Detaljmotivering

1. Lag om ändring av 48 a kap. i strafflagen

1 §. Jaktbrott. (Ny).

Riksdagen godkände den 25 januari 2011 en viltförvaltningslag (RP 237/2010 rd — JsUB 23/2010 rd). Om jaktlicens för hjortdjur föreskrivs särskilt och licensen beviljas numera med stöd av 26 § i jaktlagen i stället för med stöd av 10 § såsom tidigare. Nuvarande 10 § gäller i fortsättningen jaktlicenser på andra än hjortdjur samt regionala kvoter. I 41 § i jaktlagen föreskrivs om vissa undantag. Licensvillkoren bibehålls oförändrade.

De nämnda ändringarna i licenssystemet kräver en del terminologiska preciseringar i strafflagens 48 a kap. 1 § om jaktbrott, som inte ingår i den här propositionen. I paragrafens 2 punkt behövs ingen bestämmelse om brott mot just jaktlicens utan i stället en bestämmelse om brott mot alla typer av licenser enligt jaktlagen. Det är ändamålsenligt att göra den här ändringen i samband med denna proposition.

1 a §. Grovt jaktbrott.

Strafflagens 48 a § föreslås bli kompletterad med en ny 1 a § med bestämmelser om den grova gärningsformen av jaktbrott. I förslaget till paragraf föreskrivs att om vid jaktbrott 1) brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, 2) brottet riktar sig mot en stor mängd vilt, 3) eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning, 4) brottet begås särskilt planmässigt, eller 5) en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg dödas eller skadas, och om brottet även bedömts som en helhet är grovt, ska gärningsmannen för grovt jaktbrott dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.

I strafflagen har gärningarna i fråga om ett flertal straffslag har differentierats enligt grovhetsgrad: en lindrig gärningsform, en normal gärningsform, och en grov gärningsform. Enligt lagutskottet är det motiverat att i strafflagen differentiera också särskilt grova gärningar av jaktbrott så att de tydligare framstår som en separat gärningsform. Den straffskala som föreslås för grovt jaktbrott — minst fyra månader och högst fyra års fängelse — motsvarar den etablerade straffskalan i strafflagen för en gärning där maximistraffet för gärningen i grundform är fängelse i högst två år. Genom att föreskriva om en grov gärningsform vid jaktbrott understryks klandervärdheten i fråga om de allvarligaste brotten. Samtidigt ges rättspraxis en fingervisning om vikten att mäta ut straff som står i riktig proportion till gärningarnas klandervärdhet.

Det måste avgöras från fall till fall när det är fråga om en stor mängd vilt på det sätt som avses i 2 punkten. Det är också av betydelse vilken djurart att det rör sig om. Av paragrafmotiven framgår också att mängden bedöms på olika sätt beroende på om en viss djurart i allmänhet jagas i mängd eller per individ. Vid tillämpningen av punkt 2 görs alltså ingen bedömning av om en viss djurart är exempelvis utrotningshotad. Avsikten är att punkten ska tolkas analogt med bestämmelsen i 17 kap. 14 a § i strafflagen om grovt djurskyddsbrott (LaUB 18/2010 rd — RP 97/2010 rd). Det är ändå inte uteslutet att djurstammens livskraft vid sidan av den nämnda grunden skulle kunna beaktas vid bedömningen av om ett brott som helhet betraktat ska anses som grovt.

Enligt paragrafens punkt 4 kan en gärning betraktas som grovt jaktbrott om den begås synnerligen planmässigt. I propositionsmotiven nämns som exempel på planmässighet systematisk förföljelse i jaktsyfte av ett djur som för en undersökning försetts med en bandanordning. Lagutskottet fäster uppmärksamhet vid att man i samband med viltövervakningen noterat att användningen av olagliga tekniska anordningar (viltkamera, vapen med ljusförstärkning, värmekamera osv.) har ökat vid jaktbrott.

Som exempel på särskild planmässighet nämns också i motiven samverkan mellan olika gärningsmän som kan ta sig uttryck i att man organiserar sig som en dödspatrull. I praktiken handlar det om att deltar i planmässiga gärningar, ofta som en ordnad grupp, för att begå jaktbrott eller annars i fast samarbete med andra. De personer som deltar i jakten kan vara särskilt utvalda eller avlönade får uppdraget, exempelvis på grund av lokalkännedom eller andra kunskaper, medan bytet fördelas av andra personer. I endast det att flera personer verkar i samråd visar dock inte särskild planmässighet om inte verksamheten är knuten till en förhandsplan.

I lagmotion LM 69/2008 rd föreslås som en självständig tillämpningsgrund för grovt jaktbrott att gärningsmannen har handlat som medlem av en grupp som organiserat sig uttryckligen i syfte att begå omfattande jaktbrott. Motsvarande grund nämns i 50 kap. 2 § om grovt narkotikabrott. Utredning till utskottet visar att organiserade internationella kriminella grupper inte förekommer vid jaktbrott på samma sätt som i samband med narkotikabrott, trots att yrkesmässigheten och planmässigheten har ökat i fråga om jaktbrott. Lagutskottet konstaterar att medlemskap i en organiserad grupp kan ses som ett uttryck för särskild planmässighet på det sätt som avses i motiven. Utskottet anser vidare att det med beaktande av särdragen vid jaktbrott är bättre att reglera dessa brott på det sätt som avses i regeringens proposition stället för att gå in för den lösning som föreslås i lagmotionen.

Finland har i egenskap av EU-medlem förbundit sig till vissa mål och skyldigheter när det gäller skydd av vilt, såsom framgår av rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer och vilda djur och växter, nedan habitatdirektivet. Det föreslås därför i paragrafens 5 punkt att ett jaktbrott ska anses vara grovt om en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg dödas eller skadas. Det krävs ytterligare, liksom i fråga om att paragrafens övriga punkter, att brottet även bedömt som en helhet är grovt. Varg utanför renskötselområden, järv, björn och utter hör till de arter som enligt habitatdirektivets bilaga IV (a) kräver strikt skydd. Varg på renskötselområde nämns i direktivets bilaga V som tillåter nationellt beslutsfattande när det gäller jakt på arten i fråga. Lagrummet har dessutom kompletterats med sådana djurarter som enligt en nationell bedömning är särskilt utsatt och som även nämns i habitatdirektivets bilaga II, alltså arter för vilka ska utses särskilda områden för skyddsåtgärder. På denna grund i upptar förteckningen järv och skogsvildren. Järven är Finlands mest utrotningshotade stora rovdjur och förökar sig långsamt. Inom hela EU förekommer skogsvildrenen endast i Finland. Med hänsyn till legalitetsprincipen kan det anses motiverat att räkna upp alla djurarter i lagtexten.

Jord- och skogsbruksutskottet har i sitt utlåtande (JsUU 27/2010 rd) föreslagit att 5 punkten ändras så att punkten godkänns med en sådan formulering att dödande eller skadande av de djur som där nämns utgör ett grovt jaktbrott bara när jaktmetoden eller jaktredskapet är olagligt eller när ett motordrivet fordon har använts vid jakten i strid med jaktlagen eller när gärningen i övrigt bör anses vara hänsynslös.

Lagutskottet konstaterar att jord- och skogsbruksutskottets förslag till formulering skulle innebära att dödande eller skadande av en djurart som nämns i 5 punkten och användning av olagliga jaktmetoder utan tillstånd skulle vara en förutsättning för att en gärningsform skulle kunna anses som grovt. Dödande eller skadande genom en laglig jaktmetod, exempelvis genom att skjuta, skulle däremot inte i regel kunna straffas som grovt jaktbrott. Dödande med ett skjutvapen skulle kunna anses som en grov gärningsform bara om det skedde från ett motordrivet fordon i strid med jaktlagens bestämmelser eller om gärningsmannen använde ett felaktigt vapen eller olaglig ammunition eller om skjutandet på något annat sätt skulle vara grovt. Det skulle inte heller kunna anses grovt att jaga järv eller utter med en sådan fälla som fångar bytet levande och som tillåts enligt 11 § i jaktförordningen ().

I den bestämmelse som jord- och skogsbruksutskottet föreslår utgör således inte bara behovet att skydda de djurarter som nämns i lagen en kvalificeringsgrund utan avseende skulle också fästas vid hur dödandet har skett. Lagutskottet konstaterar emellertid att propositionen utgår från behovet att skydda vissa djurarter. Med tanke på detta skydd har det ingen betydelse vilken metod som har använts för att döda ett djur på olaglig väg. Också dödande utan licens genom användning av skjutvapen decimerar stammen på ett sätt som kan äventyra artens fortbestånd i Finland. Det finns därför inte skäl att lämna olagligt dödande med en laglig jaktmetod utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Enligt lagutskottets uppfattning skulle tillämpningsområdet bli mycket snävt och eventuellt otillräckligt för att sätta i kraft det skyddssystem för de nämnda att djurarterna som habitatdirektivet kräver.

Jord- och skogsbruksutskottet påpekar att den föreslagna kompletteringen av grunderna för när ett brott ska anses grovt avser att en sådan tolkning inte görs vid nödtillstånd eller liknande situationer. Men lagutskottet anser att det inte skulle vara en lyckad lösning att lämna det vanligaste sättet för olaga jakt, nämligen skjutande, utanför bestämmelsens tillämpningsområde endast på grund av detta. Det strider mot de principer som tillämpats vid totalrevideringen av strafflagen att reglera situationer av denna typ genom ett brottsrekvisit. Nödtillstånd och liknande situationer regleras genom bestämmelser om just detta i strafflagens allmänna del. Detsamma gäller frågan om villfarelse hos gärningsmannen. De här bestämmelserna kan också tilllämpas på jaktbrott på samma sätt som på andra brott.

Det ytterligare villkor som jord- och skogsbruksutskottet föreslår när det gäller det sätt på vilket dödandet sker kan dessutom överlappa punkt 1 i paragrafen och eventuellt också punkterna 2 och 4. Avsikten med förslaget har eventuellt varit att täcka in fall ur rättspraxis där stora rovdjur blivit överkörda och andra olagliga fångstsätt som nämns i propositionen. I fråga om de djurarter som nämns i 5 punkten kan också tillämpningen av den föreslagna 1 punkten om ett rått eller grymt tillvägagångssätt bli tillämplig eller 4 punkten vid misstanke om hänsynslöshet. Det är också ett problem att det i fråga om jaktbrott kan vara svårt att precisera vad som avses med hänsynslöshet. I de situationer som nämns som exempel kunde rekvisitet i 1 punkten, dvs. att brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, också vara tillämpligt. Mot bakgrunden av detta finns det därför inte heller något behov att föreskriva om hänsynslöshet som en olaglig gärningsform.

Enligt jord- och skogsbruksutskottet skulle de föreslagna begränsningarna inte nämnvärt störa undersökningen av olaga jakt på de djurarter som nämns i paragrafen. Lagutskottet konstaterar emellertid att om ett i punkten nämnt skyddat djur hittas dödat i naturen skulle de nya metoder att utreda brott som föreslås i propositionen — teleövervakning och positionsinformation om mobila kommunikationsmedel — kunna utnyttjas vid förundersökning endast om de föreslagna villkoren för den grova gärningsformen är för handen. Om ett djur har dödats genom skjutning, vilket är det vanligaste gärningssättet, skulle tvångsmedlen ytterst sällan kunna utnyttjas. I praktiken skulle det rekvisit som jord- och skogsbruksutskottet vill komplettera paragrafen med innebära en betydande begränsning av möjligheterna att använda de nya undersökningsmetoderna vid utredning av brott som involverar de nämnda djurarterna. Detta ligger inte i linje med överens med propositionens syfte att effektivera brottsutredningar.

Av de skäl som nämns ovan anser lagutskottet inte det motiverat att ändra paragrafförslagen på det sätt som jord- och skogsbruksutskottet föreslår. Lagutskottet konstaterar att eventuella förhållanden som rått i ett enskilt fall kan beaktas med tillämpning av bestämmelserna i strafflagens 4 kap. om befrielse från ansvar, såsom vid nödtillstånd och villfarelse, eller genom att den helhetsbedömning som tillämpningen av rekvisitet för grovt jaktbrott kräver.

Bestämmelserna om nödtillstånd kan bli till lämpliga om det är fråga om att avvärja en direkt och tvingande fara i en situation där två rättsgoda står mot varandra och där det egna intresset offras för att skydda det andra. En sådan gärning är tillåten vid nödtillstånd om gärningen är försvarlig med beaktande av det räddade intresset samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter.

En handling vid nödtillstånd måste alltid vara den sista utvägen för att avvärja en hotande fara. Om gärningen inte kan anses tillåten går gärningsmannen emellertid fri från straffansvar enligt strafflagen om det inte skäligen kunde ha krävts att gärningsmannen skulle ha reagerat på annat sätt med beaktande av hur viktigt det räddade intresset var, hur oförutsedd och tvingande situationen var samt övriga omständigheter.

I praktiken kan det också förekomma situationer som inte kan definieras som nödtillstånd men som är mycket likartade. Dessa situationer kan beaktas i den övergripande bedömningen av gärningen och kan resultera i att gärningen bedöms som jaktbrott i normalform i stället för som grovt jaktbrott. Det är dessutom möjligt att med stöd av 6 kap. 8 § i strafflagen underskrida den straffskala som lagen anger i situationer som starkt påminner om de där ansvarsfrihet kan aktualiseras. Enligt förarbetena till lagen fästs då vid straffmätningen avseende bland annat vid det subjektiva värdet för gärningsmannen av det intresse som räddas. Också yttre omständigheter i anslutning till den situation där gärningen begicks, såsom bristen på tid för en rationell lägesbedömning, har betydelse (RP 44/2002 rd, s. 197).

Lagutskottet anser att de gällande reglerna om strafflindring vid nödtillstånd och situationer som påminner om nödtillstånd är täckande och tillräckliga också för att reglera situationer i samband med jaktbrott. Dessutom understryker utskottet att bestämmelserna om den grövre gärningsformen inte heller påverkar bestämmelserna om nödtillstånd eller tolkningen av dem i rättspraxis.

Det är möjligt att mänskliga misstag sker under en laglig jakt. Bestämmelserna i strafflagens 4 kap. om gärningsmannens villfarelse tillämpas också på den grova gärningsformen av jaktbrott, liksom på alla brott, vilket under de förutsättningar som nämns i lagen kan leda till en friande dom vid ett uppsåtligt brott. Villfarelse kan även leda till strafflindring om det är fråga om att tillämpa bestämmelserna om grovt brott. Om strafflagens bestämmelser om villfarelse inte kan bli tillämpliga på ett fall kan situationer som påminner om villfarelse ha relevans för den helhetsbedömning som görs av gärningen och resultera i att bestämmelserna om gärningen i dess normala former tillämpas. Lagutskottet anser att strafflagens bestämmelser om villfarelse är täckande och att de har beaktats i propositionen. Enligt utskottet är bestämmelser så formulerade att de utgör ett hinder för att oskäliga påföljder ska dömas ut i villfarelsesituationer.

I propositionen föreslås inga ändringar i jaktlagens och strafflagens bestämmelser om förverkandepåföljd. Om påföljden att av ett brott i ett enskilt fall skulle bli oskäliga eller leda till ett exceptionellt strängt resultat, ska domstolen med stöd av strafflagens 6 kap. 7 § 1 punkten beakta det vid straffmätningen.

6 §. Jaktförbud.

Det föreslås att paragrafen kompletteras med en bestämmelse om jaktförbud när en gärningsman döms för grovt jaktbrott. Meddelande av jakt förebud som en påföljd vid grovt jaktbrott är en klar huvudregel. Men domstolen borde ändå ha en möjlighet att av särskilt vägande skäl låta bli att meddela förbud med beaktande av att oväntade situationer i levande livet kan vara så avvikande. Lagutskottet anser att den prövningsrätt man velat ge domstolarna i detta avseende ger dem möjlighet att föregripa enstaka, oskäliga slutresultat. Motsvarande bestämmelse ingår också i strafflagens 17 kap. 23 § den om djurhållningsförbud (RSv 170/2010 rd — RP 97/2010 rd).

3. Lag om ändring av jaktlagen

74 §. Jaktförseelse.

Jaktlagens 74 § 1 mom. ändrades när den nya viltförvaltningslagen godkändes den 25 januari 2011 (RP 237/2010 rd — JsUB 23/2010 rd). Det föreliggande paragrafförslaget måste därför stämmas av mot den nämnda lagändringen. Dessutom måste lagens ingress justeras.

I samband med den ovan nämnda lagreformen ändrades jaktlagens licenssystem på det sätt som beskrevs ovan i samband med motiven till det första förslaget. Det nya licenssystemet kräver ändringar i 74 § 2 mom. Till följd av ny terminologi och en ny ordningsföljd mellan paragraferna utan att det materiella innehållet i lagförslaget ändras.