17 kap.
Om bevisning
Allmänna bestämmelser
1 §
En part har rätt att för den domstol som prövar
målet lägga fram all den bevisning parten önskar
och att yttra sig om varje bevis som har lagts fram i domstolen,
om inte något annat föreskrivs i lag.
Domstolen ska efter att ha prövat de framlagda bevisen
och andra omständigheter som har kommit fram vid handläggningen
av målet avgöra vad som har bevisats eller inte
bevisats i målet. Domstolen ska grundligt och opartiskt
bedöma bevisvärdet av bevisen och de övriga
omständigheterna genom fri bevisvärdering, om inte
något annat föreskrivs i lag.
2 §
I ett tvistemål ska en part styrka de omständigheter
som partens yrkande eller motsättande grundar sig på.
För att en omständighet ska kunna läggas
till grund för domen krävs det att parten har
lagt fram trovärdiga bevis för omständigheten.
Om det inte går att få trovärdiga
bevis om beloppet av en privaträttslig fordran, eller om
sådana bevis kan fås endast med svårighet
eller till kostnader och besvär som är oskäliga
med beaktande av ärendets natur, ska domstolen uppskatta
beloppet.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. iakttas, om det inte
i lag föreskrivs något annat om bevisbördan
eller styrkan av den bevisning som krävs eller om inte
något annat följer av ärendets natur. Bestämmelserna
i 3 mom. iakttas om inte något annat föreskrivs
i lag.
3 §
I ett brottmål ska käranden styrka de omständigheter
som kärandens straffyrkande grundar sig på.
För en fällande dom krävs det att
det inte finns något rimligt tvivel om att svaranden är
skyldig.
4 §
Domstolen tillämpar lagen på tjänstens
vägnar. En part får ge domstolen en skriftlig
utredning om hur lagen ska tillämpas. Den som gjort utredningen
eller någon annan person kan höras personligen
i domstolen, om domstolen anser att det behövs.
Om en främmande stats lag ska tillämpas i målet
och domstolen inte känner till dess innehåll,
ska domstolen uppmana parten att lämna in utredning om
lagen. I fråga om domstolens skyldighet att på tjänstens
vägnar skaffa utredning om innehållet i en främmande
stats lag föreskrivs särskilt.
Saknas utredning om innehållet i en främmande
stats lag, ska finsk lag tillämpas. Avsaknaden av utredning
får dock inte vara till nackdel för svaranden
i ett brottmål.
5 §
För en omständighet som är allmänt
känd krävs det inte bevis.
I ett tvistemål där förlikning är
tillåten krävs det inte heller bevis för
en omständighet som en part har erkänt eller en
omständighet som parterna är eniga om.
Om ett erkännande har gjorts i ett tvistemål där
förlikning inte är tillåten eller i ett
brottmål, eller om en part återkallar ett erkännande
som avses i 2 mom., prövar domstolen vilken verkan erkännandet
eller återkallandet av erkännandet har som bevis.
6 §
Domstolen prövar vilken verkan en parts
förfarande har som bevis, om parten utan godtagbart skäl
1) inte infinner sig till rättegången
trots att parten har kallats till den, eller avlägsnar
sig därifrån utan lov,
2) inte yttrar sig om motpartens yrkande eller grunderna
för det, trots en uppmaning från domstolen,
3) inte avger en berättelse eller svarar på frågor
när parten hörs i bevissyfte,
4) inte iakttar en uppmaning från domstolen om
att komplettera eller förtydliga sin framställning
eller underlåter att följa någon annan
uppmaning.
Om svaranden i ett brottmål har förfarit på ett sätt
som avses i 1 mom., får detta beaktas till nackdel för
svaranden endast i den utsträckning det inte kränker
svarandens rätt att inte medverka till utredningen av sin
egen skuld.
7 §
Parterna ska inhämta den bevisning som behövs
i målet. Domstolen får självmant besluta om
att skaffa bevis i ett tvistemål där förlikning inte är
tillåten. I ett brottmål får domstolen
inhämta bevisning, om bevisningen sannolikt inte stöder åtalet.
Domstolen har dock rätt att självmant inhämta
sakkunnigutlåtanden, oberoende av målets art.
8 §
Domstolen ska avvisa bevisning som
1) gäller en omständighet som inte
inverkar på saken,
2) annars inte behövs,
3) kan ersättas med bevisning som kan föras med
väsentligt mindre kostnader eller besvär,
4) kan ersättas med bevisning som är
väsentligt mer tillförlitlig, eller
5) inte kan tas upp trots att behöriga åtgärder har
vidtagits, om avgörandet inte bör fördröjas ytterligare.
9 §
Var och en är skyldig att infinna sig i domstolen för
att höras i bevissyfte samt att överlämna föremål
och handlingar till domstolen som bevis eller tillåta syn,
om inte något annat föreskrivs i lag. I fråga
om skyldigheten att stå till förfogande som sakkunnig
föreskrivs särskilt.
Om en person som hörs i domstolen, antingen som part
i bevissyfte eller som vittne eller sakkunnig, har skyldighet eller
rätt att vägra vittna, har han eller hon inte
heller skyldighet att överlämna ett föremål
eller en handling för att användas som bevis eller
att tillåta att syn förrättas för att
skaffa bevis om en uppgift som ska hållas hemlig eller
som omfattas av tystnadsrätt. Svaranden i ett brottmål
och den som står i ett sådant förhållande
till honom eller henne som avses i 17 § 1 mom. är
dock skyldig att tillåta syn.
Den skyldighet eller rätt att vägra vittna
som föreskrivs nedan i detta kapitel gäller inte
uppgifter i ett mål där åklagaren utför åtal
för att uppgifterna har inhämtats, röjts
eller använts på ett obehörigt sätt.
Skyldighet eller rätt att vägra vittna
10 §
Ingen får vittna om uppgifter som är sekretessbelagda
på grund av statens säkerhet eller därför
att de gäller Finlands relationer till andra stater eller
till internationella organisationer.
11 §
Ingen får vittna om innehållet i domstolens beslutsöverläggning.
En medlare som avses i lagen om medling i tvistemål
och stadfästelse av förlikning i allmänna
domstolar (394/2011) får inte i ett tvistemål vittna
om vad han eller hon i sitt uppdrag har fått veta om det ärende
som medlingen gällt, om inte skäl som är
synnerligen viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens
betydelse för avgörandet av målet och
följderna av att bevisningen läggs fram samt övriga
omständigheter kräver det eller den till vars
förmån tystnadsplikten har föreskrivits
ger sitt samtycke till det.
En medlare som avses i lagen om medling vid brott och i vissa
tvister (1015/2005) får inte vittna om vad han
eller hon i sitt uppdrag har fått veta om det ärende
som medlingen gällt, om inte skäl som är
synnerligen viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens
betydelse för avgörandet av målet och
följderna av att bevisningen läggs fram samt övriga
omständigheter kräver det eller den till vars
förmån tystnadsplikten har föreskrivits
ger sitt samtycke till det.
12 §
Tjänstemän och offentligt anställda
arbetstagare samt de som utövar offentlig makt eller sköter
ett offentligt förtroendeuppdrag och andra personer som
har tystnadsplikt enligt 23 § i lagen om offentlighet i
myndigheternas verksamhet (621/1999) får inte
vittna om innehållet i en handling eller rättegångshandling
som ska hemlighållas för en part med stöd
av 11 § 2 mom. i den lagen eller 12 § 2 mom. i
lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna
domstolar (370/2007). De får inte heller vittna
om något som med stöd av någondera av
dessa bestämmelser vore sekretessbelagt om det ingick i
en handling, om inte den till vars förmån tystnadsplikten
har föreskrivits ger sitt samtycke till det. Bestämmelserna
i 16 § 3 mom. i lagen angående vårdnad
om barn och umgängesrätt (361/1983), 18 § 1
mom. i lagen om klientens ställning och rättigheter
inom socialvården (812/2000) eller någon
annan motsvarande paragraf enligt vilken det är tillåtet
att röja sekretessbelagda uppgifter vid en rättegång
ska dock tillämpas i stället för det
som föreskrivs ovan i detta moment.
Vittnesmål får inte avläggas om något
som en part inte med stöd av 4 kap. 15 § i förundersökningslagen
(805/2011), 10 kap. 60 eller 62 § i tvångsmedelslagen
(806/2011) eller 5 kap. 58 eller 60 § i polislagen
(872/2011) har rätt att få del av, om
inte den till vars förmån tystnadsplikten har
föreskrivits ger sitt samtycke till det.
En person som avses i 25 a § 1 mom. i lagen om åklagarväsendet
(439/2011) samt en anställd vid polisen eller
vid någon annan myndighet som sköter brottsbekämpning är
skyldig att vägra vittna om uppgifter som avses i 7 kap.
1 § 1 mom. i polislagen. En åklagare
som avses i 25 a § 2 mom. i lagen om åklagarväsendet
samt en anställd vid polisen eller vid någon annan myndighet
som sköter brottsbekämpning har rätt att
vägra vittna om uppgifter som avses i 7 kap. 3 § 1
mom. i polislagen. En tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten
har rätt att vägra vittna om uppgifter som avses
i 19 kap. 10 § 1 mom. i fängelselagen
(767/2005). Domstolen får dock ålägga
personen att vittna, om
1) åklagaren utför åtal
för ett brott för vilket det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
sex år,
2) en parts rätt att försvara sig
på behörigt sätt eller att annars på behörigt
sätt bevaka sin rätt under rättegången
skulle kränkas om uppgifterna inte lämnades, och
3) röjandet av den persons identitet som lämnat
ut konfidentiell information eller tips eller deltagit i bevisprovokation
genom köp eller en täckoperation uppenbart inte
skulle allvarligt äventyra säkerheten för
denna person eller en närstående till honom eller
henne.
Vittnesmål får inte avläggas om uppgifter som
avses i 24 § 1 mom. 28 punkten i lagen om offentlighet
i myndigheternas verksamhet och som registrerats i registret över
vittnesskyddsprogram eller om andra uppgifter som gäller vittnesskyddsprogram.
Vittnesmål får dock avläggas när åtal
utförs för brott som riktats mot en person som
skyddas genom ett vittnesskyddsprogram.
En tjänsteman vid Olycksutredningscentralen, en medlem
av en utredningskommission eller någon annan person som
avses i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa
andra händelser (525/2011) och som deltar i en
säkerhetsutredning får inte vittna om vad han
eller hon i sitt uppdrag har fått veta om en olycka. Domstolen
får dock ålägga en person som avses ovan
att vittna, om skäl som är synnerligen viktiga
med beaktande av ärendets natur, bevisningens betydelse
för avgörandet av målet och följderna
av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter
kräver det.
13 §
Ett rättegångsombud, ett rättegångsbiträde
eller en tolk får inte olovligen vittna om vad han eller
hon har fått veta
1) vid skötseln av ett uppdrag i anslutning
till en rättegång,
2) vid lämnande av juridisk rådgivning
som gäller huvudmannens rättsliga ställning
vid förundersökning eller i någon annan
handläggningsfas inför en rättegång,
3) vid lämnande av juridisk rådgivning
som gäller inledande eller undvikande av rättegång.
Domstolen får ålägga någon
annan person som avses i 1 mom. än ett rättegångsombud
eller rättegångsbiträde för
svaranden i ett brottmål eller en tolk att vittna i ett
mål där åklagaren utför åtal
för ett brott för vilket det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
sex år.
En advokat, ett rättegångsbiträde
som avses i lagen om rättegångsbiträden
med tillstånd eller ett offentligt rättsbiträde
får inte olovligen vittna om en enskild persons eller en
familjs hemlighet eller affärs- eller yrkeshemligheter
som han eller hon har fått kännedom om i något
annat uppdrag än ett sådant som avses i 1 mom.
Domstolen får dock ålägga personen att
vittna i ett mål där åklagaren utför åtal
för ett brott för vilket det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
sex år, eller om skäl som är synnerligen
viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens betydelse
för avgörandet av målet och följderna
av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter
kräver det.
14 §
En läkare eller någon annan yrkesutbildad person
inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om
yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården
(559/1994) eller i en förordning som utfärdats
med stöd av den får inte vittna om känsliga
uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd
eller någon annan hemlighet som gäller en enskild
person eller familj och som han eller hon har fått kännedom
om på grund av sin ställning eller uppgift, om
inte den till vars förmån tystnadsplikten har
föreskrivits ger sitt samtycke till det.
Domstolen får ålägga en person som
avses i 1 mom. att vittna i ett mål där åklagaren
utför åtal för ett brott för
vilket det föreskrivna strängaste straffet är
fängelse i minst sex år.
15 §
Trots 11 § 2 och 3 mom., 12 § 1 mom. och 13 och
14 § får domstolen ålägga en
person som avses i någon av de bestämmelserna
att vittna, om den till vars förmån tystnadsplikten
har föreskrivits har avlidit och skäl som är
synnerligen viktiga med beaktande av ärendets natur, bevisningens
betydelse för avgörandet av målet och följderna
av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter
kräver det.
Trots 13 och 14 § får en person som avses
i någon av de paragraferna vittna till den del uppgifterna är
nödvändiga för att ordna försvar
på grund av att det mot personen eller någon som står
i ett sådant förhållande till honom eller
henne som avses i 22 § 2 mom. har framställts
ett straffyrkande eller något annat yrkande som grundar
sig på brott, eller för att utöva de
rättigheter som personen, eller någon som står
i ett sådant förhållande till honom eller
henne som avses i 22 § 2 mom., har som målsägande.
16 §
En präst i ett registrerat religionssamfund som avses
i religionsfrihetslagen (453/2003) eller någon
annan person i motsvarande ställning får inte
vittna om vad han eller hon har fått veta under bikt eller
enskild själavård, om inte den till vars förmån
tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till
det.
I fråga om tystnadsplikt i den evangelisk-lutherska
kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan i Finland gäller
dock särskilda bestämmelser.
17 §
En parts make eller tidigare make eller nuvarande sambo, syskon,
släkting i rätt upp- eller nedstigande led eller
den som har någon annan motsvarande nära relation
till parten som kan jämställas med ett parförhållande
eller släktskap får vägra vittna.
Om en person som avses i 1 mom. samtycker till att vittna i
domstol, får samtycket inte återkallas, om inte
något annat följer av någon annan tystnadsplikt
eller tystnadsrätt enligt detta kapitel.
18 §
Var och en har rätt att vägra vittna till
den del detta skulle medföra risk för åtal
för personen själv eller någon som står
i ett sådant förhållande till honom eller
henne som avses i 17 § 1 mom. eller medverka till
utredningen av hans eller hennes skuld eller en persons skuld som står
i ett sådant förhållande till honom eller
henne som nämns ovan.
Trots vad som i 17 § och ovan i denna paragraf föreskrivs
om tystnadsrätt för den som står i ett
sådant förhållande till en part som avses
i 17 § 1 mom., kan domstolen i ett brottmål
besluta att en målsägande som hörs som
vittne och inte har några anspråk inte har tystnadsrätt,
om det finns skäl att misstänka att personen inte själv
har beslutat om att utöva denna rätt.
19 §
En person får vägra vittna om en affärs-
eller yrkeshemlighet, om inte skäl som är synnerligen viktiga
med beaktande av ärendets natur, bevisningens betydelse
för avgörandet av målet och följderna
av att bevisningen läggs fram samt övriga omständigheter
kräver att han eller hon vittnar.
20 §
När ett meddelande enligt lagen om yttrandefrihet i
masskommunikation (460/2003) har gjorts tillgängligt
för allmänheten, får meddelandets upphovsman,
utgivaren och utövaren av programverksamheten vägra
vittna om vem som har lämnat de upplysningar som meddelandet grundar
sig på samt om upphovsmannens identitet.
Domstolen får ålägga en person som
avses i 1 mom. att vittna i ett mål där åklagaren
utför åtal för ett brott för
vilket det föreskrivna strängaste straffet är
fängelse i minst sex år eller som gäller
straffbart brott mot tystnadsplikten.
21 §
Ett anonymt vittne som avses i 33 § får vägra vittna
till den del detta skulle kunna röja hans eller hennes
identitet eller kontaktuppgifter.
Alla andra än det anonyma vittnet är skyldiga att
vägra vittna till den del detta skulle kunna röja
det anonyma vittnets identitet eller kontaktuppgifter.
Bestämmelser om röjande av ett anonymt vittnes
identitet genom beslut av domstol finns i 7 kap. 5 a § i
lagen om rättegång i brottmål.
22 §
En skyldighet eller rätt att vägra vittna
enligt 11 § 2 eller 3 mom., 12 §, 13 § 1
eller 3 mom., 14 § 1 mom., 16 § eller
20 § 1 mom. kvarstår även om personen
i fråga inte längre befinner sig i den ställning
i vilken omständigheten i fråga kom till hans
eller hennes kännedom.
Den person som har fått information som avses i 11 § 2
eller 3 mom., 13 § 1 eller 3 mom., 14 § 1
mom. eller 20 § 1 mom. när han eller hon var anställd
hos eller annars biträdde den som avses i bestämmelsen
i fråga har motsvarande skyldighet eller rätt
att vägra vittna som den som avses i bestämmelsen
i fråga. Personen kan dock åläggas att
vittna under de förutsättningar som anges i 15 § 1
mom. Han eller hon får även vittna under de förutsättningar
som avses i 15 § 2 mom., om saken gäller
en person som avses i 13 eller 14 § eller någon
annan som har varit anställd hos eller annars biträtt
en sådan person.
Vid tillämpningen av bestämmelserna i 12 § 3 mom.,
13 § 2 mom., 14 § 2 mom. eller 20 § 2 mom.
om minimistraff beaktas inte vad som i 6 kap. 8 § i
strafflagen bestäms om lindrigare straffskala.
23 §
Om en person vägrar vittna, ska han eller hon uppge
grunden för sin vägran och göra de omständigheter
som stöder den sannolika.
Om en person dock vägrar vittna på en grund som
avses i 18 eller 21 §, godtas vägran, om inte personen
klart har misstagit sig beträffande innehållet
i rätten eller skyldigheten att vägra vittna eller
vägran annars är klart ogrundad.
Förbud mot att använda skriftliga berättelser och
utnyttja bevis
24 §
En skriftlig berättelse av privat natur
som någon har avgett med anledning av en redan inledd eller
förestående rättegång får
inte åberopas som bevis i domstolen, utom om
1) parterna samtycker till att berättelsen
används som bevis i ett tvistemål där
förlikning är tillåten,
2) svaranden bestrider ett yrkande enligt 5 kap.
14 § som grundar sig på ett löpande skuldebrev,
en växel eller en check och i samband med sitt svaromål
ger in berättelsen till domstolen för att styrka
sannolika skäl för bestridandet,
3) något annat föreskrivs på annat
ställe i lag,
4) domstolen av särskilda skäl tillåter
det.
En utsaga som antecknats i ett förundersökningsprotokoll
eller i någon annan handling eller som upptagits
på något annat sätt får inte åberopas
som bevis i domstolen om inte något annat föreskrivs
i lag, utom om den som har avgett utsagan inte kan förhöras
vid huvudförhandlingen eller utom denna, eller om personen
i fråga inte har kunnat nås trots att man har
vidtagit behöriga åtgärder och avgörandet
inte bör fördröjas ytterligare.
När det gäller följande
personer får förhör som vid förundersökningen
har videobandats eller lagrats genom någon annan jämförbar
bild- och ljudupptagning dock åberopas som bevis, om den åtalade
har getts behörig möjlighet att ställa
frågor till den förhörde:
1) någon som inte har fyllt 15 år
eller vars psykiska funktioner är störda,
2) en målsägande i åldern
15—17 år som behöver särskilt
skydd i synnerhet med beaktande av hans eller hennes personliga
omständigheter och brottets natur,
3) en målsägande i åldern 15—17 år
i ett sexualbrott som avses i 20 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 § i
strafflagen, när denne inte vill infinna sig för
att höras vid rättegången,
4) en målsägande som fyllt 18 år
i ett sexualbrott som avses i 20 kap. 1, 2, 4, 5, 6 eller 7 § i strafflagen,
när hörande under rättegången
skulle äventyra målsägandens
hälsa eller orsaka motsvarande betydande skada.
25 §
Domstolen får inte utnyttja bevis som har fåtts genom
tortyr.
Domstolen får inte i ett brottmål utnyttja
bevis som har skaffats i strid med tystnadsrätten enligt
18 §. Förbudet mot att utnyttja bevis gäller även
ett bevis som i något annat förfarande än vid
en förundersökning eller rättegång
i brottmål har fåtts av en person genom hot om
användning av tvångsmedel eller annars mot personens vilja,
om personen vid tidpunkten i fråga var misstänkt
för brott eller svarande i ett brottmål eller
om en förundersökning eller rättegång
var anhängig med anledning av det brott som personen åtalades
för och det skulle ha stridit mot 18 § att skaffa
beviset i brottmålet. Om en person dock i något
annat förfarande än vid handläggningen
av ett brottmål eller ett därmed jämställbart
förfarande, i samband med fullgörandet av en lagstadgad
skyldighet, har avgett en utsaga som strider mot sanningen eller
gett in en handling som är falsk eller till sitt innehåll
osann eller ett felaktigt eller förfalskat föremål,
får dessa utnyttjas som bevis i ett brottmål som
gäller det förfarande som stred mot denna skyldighet.
I andra fall får domstolen även utnyttja bevis som
har fåtts på ett lagstridigt sätt, om
det inte äventyrar genomförandet av en rättvis
rättegång med hänsyn till ärendets
natur, hur allvarlig den rättskränkning som hänför
sig till sättet att skaffa beviset var, hur sättet
att skaffa beviset påverkar dess tillförlitlighet,
bevisets betydelse för avgörandet av målet
och övriga omständigheter.
Förhör av en part
26 §
Parterna får förhöras i bevissyfte.
En part i ett tvistemål ska hålla sig till sanningen
när parten avger sin berättelse och besvarar frågor.
En målsägande i ett brottmål
ska tala sanning när målsäganden redogör
för saken och besvarar frågor.
27 §
En part som inte har fyllt 15 år eller vars
psykiska funktioner är störda får höras
i bevissyfte, om domstolen anser att det är lämpligt
och om
1) det är av väsentlig betydelse
för att saken ska kunna redas ut att parten hörs
personligen, och
2) hörandet sannolikt inte orsakar den som ska
höras sådant lidande eller annat men som kan skada
personen i fråga eller hans eller hennes utveckling.
Domstolen ska vid behov förordna en stödperson
för den som ska höras. På stödpersonen tillämpas
vad som i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål
bestäms om förordnande av en stödperson
för en målsägande.
28 §
Vid förhör av en laglig företrädare
för en part iakttas vad som föreskrivs om förhör
av en part.
Vittnen
29 §
Var och en som inte är part i målet får
höras som vittne.
En målsägande som inte har några
anspråk i ärendet ska höras som vittne
i ett brottmål. På målsäganden
tillämpas dock inte vad som i 44 § bestäms
om vittnesförsäkran och i 63 § om tvångsmedel
när ett vittne vägrar att vittna.
Vad som bestäms i 2 mom. ska i ett brottmål även
tillämpas
1) på den som har åtalats för
samma gärning eller en gärning som står
i omedelbart samband med den gärning som åtalet
gäller,
2) på den som har förelagts strafforder
eller ordningsbot för en gärning som avses i punkt
1,
3) på den som har begått en gärning
som med stöd av 3 kap. 9 § i förundersökningslagen
inte överlämnas till åklagaren för
prövning eller som åklagaren med stöd
av 1 kap. 7 eller 8 § i lagen om rättegång
i brottmål eller någon annan motsvarande bestämmelse
om åtgärdseftergift har beslutat att inte väcka åtal
för.
30 §
På ett vittne som inte har fyllt 15 år eller
vars psykiska funktioner är störda tillämpas
vad som i 27 § bestäms om en part som förhörs
i bevissyfte.
31 §
Om domaren i målet eller någon annan person
som avses i 13 kap. 2 § 1 mom. åberopas som vittne,
ska frågan om han eller hon behöver höras
avgöras med iakttagande av vad som i 13 kap. 9 § bestäms
om avgörande av en invändning om jäv.
Om åklagaren i målet eller en parts rättegångsbiträde
eller rättegångsombud åberopas som vittne,
ska domstolen pröva om personen i fråga behöver
höras. Om åklagaren, rättegångsbiträdet
eller rättegångsombudet åläggs
att vittna, ska han eller hon avsäga sig sitt uppdrag. Domstolen
ska då ge personen i fråga eller hans eller hennes
huvudman tillfälle att ersätta den som har avsagt
sig uppdraget med någon annan person.
32 §
Republikens president ska inte kallas för att höras
som vittne.
33 §
I ett brottmål får ett vittne höras
utan att hans eller hennes identitet eller kontaktuppgifter avslöjas
(anonymt vittne), om
1) det enligt ett beslut som har fattats utifrån 5 kap.
11 a—11 e § i lagen om rättegång
i brottmål har bestämts att vittnet ska höras
anonymt,
2) beslutet har vunnit laga kraft, eller beslutet ska
iakttas enligt 11 e § 3 mom. i det kapitlet,
3) vid huvudförhandlingen prövas
ett åtal för det brott för vars utredning
vittnet har beviljats anonymitet, och
4) vittnet yrkar på att höras så att
hans eller hennes identitet inte avslöjas.
Sakkunniga
34 §
Sakkunniga hörs om erfarenhetssatser som kräver
särskild kunskap och om tillämpningen av dessa
erfarenhetssatser på de omständigheter som framkommit
i ärendet.
35 §
En sakkunnig ska vara känd för redbarhet och skicklighet
inom sitt område.
Den som står i ett sådant förhållande
till ärendet eller till en part att hans eller hennes opartiskhet äventyras
får inte vara sakkunnig.
36 §
En sakkunnig ska ge sitt utlåtande skriftligt.
En sakkunnig ska höras muntligt i domstolen, om
1) det behövs för att undanröja
oklarheter, brister eller motstridigheter i hans eller hennes utlåtande,
2) domstolen anser att det behövs av någon annan
orsak, eller
3) en part begär det och det är uppenbart
att det inte saknar betydelse att den sakkunnige hörs.
37 §
Domstolen kan bestämma att sinnestillståndet
hos en svarande i ett brottmål ska undersökas,
om
1) domstolen i en mellandom enligt 11 kap. 5 a § i
lagen om rättegång i brottmål har konstaterat
att svaranden har förfarit på ett sådant straffbart
sätt som anges i åtalet,
2) det är motiverat att svarandens sinnestillstånd
undersöks, och
3) svaranden samtycker till sinnesundersökningen
eller svaranden är häktad eller åtalas
för ett brott som kan medföra strängare
straff än fängelse i ett år.
Domstolen kan på framställning av åklagaren,
den misstänkte eller den misstänktes intressebevakare
under de förutsättningar som anges i 1 mom. 2
och 3 punkten förordna om undersökning av den
misstänktes sinnestillstånd redan under förundersökningen
eller före huvudförhandlingen, om den misstänkte
har erkänt att han eller hon har gjort sig skyldig till
en straffbar gärning eller om det annars är klart
att en sinnesundersökning behövs. Bestämmelser
om domstolens beslutförhet och om hur sammanträdet får
hållas när ett beslut som avses i detta moment
fattas finns i 3 kap. 1 § 2 mom. i tvångsmedelslagen.
Innan ett beslut om avtjänande av hela strafftiden
i fängelse enligt 2 c kap. 11 § i strafflagen fattas,
ska den åtalade förordnas att genomgå sinnesundersökning.
Domstolen ska samtidigt begära ett utlåtande om
huruvida den åtalade ska anses vara synnerligen farlig
för någon annans liv, hälsa eller frihet.
För ny behandling enligt 2 c kap. 12 § i strafflagen
av frågan om avtjänande av hela strafftiden i
fängelse ska Helsingfors hovrätt begära
ett utlåtande om huruvida den som förordnats att avtjäna
hela strafftiden alltjämt ska anses vara synnerligen farlig
för någon annans liv, hälsa eller frihet.
I fråga om sinnesundersökning och intagning på sjukhus
i detta syfte föreskrivs särskilt.
Handlingar och syneobjekt
38 §
Som bevisning kan för domstolen läggas fram föremål
och handlingar. Domstolen kan för att skaffa bevis förrätta
syn av ett föremål som inte utan svårighet
kan hämtas till domstolen eller av fast egendom eller en
plats eller något annat objekt.
Bevis som avses i 1 mom. får läggas fram eller
skaffas trots att uppgifter som omfattas av sekretess eller av tystnadsrätt
framgår av en handling eller ett föremål
eller något annat syneobjekt, om beviset utan oskäliga
olägenheter kan behandlas så att uppgifterna inte
kommer fram.
39 §
Om inte domstolen bestämmer att en handling ska läggas
fram i original, får en kopia av handlingen läggas
fram.
40 §
Domstolen kan förordna att ett föremål
eller en handling ska läggas fram för domstolen
eller att syn ska hållas, om föremålet
eller handlingen kan ha betydelse som bevis eller förrättandet
av syn kan ha betydelse för att få bevis.
Innan domstolen meddelar ett förordnande enligt 1 mom.
ska personen i fråga ges tillfälle att bli hörd.
Vid behov kan personen höras på det sätt
som föreskrivs om förhör av en part eller
hörande av ett vittne och även annan bevisning
tas emot.
Domstolen får vid behov ålägga personen
i fråga att fullgöra sin skyldighet vid vite.
Domstolen kan även bestämma att en utmätningsman ska
hämta handlingen eller föremålet till
domstolen, varvid 3 kap. i utsökningsbalken ska iakttas.
Domstolen har rätt att få handräckning
av polisen för att säkerställa förrättandet
av syn.
Kallelser
41 §
Om en part som ska höras i bevissyfte eller den som åberopats
som vittne eller sakkunnig är närvarande i domstolen,
får han eller hon genast höras.
Vid behov ska domstolen kalla vittnen och sakkunniga, om inte
denna uppgift har anförtrotts parterna på den
grund som anges i 11 kap. 2 § eller om inte något
annat följer av 5 kap. 19 § i lagen om rättegång
i brottmål. Den som ska höras ska kallas att infinna
sig vid vite, som domstolen förelägger, och kallelsen
ska delges personligen på det sätt som anges i
11 kap. 3, 3 b eller 4 §.
I kallelsen ska det anges vilken dag och vid vilket klockslag
samt var sammanträdet hålls. Där ska
också nämnas alla behövliga uppgifter om
parterna och målet. Dessutom ska i kallelsen lämnas
de uppgifter som avses i 62 eller 64 § och i 65 § 3
mom.
Om ett förhör som avses i 52 § eller
i 56 § 2 mom. hålls hos en myndighet,
kan på förhöret tillämpas vad
som föreskrivs om påföljderna av att
en part som ska höras i bevissyfte eller ett vittne eller
en sakkunnig är frånvarande och om de tvångsmedel
som får riktas mot dem. I kallelsen ska lämnas
de uppgifter som anges i 3 mom. och meddelas hur förhöret
verkställs.
I fråga om kallelse till syn av en person som avses
i 1 mom. iakttas vad som ovan i denna paragraf och annanstans föreskrivs
om kallelse till sammanträde.
42 §
Om inte annat följer av någon annan lag, Europeiska
unionens lagstiftning eller en internationell överenskommelse
som är bindande för Finland, ska domstolen sköta
kallelsen, när en kallelse ska delges ett vittne eller
en sakkunnig utanför Finland. Domstolen ska sända
kallelsen för delgivning till myndigheterna i det land
där vittnet eller den sakkunnige vistas. I kallelsen ska
anges vilken dag kallelsen senast ska delges.
På ett vittne eller en sakkunnig som inte infinner
sig i Finland trots att en kallelse har delgivits honom eller henne
i en främmande stat enligt en begäran om rättslig
hjälp tillämpas inte vad som i 62 § bestäms
om påföljderna för att utebli utan laga
hinder, om inte personen i fråga efter det frivilligt har
kommit till Finland och inte har iakttagit en här i landet
delgiven kallelse att infinna sig för att höras
vid domstol.
Bestämmelser om skyldighet för vittnen och sakkunniga
att komma från ett annat nordiskt land till Finland för
att höras i finsk domstol finns i lagen om skyldighet att
i vissa fall inställa sig vid domstol i annat nordiskt
land (349/1975).
Bevisningsförfarandet vid huvudförhandlingen
43 §
Innan ett vittne eller en sakkunnig hörs ska domstolens
ordförande fråga personen om hans eller hennes
namn och vid behov försäkra sig om personens identitet.
Vid behov ska ordföranden fråga om det finns något
hinder för att avge försäkran och om
den som ska höras har skyldighet eller rätt att
vägra vittna. Ordföranden ska vid behov underrätta
sig om omständigheter som påverkar personens trovärdighet.
Om ett vittne eller en sakkunnig har rätt att vägra
vittna, ska ordföranden upplysa personen i fråga
om detta och underrätta personen om att han eller hon har
samma sanningsplikt som andra vittnen och sakkunniga,
om han eller hon inte vill använda sig av denna rätt.
Ordföranden ska dessutom vid behov även i övrigt
redogöra för innehållet i en tystnadsplikt
eller tystnadsrätt som gäller den som ska höras.
Ett anonymt vittne är inte skyldigt att uppge sin identitet.
44 §
Innan ett vittne hörs ska vittnet avge följande försäkran:
Jag N.N. lovar och försäkrar på heder och
samvete att jag ska vittna och säga hela sanningen i denna
sak, utan att förtiga, lägga till eller ändra
någonting.
Försäkran avges inte
1) av den som inte har fyllt 15 år,
2) av den vars psykiska funktioner är störda så att
han eller hon uppenbart inte förstår innebörden
av försäkran,
3) i ett brottmål
a) av en målsägande som inte har några
anspråk i ärendet,
b) av den som har åtalats för samma gärning eller
en gärning som står i omedelbart samband med den
gärning som åtalet gäller,
c) av den som har förelagts strafforder eller ordningsbot
för en gärning som avses i b-punkten,
d) av den som har begått en gärning som med stöd
av 3 kap. 9 § i förundersökningslagen
inte överlämnas till åklagaren för
prövning eller som åklagaren med stöd
av 1 kap. 7 eller 8 § i lagen om rättegång
i brottmål eller någon annan motsvarande bestämmelse
om åtgärdseftergift har beslutat att inte väcka åtal
för,
4) av ett anonymt vittne.
45 §
Innan en sakkunnig hörs ska han eller hon avge följande
försäkran: Jag N.N. lovar och försäkrar
på heder och samvete att jag enligt bästa förstånd
ska fullgöra det sakkunniguppdrag som jag fått.
46 §
Innan ett vittne eller en sakkunnig avger sin berättelse,
ska domstolens ordförande påminna honom eller
henne om sanningsplikten och, om försäkran har
avgetts, om vikten av den.
47 §
En part som hörs i bevissyfte och ett vittne ska avge
sin utsaga muntligt. En skriftlig berättelse får
inte åberopas, men den som hörs får dock
använda skriftliga anteckningar till stöd för
minnet.
Om den som hörs i sin muntliga utsaga avviker från
vad han eller hon tidigare har berättat för domstolen, åklagaren
eller en förundersökningsmyndighet eller inte
avger någon utsaga, får den tidigare berättelsen
användas som bevis till den del den muntliga utsagan avviker
från den tidigare berättelsen eller den som hörs
inte har avgett någon utsaga.
48 §
I ett tvistemål ska parterna och i ett brottmål målsäganden
och svaranden förhöras innan någon annan
muntlig bevisning tas upp, om inte domstolen av särskilda
skäl beslutar något annat. Förhöret
hålls på det sätt som bestäms
nedan i denna paragraf. Vid behov kan man dock avvika
från 2—4 mom.
I ett tvistemål ska huvudförhöret
av en part hållas av partens biträde. I ett brottmål
ska huvudförhöret av svaranden hållas
av svarandens biträde. Huvudförhöret
av målsäganden ska hållas av målsägandens
biträde eller av åklagaren. Om inte en part i
ett tvistemål eller svaranden i ett brottmål har
något biträde, ska huvudförhöret
hållas av domstolen eller, i ett brottmål, även av åklagaren.
Vid huvudförhöret ska den som hörs självmant
och vid behov med stöd av frågor avge sin berättelse
i ett sammanhang.
Motförhöret ska hållas av motparten
till den part som höll huvudförhöret.
Motförhör av en målsägande som
inte har några anspråk i ärendet ska
hållas av åklagarens motpart. Om motparten inte är
närvarande, ska motförhöret hållas
av domstolen eller, i ett brottmål, även av åklagaren.
Efter motförhöret har domstolen och parterna rätt
att ställa frågor till den som hörs.
Den part som höll huvudförhöret ska ges
tillfälle att ställa sina frågor först.
Domstolen ska förhöra den som inte har fyllt 15 år
eller vars psykiska funktioner är störda, om inte
den anser att det finns särskilda skäl att uppgiften
ska anförtros en part. Parterna ska ges tillfälle
att ställa frågor till den som hörs antingen genom
domstolens förmedling eller, om domstolen anser att det är
lämpligt, direkt till den som hörs. Vid behov
kan förhöret hållas någon annanstans än
i domstolens sessionssal.
Frågor som genom sitt innehåll, sin form eller sitt
framställningssätt inbjuder till ett visst svar får
inte ställas vid huvudförhöret. Vid ett
motförhör och när kompletterande frågor
ställs är sådana frågor tillåtna,
när avsikten är att klarlägga i vilken
mån vittnets berättelse motsvarar det verkliga
händelseförloppet. Domstolen ska avvisa frågor
som inte hör till saken eller som är förvirrande
eller annars olämpliga.
49 §
Förhör av vittnen och sakkunniga hålls
på det sätt som bestäms i 2 mom. samt
i 48 § 3—6
mom. Vid behov kan man dock avvika från 2 mom. och 48 § 3
och 4 mom. En målsägande som inte har några
anspråk i ärendet ska dock höras i enlighet
med 48 §.
Huvudförhöret ska hållas av den part
som åberopar den som ska höras. Om domstolen har åberopat
den som ska höras, eller om båda parterna har
gjort det, ska domstolen besluta om vilkendera parten som ska hålla
huvudförhöret, om inte det ska anses lämpligast
att domstolen håller förhöret.
50 §
Om flera personer hörs i bevissyfte i ett mål, ska
de höras var för sig. Personerna får
dock höras mot varandra, om deras utsagor eller utlåtanden är
oklara eller motstridiga eller om det behövs av någon
annan orsak.
Den som har åberopats som vittne eller sakkunnig får
inte vara närvarande vid handläggningen av målet
i större utsträckning än vad förhöret
av honom eller henne kräver. Domstolen kan dock vid behov
tillåta att en sakkunnig är närvarande
vid övriga delar av handläggningen av målet.
Vid behov kan domstolen även tillåta att en målsägande
som inte har några anspråk i ärendet är
närvarande vid handläggningen innan han eller
hon hörs i bevissyfte. En sådan målsägande
får vara närvarande efter att ha hörts.
51 §
En part som ska höras i bevissyfte samt
ett vittne och en sakkunnig kan höras vid huvudförhandlingen
skyddad på ett sådant sätt att han eller
hon inte kan ses, eller så att en part eller någon
annan person inte är närvarande, om domstolen
anser att detta är lämpligt och förfarandet behövs
1) för att den som hörs eller någon
som står i ett sådant förhållande
till honom eller henne som avses i 17 § 1 mom. ska kunna
skyddas mot hot mot liv eller hälsa,
2) i det fallet att den som hörs annars skulle låta
bli att berätta vad han eller hon vet om saken, eller
3) i det fallet att någon stör eller
försöker vilseleda den som hörs medan
han eller hon talar.
Parterna ska ges tillfälle att ställa frågor
till den som hörs.
Bestämmelser om hörande av en person utan att
allmänheten är närvarande finns i lagen
om offentlighet vid rättegång i allmänna
domstolar.
52 §
En part som ska höras i bevissyfte samt
ett vittne och en sakkunnig kan höras vid huvudförhandlingen
utan att han eller hon är personligen närvarande,
med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig
teknisk metod för dataöverföring där
de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt
att de kan tala med och se varandra, om domstolen anser att detta är
lämpligt och
1) den som hörs inte personligen kan närvara vid
huvudförhandlingen på grund av sjukdom eller av
något annat skäl,
2) den som hörs inte kan infinna sig personligen
vid huvudförhandlingen utan att det uppstår kostnader
eller olägenheter som är betydande i förhållande
till bevisningens betydelse,
3) trovärdigheten av den berättelse
som den som hörs avger kan bedömas tillförlitligt
utan att han eller hon är personligen närvarande
vid huvudförhandlingen,
4) förfarandet behövs för
att den som hörs eller någon som står
i ett sådant förhållande till honom eller
henne som avses i 17 § 1 mom. ska kunna skyddas mot hot
mot liv eller hälsa, eller
5) den som hörs inte har fyllt 15 år
eller hans eller hennes psykiska funktioner är störda.
I de fall som avses i 1 mom. 1—3 punkten kan personen
i fråga dock även höras per telefon.
Parterna ska ges tillfälle att ställa frågor
till den som hörs.
53 §
Om det är nödvändigt för
att hemlighålla ett anonymt vittnes identitet, kan domstolen
i ett brottmål besluta att vittnet ska höras vid
huvudförhandlingen skyddat på ett sådant
sätt att han eller hon inte kan ses eller så att
svaranden inte är närvarande, eller med anlitande
av telefon- eller videoförbindelse eller någon
annan lämplig teknisk metod för dataöverföring
så att vittnet självt inte är personligen
närvarande. När det anonyma vittnet hörs
kan vittnets röst också ändras så att
han eller hon inte kan identifieras genom den.
Parterna ska ges tillfälle att ställa frågor
till ett anonymt vittne.
Trots 51 § 3 mom. ska ett anonymt vittne höras
utan att allmänheten är närvarande, om
det är nödvändigt för att hemlighålla
det anonyma vittnets identitet.
54 §
Ett sakkunnigutlåtande, en handling, ett syneobjekt
samt en berättelse eller en utsaga som avses i 24 § eller
i 47 § 2 mom. ska vid huvudförhandlingen presenteras
i den utsträckning det behövs.
55 §
När en huvudförhandling har inletts med stöd av
6 kap. 7 § i denna lag eller 6 kap. 3 § 2 mom.
i lagen om rättegång i brottmål kan domstolen trots
en parts utevaro förhöra en annan part i bevissyfte
eller höra vittnen och sakkunniga, om parten i kallelsen
har underrättats om att bevisningen kan tas upp trots att
han eller hon uteblir. Vid behov får målet behandlas även
till övriga delar.
När huvudförhandlingen fortsätter
efter att ha varit uppskjuten ska domstolen för parten
redogöra för det rättegångsmaterial
som har kommit in i målet i partens utevaro.
Bevisningen tas inte upp på nytt när parten är närvarande.
Bevisningen ska dock tas upp på nytt om parten begär
det och parten har haft laga hinder för sin utevaro men
inte har kunnat anmäla detta i tid, eller om domstolen
anser att det behövs av något särskilt
skäl. Om det under huvudförhandlingen med stöd
av 1 mom. har lagts fram bevisning som parten inte underrättats
om i kallelsen, ska bevisningen tas upp på nytt på partens
begäran.
Bevisningsförfarandet utom huvudförhandlingen
56 §
Ett bevis får tas upp utom huvudförhandlingen,
om
1) huvudförhandlingen ställs in och
det kan antas att ett vittne, en sakkunnig eller en part i ett tvistemål
eller en målsägande som hörs i bevissyfte
i ett brottmål inte behöver eller inte kan höras
på nytt vid huvudförhandlingen, eller den som
ska höras inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen
utan att det uppstår kostnader eller olägenheter
som är betydande i förhållande till bevisningens
betydelse,
2) en part som ska höras i bevissyfte eller
ett vittne eller en sakkunnig inte kan närvara vid huvudförhandlingen
på grund av sjukdom eller av något annat skäl
eller inte kan infinna sig vid huvudförhandlingen utan
att det uppstår kostnader eller olägenheter som är
betydande i förhållande till bevisningens betydelse,
3) en handling inte kan läggas fram eller
syn förrättas vid huvudförhandlingen,
eller detta skulle orsaka kostnader eller olägenheter som är betydande
i förhållande till bevisningens betydelse,
4) det före huvudförhandlingen är
behövligt att höra en part eller någon
annan person eller ta emot annan utredning för att reda
ut en omständighet om vilken en sakkunnig ska höras.
Om ett bevis tas upp med stöd av 1 mom. 2 eller 4
punkten, kan personen i fråga höras utan att han
eller hon är personligen närvarande, genom videokonferens
eller någon annan lämplig teknisk metod för
dataöverföring där de som deltar i sammanträdet
har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra,
om domstolen anser att detta är lämpligt.
Om det är synnerligen viktigt för utredningen av
målet, får ett mål handläggas
utom huvudförhandlingen även till övriga
delar.
57 §
Domstolen ska kalla parterna till en förhandling enligt
56 § 1 mom. 2—4 punkten som hålls för
bevisupptagning utom huvudförhandlingen. I kallelsen ska
det nämnas att förhandlingen kan hållas
trots att en part uteblir.
58 §
Om ett bevis tas upp utom huvudförhandlingen med stöd
av 56 § 1 mom. 2—4 punkten eller om ingen huvudförhandling
hålls, kan beviset även tas upp vid en annan domstol.
Om domstolen beslutar att ett bevis ska tas upp vid en annan
domstol, ska den göra en framställning om bevisupptagning
hos den andra domstolen och samtidigt kort redogöra för
målet och vad som ska styrkas med beviset. Samtidigt ska
den sända de handlingar i målet som behövs för
att ta upp beviset till den domstol som ska ta upp beviset.
Den domstol som tar upp bevis på framställning
av en annan domstol bestämmer när bevisupptagningen
ska ske.
Den domstol som har tagit upp beviset ska sända det
rättegångsmaterial som har kommit in vid bevisupptagningen
till den domstol där huvudrättegången
hålls.
59 §
Ett bevis som har tagits upp utom huvudförhandlingen
ska inte tas upp på nytt vid huvudförhandlingen.
Bevisningen ska dock tas upp på nytt om en part som har
varit frånvarande begär det och parten har haft
laga hinder för sin utevaro men inte har kunnat anmäla
detta i tid, eller om domstolen anser att bevisningen behöver
tas upp på nytt av särskilda skäl.
Domstolen ska vid behov vid huvudförhandlingen redogöra
för det rättegångsmaterial som har kommit
in vid bevisupptagning utom huvudförhandlingen.
60 §
I fråga om bevisupptagning utomlands föreskrivs
särskilt.
Bevisning till framtida säkerhet
61 §
På ansökan av någon som saken gäller
ska i tingsrätten höras ett vittne eller en sakkunnig
eller läggas fram en handling eller ett föremål
eller förrättas syn i ett tvistemål där
rättegång ännu inte har inletts, om sökandens
rätt kan vara beroende av att beviset tas upp
eller syn förrättas. En ytterligare förutsättning är
att det finns risk för att vittnet eller den sakkunnige
endast med svårighet kan höras senare eller att
något annat bevis går förlorat eller
endast med svårighet kan läggas fram senare, eller
att syn endast med svårighet kan förrättas
senare.
Om någon annan persons rätt är beroende
av bevisningen, kan han eller hon vid behov kallas till förhandlingen.
Beviset tas upp i den tingsrätt som är allmänt forum
för den som ska höras eller innehavaren av handlingen
eller föremålet, eller i den tingsrätt
till vilken personen i fråga samtycker till att infinna
sig.
Den som ansökt om bevisning som avses i denna paragraf
ska stå för kostnaderna för bevisningen.
Tvångsmedel
62 §
Ett vittne som uteblir utan laga hinder eller avlägsnar
sig utan lov ska dömas till förelagt vite, och
om domstolen inte beslutar att fortsätta handläggningen
av målet senare kan den bestämma att vittnet genast
ska hämtas till domstolen. Om domstolen beslutar att handläggningen
av målet ska fortsätta vid ett senare sammanträde, ska
den förelägga vittnet ett högre vite
eller vid behov bestämma att vittnet ska hämtas
till det senare sammanträdet. Ett vittne som ska hämtas får
tas i förvar. Ett vittne får inte vara berövat
sin frihet längre än fem dygn, transporttiden
inräknad. Frihetsberövandet får ändå inte
vara längre än vad som är nödvändigt
för att säkerställa rättegången.
Om det på grund av hur ett vittne eller någon annan
som ska höras personligen i bevissyfte uppför
sig finns anledning att anta att han eller hon inte kommer att iaktta
en kallelse att infinna sig i domstolen, kan domstolen bestämma
att personen i fråga ska hämtas till sammanträdet.
Om en person som avses i 1 eller 2 mom. hämtas till
domstolen, får ett förelagt vite inte dömas ut.
En person som förordnats bli hämtad till domstolen
med stöd av denna paragraf ska stå för kostnaderna
för hämtningen.
63 §
Om ett vittne obehörigen vägrar avge vittnesmål,
ska domstolen vid vite förelägga vittnet att fullgöra
sin skyldighet. Om vittnet vägrar iaktta domstolens föreläggande,
ska domstolen döma ut vitet. Om vittnet fortfarande vägrar
iaktta föreläggandet, kan domstolen med beaktande
av ärendets natur, vittnesberättelsens betydelse
för avgörandet av målet, vittnets personliga
förhållanden och övriga omständigheter
genom påtryckningshäktning ålägga
vittnet att fullgöra sin skyldighet.
Vittnet får inte hållas i påtryckningshäkte längre än
vad som är nödvändigt för att
fullgöra skyldigheten att vittna och inte mer än
högst sex månader. Påtryckningshäktningen
får dock inte vara längre än den tid
som målet är anhängigt i domstolen i
fråga. Om vittnet samtycker till att vittna, ska handläggningen
av målet fortsätta så snart som möjligt.
Domstolen ska minst varannan vecka på nytt behandla
frågan om påtryckningshäktningen ska fortsätta.
Den som berövats sin frihet ska höras personligen
om huruvida han eller hon samtycker till att vittna. Vid handläggningen
av ärendet iakttas i övrigt i tillämpliga
delar 3 kap. i tvångsmedelslagen.
På ett vittne som är föremål
för påtryckningshäktning tillämpas
lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen
(841/2006) med beaktande av grunden för frihetsberövandet.
64 §
Bestämmelserna i 62 eller 63 § ska inte tillämpas
på ett vittne som inte har fyllt 15 år eller vars
psykiska funktioner är störda. Ett sådant vittne
får dock hämtas till domstolen. Påtryckningshäktning
får inte användas mot ett vittne som är
yngre än 18 år. Bestämmelserna i 63 § tillämpas
inte på ett vittne som avses i 29 § 2 eller 3
mom.
Bestämmelserna i 62 § ska tillämpas
på en sakkunnig. Det får dock inte bestämmas
att en sakkunnig ska hämtas till domstolen.
Om den som har åberopat ett vittne eller en sakkunnig
avstår från att förhöra denna
person eller om frågan om hörande annars förfaller,
får vite som har förelagts vittnet enligt 62 eller
63 § eller som har förelagts den sakkunnige enligt 62 § inte
dömas ut, och påtryckningshäkte får inte
användas mot vittnet. Vittnet ska dock svara för
kostnaderna för hämtning, om föreläggandet
om hämtning meddelades innan man avstod från förhöret
eller frågan om hörande förföll.
Ersättningar och arvoden
65 §
Ett vittne har rätt att få skälig
ersättning för behövliga kostnader för
resor och uppehälle samt för ekonomisk förlust.
En enskild part som har åberopat ett vittne svarar
för ersättningen till vittnet. Om ett vittne har åberopats
av flera parter, svarar de solidariskt för ersättningen.
Om domstolen självmant har kallat ett vittne, ska de enskilda
parterna solidariskt betala ersättning till vittnet. I
fråga om ersättning som betalas till vittnen av
statens medel föreskrivs särskilt.
Ett vittne som har åberopats av en enskild part har
rätt att i förskott få ersättning
för kostnader för resor och uppehälle.
Förskottet ska betalas av den som enligt 2 mom. ska betala
ersättningen till vittnet. I samband med kallelsen ska
vittnet underrättas om rätten till förskott.
Domstolen ska pröva om förskottet är
tillräckligt.
Om en part som är skyldig att betala förskott underlåter
att på begäran betala förskott till ett vittne, är
vittnet inte skyldigt att inställa sig i domstolen. Parten
har inte heller efter det rätt att yrka att vittnet ska
höras, om det skulle fördröja målet.
66 §
En sakkunnig har rätt till skäligt arvode
för sitt arbete och för tidsspillan samt till
ersättning för behövliga kostnader. Om
utlåtande har getts av en myndighet eller en innehavare
av en offentlig tjänst eller befattning eller av någon
som har förordnats att ge utlåtanden inom området
i fråga, ska arvode och ersättning betalas endast om
det föreskrivs särskilt om det.
En enskild part som har åberopat en sakkunnig svarar
för arvodet och ersättningen till den sakkunnige.
Om en sakkunnig har åberopats av flera parter, svarar de
solidariskt för arvodet och ersättningen. Om domstolen
självmant har åberopat en sakkunnig, ska de enskilda
parterna solidariskt betala arvode och ersättning till
den sakkunnige. I övriga fall betalas arvodet och ersättningen
av statens medel.
En sakkunnig har rätt att i förskott få ersättning
för behövliga kostnader. Förskottet ska
betalas av den som enligt 2 mom. ska betala ersättningen
till den sakkunnige. Domstolen ska pröva om förskottet är
tillräckligt.
Bestämmelser om återbetalning till staten
av en ersättning som har betalats i förskott av
statens medel finns i 21 kap. 13 § i denna lag och i 9 kap.
1 § i lagen om rättegång i brottmål.
Bestämmelserna i denna paragraf ska också tillämpas
på kostnader för förrättande
av syn.
67 §
Om någon annan än en part har ålagts
att lägga fram ett föremål eller en handling
som avses i 38 § för domstolen, har denna person
rätt att få skälig ersättning
för sina kostnader.
För ersättningen svarar den enskilda part
som har åberopat handlingen eller syneföremålet
som bevis. Om handlingen eller syneföremålet har åberopats
som bevis av flera parter, svarar de solidariskt för ersättningen.
Om domstolen självmant har åberopat handlingen
eller syneföremålet som bevis, svarar de enskilda
parterna solidariskt för ersättningen. I övriga
fall betalas ersättningen av statens medel.
I fråga om återbetalning till staten av en
ersättning som har betalats av statens medel tillämpas
21 kap. 13 § i denna lag och 9 kap. 1 § i lagen
om rättegång i brottmål.
Ändringssökande
68 §
Ett beslut som gäller bevisning får överklagas i
samband med huvudsaken. Ändring i beslutet får
dock sökas separat, om beslutet gäller
1) att döma ut vite,
2) att döma någon att betala kostnader
för hämtning,
3) arvode och ersättning till ett vittne eller
en sakkunnig,
4) ersättning till en person som har lagt
fram en handling eller ett föremål för
domstolen.
Beslutet ska iakttas även om överklagas, om inte
den domstol som fattade beslutet eller fullföljdsdomstolen
bestämmer något annat.
Trots 1 mom. kan domstolen bestämma att ett beslut
får överklagas separat, om det med beaktande av
beslutets innehåll inte skulle vara till någon
nytta att överklaga beslutet i samband med huvudsaken och
rättsskyddet för personen i fråga förutsätter
en rätt till separat överklagande, eller om det
annars finns synnerligen vägande skäl för
det. Ändringsansökan ska behandlas skyndsamt.
69 §
Ett beslut om sinnesundersökning eller påtryckningshäktning
eller ett förordnande om hämtning får
inte överklagas separat. Klagan över beslutet
får anföras av den som har förordnats
till sinnesundersökning, det vittne för vars del
det beslutats om påtryckningshäktning eller det
vittne för vars del det beslutats om hämtning.
Det finns ingen tidsbegränsning för anförande
av klagan. Klagan ska behandlas skyndsamt.