Motivering
Allmänt
Statsrådets redogörelse om de mänskliga
rättigheterna 2014 anger riktlinjerna för statsrådets
arbete för att främja de grundläggande
och mänskliga rättigheterna i Finland och på internationell nivå och
innehåller också ett utförligare avsnitt om
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
i Europeiska unionen. Stora utskottet anser att det är
motiverat att alla dessa nivåer (nationell, internationell
och EU) inbegrips i redogörelsen och menar att ett sådant
grepp motsvarar utskottets tidigare riktlinjer i fråga
om de grundläggande och mänskliga rättigheterna
(StoUU 2/2009 rd, StoUU 10/2014
rd, StoUU 1/2014 rd).
I enlighet med sitt ansvarsområde tar stora utskottet
i sitt utlåtande ställning till EU:s betydelse
som instrument för Finlands nationella och internationella
politik för de grundläggande och mänskliga
rättigheterna och ger i sammanhanget också en
bedömning av de relaterade utvecklingsbehov som bör
beaktas också vid beredningen av nästa människorättsredogörelse
och övriga åtgärder med anknytning till
förverkligandet av de grundläggande och mänskliga
rättigheterna.
Finlands agerande inom EU
I likhet med den föregående redogörelsen
(SRR 7/2009 rd) framhåller
2014 års människorättsredogörelse
EU som den centrala omvärlden för Finlands politik
för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
Stora utskottet anser att det här är rätt
utgångspunkt och menar att Finland också framöver
bör delta aktivt i att utveckla EU:s interna politik för
de grundläggande rättigheterna och det människorättsarbete
som är kopplat till unionens utrikespolitik. Men utskottet
vill också påminna om att det finns andra internationella
människorättsaktörer och instrument,
så som konventionen om avskaffande av all slags diskriminering
av kvinnor (CEDAW), som är viktiga för Finlands
verksamhet kring de grundläggande och mänskliga
rättigheterna och för skyddet av den enskilde.
Stora utskottet konstaterar att ikraftträdandet av
Lissabonfördraget stärkte de grundläggande och
mänskliga rättigheternas vikt i EU:s verksamhet.
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
blev rättsligt bindande och fick samma rättsliga
värde som fördragen. Till följd av det
har stadgan fått ökad betydelse för organen
inom EU, särskilt vid beredning av lagstiftningen. Samtidigt
har EU-domstolens roll när det gäller att trygga
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
stärkts då den uttolkar stadgan i sin rättspraxis.
Det är därför viktigt att Finland följer
upp och deltar aktivt också framöver i behandlingen
av ärenden relaterade till de grundläggande rättigheterna
som aktualiseras i EU-domstolen.
I likhet med statsrådet lägger stora utskottet vikt
vid att stödja denna positiva utveckling och ytterligare
stärka EU:s dimension i fråga om de grundläggande
rättigheterna och konsekvensen i fråga om EU:s
arbete för de grundläggande och mänskliga
rättigheterna i enlighet med handlingslinjerna 12—16
i redogörelsen (s. 49—50). Utskottet upprepar
sin bedömning om att stärkandet av EU:s dimension
för de grundläggande fri- och rättigheterna
ytterligare ökar allmänhetens förtroende
för EU:s åtgärder och även medlemsstaternas
förtroende för varandras rättssystem
(StoUB 1/2014 rd).
Bedömning av handlingslinjerna 12—16
Stora utskottet stödjer de syften som framställs
i redogörelse om att säkerställa att
rättsstatsprincipen följs i hela unionen (handlingslinje
12). Det förutsätter en starkare roll för
både rådet och kommissionen i fråga om
att följa upp rättsstatsprincipen och andra grundläggande
värderingar och rättsprinciper. Utskottet ser
positivt på de resolutioner som rådet för
allmänna frågor antog den 16 december 2014 om
en årlig politisk dialog baserad på principerna
för objektivitet och icke-diskriminering för att
skydda och främja rättsstatsprincipen. Utskottets
bedömning är att en sådan diskussion
bidrar till att stärka medlemsstaternas engagemang i att
respektera rättsstatsprincipen.
Stora utskottet konstaterar att det mest betydande problemet
med avseende på utfallet av EU:s grundläggande
och mänskliga rättigheter just nu är
de rättskränkningar som de är föremål för
i vissa medlemsstater. Tveklöst har situationen i fråga
om de grundläggande rättigheterna i vissa medlemsländer
försämrats bland annat med avseende på hur
de medborgerliga och politiska rättigheterna genomförs,
eller också har de inte förbättrats som
väntat. För Finlands del har de internationella
tillsynsorganen bland annat noterat långa handläggningstider
vid domstolar och en stor mängd våld mot kvinnor
i en europeisk jämförelse. Det bör också anses
som ett problem att annat familje- och relationsvåld förekommer
allmänt.
Stora utskottets bedömning är att EU ändå mer
målmedvetet än nu bör finna metoder för
att ingripa i rättskränkningar inom medlemsstaterna
och samtidigt utvärdera medlemsstaternas och EU:s behörighet.
Utskottet menar att sådana rättskränkningar är
ett allvarligt hot inte bara mot genomförandet av de grundläggande
och mänskliga rättigheterna utan också mot
EU:s legitimitet och trovärdigheten i EU:s externa människorättspolitik.
För att kunna vara trovärdig utåt i människorättspolitiken
måste unionen kunna granska sin egen människorättssituation kritiskt.
Det är för närvarande en central utmaning
inom EU, och en lösning måste gå att
finna.
Stora utskottet anser att EU och dess medlemsstater fortfarande
med fog kan kritiseras för att EU:s interna problem med
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
har ägnats för lite uppmärksamhet. Det
gäller kränkningar mot de fattigdomsrelaterade
ESK-rättigheterna samt diskriminering av romer och sexuella
minoriteter och könsminoriteter, rasism, främlingshat, människohandel
och de papperslösas situation. Med hänvisning
till sina tidigare ställningstaganden påminner
utskottet om att romernas svaga ställning fortfarande är
EU:s värsta människorättsproblem med
relation till etniska minoriteter och en av EU:s största
utmaningar i fråga om minoriteternas ställning
och främjandet av likabehandling. Trots att alla medlemsstaterna
har ett primärt ansvar för sina egna medborgare
konstaterar utskottet att EU bör ha mer effektfulla medel än
för närvarande för att ingripa i medlemsstaternas
diskriminering och människorättskränkningar
och för att stödja och vid behov utöva
påtryckning på medlemsstaterna för att
förbättra romernas ställning genom åtgärder
som de i och med medlemskapet i EU har förbundit sig till
(StoUU 10/2010 rd). Utskottets bedömning är
att EU:s nuvarande strategi för romska frågor,
baserad på medlemsstaternas nationella åtgärder
och kommissionens lösa koordinerande roll, skyndsamt bör
utvecklas till en mer effektfull övergripande strategi
för romska frågor.
Stora utskottet har i sina ställningstaganden noterat
också jämställdhet, likabehandling och vikten
av att iaktta de grundläggande rättigheterna i
arbetslivet och att finanskrisen inom vissa medlemsstater har haft
ett betydande försvagande inflytande på de grundläggande
och mänskliga rättigheterna, särskilt
genomförandet av ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (StoUU
4/2012 rd; StoUB 1/2014 rd).
Utfrågningen av sakkunniga har också uppdagat
ett behov av lösningar för att förbättra
situationen i fråga om grundläggande och mänskliga
rättigheter för asylsökande, flyktingar
och migranter.
Stora utskottet ställer sig bakom redogörelsens
handlingslinje 13 om att EU fullt ut ska ansluta sig till Europakonventionen
om de mänskliga rättigheterna. Med beaktande av
EU-domstolens avgörande i december 2014 (utlåtande 1/2014)
om att det framförhandlade utkastet till avtal om EU:s
anslutning till Europakonventionen inte harmonierar med EU:s rättspraxis,
och kravet på enhälliga beslut i rådet
som är ett villkor för anslutning, anser utskottet
inte att det är sannolikt att EU ansluter sig inom en snar
framtid. Men utskottet upprepar ändå sin bedömning om
att en anslutning till Europakonventionen skulle komplettera EU:s
system för grundläggande och mänskliga
rättigheter (StoUU 1/2008 rd)
och vara ägnad att öka EU:s legitimitet. Utskottet
anser att det vore välgrundat att EU skulle anslutas också till
FN:s övriga centrala människorättskonventioner
eller åtminstone främja en stärkt ställning
för dem i EU:s rättsordning för att skyddet
för de mänskliga rättigheterna som garanteras
av EU ska bli så heltäckande som möjligt.
I likhet med statsrådet anser utskottet att det är
ytterst angeläget att ställningen och verksamhetsbetingelserna
för EU:s byrå för grundläggande
rättigheter stärks till att omfatta EU:s hela verksamhetsområde
och stadgan om de grundläggande rättigheterna
(handlingslinje 14) för att byrån ska kunna etablera
sin ställning som en seriös institutionell aktör
vid främjandet av de grundläggande och mänskliga
rättigheterna. Också med avseende på integrationen
av tänkandet kring grundläggande och mänskliga
rättigheter är det angeläget att byrån
kopplas fastare och mer konsekvent än nu till den föregripande
bedömningen av grundläggande rättigheter
i samband med förslag till EU-författningar och
att den också ska ha rätt att på eget
initiativ ge utlåtanden inom ramen för konventionerna.
EU och dess medlemsstater bör också effektivare än
nu utnyttja människorättsarbetet inom Europarådet och
utveckla samarbetet mellan Europarådet och EU för
att undvika överlappande funktioner.
Stora utskottet stödjer statsrådets mål
att verka aktivt för att de riktlinjer för mänskliga
rättigheter som utformats för EU:s verksamhet
på området yttre förbindelser genomförs
effektivt (handlingslinje 16), och för att främja
EU:s aktiva, samstämmiga och resultatinriktade människorättspolitik
såväl med avseende på enskilda länder
som enskilda teman. Redogörelsen hänvisar befogat
till EU:s försvagade inflytande och oenighet i människorättsfrågor
bland annat när det gäller rättigheter
relaterade till sexuell och reproduktiv hälsa. Utskottet
anser det därför angeläget att Finland
arbetar aktivt för att den externa dimensionen i EU:s människorättspolitik
ska ge mer resultat.
Stora utskottet observerar att EU i juni 2012 antog den första
människorättsstrategin inom EU:s yttre förbindelser
jämte ett handlingsprogram. Vid utfrågningen av
sakkunniga har det ansetts att riktlinjerna har effektiviserat integreringen
av de mänskliga rättigheterna i EU:s externa verksamhet.
Utskottet menar att handlingsprogrammet som gällde till
slutet av 2014 måste uppdateras. För att säkerställa
den yttre och inre konsekvensen i EU:s arbete anser utskottet dessutom
att EU vid sidan av en extern strategi behöver en intern
människorättsstrategi och ett handlingsprogram
som konkretiserar den. Det behövs för att stärka
de mekanismer som EU kan använda för att ingripa
i sina egna interna människorättsproblem.
Fortsatta åtgärder och utvecklingsbehov
Stora utskottet konstaterar att 2014 års människorättspolitiska
redogörelse ska förstås som en mer strategisk
handling än förr, och den avser inte längre
att som de tidigare redogörelserna förteckna alla
frågor i anslutning till grundläggande och mänskliga
rättigheter som är relevanta för Finland.
Redogörelsen avser inte heller att granska dessa frågor
eller relaterad måluppställning genom de internationella,
nationella och EU-relaterade delarna som helhet.
Stora utskottet menar att det ovan beskrivna förhållningssättet
också återspeglas på den del som gäller
EU, där fokus främst ligger på en bedömning
av institutionella brister i fråga om EU:s arbete för
de grundläggande och mänskliga rättigheterna
och behoven av att utveckla ramarna för arbetet. Följaktligen ägnas
en mindre uppmärksamhet åt såväl
den ömsesidiga relationen mellan EU:s dimension för
de grundläggande rättigheterna och systemet för
nationella grundläggande rättigheter som åt
den ökade riktgivande betydelsen för EU:s system
för grundläggande rättigheter.
Stora utskottet noterar också att eftersom den aktuella
redogörelsen inte längre avser att förteckna
alla människorättsfrågor som är
viktiga för Finland, innehåller den inte heller
någon bedömning av vilket mervärde EU
tillmäter lösningen på dessa frågor
och hur åtgärder på nationell, internationell
och europeisk unionsnivå bäst kan samordnas, hur
de ömsesidiga relationerna kan identifieras och hur överlappande funktioner
kan undvikas. Med tanke på koherensen inom Finlands politik
för de grundläggande och mänskliga rättigheterna
anser utskottet att det är viktigt att också beakta
denna aspekt i Finlands människorättspolitik och
i tjänstemännens arbete. Därför
stödjer stora utskottet statsrådets mål
att bereda en nationell handlingsplan för grundläggande
och mänskliga rättigheter som stöd för
människorättsredogörelsen och att etablera
arbetet inom statsrådets nätverk av kontaktpersoner
för grundläggande och mänskliga rättigheter.
Samtidigt måste det säkerställas att också EU:s
normer för grundläggande rättigheter
starkare än förr tas med i det nationella myndighets-
och domstolsarbetet och att kunskapen ökas om innehållet
i de rättigheter och principer som skyddas av stadgan om
de grundläggande rättigheterna och av den tillämpningspraxis
som anknyter till stadgan.