Allmän motivering

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet förslaget vara nödvändigt och motiverat. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Reformen av sjömanspensionen

Riksdagen godkände i februari 2003 en reform av den privata sektorns arbetspensionssystem (RP 242/2002 rd) som träder i kraft den 1 januari 2005. Syftet med den proposition som nu överlämnats är att göra motsvarande lagändringar i fråga om sjömännens pensionsskydd. Utskottet ansåg i sitt betänkande om reformen av den privata sektorns pensionslagstiftning (ShUB 58/2002 rd) att det kan omfatta intentionerna med reformen.

Reformen innebär att man kan gå i ålderspension flexibelt från 63 års ålder men att pensionsskyddet blir bättre för den som jobbar längre. Villkoren för hur pensionen bestäms blir klarare, och dessutom blir ordningen mer rättvis eftersom yrkeshistorien kan se ut på olika sätt men pensionsnivån ändå bli hyfsad. Efter reformen kommer pensionen inte längre att påverkas av anställningarnas längd eller antal, eftersom årsinkomsten är grunden för pensionen. Genom reformen får således de som har tillfälliga anställningar bättre pensionsskydd. Denna ändring har särskild relevans för dem som arbetar inom sjömansbranschen.

Nivån på pensionsskyddet kommer sannolikt att bli bättre i framtiden genom att intjänandetiden förlängs, pensionssamordningen och den övre gränsen för pensionstillväxten slopas samt även tid utan lön blir pensionsgrundande. Pensionsordningen för sjömän kommer att dra särskilt stor nytta av att det 50-procentiga pensionstaket slopas, eftersom det har begränsat storleken på pensionerna. En slopad övre gräns för pensionen och en pensionstillväxt på 4,5 procent efter 63 års ålder kommer att sporra folk att stanna kvar i förvärvslivet längre än för närvarande, helt i överensstämmelse med de centrala principerna i reformen.

Det föreslås att de koefficienter som redan godkänts för pensionerna inom den privata sektorn i samband med reformen av arbetspensionerna även ska införas för beräkningen och indexjusteringen av sjömanspensionerna. Pensionens utgångsnivå höjs till lönenivån med en koefficient där lönerna viktas till 80 procent och priserna till 20 procent. På motsvarande sätt ska pensionerna justeras med ett index där lönernas vikt är 20 procent och prisernas 80 procent.

Vissa särdrag i sjömännens pensionsordning ska enligt förslaget kvarstå. Pensionstillväxten ska t.ex. alltjämt vara större än inom andra privata sektorer. Även den s.k. intjänade pensionsåldern ska bevaras enligt förslaget. Det innebär att den som har lång oavbruten sjötjänst kan få ålderspension tidigare. Dessa avvikelser från den övriga arbetspensionsordningen är motiverade med tanke på anställningarnas särdrag inom sjömansbranscherna.

Syftet med den omfattande reformen är primärt att se till att pensionsordningen är bärkraftig även i framtiden. I syfte att uppnå detta försöker man senarelägga pensioneringarna med 2—3 år. Utskottet påpekar att ekonomiska incitament inte tidigare på ett avgörande sätt senarelagt pensioneringarna. Även de nyaste forskningsrönen tyder på att de anställda vill pensionera sig tidigt. Därför betonar utskottet att det inte bara krävs ekonomiska incitament, utan att även arbetslivet behöver utvecklas så att det känns lockande att fortsätta jobba.

En rad undersökningar har visat att ju äldre personer i förvärvsaktiv ålder det handlar om, desto större betydelse för att de skall orka i arbetet har arbetslivskvaliteten, arbetets påfrestning samt de fysiska och psykosociala arbetsförhållandena. Kortjobb ökar risken för att äldre arbetstagare lämnar förvärvslivet. Därför måste arbetslivet också ändras så att anställningarna blir mer bestående och att osäkerheten därmed minskar. Om man vill att fler i framtiden ska fortsätta arbeta efter den lägsta åldern för ålderspension, behövs det också betydande attitydförändringar inom arbetslivet. Arbetsplatserna måste vara beredda på att de anställda är allt äldre. Utskottet betonar även i detta sammanhang företagshälsovårdens centrala betydelse när det gäller att upprätthålla de anställdas arbetsförmåga och att tidigt upptäcka rehabiliteringsbehov. Det finns skäl att bevara arbetsförmågan och motivationen så länge man arbetar.

Propositionen innehåller också ändringsförslag som gäller de pensionslagar som riksdagen antog i februari 2003. De föreslagna ändringarna är huvudsakligen tekniska och behövs för att genomföra lagen. Utskottet tar endast upp det ändringsförslag som gäller läkare vid pensionsförsäkringsbolag och pensionskassor.

Läkare vid pensionsanstalter

Regeringen föreslår ett tillägg till 10 c § 2 mom. i lagen om pension för arbetstagare enligt vilket 23 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och socialvården inte tillämpas på bedömningar som läkare vid pensionsanstalter gör. Samma ändring föreslås i 64 a § i lagen om sjömanspensioner när det gäller läkare vid pensionskassor. Enligt motiven är avsikten att precisera ställningen för läkare vid pensionsanstalter i förhållande till den nämnda paragrafen i lagen om yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, som innehåller bestämmelser om bl.a. formella krav på rättsmedicinska intyg och utlåtanden.

Utskottet påpekar att läkare som är anställda av pensionsanstalter deltar i beredningen av beslutet som sakkunnig tillsammans med jurister, pensionsuträknare och andra sakkunniga vid pensionsanstalten. Enligt utskottet är det i och för sig av praktiska skäl motiverat att läkarens ståndpunkter i samband med beredningen inte behöver nedtecknas i handlingarna i enlighet med formkraven i 23 § i den nämnda lagen. När utlåtande begärs av läkare utanför anstalten bör utlåtandet emellertid utarbetas i enlighet med formkraven i den nämnda paragrafen.

Utskottet understryker dock att försäkringsbolagets läkare är med och handlägger beslutet på grundval av sin läkarutbildning och sin yrkeskompetens. Även om läkaren inte lägger fram sina ståndpunkter enligt formkraven i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården utesluter det inte att ståndpunkterna ska läggas upp med den korrekthet och omsorgsfullhet som krävs i läkaryrket. Försäkringsbolagets läkare lägger fram sin bedömning i sin egenskap av läkare och svarar för sin bedömning på grundval av sitt ansvar som yrkesutövare.

Enligt motiven till propositionen är utgångspunkten den att lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården också gäller läkare anställda av pensionsanstalter. Utskottet betonar att avsikten med den föreslagna ändringen inte är att ändra läkartillsynen. Det är med tanke på medborgarnas rättssäkerhet viktigt att tillsyn utövas över de läkare som arbetar på försäkringsbolag, anser utskottet. Det har i samband med behandlingen av frågan framkommit att det råder viss oklarhet avseende länsstyrelsernas och Rättsskyddscentralen för hälsovårdens behörighet när det gäller tillsynen av försäkringsbolagens läkare. Det är nödvändigt att social- och hälsovårdsministeriet utreder om lagen om yrkesbildade personer inom hälso- och sjukvården måste preciseras i syfte att förtydliga att tillsynsmyndigheternas behörighet också gäller läkare som är anställda vid försäkringsanstalter.

I propositionen motiveras ändringsförslaget bl.a. med att läkaren inte är en utomstående informationskälla om vars ståndpunkter den sökande ska höras särskilt. Utskottet noterar att den föreslagna lagändringen, som gäller sättet att presentera anstaltläkarens ståndpunkt, inte påverkar anstaltens skyldighet när det gäller att höra den berörde om läkarens ståndpunkter. En allmän bestämmelse om hörande av part i förvaltningsärenden finns i förvaltningslagens 34 §. Bestämmelsen tillämpas också på ärenden som gäller pensions- och olycksfallsförsäkringar. Enligt 34 § skall en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Förvaltningslagen utgår från att en part inte behöver höras i fråga om myndighetens eller anstaltens interna beredning eller om motiveringen till beslutet innan beslut fattas ens i de fall när beslutet blir negativt för partens del. Däremot innebär förvaltningslagen att den sökande måste höras i fråga om externa tilläggsutredningar, t.ex. läkarutlåtanden.

Utskottet betonar att det arbete som pensionsanstalternas sakkunnigläkare utför är en viktig del av det förfarande som förtroendet för pensionssystemet bygger på. Ett sätt att öka förtroendet för pensionssystemet är att före det egentliga beslutet fattas sända enskilda parter en redogörelse för anstaltläkarens ståndpunkter och de huvudsakliga motiven. Ett sådant förfarande skulle behövas åtminstone när den sökande får avslag. Utskottet har i ett tidigare betänkande (ShUB 5/2001 rd) pekat på behovet att utveckla pensionsanstalternas beslutsprocesser i denna riktning. Målet bör vara ett förfarande som minskar behovet att söka ändring och ökar förtroendet för att avgörandena är korrekta.

Utskottet påpekar att pensionsanstaltens skyldighet att höra en part innan beslut fattas inte är samma sak som anstaltens skyldighet att på begäran lämna uppgifter om en offentlig handling. Enligt 9 § i offentlighetslagen, dvs. lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (), har var och en rätt att ta del av en offentlig myndighetshandling. Offentlighetslagens bestämmelser om myndigheter gäller också sammanslutningar och anstalter som sköter en offentlig uppgift.

Även de promemorior och motsvarande handlingar som tas fram för handläggning av ärendet blir offentliga senast när beslutet är undertecknat. Offentlighetslagen innehåller också bestämmelser om vilka myndighetshandlingar som är sekretessbelagda på grundval av integritetsskyddet eller något motsvarande särskilt intresse. Den som ärendet gäller har emellertid också rätt att hos en myndighet ta del av innehållet i handlingar som inte är offentliga, om de har kunnat påverka behandlingen. Vissa undantag nämns i lagen. Utskottet betonar att en part har rätt att efter beredningen ta del av föredragningspromemorior, förslag till avgörande och därmed jämförbara handlingar som har upprättats av en myndighet för beredning av ärendet. Därmed omfattar rätten att ta del av handlingar också de ståndpunkter som läkare anställda av anstalter tagit i pensions- och rehabiliteringsärenden.

Utskottet understryker vidare att pensionsanstalterna ska fästa särskild uppmärksamhet vid motiveringen av sina beslut. Enligt 45 § i förvaltningslagen ska beslut motiveras. Motiveringen ska ange vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats. Det är med tanke på den sökandes rättssäkerhet viktigt att orsakerna till beslutet, t.ex. de medicinska bedömningarna, framgår tillräckligt detaljerat av motiveringen. Det ska också framgå hur de olika faktorerna har prioriterats och bedömts, eftersom den sökande då i ljuset av motiveringen kan bedöma behovet av att söka ändring och dessutom framföra sin egen uppfattning och eventuellt lägga fram en tilläggsutredning om det som nämnts i motiveringen.