta förfarande höjer också domstolarnas
status och stärker förtroendet för domstolarna
och utövandet av dömande makt. Att slopa förfarandet
med sammanträden innebär en stor förändring
för domstolarna och förslaget är därför
principiellt betydelsefullt.
Lagutskottet begärde av justitieministeriet och försäkringsdomstolen
in tilläggsutredningar om hur länge försäkringsdomstolen
tillämpat praxis att avgöra ärenden i
en sammansättning med tre ledamöter utan att något
sammanträde ordnas. Utskottet begärde också uppgift
om hur stor del av de ifrågavarande ärendena som
hittills omfattats av detta förfarande och hur den föreslagna ändringen
påverkar antalet. Vidare efterlyste utskottet en bedömning
av vilka konsekvenser en strykning av förslaget skulle
ha för försäkringsdomstolen.
Enligt en tilläggsutredning till utskottet har praxis
att inte ordna något formellt sammanträde i ärenden
som ska avgöras i en sammansättning med tre ledamöter
tillämpats av förvaltningsdomstolen ända
sedan början av 1980-talet, dvs. i decennier. I praktiken
har det gått till så att när ordföranden
konstaterat att alla ledamöter i domstolens sammansättning
vid avgörande har varit eniga om avgörandet och
motiveringen, upprättas det ett protokoll och avgörandet
skickas till den som sökt ändring efter drygt två veckor.
De ledamöter som satt sig in i ärendet antecknas
ha deltagit i avgörandet. Av de cirka 3 000 ärenden
som avgjordes i en sammansättning med tre ledamöter
2014 behandlades cirka 75 procent, dvs. cirka 2 250 ärenden,
utan något formellt sammanträde.
Av justitieministeriets och försäkringsdomstolens
tilläggsutredning framgår också att cirka 3
800 ärenden behandlades i en sammansättning med
fem ledamöter 2014. Ledamöterna var eniga i cirka
75 procent av fallen. Om förslaget godkänns kommer
slopandet av ett formellt sammanträde att gälla
cirka 2 800 ärenden som ska avgöras i en sammansättning
med fem ledamöter. Enligt utredningen skulle detta innebära
avsevärda resursinbesparingar och leda till snabbare behandling
av ärenden i vilka ledamöterna är eniga.
Det skulle dessutom stärka de ändringssökandes
rättsskydd, eftersom man i avgörandet antecknar
namnen på de ledamöter som de facto satt sig in
i ärendet. För närvarande antecknas namnen
på de ledamöter som deltagit i det formella sammanträdet, även
om andra ledamöter satt sig in i ärendet vid ett
skriftligt förfarande.
Godkänns inte förslaget om möjlighet
att avgöra ett ärende utan något formellt
sammanträde skulle det enligt justitieministeriets och
försäkringsdomstolens tilläggsutredning
innebära avsevärda problem i fråga om
sammanträdesarrangemangen samtidigt som behandlingstiderna för ärenden
som ska avgöras i en sammansättning med tre ledamöter
skulle förlängas med 2—3 veckor. Om det
föreslagna förfarandet inte kan utsträckas
till ärenden som ska behandlas av fem ledamöter
går domstolen miste om möjligheten att förkorta
behandlingen av dessa ärenden med 2—4 veckor.
I genomsnitt skulle behandlingstiderna förlängas
med cirka 1—2 månader utöver nuvarande
13 månader. Om förslaget inte genomförs
men man ändå vill hålla behandlingstiderna
oförändrade, måste mer rättskipningspersonal
och läkarledamöter anställas, vilket
sammanlagt skulle ge årliga kostnader på ungefär 170
000—220 000 euro, utöver de årliga kostnader
på cirka 270 000 euro som den i propositionen föreslagna ökade
användningen av sakkunnigutlåtanden av läkare
orsakar.
Lagutskottet konstaterar utifrån de inkomna utredningarna
att försäkringsdomstolen i praktiken har avstått
från att ordna formella sammanträden i ärenden
som ska avgöras i sammansättningar med tre ledamöter
och som det råder enighet om. Eftersom cirka 75 procent
av dessa ärenden avgörs utan att något
formellt sammanträde ordnas, är detta förfarande
den huvudsakliga formen för avgörande. Regeringens
förslag betyder i praktiken att förfarandet utsträcks
också till ärenden som ska avgöras i
en sammansättning med fem ledamöter. Också i
dessa fall är ledamöterna eniga i cirka 75 procent
av ärendena, vilket konstaterades ovan, så i praktiken
kan flertalet av dessa ärenden avgöras utan att
något formellt sammanträde ordnas, även
om propositionen å andra sidan framhåller att
avsikten är att bibehålla principen att ärendena
ska avgöras i sammanträde. Lagutskottet menar
att detta förfarande och att det utnyttjas i så stor
omfattning inte är problemfritt med tanke på att
det är frågan om en domstol, inte om ett ämbetsverk.
I de flesta fall som försäkringsdomstolen behandlar är
den dessutom högsta instans. Därför måste man
kunna ställa höga krav på dess verksamhet och
avgöranden. Den praxis som ange ovan tilllämpas
inte heller enbart i enkla ärenden, utan de ärenden
där ledamöterna är eniga kan också vara krävande
och innehålla såväl gillande som förkastande
avgöranden. Den främsta orsaken till att man inte
håller formella sammanträden är enligt
uppgift att ledamöter med uppgiften som bisyssla har svårt
att delta i dem. Lagutskottet menar att man borde försöka
beakta detta på andra sätt, till exempel genom
processledning och utveckling av försäkringsdomstolens
rutiner.
Praxis att avstå från att ordna formella sammanträden
vilar på en bräcklig juridisk grund. Nu är
det fråga om att i lagstiftningen erkänna denna
praxis, vilket är bakvänt. Problematiskt är också att
erkännandet genom lag skulle göras i ett läge
där en länge tillämpad praxis blivit
en så etablerad del av försäkringsdomstolens
verksamhet att det skulle orsaka stora problem och kostnader att
avstå från den. Lagutskottet är inte tillfreds
med detta och ser det som oacceptabelt att riksdagen försätts
i en dylik situation.
För att få en helhetsbild och se vilka alternativ
som finns begärde utskottet också en utredning
av vilka konsekvenserna skulle bli om man helt avstår från
att utnyttja läkarledamöter i försäkringsdomstolens
sammansättningar och i stället övergår
till ett system med sakkunnigläkare. De årliga
kostnaderna för ett system med sakkunnigläkare
skulle enligt den inkomna utredningen likväl bli höga;
upp till cirka 2 000 000 euro dyrare än
det nuvarande systemet.
Efter en samlad bedömning anser lagutskottet att det
i nuläget inte är något rationellt alternativ att
avstå från praxisen att avgöra ärenden
utan sammanträde. Det vore till skada om de också i dag
långa behandlingstiderna vid försäkringsdomstolen
skulle bli ännu längre. Likaså är
ekonomiska tilläggskostnader problematiska i ett läge
där utsikterna för de offentliga finanserna försvagats
betydligt och även justitieförvaltningen måste
effektiviseras. Det kan anses positivt att praxis enligt inkommen
utredning besparat försäkringsdomstolen arbete
och inte lett till rättsskyddsproblem.
I ljuset av det som sagts ovan har lagutskottet beslutat godkänna
att nuvarande praxis erkänns i lag. Utifrån grundlagsutskottets
utlåtande är det dock skäl att föreskriva
mer detaljerat om möjligheten att avgöra ärenden
utan formellt sammanträde. Utskottet går närmare
in på detta i detaljmotiven nedan. Vidare understryker
utskottet att huvudregeln i fortsättningen måste
vara att ärenden ska avgöras i sammanträde
på det sätt som avses i propositionen. Det är
också viktigt att varje ledamot som deltar i ett avgörande
i skriftligt förfarande självständigt
sätter sig in i ärendet och i beslutsutkastet
och motiveringarna till det. En enskild ledamot ska också ha
rätt att föra ett ärende till behandling
i sammanträde utan att behöva motivera detta på något
sätt. Vidare konstaterar utskottet för tydlighetens
skull att det faktum att praxis godkänns i det föreliggande
fallet inte ger anledning till några allmänna
slutledningar om dess godtagbarhet.
Att genom lag göra det möjligt att i ärenden där
ledamöterna är eniga fatta avgörandet
utan att ordna något formellt sammanträde är
en lösning av avsevärd betydelse. Utskottet ser
det därför som viktigt att följa hur
förfarandet fungerar och vilka konsekvenser det har. Dessutom förutsätter
utskottet att det före utgången av 2018 får
en utredning om i vilka sammansättningar och i hur stor
andel av de olika sammansättningarna det aktuella förfarandet
har tillämpats, hur det har fungerat och vilka konsekvenser
det haft för försäkringsdomstolens verksamhet
och parternas ställning och rättsskydd. Utskottet
föreslår ett uttalande i frågan (Utskottets förslag
till uttalande 1).
Läkarledamöter, suppleanter för
läkarledamöter och överläkaren
I propositionen föreslås att benämningen
suppleant för läkarledamot ändras till
sakkunnigläkare och att sakkunnigläkarnas ställning
preciseras så att de enbart ska verka som sakkunniga. Det
föreslås även att förfarandet
vid utnämning av läkarledamöter och deras
suppleanter ändras. Samtidigt föreslås
att ett förfarande med redogörelse för
bindningar ska införas i samband med utnämning
av läkarledamöter med uppgiften som bisyssla och
deras suppleanter samt andra ledamöter med uppgiften som
bisyssla. Det föreslås även att en ordinarie överläkartjänst
inrättas vid försäkringsdomstolen.
Lagutskottet ser i princip positivt på dessa ändringar.
Försäkringsdomstolens förfarande för medicinsk
bedömning har ofta utsatts för kritik. Det är
därför viktigt att utveckla förfarandet. Den
föreslagna ändringen av ställningen för suppleanterna
för läkarledamöter innebär att
de blir sakkunnigläkare som står utanför
beslutssammansättningarna och av vilka domstolen vid behov
kan begära sakkunnigutlåtanden som parterna har
rätt till. Det gör förfarandet mer transparent
och bidrar till att höja förtroendet för
försäkringsdomstolens medicinska bedömningar. Utskottet
stöder också målsättningen att
utöka antalet sakkunnigutlåtanden som parterna
har rätt att ta del av.
Vid förordnande av läkarledamöter
och suppleanter lägger social- och hälsovårdsministeriet
i nuläget fram ett förslag för justitieministeriet. Utskottet
understöder helhjärtat övergången
till öppen ansökan och till att försäkringsdomstolen lägger
fram ett förslag till justitieministeriet, liksom även
att de som föreslås bli förordnande till läkarledamöter
och sakkunnigläkare ska redogöra för
sina bindningar.
Försäkringsdomstolen har för närvarande
nio tjänster som läkarledamot med uppgiften som bisyssla.
Enligt gällande lagstiftning kan försäkringsdomstolens överdomare
utnämna en av dem till försäkringsdomstolens överläkare.
Regeringen föreslår nu att överläkaren
ska ha uppgiften som huvudsyssla. Vid sidan av uppgiften som läkarledamot
ska överläkaren bland annat övervaka
de andra läkarledamöternas verksamhet och arbetsmängd,
följa högsta domstolens beslutspraxis och se till
att läkarledamöternas beslutspraxis är
enhetlig. Enligt utredning till utskottet är avsikten att överläkaren
ska ha samma ställning som en avdelningschef vid försäkringsdomstolen.
Lagutskottet har nyligen godkänt ett betänkande
om en proposition där regeringen föreslår ändringar
i ställningen för mellanledningen och avdelningscheferna
vid hovrätterna och försäkringsdomstolen
(2 och 9 § i lagen om försäkringsdomstolen,
se LaUB 28/2014 rd — RP 224/2015
rd). Enligt ett sakkunnigutlåtande om de konstitutionella
aspekterna som utskottet fick om den propositionen är avdelningschefens
uppdrag inte problematiskt med hänsyn till grundlagens
3 § om den dömande maktens oberoende eller 21 § om
rättvis rättegång. Av betydelse är
att övervakningsuppgiften inte ger avdelningschefen rätt
att ingripa i ett enskilt beslut som inbegriper utövande
av dömande makt. I sin roll som övervakare kan
avdelningschefen inte heller själv utöva dömande
makt, och övervakningen innefattar inte heller annars någon
rättskipningsbefogenhet. Lagutskottet konstaterar att dessa omständigheter är
av betydelse också i fråga om överläkaren.
Det måste stå klart att varje ledamot i en beslutssammansättning,
också läkarledamöterna, avgör ärendet
självständigt under domaransvar. Överläkaren
har ingen rätt att påverka i den frågan.
Eftersom avsikten är att överläkaren
ska ha samma ställning som en avdelningschef är
det befogat att detta beaktas bättre i bestämmelsen
om överläkaren (2 § i lagförslaget).
Utskottet föreslår därför att
bestämmelsen ändras.
Förordnandet av ledamöter med uppgiften som
bisyssla vilka är förtrogna med arbetsförhållanden,
företagsverksamhet eller militärskadeärenden
Enligt 5, 11 och 12 § i lagen om försäkringsdomstolen är
grunden för att utnämna andra ledamöter
med uppgiften som bisyssla jämte suppleanter förslag
av olika arbetsmarknadsorganisationer i frågor som gäller
förvärvs- och företagarpensioner, arbetslöshetsförmåner
och ärenden som hänför sig till lagstiftningen
om olycksfallsförsäkringar samt förslag
av ersättningstagarnas mest representativa centralorganisationer
och försvarsministeriet i frågor som gäller
militärskador. I propositionen föreslås
närmast tekniska ändringar i 5 § 2 och
3 mom. och ett nytt 4 mom. med bestämmelser om redogörelse
för bindningar. Dessutom föreslås att
11 § ändras delvis, men däremot inte
12 §.
Lagutskottet begärde ett utlåtande av grundlagsutskottet
om hur bestämmelserna i 5, 11 och 12 § ska bedömas
med avseende på 102, 124 och 125 § i grundlagen
till den del de föreskriver om förfarandet för
att utnämna ledamöter i försäkringsdomstolen
på förslag av andra än myndigheter.
Grundlagsutskottet menar att den föreslagna regleringen
inte är problematisk med avseende på 102 § i
grundlagen eftersom den förutsätter att utnämningen
regleras genom lag och 5 och 11 § i förslaget är
sådana bestämmelser på lagnivå. Enligt
grundlagsutskottet kan organisationernas delaktighet i utnämningsförfarandet
inte betraktas som sådan betydande utövning av
offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen, eftersom den
slutgiltiga beslutanderätten i ärendet finns hos
justitieministeriet och statsrådet. Uppdraget måste
dock betraktas som en sådan offentlig förvaltningsuppgift
som avses i 124 § i grundlagen med beaktande av att det
alltid krävs att organisationerna lägger fram
ett förslag och att detta i praktiken binder justitieministeriet
och i synnerhet i beaktande av grundlagens bestämmelser
om utnämning av domare. Av det följer i sin tur
att de allmänna kriterierna för att överföra
offentliga förvaltningsuppgifter på andra än
myndigheter måste uppfyllas (kravet på ändamålsenlighet,
kravet på bestämmelser i lag, förbudet
mot att äventyra de grundläggande rättigheterna
och god förvaltning och förbudet mot att utöva
betydande offentlig makt). Grundlagsutskottet anser att det vore
motiverat att ge justitieministeriet mer beslutanderätt
på så sätt att organisationerna ska föreslå fler än
två kandidater. Ministeriet ska också kunna begära
ett nytt förslag om det anser att kandidaterna inte uppfyller
de allmänna kriterierna för tjänsteutnämning.
Dessutom förutsätter kraven på rättssäkerhet
och god förvaltning att de allmänna förvaltningslagarna
tillämpas på ärendebehandlingen och att ärendena behandlas
under tjänsteansvar. Det är därför
skäl att komplettera bestämmelserna så att
organisationernas uppställning av kandidater till domare med
uppgiften som bisyssla omfattas av bestämmelserna om straffrättsligt
tjänsteansvar. Det är också motiverat
att föreskriva i lagen om de kriterier som garanterar att
de kandidater som väljs har tillräcklig sakkunskap
för domaruppgiften. Dessutom finner grundlagsutskottet
det klart att den som framställer förslaget ska
följa de allmänna utnämningsgrunderna
enligt 125 § 2 mom. i grundlagen.
Lagutskottet menar att man allmänt taget kan se det
som viktigt att försäkringsdomstolens beslutssammansättning
har högklassig sakkunskap i fråga om arbetslivet
och arbetsmarknaden samt förhållandena i näringslivet,
eftersom försäkringsdomstolen behandlar arbetsolycksfall, invalidpensioner,
arbetslöshetsersättningar och militärskadeärenden.
Enligt utredning från justitieministeriet erhålls
den bästa sakkunskapen i dessa frågor för
närvarande uttryckligen genom det gällande utnämningsförfarandet,
dvs. genom att branschens organisationer lägger fram förslag.
Lagutskottet konstaterar dock att man till exempel vid förordnandet
av sakkunniga vid marknadsdomstolen har gått över
till ett öppet ansökningsförfarande.
I propositionen föreslås det att detta system
ska införas också i fråga om läkarledamöter
vid försäkringsdomstolen. Lagutskottet anser att
förslaget att andra sakkunnigledamöter vid försäkringsdomstolen
ska utses efter förslag från intressentgrupperna
strider mot den allt vanligare linjen att utnämningsförfarandet
ska vara öppet. Det är därför
inte ägnat att höja förtroendet för
försäkringsdomstolen och för opartiskheten
hos ledamöter med uppgiften som bisyssla. Utskottet menar
därför att regeringen bör undersöka
och bedöma möjligheterna att gå över
till ett öppnare utnämningsförfarande också för
andra sakkunniga vid försäkringsdomstolen. I samband
med det bör regeringen överväga om behörighetskraven
för dessa sakkunniga ska fastställas i lag. Det
har inte varit möjligt att göra denna typ av ändringar
vid riksdagsbehandlingen av den föreliggande propositionen, utan ändringarna
kräver en omsorgsfull grundläggande beredning.
Utskottet föreslår ett uttalande i frågan (Utskottets
förslag till uttalande 2).
Det finns i vilket fall orsak att se över det nuvarande
utnämningsförfarandet utifrån grundlagsutskottets
utlåtande. Ändringarna behandlas utförligare
i detaljmotiven.
Ikraftträdandet
Lagen avses enligt propositionen träda i kraft cirka
tre månader efter att den antagits och blivit stadfäst.
Den nu aktuella lagen om ändring av lagen om försäkringsdomstolen
har samordnats med de ändringar (utskottet går
in närmare på dem nedan) av samma lag som föreslås
i regeringens proposition RP 224/2014 rd och
som träder i kraft tidigast i september 2015. Därför
kan också den nu aktuella lagen träda i kraft
tidigast vid den tidpunkten.
Detaljmotivering
Lagen om ändring av lagen om försäkringsdomstolen
2 §. Ledamöter.
I 1 mom. föreskrivs om försäkringsdomstolens
lagfarna ledamöter. Lagutskottet godkände den
26 februari 2015 ett betänkande (LaUB 28/2014
rd) om regeringens proposition med förslag till
lag om registret över domares bindningar och bisysslor
samt vissa lagar som har samband med den. I den propositionen föreslogs ändringar
i 2 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen,
och lagutskottet har föreslagit att ändringarna
godkänns enligt propositionen. Det nu föreliggande
förslaget rörande 2 § 1 mom. måste
därför samordnas med de ändringarna.
Därmed måste också ingressen ändras.
I 2 mom. föreskrivs om försäkringsdomstolens överläkare
och dennes uppgifter. Utskottet hänvisar till det som sägs
i den allmänna motiveringen och föreslår
att momentets ordalydelse ändras så att den bättre
beaktar bestämmelsen i 9 § i lagen om försäkringsdomstolen
om avdelningschefer vid försäkringsdomstolen,
eftersom avsikten är att överläkaren
ska ha samma ställning som en avdelningschef. Samtidigt
fäster utskottet uppmärksamhet vid att ordningen
mellan momenten i paragrafen inte är konsekvent. I 2 mom.
föreskrivs om överläkaren, i 3 mom. om ledamöter
med uppgiften som bisyssla och i 4 mom. om överdomaren.
Därför föreslår utskottet att
4 mom. om överdomaren flyttas och blir 2 mom. Det innebär
att 2 mom. enligt propositionen blir 3 mom. och 3 mom. blir 4 mom.
4 §. Behörighet för och förordnande
av läkarledamöter och sakkunnigläkare.
Regeringen föreslår ett nytt 4 mom. enligt
vilket läkarledamöter och sakkunnigläkare
ska lämna en sådan redogörelse för
sina bindningar som avses i 14 § i lagen om utnämning
av domare. Lagutskottet godkände nyligen ett betänkande
(LaUB 28/2014 rd) om regeringens proposition
med förslag till lag om registret över domares
bindningar och bisysslor samt vissa lagar som har samband med den.
I den propositionen föreslogs att ett nytt 4 mom. om en
motsvarande skyldighet fogas till 4 §. Lagutskottet föreslog
att det föreslagna momentet godkänns utan ändringar.
Det nu föreliggande förslaget rörande
4 mom. måste därför samordnas med den ändringen.
Också lagens ingress behöver ändras.
5 §. Förordnande av andra ledamöter
med uppgiften som bisyssla.
I 2 mom. föreskrivs om förslag rörande
förordnande av ledamöter med uppgiften som bisyssla
och suppleanter för dem. Utskottet hänvisar till
det som sägs i den allmänna motiveringen och föreslår
att det som momentets andra mening tas in en bestämmelse
om att aktörerna hos de organisationer som ska lägga fram
förslag till kandidater ska omfattas av bestämmelserna
om straffrättsligt tjänsteansvar. Utskottet föreslår
dessutom att antalet kandidater preciseras.
Av grundlagsutskottets utlåtande framgår att för
utnämning av domare — också de nu aktuella
domarna med uppgiften som bisyssla — gäller de
allmänna grunderna för tjänsteutnämning enligt
125 § i grundlagen, dvs. skicklighet, förmåga
och beprövad medborgerlig dygd. Lagutskottet föreslår
att det till paragrafens 3 mom. fogas en bestämmelse
om att justitieministeriet kan begära ett nytt förslag,
om en kandidat inte uppfyller de allmänna grunderna för
tjänsteutnämning.
Regeringen föreslår ett nytt 4 mom. enligt
vilket andra ledamöter med uppgiften som bisyssla ska lämna
en sådan redogörelse för sina bindningar
som avses i 14 § i lagen om utnämning av domare.
Lagutskottet godkände nyligen ett betänkande (LaUB
28/2014 rd) om regeringens proposition med förslag
till lag om registret över domares bindningar och bisysslor
samt vissa lagar som har samband med den. I den propositionen föreslogs
att ett nytt 4 mom. om en motsvarande skyldighet fogas till 5 §.
Lagutskottet föreslog att det föreslagna momentet
godkänns utan ändringar. Det nu föreliggande
förslaget rörande 4 mom. måste därför
samordnas med den ändringen. Också ingressen måste ändras.
10 §. Försäkringsdomstolens sammansättning vid
avgörande samt sammanträde.
I 1 mom. föreskrivs om försäkringsdomstolens
sammansättning vid avgörande. Lagutskottet godkände
den 26 februari 2015 ett betänkande (LaUB 28/2014 rd)
om regeringens proposition med förslag till lag om registret över
domares bindningar och bisysslor samt vissa lagar som har samband
med den. I den propositionen föreslogs ändringar
i 10 § 1 mom. i lagen om försäkringsdomstolen,
och lagutskottet har i sitt betänkande föreslagit
att ändringarna godkänns enligt propositionen.
Det nu föreliggande förslaget rörande
10 § 1 mom. måste därför samordnas
med de ändringarna. Därför måste
också ingressen ändras.
I 2 mom. föreskrivs om möjligheten
att avgöra ett ärende utan att det ordnas något
sammanträde, i det fall att domarna är eniga om
avgörandet. Lagutskottet hänvisar till den allmänna
motiveringen ovan och föreslår att momentet kompletteras
på det sätt grundlagsutskottet förutsätter,
dvs. att alla ledamöter i beslutssammansättningen
ska anteckna att de godkänner beslutsutkastet och motiveringen
till det. Dessutom ser utskottet det som viktigt att det av bestämmelsen
framgår vem som ska konstatera att enighet råder
och hur detta avgörs. Utskottet föreslår därför
att det till bestämmelsen fogas en mening där
det sägs att ordföranden i den sammansättning
som avgör ärendet genom anteckning ska fastställa
att ärendet ska avgöras antingen i sammanträde
eller, om enighet råder, utan sammanträde.
10 a §. Domförhet med en
ledamot.
10 b §. Domförhet med två ledamöter.
I föreslagna 10 a § 2 mom. föreskrivs
om sammansättningar med en domare och i 10 b § 2
mom. om sammansättningar med två domare.
I momenten måste man beakta de ändringar i bestämmelserna
om mellanledningen vid försäkringsdomstolen som
föreslås i regeringens proposition med förslag
till lag om registret över domares bindningar och bisysslor
samt vissa lagar som har samband med den (RP 224/2014
rd). Lagutskottet godkände den 26 februari 2015
ett betänkande om propositionen (LaUB 28/2014
rd).
11 §. Ledamöter förtrogna med arbetsförhållanden
eller företagsverksamhet.
I paragrafen föreskrivs om det förslag som
ska framställas om förordnande av en ledamot som är
förtrogen med arbetsförhållanden eller
företagsverksamhet. I propositionen föreslås
det att det till 1 mom. fogas en ny 6 punkt, enligt vilken
den ena av ledamöterna i ärenden som gäller
olycksfall i militärtjänst ska förordnas
på förslag av försvarsministeriet och
den andra på förslag av de mest representativa
arbetstagarorganisationerna. Samtidigt föreslås
att omnämnandet av olycksfall i militärtjänst
stryks i 1 mom. 1 b punkten. Ändringen innebär
att arbetsgivarsidans ledamot med uppgiften som bisyssla i fortsättningen
utnämns på förslag av försvarsministeriet
och inte som i dag av de mest representativa arbetsgivarorganisationerna.
Syftet är att stärka beslutssammansättningens
sakkunskap om militära tjänstgöringsförhållanden.
Lagutskottet menar att ändringen är motiverad
men anser att det samtidigt vore befogat att se över på vilken
organisations förslag den andra ledamoten med uppgiften
som bisyssla ska förordnas. För att säkerställa
försäkringsdomstolens sakkunskap föreslår
utskottet därför att den andra ledamöten
med uppgiften som bisyssla ska förordnas på förslag
av de organisationer som är förtrogna med ersättningstagarnas
förhållanden, i stället för
av arbetstagarorganisationerna. Genom denna ändring motsvarar
bestämmelsen det som föreskrivs i 12 § om ledamöter
förtrogna med militärskadeärenden.
13 §. Förstärkt sammanträde
och plenum.
I paragrafen föreskrivs om förstärkt
sammanträde och plenum. I regeringens proposition med förslag
till lag om registret över domares bindningar och bisysslor
samt vissa lagar som har samband med den (RP 224/2014
rd) föreslås ändringar i paragrafens
1 och 2 mom. I sitt betänkande av den 26 februari 2015
föreslog lagutskottet att ändringarna godkänns
enligt propositionen (LaUB 28/2014 rd).
Det nu föreliggande förslaget rörande
13 § måste därför samordnas
med de ändringarna. Samtidigt måste lagens ingress ses över.
Enligt 2 mom. är överdomaren ordförande
i plenum. De övriga ledamöterna är lagmännen, de
ordinarie försäkringsrättsdomarna och
de ledamöter som tidigare behandlat ärendet. Ändringen
innebär att domare som tillsatts för viss tid
inte längre ingår i sammansättningen
i plenum. Om en visstidsanställd domare vid försäkringsdomstolen
likväl tidigare har deltagit i ett ärende som
förts till plenum, hör domaren till sammansättningen
i plenum som "ledamot som tidigare behandlat ärendet".
16 §. Behandling av ärenden i försäkringsdomstolen.
Enligt 1 mom. tillämpas förvaltningsprocesslagen
() på behandlingen
av ärenden i försäkringsdomstolen, om
inte något annat föreskrivs särskilt.
I propositionen föreslås att det som första
mening i 2 mom. tas in en bestämmelse om en enskild
parts rätt att begära muntlig förhandling
i försäkringsdomstolen. I den andra meningen konstateras
som tidigare att det som i 38 § i förvaltningsprocesslagen
föreskrivs om muntlig förhandling i förvaltningsdomstolen
på begäran av en enskild part också gäller
muntlig förhandling i försäkringsdomstolen.
Lagutskottet konstaterar att bestämmelsen betyder att
förvaltningsprocesslagen ska tillämpas vid behandlingen
av ärenden i försäkringsdomstolen, om
inte något annat bestäms särskilt. Förvaltningsprocesslagen
ska tillämpas också vid muntlig förhandling,
eftersom det i den aktuella paragrafen inte bestäms något
annat. Det föreslagna tillägget till 2 mom. om
en parts rätt att begära muntlig förhandling är
närmast ett förtydligande och understryker partens
rätt att begära muntlig behandling. På muntlig
förhandling vid försäkringsdomstolen
ska alltså 37 § i förvaltningsprocesslagen
tillämpas. Enligt den paragrafen ska muntlig förhandling
hållas vid behov. Av 38 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen
framgår dessutom att muntlig förhandling ska hållas
om en enskild part begär det. Likaså föreskrivs
om de grunder på vilka en parts begäran om muntlig
förhandling kan avslås. På grundval av
dessa omständigheter har utskottet ingenting att anmärka
på den föreslagna bestämmelsen. Utskottet
understryker dock att muntliga förhandlingar ska hållas
också i praktiken och att deras antal ska utökas
för att säkerställa rättsskyddet.
Dessutom vill utskottet betona att möjligheten att avstå från
ett formellt sammanträde inte får leda till att
domstolen i än högre grad underlåter
att hålla muntliga förhandlingar.