Motivering
Ramredogörelsen 2015-2018 från regeringen Katainen är
en krass läsning. Regeringens åtgärder
för att täppa till hållbarhetsgapet och
förbättra ekonomin och sysselsättningen
räcker inte till. Det ena viktiga beslutet efter det andra
har skjutits på framtiden eller fått självdö.
Reformen av social- och hälsovården har nu kommit ett
steg framåt utifrån parlamentarisk beredning. Regeringen
har misslyckats i sitt viktigaste uppdrag, nämligen att
lyfta Finland mot ny tillväxt. Vi har inte kommit någon
vart med att förlänga arbetslivet. Därför är
vi i det läget att regeringen måste försämra
livsvillkoren för de som redan nu har det allra sämst
ställt.
Regeringen skär i den kommunala servicen med flera
hundra miljoner euro. På till exempel slutenvården
för äldre vill regeringen spara in 300 miljoner
euro. Det är förenligt äldreomsorgslagen,
men samtidigt måste man se till att det finns resurser
för att bygga ut andra vårdformer som närståendevården.
Det behövs också adekvata anslag för
rehabilitering av veteraner.
Mitt i allt detta påförs kommunerna nya uppgifter
och skyldigheter. Centerns grupp i social- och hälsovårdsutskottet
kräver att kommuner tillförsäkras adekvata
resurser samtidigt som de påförs nya uppgifter.
Skär inte i familjeförmånerna
Regeringen låter barnfamiljerna betala notan för sin
misslyckade finans- och sysselsättningspolitik. Den här
regeringen har inte haft någon samlad bild av familjepolitiken.
De tre år den har funnits har kantats av en ostrukturerad
och rörig familjepolitik. Det finns ingen tydlig syn på eller
kunskap om barnfamiljernas vardag och vad som påverkar
den, exempelvis service och transfereringar.
Under valperioden har familjerna drabbats av många
och orättvisa besparingar och försämringar.
De lägsta föräldrapenningarna släpar
efter arbetsmarknadsstödet. Barnbidragen har inte indexjusterats.
Stick i stäv med regeringspartiernas utfästelser
har daghemmen, skolan och social- och hälsovården
skurits ner med flera miljarder. Stödet för hemvård
kvoteras och den subjektiva rätten till barnomsorg kringskärs.
Dessutom höjs barnomsorgsavgifterna. Regeringen försvårar
vardagen för familjerna. Den förefaller inte lita
på att familjerna själva är experter
på att ordna sina liv. Också den länge
efterlysta lagen om förskoleverksamhet riskerar att inte
bli mer än ytskrap.
Vi i Centerns utskottsgrupp motsätter oss kvotering
av stödet för hemvård eftersom det försvårar
vardagen för familjerna och dessutom är ett orealistiskt
förslag ekonomiskt och sysselsättningsmässigt.
I fortsättningen ska man inte få stöd
om barnet vårdas hemma av någon annan än
en förälder, t.ex. en far- eller morförälder.
Följderna av att regeringen tvingar fram en uppdelning
av stödet går inte att kontrolleras. Den kommunala
barnomsorgen får potentiellt sett ta hand om upp till ca
24 000 nya barn, och ungefär 15 000 är under tre år.
Det innebär en extra kostnad på 250—300
miljoner euro för kommunerna. Att ändra stödet
för hemvård kräver stora ansträngningar
att få arbetskraft och tillräckligt med lämpliga
lokaler. Om alla de barn som berörs av regeringens planer
ska få kommunal barnomsorg, behöver daghemmen över
5 000 nya anställda med rätt utbildning. Bara
grupperna för barn under tre år behöver
nästan 4 000 nya barnskötare. Kommunerna drabbas
i vilket fall som helst av mycket höga kostnader, även
om inte alla barn som berörs av den planerade reformen övergår
till kommunal barnomsorg. Det är uppenbart att nedskärningarna
i stödet för hemvård av barn inte på minsta
sätt tjänar regeringens mål att minska
kostnaderna för kommunal verksamhet med en miljard euro
senast 2017.
Regeringens beslut är maskerad som jämställdhetsfrämjande åtgärd
och bygger på ren och skär tro. Regeringens kostnadskalkyl
baserar sig i hög grad på att fler fäder
i fortsättningen ska ta hand om barnen hemma. Antagandet är
att fäderna ska stanna hemma i 10 procent av de fall när
mödrarna har utnyttjat sin maximala tid. Ändå är
det höljt i dunkel hur mödrarna kommer att göra
när stödet upphör om de inte har ett
jobb att återvända till. Enligt beräkningarna
skulle cirka 5 400 mödrar få utkomstskydd för
arbetslösa, vilket ökar utgifterna med 45 miljoner
euro på årsbasis.
Centern konstaterar att tvång inte motiverar ett dugg
fler fäder att stanna hemma, om det handlar om att försörja
familjen genom förvärvsarbete. Ett verkligt val
mellan förvärvsarbete och barnomsorg kan vara
aktuellt bara om föräldrarna har lika stora inkomster.
I rambeslutet tullar regeringen också på barnbidragen
och vill minska dem med 8 euro i månaden. Nedskärningen
gäller vartenda ett barn varenda månad. Det känns
i ekonomin när inkomsterna är låga. Vi
kan inte acceptera en sådan nedskärning. Det finns
andra sätt att få ihop de 110 miljoner euro som
måste sparas in. Regeringen måste låta
bli att höja läropliktsåldern och att
kvotera stödet för hemvård. Eller så kan tobaksskatten
höjas eller företagsstöden naggas lite
i kanten. Då behöver barnbidragen inte sänkas.
Längre arbetsliv
Längre arbetsliv är en av de viktigaste strukturella åtgärderna
för att rätta till hållbarhetsgapet i
de offentliga finanserna. Finansministeriet bedömer att
en förlängning av arbetslivet med i snitt två år
skulle minska hållbarhetsgapet med 1,4 procentenheter.
Enda sättet att få en stabil finansiell grund
för vård, skola och omsorg är att höja
sysselsättningsnivån och förlänga
arbetslivet.
Det krävs konkreta beslut för snabbare studier,
bättre arbetsliv, tryggad arbetshälsa och reformer
i pensionssystemet, om människor ska kunna arbeta kvar
längre. Med sin obeslutsamhet har regeringen förlorat
värdefull tid att fatta de nödvändiga
besluten om längre arbetsliv. Extra knivigt verkar det
ha varit att få till stånd en pensionsreform.
Så regeringen vältrar över besluten och
de nödvändiga reformerna på nästa regering.
För att förlänga arbetslivet måste
ett flertal åtgärder samverka. Kvaliteten i arbetslivet
måste förbättras och de anställda
måste ges möjligheter att behålla arbetsförmågan.
Ju bättre arbetsförmågan är,
desto större är motivationen att fortsätta
arbeta. Vi måste hålla ett öga på hur personer över
55 år står sig på arbetsmarknaden och
se till att de orkar med arbetet. Deras kompetens och erfarenhet
måste ses som en resurs som kan utnyttjas för
att handleda nya anställda. Arbetslivet måste
bli mer flexibelt och deltidsarbete bli vanligare. Dessutom måste
social trygghet och beskattning samordnas bättre. Målet måste
vara att skapa en enkel socialförsäkring som sporrar
till arbete.
Människor med partiell arbetsoförmåga
måste få bättre möjligheter
att komma ut på arbetsmarknaden. Samtidigt behövs
det övergripande reform av rehabiliteringen. Om man ser över
rehabiliteringssystemen, kan man förebygga arbetsoförmåga
och bättre utnyttja personer med partiell arbetsförmåga
i arbetslivet, anser vi.
Pensionsreformen är en fråga om rättvisa
mellan generationerna. Vi måste kunna garantera kommande
generationer trygghet på ålderdomen, alltså pension.
Högre pensionsålder handlar inte bara om makroekonomi
utan också om pensionerna för de som nu kommer
in i arbetslivet och för kommande generationer. Det handlar om
förtroende, ett trovärdigt system och ett fungerande
pensionssystem. Vi lever allt längre och det faller sig
därför naturligt att pensionsåldern kopplas
till den förväntade livstiden. Beslutet om högre
pensionsålder måste fattas så snabbt
som möjligt, men själva reformen genomföras
stegvis och med eftertanke.
Stöd för närståendevård
via FPA
Närståendevården är en viktig
del av äldreomsorgen. Ungefär en miljon finländare
hjälper regelbundet någon närstående,
visar undersökningar. I Finland finns det uppskattningsvis
300 000 fall av närståendevård och 60
000 av dem är både bindande och krävande.
Men bara i en liten del av fallen har de närstående
rätt att få lagstadgat stöd. I lagen
om närståendevård definieras närståendevårdare
som en person som ingått avtal med kommunen om närståendevård
av en närstående. Det finns ungefär 40
000 närståendevårdare som fått
ett beslut om stöd för närståendevård.
Närståendevården är på många
sätt ett meningsfullt och mänskligt sätt
att ta hand om en närstående och en väsentlig
del av vården och omsorgen om äldre. Genom närståendevård
sparar samhället in ungefär två miljarder
euro. Många gånger är närståendevårdaren
själv till åren kommen. Följaktligen är
det av största vikt att närståendevårdarna
får hjälp med att klara av vården.
Stödet för närståendevård
måste skyndsamt föras över på Folkpensionsanstalten,
anser vi. Det är enda sättet att se till att varje
närståendevårdare får adekvat
stöd oberoende av hemkommun. Med större satsningar
på närståendevården kan vi få bukt
med det ökande vårdbehovet när slutenvården
trappas ner.
Snabbare tag i reformen av vårdfinansieringen
Social- och hälsovården har fungerat bra,
men nu riskerar den att segregeras och förfalla. Skillnaderna
i hälsa mellan befolkningsgrupperna börjar bli
oroväckande stora. En del föredrar att anlita
privata läkarstationer framför att köa
till hälsostationerna eftersom de förlorat förtroendet
för den offentliga vården. Men alla kan inte välja
var de får sin vård. Den offentliga social- och
hälsovården är den enda sociala tryggheten som
människor med lägre inkomster och många sjukdomar
har. Arbetet med att utveckla verksamheten måste ligga
på en helt annan nivå. Det gäller att
framför allt satsa på att förbättra
primärvården. Dessutom måste informationssystemen
bli kompatibla. Vidare måste arbetsfördelningen
mellan aktörerna moderniseras för att den utbildade
personalen ska kunna koncentrera sig på det arbete som
de har kompetens för. Vi talar här om hundratals
miljoner euro som kunde användas på det allra
viktigaste, nämligen på att upprätthålla
och förbättra människors välfärd.
Sättet att ordna och finansiera social- och hälsovården
måste ses över. Det ska vara en reform som garanterar
jämlikhet och rättvisa i hela landet. Människor
måste ges verkliga möjligheter att välja
när de behöver vård. Den parlamentariskt
beredda vårdreformen måste genomföras på det
sätt som partiledarna kom överens om den 23 mars
2014.
Vid sidan av de administrativa reformerna behövs det
en ny finansieringsmodell. Den nuvarande modellen med finansiering
från många olika kostnadsställen måste
omprövas och ses över. Pengarna måste
i stället komma från ett ställe. Som
det är nu betalar kommunerna, staten, FPA och patienterna
själva för vården. Dessutom betalar arbetstagarna
och arbetsgivarna en del av kostnaderna. I dag händer det
alltför ofta att ansvaret för vården
och kostnaderna bollas mellan olika aktörer. Ingen har
det samlade ansvaret för att hälso- och sjukvården
ska fungera.
Finansieringsmodellen måste vara motiverande för
både vårdgivaren och vårdtagaren. Vårdgivaren
måste ta ett samlat ansvar för människan.
Pengarna för den ansvariga parten kan komma från
de nuvarande statsandelarna för kommunerna, en förutsebar
kostnadsandel för kommunerna och klientavgifter. Verkställigheten
av sjukförsäkringsersättningarna, som
i dag består av läkararvoden, arvoden för
stödtjänster och reseersättningar, kan
föras över på den som ordnar vården.
Utbetalningen av dagpenningarna från sjukförsäkringen
(som har ett direkt samband med att undersökning och behandling
sätts in vid rätt tidpunkt) och läkemedelsersättningar
måste ingå i arbetet med finansieringsreformen.
Vi anser att den brett sammansatta parlamentariska arbetsgruppen
måste bli klar med sitt förslag till finansieringsmodell
inom utsatt tid. Då kan parterna i nästa regeringsförhandlingar
fatta besluten om modellen.
Garanterad kvalitet på sektorsforskningen
Det behövs högkvalitativ och heltäckande
forskning som underlag för besluten. Beslutsfattande ska
alltid bygga på fullgod och grundlig kunskap, expertis
och beredning. Men nu är forsknings- och utredningsarbetet
vid sektorsforskningsinstituten i riskzonen, likaså deras
expertstöd till beslutsfattarna och möjligheterna
att klara av de lagstadgade uppgifterna. Regeringen skär
ner anslagen till instituten med tiotals miljoner euro och det betyder
utan vidare att tusentals anställda kommer att sägas
upp. Möjligheterna att få utomstående
finansiering blir sämre med större uppsägningsrisk
som följd.
Ohållbar överföring av intäkterna
från Penningautomatföreningen
Enligt rambeslutet för 2013—2016 vill regeringen
avsätta en del av avkastningen från Penningautomatföreningen
till allmänna moment i budgeten. I fjol var beloppet 10
miljoner euro, i år är det 20 miljoner euro och
nästa år stiger beloppet till 30 miljoner euro.
Dessutom har regeringen fixerat utdelningen av medel från
Penningautomatföreningen vid 308 miljoner euro fram till 2017.
Överföringen av medel från Penningautomatföreningen äventyrar
verkställigheten av lotterilagen och är ett hot
mot den tredje sektorns framtid. Social- och hälsovårdsorganisationerna
spelar en viktig roll för stödet till de som har
det sämre ställt. När kostnaderna stiger,
till exempel personalkostnaderna, minskar bidragen till organisationerna
till följd av regeringsbeslutet.
Med avseende på spelmonopolet är det en stor risk
att avkastningen från RAY används för
andra ändamål än de som finns inskrivna
i lotterilagen. Vi i Centern anser att det är en ohållbar väg
att, som regeringen föreslår, använda
avkastningen från RAY till att täcka budgeten.
Det kan vi inte godta.