Allmän motivering
Utgångspunkter
Syftet med ordningslagen är enligt 1 § att
främja allmän ordning och säkerhet. Meningen är
att bestämmelser om allmän ordning och säkerhet som
nu finns i annan lagstiftning och kommunernas ordningsstadgor skall
samlas i denna lag. Bestämmelser om dessa rättsligt
skyddade intressen finns också i strafflagen. Vissa av
dem finns i 17 kap. om brott mot allmän ordning och i 44
kap. om brott som äventyrar andras hälsa och säkerhet.
Båda kapitlen är á jour, för
det förstnämnda har reviderats 1998 och det senare
i år. Dessutom har en del av de föreslagna bestämmelserna
ett nära samband med bestämmelserna om hemfridsbrott
och brott mot offentlig frid i 24 kap. och 7 § om olaga
hot i 25 kap. i strafflagen från 2000. I vissa delar överlappar
bestämmelserna annan lagstiftning. Detta är ett
klart missförhållande med tanke på en
tydlig lagstiftning och enhetlig tillämpningspraxis.
De föreslagna bestämmelserna reglerar i mycket
stor utsträckning och detalj medborgarnas beteende på allmänna
platser. Detta ställer mycket höga kvalitetskrav
på lagstiftningen för att det med tillräcklig
tydlighet skall framgå av bestämmelserna vilket
slag av beteende som är förbjudet, vilka påföljderna är
för förseelser och vilka befogenheter myndigheterna
har. Bestämmelserna och motiveringarna lämnar
mycket övrigt att önska på denna punkt.
Utskottet har inte ansett det rationellt eller ens möjligt
att utreda alla de oklarheter och frågetecken som kommit fram
under behandlingen.
Det finns inget skäl att bedöma de föreslagna bestämmelserna
med tanke på om så här långt gående
straffbestämmelser är kriminalpolitiskt motiverade
eller inte. Utskottet företräder den uppfattningen
att strafflagstiftningen inte får vara den primära
metoden för att garantera allmän ordning och säkerhet.
Det är i högsta grad oklart om polisen har resurser
för att övervaka lagens efterlevnad. Jämställdhetsmålet
uppnås inte om lagens efterlevnad övervakas på olika sätt
i olika kommuner och om olika påföljder döms
ut för förseelser. Bestämmelserna styr också utan
någon särskild straffbestämmelse medborgarnas
beteende. Polisen övervakar bestämmelsernas efterlevnad
och kan befatta sig med förseelser genom anvisningar och
uppmaningar och då kan brott mot polisens föreskrifter bli
straffbart som tredska mot polisen.
Utskottet menar att det absolut bör utredas i grunden
hur de föreslagna straffbestämmelserna förhåller
sig till gällande bestämmelser i strafflagen.
Det finns stora brister i hur de strafflagsreformer som genomförts
under de senaste åren har följts upp i beredningen. Överlappningar
måste undanröjas och dessutom måste det övervägas
om det finns orsak att ändra de nyligen tillkomna bestämmelserna
i strafflagen i föreslagen omfattning. I propositionens
motivering läggs inte sådana faktorer fram som
i alla delar talar för ändringar.
Kommunernas ordningsstadgor
Propositionen syftar till att ersätta kommunernas ordningsstadgor
med en ordningslag som skall tillämpas i hela landet. Kommunerna
har utifrån 7 § i kommunallagen meddelat ordningsstadgor
för främjande av allmän ordning och säkerhet.
Ordningsstadgorna måste ersättas med en ordningslag
för att den i grundlagen föreskrivna straffrättsliga
legalitetsprincipen och medborgarnas likställdhet skall
kunna fullföljas. Ordningsstadgorna varierar från
kommun till kommun och det är inte så lätt
för medborgare och myndigheter att veta vilket slag av
beteende som är förbjudet i olika kommuner.
Till denna del är de föreslagna reformerna motiverade
och utgångspunkterna behöver inte ifrågasättas.
Men till exempel beroende på lokala förhållanden
har kommunerna ett varierande behov av att utfärda regler,
också om brott mot dem inte vore straffbart. Därför
föreslås det bli utrett om inte kommunerna kunde
få ha kvar sin befogenhet att utfärda bestämmelser
av detta slag, (t.ex. torg- och hamnbestämmelser).
Koncentreringsprincipen i totalreformen av strafflagen
Regeringen föreslår att lagen om eggvapen
upphävs och att bestämmelserna i den flyttas över till
ordningslagen. I lagförslaget ingår detaljerade
förteckningar över farliga föremål
och föremål och ämnen som lämpar
sig för att skada någon annan samt bestämmelser
med hot om fängelsestraff för brott mot dessa
bestämmelser. I motiveringen framhålls att dessa
straffbestämmelser längre fram kommer att flyttas över
till strafflagen.
I linje med koncentreringsprincipen i totalreformen av strafflagen
kommer alla straffbestämmelser med hot om fängelsestraff
i speciallagstiftning att flyttas över till strafflagen.
I samband med behandlingen av propositionerna om revidering av strafflagen
meddelade utskottet flera gånger att det tillstyrker principen
(LaUB 6/1990 rd, LaUB 22/1994
rd och LaUB 5/2002 rd). I
samband med behandlingen av andra fasen av totalreformen av strafflagen
(RP 94/1993 rd) godkände riksdagen
ett uttalande där det bland annat förutsatte att
det bör säkerställas att straffstadganden
som avses bli förenade med hot om fängelsestraff
harmonierar med principerna för totalreformen av strafflagen.
I propositionen förs inga sådana faktorer
fram som motiverar en avvikelse från koncentreringsprincipen.
Med tanke på målen för ordningslagen är
det inte nödvändigt att upphäva lagen
om eggvapen och att temporärt placera straffbestämmelserna
i ordningslagen.
Påföljder
Av hävd har ordningsförseelser som gäller
allmän ordning och säkerhet inte ansetts ha målsägande.
Detta har helt uppenbart också varit utgångspunkten
i beredningen av propositionen, även om det inte sägs
ut. Det framgår av att den huvudsakliga påföljden
föreslås vara ordningsbot och dagsbot bara vid
allvarligare förseelser. Men förseelsen kan ha
en målsägande och på gärningen
kan tillämpas både strafflagen och ordningslagen.
Enligt 2 a kap. 10 § i strafflagen kan ordningsbot därmed
inte föreläggas om det är uppenbart att
målsäganden kommer att framställa begäran
om åtal eller lägga fram ett skadeståndsyrkande.
Enligt 2 § 3 mom. i polislagen skall polisen i första
hand genom råd, uppmaningar och befallningar sträva
efter att upprätthålla allmän ordning
och säkerhet. En polisman kan med stöd av 2 § 2
mom. i förundersökningslagen låta bli
att göra förundersökning om brottet är
obetydligt och endast ge den skyldige en anmärkning. De förseelser
som föreslås bli straffbara är sannolikt
oftast så lindriga att en anmärkning från
polisen är det förnuftigaste sättet att
gripa in. För att påföljdspraxis skall
styras över till ordningslagen är det skäl
att ta in en bestämmelse om avstående från åtgärder
som i 104 § i vägtrafiklagen.
I propositionens motivering behandlas åtgärderna
inte i relation till vare sig strafforder- eller ordningsbotsförfarande.
Utskottet har den uppfattningen att propositionen inte avser att ändra på de
lindriga åtgärdernas företräde.
Det samma gäller relationen mellan dagsbot och ordningsbot.
Ordningsbot bör vara huvudregeln i relation till dagsbot,
som framhålls i motiveringen (s. 46/II). Ordningsboten är
ett fast belopp i euro och ett lindrigare förmögenhetsstraff än
böter. Om ordningsbotens storlek föreskrivs genom förordning.
Ordningsbotsförfarande får inte leda till strängare
straff än böter. Därför är
det skäl att slå fast ett relativt lågt
belopp för ordningsboten.
Lagutskottet har i tre utlåtanden om EU-ärenden,
det senaste år 2000 (LaUU 14/2000 rd),
föreslagit utredning av administrativa påföljder med
karaktär av straff. I en del länder är
gärningar som riktar sig mot ordning och säkerhet
straffbara som förvaltningsrättsliga ordningsförseelser.
I samband med beredningen av ordningslagen borde det ha utretts
om ett sådant system är tillämpligt i
Finland.
Översyn av bestämmelserna om ordningsbot
Om ordningsbot föreskrivs i 2 a kap. i strafflagen.
I propositionen föreslås en sådan ändring
i kapitlets 9 § att ordningsbot också kan bestämmas
som påföljd för ordningsförseelse
enligt ordningslagen och för ringa brott mot vad som bestäms
om föremål och ämnen som lämpar
sig för att tillfoga någon annan en skada.
Grundlagsutskottet har lämnat utlåtande om propositionen
(GrUU 20/2002 rd). Där framhålls
att utskottet innan den nya strafflagen stiftades ansåg
bemyndigandet att utfärda förordning i 9 § 1
mom. konstitutionellt problemfritt, eftersom det inte gäller
reglering av straffbarheten. Med tanke på det straffrättsliga
legalitetskravet uppmärksammar grundlagsutskottet dock att
straffen för brott enligt denna princip måste definieras
i lag. Det rimmar bättre med detta krav att det direkt
framgår av lagen att ordningsbot kan bestämmas
som straff för förseelser som avses i lagen än
att ordningsbot bestäms som konkret straff först
i förordning. För en sådan reglering
talar också 80 § i grundlagen. Grundlagsutskottet
menar att strafflagsparagrafen bör ändras på detta
sätt.
Formuleringen i bemyndigandebestämmelsen bör
dessutom analogt preciseras t.ex. så att bemyndigandet
att utfärda förordning gäller utfärdande
av närmare bestämmelser om ordningsbot som påföljd
för förseelser enligt 2—4 mom. I bemyndigandet
bör det också nämnas att det omfattar
reglering av ordningsböternas storlek.
Grundlagsutskottet har också lämnat utlåtande
(GrUU 31/2002 rd) om regeringens proposition
med förslag till revidering av lagstiftningen om straffrättens
allmänna läror (RP 44/2002 rd), som är
under behandling i lagutskottet. I sitt utlåtande hänvisar
utskottet till utlåtandet ovan och framhåller
att paragrafen i strafflagen bör ändras.
Lagutskottet anser att grundlagsutskottets ståndpunkt är
motiverad men svår att genomföra på detta
stadium i behandlingen. En ändring av bestämmelsen
om ordningsbot på det sätt som grundlagsutskottet
föreslår kräver utredning och beredning.
I ordningsbotsförordningen (610/1999) som utfärdats
med stöd av bemyndigandebestämmelsen i strafflagen
föreskrivs uttömmande om de brott för
vilka ordningsbot kan föreläggas. I förordningen
föreskrivs i detalj också till exempel om storleken
på ordningsboten för överskridande av
hastighetsbegränsning med motordrivet fordon. Lagutskottet
meddelar därför att det har för avsikt
att i sitt betänkande om RP 44/2002 rd föreslå ett
uttalande om att riksdagen förutsätter att regeringen
vidtar åtgärder för att revidera ordningsbotslagstiftningen på det
sätt som grundlagsutskottet föreslår.
Utskottet rekommenderar att förvaltningsutskottet i sitt
betänkande hänvisar till lagutskottets kommande
uttalande.
Straffbestämmelser i anknytning till prostitution
Regeringen föreslår att det skall vara förbjudet att
på allmän plats köpa och mot betalning
erbjuda sexuella tjänster på ett sådant
sätt att det orsakar störningar i omgivningen.
Brott mot förbudet skall bestraffas som ordningsförseelse.
Riksdagen övervägde straffbestämmelser
i anknytning till prostitution senast 1998, då bestämmelserna
i strafflagen om brott mot allmän ordning och sexualbrott
sågs över. Då föreskrevs utöver
det redan tidigare kriminaliserade koppleriet, att köp
av sexuella tjänster av någon som är
under 18 år var straffbart. Däremot godkände
riksdagen inte lagmotion (LM 31/1996 rd),
där det föreslogs att köp av sexuella
tjänster och utbjudande av dem mot betalning på offentliga
platser skulle kriminaliseras (RP 6/1997 rd och RP
117/1997 rd — LaUB 3/1998
rd).
Lagutskottet föreslog då utredning av det lämpligaste
metoderna att ingripa i prostitution som inverkar störande
på den allmänna ordningen inte minst i städer.
Ett möjligt alternativ var att förbjuda handel
med sexuella tjänster i den kommunala ordningsstadgan.
Det är fortfarande aktuellt med en utredning, eftersom
prostitution och koppleri fortsatt ökat och blivit i allt
högre grad organiserade och grövre. Marknadsföringen
av sexuella tjänster till exempel i tidningar och över
internet har också ansetts vara ett missförhållande.
En översyn av strafflagstiftningen behövs sannolikt
också på grund av att Finland undertecknat FN:s
konvention mot organiserad brottslighet och Europeiska unionens
rambeslut om att bekämpa människohandel. Bestämmelsen
om prostitution i ordningslagen räcker inte till för
att avvärja dessa fenomen och uppfylla förpliktelserna.
Utskottet menar att det behövs en samlad bedömning
av behovet av ny lagstiftning.
Detaljmotivering
Ordningslag
2 §. Definitioner.
I 2 punkten definieras tätort som område med
tät bebyggelse som angetts med trafikmärket för
tätort. Definitionen spelar en viss roll till exempel med
tanke på förbudet att inta rusmedel och hunddisciplin.
Inom ett område som avgränsas av tätortsmärken
skall inom tätorten gällande trafikregler iakttas
och märkena placeras ut för att reglera fordonstrafiken.
Men det är svårt att ange tillämpningsområdet
för bestämmelserna i ordningslagen tillräckligt
tydligt med hjälp av dem.
3 §. Störande av den allmänna ordningen
och äventyrande av säkerheten.
Enligt paragrafen är det förbjudet att störa
den allmänna ordningen eller äventyra säkerheten
genom att föra oljud eller på något annat
motsvarande sätt genom hotfulla och aggressiva gester och
genom att skjuta och kasta saker. Paragrafens 1 mom. 1 och 3 punkt
lyder i stor utsträckning lika som ofogsbestämmelsen
i 17 kap. 13 § 1 och 3 punkten i strafflagen, som föreslås
bli upphävda.
Meningen är att de bestämmelser till ofogsparagrafen
i strafflagen skall flyttas över i ordningslagen som förbjuder
gärningar som stör den allmänna ordningen
och äventyrar säkerheten på en allmän
plats. I ofogsbestämmelsen föreslås närmast
gärningar som sker inomhus eller som har verkningar inomhus
stå kvar.
I ofogsbestämmelsen nämns numera särskilt oljud
o.dyl. i samband med en tjänsteförrättning.
I propositionen föreslås inte att detta skall tas
in i ordningslagen eller bibehållas i ofogsbestämmelser,
eftersom tjänsteförrättning utanför ämbetsverket
oftast försiggår på allmän plats och
myndigheterna har möjlighet att få handräckning
av polisen (s. 18/I). Utskottet påpekar att myndighetsförrättningar
inte alltid äger rum i ett ämbetsverk eller på en
allmän plats. Som exempel kan nämnas domstolens
syneförrättning i terräng och verkställighet
av beslut om vårdnad om barn och umgängesrätt
hemma hos barnet.
Enligt föreslagna 1 mom. 2 punkten skall det vara förbjudet
att äventyra den allmänna ordningen och säkerheten
bl.a. genom upprepade hotfulla gester, aggressiva rörelser
och muntligen framförda hotelser. Gärningar enligt
denna bestämmelse är ofta straffbara som olaga
hot enligt 25 kap. 7 § eller olaga tvång enligt
8 § eller ofog enligt strafflagen.
Med hänsyn till att gärningarna enligt paragrafen
redan nu i regel är straffbara och uppdelningen av gärningarna
mellan strafflagen och ordningslagen inte förefaller helt
problemfri
anser utskottet det inte lämpligt att en del av
ofogsbestämmelsen lyfts över till ordningslagen
på föreslaget vis.
4 §. Intagande av rusmedel.
Onykterhet på allmänna platser avkriminaliserades
1968. Ända till slutet av 1994 var det förbjudet
att inta alkoholdrycker på gator, torg, vägar,
i parker och på andra allmänna platser. Efter
det att förbudet blev upphävt har en del kommuner
i sina ordningsstadgor förbjudit intagandet av alkoholdrycker
på allmänna platser.
I paragrafens 1 mom. förbjuds intagande av rusmedel
på allmänna platser i tätorter och i
fordon i kollektivtrafik. Bestämmelsen förutsätter inte
att intagandet inverkar störande på den allmänna
ordningen. Det ovillkorliga förbudet motiveras (s. 35/II)
med att det vore svårt för polisen att bedöma
vilket slag av intagande som orsakar störning. Motiveringen
förefaller motstridig, eftersom föreslagna 3 och
7 § i alla fall förutsätter att polisen
kan göra en sådan bedömning.
Propositionen klarlägger inte förhållandet mellan
paragrafen och lagstiftningen i övrigt. Enligt motiveringen
gäller förtäringsförbudet i ordningslagen
alla rusmedel (s. 54/I). Men detta uttalande i motiveringen
kan inte stämma för narkotika. Narkotikabruk är
alltid straffbart som straffbart bruk av narkotika enligt 50 kap.
2 a § i strafflagen, där straffskalan är
strängare än den föreslagna ordningsförseelsen.
Paragrafen avser också att ersätta 58 § 1
mom. 4 punkten i alkohollagen (1143/1994), som föreslås
bli upphävd. Där förbjuds förtäring
av alkoholdrycker i färdmedel i kollektivtrafik. Ett sådant
färdmedels chef, förare eller konduktör
har med stöd av gällande 4 punkt och 60 § 2
mom. rätt att ta alkoholdrycken från den som bryter mot
förbudet. Enligt de föreslagna bestämmelserna
förefaller det som de inte längre hade denna fråntagningsrätt.
Paragrafens förhållande till 86 § i
den s.k. gamla alkohollagen (459/1968) är oklart.
Där sägs att det är förbjudet
för minderåriga att inneha alkoholdrycker och
för dem som inte fyllt 20 år att inneha starka
alkoholdrycker. Utskottet menar att relationen mellan paragrafen
och gällande bestämmelser måste klarläggas.
Det ovillkorliga förbudet i 1 mom. lindras av 2 mom.
Där begränsas förbudet mot att inta rusmedel
så att det är tillåtet att inta alkoholdrycker i
parker och på andra jämförliga platser,
förutsatt att det inte utgör ett hinder eller
gör det oskäligt svårt för andra
att utöva sin rätt att använda platsen
för dess egentliga ändamål.
I motiveringen (s. 36/I) nämns torg eller öppna
platser som platser som kan jämföras med parker.
Med hänsyn till lydelsen i 2 mom. och motiveringen till
den är det oklart vilka allmänna platser förbudet
i 1 mom. egentligen gäller. I propositionen motiveras inte
heller varför intagande av alkoholdrycker på torg
och trottoarer bör bedömas olika.
Polisen har inte haft tillräckliga resurser för en
effektiv kontroll av förbudet att inta alkoholdrycker i
de kommunala ordningsstadgorna eller förbudet att inneha
alkohol i alkohollagen. I Tammerfors föranstaltades ett
ettårigt försök med effektiviserad övervakning
av ordningen. Tack vare polisens åtgärder blev
ordningen i stadens centrum bättre, men de unga lämnade
stadens effektivt övervakade centrum och förflyttade
sig ut till ytterstäderna för att supa. Det bedömdes
som omöjligt att upprätthålla en effektiviserad övervakning
utan extra resurser. Med tanke på behovet av ett totalförbud är
det värt att notera att nästan alla polismän
som deltagit i undersökningen ansåg att deras
kompetens räcker till för att bedöma
om supandet orsakar störningar eller inte.
Lagutskottet har analyserat de föreslagna straffbestämmelserna
i ett straffrättsligt och kriminalpolitiskt perspektiv.
Dessa utgångspunkter och erfarenheterna av förbuden
i ordningsstadgarna mot att inta alkohol och svårigheterna med
att övervaka dem talar för att ett förbud
mot att inta alkohol på allmänna platser bör
kopplas ihop med orsakande av störning.
Vidare har lagutskottet sett på de föreslagna straffbestämmelserna
ur den synvinkeln att intagande av alkohol på allmänna
platser väcker anstöt och stör den allmänna
ordningen till den grad att ett totalförbud enligt propositionen är motiverat.
Inte minst när alkohol intas i ett slutet rum, som ett
kollektivtrafikmedel eller ett köpcentrum, är
det ägnat att orsaka störningar. Totalförbudet är
också klart och tydligt och gör det lätt
för människor att uppfatta innehållet
i förbudet och iaktta det. Utifrån en klar bestämmelse
kan polisen effektivt befatta sig med brott mot förbudet.
Bestämmelserna om de grundläggande fri- och
rättigheterna ställer vissa begränsningar
för straffbestämmelserna och förpliktar
det allmänna att värna de grundläggande
och de mänskliga rättigheterna. Enligt nuvarande
sätt att se ställer de grundläggande
fri- och rättigheterna krav på lagstiftaren att
bemöda sig att formulera bestämmelser i lag så att
de i största möjliga utsträckning värnar
de grundläggande fri- och rättigheterna också i
praktiken.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande bedömt
straffbestämmelserna bl.a. med tanke på bestämmelserna
om de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet
menar att det acceptabla i kriminaliseringar som inskränker enskilda
grundläggande fri- och rättigheter bör bedömas
på samma sätt som inskränkningar i de grundläggande
fri- och rättigheterna över lag.
Vad gäller paragrafens 1 mom. uppmärksammar
utskottet totalförbudet till den del det riktar sig mot
i och för sig tillåtna njutningsmedel. Utskottet
framhåller att förbudet att inta dem på allmänna
platser bör kopplas ihop med uppkomsten av störningar.
Oberoende av motiveringens förpliktande lydelse har grundlagsutskottet
inte tagit in sin ståndpunkt i klämmen om lagstiftningsordningen.
I 106 § i grundlagen föreskrivs om grundlagens
företräde. En domstol skall ge grundlagsbestämmelsen
företräde, om tillämpningen av en lagbestämmelse
i ett ärende som behandlas av en domstol uppenbart skulle
strida mot grundlagen. Om det görs förbjudet att
inta i och för sig tillåtna njutningsmedel på allmänna
platser utan att det förutsätts ge upphov till
störningar, kan det bli aktuellt att tillämpa
106 § i grundlagen i domstolen. Av denna orsak föreslår
lagutskottet att förvaltningsutskottet försäkrar
sig om att förutsättningar för detta
inte skapas.
5 §. Förhindrande av fara.
Paragrafens 2 mom. förpliktar den som ansvarar för
byggnads-, reparations- och underhållsarbeten på en
byggnad eller på en gata, en väg eller någon
annan motsvarande plats att vidta behövliga försiktighetsåtgärder.
Den föreslagna bestämmelsen överlappar
underlåtelse att märka ut fara i den i år
stiftade 44 kap. 14 § i strafflagen. Behovet av den föreslagna
bestämmelsen kan ifrågasättas och därför
föreslår utskottet
att den stryks i lagförslaget.
6 §. Reklam och kungörelser.
I 1 och 2 mom. ingår bestämmelser om högst
olika saker och därför förefaller det
mindre lyckat att placera momenten i samma paragraf.
I 2 mom. ingår ett förbud mot att olovligen
avlägsna eller skada en offentlig kungörelse eller ett
meddelande som en myndighet har satt upp till allmänt påseende
och som gäller allmän ordning och säkerhet.
I 13 § 4 punkten om ofog i 17 kap. i strafflagen föreskrivs
numera att det är straffbart att olovligen avlägsna
eller skada en offentlig kungörelse eller ett meddelande
som en myndighet har satt upp till allmänt påseende. Denna
punkt föreslås bli upphävd. I propositionen
saknas helt en detaljmotivering till de föreslagna bestämmelserna
om ofog och därför är det inte klart
varför bestämmelsen i den föreslagna
lagen bara gäller offentliga kungörelser eller
meddelanden om allmän ordning och säkerhet. Det är
inte motiverat att flytta över bestämmelsen i
sin ändrade form från strafflagen till ordningslagen,
som skall främja allmän ordning och säkerhet.
Utskottet föreslår
att 2 mom. stryks i propositionen.
7 §. Annan verksamhet som orsakar störning.
Det föreskrivs om i högsta grad olika saker
i paragrafens moment och därför är det
inte lämpligt att momenten placeras i samma paragraf.
Paragrafens 1 mom. förbjuder att köpa och mot
betalning erbjuda sexuella tjänster på en allmän
plats på ett sådant sätt att det orsakar
störningar. Ordningslagens syfte är att främja
allmän ordning och säkerhet och därmed
kan villkoret att det skall orsaka störningar anses motiverat.
Men av bestämmelsen eller dess motivering framgår
inte varför villkoret uttrycks på ett sätt
som avviker från de övriga bestämmelserna.
I lagförslaget finns ingen definition på sexuella
tjänster. I motiveringen (s. 38/I) hänvisas
till motiveringen till regeringens proposition med förslag
till lag om ändringar av utlänningslagen. Definitionen
i den bygger förmodligen på 20 kap. 10 § i
strafflagen om sexualbrott. Utskottet påpekar att definitionen
på sexualtjänster i strafflagen är mycket
vidlyftig. Den omfattar bl.a stripteaseföreställningar
(RP 6/1997 rd, s. 187/I). Denna
omständighet spelar en viss roll för bedömningen
av förbudet i ordningslagen och om förbudet är
ovillkorligt eller om verksamheten förutsätts
orsaka störningar till exempel på restauranger
som omfattas av ordningslagens räckvidd.
Enligt paragrafens 2 mom. är det förbjudet
att urinera och ha avföring på allmän
plats på ett sådant sätt att det orsakar
störning av den allmänna ordningen eller hälsorisker.
Avfallslagen förbjuder nedskräpande och brott
mot förbudet bestraffas som avfallsförseelse.
Därför anser utskottet att 2 mom. inte
behövs och föreslår att det stryks.
Enligt paragrafens 3 mom. är det förbjudet
att ordna föreställningar på allmän
plats på ett sådant sätt att det orsakar
fara för eller betydande störning av den allmänna
ordningen eller trafiken.
Vad gäller trafiken är bestämmelsen
delvis överlappande med bestämmelser i vägtrafiklagen
och strafflagen. Om störande av vägtrafik och
spårvagnstrafik föreskrivs i vägtrafiklagen.
I motiveringen (s. 38/II) hänvisas bara till 24 § ivägtrafiklagen.
Vidare förbjuder 3 § 2 mom. i vägtrafiklagen
vägtrafikanter att onödigtvis hindra eller störa
trafiken. Brott mot förbudet är straffbart som
trafikförseelse enligt 103 § i vägtrafiklagen.
Genom en lag som trädde i kraft i september 2002 kompletterades
23 kap. i strafflagen med en ny 11 a § om störande
av trafik. Enligt paragrafen är det straffbart att avsevärt störa
den allmänna flyg-, spår- eller sjötrafikens gång.
Utskottet föreslår
att momentet ändras så att det inte överlappar
de gällande bestämmelserna.
9 §. Farliga föremål och 10 §.
Innehav av föremål och ämnen som lämpar
sig för att skada någon annan.
Utskottet framhöll ovan i den allmänna motiveringen
att lagen om eggvapen inte bör upphävas och att
straffbestämmelser med hot om fängelse inte bör
tas in i ordningslagen. Om förvaltningsutskottet stannar
för en annan lösning bör den lägga
märka till följande omständigheter.
Paragraferna innehåller detaljerade förteckningar över
föremål och ämnen som det är
förbjudet att tillverka, införa i landet, saluföra
och inneha på allmän plats. Förbuden
motiveras med en önskan att minimera säkerhetsriskerna.
Förbudet mot innehav gäller också föremål
som normalt och av acceptabelt skäl innehas på allmän plats.
I propositionens motivering påpekas att det inte har förekommit
problem med tillämpningen av motsvarande förbud
i lagen om eggvapen i detta hänseende. Men det är
inte alls lika klart att det inte finns problem när förbuden
gäller en mycket lång rad olika föremål.
Förteckningarna över förbjudna föremål
och ämnen är kasuistiska. De grundar sig delvis
på nuvarande bestämmelser på förordningsnivå som
det inte finns någon anledning att som sådana
flytta över i lagen. Detaljförteckningarna är inte
uttömmande utan förbuden gäller också andra
jämförliga föremål. Vissa föremålsgrupper är
mycket omfattande och svåra att gestalta, eftersom t.ex.
vajrar och bobollsträn nämns som jämförliga
föremål. Detaljförteckningarna utesluter
föremål som utan tvivel är farliga och
leder lätt till att lagen måste ändras.
13 §. Innehav av ämnen som lämpar
sig för klottring.
Enligt paragrafen är det förbjudet att utan godtagbart
skäl på allmän plats inneha sprayfärger
och andra sådana målarfärger eller andra ämnen
som lämpar sig väl för klottring av egendom.
Innehav är straffbart bara i undantagsfall. Bestämmelsen är
mycket löst formulerad och omfattar olika slag av ämnen
som man kan ha med sig av en fullt acceptabel orsak. Därför
föreslår utskottet
att bestämmelsen preciseras med ett villkor att ämnen
sannolikt innehas i skadegörande syfte.
14 §. Hunddisciplin.
I paragrafen ingår förbud och påbud
som gäller hundar och andra keldjur. Utskottet ställer
sig i och för sig positivt till målen. Det kan
vara skäl att överväga bestämmelsernas
detaljer och förbudens omfattning med tanke på en
effektiv lagstiftning. Ovannämnda bestämmelser
i avfallslagen gäller också djuravföring
och därför är det onödigt att
föreskriva om sådant i denna lag.
Enligt 1 mom. 1 punkten skall en hund hållas kopplad
i en tätort. Däremot får hundar springa lösa
på slutna gårdar, träningsplatser och
inhägnade rastområden. De föreslagna
bestämmelserna är mycket ovillkorliga jämfört
med bestämmelserna i jaktlagen. Därför
föreslår utskottet att det övervägs
att bestämmelserna lindras vad gäller under
fem månader gamla hundar och hundar som skolas.
16 §. Ordningsförseelse.
En ordningsförseelse skall vara straffbar bara när
den är uppsåtlig. I motiveringen framhålls
felaktigt (s. 45/I) att gärningsmannen skall vara
medveten om att handlingen är straffbar. Det finns inga
bestämmelser om denna s.k. förbudsvillfarelse,
men enligt det rådande rättsläget kan
gärningsmannen gå fri från straffansvar
bara på mycket stränga villkor.
17 §. Brott mot bestämmelserna om farliga ämnen
och 18 §. Brott mot bestämmelserna om föremål
och ämnen som lämpar sig för att skada någon
annan.
Med åberopande av koncentreringsprincipen i den allmänna
motiveringen som tillämpats vid totalrevideringen av strafflagen föreslår
utskottet
att 17 och 18 § i lagförslaget stryks.
För den händelse att 17 § inte stryks
uppmärksammar utskottet att tillräknande inte är omnämnt
i 3 mom., i motsats till 1 mom. och 18 §.
21 §. Förverkandepåföljd,
förstörande och fråntagande.
I 1 mom. finns bestämmelser om förverkandepåföljd.
När propositionen bereddes togs hänsyn inte till
existerande ny lagstiftning. Bestämmelserna om förverkandepåföljder
har setts över och koncentrerats till 10 kap. i strafflagen.
Ett av syftena med reformen var att förenhetliga konfiskationsbestämmelserna
och upphäva onödiga bestämmelser i speciallagstiftning.
Lagutskottet framhöll då att det med hänsyn
till lagstiftningens klarhet var skäl att i framtiden konsekvent
följa den då tillämpade regleringstekniken
(LaUB 14/2001 rd).
Bestämmelserna om förverkandepåföljder
i strafflagen skall tillämpas i samband både med strafflagen
och straffbestämmelser i andra lagar. Därmed behövs
bestämmelser om förverkandepåföljder
inte i speciallagstiftning, om det inte finns orsak att avvika från
strafflagen. Eftersom något sådant behov inte
framgår av de föreslagna bestämmelserna
eller motiveringen till dem menar utskottet att 1 mom. är
obehövligt. I paragrafen finns bestämmelser om
fråntagande och förstörande och därför
kunde den för klarhetens skull kompletteras med en hänvisning
till 10 kap. i strafflagen om förverkandepåföljder.
2. Lag om ändring av strafflagen
Regeringen föreslår att bl.a. 44 kap. 10—13
och 21 § i strafflagen skall upphävas genom denna lag.
Kapitlet har reviderats i sin helhet genom lag 400/2002.
De nuvarande bestämmelserna svarar inte alls mot de bestämmelser
som tidigare varit i kraft och som föreslås bli
upphävda och därför måste ingressen
till detta lagförslag ses över.
2 a kap. Om böter, förvandlingsstraff och
ordningsbot.
9 §. Ordningsbotsförseelser.
Paragrafens 3 mom. har ändrats genom lag 515/2002
efter det att propositionen avläts och därför
bör den föreslagna bestämmelsen och lagförslagets
ingress ses över.
17 kap. Om brott mot allmän ordning.
13 §. Ofog.
För de grunder som utskottet anfört i samband
med 3 och 6 § i det första lagförslaget har
det konstaterat
att paragrafen i strafflagen inte bör ändras
och föreslår därför att den
stryks i lagförslaget.
3. Lag om ändring av 1 § lagen om strafforderförfarande
Eftersom 1 § 1 mom. har ändrats genom lag 973/2001,
måste ingressen till lagförslaget ses över.
6. Lag om upphävande av lagen om eggvapen
På ovan anförda grunder föreslår
utskottet
att det sjätte lagförslaget stryks i propositionen.