Plenarprotokoll 64/2012 rd

PR 64/2012 rd

Justerat 2.0r

64. TISDAGEN DEN 12 JUNI 2012

Överläggningarna leddes av talman Eero Heinäluoma (14.08—16.31 och 20.35—22.12), förste vice talman Pekka Ravi (16.31—18.33 och 22.12—22.57) och andre vice talman Anssi Joutsenlahti (18.33—20.35).

Namnupprop

Vid namnuppropet antecknades följande 32 ledamöter som frånvarande (r = för riksdagsarbete, s = för sjukdom, f = för familjeledighet):

  • Paavo Arhinmäki /vänst (r)
  • Maarit Feldt-Ranta /sd (s)
  • Lars Erik Gästgivars /sv
  • James Hirvisaari /saf
  • Lauri Ihalainen /sd (r)
  • Kalle Jokinen /saml
  • Mika Kari /sd
  • Jyrki Katainen /saml (r)
  • Krista Kiuru /sd (r)
  • Katri Komi /cent (s)
  • Merja Kyllönen /vänst (r)
  • Seppo Kääriäinen /cent
  • Anne Louhelainen /saf (r)
  • Silvia Modig /vänst
  • Ville Niinistö /gröna (r)
  • Pentti Oinonen /saf (s)
  • Petteri Orpo /saml (s)
  • Heli Paasio /sd (f)
  • Raimo Piirainen /sd
  • Arto Pirttilahti /cent
  • Juha Rehula /cent
  • Paula Risikko /saml (r)
  • Markku Rossi /cent
  • Vesa-Matti Saarakkala /saf (f)
  • Matti Saarinen /sd (s)
  • Kristiina Salonen /sd (r)
  • Anni Sinnemäki /gröna (s)
  • Ismo Soukola /saf (s)
  • Eero Suutari /saml (r)
  • Astrid Thors /sv
  • Jani Toivola /gröna (r)
  • Ulla-Maj Wideroos /sv (s)

Efter namnuppropet anmälde sig följande 5 ledamöter:

  • Astrid Thors /sv (16.06)
  • Markku Rossi /cent (18.00)
  • Juha Rehula /cent (18.24)
  • Seppo Kääriäinen /cent (19.18)
  • Kalle Jokinen /saml (21.18)

__________

Regeringens propositioner

Talman Eero Heinäluoma:

Statsrådet har 7.6.2012 överlämnat regeringens propositioner RP 56—60/2012 rd till riksdagen.

__________

Berättelser

Talman Eero Heinäluoma:

Riksdagens justitieombudsman har 8.6.2012 överlämnat till riksdagen sin berättelse för år 2011 (B 5/2012 rd).

__________

Utskottens medlemmar

Talman Eero Heinäluoma:

Med hänvisning till en reglering av utskottsplatserna anhåller Satu Haapanen om befrielse från medlemskapet i kulturutskottet. Talmanskonferensen förordar anhållan.

Anhållan godkändes.

Talman Eero Heinäluoma:

Fyllnadsval förrättas i plenum i morgon onsdag 13.6.2012 kl. 14. Kandidatlistorna för fyllnadsvalet ska lämnas in till centralkansliet senast i morgon onsdag kl. 11.

__________

Interpellation 5/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Timo Soini och 39 andra ledamöter har 8.6.2012 framställt till statsrådet en interpellation om regeringens linje och den ekonomiska krisen i euroområdet (IP 5/2012 rd).

Jag ger nu ordet till Timo Soini som i egenskap av den första undertecknaren föredrar interpellationen.

Timo Soini /saf:

Ärade talman! Den här interpellationen är rätt lång, men ärendet är allvarligt och jag läser den på sedvanligt sätt i sin helhet.

"Till Riksdagen

Eurokrisen har framskridit exakt på det vis vi fruktat och varnat för. Man har velat lägga munkavle på oss. Sanningen kan inte kvävas för evigt.

Vi har bestämt oss för att interpellera igen. Varför? Läget i Sydeuropa är ytterst ansträngt. Vi har all orsak att frukta att toppmötet den 28—29 juni trumfar igenom beslut utan like allt under krisens täckmantel. På den finska ekonomins och vår självständighets bekostnad.

Redan nu florerar det ryktet om att kommissionens förslag till hjälppaket till bankerna i praktiken leder till kollektivt ansvar. Och inte nog med det.

Om de central- och sydeuropeiska stormakterna får sin vilja igenom, tvingas Finland böja sig för skuldebrev med solidariskt betalningsansvar, dvs. euroobligationer och ett förbundsfinansministerium med säte i Bryssel och åse hur Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) förvandlas till en skräpbank som utan Finlands riksdags godkännande finansierar krisbanker i Sydeuropa år efter år.

Det kan vi inte gå med på. Det kan inte acceptera utan en öppen debatt. Beslut av den här kalibern kan inte köras igenom i brådskande ordning — när riksdagen har sommaruppehåll — i stora utskottet bakom stängda dörrar.

Frågan måste debatteras grundligt i riksdagen, så grundligt att minnet av det lever kvar efter många år. Läget och de politiska villkoren måste öppnas för hela folket.

Som taget ur manuset

Läget i Europa är försmädligt för euroeliten. Det är taget som direkt ur manuset. Ingenting överraskande har inträffat. "En ma iloitse, en sure, huokaa", skaldade Leino. Vi kan inte sitta still och tiga.

Timo Soini varnade redan för ett år sedan den 9 maj 2011 i Wall Street Journal att Spanien kommer att krascha. "Den värsta smällen har vi fortfarande framför oss. Den spanska bostadsmarknaden är som ett svart hål där lilla Irland var rena rama barnleken. Problemet gäller inte bara sparkassorna. De stora spanska bankerna håller sina förluster gömda, som man också gjorde på Irland en liten tid. Klockan tickar på och även om tidsfristen förlängs försvinner inte problemet."

Vi har sett bara början av alla avslöjanden. Krisbanken Bankia, som nyligen nationaliserades, rapporterade en vinst på 41 miljoner som över en natt förvandlades i ett underskott på 3 miljarder när siffrorna synades i sömmarna. Bankia är inte ensam om att leka kurragömma.

Samtidigt fortsätter arbetslösheten att öka i Spanien. Ledsamt att erkänna, men det beror på euron. Euromedlemskapet hindrar landet att devalvera sin valuta för att återfå konkurrenskraften. Interndevalveringen har inte utfallit väl.

Grekland har kommit ur askan i elden med medhjälp från ohållbara stödpaket. Det har gått exakt så som vi upprepade gånger varnat för. Stödpaketen fungerar inte. Redan för två år sedan, den 2 maj 2010, skrev Timo Soini: "Grekland har inga chanser att återbetala lånen, utan de kommer med tiden att efterskänkas. (...) Vad är då lösningen på problemet? Först ska Grekland ut ur euroområdet, den nya drakman devalveras med 30—40 procent och EU upplösas och bli en union för ekonomi och frihandel."

Experter delar den synen. Ändå tror vi inte att Grekland lämnar euron frivilligt. Grekerna är skrupelfritt logiska. De förväntar sig att vi fortsätter stödja dem i det oändliga. De inser att vi trots allt är beredda att göra det, om vi genom euron är bundna till en "ödesgemenskap".

Som taget ur manuset är också toppmötesagendan. Euroarkitekterna väntade sig att en kris som denna skulle inträffa. De hoppades också att krisen skulle föra ett steg närmare den förbundsstat som inte finner gehör hos medborgarna. Jacques Delors visste det här. Euro är ett redskap i utvecklingen mot en förbundsstat.

Det vet också minister Stubb. Han förefaller rentav glädja sig åt nuläget när han skriver i sin blogg (31.5.2012): "Kriserna har gjort EU gott." — EU klarar inte av att öka sin makt genom en ärlig demokratisk process. Centralmakten växer under hot och med klamp och stamp, med krisen som täckmantel.

Finland och finländarna bör begripa vad som håller på att ske. Vi kan inte sälja vår självständighet.

Vilken är Finlands policy och står den pall?

Statsminister Katainen försäkrade i samband med en av våra tidigare interpellationer (IP 2/2011 rd) att regeringen på inga villkor accepterar euroobligationer: "Vi godkänner dem inte. Det är komplett onödigt att diskutera euroobligationer innan samtliga medlemsländer uppfyller stabilitets- och tillväxtpaktens skuldkriterier." (13.2.2011, PTK 85/2011 rd)

Det är ett känt faktum att alla euroländer inte kommer att uppfylla skuldkriterierna.

Nu ryktas det ändå att Tyskland är redo för euroobligationer (i en eller annan form), om kontrollmakten i Bryssel samtidigt stärks. Om Tyskland går in för en ny strategi, hur går det då för Finland? Är statsministern man för sina ord eller var yttrandet rena rama hyckleriet?

När det gäller det stora bankstödet till Spanien förefaller regeringen vara redo att offra finländarnas pengar på det. Åtminstone lät minister Urpilainen i samband med föregående interpellation (IP 4/2012 rd) förstå att Finland fortsätter pröjsa, och att regeringen inte ens har för avsikt att kräva de mångomtalade säkerheterna via ESM för de "utlånade" (läs donerade) stödpengarna (24.4.2012, PTK 41/2012 rd).

Finland världsmästare på att betala

Situationen är oskälig för Finland. Katainen anförde i december som argument för regeringens linje att det ligger i Finlands intresse att stödja andra, eftersom vi är exportberoende. Han sade också att Finland vill vara ett fullvärdigt euroland och även bära det anknytande ansvaret för att stabilitet skapas med respekt för jämlikheten mellan länderna. (13.2.2011, PTK 85/2011 rd)

Det vore intressant att få se Katainens kalkyler enligt vilka stödpaketen betalar sig tillbaka. Summorna är alltför stora för att de ska kunna motiveras med att exporten ökar. Dessutom är det bättra att stödja vår export direkt — särskilt som de nuvarande insatserna tydligen inte biter.

Och vad månntro Katainen menade med jämlikheten mellan länderna? Det att den tyska exporten till Grekland är 40-faldig jämfört med vår futtiga export? Eller att tyska banker och den tyska staten hade exponeringar på 34 miljarder (34 000 miljoner!) mot Grekland och vi bara en knapp miljon? Betyder jämlikhet för Katainen att de finländska skattebetalarna deltar jämlikt i att rädda tyska och franska banker?

Också utan krisen dras de tyska och franska bankerna med stora problem. De finländska bankerna är på det hela taget i skick.

Även i Sverige, Danmark, Storbritannien och Schweiz, som ingen hör till euroområdet, har exporten stannat av, men de har finansierat krisländer med bara en bråkdel av den summa Finland donerat. Är det jämlikhet att Finland utkorats till världsmästare i att betala?

En förbundsstat skulle öka medborgarnas missnöje.

En överväldigande majoritet av det finska folket motsätter sig den utveckling mot en förbundsstat som euroeliten driver. Näringslivets delegations (EVA) värderings- och attitydundersökning (2012) avslöjar att endast 9 % av de svarande ansåg en europeisk förbundsstat vara ganska eller mycket önskvärd medan 64 % kryssade för alternativen mycket eller ganska oönskvärd.

En starkare förbundsstatsstruktur har bara en god sak med sig. Den befäster och breddar finländarnas kritiska inställning till Europeiska unionen. Men det oaktat godkänner vi inte en förbundsstat. Det vore fel mot Finland och finländarna. Det skulle kosta Finland oändligt mycket.

Det handlar inte bara om att finansiera krisländer. Man måste förstå EU:s inre logik. Unionen utvecklas och växer av egen tyngd och ser till egen fördel i tid och otid. Varje eftergift och varje bisats i en paragraf tolkas till förmån för en fördjupad integration.

Vi vet hur mycket makt tjänstemännen vid finansministeriet besitter i den finska politiken. Vi inbillar väl oss inte att det europeiska förbundsstatsfinansministeriet skulle nöja sig med att vara tvåa?

Ivrigast för en maktkoncentration pläderar de som ser sig själva som maktutövare.

Ökad korruption och svagare demokrati i en förbundsstat

Det är inte endast fråga om finländarnas pengar. Förlusterna skulle vara större än så. De största immateriella förlusterna skulle vara att demokratin och den öppna förvaltningen skulle försämras radikalt i vårt samhälle. Den centraleuropeiska förvaltningskulturen skulle undantränga de nordiska traditionerna.

Och en centraliserad maktutövning skulle inte vara redbarare än dess delar är. Enligt Världsbanken ligger Italien, Spanien, Portugal och Grekland på u-landsnivå när det gäller korruption, förvaltningseffektivitet och laglydighet.

Problemet gäller inte bara medlemsländerna; oskicket har slagit rot ända inne i unionens kärna. När det talas om att överlåta budgetmakt till Bryssel måste vi komma ihåg att unionens revisorer inte godkänt EU:s bokslut på 17 år. Pengar har använts så nonchalant att EU:s budget årligen är behäftad med fel och missbruk till ett belopp av flera miljarder euro.

Liknande missbruk uppdagades i fjol i Europaparlamentet. Enligt internrevisionen är penningmissbruk snarare en regel än ett undantag. Anställda har själva godkänt egna kostnader och betalat ut ersättningar till sina släktingar. Tjänstemän har fått dubbla arvoden. I upphandlingsavtalen har upptäckts brister på närapå 700 miljoner euro. — I Finland har medierna slagit dövörat till detta. Medborgarna skulle ha varit idel öra.

Veterligen har inte något reellt gjorts för att stävja korruptionen i EU. Revisorer som rapporterat om oegentligheter har avsatts. Det senaste förslaget är att unionens budget skulle revideras endast vart femte år för "undvikande av missförstånd". Det finns ingen önskan att lösa problemen: de förnekas och tigs ihjäl.

En förbundsstat och en bankunion kostar skjortan för Finland

Ur demokratisynpunkt skulle en utveckling mot förbundsstat vara en katastrof — inte minst för finländarna. Ju mer makten koncentreras, desto tydligare glider den över till den stora medlemsländerna och deras invånare. En president och kommission utsedd genom val skulle vara spiken i kistan för Finland. Ett självständigt Finland skulle vara historia blott.

Samtidigt kan de ekonomiska förlusterna bli astronomiska för oss. På grund av stödpaketen håller vi redan nu på att gå ner oss i ett skuldträsk.

I december i fjol publicerade vi en kalkyl över Finlands exponeringar: i värsta fall handlar det om mer än 35 miljarder euro. Summan blöttes och stöttes. Kritikerna hånlog. Inga fel hittades. Något senare publicerade Helsingin Sanomat en egen kalkyl som slutade på +50 miljarder euro. Ingen såg road ut. Sedermera har regeringen medgett (RP 150/2011 rd) att Finlands exponeringar enbart mot EFSF i värsta fall uppgår till över 30 miljarder euro. Dessutom kan exponeringarna till följd av ESM utan riksdagens uttryckliga medgivande stiga till över 12 miljarder euro.

Den största notan kommer emellertid genom ECB:s förluster, som vi så många gånger varnat för.

Det handlar om skräckscenarier. De håller på att realiseras inför våra ögon.

Dessutom läggs kostnaderna för en bankunionen och en gemensam insättningsgarantifond till hela härligheten. Ingen kan ange den exakta summan men beräkningar har gjorts. Inom euroområdet finns insättningar till ett belopp av ca 10 000 miljarder euro, bedömningarna av storleken på den behövliga insättningsgarantifonden varierar mellan 1 000 och 2 000 miljarder euro. Man bör komma ihåg att det inte är fråga om en kosmetisk insättningsgaranti: pengarna kommer att behövas snart, för uttaget av insatta medel ökar i alla krisländer

Andra beräkningar utgår från tidigare bankkriser och kommer till resultatet att en paneuropeisk bankkris kostar grovt taget 2 000—3 000 miljarder euro. Om Finland står för 1,8 % blir priset för oss 35—55 miljarder euro. Någon ska eventuellt stå för fiolerna. Men Finland kan inte delta.

I praktiken blir Finlands andel ännu större när Spanien kraschar och inte längre är betalare. Den spanska finansministern har redan inofficiellt framställt en begäran om hjälp. I och med en spansk krasch ställs stödmatematiken gällande ESM på huvudet. Italien står näst i tur.

På samma sätt kan man räkna att om vi tar i bruk euroobligationer och genom den iklär oss fullständigt kollektivt ansvar, måste Finland ansvara för genomsnittet av den offentliga skulden i euroområdet, ca 90 procent av bnp. Det betyder att Finlands offentliga skuld närapå fördubblas, dvs. en extrabörda på ca 80 miljarder euro.

I själva verket blir det ännu värre, eftersom Finland alltid skulle vara betalare medan de som förlorat sin konkurrenskraft skulle vara mottagare. En förbundsstat skulle resultera i en permanent transfereringsunion. Finland skulle år ut och år in finansiera länderna i syd som förlorat sin konkurrensförmåga. Vi skulle vara tvungna att reducera vår egen sociala trygghet och gallra bland tjänsterna. Den finländska välfärdsstaten skulle alltså köras i botten.

Euron är ett icke-optimalt valutaområde

Problemets kärna är att euron ligger långt från det som är ett optimalt valutaområde. Många nationalekonomer, oavsett politisk hemvist, har varnat för detta. Som exempel kan nämnas Milton Friedman (högersinnad) och Paul Krugman (vänstersinnad).

Följande kriterier gäller i regel för ett optimalt valutaområde:

  1. Arbetskraften rör sig smidigt inom valutaområdet. Exempelvis byråkrati eller språk- och kulturskillnader får inte hämma den fria rörligheten.

  2. Staterna inom valutaområdet bedriver aktivt handel med varandra.

  3. Konjunkturcyklerna är likartade i staterna.

  4. Valutaområdet har en gemensam riskfördelningsmekanism.

Det nuvarande euroområdet fyller inte helt ett enda av kriterierna (undantaget punkt 2 som uppfylls något så när). Investeringsbanken JP Morgan har räknat (2012) att inte mindre än 13 länder vars namn börjar på bokstaven M (Makedonien, Madagaskar, Malawi, Malesia, Malta, Mauretanien, Mauritius, Mexico, Moldavien, Mongolien, Montenegro och Moçambique) hypotetiskt sett vore mer optimalt än euroområdet. Hur mycket man än vill är det således så gott som omöjligt att bygga upp ett mindre optimalt valutaområde än euron.

Nationalekonomer i favör för euron har på senaste tid tjatat att euron fungerar bara om euroområdet blir en ekonomisk union med euroobligationer. Det stämmer inte. Det grundläggande problemet med valutaområdet försvinner inte, och de sydeuropeiska länderna blir inte ett dugg konkurrenskraftigare än de är nu. För att existera kräver systemet allt mer transfereringar från de konkurrenskraftiga länderna till dem som inte längre står sig i konkurrensen. Och då frågar ingen efter Finlands samtycke.

Euron är roten till krisländernas problem

Problemen i euroområdet kommer inte som någon överraskning för den som känner till teorin om det optimala valutaområdet. De beror inte enbart på ett sorglöst spenderande utan snarare på den gemensamma valutan. Till och med minister Stubb tillstår det i sin blogg (31.5.2012): "Det är lätt att upptäcka skillnaderna mellan EU-länderna genom att t.ex. lägga upp en tabell över deras räntenivåer, bnp-tillväxt eller skuldbörda. Exempelvis Finland klarar sig som känt bra oavsett indikator och t.ex. Grekland dåligt. Det här skulle inte vara något stort problem om vi inte hade samma valuta."

Men den officiella ståndpunkten är att krisen beror på den offentliga sektorns skuld i euroländerna. Därför har krishanteringen inriktats på att lägga band på den offentliga sektorns skuldsättning. Statistiken visar att problemet har djupare rötter.

Den offentliga skulden i relation till bnp 1999—2007 bland krisländerna (Grekland, Spanien, Portugal, Italien och Irland) hade ökat i betydande grad bara i Portugal (från 49 till 68 %). I Irland och Spanien hade den offentliga sektorns skuld närapå halverats och var 2007 nere på en mycket låg nivå (25 resp. 36 %). Italien och Grekland hade visserligen skulder från tidigare, men också Italien fick ner sin skuld mellan 1999 och 2007.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig hur en överlåtelse av budgetmakt till Bryssel kunde hindra problem från att uppstå i framtiden. Den faktiska krisen ligger i förlust av konkurrenskraft. Ett centraliserad förbundsstatsfinansministerium kan knappast göra något åt saken.

Av statistiken kan utläsas att den gemensamma nämnaren för krisländerna är ett rejält underskott i bytesbalansen 1999—2007. Under samma period steg arbetskostnaderna och konsumentpriserna i alarmerande takt. Det är alltså fråga om den förlust av konkurrenskraften som den icke-optimala gemensamma valutan bar skulden för. Den offentliga sektorns skuldsättning bottnar i detta fundamentala problem. Devalveringsbehovet i krisländerna låg mellan 15 och 30 %. Offentlig sektor i krisländerna kommer inte på fötter förrän länderna återfått sin konkurrenskraft.

Samtidigt uppmuntrade den gemensamma valutan till sorglöst spenderande. I början av 2000-talet var realräntorna rentav negativa i krisländerna. Det uppmuntrade till att leva på lånta pengar och ledde till överhettning av ekonomierna i krisländerna. ECB, som håller ett öga på den ekonomiska utvecklingen i Tyskland och Frankrike, var alltför slapp visavi krisländerna. Men det finns ingen enkel lösning på problemet. Det handlar om att den gemensamma valutan har ett inbyggt problem. Problemet kommer att upprepas.

Det lyckas inte med interndevalvering

Euroeliten tillstår konkurrenskraftproblemen men drar inte de rätta slutsatserna. I stället för att godta att problemen beror på den gemensamma valutan, försöker man pressa in medlemsstaterna i samma form. Men det fungerar inte. Det leder bara till lidande och allt djupare problem.

Länderna har försökt nå bättre konkurrenspositioner genom interndevalvering, dvs. genom att sänka lönenivån och öka den ekonomiska flexibiliteten. Internationella valutafonden (IMF) anser att interndevalvering för att återställa konkurrenskraften är en lång och kvalfylld väg att gå och som sällan gett goda resultat. Omstruktureringarna genererar positiva effekter för konkurrenskraften först många år senare, visar tidigare erfarenheter.

Värst av allt är att interdevalvering hämmar den ekonomiska tillväxten på kort sikt och gör det svårt att få kontroll över den offentliga sektorns skuld. Det är således inte särskilt överraskande att konkurrenskraften fortsatt avta i krisländerna på senare år, Irland undantaget. Interndevalveringen har inte utfallit väl.

IMF har också påpekat att händelserna i Argentina 1998—2002 visar att interndevalvering kan driva ett land i en så kallad deflationsfälla som det är omöjligt att ta sig ur utan att låta bli att betala skulder och devalvera valutan. Av krisländerna befinner sig åtminstone Greklands ekonomi redan nu eller är mycket nära deflationsfällan. Om den nuvarande politiken fortsätter är det bara en tidsfråga när de andra krisländerna följer efter.

Somt fungerar bra, somt dåligt

Ser man tillbaka på historien har länderna praktiskt taget alltid fått bukt med sin offentliga skuldsättning genom att devalvera valutan eller lätta på penningpolitiken för att generera ekonomisk tillväxt. Ett bra exempel är hur Finland tog sig ur lågkonjunkturen på 1990-talet. Krisländerna har inte tillgång till någotdera av verktyget. ECB för nämligen redan nu för en mycket lätt penningpolitik och euroländerna kan inte devalvera sin valuta.

IMF:s simulationer visar att om man i dagsläget gör budgetnedskärningar och höjer skatter inom euroområdet kan det hämma den ekonomiska tillväxten till den grad att de offentliga skuldproblemen förvärras ytterligare. Preliminära empiriska resultat förefaller att stödja simulationerna, eftersom den offentliga skulden i relation till bnp i krisländerna förefaller att öka desto kraftigare ju stramare finanspolitik som bedrivs.

Den europeiska krispolitiken är ett totalt fiasko. Krisländerna har nästan inte alls lyckats förbättra sin konkurrenskraft eller få bukt med sin offentliga skuldsättning. Om man väljer att fortsätta på den inslagna vägen har vi framför oss en oändlig räcka av stödpaket. I det fall att Finland behåller euron och går med på att finansiera andras skuldproblem, hamnar vi förr eller senare i ett skuldträsk utan att kunna ta oss ur det.

Ett lyckat jämförelseobjekt är Argentinas skuldsanering och devalvering. Argentina försökte i mer än tre år (1998—2001) återfå sin konkurrenskraft genom interndevalvering. Till slut erkände landet sitt misslyckande, ställde in återbetalningen av sina skulder och övergick till en fritt flytande växelkurs. Resultatet blev att landets ekonomi krympte bara med en fjärdedel (bnp sjönk med 4,9 %) för att därefter växa med drygt 63 % de sex följande åren. I motsatt till vad man allmänt tror berodde uppsvinget i Argentina inte endast på en råvaruboom utan också på att den inhemska efterfrågan och investeringarna började öka.

Vidare bör det noteras att den grekiska exportsektorn i relation till bnp är nästan dubbelt så stor som Argentinas exportsektor var före devalveringen. Den grekiska ekonomin skulle vinna mer på en devalvering än Argentina 2001. Att lämna euron ställer Grekland inför stora frågor, men många har ansett att undergångsscenarierna är kraftigt överdrivna. Eurofrånträdet skulle i praktiken leda till ett slags "dollarisering", dvs. euron användas vid sidan av den nya valutan tills alla nödvändiga åtgärder vidtagits.

Island är ett annat jämförelseobjekt. IMF anger i sin rapport (4.11.2011) följande orsaker till att det isländska anpassningsprogrammet väl:

  • skattebetalarna behövde inte stå för bankernas förluster
  • finanspolitiken stramades inte åt det första programåret
  • välfärdssamhället monterades inte ner utan det fanns kvar och rentav stärktes till vissa delar
  • den fria rörligheten för kapital inskränktes.

Med undantag för kapitalrörelserna hade samma medel kunnat tillämpas i euroområdet. Men här har man gjort tvärtom och resultatet bär syn för sägen.

Euron tillför inte Finland någon nytta utan tvärtom skadar oss

Vi tror inte att krisländerna vill lämna euron om de övriga är redo att skjuta till pengar. Svårt blir det i varje fall för dem att införa en ny valuta. För Finland, som skött sin ekonomi bra, vore det däremot lätt och gynnsamt. En penningpolitisk självständighet skulle ge Finland större svängrum och ekonomisk trovärdighet.

I motsats till den allmänt rådande villfarelsen har euron inte bara varit till välsignelse för Finland. Inte ens före eurokrisen — för att inte tala om den efterföljande tiden då euromedlemskapet involverat Finland allt djupare som finansiär av krisländerna.

Vi har på denna punkt refererat till en lång rad expertyttranden i vår interpellation i november (IP 2/2011 rd). Experterna ansåg att den ekonomiska tillväxten hos oss varit långsammare än i våra jämförelseländer (Sverige, Danmark, Storbritannien och Schweiz).

Nya forskarrön bekräftar eurokritikernas synpunkter. GnS Economics, en makroekonomisk konsultbyrå, har gjort en analys (2012) som visar att Finlands export vore 15 procent större om vi hade en egen valuta. Analysen bygger på en statistisk simuleringsmodell. Förklaringen till resultatet är att den finländska marken skulle ha devalverats kraftigt på samma sätt som den svenska kronan i efterdyningarna efter finanskrisen 2008 och därmed tillfört vår exportsektor större konkurrenskraft.

Det finns bedömare som anser att Finlands euromedlemskap är den främsta orsaken till skogsindustrins bittra och smärtsamma utlokalisering under 2000-talet.

Ett argument för anslutningen till euroområdet var att det skulle locka investerare och öka exporten. Sanningen är dock att investeringsgraden i Finland varit lägre med euron än före den ekonomiska krisen på 1990-talet och att Finland haft färre direkta investeringar än Sverige som inte gick med i euron. Den finska exporten till euroområdet har under hela 2000-talet varit praktiskt lika stor (ca 30 %). Samtidigt har vår bytesbalans försämrats, från ett överskott på drygt 12 miljarder euro 2002 till ett underskott på över en miljard euro 2011.

En annan bra sak med euron har ansetts vara att den — före krisen — bidragit till framsteg i fråga om integration av finansmarknaderna. Det påstås att ränteskillnaden mellan finska företagslån och tyska företagslån därför krympt. Men man kan fråga sig hur mycket det här beror på euron, för samtidigt har skillnaden i räntor på norska, svenska och danska företagslån gentemot räntor på tyska företagslån minskat lika mycket.

Nu krävs det kylig logik

För Finland är det avgörande problemet att om vi är med om räddningsoperationerna måste vi vara med ända till slutet. Det enda trovärdiga alternativet är att tacka nej till att delta i stödåtgärderna eftersom de drabbar Finland orättvist. Det handlar inte om ifall krisländerna ska få hjälp utan om vem som hjälper och med vilka pengar.

Ibland känns det som om euron är regeringens heliga ko vars problem inte kan dryftas på ett vettigt sätt. Kanske det är skälet till att statsminister Katainen, när han besvarade vår interpellation i december, inte gav något svar på följande fråga: "Är regeringen beredd på att euron kan krascha?" Frågan blir allt mer påträngande.

Om Grekland lämnar euron är risken stor att hela euroområdet småningom kraschar. För Finlands del skulle det vara ödesdigert att bli siste man på det sjunkande skeppets däck. Överdirektören vid finansministeriets finansmarknadsavdelning Pentti Pikkarainen har uppskattat att det skulle ta omkring ett år för en behärskad återgång till en egen valuta. Enligt Pikkarainen skulle Finland då återgå till en flytande valuta som enligt honom Sverige och flera andra länder har mycket goda erfarenheter av.

Också vår penningpolitik på 1990-talet grundade sig på en flytande mark som enligt Pikkarainen fungerade utmärkt för att balansera upp ekonomin. Han tror inte heller att ett finländskt utträde ur euron på sikt påverkar vår kreditvärdering eftersom en sund offentlig sektor och stark strukturpolitik är det som räknas.

Avslutningsvis

Det är hög tid att börja nämna saker vid deras rätta namn. Krisen i Europa är inte bara en skuldkris. Den är en kris i ett icke-optimalt valutaområde.

Nu försöker man omskapa detta icke-optimala område till en förbundsstat. Integrationen fungerar inte — då erbjuds det ännu mer integration. Det här har varit euroelitens mål från första början. Medicinen är inte den rätta och det är ansvarslöst att understöda en sådan politik.

Kostnaderna för krisen är astronomiskt höga. Finlands andel av notan uppgår till miljarder — i värsta fall tiotals — och med tiden kanske hundratals miljarder. Ju längre Finland hänger på desto större nota har vi framför oss.

Det handlar inte om vi vill ha kvar euron eller låta den försvinna. Det finns många uppfattningar om den saken och alla har rätt till en egen åsikt. Frågan är hur mycket det kommer att kosta Finland.

Man har skrämt upp oss finländare med att en fullskalig kris blir dyr för oss eftersom den försvagar exporten. Ja — men har vi några alternativ?

Låt oss ta till en liknelse. Mellan- och sydeuropa är för tillfället ekonomins Titanic med den lilla båten Finland bunden med euron vid sin sida. Titanic har krockat med isberget. Man försöker desperat rädda henne. Självklart. Men vad gör Finland? Om Finland skulle kalkylera kyligt skulle den omedelbart hugga av trossen. Den lilla båten kan inte rädda Titanic men nog sig själv. Men nu har Finland i stället bundit fast sig med ytterligare trossar för att bara döden ska kunna skilja den från Titanic.

Är det egoistiskt att bara tänka på Finlands fördel? Kanske, kanske inte — men det måste vi göra eftersom det just nu är det enda rationella och rättvisa alternativet.

Däremot är det klart egoistiskt att av feghet och envishet släpa ned Finland i djupet. Det är egoistiskt eftersom motivet till ett sådant är framgångsrika politikers självbevarelsedrift och deras behov att vara sina europeiska kollegor till lags. "Låt störtfloden komma, men inte under min tid".

Vi vet alla att Finlands folk inte respekterar en sådan attityd. Det respekterar politiker som fattar modiga beslut för folkets bästa.

Vi är bedrövade. Vi oroar för att det värsta ska ske och för att det inte finns någon i regeringen som har mod att hejda denna dårskap.

EU-kritikerna beskylls för att gnälla, tjata och protestera och för att sakna alternativ. Vi har lagt fram alternativ. Men de har varit för modiga och för principiella.

Alexander Solsjenitzyn sa i sitt Nobel-tal 1970 att "den enkla, modiga människans enkla åtgärd är att inte delta i lögnen, att inte stödja falska handlingar. Må lögnerna nå ut i världen och rentav råda i världen men inte genom mig"

På grundval av det ovanstående och med hänvisning till 43 § i Finlands grundlag framställer vi följande interpellation till den behöriga ministern:

Godkänner regeringen att de spanska krisbankerna finansieras genom att grabba ur de finländska skattebetalarnas fickor,

godkänner regeringen att EFSF (Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten) och ESM (Europeiska stabilitetsmekanismen) används för att direkt rekapitalisera banker i krisländer,

är regeringen beredd att finansiera Grekland år efter år med de finländska skattebetalarnas pengar och om inte, hur avser regeringen att undvika att det sker,

godkänner regeringen eurobonderna, som den tidigare bestämt har motsatt sig, om Tyskland går in för att understöda dem,

godkänner regeringen ett alleuropeiskt bankstöd och en bankunion,

godkänner regeringen att krisländernas skulder åtgärdas med hjälp av projektbonder och medel från Europeiska investeringsbanken,

är regeringen beredd på att euron kan krascha och, om svaret är jakande, hur ser beredskapen ut och

ämnar regeringen låta utföra en grundlig undersökning av vilka penningpolitiska alternativ Finland har, exempelvis med modell från Sverige, Danmark, Storbritannien och Schweiz?

Helsingfors den 8 juni 2012

  • Timo Soini /saf
  • Juho Eerola /saf
  • Ritva Elomaa /saf
  • Teuvo Hakkarainen /saf
  • Jussi Halla-aho /saf
  • Lauri Heikkilä /saf
  • James Hirvisaari /saf
  • Reijo Hongisto /saf
  • Ari Jalonen /saf
  • Anssi Joutsenlahti /saf
  • Johanna Jurva /saf
  • Arja Juvonen /saf
  • Pietari Jääskeläinen /saf
  • Pentti Kettunen /saf
  • Kimmo Kivelä /saf
  • Osmo Kokko /saf
  • Laila Koskela /saf
  • Jari Lindström /saf
  • Maria Lohela /saf
  • Anne Louhelainen /saf
  • Pirkko Mattila /saf
  • Lea Mäkipää /saf
  • Hanna Mäntylä /saf
  • Martti Mölsä /saf
  • Mika Niikko /saf
  • Jussi Niinistö /saf
  • Tom Packalén /saf
  • Pirkko Ruohonen-Lerner /saf
  • Vesa-Matti Saarakkala /saf
  • Ismo Soukola /saf
  • Maria Tolppanen /saf
  • Reijo Tossavainen /saf
  • Kaj Turunen /saf
  • Kauko Tuupainen /saf
  • Pertti Virtanen /saf
  • Ville Vähämäki /saf
  • Juha Väätäinen /saf
  • Olli Immonen /saf
  • Markus Mustajärvi /vg
  • Jyrki Yrttiaho /vg"

Talman Eero Heinäluoma:

Enligt arbetsordningen remitteras interpellationen utan debatt till statsrådet för att besvaras.

__________

ÄRENDEN PÅ DAGORDNINGEN

1) Statsrådets redogörelse om ramar för statsfinanserna 2013—2016

Enda behandlingen

Statsrådets redogörelse  SRR 1/2012 rd

Finansutskottets betänkande  FiUB 12/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Nu ska riksdagen utifrån finansutskottets betänkande besluta om ett ställningstagande med anledning av redogörelsen.

Efter en presentation av utskottets ordförande följer en snabbdebatt där de egentliga gruppanförandena får vara högst 5 minuter långa. Övriga anföranden som ledamöterna anmält sig för på förhand hålls i gruppanförandeordning och de får vara högst 5 minuter långa.

Talmanskonferensen rekommenderar att även de anföranden som hålls efter snabbdebatten är högst 5 minuter långa.

Debatt (PTK 64/1, Nylund 64/1/8, Nylander 64/1/33, 64/1/73).

Talman Eero Heinäluoma:

Behandlingen av ärendet avbryts.

Behandlingen av ärendet fortsätter:  PR 65/2/2012

2) Regeringens proposition till riksdagen om godkännande av samarbetsprotokollet mellan Förenta nationerna och Finland om upplåtande av resurser till Förenta nationernas operation i Libanon (UNIFIL) samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen

Remissdebatt

Regeringens proposition  RP 56/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till utrikesutskottet.

Debatt (PTK 64/2).

Beslut

Ärendet remitterades till utrikesutskottet.

3) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om betalningsvillkor i kommersiella avtal, lag om ändring av lagen om indrivning av fordringar och vissa lagar som har samband med dem

Remissdebatt

Regeringens proposition  RP 57/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet, som ekonomiutskottet ska lämna utlåtande till.

Debatt (PTK 64/3).

Beslut

Ärendet remitterades till lagutskottet, som ekonomiutskottet ska lämna utlåtande till.

4) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 3 § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, 6 a § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet och 33 c § i inkomstskattelagen

Remissdebatt

Regeringens proposition  RP 58/2012 rd

Ärendet remitterades till finansutskottet.

5) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 19 § i lagen om ordnande av enskilt godkännande av fordon och 12 § i lagen om temporärt ordnande av enskilt godkännande av fordon

Remissdebatt

Regeringens proposition  RP 59/2012 rd

Ärendet remitterades till kommunikationsutskottet.

6) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 16 och 19 § i lagen om obligatorisk upplagring av importerade bränslen

Remissdebatt

Regeringens proposition  RP 60/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till ekonomiutskottet.

Debatt (PTK 64/6).

Beslut

Ärendet remitterades till ekonomiutskottet.

7) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 27 § i lagen om utveckling av regionerna och lag om upphävande av 2 kap. i strukturfondslagen

Första behandlingen

Regeringens proposition  RP 35/2012 rd

Förvaltningsutskottets betänkande  FvUB 11/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Till grund för behandlingen ligger förvaltningsutskottets betänkande. Nu följer detaljbehandling av lagförslagen.

Ingen allmän debatt.

Beslut

Riksdagen godkände innehållet i lagförslagen enligt betänkandet.

Första behandlingen av lagförslagen avslutades.

8) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 21 § i folkpensionslagen och av 5 § i lagen om garantipension

Första behandlingen

Regeringens proposition  RP 49/2012 rd

Social- och hälsovårdsutskottets betänkande  ShUB 5/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Till grund för behandlingen ligger social- och hälsovårdsutskottets betänkande. Nu följer detaljbehandling av lagförslagen.

Ingen allmän debatt.

Beslut

Riksdagen godkände innehållet i lagförslagen enligt betänkandet.

Första behandlingen av lagförslagen avslutades.

9) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av 14 kap. 3 d § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa

Första behandlingen

Regeringens proposition  RP 54/2012 rd

Social- och hälsovårdsutskottets betänkande  ShUB 6/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Till grund för behandlingen ligger social- och hälsovårdsutskottets betänkande. Nu följer detaljbehandling av lagförslaget.

Ingen allmän debatt.

Beslut

Riksdagen godkände innehållet i lagförslaget enligt betänkandet.

Första behandlingen av lagförslaget avslutades.

10) Regeringens proposition till riksdagen om godkännande av avtalet och protokollet med Uruguay för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet och protokollet som hör till området för lagstiftningen

Dels enda, dels andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 40/2012 rd

Finansutskottets betänkande  FiUB 11/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Först fattar riksdagen vid enda behandlingen utgående från finansutskottets betänkande beslut om avtalet och protokollet och sedan vid andra behandlingen om lagförslaget.

Ingen debatt.

Beslut

Riksdagen godkände avtalet och protokollet.

Riksdagen godkände lagförslaget utifrån beslutet i första behandlingen.

Andra behandlingen av lagförslaget avslutades.

Ärendet slutbehandlat.

11) Regeringens proposition till riksdagen om godkännande av avtalet om flyg- och sjöräddningssamarbete i den arktiska regionen och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen

Dels enda, dels andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 17/2012 rd

Förvaltningsutskottets betänkande  FvUB 10/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Först fattar riksdagen vid enda behandlingen utgående från förvaltningsutskottets betänkande beslut om avtalet och sedan vid andra behandlingen om lagförslaget.

Debatt (PTK 64/11).

Beslut

Riksdagen godkände avtalet.

Riksdagen godkände lagförslaget utifrån beslutet i första behandlingen.

Andra behandlingen av lagförslaget avslutades.

Ärendet slutbehandlat.

12) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av bestämmelserna om pensionsanstalternas solvens

Andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 9/2012 rd

Social- och hälsovårdsutskottets betänkande  ShUB 4/2012 rd

Talman Eero Heinäluoma:

Innehållet har godkänts i första behandlingen och lagförslagen kan nu antas eller förkastas.

Debatt (PTK 64/12).

Förste vice talman Pekka Ravi:

Behandlingen av ärendet avbryts.

Behandlingen av ärendet fortsätter:  PR 65/3/2012

13) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om beställarens utredningsskyldighet och ansvar vid anlitande av utomstående arbetskraft samt av 49 § i lagen om offentlig upphandling

Andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 18/2012 rd

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets betänkande  AjUB 3/2012 rd

Lagmotion  LM 27/2011 rd

Förste vice talman Pekka Ravi:

Innehållet har godkänts i första behandlingen och lagförslagen kan nu antas eller förkastas.

Debatt (PTK 64/13).

Beslut

Riksdagen godkände lagförslagen i propositionen utifrån beslutet i första behandlingen.

Riksdagen vidhöll sitt beslut från första behandlingen att lagförslaget i lagmotionen förkastas

Andra behandlingen av lagförslagen avslutades.

Ärendet slutbehandlat.

14) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om avskiljning och lagring av koldioxid och till lagar om ändring av miljöskyddslagen och 7 § i havsskyddslagen samt om godkännande av ändringarna i bilagorna II och III till konventionen för skydd av den marina miljön i Nordostatlanten och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringarna som hör till området för lagstiftningen

Dels enda, dels andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 36/2012 rd

Miljöutskottets betänkande  MiUB 2/2012 rd

Förste vice talman Pekka Ravi:

Först fattar riksdagen vid enda behandlingen utgående från miljöutskottets betänkande beslut om ändringarna i bilagorna II och III till konventionen och sedan vid andra behandlingen om lagförslagen.

Debatt (PTK 64/14).

Beslut

Riksdagen godkände ändringarna i bilagorna II och III till konventionen.

Riksdagen godkände lagförslagen utifrån beslutet i första behandlingen.

Andra behandlingen av lagförslagen avslutades.

Riksdagen godkände betänkandets förslag till uttalande.

Ärendet slutbehandlat.

15) Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om bostadsrättsbostäder

Andra behandlingen

Regeringens proposition  RP 47/2012 rd

Miljöutskottets betänkande  MiUB 3/2012 rd

Förste vice talman Pekka Ravi:

Innehållet har godkänts i första behandlingen och lagförslaget kan nu antas eller förkastas.

Ingen debatt.

Beslut

Riksdagen godkände lagförslaget utifrån beslutet i första behandlingen.

Andra behandlingen av lagförslaget avslutades.

Ärendet slutbehandlat.

16) Konkurrenskraft och välfärd genom ansvarsfull trafik: Statsrådets trafikpolitiska redogörelse till riksdagen 2012

Bordläggning av betänkanden

Statsrådets redogörelse  SRR 2/2012 rd

Kommunikationsutskottets betänkande  KoUB 5/2012 rd

Riksdagen bordlade betänkandet till plenum 19.6.2012.

Förste vice talman Pekka Ravi:

Riksdagens nästa plenum är i morgon onsdag 13.6.2012 kl. 14.

Plenum avslutades kl. 22.57.

​​​​