Motivering

I regeringsprogrammet finns bättre sysselsättning och längre arbetsliv inskrivna som regeringens mål. Arbetslivet ska utvecklas i syfte att förbättra möjligheterna att arbeta kvar och höja produktiviteten. Dessutom lovar regeringen öka flexibiliteten i arbetslivet och ge personer med partiell arbetsförmåga bättre möjligheter att arbeta. Men i propositionen föreslår regeringen att förtida ålderspension slopas och rätten till deltidspension ska börja tidigast vid 61 års ålder i stället för vid 60 som nu. Stick i stäv med regeringsprogrammet kommer alltså flexibiliteten i arbetslivet att begränsas. Propositionen hjälper inte heller människor att orka arbeta kvar och medverkar knappast heller till att förlänga tiden i arbete, vilket är regeringens viktigaste mål.

Syftet med propositionen är att förlänga arbetslivet och höja den genomsnittliga pensioneringsåldern. I propositionen sägs det dock att ändringarna har relativt liten effekt på den förväntade pensioneringsåldern. Den förväntas nämligen stiga med bara 0,1 år. Vidare uppges propositionen vara neutral i fråga om utgifterna för arbetspensioner. Sett i ett samhällsperspektiv är effekterna alltså obefintliga. För den enskilde är läget ett helt annat. Om förslaget går igenom, måste många mot sin vilja och rentav med risk för sin hälsa fortsätta arbeta när regeringen vill få in i statistiken att pensioneringsåldern stiger med 0,1 år.

Här bör också noteras att propositionen inte riktar in sig på den faktor som mest kan höja pensionsåldern, nämligen kvaliteten i arbetslivet. Experter från såväl arbetstagar- som arbetsgivarsidan har gång på gång påpekat att det effektivaste sättet att höja den allmänna pensioneringsåldern är att ta tag i de negativa faktorer i arbetsmiljön som får människor att pensionera sig så snart tillfälle ges. Vi tror att många skulle stanna kvar i arbetslivet betydligt längre om regeringen och arbetsmarknadens parter koncentrerade sig på kvaliteten i arbetslivet i stället för att komma med den här typen av propositioner.

När det gäller att förlänga tiden i arbetslivet är det angeläget att också lyfta fram flexibiliteten i arbetslivet. Av social- och hälsovårdsministeriets utredning om personer med partiell arbetsförmåga framgår det att vår arbetskraftspolitik har varit inriktad på heltidsanställning och att det har lett till personer med partiell arbetsförmåga har blivit långtidsarbetslösa, så kallade "svårsysselsatta". Dessutom finns det en stor grupp människor som till följd av sin livssituation vill arbeta deltid. För att de ska kunna arbeta kvar längre krävs det förändringar i arbetskraftspolitiken. Arbetslivet måste bli mer flexibelt för att också andra än de som kan arbeta heltid ska få en chans att göra en arbetsinsats.

Dessutom finns det anledning att lyfta fram sjukpensionsfrekvensen. Enligt Pensionsskyddscentralen fick drygt 200 000 personer sjukpension i slutet av 2011, och det utbetalade beloppet var drygt tre miljarder euro. Värt att notera är också att statsrådets kansli i en rapport om längre arbetsliv säger att en halvering av sjukpensionsfrekvensen jämfört med utgångsläget skulle höja den förväntade pensioneringsåldern med ungefär 1,5 år. Med större satsningar på arbetsförmågan kan man således senarelägga pensioneringsåldern betydligt mer än med den här propositionen. Dessutom bör man tänka på att arbetstagarna inte orkar arbeta längre av att förtida ålderspension avskaffas och åldersgränsen för deltidspension höjs. Så man kan räkna med fler sjukpensionerade när ändringarna träder i kraft.

Vi får inte heller glömma att det är ganska få som orkar arbeta ända fram till pensionsåldern. Enligt propositionen är sysselsättningen bland män i åldern 62 år bara 47 procent och bland kvinnor 45 procent. I fjol pensionerade sig 2 400 personer med förtida ålderspension vid 62 års ålder. I slutet av fjolåret fick 27 506 personer deltidspension. Deltidspensionen kunde vidareutvecklas för att bättre stödja sysselsättning av unga och långtidsarbetslösa och förlänga arbetslivet, som det föreslås i den parallella lagmotionen LM 47/2011 rd.

Åldersgränserna behöver ändras för att personer i åldrarna 58 och 59 år kan få deltidspension, om samma arbetsgivare förbinder sig att anställa minst en arbetslös arbetssökande i stället. Tack vare deltidsarbete kan arbetsbördan minska och man orkar sannolikt arbeta kvar mycket längre. Om en arbetslös arbetssökande anställs hjälper det upp sysselsättningen, och ger den vägen fler skattebetalare och minskar kostnaderna för arbetslöshetsersättning. Arbetsgivarna är intresserade av att få ner sina kostnader för att anställa folk. Löneutgifterna för erfarna medarbetare minskar när de får deltidspension och nyanställda har lägre ingångslön än de som varit i arbetslivet i många år. Så systemet är fördelaktigt också för arbetsgivaren. Dessutom kan arbetsgivarna bättre utnyttja de deltidspensionerades möjligheter att överföra tyst kunskap eftersom de erfarna finns kvar på arbetsplatsen.

Motivering

Propositionen om förtida ålderspension och deltidspension hänger samman med avtalet om förlängda arbetskarriärer från mars i år. Syftet med propositionen är att förlänga arbetslivet och höja den genomsnittliga pensioneringsåldern. Men den genomsnittliga pensioneringsåldern stiger bara med 0,1 år av propositionen.

Vi i Centern anser att regeringens åtgärder för att förlänga tiden i arbete är fullständigt otillräckliga. Med de föreslagna åtgärderna finns det ingen realistisk chans att nå regeringens och arbetsmarknadsorganisationernas gemensamma mål att höja den genomsnittliga pensioneringsåldern till 62,4 år 2025. Av allt döma söker inte regeringen själv aktivt åtgärder för att förlänga arbetslivet. Utan större ambitioner nöjer den sig med det avtal som arbetsmarknadens organisationer förhandlade fram i mars i år.

Regeringen måste ta sig i kragen och snabbt lägga upp ett åtgärdsprogram för att förlänga tiden i arbetslivet och höja den genomsnittliga pensioneringstiden. Det behövs fler åtgärder för hållbar finansiering av arbetspensionerna och hållbara offentliga finanser.