Statsminister Mari Kiviniemi (översättning): Detta meddelande är inte angenämt att ge. Men det är nödvändigt för att säkerställa finländarnas välfärd. Finland och hela Europa står inför en allvarlig situation. Kriserna i den irländska ekonomin och på finansmarknaden har redan under flera veckor skapat oro på finansmarknaden i euroområdet. Förtroendet mellan de ekonomiska aktörerna har försvagats. Det ökade misstroendet ledde för en och en halv vecka sedan till att Irlands regering fattade beslut om att begära aktivering av den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen för beviljande av lån till Irland.

Efter Irlands begäran har regeringen bekantat sig med olika alternativ och övervägt de eventuella konsekvenserna av dem. Problemen på finansmarknaden har visat sig vara så allvarliga att Irland inte kan hantera dem utan utomstående hjälp.

Problemen är ofrånkomligen gemensamma. De kraftigt stigande räntorna på vissa euroländers statslån är en bitter försmak av detta. Om man inte tar itu med situationen väntar en svårbemästrad störning på finansmarknaden som kan ha oförutsägbara konsekvenser även för Finland och finländarna. Detta bör också oppositionen beakta när den tar ställning till frågan.

Som jämförelseobjekt kan man ta den lågkonjunktur som drabbade hela Europa till följd av att en amerikansk bank gick omkull 2008 och som ledde till att bruttonationalinkomsten i Finland rasade med 13,3 miljarder euro i fjol. Detta innebar närmare 6 miljarder i förlorade skatteinkomster, för att inte tala om statens ökade skuldsättning på grund av behovet av stimulans.

På grund av denna hotbild anser regeringen att Irlands begäran är berättigad, och regeringen är beredd att godkänna låneprogrammet för Irland. Samma slutresultat nådde också de övriga euroländerna under veckoslutet.

Ett tecken på situationens allvar är att också Storbritannien, Sverige och Danmark, som alla står utanför euroområdet, deltar i lånefinansieringen till Irland. Rädslan för att situationen ska tillspetsas är gemensam. Analysen över hur situationen ska hanteras är gemensam.

Det finns dock inga garantier för att situationen normaliseras. Det enda som är säkert är att det inte tjänar någonting till att sitta med armarna i kors och låta situationen bero, eftersom detta har ohållbara ekonomiska följder och därigenom bidrar till mänskligt lidande. Den som inte ens försöker lugna ner den oroliga situationen försätter de finländska pensionärerna, dem som har bostadsskulder och skattebetalarna i en ytterst svår sits.

Oppositionen har sedan i våras beskrivit de orättvisor som onekligen är förknippade med denna akuta brandsläckningsoperation. Jag håller helt med om att dessa problem existerar. Jag hoppas ändå att oppositionen lika ingående skulle beskriva det alternativ som ett negligerande av situationen i Irland ohjälpligen skulle leda till. Då skulle vi få en sanningsenlig bild av den värld som detta eventuellt skulle medföra för de finska medborgarna — höjda räntor, uppsägningar, arbetslöshet och nedskärningar i socialskyddet. Om ni väljer detta alternativ, ska ni också berätta det öppet för medborgarna. Ärlighet bör utgöra grunden också för oppositionspolitiken.

Irländska staten och det irländska banksystemet behöver ett lån på sammanlagt 85 miljarder euro. Av denna summa går 50 miljarder euro till statsfinanserna och 35 miljarder euro till kapitalisering av bankerna.

Det irländska låneprogrammet är uppbyggt så att 17,5 miljarder av den sammanlagda lånesumman kommer från den irländska pensionsfonden, vilket betyder att Irland självt deltar i paketet med en relativt stor andel.

Den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen, som alla EU-länder deltar i, bidrar med 22,5 miljarder euro. Internationella valutafonden lånar likaså 22,5 miljarder euro, medan euroländernas europeiska finansiella stabiliseringsinstrument lånar 17,7 miljarder euro.

Utöver detta får Irland bilaterala lån på 3,8 miljarder euro från Storbritannien, 600 miljoner euro från Sverige och 400 miljoner euro från Danmark. Låneprogrammet är treårigt och återbetalningstiden för lånen är 7,5 år. Räntan på lånen från EU-instanserna är 6,05 procent.

Med detta meddelande begär regeringen om riksdagens mandat att bevilja det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet en borgen om 741 miljoner euro för de lån som instrumentet har beviljat Irland. Genom instrumentet beviljas Irland alltså lån på sammanlagt 17,7 miljarder euro.

För att lånefinansieringen ska genomföras krävs det att Irland godkänner och genomför ett strikt saneringsprogram. Det ambitiösa saneringsprogrammet inbegriper betydande skattehöjningar och nedskärningar i utgifterna samt ett krav på omorganisering och rekonstruktion av banksektorn.

Finlands mest centrala villkor för lånefinansieringen har uttryckligen varit ett trovärdigt program med hjälp av vilket Irland kan balansera sin ekonomi och få den att börja växa igen. När detta sker ska Irland planenligt bära sitt ansvar, så att varken Finland eller något annat land behöver ta ett sådant ansvar som inte hör till dem.

Finland och Europa borde aldrig ha hamnat i denna situation. Men det gick som det gick. Den europeiska finansmarknaden och EU-ländernas sätt att sköta sin ekonomi har varit full av varbölder redan i flera årtionden. De största bölderna har spruckit först under den allra senaste tiden, men deras tillkomsthistoria sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Som jag redan tidigare har konstaterat i denna sal, så har stora misstag begåtts i samband med att man inrättade Ekonomiska och monetära unionen och fattade beslut om dess medlemmar. Det första grundläggande felet begicks i och med att man inte byggde upp ett mera heltäckande system för samordning av den ekonomiska politiken när den gemensamma valutan togs i bruk. Det andra felet begicks när man inkluderade sådana länder i Emu som inte uppfyllde medlemskraven. Det tredje felet var att tillåta Tysklands och Frankrikes hållningslösa sätt att sköta sin ekonomi och således skapa ett godkänt prejudikat för att åsidosätta kriterierna. Dessa fel som begicks för många år sedan var upphovet till det träsk som Europa nu befinner sig i.

Förslagen om att skärpa budgetdisciplinen framskrider nu på Finlands initiativ och med Finlands understöd. Regeringen kommer att se till att de också genomförs. Dessvärre kommer effekterna av dem att märkas i EU-ländernas ekonomier först efter ett antal år.

Också när det gäller tillsynen över och regleringen av finansmarknaden har det förekommit obegripliga brister. Man började förbereda ett nytt europeiskt system för tillsyn av finansmarknaden strax efter att finanskrisen drabbade Europa 2008. Man har nu enats om införandet av det nya tillsynssystemet, och det inleder sin verksamhet vid ingången av nästa år.

Också i fråga om regleringen var girigheten rådande under många år. Äntligen ska spelreglerna förnyas också till denna del, oberoende av om det är fråga om bestämmelser om bankernas soliditet, bankdirektörernas arvoden eller en strängare reglering av derivatmarknaden. Orimligheterna måste avskaffas.

Den mest aktuella och kanske mest grundläggande reformen gäller det ansvar som bankerna och de privata investerarna ska bära i krissituationer. För en dryg månad sedan förde vi i denna sal en aktuell debatt om en effektivare samordning av EU-ländernas ekonomiska politik. Vid det tillfället sade jag att det finns ett behov att skapa en sådan permanent krishanteringsmekanism för euroområdet som för det första uppmuntrar medlemsstaterna till att skapa en sund ekonomisk politik och att ta ansvar för balansen i den egna ekonomin och för det andra tvingar investerare till ansvarsfull kreditgivning. Detta skapar stabilitet och minskar den moraliska risken. Finlands regering tog upp klausuler om hur kontrakten ska omförhandlas till europeisk diskussion som ett medel att stärka den privata kreditgivarens ansvar i kommande kriser.

Detta krävde jag alltså för en månad sedan i denna sal och även dagen därpå vid Europeiska rådets möte i Bryssel. Nu, en månad senare, har man kommit överens om allt detta. Bankerna och investerarna kommer att bära det ansvar som tillkommer dem. Det nya systemet träder i kraft vid mitten av 2013.

Om de tidigare finansministrarna en gång i tiden hade krävt att ett sådant system skulle byggas och lyckats få sin vilja fram, skulle systemet nu vara i bruk och den akuta krisvården i Europa se helt annorlunda ut än i dag. Men detta krävde de alltså inte.

Detsamma gäller för övrigt alla andra varbölder jag tidigare nämnde: EU-ländernas brist på budgetdisciplin och deras otyglade skuldsättning, de vilda spelreglerna på finansmarknaden och slutligen den förvrängda ansvarsfördelningen när den akuta finanskrisen väl var ett faktum. Trots att rötterna till dessa oegentligheter går långt tillbaka i tiden har regeringen gått in för att alla dessa bölder ska skäras upp. Varenda en!

Regeringen främjar genomförandet av skattelösningar som gäller finansmarknaden i hela Europa. Vi påskyndar utarbetandet av de ytterligare utredningar som Europeiska kommissionen bereder om möjligheterna att införa en skatt på finansiella transaktioner, en skatt på finansiell verksamhet och en stabilitetsavgift som tas ut från bankernas balansomslutning. Vi anser det också vara viktigt att eliminera osund och skadlig skattekonkurrens i EU. Redan under en lång tid har jag talat om behovet av att utveckla skattesamordningen mellan EU-länderna. Och jag kommer att ta upp frågan på nytt.

Beklagligtvis kommer Europa inte att vara färdigt ens efter dessa reformer. I den europeiska ekonomiska trekampen måste vi för närvarande koncentrera oss inte bara på att stabilisera finansmarknaden utan också på att främja tillväxten och att balansera de offentliga ekonomierna. Dessa tre frågor bör stå på agendan såväl i Finland som i de övriga europeiska länderna. Det blir lättare att styra in de offentliga ekonomierna på en hållbar grund om vi koncentrerar oss på att skapa ny tillväxt och nytt arbete. Vi har en lång väg att gå, men den är åtminstone utstakad.

Finland lever i nära växelverkan med resten av Europa. Om Europa är framgångsrikt, är också Finland framgångsrikt. Om Europa lamslås, lider också Finland. För att skydda de finländska skattebetalarna, barnfamiljerna, dem som har bostadsskulder och pensionärerna föreslår jag att låneprogrammet för Irland godkänns och att Finland ställer statsborgen. De ekonomiska och politiska konsekvenserna av något annat beslut skulle vara ännu mer betungande för finländarna.

Det hör till oppositionens roll att utmana regeringen. Det är självklart. Nu står ändå en så viktig fråga och så många finländares öde på spel att jag hoppas att oppositionen här och nu tar sitt ansvar. Budskapet från experterna är klart. Budskapet från alla euroländer är klart. Budskapet från regeringarna i Storbritannien, Danmark och Sverige är klart. Till och med budskapet från de svenska socialdemokraterna, som stöder låneprogrammet för Irland, är klart. Situationen på den europeiska finansmarknaden måste stabiliseras, annars är fosterlandet i fara. Nu skiljs ansvarstagarna från populisterna. I hela Europa. Denna regering bär ansvar även inför valet.