Motivering
Under valperioden skär regeringen Katainen-Urpilainen
ner statsandelarna till kommunerna med 3,8 miljarder euro jämfört
med läget 2011. Nästa år försvinner
1,1 miljarder, och det är 362 miljoner mer än
i år. Genom att dra ner så enormt på statsandelarna
gör regeringen det betydligt svårare för
kommunerna att tillhandahålla social- och hälsovård
och andra basala tjänster. Staten flyr sitt ansvar. Vi
ser gärna att grundlagsutskottet undersöker om
det framtida läget är förenligt med grundlagen.
Både stora städer och små kommuner är
tvungna att försämra sin service och fatta de
tråkiga beslut som regeringen inte klarar av att ta.
Under hela valperioden ser kommunerna ut att få bara
145 miljoner euro för utveckling av den nya lagfästa
social- och hälsovårdsservicen. Med det beloppet
ska de bland annat verkställa äldreomsorgslagen,
införa kvalitetskriterier i barnskyddet och tillämpa
den reviderade socialvårdslagen, som är en av
de största reformerna under hela valperioden. Samma belopp
ska dessutom räcka till att förbättra
service till personer med funktionsnedsättning som utlovat,
utveckla servicestrukturen, stärka primärvården,
förbättra elevhälsan och satsa mer på hemservice
till barnfamiljer. Penningsumman är helt otillräcklig
med hänsyn till behovet, och inte minst de avgivna löftena.
Motsättningarna mellan befintliga resurser och förpliktande
lagstiftning håller på att spränga alla
gränser.
Verkställigheten av äldreomsorgslagen, revideringen
av socialvårdslagen, satsningarna på barnskyddet
och servicen till familjerna - och samordningen av kriterierna för
stödet till närstående, som utlovades
redan i regeringsprogrammet, kan inte genomföras enligt
planerna om det inte ges pengar. Regeringen skjuter alltså över
ansvaret på nästa regering.
Stöd för närståendevård
Äldrevården består av många
delar och närståendevården är
en viktig del. Vi förutsätter att utbetalningen
av stödet för närståendevård
förs över på FPA med en gång.
Det är det enda sättet att garantera samordnade
kriterier i hela landet. Utan adekvata resurser och nödvändiga
beslut går det helt enkelt inte att nå det nationella
målet för att minska institutionsvården.
Vi är beredda att avsätta 30 miljoner euro
i extra anslag för att stödet för närståendevård
ska lyftas över på FPA.
Det krävs handling för att förbättra
barnskyddet
I utlåtandet tar social- och hälsovårdsutskottet ställning
till en fråga av stor relevans för framtiden i
vårt land, nämligen att vi måste satsa
på att barn och unga ska må bra. Det gäller
att stärka grundvalarna för hela vårt
välfärdssamhälle för det gäller
ingenting mindre än våra barn och unga.
Kvalitetskriterierna för barnskyddet måste träda
i kraft med en gång. Kompetensen inom barn- och ungdomsarbete
måste garanteras. Tillräckligt mycket personal
måste utbildas och arbetsmetoderna förbättras.
Enmansutredningen av Aulikki Kanaoja lade fram 54 förslag
till åtgärder och de måste verkställas
snabbt.
Det måste finnas metoder för att ingripa när barn
och barnfamiljer mår dåligt. Vi behöver proaktivt
arbete och den kommunala hemhjälpen till familjer måste återinföras.
Vi föreslår ett extra anslag på 10 miljoner
för detta.
Nedskärningarna i anslagen till sektorsforskningen
leder till uppsägningar
Statliga beslut måste grunda sig på relevant
expertis och noggrann beredning. Forskningen på sektorsforskningsinstituten
och beslutsstödet är allvarligt hotad. Neddragningen
på 30 miljoner i anslagen till forskningsinstituten under
social- och hälsovårdsministeriet har ännu
inte specificerats, men den betyder enligt tillgängliga
uppgifter att ungefär tusen personer sägs upp.
Konsekvenserna för möjligheterna att få utomstående
finansiering betyder att ännu fler blir uppsagda. Det finns
risk för att att instituten inte kan sköta sina
lagstadgade uppgifter.
Överföringen av avkastningen från
penningautomatföreningen är ett stort hot mot
lotterilagen och den tredje sektorn.
Enligt budgeten för 2014 ska 20 miljoner euro av Penningautomatföreningens
avkastning styras till de allmänna momenten i budgeten.
Mot slutet av perioden beräknas summan vara 30 miljoner
euro.
Det ställer till med stora problem för ensamrätten
till spelverksamhet om avkastningen används för
något annat ändamål än vad som
anges i lotterilagen. Enligt vår mening är det
helt ohållbart och oacceptabelt att regeringen över
huvud taget tänker sig att använda avkastningen
från PAF till att finansiera budgeten.
Strukturella reformer:
1) Hur social- och hälsovården ska finanseras och
ordnas — hemkommuns-landskapsmodellen som en lösning.
Det brådskar med ny lagstiftning om hur social- och
hälsovården ska ordnas och finansieras. Att vänta
blir dyrt — vårdköerna växer.
Centern vill förnya genom att ordna servicen mer integrerat,
alltså bättre. För att bryta det låsta
läget föreslår vi en hemkommuns-landskapsmodell,
där kommunerna genom gemensamma insatser ansvarar för
att ordna dels hälso- och sjukvård, dels socialvård.
Det gäller att slå fast vilka tjänster
det ska finnas lokalt, regionalt och utifrån ett bredare
befolkningsunderlag. Vi behöver en lag om närservice.
Vi behöver en övergripande reform där
besluten om förvaltning och finansiering fattas samtidigt.
Det måste ställas upp nationella mål
för social- och hälsovården fram till
2025. Nu måste vi skilja på beställare
och utförare, och inte bara ta i anspråk offentliga
tjänster utan också utnyttja serviceproduktionen
i privat och tredje sektor. Pengarna följer kunden genom
vårdkedjan. I finansieringen gäller det att tillämpa
en modell som utnyttjar några få källor
i stället för flera och som är enklare
och öppnare än den vi har nu. Den offentliga finansieringen
bör koncentreras till en regional aktör. Man måste
experimentera för att nå fram till en rikstäckande
lösning.
Centerns hemkommuns-landskapsmodell tilllåter
en långsammare ökning av kostnaderna för social-
och hälsovård i hela landet. Det har vi bevis
på från Kajanaland som lyckades dra ner på kostnaderna
utan att tumma på kundnöjdheten. En ny finansieringsmodell
och omstruktureringar ger mer för pengarna inom vård
och omsorg.
Det räcker inte med beslut om organisationen. Vi behöver
också nytt innehåll och nya verksamheter. Redan
en försiktig bedömning visar att större
kompatibilitet i informationssystemen ger mer pengar till själva
vården och omsorgen. Hemkommuns-landskapsmodellen tillåter samordnade
informationssystem eftersom ansvaret för vården
av patienterna helt och hållet ligger på en enda
lokal aktör.
2) Nedskärningen i stödet till hemvård är
ett exempel på bristande helhetssyn.
Som ett led i de strukturella reformerna vill regeringen ändra kriterierna
för stöd till hemvård av småbarn.
Regeringen kräver att stödet fördelas
jämnt mellan mamman och pappan. Med jämställdhet
som svepskäl drar regeringen ned på stödet
för hemvård av barn.
Just nu drabbas barnomsorgen och förskolan av många
reformer, men det saknas adekvata bedömningar av de sammantagna
effekterna för personalen och vardagen på daghemmen
och hur allt kommer att fungera. Barnomsorgen ruskas om ordentligt
just nu av förslaget om kvotering av stödet för
hemvård för båda föräldrarna,
som ingick i regeringens strukturreformer, timbaserad avgift inom
barnomsorgen, den flexibla vårdpenningen som just nu behandlas
av riksdagen, begränsningar i den subjektiva rätten
till barnomsorg och av många andra reformer som kanske
ingår i den kommande lagen om förskolepedagogik.
Reformerna saknar en röd tråd.
Om man ser till en högkvalitativ och effektiv familjepolitik är
det ett problem att barn-, ungdoms- och familjefrågor är
splittrade över flera ministerier och förvaltningsområdena
inte samarbetar tillräckligt mycket och bra. Det ger utslag
i problem med beredningen av lagstiftning och visar sig också i
slutresultatet, till exempel i den aktuella elevvårdslagen.
Vi i Centern upprepar vårt förslag att inrätta
ett familjeministerium med ansvar för barn-, ungdoms- och
familjefrågor för att garantera bättre
familjepolitik.
3) Bättre arbetsförmåga, längre
arbetsliv.
I samband med rambeslutet i fjol enades arbetsmarknadens organisationer
om att arbetslivet behöver förlängas.
Med de metoder som nu står till buds kan målet
med en genomsnittlig avgångsålder på 62,4 år
kring 2025 uppenbart inte nås. Vi centerpartister menar
att regeringen också genom sina egna insatser - och inte
bara med hjälp av de metoder och tidsplaner som arbetsmarknadens
organisationer kommit med - bör finna lösningar
för hur arbetsförmågan ska kunna förbättras
och arbetslivet förlängas.
En akut insats är en totalöversyn av rehabiliteringen.
Vi i Centern anser att arbetsoförmåga kan förebyggas
genom att rehabiliteringssystemen ses över. Den resurs
som de partiellt arbetsföra utgör bör
tas bättre till vara.
Det råder stor enighet om att arbetslivet måste
förlängas. Snabbare inträde i arbetslivet,
mer ork i arbetet och pensionspolitiska beslut är de komponenter
som vi måste gå vidare med.
Regeringen har i flera omgångar gett utfästelser
om åtgärder för att förlänga
arbetslivet. Men både åtgärderna och
strategierna väntar fortfarande på att bli genomförda.
Utöver den planerade handlingsplanen behöver vi
lagstiftningsreformer som ger personer med partiell arbetsförmåga
bättre chanser att hävda sig på arbetsmarknaden.
Det minsta man kan göra är att sätta
i gång med förberedelserna direkt. Det krävs
nya angreppssätt för att kombinera sociala trygghetsförmåner,
löner och skatter. Målet måste vara att skapa
en enkel socialförsäkring som sporrar till arbete.
Det behövs större flexibilitet i arbetslivet:
förkortad arbetsvecka och kortare arbetsdagar kan vara
en välfungerande lösning för dem som
vill satsa på att ta hand om sina barn eller sina åldrande
föräldrar.
Centerns mål är enkla sociala trygghetssystem
som sporrar till arbete. Arbete måste i alla lägen
ge mer i netto. Det betyder i vissa fall att stöd ges ut
trots att stödtagaren söker arbete. En reform är
i allra högsta grad påkallad i ett läge
då både en adekvat grundtrygghet och chanserna
att undvika marginalisering kräver åtgärder.
4) Det krävs snabba pensionspolitiska beslut.
Tillsammans med arbetsmarknadens organisationer har regeringen
utarbetat en pensionsreform. Men på grund av de regeringsinterna
meningsskiljaktigheterna kommer nästa riksdagsval att vara
ett pensionsval. Sanningen är att regeringen skyfflar över
ansvaret för besluten på nästa regering
och riksdag.
Åldern för pensionsavgång bör
bindas till förväntad livslängd, och
samtidig måste möjligheten att förtidspensionera
sig säkerställas i vissa fall. Pensionsåldern
måste höjas tillräckligt långsamt
och med små steg så att vissa åldersklasser
inte hamnar i en oskälig situation.
Vi måste gå vidare från att bedöma
arbetsoförmåga till att införa tidig
intervention och bedömning av arbetsförmågan.
Vi måste ha färre människor med sjukpension,
satsa mer på företagshälsovård,
rationalisera rehabiliteringen och sätta fokus på mer
kvalitet i arbetslivet och bättre rutiner, särskilt
ledarskap.
Sjukpension måste gå att ändra till
deltidspension enklare än nu. De som förlorar
jobben måste ha möjlighet att få regelbunden
vård och rehabilitering av god kvalitet.
Det måste vara lättare att byta yrke högre uppe
i åldrarna, till exempel om fysiken inte klarar av kraven
i yrkeslivet. Dessutom måste det bli enklare och mer lockande
för pensionärer att återgå i
arbetslivet eller ta kortvarig anställning.
5) Samordnade informationssystem inom hälso- och sjukvården.
Centrens hemkommuns-landskapsmodell möjliggör
samordnade informationssystem eftersom ansvaret för vården
i sin helhet och entydigt ligger hos en enda aktör i landskapet.
Också en försiktig bedömning ger
vid handen att större kompatibilitet i informationssystemen genererar
stora belopp som i stället kan användas till vård
och omsorg. På sikt får man i vilket fall som
helst kostnaderna tillbaka flerfalt när läkarnas
och vårdarnas arbetstid inte går åt till överlappande
datorarbete och de i stället kan ägna sig åt
patienterna.