Motivering
Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är
behövlig och motiverad. Utskottet tillstyrker lagförslaget
utan ändringar men med följande anmärkningar.
Syftet med propositionen är att genomföra Europaparlamentets
och rådets direktiv 2008/56/EG om upprättande
av en ram för gemenskapens åtgärder på havsmiljöpolitikens område
(ramdirektivet om en marin strategi) genom att ändra lagen
om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004).
Ramdirektivets mål är att uppnå en god
miljöstatus i EU:s hav senast 2020. Direktivet ålägger
medlemsstaterna att utarbeta en nationell marin strategi för
sina marina vatten plus ett åtgärdsprogram.
För Finlands del är det generella syftet att skapa
ramar för att förbättra den marina miljön
i Östersjön och upprätthålla
eller uppnå en god status senast 2020. Utskottet hänvisar
till sitt betänkande om redogörelsen om Östersjöns
utmaningar och ÖstersjöpolitikenMiUB 2/2010
rd - SRR 6/2009 rd och understryker att miljöns
ekologiska status är svag i Östersjön och
att det därför behövs en effektivare
vattenvård i alla stater inom Östersjöns
avrinningsområde. Direktivets mål att alla Östersjöstater
som hör till EU ska ha nationella strategier och nationella åtgärdsprogram
pekar enligt utskottets mening i rätt riktning.
Den goda status som ramdirektivet avser gäller hela Östersjön
vars kuststater med undantag för Ryssland hör
till Europeiska unionen. I det regionala samarbetet är
det viktigt att ta hänsyn till existerande internationella
avtal och använda befintliga strukturer. För vårt
vidkommande avser direktivets institutionella strukturer framför
allt konventionen för skydd av Östersjöns marina
miljö och samarbetet inom ramen för den. Det gäller
följaktligen att använda HELCOMs administrativa
strukturer för att säkerställa att åtgärderna
enligt direktivet är konsekventa och att de utifrån
en gemensam strategi samordnas inom havsområdet enligt åtgärdsplanen.
För att genomföra direktivet föreslår
regeringen vissa ändringar i lagen om vattenvårdsförvaltningen
som gäller både vatten- och havsvård.
Dessutom föreslår regeringen ett nytt 4 a kap.
om havsvårdsförvaltning, olika myndigheters roll
i havsvården, åtgärder i anknytning till beredningen
av havsförvaltningsplanen, uppföljning och procedurerna
kring godkännandet av havsförvaltningsplanen.
Regeringen föreslår också ändringar
i miljöskyddslagen (), vattenlagen
(), havsskyddslagen (),
lagen om Finlands ekonomiska zon ()
och lagen om bedömning av miljökonsekvenserna
av myndigheternas planer och program ().
Tanken med de här ändringarna är att
målet om en god status i havet ska noteras i kommunala
miljöskyddsbestämmelser, vid behandlingen av miljö-
eller vattentillstånd och i övervakningsskyldigheten.
Dessutom åläggs statliga och kommunala myndigheter
att beakta havsförvaltningsplanen även i annan verksamhet.
Utskottet vill påpeka att den föreslagna lagen inte
påför verksamhetsutövare eller enskilda medborgare
några bindande förpliktelser utan styr myndigheternas
planering. Det som verksamhetsutövare och enskilda eventuellt åläggs göra
för att målen i havsförvaltningsplanen
ska nås avgörs alltid utifrån respektive
speciallagar.
Utskottet anser att skyddsinsatserna för Östersjön
absolut måste samordnas bättre. Under de senaste
decennierna har man hos oss lagt fast vattenvårdsmål
i en lång rad målprogram. Statsrådet
antog 2002 Finlands program för skydd av Östersjön
som syftar till att minska eutrofieringen av Östersjön
och förbättra naturens och vattenområdenas
ekologiska status. År 2006 antog statsrådet Riktlinjer
för vattenskydd fram till 2015 som framför allt
avsåg att styra genomförandet av tidigare uppställda
mål och svara på de utmaningar som uppkommit efter
de tidigare programmen. Metoderna och åtgärderna
enligt riktlinjerna preciseras och inriktas i förvaltningsplanerna,
som också ska ta hänsyn till särskilda
regionala aspekter. Statsrådet godkände 2009 förvaltningsplaner
för fem nationella och två internationella vattenförvaltningsområden som
förväntas uppfylla målet om en god yt-
och grundvattenstatus senast 2015 i enlighet med ramdirektivet för
vatten (2000/60/EG).
Regeringen lämnade 2009 riksdagen en redogörelse
om Östersjöns utmaningar och Östersjöpolitiken,
där den presenterar sin strategi för åtgärder
som ska förbättra Östersjöns
marina miljö. På Baltic Sea Summit som hölls
i Helsingfors 2010 gav regeringen en utfästelse om att förbättra
tillståndet för Östersjön. Regeringen gav
löfte om att effektivare åtgärder ska
vidtas inom alla sektorer för att en god miljöstatus
ska uppnås i Skärgårdshavet senast 2020
och att Finland ska bli ett föredöme i fråga
om återvinning av näringsämnen.
Trots skyddsambitionerna i ett otal program har de nationella åtgärderna
inte varit nog för att minska utsläppen från
Finland i Östersjön, vilket försämrar
statusen inte minst i kustvattnen och Skärgårdshavet.
Utskottet påpekar att styrningen av vattenskyddet haft
problem i synnerhet med samordning, konsekvensbedömning
och ofullständiga kostnadseffektivitetsanalyser.
Enligt den föreslagna lagen kommer det i fortsättningen
att finnas två parallella planeringssystem för
kustvattnen som båda syftar till god status i sötvatten
och marina vatten. I havsområden sträcker sig
förvaltningsplanen en sjömil från baslinjen
och havsförvaltningsplanen från strandlinjen till
den ekonomiska zonens yttre gräns. Det krävs en
stark integrering av planerna för att överlappningar
och motstridigheter i fråga om målformulering
och insatser ska kunna undvikas, menar utskottet.
Havsförvaltningsplanen görs upp av miljöministeriet
i samverkan med jord- och skogsbruksministeriet och kommunikationsministeriet.
Finlands miljöcentral har en framträdande roll
i beredningen av planerna. Respektive närings-, trafik-
och miljöcentraler och andra behöriga myndigheter är
skyldiga att delta i samarbetet inom sina egna ansvarsområden.
Utskottet anser det ytterst viktigt att man på förhand
gör en adekvat bedömning av vilka effekter och
vilken slagkraft planerna kommer att få.
Ramdirektivet om en marin strategi utgår från principen
om en adaptiv förvaltning. Enligt den principen ska förvaltningen
av miljön utgöra en helhet där måluppfyllelsen
följs upp kontinuerligt och åtgärderna ändras
efter behov. Det här är en bra utgångspunkt,
menar utskottet. Bedömning, beskrivning, uppföljning
och övervakning vävs ihop till ett nätverk
som gör det möjligt att hålla sig à jour
om miljöns tillstånd och anpassa åtgärderna
efter det aktuella läget.
Utskottet konstaterar att myndigheternas arbetsbörda ökar
när de ska genomföra propositionen. Miljöministeriet
och jord- och skogsbruksministeriet styr Finlands miljöcentral
och NTM-centralerna medan jord- och skogsbruksministeriet styr Vilt-
och fiskeriforskningsinstitutet. Regeringen bedömer att
de krävs 6—8 årsverken vid NMT-centralerna,
miljöministeriet och Finlands miljöcentral för
att utarbeta en havsförvaltningsplan. Utskottet påpekar
att också Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets arbetsbörda
växer bl.a. när det gäller observation
av havsfåglar och kustlevande fiskarter. Enligt propositionen måste
alla organisationer som deltar i genomförandet avsätta
tillräckliga personella resurser för planering
och genomförande av havsvården.
Med tanke på att miljöförvaltningen
rör sig med allt mindre resurser kommer de nya uppgifterna
att ställa till med problem, påpekar utskottet.
Också om man för den nödvändiga
naturvetenskapliga kunskapens vidkommande kan anlita befintliga
system, behövs t.ex. för Bottenhavet ett mer omfattande
nät för uppföljning av den marina miljön
status. Dessutom pågår projektet Velmu fortfarande.
Därutöver behövs det pengar för
att inrätta nya dataregister och upprätthålla
dem. Utskottet understryker att miljöförvaltningen
måste få så mycket resurser till att
den klarar av de nya uppgifterna.