Allmän motivering
Jaktbrottsbestämmelserna reviderades 2002 som en del
av strafflagens totalrevidering. I strafflagens 48 a § kap.
om naturresursbrott kriminaliseras jaktbrott medan överträdelser
av jaktbestämmelser regleras i jaktlagen ().
Under de senaste åren har antalet jaktbrott och jaktförseelser
som kommit till polisens kännedom inte ökat nämnvärt. Å andra
sidan är det sannolikt så att polisen får
vetskap om endast en del av dessa brott och förseelser.
I samband med övervakningen har man gjort den iakttagelsen
att jaktbrotten har blivit allt råare och planmässigare
och att de riktas mot rovdjur som Europeiska unionen prioriterar.
Det är också mycket krävande att utreda
jaktbrott som sker i glest befolkade, vidsträckta områden.
Avsikten med de lagändringar som nu föreslås är
att rätta till de ovan nämnda missförhållandena.
Viltvården, naturskyddet och de principer för
laglig jakt som nämns i jaktlagen kräver att de
nya gärningsformerna bekämpas och beaktas i lagstiftningen.
Döljande av olagligt i byte och utnyttjande av bytet kan
hänföras till den ekonomiska gråzonen
och underblåser olaglig jakt. Att motarbeta kommersiellt
utnyttjande av olagligt byte är en del av insatserna mot
svart ekonomi.
Lagutskottet understryker att de föreslagna lagändringarna
inte har till syfte att påverka den lagliga jakten, naturen,
näringarna, lantbruket eller reglering av rovdjursbeståndet
i relation till den allmänna ordningen och säkerheten.
Propositionen syftar inte heller till att ändra lagstiftningen
om jaktlicens, tillståndspraxis eller rovdjurspolitiken
eller till att ändra jaktlagens specialbestämmelser
om renskötselområden.
Av jord- och skogsbruksutskottets utlåtande framgår
att det på senare år har vidtagits en lång rad
särskilda åtgärder för att öka
lokalbefolkningens tolerans mot stora rovdjur. Rätten att
bevilja undantagslov för att jaga stora rovdjur har förts
närmare medborgarna. Också i den viltförvaltningsreform
som godkändes i riksdagen i november 2010 var utgångspunkten
att beslutsfattandet skall föras ned på lokal
nivå. I början av december 2009 trädde
en ny viltskadelag i kraft som förbättrar ersättningssystemets
omfattning. Enligt lagutskottet är det viktigt att även
i fortsättningen satsa mer på att samordna skyddet
för rovdjur, medborgarnas säkerhet och möjligheten
att utöva lagliga näringar.
Med hänvisning till propositionen och utredning till
utskottet finner lagutskottet propositionen behövlig och
lämplig. Lagutskottet ett förordar propositionen
och lagförslagen med följande anmärkningar
och smärre ändringar.
Detaljmotivering
1. Lag om ändring av 48 a kap. i strafflagen
1 §. Jaktbrott. (Ny).
Riksdagen godkände den 25 januari 2011 en viltförvaltningslag
(RP 237/2010 rd — JsUB
23/2010 rd). Om jaktlicens för hjortdjur
föreskrivs särskilt och licensen beviljas numera
med stöd av 26 § i jaktlagen i stället
för med stöd av 10 § såsom tidigare.
Nuvarande 10 § gäller i fortsättningen
jaktlicenser på andra än hjortdjur samt regionala
kvoter. I 41 § i jaktlagen föreskrivs om vissa
undantag. Licensvillkoren bibehålls oförändrade.
De nämnda ändringarna i licenssystemet kräver
en del terminologiska preciseringar i strafflagens 48 a kap. 1 § om
jaktbrott, som inte ingår i den här propositionen.
I paragrafens 2 punkt behövs ingen bestämmelse
om brott mot just jaktlicens utan i stället en bestämmelse
om brott mot alla typer av licenser enligt jaktlagen. Det är ändamålsenligt
att göra den här ändringen i samband
med denna proposition.
1 a §. Grovt jaktbrott.
Strafflagens 48 a § föreslås bli
kompletterad med en ny 1 a § med bestämmelser
om den grova gärningsformen av jaktbrott. I förslaget
till paragraf föreskrivs att om vid jaktbrott 1) brottet
begås på ett synnerligen rått eller grymt
sätt, 2) brottet riktar sig mot en stor mängd
vilt, 3) eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning,
4) brottet begås särskilt planmässigt,
eller 5) en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en
skogsvildren, utter eller varg dödas eller skadas, och
om brottet även bedömts som en helhet är
grovt, ska gärningsmannen för grovt jaktbrott dömas
till fängelse i minst fyra månader och högst
fyra år.
I strafflagen har gärningarna i fråga om ett flertal
straffslag har differentierats enligt grovhetsgrad: en lindrig gärningsform,
en normal gärningsform, och en grov gärningsform.
Enligt lagutskottet är det motiverat att i strafflagen
differentiera också särskilt grova gärningar
av jaktbrott så att de tydligare framstår som
en separat gärningsform. Den straffskala som föreslås
för grovt jaktbrott — minst fyra månader
och högst fyra års fängelse — motsvarar
den etablerade straffskalan i strafflagen för en gärning
där maximistraffet för gärningen i grundform är
fängelse i högst två år. Genom
att föreskriva om en grov gärningsform vid jaktbrott
understryks klandervärdheten i fråga om de allvarligaste brotten.
Samtidigt ges rättspraxis en fingervisning om vikten att
mäta ut straff som står i riktig proportion till
gärningarnas klandervärdhet.
Det måste avgöras från fall till
fall när det är fråga om en stor mängd
vilt på det sätt som avses i 2 punkten. Det är
också av betydelse vilken djurart att det rör
sig om. Av paragrafmotiven framgår också att mängden
bedöms på olika sätt beroende på om
en viss djurart i allmänhet jagas i mängd eller
per individ. Vid tillämpningen av punkt 2 görs
alltså ingen bedömning av om en viss djurart är
exempelvis utrotningshotad. Avsikten är att punkten ska
tolkas analogt med bestämmelsen i 17 kap. 14 a § i
strafflagen om grovt djurskyddsbrott (LaUB 18/2010
rd — RP 97/2010 rd).
Det är ändå inte uteslutet att djurstammens
livskraft vid sidan av den nämnda grunden skulle kunna
beaktas vid bedömningen av om ett brott som helhet betraktat
ska anses som grovt.
Enligt paragrafens punkt 4 kan en gärning betraktas
som grovt jaktbrott om den begås synnerligen planmässigt.
I propositionsmotiven nämns som exempel på planmässighet
systematisk förföljelse i jaktsyfte av ett djur
som för en undersökning försetts med
en bandanordning. Lagutskottet fäster uppmärksamhet
vid att man i samband med viltövervakningen noterat att
användningen av olagliga tekniska anordningar (viltkamera,
vapen med ljusförstärkning, värmekamera
osv.) har ökat vid jaktbrott.
Som exempel på särskild planmässighet nämns
också i motiven samverkan mellan olika gärningsmän
som kan ta sig uttryck i att man organiserar sig som en dödspatrull.
I praktiken handlar det om att deltar i planmässiga gärningar,
ofta som en ordnad grupp, för att begå jaktbrott
eller annars i fast samarbete med andra. De personer som deltar
i jakten kan vara särskilt utvalda eller avlönade
får uppdraget, exempelvis på grund av lokalkännedom
eller andra kunskaper, medan bytet fördelas av andra personer.
I endast det att flera personer verkar i samråd visar dock
inte särskild planmässighet om inte verksamheten är
knuten till en förhandsplan.
I lagmotion LM 69/2008 rd föreslås
som en självständig tillämpningsgrund
för grovt jaktbrott att gärningsmannen har handlat
som medlem av en grupp som organiserat sig uttryckligen i syfte
att begå omfattande jaktbrott. Motsvarande grund nämns
i 50 kap. 2 § om grovt narkotikabrott. Utredning till utskottet
visar att organiserade internationella kriminella grupper inte förekommer
vid jaktbrott på samma sätt som i samband med
narkotikabrott, trots att yrkesmässigheten och planmässigheten
har ökat i fråga om jaktbrott. Lagutskottet konstaterar
att medlemskap i en organiserad grupp kan ses som ett uttryck för
särskild planmässighet på det sätt som
avses i motiven. Utskottet anser vidare att det med beaktande av
särdragen vid jaktbrott är bättre att
reglera dessa brott på det sätt som avses i regeringens
proposition stället för att gå in för
den lösning som föreslås i lagmotionen.
Finland har i egenskap av EU-medlem förbundit sig till
vissa mål och skyldigheter när det gäller
skydd av vilt, såsom framgår av rådets
direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer och
vilda djur och växter, nedan habitatdirektivet. Det föreslås
därför i paragrafens 5 punkt att ett jaktbrott
ska anses vara grovt om en brunbjörn, en järv,
ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg dödas eller
skadas. Det krävs ytterligare, liksom i fråga
om att paragrafens övriga punkter, att brottet även
bedömt som en helhet är grovt. Varg utanför
renskötselområden, järv, björn
och utter hör till de arter som enligt habitatdirektivets
bilaga IV (a) kräver strikt skydd. Varg på renskötselområde
nämns i direktivets bilaga V som tillåter nationellt
beslutsfattande när det gäller jakt på arten
i fråga. Lagrummet har dessutom kompletterats med sådana
djurarter som enligt en nationell bedömning är
särskilt utsatt och som även nämns i
habitatdirektivets bilaga II, alltså arter för
vilka ska utses särskilda områden för
skyddsåtgärder. På denna grund i upptar
förteckningen järv och skogsvildren. Järven är
Finlands mest utrotningshotade stora rovdjur och förökar
sig långsamt. Inom hela EU förekommer skogsvildrenen
endast i Finland. Med hänsyn till legalitetsprincipen kan
det anses motiverat att räkna upp alla djurarter i lagtexten.
Jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande
(JsUU 27/2010 rd) föreslagit
att 5 punkten ändras så att punkten godkänns
med en sådan formulering att dödande eller skadande
av de djur som där nämns utgör ett grovt
jaktbrott bara när jaktmetoden eller jaktredskapet är
olagligt eller när ett motordrivet fordon har använts
vid jakten i strid med jaktlagen eller när gärningen
i övrigt bör anses vara hänsynslös.
Lagutskottet konstaterar att jord- och skogsbruksutskottets
förslag till formulering skulle innebära att dödande
eller skadande av en djurart som nämns i 5 punkten och
användning av olagliga jaktmetoder utan tillstånd
skulle vara en förutsättning för att
en gärningsform skulle kunna anses som grovt. Dödande
eller skadande genom en laglig jaktmetod, exempelvis genom att skjuta,
skulle däremot inte i regel kunna straffas som grovt jaktbrott.
Dödande med ett skjutvapen skulle kunna anses som en grov
gärningsform bara om det skedde från ett motordrivet fordon
i strid med jaktlagens bestämmelser eller om gärningsmannen
använde ett felaktigt vapen eller olaglig ammunition eller
om skjutandet på något annat sätt skulle
vara grovt. Det skulle inte heller kunna anses grovt att jaga järv
eller utter med en sådan fälla som fångar
bytet levande och som tillåts enligt 11 § i jaktförordningen ().
I den bestämmelse som jord- och skogsbruksutskottet
föreslår utgör således inte
bara behovet att skydda de djurarter som nämns i lagen
en kvalificeringsgrund utan avseende skulle också fästas
vid hur dödandet har skett. Lagutskottet konstaterar emellertid
att propositionen utgår från behovet att skydda
vissa djurarter. Med tanke på detta skydd har det ingen
betydelse vilken metod som har använts för att
döda ett djur på olaglig väg. Också dödande
utan licens genom användning av skjutvapen decimerar stammen på ett
sätt som kan äventyra artens fortbestånd
i Finland. Det finns därför inte skäl
att lämna olagligt dödande med en laglig jaktmetod
utanför bestämmelsens tillämpningsområde.
Enligt lagutskottets uppfattning skulle tillämpningsområdet
bli mycket snävt och eventuellt otillräckligt
för att sätta i kraft det skyddssystem för
de nämnda att djurarterna som habitatdirektivet kräver.
Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att den föreslagna
kompletteringen av grunderna för när ett brott
ska anses grovt avser att en sådan tolkning inte görs
vid nödtillstånd eller liknande situationer. Men
lagutskottet anser att det inte skulle vara en lyckad lösning
att lämna det vanligaste sättet för olaga
jakt, nämligen skjutande, utanför bestämmelsens
tillämpningsområde endast på grund av
detta. Det strider mot de principer som tillämpats vid
totalrevideringen av strafflagen att reglera situationer av denna
typ genom ett brottsrekvisit. Nödtillstånd och
liknande situationer regleras genom bestämmelser om just
detta i strafflagens allmänna del. Detsamma gäller
frågan om villfarelse hos gärningsmannen. De här
bestämmelserna kan också tilllämpas på jaktbrott
på samma sätt som på andra brott.
Det ytterligare villkor som jord- och skogsbruksutskottet föreslår
när det gäller det sätt på vilket
dödandet sker kan dessutom överlappa punkt 1 i
paragrafen och eventuellt också punkterna 2 och 4. Avsikten
med förslaget har eventuellt varit att täcka in
fall ur rättspraxis där stora rovdjur blivit överkörda
och andra olagliga fångstsätt som nämns
i propositionen. I fråga om de djurarter som nämns
i 5 punkten kan också tillämpningen av den föreslagna
1 punkten om ett rått eller grymt tillvägagångssätt
bli tillämplig eller 4 punkten vid misstanke om hänsynslöshet.
Det är också ett problem att det i fråga
om jaktbrott kan vara svårt att precisera vad som avses
med hänsynslöshet. I de situationer som nämns
som exempel kunde rekvisitet i 1 punkten, dvs. att brottet begås
på ett synnerligen rått eller grymt sätt,
också vara tillämpligt. Mot bakgrunden av detta
finns det därför inte heller något behov
att föreskriva om hänsynslöshet som en
olaglig gärningsform.
Enligt jord- och skogsbruksutskottet skulle de föreslagna
begränsningarna inte nämnvärt störa undersökningen
av olaga jakt på de djurarter som nämns i paragrafen.
Lagutskottet konstaterar emellertid att om ett i punkten nämnt
skyddat djur hittas dödat i naturen skulle de nya metoder
att utreda brott som föreslås i propositionen — teleövervakning
och positionsinformation om mobila kommunikationsmedel — kunna utnyttjas
vid förundersökning endast om de föreslagna
villkoren för den grova gärningsformen är
för handen. Om ett djur har dödats genom skjutning,
vilket är det vanligaste gärningssättet,
skulle tvångsmedlen ytterst sällan kunna utnyttjas.
I praktiken skulle det rekvisit som jord- och skogsbruksutskottet
vill komplettera paragrafen med innebära en betydande begränsning av
möjligheterna att använda de nya undersökningsmetoderna
vid utredning av brott som involverar de nämnda djurarterna.
Detta ligger inte i linje med överens med propositionens
syfte att effektivera brottsutredningar.
Av de skäl som nämns ovan anser lagutskottet
inte det motiverat att ändra paragrafförslagen på det
sätt som jord- och skogsbruksutskottet föreslår.
Lagutskottet konstaterar att eventuella förhållanden
som rått i ett enskilt fall kan beaktas med tillämpning
av bestämmelserna i strafflagens 4 kap. om befrielse från
ansvar, såsom vid nödtillstånd och villfarelse,
eller genom att den helhetsbedömning som tillämpningen
av rekvisitet för grovt jaktbrott kräver.
Bestämmelserna om nödtillstånd kan
bli till lämpliga om det är fråga om
att avvärja en direkt och tvingande fara i en situation
där två rättsgoda står mot varandra
och där det egna intresset offras för att skydda
det andra. En sådan gärning är tillåten
vid nödtillstånd om gärningen är
försvarlig med beaktande av det räddade intresset samt
den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek,
farans ursprung samt övriga omständigheter.
En handling vid nödtillstånd måste
alltid vara den sista utvägen för att avvärja
en hotande fara. Om gärningen inte kan anses tillåten
går gärningsmannen emellertid fri från
straffansvar enligt strafflagen om det inte skäligen kunde
ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat
på annat sätt med beaktande av hur viktigt det
räddade intresset var, hur oförutsedd och tvingande situationen
var samt övriga omständigheter.
I praktiken kan det också förekomma situationer
som inte kan definieras som nödtillstånd men som är
mycket likartade. Dessa situationer kan beaktas i den övergripande
bedömningen av gärningen och kan resultera i att
gärningen bedöms som jaktbrott i normalform i
stället för som grovt jaktbrott. Det är
dessutom möjligt att med stöd av 6 kap. 8 § i
strafflagen underskrida den straffskala som lagen anger i situationer
som starkt påminner om de där ansvarsfrihet kan
aktualiseras. Enligt förarbetena till lagen fästs
då vid straffmätningen avseende bland annat vid det
subjektiva värdet för gärningsmannen
av det intresse som räddas. Också yttre omständigheter i
anslutning till den situation där gärningen begicks,
såsom bristen på tid för en rationell
lägesbedömning, har betydelse (RP 44/2002
rd, s. 197).
Lagutskottet anser att de gällande reglerna om strafflindring
vid nödtillstånd och situationer som påminner
om nödtillstånd är täckande
och tillräckliga också för att reglera
situationer i samband med jaktbrott. Dessutom understryker utskottet
att bestämmelserna om den grövre gärningsformen
inte heller påverkar bestämmelserna om nödtillstånd
eller tolkningen av dem i rättspraxis.
Det är möjligt att mänskliga misstag
sker under en laglig jakt. Bestämmelserna i strafflagens 4
kap. om gärningsmannens villfarelse tillämpas
också på den grova gärningsformen av
jaktbrott, liksom på alla brott, vilket under de förutsättningar
som nämns i lagen kan leda till en friande dom vid ett
uppsåtligt brott. Villfarelse kan även leda till
strafflindring om det är fråga om att tillämpa
bestämmelserna om grovt brott. Om strafflagens bestämmelser
om villfarelse inte kan bli tillämpliga på ett
fall kan situationer som påminner om villfarelse ha relevans
för den helhetsbedömning som görs av
gärningen och resultera i att bestämmelserna om
gärningen i dess normala former tillämpas. Lagutskottet
anser att strafflagens bestämmelser om villfarelse är
täckande och att de har beaktats i propositionen. Enligt
utskottet är bestämmelser så formulerade
att de utgör ett hinder för att oskäliga
påföljder ska dömas ut i villfarelsesituationer.
I propositionen föreslås inga ändringar
i jaktlagens och strafflagens bestämmelser om förverkandepåföljd.
Om påföljden att av ett brott i ett enskilt fall
skulle bli oskäliga eller leda till ett exceptionellt strängt
resultat, ska domstolen med stöd av strafflagens 6 kap.
7 § 1 punkten beakta det vid straffmätningen.
6 §. Jaktförbud.
Det föreslås att paragrafen kompletteras med
en bestämmelse om jaktförbud när en gärningsman
döms för grovt jaktbrott. Meddelande av jakt förebud
som en påföljd vid grovt jaktbrott är
en klar huvudregel. Men domstolen borde ändå ha
en möjlighet att av särskilt vägande
skäl låta bli att meddela förbud med
beaktande av att oväntade situationer i levande livet kan
vara så avvikande. Lagutskottet anser att den prövningsrätt
man velat ge domstolarna i detta avseende ger dem möjlighet
att föregripa enstaka, oskäliga slutresultat.
Motsvarande bestämmelse ingår också i
strafflagens 17 kap. 23 § den om djurhållningsförbud
(RSv 170/2010 rd — RP
97/2010 rd).
3. Lag om ändring av jaktlagen
74 §. Jaktförseelse.
Jaktlagens 74 § 1 mom. ändrades när
den nya viltförvaltningslagen godkändes den 25
januari 2011 (RP 237/2010 rd — JsUB
23/2010 rd). Det föreliggande paragrafförslaget
måste därför stämmas av mot
den nämnda lagändringen. Dessutom måste
lagens ingress justeras.
I samband med den ovan nämnda lagreformen ändrades
jaktlagens licenssystem på det sätt som beskrevs
ovan i samband med motiven till det första förslaget.
Det nya licenssystemet kräver ändringar i 74 § 2
mom. Till följd av ny terminologi och en ny ordningsföljd
mellan paragraferna utan att det materiella innehållet
i lagförslaget ändras.