Motivering
Hur olycksfallsförsäkringen finansieras
Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
för lantbruksföretagare finansieras med en grundskyddsdel,
lantbruksföretagarnas premieandel, statens andel och inkomsterna
från investeringar. Med grundskyddet täcker man
kostnaderna för den typen av socialförsäkringsförmåner
som en lantbruksföretagare hade rätt att få också utan olycksfallsförsäkringen,
men som på grund av prioritetsordningen i förmånssystemen
betalas ut genom olycksfallsförsäkringen. Övriga
kostnader för olycksfallsförsäkringssystemet är
tillläggsskydd som finansieras med premier och statliga
medel. När det sker förändringar i förmånerna ändras
vanligen också förhållandet mellan grundskyddet
och tilläggsskyddet och finansiärernas andelar.
Därför har andelarna setts över med jämna
mellanrum.
Propositionen bygger på den senaste kontrollräkningen
som avser förmåner utbetalda 2008. Grundskyddet
minskar och tilläggsskyddet ökar i relation till
de totala kostnaderna. Förändringen kan förklaras
med att FöPL-arbetsinkomsterna, det vill säga
förtjänstskyddet, har ökat. Grundskyddet
administreras av Folkpensionsanstalten och dess andel av de totala
kostnaderna minskar från 30,6 till 27,6 procent, alltså med 3,2
procentenheter. Inom grundskyddet finansierar staten sjukvårdskostnaderna
till hälften och folkpensions- och familjepensionsutgifterna fullt
ut. Statens utgifter för grundskyddet minskar från
9 till 8 miljoner euro. Samtidigt ökar statens andel av
kostnaderna för tilläggsskyddet från
27,8 till 29,5 procent, alltså med 0,7 miljoner euro. De
försäkrades kostnader kommer att öka
med lika mycket. Ökningen beror främst på att
olycksfalls- och familjepensionerna har stigit när FöPL-inkomsterna
har ökat. Staten står för cirka 77 procent
av lantbruksförtagarnas pensioner.
När de försäkrades andel ökar,
behöver premien höjas med knappa tio procent.
Stipendiaters olycksfallsförsäkring är
hälften av lantbruksföretagarnas premie före
sänkning eftersom stipendiater har lägre olycksfallsrisk
och de inte berörs av bonussystemet. När de olycksfallsförsäkrades
premier stiger, stiger också stipendiaternas premier lika
mycket. Utskottet tillstyrker ändringarna av finansieringsandelarna enligt
propositionen.
Företagshälsovård
Det är frivilligt för lantbruksföretagare
att höra till företagshälsovård.
Den som går med har rätt att få 20 procents
nedsättning på den lagstadgade olycksfallsförsäkringspremien.
För att få nedsättningen krävs
det att det görs ett besök på den försäkrades
företag i enlighet med god företagshälsovårdspraxis,
vilket betyder minst vart fjärde år. Syftet är
att uppmuntra lantbruksföretagare att gå med i
företagshälsovården och medverka till
att besöken görs.
På grundval av en temporär ändring
av lagen om olycksfallsförsäkring för
lantbruksföretagare har Lantbruksföretagarnas
pensionsanstalt 2007—2009 på uppdrag av företagshälsovården kunnat
förordna en lantbruksexpert att besöka de gårdar
där det besök som krävs för
nedsättning av försäkringspremien inte
har gjorts på fyra år som lagen kräver.
Besöken har ersatts som normal företagshälsovård.
I propositionen föreslås det att pensionsanstaltens
temporära uppdrag att göra arbetsplatsbesök
inom ramen för företagshälsovården
för lantbruksföretagare permanentas.
Tack vare den temporära lagstiftningen har besöken
på gårdarna ökat markant. Mellan 2007 och
2009 ökade de ungefär 60 procent, från
ungefär 3 500 till 5 800 besök om året.
Då uppfylls kriteriet för god företagshälsovårdspraxis.
Dessutom av den multidisciplinära verksamheten vid gårdsbesöken ökat
i överensstämmelse med målen. De multidisciplinära
besöken har stigit till i snitt 3 900 besök om året.
Ensambesöken har varit cirka 1 800 om året och
ungefär en tredjedel av dem har gjorts av en lantbruksexpert.
Allt som allt har lantbruksexperternas ensambesök stått
för ungefär 12 procent av alla gårdsbesök.
I sitt utlåtande understryker arbetslivs- och jämställdhetsutskottet
vikten av att gårdsbesöken görs multiprofessionellt. Även
de berörda parterna, alltså yrkesutbildade inom
företagshälsovård, lantbruksexperter
och lantbruksföretagare, anser att det multiprofessionella
alternativet är det mest önskvärda, visar
en undersökning som Arbetshälsoinstitutet har
gjort om effekterna av den temporära lagen. Lantbruksföretagarna
har ansett det mycket viktigt att personalen inom företagshälsovården
känner till deras arbetsmiljö för att
kunna beakta dem vid hälsokontroller och sjukvårdsmottagningar.
Samma studie visar att utvärderingen av arbetsmiljöns betydelse
för hälsan och förslag till åtgärder är bristfälliga
när en lantbruksexpert gör gårdsbesöken
ensam.
Social- och hälsovårdsutskottet understryker också att
gårdsbesök som lantbruksexperter gör ensamma
bör vara undantag och bli färre när praxisen
blir permanent. Hälsovårdscentralerna bör
fortfarande se till att det finns resurser att tillhandahålla
företagshälsovård i kommunerna enligt
det som föreskrivs i folkhälsolagen, påpekar
utskottet vidare. Enligt en lag som trädde i kraft den
1 januari i år betalar staten ersättning för
gårdsbesök som någon från privat
företagshälsovård gör på gårdarna.
Trots det kommer det först om några år
att visa sig vilken effekt privata aktörer har på tillgången
till service. Ett av syftena med reformen har varit att ge lantbruksföretagarna
större möjligheter att själva välja tjänsteleverantör,
men på många ställen anlitar lantbruksföretagarna
och arbetsgivarna fortfarande hälsovårdscentralerna.
Följaktligen måste de fortsatt satsa på sin
kompetens i företagshälsovård.
Det är befogat att permanenta det temporära systemet.
Ett av de viktigaste målen med företagshälsovården är
att företagarna ska ha så god hälsa och
arbetsförmåga som möjligt under hela sin
karriär. Därför är det bra att
fortfarande satsa på nya incitament för att företagshälsovården
för lantbruksföretagare och andra företagare
ska bli mer heltäckande.
På sikt kommer satsningarna på bättre
företagshälsovård sannolikt att ha positiva
effekter för lantbruksföretagarnas arbetshälsa
och arbetsförmåga. De sakkunniga framhöll
emellertid att modellen för företagshälsovård
inom lantbruket delvis är föråldrad och
alltför osmidig för att generera nödvändiga åtgärder
på gårdarna och i företagshälsovården
inom lantbruket. Följaktligen bör man framöver
fundera på vad som behövs för att utveckla
företagshälsovården och bredda personalutbildningen,
särskilt för att företagshälsovården
ska ge bättre effekt.
Här vill utskottet också påpeka att
ersättning för företagshälsovård
till lantbruksföretagare betalas ut på grundval
av sjukförsäkringslagen och från statliga
medel. Kostnaderna för företagshälsovården
ingår inte i sjukförsäkringsersättningarna
för den övriga företagshälsovården
när gårdsbesök som en expert gör
ensam betraktas och ersätts som besök inom företagshälsovården.
I många år har uteslutande kommunala hälsovårdscentraler
stått för företagshälsovården till
lantbruksföretagare och kostnaderna för gårdsbesöken
har då ersatts från statliga medel, för
den del som har överstigit ersättningen enligt
sjukförsäkringslagen. Än så länge
finns det inga erfarenheter av att anlita privata vårdgivare.
Följaktligen bör det följas upp hur kostnaderna
utvecklas och lagstiftningen fungerar i sin helhet.