2 kap.
Vilka som deltar i förundersökning
1 §
Myndigheterna vid förundersökning
Förundersökning görs av polisen.
Förundersökningsmyndigheter är förutom
polisen även gränsbevaknings-, tull- och militärmyndigheterna,
enligt vad som föreskrivs om deras förundersökningsbefogenheter
i gränsbevakningslagen (578/2005), tullagen (1466/1994),
militära disciplinlagen (331/1983) och lagen om
fullgörande av polisuppgifter inom försvarsmakten
(1251/1995).
Förutom förundersökningsmyndigheterna deltar även åklagaren
i förundersökning.
2 §
Undersökningsledare
Förundersökningen leds av en undersökningsledare,
som är en sådan anhållningsberättigad tjänsteman
som avses i 2 kap. 9 § i tvångsmedelslagen ( / ). Åklagaren är
dock undersökningsledare endast i de fall som anges i 4 § 1 mom.
En kriminalöverkonstapel eller överkonstapel får
vara undersökningsledare vid förundersökning
som görs av polisen, om det finns grundad anledning till
det utifrån ärendets art eller av något
annat motsvarande skäl. En tjänsteman har rätt
att vara undersökningsledare vid förundersökning
som görs av någon annan myndighet, om det föreskrivs
särskilt i lag om denna rätt.
När flera undersökningsledare utreder brott som
har samband med varandra kan till chef för dem utses en
allmän ledare för undersökningen, som
beslutar om samordning av förundersökningen och
som i det syftet kan meddela sina underlydande undersökningsledare
föreskrifter.
3 §
Utredare
En utredare ska under undersökningsledarens ledning
och tillsyn hålla förhör och vidta andra förundersökningsåtgärder
som gäller ett misstänkt brott, verkställa
de föreskrifter som undersökningsledaren meddelar
om undersökningen av ärendet och utföra
andra åtgärder som enligt lagen ankommer på en
utredare.
4 §
Särskilda undersökningsarrangemang
Åklagaren leder förundersökningen
av brott som en polisman misstänks ha begått i
samband med tjänsteuppdrag. Om brottets allvarlighet eller ärendets
art annars förutsätter det, kan åklagaren
besluta att vara undersökningsledare trots att det brott
som en polisman misstänks ha begått inte har begåtts
i samband med tjänsteuppdrag. Åklagaren kan i
ovan avsedda fall leda förundersökningen även
till den del det i ärendet utöver en polisman
finns någon annan misstänkt, om det är ändamålsenligt
med tanke på utredningen av ärendet. Åklagaren är
inte undersökningsledare, om ett ärende behandlas
som ett ordningsbotsärende eller strafforderärende.
En åklagare som är undersökningsledare
har samma befogenheter i uppdraget som en till befälet
hörande polisman som är undersökningsledare.
Ett brott som en polisman misstänks ha begått ska
alltid undersökas av någon annan polisenhet än
den där polismannen tjänstgör, om inte ärendet
ska behandlas som ett ordningsbotsärende eller straffforderärende. Även
i övrigt ska den polisenhet som undersöker brottet
vid behov utses så att tilltron till förundersökningens
opartiskhet inte äventyras.
5 §
Parterna vid förundersökning
Parter vid förundersökning är
1) målsäganden,
2) den som är misstänkt för brott,
3) andra personer vilkas rättigheter, intressen eller
skyldigheter kan påverkas av brottet och utredningen av
det.
Bestämmelserna om parter i denna lag gäller
i tillämpliga delar en parts vårdnadshavare eller intressebevakare
och den som hör till ett lagstadgat organ för
en juridisk person som är part eller i övrigt
till dess ledning och är företrädare
för den juridiska personen samt andra lagliga företrädare
för en part.
Vid behov beslutar undersökningsledaren om en person
ska betraktas som part.
6 §
Biträde och stödperson
Om en part har ett biträde eller en stödperson, deltar
denne i förundersökningen så som föreskrivs
i lag.
7 §
Jäv för förundersökningstjänsteman
En undersökningsledare, utredare eller någon annan
tjänsteman vid en förundersökningsmyndighet
får inte delta i förundersökningen om
han eller hon är jävig.
Frågan om en förundersökningstjänsteman är jävig
ska avgöras utan dröjsmål. Frågan
avgörs av tjänstemannen själv eller vid
behov av tjänstemannens chef. Om åklagaren är
undersökningsledare ska denne höras i frågan
om en utredare är jävig och kan han eller hon åta
sig att avgöra frågan.
En ojävig förundersökningstjänsteman
ska utan dröjsmål förordnas i en jävig
tjänstemans ställe. En förundersökningstjänsteman
får dock trots att han eller hon är jävig
vidta förundersökningsåtgärder
som inte kan skjutas upp utan att utredningen av ett brott äventyras.
8 §
Jävsgrunder
En förundersökningstjänsteman är
jävig, om
1) tjänstemannen eller en närstående
till honom eller henne är part i förundersökningen,
2) tjänstemannen eller en närstående
till honom eller henne biträder eller företräder
en part eller någon som avgörandet i ärendet
kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada
för,
3) avgörandet i ärendet kan väntas
medföra synnerlig nytta eller skada för tjänstemannen
eller för en i 3 mom. avsedd närstående
till honom eller henne,
4) tjänstemannen står i anställningsförhållande
eller i ett sådant uppdragsförhållande
som har samband med det föreliggande ärendet till
en part eller till någon som avgörandet i ärendet
kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada
för,
5) tjänstemannen eller en i 3 mom. 1 punkten avsedd
närstående till honom eller henne är
medlem av styrelsen, förvaltningsrådet eller något annat
därmed jämförbart organ eller är
verkställande direktör eller innehar motsvarande
ställning i en sådan sammanslutning eller stiftelse
eller ett sådant statligt affärsverk eller en
sådan statlig inrättning som är part
eller som avgörandet i ärendet kan väntas
medföra synnerlig nytta eller skada för,
6) tjänstemannen eller en i 3 mom. 1 punkten avsedd
närstående till honom eller henne hör
till direktionen för eller något annat därmed
jämförbart organ i ett ämbetsverk eller
en inrättning och det är fråga om ett ärende
som sammanhänger med styrningen eller övervakningen
av ämbetsverket eller inrättningen, eller om
7) tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något
annat särskilt skäl äventyras.
Jäv enligt 1 mom. 4 punkten uppstår inte enbart
av den anledningen att staten är part.
Med närstående avses i 1 mom. förundersökningstjänstemannens
1) make eller maka samt barn, barnbarn, syskon, föräldrar,
far- och morföräldrar, den som på något
annat sätt står tjänstemannen särskilt
nära och dessa personers makar,
2) föräldrars syskon och deras makar, tjänstemannens
syskonbarn och en tidigare make eller maka till tjänstemannen,
samt
3) makes eller makas barn, barnbarn, syskon, föräldrar
och far- och morföräldrar, dessa personers makar
och tjänstemannens makes eller makas syskonbarn.
Som närstående betraktas också motsvarande halvsläkting.
Med makar avses äkta makar, personer som lever under äktenskapsliknande
förhållanden och personer som lever i registrerat partnerskap.
3 kap.
Allmänna bestämmelser om hur förundersökning
ska genomföras
1 §
Registrering av anmälan om brott
När någon anmäler ett brott eller
en händelse som han eller hon misstänker vara
ett brott till en förundersökningsmyndighet, ska
myndigheten registrera anmälan utan dröjsmål.
Om anmälan är oklar eller bristfällig,
ska den som gjort anmälan vid behov uppmanas att precisera
eller komplettera den.
Skyldigheten att registrera en anmälan om brott gäller även
när förundersökningsmyndigheten har fått
kännedom om ett misstänkt brott på något
annat sätt än vad som avses i 1 mom., om de villkor
för att avstå från åtgärder
som anges i 9 § 1 mom. inte uppfylls.
2 §
Överföring av anmälan om brott
Om anmälan om brott har gjorts hos en förundersökningsmyndighet
till vars uppgifter det inte hör att göra förundersökning
i ärendet, ska myndigheten genast registrera ärendet
som mottaget och sända anmälan tillsammans med
eventuellt annat material som uppkommit i ärendet till
den behöriga förundersökningsmyndigheten,
som ska registrera anmälan utan dröjsmål.
3 §
När förundersökning ska göras
Förundersökningsmyndigheten ska göra
förundersökning när det på grund
av anmälan till den eller annars finns skäl att
misstänka att ett brott har begåtts.
Innan förundersökningen inleds ska förundersökningsmyndigheten
vid behov utreda omständigheterna i samband med en sådan
misstanke om brott som avses i 1 mom. särskilt så att
ingen grundlöst behandlas som misstänkt för
brott och så att ett beslut om att inte göra förundersökning kan
fattas enligt 9 § 1 mom. eller 10 § 1
mom., om ärendet kräver det. I fråga
om de åtgärder som vidtas innan förundersökningen
inleds iakttas bestämmelserna i denna lag i tillämpliga
delar.
Undersökningsledaren ska vid behov fatta beslut om
huruvida förundersökning ska göras och eventuella
omständigheter som behövs för att fatta
beslutet utredas. Förundersökningsåtgärder
som utredningen av ärendet förutsätter
får vidtas innan undersökningsledaren fattar sitt
beslut.
4 §
Förundersökning av målsägandebrott
Om åklagaren får väcka åtal
för brott endast på yrkande av målsäganden
(målsägandebrott), görs förundersökning
bara om målsäganden har underrättat förundersökningsmyndigheten
eller åklagaren om att målsäganden yrkar
på straff för den som är skyldig till
brottet. Om målsäganden återtar sitt
straffyrkande, ska undersökningen läggas ned.
Förundersökning av målsägandebrott
får inledas trots att straffyrkande inte har framställts, om
det är uppenbart att målsäganden ännu
inte känner till brottet och undersökningen inte
kan skjutas upp utan att utredningen av brottet äventyras.
Målsäganden ska då utan dröjsmål
underrättas om att undersökningen har inletts.
Undersökningen ska läggas ned, om målsäganden
efter att ha fått kännedom om brottet inte meddelar
att han eller hon yrkar på straff för den som är skyldig
till det.
Om åklagaren enligt lag får väcka åtal
för målsägandebrott när ett
allmänt intresse kräver det, trots att målsäganden
inte yrkar på straff för den som är skyldig
till brottet, ska förundersökning göras
på åklagarens begäran.
Om det enligt lag förutsätts att det visas
att ett brott har begåtts för att en åtgärd
ska kunna vidtas eller en förmån bestå,
ska förundersökning av målsägandebrott
i behövlig omfattning göras på begäran
av målsäganden trots att målsäganden inte
meddelar att han eller hon yrkar på straff för den
som är skyldig till brottet.
5 §
Undersökning av en brottslig gärning
När en person som inte har fyllt 15 år är
misstänkt för en brottslig gärning ska
förundersökning vid behov göras för
att utreda om någon som har fyllt 15 år har medverkat
i gärningen. Vid förundersökningen utreds
då de omständigheter som avses i 1 kap. 2 § för
varje misstänkts del.
När någon som inte har fyllt 15 år är
misstänkt för en brottslig gärning ska
förundersökning dessutom vid behov göras
1) på begäran av målsäganden,
för att återfå egendom som har gått
förlorad genom gärningen eller för att
säkerställa målsägandens rätt
till skadestånd,
2) för att utreda om det finns förutsättningar för
förverkandepåföljd, eller
3) för att utreda om det finns behov av barnskyddsåtgärder
för den misstänkte eller andra utredningsbehov
som hänför sig till den misstänktes intressen.
I de fall som avses i 2 mom. 3 punkten får förundersökning
göras även om målsäganden i
ett målsägandebrott inte har framställt
ett sådant yrkande som avses i 4 § 1 mom.
6 §
Underrättelse om att förundersökning
inleds
För eventuella tjänstemannarättsliga åtgärder ska
undersökningsledaren underrätta chefen för en
tjänsteman som avses i 40 kap. 11 § 1
punkten i strafflagen (39/1889) om att förundersökning
inleds, om tjänstemannen är misstänkt
för ett brott för vilket det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
fyra år. Undersökningsledaren har även
rätt att underrätta om inledande av förundersökning
som gäller andra brott som tjänstemannen är
misstänkt för, om det brott som undersöks är
sådant att det kan antas ha betydelse för fullgörandet
av tjänsteuppdragen.
7 §
Åtgärder som parterna begär
Förhör ska hållas och andra förundersökningsåtgärder
vidtas på begäran av en part, om parten visar
att de kan ha betydelse för saken och om de inte orsakar
kostnader som är oskäliga med hänsyn
till ärendets art.
Under förundersökningen beslutar undersökningsledaren
eller, med stöd av 5 kap. 2 § 1 mom., åklagaren
om de förundersökningsåtgärder
som en part begär. När målet har överförts
till åklagaren beslutar åklagaren om åtgärderna.
8 §
Brott som har begåtts utomlands
Förundersökningsmyndigheten får undersöka ett
brott som misstänks ha begåtts utomlands, om finsk
lag kan tillämpas på brottet med stöd
av 1 kap. i strafflagen och om det av skäl som gäller
undersökningen och för att straffansvaret ska förverkligas är ändamålsenligt
att förundersökning görs i Finland. Det är åklagaren
som ska besluta om förundersökning ska inledas,
om det för att utreda brottet i Finland krävs
riksåklagarens åtalsförordnande enligt
1 kap. 12 § i strafflagen.
När en målsägande anmäler
ett brott som har begåtts i en annan medlemsstat i Europeiska
unionen till förundersökningsmyndigheten, ska målsägandens
anmälan och yrkanden sändas till den behöriga
myndigheten i den medlemsstat där brottet begicks, om inte
förundersökningsmyndigheten undersöker
brottet enligt 1 mom. För att målsägandens
anmälan och yrkanden ska sändas förutsätts
det dessutom att målsäganden inte har kunnat göra
anmälan och framställa sina yrkanden i den stat
där gärningen begicks eller att han eller hon
i fråga om ett allvarligt brott inte har velat förfara
så.
I fråga om internationellt samarbete vid utredning
av brott föreskrivs särskilt i lag.
9 §
När förundersökning inte behöver
göras och när förundersökningen
får läggas ned
Om ett brott inte kan förutses medföra strängare
straff än böter och brottet bedömt som
en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver
förundersökning av brottet inte göras
och får en förundersökning som redan
har inletts läggas ned, om målsäganden
inte har några anspråk i saken.
Om en myndighet med stöd av vad som föreskrivs
i någon annan lag avstår från åtgärder
för att ställa den misstänkte under åtal
för brott, görs förundersökning
dock endast av särskilda skäl.
Undersökningsledaren fattar vid behov de beslut som
avses i denna paragraf.
10 §
Begränsning av förundersökningen
Åklagaren kan på framställning av
undersökningsledaren besluta att förundersökning
inte ska göras eller att förundersökningen
ska läggas ned, om åklagaren med stöd
av 1 kap. 7 eller 8 § i lagen om rättegång
i brottmål eller någon annan motsvarande bestämmelse
i lag skulle låta bli att väcka åtal
och inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver
att åtal väcks.
Åklagaren kan på framställning av
undersökningsledaren också besluta att förundersökningen
ska läggas ned, om kostnaderna för en fortsatt
undersökning skulle stå i klart missförhållande
till arten av det ärende som utreds och den eventuella
påföljd som är att vänta, eller
om det på basis av redan vidtagna förundersökningsåtgärder är övervägande
sannolikt att åklagaren skulle låta bli att väcka åtal
på någon annan grund än den som nämns
i 1 mom. För att förundersökningen ska
kunna läggas ned förutsätts dessutom
att inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver
att den ska fortsätta.
Förundersökningen ska inledas på nytt
i de fall som avses i 1 och 2 mom., om det finns grundad anledning
till det på grund av nya omständigheter som framkommit
i ärendet.
11 §
Hur snart förundersökning ska göras
Förundersökning ska göras utan ogrundat dröjsmål.
När en person som inte har fyllt 18 år är
misstänkt för brott eller för en brottslig
gärning som han eller hon har begått före
fyllda 15 år, ska förundersökning göras
skyndsamt.
När omständigheterna förutsätter
det får förundersökningsåtgärderna
ställas i angelägenhetsordning.
12 §
Uppskjutande av förundersökningsåtgärder
Undersökningsledaren får besluta att förundersökningsåtgärderna
ska skjutas upp till en senare tidpunkt, om det är nödvändigt
för att utreda det brott som undersöks eller något
annat brott som har samband med det och om uppskjutandet inte äventyrar
någons liv, hälsa eller frihet eller medför
risk för betydande miljö-, egendoms- eller förmögenhetsskada.
13 §
Avbrytande av förundersökningen
Undersökningsledaren får besluta att en förundersökning
som har inletts ska avbrytas, om ingen är misstänkt
för brottet och om utredning som påverkar ärendet
inte kan fås. Det misstänkta brottets art ska
beaktas särskilt när beslutet fattas.
Förundersökningen ska fortsätta utan
ogrundat dröjsmål när det inte längre
finns förutsättningar för avbrottet.
14 §
Förutsättningar för summarisk förundersökning
I enkla och klara ärenden får summarisk förundersökning
göras enligt vad som föreskrivs nedan, om inte
gärningen enligt allmän straffpraxis kan förutses
medföra strängare straff än böter.
Med anledning av ett brott som en polisman misstänks
ha begått får summarisk förundersökning
göras endast om ärendet behandlas som ett ordningsbotsärende
eller strafforderärende.
Undersökningsledaren beslutar vid behov om förundersökningen
ska vara fullständig eller summarisk.
4 kap.
Förundersökningsprinciperna och rättigheterna
för dem som deltar i förundersökning
1 §
Objektivitetsprincipen
Vid förundersökningen ska det utredas och beaktas
både de omständigheter och bevis som talar mot
den som är misstänkt för brott och de som
talar för honom eller henne.
2 §
Oskyldighetspresumtionen
Vid förundersökningen ska den misstänkte bemötas
som oskyldig.
3 §
Rätt att inte medverka till utredningen av sitt brott
Den som är misstänkt för brott har
rätt att låta bli att medverka till utredningen
av brottet.
4 §
Proportionalitetsprincipen
En förundersökningsåtgärd
och det ingripande i en persons rättigheter som den innebär
ska vara försvarliga i relation till det brott som utreds,
behovet av att utreda ärendet i fråga samt ålder,
hälsa och andra motsvarande omständigheter som
gäller den person som är föremål
för åtgärden och övriga omständigheter
som inverkar på saken.
5 §
Principen om minsta olägenhet
Vid förundersökning får det inte
ingripas i någons rättigheter i större
utsträckning än vad som är nödvändigt
för att syftet med förundersökningen
ska kunna nås.
En förundersökningsåtgärd
ska vidtas så att ingen i onödan orsakas skada
eller olägenhet.
6 §
Finkänslighetsprincipen
Parterna och andra som deltar i förundersökningen
ska behandlas finkänsligt.
7 §
Bemötande av barn vid förundersökning
En person som inte har fyllt 18 år ska vid förundersökning
bemötas så som hans eller hennes ålder
och utvecklingsnivå förutsätter. Det
ska särskilt ses till att undersökningsåtgärderna
inte i onödan orsakar personen olägenheter i skolan, på arbetsplatsen
eller i någon annan omgivning som är viktig för
honom eller henne.
Undersökningsåtgärder som gäller
en person som inte har fyllt 18 år ska i möjligaste
mån utföras av utredare som är särskilt
förtrogna med denna uppgift. Förundersökningsmyndigheten ska
vid behov rådfråga en läkare eller någon
annan sakkunnig om huruvida en person som inte har fyllt 18 år
kan utsättas för undersökningsåtgärder.
8 §
Förordnande av intressebevakare för barn
När det gäller en part som inte har fyllt
18 år ska domstolen förordna en intressebevakare
för förundersökningen, om det finns grundad
anledning att anta att vårdnadshavaren, en intressebevakare
eller någon annan laglig företrädare
inte opartiskt kan bevaka partens intresse i ärendet och
om det inte är klart onödigt att förordna
en intressebevakare. Undersökningsledaren ska vid behov
hos domstolen ansöka om att en intressebevakare ska förordnas.
Ansökan kan också göras av åklagaren,
den magistrat som är förmyndarmyndighet enligt
lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) eller
ett i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982)
avsett organ (socialmyndighet). Ett intressebevakarförordnande
gäller tills handläggningen av det brottmål
upphör i fråga om vars förundersökning
förordnandet har getts.
De kostnader som uppstår vid förordnandet
av intressebevakare samt intressebevakarens arvode och kostnader
ersätts av statens medel. I fråga om intressebevakning
iakttas i övrigt lagen om förmyndarverksamhet
i tillämpliga delar.
9 §
En persons ställning vid förundersökning
När en person blir föremål för
förundersökningsåtgärder ska
han eller hon så snabbt som möjligt underrättas
om sin ställning vid förundersökningen.
Skyldigheten att underrätta gäller också när
ställningen förändras.
Om en persons ställning är oklar, får
han eller hon vid förundersökningen bemötas
som en person som ska höras.
10 §
Rätt att anlita biträde vid förundersökningen
Vid förundersökningen har en part rätt
att anlita ett biträde som parten väljer själv.
Innan parten hörs ska han eller hon skriftligen underrättas om
denna rätt, om inte ärendet ska behandlas vid summarisk
förundersökning. När den som är misstänkt
för brott har berövats sin frihet i samband med
gripande, anhållande eller häktning ska han eller
hon utan dröjsmål skriftligen underrättas
om denna rätt. Förundersökningsmyndigheten
ska också annars se till att en parts rätt att
anlita biträde faktiskt tillgodoses när parten önskar
det, med hänsyn till de omständigheter som hänför
sig till det brott som utreds, utredningen av brottet och personen
i fråga.
Undersökningsledaren eller åklagaren ska göra
framställning till domstolen om att ett rät-tegångsbiträde
eller en stödperson ska förordnas för
målsäganden, när det finns orsak till
det enligt bestämmelserna i 2 kap. i lagen om
rättegång i brottmål, och likaså om
att en försvarare ska förordnas för den
som är misstänkt för brott, när
det finns orsak till det enligt 1 § 3 mom. i det nämnda
kapitlet.
Bestämmelser om behörigheten hos den som är
biträde för en part och om hur frågan
om behörighet avgörs finns i 11 kap. 3 §.
11 §
En misstänkts rätt att hålla kontakt
med sitt biträde
Den som har gripits, anhållits eller häktats som
misstänkt för brott har rätt att hålla
kontakt med sitt biträde genom besök, brev och
telefonsamtal så som anges närmare i häktningslagen (768/2005)
och lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen
(841/2006).
Förundersökningsmyndigheten ska se till att kontakterna
mellan den misstänkte och biträdet kan skötas
konfidentiellt.
12 §
Handläggningsspråket vid förundersökning
Inom tvåspråkiga förundersökningsmyndigheters ämbetsdistrikt
används vid förundersökning den misstänktes
språk, antingen finska eller svenska. Om de misstänkta
har olika språk eller om den misstänktes språk är
varken finska eller svenska, ska förundersökningsmyndigheten med
beaktande av parternas rätt och fördel bestämma
vilket handläggningsspråk som ska användas.
Om språket inte kan väljas på den grunden,
används majoritetsspråket i förundersökningsmyndighetens ämbetsdistrikt.
Vid förundersökning som görs av en enspråkig
förundersökningsmyndighet används språket
i myndighetens ämbetsdistrikt, om inte myndigheten med beaktande
av parternas rätt och fördel bestämmer
att det andra språket ska användas.
Oavsett 1 mom. har var och en dock rätt att vid förundersökning
använda finska eller svenska så som bestäms
i 10 § i språklagen (423/2003). Förundersökningsmyndigheten
ska sköta tolkningen eller på statens bekostnad
skaffa en tolk, om myndigheten inte behöver använda
det språk som personen i fråga talar.
Bestämmelser om rätten att använda
samiska vid förundersökning finns i samiska språklagen (1086/2003).
Andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga har
rätt att vid förundersökning använda
det språk de förstår och kan tala tillräckligt
bra. Teckenspråkiga har rätt att använda
teckenspråk. Förundersökningsmyndigheten
ska sköta tolkningen eller på statens bekostnad
skaffa en tolk.
I de fall som avses i 2 och 4 mom. ska tolkning ordnas också när
det behövs på grund av att den som ska höras
har en syn-, hörsel- eller talskada.
13 §
Översättning av handlingar
Handlingar eller delar av handlingar som ingår i förundersökningsmaterialet
och är väsentliga med tanke på saken
ska översättas till det i 12 § avsedda
språk som en part använder, om översättningen
trots tolkning behövs för att bevaka partens rättigheter. Översättningen
görs på statens bekostnad, om inte förundersökningsmyndigheten
själv sköter översättningen.
I fråga om översättning av handlingar
gäller dessutom vad som i språklagen och samiska språklagen
bestäms om översättning.
14 §
Språket i meddelanden, kallelser och brev
Bestämmelser om det språk som ska användas
i meddelanden, kallelser och brev i anslutning till förundersökning
finns i 19 § 3 mom. i språklagen och
15 § 1 mom. i samiska språklagen.
Till andra än finsk-, svensk- eller samiskspråkiga
ska meddelanden, kallelser eller brev i möjligaste mån
sändas på ett språk som personen i fråga
kan antas förstå tillräckligt bra.
15 §
Partsoffentlighet vid förundersökning
Efter det att förundersökning har inletts
har en part rätt att få del av omständigheter
som föranlett förundersökningen och kommit
fram vid den.
Medan förundersökningen pågår
får förundersökningsmyndigheten begränsa
en parts rätt att ta del av de omständigheter
som avses i 1 mom., om lämnandet av uppgifterna försvårar
utredningen. Hänsyn ska också tas till de bestämmelser
om begränsningar av en parts rätt att få information
som finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999)
och någon annanstans i lag.
I 9 kap. 7 § finns bestämmelser om förundersökningshandlingars
offentlighet.
6 kap.
Närvaro vid förundersökning
1 §
Skyldighet att infinna sig till förundersökning
Om det finns anledning att anta att en person kan bidra till
utredningen av ett brott eller om hans eller hennes närvaro
vid en förundersökningsåtgärd
annars behövs för utredningen av brottet, är
personen skyldig att på kallelse infinna sig till förundersökning
inom det distrikt för en polisinrättning där
han eller hon vistas.
Av kallelsen ska framgå det brott som utredningen gäller
och den ställning som den som fått kallelse har
i förundersökningen.
2 §
Hämtning till förundersökning
Om den som kallats till förundersökning, utan godtagbar
orsak underlåter att lyda kallelsen, får han eller
hon hämtas till undersökningen. Den som är
misstänkt för brott får hämtas
också utan kallelse, om fängelse kan följa
på brottet och det är sannolikt att han eller
hon inte lyder en kallelse eller om det finns anledning att misstänka
att han eller hon efter att ha fått en kallelse kommer att
försvåra förundersökningen genom
att fly eller undanröja bevis eller på något
annat sätt.
Undersökningsledaren beslutar om hämtning. Den
som ska hämtas ska ges ett skriftligt förordnande
om hämtningen. Om det på grund av ärendets
brådskande natur inte finns något skriftligt förordnande,
ska den som hämtas i samband med gripandet informeras om
förordnandet och de omständigheter som ligger
till grund för det.
I 8 kap. 3 § 1 mom. och 4 § i tvångsmedelslagen
föreskrivs om genomsökning för hämtning till
förhör.
3 §
Omedelbart hörande
Den som påträffas på en brottsplats
eller i dess omedelbara närhet ska på uppmaning
av en polisman stanna kvar på platsen eller omedelbart
infinna sig på någon annan plats inom distriktet
för samma polisinrättning, om det för
utredningen av saken är behövligt att personen
genast hörs. Om han eller hon utan godtagbar orsak vägrar
att iaktta uppmaningen eller om det på grund av personens
uppträdande är sannolikt att han eller hon inte
kommer att iaktta en uppmaning, får polisen hindra personen
från att avlägsna sig från platsen eller
gripa personen och föra honom eller henne med sig för
att höras.
Den som håller på att avlägsna sig
från en brottsplats får gripas för att
en uppmaning enligt 1 mom. ska kunna ges, om omständigheterna är sådana
att uppmaningen inte kan delges personen på något
annat sätt och utredningen av saken annars skulle äventyras.
4 §
Undersökningsåtgärder som ska vidtas
utan dröjsmål
De förundersökningsåtgärder
för vilka en person på kallelse har infunnit sig
eller hämtats till förundersökning eller
enligt 3 § ålagts att stanna kvar eller förts
för att höras ska vidtas utan ogrundat dröjsmål.
5 §
Hur länge någon ska vara närvarande
Ingen får hållas i förundersökning
längre än nödvändigt.
Den som inte är misstänkt för brott är
skyldig att närvara vid förundersökning
högst sex timmar åt gången. En misstänkt
som inte är anhållen eller häktad är
skyldig att närvara högst tolv timmar åt
gången och, när förutsättningar
för anhållande finns enligt 2 kap. 5 § i
tvångsmedelslagen, högst 24 timmar. När
någon som inte har fyllt 15 år är misstänkt
för en brottslig gärning är han eller
hon av synnerligen vägande skäl skyldig att närvara
mer än tolv timmar och högst 24 timmar åt
gången.
Den som har närvarit vid förundersökning
får inte utan särskild orsak åläggas
att infinna sig på nytt eller hämtas till förundersökning
på nytt under de följande tolv timmarna efter
det att han eller hon avlägsnat sig från förundersökningen.
6 §
Kvarhållande
En misstänkt som med stöd av 5 § 2
mom. är skyldig att närvara vid förundersökning
och som inte har anhållits eller häktats får
vid förundersökningen hållas inlåst,
om det är nödvändigt för att
förhindra att han eller hon avlägsnar sig.
7 §
Meddelande till militärmyndigheterna
När en militärperson hämtas till
eller grips för förundersökning eller
friges ska detta utan dröjsmål meddelas chefen
för den administrativa enhet där militärpersonen
tjänstgör.
7 kap.
Förhör
1 §
När den som förhörs ska vara närvarande
Den som förhörs ska vara personligen närvarande
vid förhöret.
En part får avge sin utsaga genom förmedling av
ett ombud, per telefon eller med hjälp av något
annat medium för dataöverföring, om utredaren
anser att detta kan ske utan olägenhet och att det inte äventyrar
undersökningens tillförlitlighet. Under samma
förutsättningar får ett vittne förhöras
per telefon eller med hjälp av något annat medium
för dataöverföring. Den som är misstänkt
för brott får förhöras genom
förmedling av ett ombud bara om det handlar om ett brott
för vilket det inte har föreskrivits något
annat eller strängare straff än böter
eller fängelse i sex månader.
Skriftliga utredningar som en part eller ett vittne vill komplettera
sin förhörsberättelse med ska tas emot.
2 §
Begränsningar som gäller förhör
med målsägande
Det är inte nödvändigt att vid förundersökningen
förhöra en målsägande som uppenbarligen
inte kan lämna uppgifter som har betydelse för
undersökningen, om han eller hon i anmälan om
brott eller i något annat sammanhang har uppgett de omständigheter
som behövs för beslut om åtal och för
rättegång. Förhöret med en målsägande
kan lämnas beroende av om han eller hon anmäler
sig, om ärendets art på grund av det stora antalet
målsägande eller av någon annan motsvarande
orsak förutsätter det.
3 §
Förhör med berusade
Om någon är så påverkad
av alkohol eller något annat berusningsmedel att han eller
hon inte kan antas förstå innebörden
av ett förhör, får han eller hon förhöras
bara om förhöret inte kan skjutas upp utan att
utredningen av brottet äventyras. Den som har förhörts
ska ges tillfälle att senare på nytt granska sin
berättelse enligt vad som bestäms nedan om granskning
av förhörsberättelser.
4 §
Förhör med personer med rubbat sinnestillstånd
Bestämmelserna i 3 § ska tillämpas
om den som ska förhöras inte kan antas förstå innebörden
av förhöret på grund av psykisk störning
eller chock eller av någon annan liknande orsak. Möjligheten
att förhöra ska vid behov diskuteras med närstående
till den som ska förhöras och med en läkare.
5 §
Bemötande av den som förhörs
Den som förhörs ska bemötas lugnt
och sakligt. För att få fram en bekännelse
eller en utsaga i en viss riktning får inte användas
medvetet oriktiga upplysningar, löften eller förespeglingar
om särskilda förmåner, uttröttning,
hot, tvång eller andra otillbörliga medel eller
förfaringssätt som påverkar den förhördes
beslutsfrihet, viljestyrka, minne eller omdömesförmåga.
Förhör får hållas
mellan klockan 22 och 7 endast om
1) den som ska förhöras begär det,
2) ärendet utreds vid summarisk förundersökning,
när den som ska förhöras är
skyldig att enligt 6 kap. 3 § genast stanna kvar eller
infinna sig, eller om
3) förhöret inte kan skjutas upp utan att
utredningen av brottet äventyras.
Den som förhörs ska ges tillfälle
till regelbundna måltider och tillräcklig vila.
6 §
En målsägandes skyldighet att hålla
sig till sanningen
En målsägande och hans eller hennes lagliga företrädare
eller ombud ska hålla sig till sanningen när de
redogör för den sak som undersöks och
svarar på de frågor som ställs.
7 §
Hinder för att någon ska höras som
vittne
Som vittne vid förundersökning får
inte förhöras den som inte skulle få vittna
i rättegång som gäller det brott som
undersöks.
Undersökningsledaren beslutar om vittnesförhör
eller förhör i bevissyfte med den som avses i 17
kap. 21 § i rättegångsbalken.
8 §
Vittnens skyldighet att berätta vad de vet och rätt
att vägra vittna
Ett vittne ska sanningsenligt och utan att förtiga
något uppge vad han eller hon vet om den sak som undersöks.
Om ett vittne dock i en rät-tegång som gäller
det brott som undersöks skulle ha rätt eller skyldighet
att vägra vittna, röja en omständighet
eller besvara en fråga, har vittnet samma rätt
eller skyldighet också vid en förundersökning.
Ett vittne som har i 1 mom. avsedd skyldighet att berätta
vad han eller hon vet är också skyldigt att lägga
fram handlingar och annat bevismaterial som han eller hon innehar
och som är av betydelse för förundersökningen.
Den som avses i 17 kap. 23 § 1 mom. i rättegångsbalken
och som enligt 3 mom. i den paragrafen kan förpliktas att
vittna om sådant som ska hållas hemligt har rätt
att vittna om detta vid förundersökning, om den
gäller ett brott för vilket det föreskrivna
strängaste straffet är fängelse i minst
sex år eller försök till eller medverkan i
ett sådant brott.
Den som avses i 17 kap. 24 § 2 mom. i rättegångsbalken
och som enligt 4 mom. i den paragrafen kan förpliktas att
besvara frågor som avses i 2 eller 3 mom. i paragrafen är
skyldig att besvara sådana frågor och lägga
fram handlingar eller annat bevismaterial som han eller hon innehar
och som är av betydelse för förundersökningen
också vid förundersökning som gäller
ett brott som avses i 3 mom. i denna paragraf.
9 §
Vittnesförhör inför domstol
Om det är uppenbart att ett vittne känner
till någon omständighet som är av vikt
för att skuldfrågan ska kunna utredas eller för
att vinningen av ett brott ska kunna spåras och återtas,
och om vittnet vägrar röja denna omständighet
trots att han eller hon kan vara skyldig att lämna berättelse
eller enligt 8 § 3 mom. ha rätt att göra
det, ska frågan om grunden för vägran
på undersökningsledarens begäran utredas
i domstol. Vittnesförhöret ska hållas
i domstol, om det inte finns någon laglig grund för
vägran.
Bestämmelserna i 1 mom. tillämpas också på ett
vittne som vägrar lägga fram en handling eller
annat bevismaterial.
Vittnesförhöret kan hållas vid den
tingsrätt där det lämpligen kan ske.
Vid vittnesförhöret gäller i tillämpliga
delar vad som i rättegångsbalken bestäms
om bevisupptagning utom huvudförhandlingen. I fråga
om rätt för den som är misstänkt
för brott och för hans eller hennes biträde
eller ombud att närvara vid vittnesförhöret gäller
13 och 18 §. Domstolen beslutar om rät-ten att
närvara efter att ha hört undersökningsledaren.
Vittnet har rätt till ersättning för
ekonomisk förlust samt för resor och uppehälle
enligt de grunder som anges i lagen om bestridande av bevisningskostnader
med statens medel (666/1972). Rätt till ersättning
föreligger dock inte om domstolen anser att vittnets vägran
har varit uppenbart ogrundad.
10 §
Underrättelser före ett förhör
Den som förhörs ska före förhöret
underrättas om sin ställning vid förundersökningen,
sin rätt att tillkalla förhörsvittne
och sina språkliga rät-tigheter, samt
den som är misstänkt för brott om sin
rätt att låta bli att medverka till utredningen av
sitt brott.
För den som är misstänkt för
brott ska före förhöret specificeras
vilken gärning han eller hon är misstänkt
för. Samtidigt ska den misstänkte underrättas
om sin rätt att anlita biträde vid förundersökningen
och om när en försvarare kan förordnas
för honom eller henne. Underrättelsen om biträde
och försvarare kan utebli, om underrättelsen på grund
av de åtgärder som redan vidtagits med stöd
av 4 kap. 10 § eller annars är uppenbart
onödig.
Före förhöret ska målsäganden,
hans eller hennes lagliga företrädare och ombud
samt vittne underrättas om skyldigheten att hålla
sig till sanningen och om hotet om straff för osann utsaga.
Målsäganden ska före förhöret
underrättas om när det för honom eller
henne enligt 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål
kan förordnas ett rättegångsbiträde
eller en stödperson.
Ett vittne ska tillfrågas om det finns sådana omständigheter
som enligt lag berättigar eller förpliktar honom
eller henne att vägra vittna. När skäl
yppar sig ska vittnet underrättas om vad som bestäms
i 8 och 9 §.
11 §
Förhörsvittne
På begäran av den som förhörs
ska ett tillförlitligt vittne som är ojävigt
enligt 17 kap. 43 § i rättegångsbalken
närvara vid förhöret. Utredaren kan också på eget
initiativ tillkalla ett vittne. Om förhöret inte
kan skjutas upp utan att undersökningen äventyras,
får det trots begäran av den som ska förhöras
hållas utan vittne. När en person som inte har
fyllt 18 år är misstänkt för
brott får han eller hon dock inte förhöras
utan vittne, utom om den misstänktes biträde eller
lagliga företrädare eller en företrädare
för socialmyndigheten är närvarande.
Ett förhörsvittne kan ersättas genom
att förhöret spelas in som en ljud- och bildupptagning, om
det därigenom tillräckligt tillförlitligt
kan visas på vilket sätt förhöret
har hållits och vad som har hänt under förhöret.
12 §
När personer som stöder den som ska förhöras får
vara närvarande
En parts biträde och den som förordnats till stödperson
för en målsägande har rätt att
närvara när hans eller hennes huvudman förhörs,
om inte undersökningsledaren av vägande skäl
som gäller undersökningen av brottet förbjuder
detta. Utredaren får på begäran tillåta
att även någon annan som stöder en part
eller ett vittne får närvara vid förhöret,
om det inte försvårar utredningen av brottet eller äventyrar
tystnadsplikten.
13 §
Medverkan när någon annan förhörs
Utredaren kan tillåta att en part och hans eller hennes
biträde eller ombud samt den som förordnats till
stödperson för målsäganden tillsammans
med målsäganden medverkar vid förhöret av
en annan part eller ett vittne, om detta kan ske utan att utredningen
av brottet försvåras. När möjligheten
att tillåta medverkan övervägs ska hänsyn
dessutom tas till synpunkter som gäller finkänslighet
och att den misstänktes närvaro inte får
orsaka målsäganden lidande eller någon annan
motsvarande olägenhet.
Åklagaren har rätt att medverka vid förhör.
14 §
När en laglig företrädare för
en omyndig får vara närvarande vid förhör
Om den som förhörs inte har fyllt 15 år
har vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan
laglig företrädare rätt att närvara
vid förhöret.
När en omyndig som har fyllt 15 år ska förhöras
som målsägande eller misstänkt, har en
laglig företrädare för den omyndige rätt
att närvara vid förhöret, om en sådan
person enligt 12 kap. 1 eller 2 § i rättegångsbalken
vid rättegång som gäller det brott som
undersöks skulle få föra talan i stället
för eller vid sidan av den omyndige.
Utredaren kan förbjuda en laglig företrädare att
närvara vid förhöret, om personen är
misstänkt för det brott som undersöks
eller om personens närvaro annars kan antas försvåra
utredningen av brottet.
15 §
När lagliga företrädare för
en omyndig ska kontaktas
De lagliga företrädare för en omyndig
som avses i 14 § 1 och 2 mom. och som har rätt
att vara närvarande ska på förhand underrättas
om förhöret, och åtminstone en av dem
ska ges tillfälle att närvara vid förhöret.
Undantag från skyldigheten att underrätta
och skyldigheten att ge tillfälle att vara närvarande får
göras endast om den lagliga företrädaren
inte kan nås eller om det av skäl som gäller
undersökningen av brottet är omöjligt
att underrätta och ge tillfälle och om det för
utredningen av brottet eller den brottsliga gärningen är
nödvändigt att den misstänkte förhörs
utan dröjsmål.
I de fall som avses i 2 mom. ska den lagliga företrädaren
för den som förhörts så snart
som möjligt underrättas om förhöret
och innehållet i förhörsberättelsen.
16 §
När en företrädare för socialmyndigheten
ska medverka vid förhör
När en person som inte har fyllt 18 år är
misstänkt för brott eller en brottslig gärning,
ska socialmyndigheten underrättas om gärningen
och ges tillfälle att sända sin företrädare
till förhöret, om detta inte är klart
onödigt.
Förundersökningsmyndigheten ska utan dröjsmål
sända förhörsprotokollet till socialmyndigheten.
17 §
Att ställa frågor
Vid förhöret får en part och hans
eller hennes biträde eller ombud med utredarens tillstånd ställa
frågor till den som förhörs för
utredning av saken. Utredaren får besluta att frågorna
ska ställas genom utredarens förmedling. Även åklagaren
får ställa frågor till den som förhörs.
En part och hans eller hennes biträde eller ombud har också annars
rätt att begära att utredaren frågar
den som förhörs om sådant som behövs
för utredning av saken.
18 §
Avlägsnande från förhör
Utredaren får från förhöret
avlägsna den som genom sitt uppträdande stör
förhöret eller vars närvaro annars försvårar
utredningen av saken.
19 §
Rättigheterna för en part som inte varit närvarande
vid förhör
En part eller hans eller hennes biträde eller ombud
som trots begäran inte har fått närvara vid
ett förhör eller har avlägsnats därifrån,
ska ges tillfälle att ta del av vad som kommit fram vid
förhöret och att ställa frågor
så snart detta kan ske utan att utredningen av brottet
försvåras.
20 §
Förberedande samtal
Bestämmelserna i 5 § 1 mom. om bemötande av
den som förhörs samt bestämmelserna i
8 § om när ett vittne har skyldighet att berätta
vad han eller hon vet och får vägra vittna ska
iakttas under förberedande samtal som förs för
utredning av brott.
8 kap.
Konfrontation
1 §
Definition av konfrontation
Med konfrontation avses sådan identifiering av
en person som är misstänkt för brott
vid vilken jämförelsepersoner används
vid sidan av den misstänkte.
2 §
Förutsättningar för konfrontation
Konfrontation får användas när den
kan antas vara av betydelse för utredningen av brottet.
En målsägande och ett vittne kan åläggas
att medverka som identifierare vid en konfrontation.
Undersökningsledaren fattar beslut om att ordna en
konfrontation.
3 §
Hur en konfrontation ska ordnas
En konfrontation ska ordnas så att resultatet blir
så tillförlitligt som möjligt. Som jämförelsepersoner
får inte användas personer vilkas utseende avviker
från den misstänktes så att konfrontationens
tillförlitlighet minskar. Vid konfrontation ska antalet
jämförelsepersoner vara minst fem.
Utredaren kan tillåta att en part, hans eller hennes
biträde eller ombud och tillsammans med en målsägande
den som förordnats som stödperson för
målsäganden är närvarande vid
konfrontationen, om detta inte försvårar identifieringen. Åklagaren
ska ges tillfälle att närvara vid konfrontationen.
Det ska föras protokoll över en konfrontation,
och av den ska dessutom göras en videoinspelning eller
någon jämförbar bildupptagning.
4 §
När utomstående kan åläggas
att delta i en konfrontation
En utomstående kan åläggas att delta
i en konfrontation som jämförelseperson endast
om det med beaktande av brottets art är viktigt för
att saken ska kunna utredas. Den utomstående kan likväl
vägra att delta i konfrontationen, om deltagandet skulle
medföra avsevärda olägenheter för
honom eller henne.
En utomstående som har deltagit i en konfrontation
har rätt att få en skälig ersättning.
Bestämmelser om ersättningens belopp utfärdas
genom förordning av inrikesministeriet.
5 §
Tillämpning av bestämmelserna på annan
identifiering
Vad som i 1—4 § bestäms om konfrontation gäller
i tillämpliga delar också identifiering med hjälp
av fotografier eller andra bildupptagningar eller utöver
eller jämsides med synförnimmelser även
andra sinnesförnimmelser.
9 kap.
Förundersökningsmaterial
1 §
Protokoll över förundersökningsåtgärder
Det ska föras protokoll över förundersökningsåtgärderna
eller göras anteckningar i någon annan handling,
om inte något annat föreskrivs särskilt
i lag.
Vid förhör ska ett förhörsprotokoll
föras på det språk, finska eller svenska,
som den som förhörs använder under förhöret.
Om den som förhörs använder ett annat
språk, ska protokollet föras på det handläggningsspråk
vid förundersökning som avses i 4 kap. 12 § 1
mom.
Av förhörsprotokollet ska framgå till
vilka delar utsagan eller berättelsen har avgetts genom
förmedling av ett ombud, per telefon eller med hjälp
av något annat medium för dataöverföring.
Om den som förhörs har varit i ett tillstånd
som avses i 7 kap. 3 och 4 §, ska i förhörsprotokollet
göras en anteckning om den förhördes
tillstånd och orsaken till att förhöret
inte har kunnat skjutas upp.
2 §
Granskning och korrigering av förhörsprotokoll
Förhörsprotokollet ska genast efter förhöret ges
till den förhörde för granskning. Granskningen
kan genomföras så att uppgifterna i förhörsberättelsen
och förhörsprotokollet läses upp för
den förhörde, om det är lämpligt
med hänsyn till ärendets art och omfattning. Den
förhörde ska tillfrågas om hans eller
hennes berättelse har blivit korrekt dokumenterad. I förhörsprotokollet
ska införas de relevanta tillägg och korrigeringar
som den förhörde begär.
Förhörsprotokollet får inte ändras
efter det att den förhörde har granskat det och
de begärda korrigeringarna och tilläggen har gjorts.
3 §
Ljud- och bildupptagning av förhör
Ett förhör får helt och hållet
eller till en del spelas in som en ljud- och bildupptagning. Hela förhöret
eller en del av det ska spelas in, om det med beaktande av ärendets
art eller omständigheter som gäller den person
som förhörs är befogat för att
det sätt på vilket förhöret
har hållits, det som har hänt under förhöret
eller den förhördes berättelse ska kunna
verifieras i efterhand. Före inspelningen ska den som ska
förhöras underrättas om den.
4 §
Inspelning av förhör för att användas
som bevis
Förhör med målsägande och
vittnen ska spelas in som ljud- och bildupptagning, om avsikten är
att förhörsberättelsen ska användas
som bevis vid rättegång och den förhörde
på grund av sin unga ålder eller störningar
i de psykiska funktionerna sannolikt inte kan höras personligen
utan att orsakas men. Vid förhöret ska beaktas
de särskilda krav som den förhördes utvecklingsnivå ställer
på förhörsmetoderna, antalet personer
som medverkar i förhöret och övriga förhållanden
under förhöret. Före inspelningen ska
den som ska förhöras underrättas om den.
Undersökningsledaren kan bestämma att också någon
annan än förundersökningsmyndigheten
får ställa frågor till den förhörde
under förhörsledarens uppsikt. Den misstänkte
ska ges möjlighet att ställa frågor till
den som förhörs. Om den misstänkte begär
det får hans eller hennes frågor också ställas
av ett ombud eller biträde. Förhörsledaren
kan dock bestämma att frågorna till den som förhörs
ska ställas genom förhörsledarens förmedling.
Åklagaren ska ges tillfälle att närvara
vid förhöret. Åklagaren har rätt
att själv eller genom förhörsledarens
förmedling ställa frågor till den som
förhörs.
5 §
Granskning av ljud- och bildupptagningar
Om ett förhör spelas in så som avses
i 3 eller 4 §, ska den förhörde
efter avslutat förhör ges tillfälle att
lyssna och titta på upptagningen och i sin berättelse
göra sådana korrigeringar och tilllägg
som behövs, om detta inte är klart onödigt med
hänsyn till den förhördes unga ålder
eller störningar i de psykiska funktionerna. Förhörsberättelsen
granskas genom att förhörsprotokollet granskas
i enlighet med 2 § 1 mom.
6 §
Förundersökningsprotokoll
När förundersökningen har avslutats
ska det över det uppkomna materialet upprättas
ett protokoll på det handläggningsspråk
vid förundersökning som avses i 4 kap. 12 § 1 mom.
(förundersökningsprotokoll), om det behövs
för fortsatt behandling av ärendet.
I förundersökningsprotokollet ska tas in förhörsprotokollen
och redogörelser för undersökningsåtgärderna
och för de iakttagelser i samband med åtgärderna
som gjorts om sådant som ska utredas vid förundersökning
samt infogas de handlingar, inspelningar och fotografier som kommit
till vid undersökningen, om de kan antas ha betydelse i
saken och om inte något annat föreskrivs i lag.
Det språk som använts av dem som hörts
under förundersökningen ska antecknas i förundersökningsprotokollet.
I förundersökningsprotokollet ska det göras en
anteckning om material som uppkommit vid förundersökningen
men som inte tagits in i protokollet, om inte något annat
föreskrivs i lag.
En kopia av förundersökningsprotokollet ska sändas
till den som med stöd av 2 kap. 1 § i
lagen om rättegång i brottmål har förordnats
till försvarare för den misstänkte och
till den som med stöd av 1 a § i det nämnda
kapitlet har förordnats till rättegångsbiträde
för målsäganden.
7 §
Förundersökningshandlingars offentlighet
I lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet finns bestämmelser
om förundersökningshandlingarnas offentlighet.
Uppgifter i en ljud- och bildupptagning får lämnas
ut bara genom att upptagningen överlåts för
att läggas fram hos förundersökningsmyndigheten,
om det med beaktande av innehållet i upptagningen finns
anledning att anta att utlämnandet av uppgifterna på något
annat sätt kan leda till att integritetsskyddet för
personer som förekommer på upptagningen kränks.
10 kap.
Avslutande av förundersökning
1 §
Avslutande utsaga
Innan förundersökningen avslutas ska parterna
ges tillfälle att till förundersökningsmyndigheten
lämna sin avslutande utsaga om tillräckligheten
hos förundersökningsmaterialet, bevisvärderingen,
rättsfrågorna eller andra omständigheter
som är viktiga för behandlingen, om det inte med
beaktande av ärendets art och omfattning, det obetydliga
brottet eller andra liknande omständigheter är
uppenbart onödigt att en utsaga begärs för åtalsprövning
och domstolsbehandling.
Begäran om avslutande utsaga ska vid behov preciseras.
Det ska avsättas så mycket tid för utsagan
att den som ska lämna den hinner sätta sig in
i ärendet i tillräckligt hög grad och
utan att behandlingen för den skull drar ut på tiden
onödigt mycket. Efter att ha fått den avslutande
utsagan ska förundersökningsmyndigheten pröva
om förundersökningen måste kompletteras
på grund av den.
Undersökningsledaren ska besluta om avslutande utsaga
begärs eller inte och vilka åtgärder den
eventuellt föranleder. I förekommande fall ska åklagaren
höras om behovet av och innehållet i en begäran
om en avslutande utsaga.
2 §
Avslutande av förundersökning
Efter det att förundersökningen blivit klar
ska saken överlämnas till åklagaren för åtalsprövning
eller för utfärdande av strafforder eller ordningsbotsföreläggande.
Förundersökningsprotokollet i fråga om
ett brott som ska utredas som militärt rättegångsärende
ska utan dröjsmål sändas till militärmyndigheterna.
Förundersökningen avslutas dock utan att saken överlämnas
till åklagaren, om det vid undersökningen har
framgått att inget brott har begåtts eller att åtal
i saken inte kan väckas eller att inget annat offentligrättsligt
anspråk som grundar sig på ett brott kan framställas
mot någon i saken.
I 3 kap. 9 och 10 § finns bestämmelser om
när förundersökningen läggs
ned och begränsas genom förundersökningsmyndighetens
eller åklagarens beslut.
3 §
Anmärkning
En polisman och allmänna åklagaren i egenskap
av undersökningsledare kan ge den som varit misstänkt
för brott en muntlig eller skriftlig anmärkning,
om förundersökningen läggs ned med stöd
av 3 kap. 9 §.
4 §
Partiellt avslutande av förundersökning
Om det under förundersökningen framgår
att det inte längre finns anledning att misstänka
den som har underrättats om att han eller hon är misstänkt
för brott, men förundersökningen inte kan
avslutas helt och hållet på det sätt
som anges i 2 §, ska förundersökningen
utan ogrundat dröjsmål avslutas för denna
persons del.
11 kap.
Särskilda bestämmelser
1 §
Förundersökningsbeslut
Det ska fattas ett skriftligt beslut om att förundersökning
inte görs, att den läggs ned med stöd av
3 kap. 9 § 1 mom. eller 10 § och att den avslutas
utan att saken överlämnas till åklagaren för
prövning. Detsamma gäller andra liknande förundersökningsbeslut
som kan påverka en parts rättigheter, intressen
eller skyldigheter.
Av det beslut som avses i 1 mom. ska framgå
1) den myndighet som fattat beslutet och beslutstidpunkten,
2) parterna,
3) saken,
4) grunderna för beslutet och de bestämmelser
som tillämpats,
5) innehållet i beslutet, och
6) kontaktuppgifter om den förundersökningstjänsteman
som lämnar ytterligare information.
Beslutet ska ges till en part som är närvarande vid
förundersökningen eller sändas per post
till den adress som han eller hon har uppgett eller som förundersökningsmyndigheten
annars känner till. Beslutet behöver inte ges
eller sändas, om det skulle försvåra
utredningen av det aktuella brottet eller ett annat brott som har
samband med det. En underrättelse ska ges eller sändas utan
ogrundat dröjsmål efter det att den eventuella
olägenhet som därigenom orsakas inte längre
kan uppkomma.
I fråga om förundersökningsmyndighetens beslut
gäller i övrigt vad som föreskrivs särskilt
i lag.
2 §
Innehållet vid summarisk förundersökning
Vid summarisk förundersökning finns ingen undersökningsledare.
I förhörsberättelsen antecknas endast
huvudinnehållet i den förhördes utsaga,
vilken kan tas in i någon annan handling än ett
förhörsprotokoll.
Summarisk förundersökning får göras
utan att 5 kap. 1 § eller 7 kap. 11 och 14—16 § iakttas. Detsamma
gäller 7 kap. 10 § 2 mom. i fråga om underrättelse
om rätt att anlita biträde.
3 §
Behörighet som biträde
Den som är advokat, offentligt rättsbiträde
eller rättegångsbiträde med tillstånd
enligt lagen om rättegångsbiträden med
tillstånd (715/2011) får vara biträde
för en part vid förundersökning.
I ett enskilt fall får inte den vara biträde
som
1) har varit rådgivare för den misstänkte
i det brott som undersöks eller ett brott som har ett direkt
samband med det,
2) i ett ärende som gäller det brott som undersöks
eller ett brott som har ett direkt samband med det är biträde
för någon annan som är misstänkt
för brott, om uppgiften som biträde för
parten kan antas väsentligt försvåra
utredningen av saken,
3) är eller har varit sådant genomsökningsombud
som avses i 8 kap. 7 § i tvångsmedelslagen eller
sådant offentligt ombud som avses i 10 kap. 44 § i
den lagen i ett ärende som gäller det brott som
undersöks eller ett brott som har ett direkt samband med
det,
4) sköter juridiska uppdrag tillsammans med någon
som av en orsak som anges i 1—3 punkten inte får
vara biträde för en part,
5) är misstänkt eller vittne i ett ärende
som gäller det brott som undersöks eller ett brott
som har ett direkt samband med det,
6) i egenskap av tjänsteman eller annars genom att
utöva offentlig makt har deltagit i åtgärder
som vidtagits i fråga om det brott som undersöks
eller ett brott som har ett direkt samband med det eller i ett ärende
som gäller ett sådant brott, eller
7) efter att ha börjat som biträde i ärendet
har förfarit i strid med lag eller god advokatsed så att hans
eller hennes fortsatta uppgift som biträde kan antas väsentligt
försvåra utredningen av saken.
Biträdets behörighet avgörs av undersökningsledaren.
Om en person förvägrats rätt att biträda
en part vid förundersökning, ska parten ges tillfälle
att skaffa ett biträde som uppfyller behörighetsvillkoren.
Av denna anledning behöver undersökningen dock
inte skjutas upp, om det inte finns särskilda skäl
till det.
På yrkande av den som saken gäller ska domstolen
besluta om huruvida undersökningsledarens beslut enligt
2 mom. ska iakttas. Ärendet avgörs av den domstol
som har behörighet att utreda huvudsaken. Domstolen ska
handlägga ärendet skyndsamt. Ändring
i domstolens beslut får inte sökas genom besvär.
Den som framställt yrkandet får anföra
klagan över domstolens beslut så som i tvångsmedelslagen
bestäms i fråga om häktning.
4 §
Sakkunnigutlåtande
För förundersökningen får
begäras sakkunnigutlåtanden om frågor
som gäller det ärende som utreds genom förundersökning.
Den som står i ett sådant förhållande
till ärendet eller till en part att hans eller hennes opartiskhet äventyras
får inte vara sakkunnig.
5 §
Yppandeförbud
Om det för någon som är närvarande
vid en förundersökning yppas uppgifter som gäller
andra än personen själv eller hans eller hennes
huvudman och som har samband med undersökningen och som
han eller hon inte tidigare har kännedom om, kan undersökningsledaren
förbjuda honom eller henne att röja uppgifterna
för utomstående medan förundersökningen
pågår. Medan åtalsprövning pågår
beslutar åklagaren om yppandeförbud. Yppandeförbud
kan meddelas en parts företrädare och biträde även
i det fall att han eller hon inte har närvarit vid undersökningen.
En förutsättning för yppandeförbudet är
att ett avslöjande av uppgifter som avses i 1 mom., medan
undersökningen pågår, kan försvåra
utredningen av brottet eller orsaka parten eller någon
annan skada eller olägenhet. Förbudet kan förklaras
gälla också efter det att förundersökningen
har avslutats, tills ärendet har tagits upp till behandling
vid ett domstolssammanträde eller åklagaren har
beslutat låta bli att väcka åtal eller ärendet
avskrivits, om ett avslöjande av uppgifter kan försvåra
utredningen av ett annat brott som fortfarande undersöks.
Yppandeförbud meddelas för högst
tre månader åt gången. Förbudet
ska bevisligen och i skriftlig form delges den som förbudet
gäller. I förbudet ska specificeras de omständigheter
som förbudet omfattar, nämnas förbudets
giltighetstid och anges hotet om straff för överträdelse
av förbudet.
Yppandeförbudet ska utan dröjsmål
upphävas före giltighetstidens slut, om den förutsättning
för förbudet som avses i 2 mom. inte längre finns.
Den som förbudet gäller ska underrättas om
att förbudet upphävts.
Till straff för brott mot yppandeförbudet döms
enligt 38 kap. 1 eller 2 § i strafflagen, om inte strängare
straff för gärningen föreskrivs någon
annanstans i lag.
6 §
Tystnadsplikt
Yppandeförbudet enligt 5 § påverkar
inte den tystnadsplikt som följer av 23 § 2 mom.
i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Förundersökningsmyndigheten
ska för den som förbudet gäller förklara
förhållandet mellan förbudet och den
tystnadsplikt som baserar sig på den nämnda bestämmelsen
och för den som tystnadsplikten gäller även
innehållet i tystnadsplikten i övrigt, om det
inte är uppenbart onödigt.
7 §
Information om förundersökning
Om det är behövligt att informera om en förundersökning
på grund av ärendets samhälleliga betydelse
eller det allmänna intresse det väcker eller för
att ett brott ska kunna utredas, den som är misstänkt
för brott ska kunna nås, ett nytt brott ska kunna
förhindras eller skada till följd av ett brott
ska kunna förhindras eller av någon annan motsvarande
orsak, ska informationen ges så att ingen utan fog blir
misstänkt och så att ingen i onödan orsakas
skada eller olägenhet.
Namnet på eller bilder av en person får lämnas
till offentligheten bara om det är nödvändigt för
att ett brott ska kunna utredas, en misstänkt ska kunna
nås, ett nytt brott ska kunna förhindras eller
skada till följd av ett brott ska kunna förhindras.
Vid information om förundersökning ska dessutom
förundersökningsprinciperna enligt 4 kap.
beaktas. Det föreskrivs särskilt om skyldighet
att hemlighålla omständigheter som uppdagats vid
förundersökning.
Undersökningsledaren och dennes chef samt andra tjänstemän
som dessa har utsett har rätt att lämna ut uppgifter
om en förundersökning till offentligheten. Även åklagaren
har rätt att lämna ut uppgifter efter det att
förundersökningen har avslutats.
8 §
Rätt att få information av en myndighet samt
av en privat sammanslutning och av en privatperson
I 4 kap. 2 och 3 § i polislagen ( / )
finns bestämmelser om rätt att av en myndighet
samt av en privat sammanslutning och av en privatperson få information
som behövs för utredning av brott.
9 §
Underrättelser till målsäganden
Utöver vad som ovan bestäms om
underrättelser ska förundersökningsmyndigheten
underrätta målsäganden
1) i möjligaste mån, om vilka åtgärder
som kommer att vidtas med anledning av brott som genom anmälan
eller på något annat sätt kommit till
förundersökningsmyndighetens kännedom,
2) om betydelsen av målsägandens straffyrkande
på den som är misstänkt för
brott och betydelsen av återtagande av det när
straffyrkande förutsätts för att förundersökning
ska göras eller fortsättas,
3) utan dröjsmål, om att förundersökning
av målsägandebrott görs i det fall som
avses i 3 kap. 4 § 3 mom.
Om målsäganden har lidit sådan skada
på grund av brottet för vilken han eller hon uppenbart
har rätt till ersättning med stöd av
brottsskadelagen (1204/2005), ska förundersökningsmyndigheten
dessutom upplysa målsäganden om denna rätt
och vid behov ge anvisningar om hur han eller hon ska söka
ersättning.
10 §
Närmare bestämmelser
Genom förordning av statsrådet
kan utfärdas närmare bestämmelser om
1) sättet att registrera anmälan om brott,
2) ordnandet av konfrontation,
3) förhörsprotokollets och förundersökningsprotokollets
innehåll, struktur och bilagor.
11 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 20 .
Genom denna lag upphävs förundersökningslagen
(449/1987).
12 §
Övergångsbestämmelse
De bestämmelser som gäller när denna
lag träder i kraft ska tillämpas på förundersökningar som är
aktuella när lagen träder i kraft.
Utöver det som bestäms i 1 mom. är
den som är behörig att vara biträde för
en part vid förundersökning enligt de bestämmelser
som gäller när denna lag träder i kraft
behörig att vara det i ett år efter det att denna
lag har trätt i kraft. Vidare är den som enligt
de bestämmelser som gäller när denna
lag träder i kraft är behörig att vara biträde
för en part vid förundersökning och som tre
månader innan fristen enligt 30 § 3 mom.
i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd
löper ut ansöker om tillstånd enligt
den lagen behörig att vara biträde för
en part vid förundersökning tills hans eller hennes
ansökan har avgjorts och beslutet vunnit laga kraft, om
inte ansökan har avgjorts och beslutet vunnit laga kraft
senast ett år efter det att den lagen trädde i
kraft.