Motivering
Inledning
Utvecklingsländerna integreras allt mer i den globala
ekonomin. Enligt bedömningar kommer deras andel av de globala
investeringarna att trefaldigas och deras andel av den globala bruttonationalprodukten
att öka till cirka 60 procent före år
2030. Detta alltså trots att det finns vissa osäkerhetsmoment
i samband med den ekonomiska tillväxten, bl.a. bristande
know-how och, i vissa länder, tilltagande finansiell instabilitet.
Det ömsesidiga beroendet innebär att den ekonomiska
tillväxten och växande handeln tillsammans med ökade
investeringar i utvecklingsländerna skapar förutsättningar
för tillväxt också i de industriländer
som håller på att återhämta
sig från olika kriser. Att utvecklingsländernas
och tillväxtländernas geopolitiska betydelse har ökat återspeglar
sig i ländernas agerande och hur andra länder
ställer sig till denna grupp av länder. Utöver
KinaKina är Afrikas största handelspartner;
landet har ökat sin handel från 10 miljarder US-dollar år
2000 till sammanlagt 200 miljarder US-dollar 2013, jämfört med
t.ex. USA, vars handelsvolym är cirka 100 miljarder US-dollar. har
också bl.a. Brasilien, Indien och Turkiet stärkt
sitt politiska och ekonomiska samarbete med i synnerhet de afrikanska
länderna. Också Förenta staternas, Japans
och Rysslands intresse för Afrika och för gruppen
av utvecklingsländer överhuvudtaget har ökat.
Den tilltagande ekonomiska och sociala segregeringen innebär
alltjämt stora utmaningar. Omkring 1,2 miljarder människor
lever fortfarande i yttersta fattigdom (på under 1,25 US-dollar
per dag), nära hälften av dem i utvecklingsländer
i medelinkomstklassen. I länderna söder om Sahara
förutspås BNP-tillväxten överstiga
5 procent 2014. Trots det lever nära nog 50 procent av
befolkningen under existensminimum. Det brister i demokrati och
korruptionen är ett stort problem i många utvecklingsländer.
Det understryks också, helt berättigat, att
utvecklingsländerna bär det primära ansvaret
för den egna utvecklingen. Den offentliga förvaltningen,
rättsstatsprincipen, demokratins tillstånd och
den politiska inriktning länderna väljer påverkar
välfärden, hur invånarnas rättigheter
tillgodoses och en hållbar utveckling. Utgångspunkten
för att utrota fattigdomen bör vara att öka
individens trygghet och välfärd. Utskottet anser
att en politik som utgår från de mänskliga
rättigheterna får ett mervärde om man
dessutom försöker stärka goda förvaltningsstrukturer
samtidigt som man stöder tillgodoseendet av de mänskliga
rättigheterna.
Den mångskiftande och snabbt föränderliga utvecklingen
kräver att Finland driver en smidigare och mera övergripande
politik. I den ingår att vidareutveckla det politiska samarbetet
med utvecklingsländerna, påverka beredningen av globalt
sett hållbara utvecklingsmål, föra en konsekvent
handels-, miljö- och säkerhetspolitik och i övrigt
vidta konsekventa åtgärder och att utvärdera
och förbättra genomslagskraften i utvecklingssamarbetet.
Också det mervärde som just Finland kan bidra
med är en väsentlig del av verksamheten. Vi bör
se på mervärdet i ett brett perspektiv. Vid sidan
av finsk expertis och teknologi är de bästa sätten
att stödja utvecklingen att förbättra
kvinnors villkor och stärka de grundläggande fri-
och rättigheterna och rättsstatsprincipen.
Utrikesutskottet anser att utvecklingspolitiken är
en viktig del av Finlands framtida utrikes- och säkerhetspolitik
också i fortsättningen. Utskottet granskar verksamheten
kritiskt i sitt betänkande, för att utvecklingspolitikens
genomslagskraft ska kunna stärkas och utvecklingspolitiken
förnyas och på så vis svara mot den föränderliga
verksamhetsmiljön.
Redogörelseförfarandet
Under denna valperiod har utrikesutskottet behandlat och dragit
upp de övergripande riktlinjerna för utvecklingsfrågorna,
utöver de som gäller befästandet av en
helhetsbetonad krishantering också bl.a. situationen i
Nordafrika och dess betydelse för EU, ett hållbart
nyttjande av naturresurser och FN-systemets funktionalitet (UtUB
2/2012 rd
UtUB 13/2012 rd och UtUU 7/2013
rd). Utrikesutskottet har noterat att hela riksdagen inte
i tillbörlig utsträckning har fått en bred
analys av resultaten och samstämmigheten i den utrikespolitik
som förts. Det är bra att hela riksdagen nu på utskottets
initiativ (UtUB 13/2010 rd) har möjlighet
att granska denna inrikes- och utrikespolitiskt viktiga helhet.
Statsrådets redogörelse för utvecklingspolitikens
genomslagskraft och samstämmighet är aktuell och
behandlingen av den i riksdagens olika utskott är nödvändig
på grund av att utvecklingen sker på så många
områden. Betänkandet och remissdebatten om den
gör det möjligt att granska utvecklingspolitikens
effekter, men också innehållet i FN:s mål
för en hållbar utveckling efter 2015 med tanke
på fastställandet av den s.k. Post 2015-agendan.
Redogörelsen ger en bra helhetsbild av den verksamhet
som Finland bedrivit. Det är mycket viktigt att granskningen
täcker också samstämmigheten inom andra
politikområden än biståndet. Redogörelsen
ger en ingående beskrivning av de principer och arbetsrutiner
som Finland följer såväl nationellt som
på EU-nivå och global nivå, och de är
generellt sett välmotiverade, anser utskottet. Redogörelsen
beskriver på goda grunder den globala ekonomins betydelse
för utvecklingsländernas framtid.
Redogörelsen ger emellertid inget direkt svar på utskottets
viktigaste fråga, dvs. vilka hållbara resultat
Finland — och EU — har fått till stånd. De
anekdoter om olika projekt som ingår i redogörelsen
visar visserligen att enskilda projekt har lyckats, men enbart det är
inte tillräckligt för att bevisa genomslagskraften
hos utvecklingssamarbetet. Även om globala indikatorer
visar att man kunnat minska fattigdomen globalt sett inom olika
sektorer förblir det oklart vilken andel utvecklingssamarbetet
har haft i detta.
Utskottet framhåller att en självkritisk granskning
saknas i redogörelsen. I ljuset av de uppgifter utskottet
fått står det klart att det också har
förekommit misslyckanden inom Finlands utvecklingspolitik.
Finland har 50 års erfarenhet av utvecklingssamarbete,
vilket ger anledning till en mera djupgående analys av
de bakgrundsfaktorer som gör att samarbetet lyckas eller
misslyckas. Analysen är nödvändig för att
se över och effektivisera utvecklingspolitiken så att
den bättre står i samklang med förändringarna
i omvärlden.
Målen för utvecklingspolitiken och hur den genomförs
Utrikesutskottet understryker att utgångspunkten för
utvecklingspolitiken bör vara att upptäcka utvecklingsbehoven,
ställa upp tydligare mål och förmå partnerländerna
till politiska åtaganden. När utvecklingsmålen
ställs upp bör gemensamt överenskomna
globala mål också beaktas, inte enbart mottagarländernas
egna prioriteringar. Huvudstrategin i Finlands utvecklingspolitik
bör vara långsiktig och sträcka sig utöver regeringsperioderna.
Det är viktigt att regeringen fortsätter prioritera
partnerländernas ägarskap. Utskottet påpekar
att det när ägarskapet bestäms måste
beaktas i vilken utsträckning demokrati verkligen råder. När
det gäller stater där demokratin är bristfällig,
de mänskliga rättigheterna inte iakttas fullt ut
eller korruptionen är omfattande är det skäl
att vid behov ställa villkor för biståndet
eller styra det så att det också når
det civila samhället. En fungerande demokrati är
det bästa sättet att försäkra
sig om att biståndet inte tjänar enbart den politiska
och ekonomiska elitens intressen. Utskottet framhåller
att en av de viktigaste grundpelarna för utveckling är
att den demokratiska processen stöds. Dialogen med partnerländernas parlamentariker
bör stärkas. Riksdagen stöder demokratisamarbetet
bl.a. genom Demo rf och andra fristående organisationer
och kommer att stärka sin roll i detta arbete (rapport
från ordf. Soinis arbetsgrupp, behandlad i talmanskonferensen).
Det gäller att rikta resurserna effektivt och på ett
sådant sätt att de disponibla anslagen får största
möjliga genomslag. Målet bör vara att våra
egna starka sidor ska komma till sin fulla rätt. Utskottet
understryker utbildningens betydelse för utvecklingen.
Det är särskilt viktigt att höja utbildningens
kvalitet vilket också inbegriper yrkesutbildning av tillräckligt
många lärare. Utskottet påpekar att det är
väsentligt att öka flickornas och kvinnornas kunskaper
om rätt mat, hygien och barnavård redan i den
grundläggande undervisningen för att förbättra
livsmedelsförsörjningen och nutritionssäkerheten,
eftersom den har ett stort inflytande på utvecklingen. Det är
viktigt att framhålla för i synnerhet männen,
som fortfarande har beslutanderätten när det gäller
barnens utbildning i utvecklingsländerna, hur väsentligt
det är att flickor får gå i skolan, inte
bara för familjens skull utan för utvecklingen
på lång sikt.
Biståndet bör fortsättningsvis koncentreras
i enlighet med OECD:s rekommendationer. Utskottet vill emellertid
påminna om att redan det faktum att biståndet
kanaliseras genom så många olika frivilligorganisationer
ger ett intryck av att biståndet är splittrat.
Sammanlagt cirka 300 organisationer i nästan 100 länder
och över 900 projekt ingår i samarbetet. För
många finländare är det just samarbetet
med frivilligorganisationerna som är den samarbetsform
som är mest bekant, och det har av tradition åtnjutit
ett starkt stöd också i riksdagen.
Utrikesutskottet efterlyser konkreta åtgärder för
att utvecklingssamarbetet i dess nuvarande form ska bli överflödigt
på lång sikt. Sådana åtgärder är
bl.a. att säkerställa att hjälpen går
fram, att närma sig samarbetet på ett sätt
som är mera samlat och bygger på andra slags åtgärder,
att öka samstämmigheten inom andra politikområden,
att stärka den privata sektorns roll, att identifiera och
analysera hjälpberoende och att utarbeta betingade exitstrategier
för det traditionella utvecklingssamarbetet i de enskilda
biståndsländerna.
Resurserna för utvecklingssamarbete
Finland använder över 1,5 miljarder euro på utvecklingssamarbete
och humanitärt bistånd 2014, vilket är
mera än någonsin tidigare. Det motsvarar trots
det endast cirka 0,56 procent av bruttonationalinkomsten.
På grund av det statsfinansiella läget föreslås det
nedskärningar också i anslagen för utvecklingssamarbete
2015—2018. Detta innebär att anslagen sjunker
redan 2015. Det är viktigt att inkomster från
utsläppshandeln används också för
utvecklingssamarbete. Utskottet anser ändå att
0,7 procent av bruttonationalinkomsten ska vara den andel som Finland
har som mål på lång sikt — i
mån av möjlighet redan under ramperioden — i
enlighet med internationella utfästelser. Utskottet hänvisar
till förhandlingar med bl.a. OECD om utnyttjandet av innovativa
finansieringskällor och framhåller att Finland
bör utveckla också den egna finansieringen på ett
innovativt sätt.
Utskottet efterlyser anslag för effektivisering av
biståndsadministrationen. Statens revisionsverk och finansutskottet
har med rätta påpekat t.ex. att de så kallade
transitoriska posterna är betydande; år 2014 nära
nog 50 procent av alla anslag. Precis som finansutskottet anser
också utrikesutskottet att det måste utredas om
användningen av anslaget och samtidigt dess genomslagskraft
kunde effektiviseras genom att det vid planeringen fästs
större vikt vid den faktiska användningen av anslaget.
Utskottet påpekar emellertid att förutsägbarheten
i fråga om anslagen, vilket är en orsak till att
metoden med transitoriska poster tillämpas, enligt OECD:s
bedömning är en viktig faktor med tanke på en mera
planmässig utveckling.
Utvecklingssamarbetets genomslagskraft — biståndets
effekter på lång sikt
Det är enligt utskottet absolut nödvändigt
att redogörelsen kraftigt tar ställning för
den resultatbaserade bedömningen i enlighet med regeringens
utvecklingspolitiska åtgärdsprogram. Detta innebär
målmedvetenhet, resultatorientering, långsiktighet
och konsekvent samverkan mellan olika politikområden för
gemensamma mål.
Enligt uppgift efterlyser FN:s biståndsprogram (UNDP)
och många fackorganisationer ordenliga reformer för
att göra biståndet mera effektivt. Som ett exempel
kan nämnas projektet ONE-UN, som inte har framskridit på förväntat sätt.
Utskottet är för multilateralt samarbete, men
det är av yttersta vikt att ministeriet försöker
påverka internationella organisationers verksamhet mera
effektivt. En mera planmässig rekrytering av personal är
vid sidan av direktionsstyrning en metod för detta.
Enligt utredning till utskottet ska resultatet också förbättras
genom att antalet samarbetsparter minskas, problemkomplexen avgränsas
och projektadministrationen effektiviseras. Det ska krävas
att projekten är insynsvänliga och att de som
genomför dem avger rapporter som är "läsarvänliga" för
att projektuppföljningen inte ska kräva alltför
mycket resurser. Utskottet framhåller att exakt avgränsade
mål, tydliga målindikatorer och öppen
tillsyn över dem ökar också utvecklingssamarbetets
trovärdighet och medborgarnas förtroende och acceptans
gentemot samarbetet.
Det som enligt utskottets mening skapar problem för
biståndets genomslagskraft är att det internationella
samarbetet och dess spelregler urvattnas i allt större
utsträckning. Allt oftare styrs biståndsgivarnas
verksamhet av ekonomiska och politiska intressen. Utskottet anser
det vara viktigt att spelreglerna för biståndet
diskuteras med i synnerhet Kina. Trots OECD:s beslut har inte några
betydande förbättringar åstadkommits
när det gäller samordningen och administrationen
av biståndet, närmast på grund av att
biståndsgivarna och organisationerna styrs av egna intressen. Utskottet
efterlyser koncentration av biståndet, bättre
samordning och bl.a. införandet av gemensamma rapporteringssystem
för att biståndet ska nå fram bättre
och för att minska byråkratin.
Utvecklingssamarbete kännetecknas av att det inte är
möjligt att bedriva under riskfria förhållanden.
Det kräver i själva verket viss risktålighet.
Finansutskottet påpekar också, helt berättigat,
att det också kan innebära risker att inte genomföra
ett projekt, eftersom kostnaderna för verksamheten efter
det att en konflikt brutit ut är betydligt större än
för förebyggande arbete.
Omvärlden ställer också upp ramarna
för vad som är realistiska förväntningar,
t.ex. när det gäller olika staters uppföljningsmekanismer.
Det är skäl att komma ihåg att resurser
som avsätts för att upptäcka missbruk,
hur nödvändigt det än är, inte
i sig befrämjar eller manifesterar effektiviteten hos biståndet.
Utskottet anser att Finlands utgångspunkt är den
rätta, dvs. att rikta biståndet till de allra
fattigaste länderna, även om det gör
verksamheten mera utsatt för risker.
Utifrån redogörelsen och utredning till utskottet
erfar utskottet att biståndssamarbetet har gett resultat.
På kort sikt kan de direkta målen ställas
upp på projektnivå och de nås i regel
också, men några långsiktiga effekter
på nationell nivå får man leta efter,
eller de har åtminstone varit svåra att påvisa.
Utvärderingen av utvecklingspolitiken måste utvecklas
avsevärt för att effekterna ska kunna mätas.
Uppföljningen bör inte fokusera enbart på utvecklingssamarbete, utan
också en bedömning av effekterna inom olika politikområden
behövs. Det är svårt, men nödvändigt
med en mer övergripande bedömning i den takt externa
faktorer som påverkar utvecklingen, som klimatförändringen,
mat- eller vattenförsörjningen och konflikter, ökar
i betydelse. Det är bra att man i fråga om Tanzania
har beslutat bereda en övergripande effektivitetsbedömning.
Utrikesutskottet hänvisar till erhållen utredning
och konstaterar att det är oerhört svårt
att mäta vilken roll utvecklingsbiståndet spelar
för att minska fattigdomen. De orsakssammanhang som inverkar
på utvecklingen är komplicerade och den ekonomiska
och sociala utvecklingen påverkas förutom av utvecklingsbiståndet
också av betydligt mera omfattande ekonomiska och politiska
faktorer. I synnerhet i de Afrikanska länderna kan utvecklingsbiståndet
bedömas ha haft en positiv inverkan på de fattigaste
ländernas utveckling genom jämförelser
enbart av den stora andelen bistånd i relation till det övriga penningflödet
i den statliga budgeten i länderna. De bestående
verkningarna av utvecklingsbiståndet och utvecklingen kan
enligt sakkunniga mätas och utvärderas endast
på lång sikt (cirka 15 år). Det står
därför klart att det är i det närmaste
omöjligt att i de globala penningflödena urskilja
vad som är orsak respektive verkan i ett enskilt lands
utveckling.
I den offentliga eller enskilda verksamheten är det
trots det nödvändigt att mäta resultaten
av verksamheten eller åtminstone dess betydelse för
att användningen av medel ska kunna följas och
effektiviseras. I fortsättningen bör de metoder
och analyser som används vid utvärderingarna fördjupas.
Resultatorienterade arbetsmetoder infördes först
från och med 2013. Det ledde till att bl.a. utvecklingsmålen
för de nationellt vägledande programmen och utvärderingen
av resultaten har formulerats tydligare och en klar förbättring
märks redan. Utskottet uppmuntrar ministeriet att utnyttja
programmen effektivt, bl.a. genom att fördjupa analysen
av dem, inventera modeller för bästa praxis och
utvärdera också misslyckanden mera öppet.
De reviderade anvisningarna för budgetstöd behövs.
Med beaktande av utvecklingsbiståndsanslagens omfattning
måste de resurser som används för utvärdering
vara tillräckligt stora. Det är värdefullt
i sig att utnyttja utomstående experter och forskningsinstitut
och kollegiala bedömningar. Men det är också viktigt
att värna om den utvecklingspolitiska erfarenhet och den
expertis med erfarenhet av utvärderingar som finns vid utrikesministeriet.
Tillsyn över att biståndet inte missbrukas
När utvecklingssamarbetet genomförs är öppenhet
a och o, både för tillsynen och för allmänhetens
förtroende, och Finland har på goda grunder blivit
aktivare inom denna sektor. Det öppenhetsvillkor som sammanhänger
med budgetstödet har enligt utredning också mera
allmänt ökat öppenheten i biståndstagarnas
förvaltning. Utskottet upprepar att Finland aktivt bör stödja
internationella initiativ för tillgång till aktuella
uppgifter om biståndsbelopp och biståndsobjekt,
som kampanjer av typen Publish What You Fund (http://www.publishwhatyoufund.org).
Enligt utredning till utskottet är den andel medel
som bevisligen missbrukats ganska liten i relation till de totala
medlen. Det är ändå nödvändigt
att misstankarna undersöks. Den s.k. korruptionsknappen,
en lättillgänglig elektronisk tjänst
för att meddela missbruk inom utvecklingssamarbete som
utrikesministeriet tog i bruk i juni 2014, bör säkerställas
också i de sju partnerländerna, t.ex. genom att
det införs på representationernas webbsidor.
Utrikesutskottet förutsätter att riksdagen en
gång per valperiod får en redogörelse med
en granskning av dels innehållet i Finlands utvecklingspolitik,
inklusive prioriteringar och målländer, dels måluppfyllelse,
långsiktiga effekter och problem som uppdagats vid genomförandet.
Utrikesutskottets förutsätter att riksdagen
i början av nästa valperiod får en utredning
där också nya och kompletterande alternativ för
att stödja utvecklingsländerna förutsättningslöst
bedöms i syfte att reformera det nuvarande utvecklingssamarbetet.
Utvecklingspolitisk samstämmighet
En politisk samstämmighet som stöder utvecklingen
siktar på att det utvecklingspolitiska perspektivet beaktas
inom t.ex. handels-, jordbruks-, migrations- och klimatpolitiken
och att utvecklingsbiståndets olika former stöder
varandra.
Det är enligt utskottet nödvändigt
att öka samstämmigheten. Det ömsesidiga
globala och nationella beroendet har lett till att sektorstänkandet
förlorat i betydelse. Det blir inga resultat om man inte
tar hänsyn till andra politikområden. Om de utvecklingspolitiska
målen inte har integrerats i planering och beslutsfattande
i övriga sektorer är det ineffektivt och ohållbart
att försöka påverka bara genom utvecklingspolitiken.
Utveckling kan jämställas med andra nationella
politikområden, men på sikt kan den komma att spela
en viktig roll i att stabilisera den globala ekonomin och hantera
klimat- och miljöfrågor, men framför
allt i att stötta utrikes- och säkerhetspolitiken.
När frågorna granskas på lång
sikt, sammanfaller Finlands och utvecklingsländernas intressen
i många frågor. Till dessa hör säkerhet
och välfärdsfrågor, hållbar
utveckling och minskad ojämlikhet. Betydelsen av samstämmighet
och gemensamma intressesfärer framhävs ytterligare
när de penningflöden som är riktade till
utvecklingsländerna — såsom handel, investeringar
och migranternas penningförsändelser — ökar.
Dessa har betydligt större inverkan på den ekonomiska
tillväxten i fattiga länder än utvecklingssamarbetet.
Utvecklingspolitiska kommissionens årsrapport för
2014, som inriktar sig på samstämmighet, är
ett viktigt politiskt ställningstagande som lyfter fram
många viktiga utvecklingsobjekt.
Hur en konsekvent utvecklingspolitik ska genomföras
Regeringsprogrammet och det utvecklingspolitiska handlingsprogrammet
lyfter fram samstämmighet i beslutsfattandet som ett centralt mål
på i synnerhet följande områden: livsmedelssäkerhet,
handel, beskattning, säkerhet och migration. Enligt utredning
till utskottet har medvetenheten om samstämmighetsfrågor
inom statsförvaltningen ökat, men de konkreta
resultaten har hittills varit få.
Utskottet påpekar att OECD:s biståndskommitté DAC
i sin jämförande utvärdering (2012) ansåg
samstämmigheten vara det delområde i Finlands
biståndspolitik som gjort de minsta framstegen. Mekanismerna
för samarbete mellan förvaltningsområdena
bygger i alltför hög grad på inofficiella
nätverk och fungerar inte effektivt när faktiska
intressekonflikter uppstår. Enligt OECD bör Finland
försäkra sig om att regeringens övriga
politiska beslut som kan påverka utvecklingsländerna
stöder utvecklingsländernas möjligheter
att utvecklas eller att de åtminstone inte försvagar
ländernas ställning.
Att inkludera samstämmighet i den verksamhet som bedrivs
inom övriga politikområden är en stor
utmaning politiskt. Utskottet anser att det därför
hade varit skäl att i redogörelsen granska hur
statsförvaltningen under valperioden sammantaget har lyckats
uppfylla de mål för samstämmighet och
utveckling som regeringen dragit upp riktlinjerna för.
Redogörelsen innehåller trots det inte någon
sådan utvärdering av faktiska problem eller framgångar
i anslutning till genomförandet av en konsekvent utvecklingspolitik.
Vilka nackdelarna av brist på samstämmighet är
behandlas i en endaste informationsruta.
Att stärka den politiska styrningen för att öka samstämmigheten
Samstämmighet ska ses som ett redskap för
Finland att maximera och förbättra sin samlade
insats för utveckling. Med tanke på skattebetalarna
och en god förvaltning är det i princip viktigt att
olika politikområden inte står i strid med varandra.
Beslutsfattande kräver övergripande information
om konsekvenserna av olika åtgärder.
Enligt redogörelsen har statsförvaltningen förbättrat
sina samarbetsmetoder, förstärkt sina nätverk
och utökat sin sakkunskap för att öka samstämmigheten
under ledning av framför allt utrikesministeriet. Konsekvensnätverket
inom statsförvaltningen enades i maj 2012 om att utnyttja
EU-samordningen effektivt. Samarbetet mellan ministerierna har intensifierats
bl.a. för att revidera unionens jordbrukspolitik. Utvecklingen är
positiv, men utskottet konstaterar att utrikesministeriets resurser
och befogenheter inte räcker till för att samordna
hela statsförvaltningen. EU-samordningen är viktig,
eftersom EU:s handels-, jordbruks- och miljöpolitik spelar
en central roll för framstegen i utvecklingsländerna.
Statsrådets samordningsmekanism för EU-ärenden
skapar ramarna för samordning och för att lösa
eventuella konflikter på ett sätt som tjänar
Finlands övergripande intressen. I enlighet med rekommendationerna
i redogörelsen och OECD:s rekommendationer anser utskottet
att statsrådets kansli under ledning av statsministern
på grund av sin uppgiftsbeskrivning och horisontella verksamhet
bör vara det organ som tar på sig det huvudsakliga
ansvaret för att följa upp samstämmigheten
i statsförvaltningen.
I riksdagen behandlas innehållet i utvecklingspolitiken
regelbundet endast i utrikesutskottet och delvis också i
finansutskottet. Utrikesutskottet framhåller att de utskott
i riksdagen som behandlar sådana politiska beslut som påverkar
utvecklingsländer — såsom miljö,
jordbruk, migration, beskattning — ska inta en mera aktiv
och ställningstagande hållning med hänsyn
till utvecklingsperspektivet. De externa effekterna av EU:s inre
politik på olika områden måste beaktas
bättre i EU:s yttre åtgärder. Stora utskottet
kan också främja samstämmigheten vid behandlingen
och samordningen av riksdagens ställningstaganden till
EU:s inre politik.
Utrikesutskottet upprepar sin tidigare ståndpunkt
att regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott,
republikens president i samråd med ministerutskottet och
EU-ministerutskottet är det lämpligaste sammanhanget
för att lägga upp strategier som också beaktar
konsekvenserna för utvecklingen.
Utrikesutskottet framhåller statsrådets ansvar
för uppföljningen av den utvecklingspolitiska
samstämmigheten och föreslår att EU-samordningen
på såväl tjänstemanna- som ministernivå under
ledning av statsrådets kansli utnyttjas effektivt för
att genomföra en konsekvent utvecklingspolitik.
Att stärka riksdagens roll vid uppföljningen
av en politisk samstämmighet som stärker utvecklingen
bör prioriteras och förutsätter att riksdagen
får tillräcklig information om vilka konsekvenser
de ärenden som behandlas får för utvecklingsländerna.
Starkare expertis
Utskottet framhåller att medvetenheten om hur olika
slag av politik påverkar utvecklingsländerna måste öka,
liksom vikten av samstämmighet. Forskningsinstitut och
frivilligorganisationer har här en viktig roll. Av utfrågningen
av sakkunniga i utskottet att döma kopplas konsekvens ofta
bara ihop med utvecklingssamarbete, inte med den roll som andra
sektorer spelar för utvecklingen.
Det behövs indikatorer för att bedöma
resultaten av de långsiktiga effekterna av olika politiska
beslut. Det bästa sättet att påverka
den politiska opinionsbildningen och offentliga debatten är
genom tillförlitliga resultatanalyser. Mer resurser behöver
i själva verket läggas ner på konsekvensbedömningar
av olika politikområden. I synnerhet kommissionens konsekvensbedömningar
intar en nyckelställning vid bedömningen av EU-beslutens
effekter för utvecklingen.
Lobbyverksamhet i riktning EU
Lissabonfördraget stärkte den juridiska grunden för
en samstämmig politik och dess roll inom EU:s utvecklingspolitik
väsentligt. Många viktiga politikområden
som påverkar utvecklingsländerna ingår
helt eller delvis i EU-politiken och det är därför
viktigt att påverka besluten i EU.
Det är enligt utskottet en av redogörelsens största
brister att den inte alls tar upp Finlands lobbyverksamhet inom
EU-politiken. Man bör också komma ihåg
att nära nog en femtedel av Finlands utvecklingsanslag
styrs via EU. Utskottet understryker vikten av att Finland ökar
sitt EU-inflytande. Senast i sitt utlåtande om den nya kommissionen
och möjligheterna att påverka kommissionens program
(UtUU 2/2014 rd) framhöll utskottet
uttryckligen att man ska se till de stora sammanhangen.
Europaparlamentets stärkta roll bör tas till vara
för att främja samstämmigheten. I den
europeiska utrikesförvaltningen bör det genom
lämplig expertis och systematiskt samarbete med den nya
kommissionen säkerställas att utvecklingsaspekten
får den uppmärksamhet den förtjänar.
Finland bör tala för mer samordnad budgetering
i utvecklingsfinansieringen och den vägen göra
den effektivare, mera insynsvänlig och bättre
kontrollerad.
Den privata sektorn får en viktigare roll i utvecklingen
Privata penningflöden, handel och investeringar har
en betydligt större inverkan på utvecklingsländernas
ekonomiska tillväxt än utvecklingssamarbetet.
Företagen skapar arbetsplatser, kapital, kompetens
och teknik i utvecklingsländerna. Utgångspunkten
för företagens verksamhet är en ekonomiskt
lönsam verksamhet, och tröskeln för investeringar
i utvecklingsländerna är därför hög,
särskilt för små och medelstora företag.
Om man vill stärka den privata sektorns roll måste samarbetsformerna
utvecklas så att de motsvarar rådande förhållanden.
Alla stödåtgärder måste tillåta
insyn och hur de inverkar på utvecklingen måste
utvärderas. Utskottet efterlyser aktivt arbete och innovativa
finansiella åtgärder och stödåtgärder
för att företagandet ska kunna bidra till att
föra utvecklingsländernas privata sektor framåt
på ländernas egna villkor. Planerna på att
föra samman alla rådgivningstjänster och
tillhandahålla dem över en disk bör genomföras
med det snaraste. Det bör beaktas att en del av Finlands
långvariga samarbetsparter håller på att
bli betydelsefulla som investeringsobjekt, och erfarenheter och
förtroende som vunnits genom utvecklingssamarbetet kan
då utnyttjas på ett affärsekonomiskt
plan.
Enligt åtgärdsprogrammet för Finlands
ekonomiska yttre förbindelser stöds integrationen av
utvecklingsländerna i världshandeln av olika handelspolitiska åtgärder
och genom utvecklingssamarbete som stöder handeln (Aid
för Trade). Team Finland-modellen erbjuder en bred bas
för utveckling av samarbete och stödformer, men
enligt utredning till utskottet har den utvecklingspolitiska synen
på verksamheten hittills varit blygsam.
Företagssamarbetet stöds via Finnfund och Finnpartnership.
Det är viktigt att utveckla ramarna för Finnfund
och de kapitalplaceringar som hittills gjorts är enligt
utskottet otillräckliga med beaktande av verksamhetens
genomslagskraft. Man bör därför
fortsätta att höja kapitalet i Finnfund. Den nya
specialfinansieringen är ett välkommet tillskott
då de finansiella riskerna ökar. I ett makroekonomiskt
perspektiv anser utskottet det vara värt att överväga
förslaget att bevilja statliga garantier för de
lån Finnfund beviljar. När ett ersättande
instrument för räntestödskrediterna tas
fram är det viktigt att de brister som funnits i den tidigare
verksamheten inte kvarstår. I synnerhet måste
de små och medelstora företagens möjligheter
att delta förbättras.
Det har föreslagits att de nuvarande stödtjänsterna
ska kompletteras med ett program för utvecklingsinnovationer.
Genomförandet av programmet bör tidigareläggas
och utskottet framhåller att Finlands tekniska kunnande
kan utnyttjas för att minska fattigdomen och nå målen
för en hållbar utveckling. Enligt utredning till
utskottet har man i Sverige och Danmark tagit fram innovativa stödmodeller
som kunde undersökas också för vårt
vidkommande.
Företagens samhällsansvar ingår i
kännetecknen för ett hållbart företagande
och rättvis konkurrens mellan företag. Dessa styrs
av internationellt erkända principer, såsom FN:s
Global Compact och OECD:s anvisningar för multinationella
företag. Det är emellertid svårt att
följa hur ansvaret i långa värde- och
underleverantörskedjor och konsekvenserna
för utvecklingen beaktas i samarbetet. Utskottet framhåller
mediernas och frivilligorganisationernas roll när det gäller
att lyfta fram olika brister. En viktig del i företagens
sociala ansvar är att skapa arbetsplatser på skäliga
och människovärdiga villkor enligt ILO:s konventioner.
Det är skäl att utveckla ett globalt regelverk
för att säkerställa likabehandlingen
av företagen. Det är också skäl
att försöka sporra företagen till att
ta ansvar, t.ex. genom att aktivt lyfta fram positiva åtgärder
i offentligheten.
Handel och utveckling
Utskottet understryker sin tidigare ståndpunkt att
handelns betydelse för en hållbar ekonomisk tillväxt
och minskad fattigdom är obestridlig. Hållbar
utveckling innebär bl.a. att liberalisera handeln avtalsbaserat
och kontrollerat, förebygga protektionism och säkra
utvecklingsländernas marknadstillträde.
Finland bör fortsatt arbeta för att utvecklingsländernas
behov ska tillgodoses i de regelverk som Världshandelsorganisationen,
EU och OECD bereder. Utskottet upprepar att man i fortsättningen
bör fästa uppmärksamhet vid andra handelshinder,
som dumpningstullar (eller hot med dem) och det ökade antalet
hälso- och växtskyddsbestämmelser och
miljönormer. Det har gjorts försök att
utnyttja de här i och för sig legitima bestämmelserna
som nya handelshinder i och med att tullarna slopats. Utvecklingsländernas
kapacitet behöver stärkas, eftersom det växande
regelverket är en stor utmaning för dem på grund
av bristande know-how och kapacitet.
En ökad insyn i importen till EU ligger i det finska
näringslivets och konsumenternas intresse lika väl
som i utvecklingsländernas, påpekar utskottet.
Insynen i olika områden av handelspolitiken är
ingen självklarhet, för medlemsstaterna idkar
produktion som konkurrerar med utvecklingsländernas och
det skapar tidvis ett protektionistiskt tryck i EU:s handelspolitik.
Det har trots det skett framsteg i handels- och jordbrukspolitiken
i de minst utvecklade länderna. Finland bör vara
aktivt pådrivande och stödja initiativ som främjar
utvecklingsländernas marknadstillträde. Finland
har på goda grunder låtit de minst utvecklade
länderna (LDC) få handelspolitisk preferensbehandling.
Sambandet mellan handel och utveckling liksom de minst utvecklade
ländernas särskilda behov inom handelspolitiken
har noterats i regeringsprogrammet. Det är besynnerligt
att redogörelsen inte alls tar upp eller analyserar konsekvenserna
av EU:s handelspolitik för utvecklingsländernas
vidkommande. Eftersom Finland stöder att handelspolitiken
lyfts fram som ett centralt tema för den nya kommissionen
skulle det ligga i linje med den övriga politiken att handeln
behandlas också ur utvecklingsländernas perspektiv,
i synnerhet som marknadstillväxten förväntas
ske just där.
Förhandlingarna med Afrika, Karibien och Stillahavsområdet
har dragit ut på tiden och påverkat bl.a. den
regionala integrationsutvecklingen och också de politiska
relationerna med i synnerhet Afrika negativt, i ett skede där
kontinentens ekonomiska potential blir allt större och samarbetet
uttryckligen borde främjas. Utskottet har vid flera tillfällen
fäst uppmärksamhet vid förhandlingarna
om ekonomiskt partnerskap (Economic Partnership Agreement, EPA),
senast i UtUU 2/2014 rd. Enligt uppgifter
har kommissionen inte tagit tillräcklig hänsyn
till utvecklingsländernas synpunkter. Kommissionens arbetssätt
och bristen på ett mera övergripande synsätt är
oroväckande.
Utrikesutskottet förutsätter att Finland aktivt
påverkar kommissionen i riktning mot större hänsyn
till utvecklingsmålen i unionens handelspolitik, i synnerhet
i partnerskapsförhandlingarna.
Utskottet anser det vara viktigt att Team Finland-verksamheten
bättre än hittills beaktar de utvecklingspolitiska
synpunkterna, också företagens samhällsansvar.
Beskattning och utveckling
Skatteparadis, internationell skattesmitning och företagens
aggressiva skatteplanering har med fog tagits in i den utvecklingspolitiska
debatten. Enligt uppskattningar går utvecklingsländerna miste
om skatteinkomster som är flera gånger större än
utvecklingsbiståndet. Den genom skattesmitning undergrävda
skattebasen och det offentliga trycket skapar ett gemensamt intresse för
motåtgärder. Under ledning av OECD och G20-länderna
har samarbetet för bekämpning av aggressiv skatteplanering,
skattefusk och skatteparadis ökat. Finlands åtgärder
har samlats i regeringens handlingsprogram mot internationellt skattekringgående
(E 61/2014 rd) som också förutsätts
uppfylla de krav på samstämmighet som ställs
på politiska åtgärder. Finansutskottet
har i sitt utlåtande behandlat frågan mera ingående.
Det är viktigt att Finland stöder t.ex. det
internationella initiativet EIPI (Extractive Industries Transparency
Initiative) som strävar efter ökad insyn i de
penningflöden som härrör från
mineral-, olje- och gasindustrin och i samråd med skatteförvaltningen
utreder det expertbistånd som utvecklingsländerna
får för övervakning av internprissättningen.
Finnfund har från ingången av 2013 låtit
bli att göra investeringar via sådana länder
som OECD har ansett vara "non-compliant", alltså samarbetsovilliga.
Enligt redogörelsen tilltar den oreglerade kapitalflykten
från utvecklingsekonomierna och utvecklingsländerna
med drygt tio procent per år. Behovet av internationella
spelregler och samstämmighet är därför
stort. Utrikesutskottet håller med finansutskottet om att
en av de viktigaste egenskaper ett hållbart skattesystem
kan ha utöver att vara rättvist är neutralitet
och förutsägbarhet. Skatter bör tas ut
i det land där den ekonomiska verksamheten faktiskt bedrivs.
När artificiella strukturer utnyttjas övergår
godtagbar skatteplanering i kringgående av skatt och olaglig
spekulation. Det bör vara möjligt att ingripa
i sådana arrangemang genom internationellt samarbete, gemensamma
standarder och effektivt informationsutbyte.
Vinsterna styrs trots det förbi beskattningen också med
lagliga metoder. En av de mest betydande är internprissättningen
mellan koncernbolag. Gemensamma modeller och standarder är metoder
för att förbättra regleringen av sådan verksamhet.
Enligt utskottet krävs det tid och att alla parter deltar
för att åstadkomma de beslut som krävs
för en förändring i riktning mot en balanserad
och fungerande lösning.
I likhet med finansutskottet anser utrikesutskottet att ståndpunkten
att utvecklingsländernas beskattningskapacitet ska utvecklas
som ett led i utvecklingssamarbetet är välmotiverad.
Det är inte enbart fråga om ett rättvist
och välfungerande skattesystem, utan också om
utvecklingsländernas förmåga att förvalta
den inkomst som genereras på deras territorium. Ett fungerande skattesystem är
dessutom en viktig stöttepelare för demokrati.
Det ökar insynen och befrämjar ansvarsfördelningen
mellan medborgarna och förvaltningen och erbjuder därmed
ett verktyg för att övervaka förvaltningens
legitimitet.
Utrikesutskottet understryker att Finland måste
fortsätta att bekämpa aggressiv skatteplanering,
skattekringgående och skatteparadis.
Miljö och utveckling
I likhet med miljöutskottet understryker utrikesutskottet
att fattigdom inte kan undanröjas utan radikala förändringar
när det gäller miljövård, produktionsmetoder
och konsumtionsvanor, resurseffektivitet och tryggande av naturens mångfald.
Utskottet framhåller vikten av bättre samordning
av den hållbara utvecklingens tre dimensioner och starkare
global kontroll av utvecklingen.
Miljöutskottet vill fästa uppmärksamhet
vid den ohållbara konsumtionen av de globala resurserna,
utarmningen av naturens mångfald och klimatförändringen.
Befolkningsökningen fortsätter ända till år
2050, då den antas vara 9,5 miljarder, för att
sedan avstanna i och med den ökade levnadsstandarden. Ett
effektivare nyttjande av naturresurserna kan därmed i praktiken
förbli resultatlöst.
Konsekvenserna av klimatförändringen hotar i
synnerhet fattiga länder. Fattigdomen kommer inte att minska
om inte både klimatförändringen, utarmningen
av naturen och det ohållbara nyttjandet av naturtillgångarna
kopplas till utvecklingsagendan och integreras med dimensionerna
för den hållbara utvecklingen till en konsekvent
och effektiv politisk helhet.
Den politik utvecklingsländerna själva för är helt
primär för att värna en hållbar
utveckling. Faktum är emellertid att varken miljön
eller klimatförändringen har särskilt
hög prioritet i många utvecklingsländer.
Utvecklingssamarbetet måste förbinda partnerländerna
till en hållbar utveckling och stödja deras egna åtgärder
för att trygga utvecklingen.
Det gäller att se till att vi kopplar fungerande uppföljnings-
och responsstrategier till miljö- och utvecklingspolitiken.
Det underlättar vid utvärderingen av samarbetets
effektivitet och till exempel för uppföljningen
av hur internationella miljökonventioner genomförs.
Den för utvecklingen nödvändiga ekonomiska
tillväxten måste skapas på ett sätt
som är hållbart både för miljön
och för människans välfärd. Alla
gällande internationella miljökonventioner bör
utnyttjas när politikområdena fastslås
för perioden efter 2015. Att stödja utvecklingsländerna
att genomföra miljökonventionerna kan bidra till
att de utarbetar nationella strategier för hållbar
utveckling och att de försöker förbättra
miljöns tillstånd och minska fattigdomen. På grund av
det ömsesidiga beroendet och värdekedjorna inom
produktionen är det av vital betydelse att samtliga länder
deltar i klimatsamarbetet enligt bästa förmåga.
Utskottet anser att man bör sträva efter en gemensam
beräknings- och utvärderingsmodell för
klimatfinansieringen. Finland bör delta aktivt i det internationella
samarbetet för att ta fram innovativa finansieringsmekanismer.
Utrikesutskottet stöder övergången
till grön ekonomi och en resurseffektiv och demokratisk
förvaltning av naturtillgångarna.
Jordbruk och livsmedelsförsörjning
Det bedöms att jordbruksproduktionen behöver öka
med 50—70 procent fram till 2050 för att livnära
den växande befolkningen. Av denna ökning måste
80 procent komma från befintliga odlingsarealer. Redogörelsen
underlåter att gå in på detta mångfacetterade
problem, som kräver en mera konsekvent handels- och jordbrukspolitik
och omstrukturerad jordbrukspolitik i utvecklingsländerna.
Dessutom måste den stödjas med anslag för
utvecklingssamarbete.
Den globala livsmedelsförsörjningen handlar i
grunden om fattigdom och kampen mot fattigdom. Den uppåtgående
trenden för priserna på livsmedel och jordbruksprodukter är
bestående. Efterhand som folk fått mer pengar
att röra sig med har efterfrågan och konsumtion
allt mer inriktats på kött- och mjölkprodukter. År
2050 kommer upp till 70 procent av jordens befolkning att vara bosatt
i städer.
Kapaciteten för livsmedelsproduktion behöver
stärkas globalt. Utvecklingsländernas åtgärder
för att effektivisera och öka produktionen är väsentliga.
Det är viktigt att stärka en livskraftig landsbygd
och en bredare näringspalett i utvecklingsländerna
genom stöd för forskning, utbildning, rådgivning
och privat sektor. Produktiviteten och införande av en
mera hållbar teknik bör stödjas i utvecklingspolitiken.
Också finländsk kompetens inom jordbruket bör
utnyttjas i detta sammanhang. Det går att lindra fattigdom
och förbättra nutritionssäkerheten genom
bättre villkor för småskalig produktion
och lokala marknader. Det löser ändå inte
problemet med hur livsmedelsproduktionen ska stärkas globalt.
Det behövs mera privata investeringar i utveckling av jordbrukssektorn
i utvecklingsländerna. Utskottet efterlyser större
insyn i de privata (både utländska och inhemska)
investeringarna för att nyttan och effekterna för
en långsiktig tillväxt i utvecklingsländerna
ska kunna bedömas. Kvinnorna spelar en central roll i livsmedelsproduktionen.
Finland bör vara pådrivande när det gäller
bättre villkor för kvinnor, inbegripet rätt
att äga mark och att få utbildning och råd.
Det är enligt utskottet befogat att ställa villkor
för hjälpen i relation till i vilken utsträckning
mottagarlandet har tryggat kvinnors rätt att äga
mark. Finland bör tillämpa denna princip i fråga
om partnerländerna samtidigt som det beaktas att de alla
har förbundit sig att följa den redan för
20 år sedan genom handlingsplanen från Peking
om kvinnors rättigheter (http://www.un.org/womenwatch/daw/beijing/)
Livsmedelsproduktionen bör bygga på hållbar
utveckling. Jordbruket slukar 80 procent av allt sötvatten.
Tillgången på vatten kommer att vara en av de
största utmaningarna i framtiden. Det finns anledning att
se närmare på vattenförbrukningen i livsmedelsproduktionen över
hela linjen. Redogörelsen innehåller inte några
bedömningar av vilka följder klimatförändringen har
för livsmedelsproduktionen och den tar inte heller upp
behovet av innovationer inom livsmedelsproduktionen. Enligt jord-
och skogsbruksutskottet behövs det åtgärder
för att balansera upp den stora fluktuationen i produktionen till
följd av väderleksförhållanden,
såsom interventionssystemet jämte lagring.
När skogen försvinner blir följderna
katastrofala inte bara för naturens mångfald utan
också för klimatet och för miljontals
människor. I redogörelsen nämns många
förbehåll som är väsentliga
för skogsbruket, såsom markägoförhållanden,
att locka till sig investeringar och att aktörer måste
ha sin äganderätt tryggad för att få tillträde
till finansieringsmarknaden. Jord- och skogsbruksutskottet påpekar
att dessa åtgärder som stöder skogarnas
fortbestånd och ett hållbart ekonomiskt nyttjande
av dem inte har tillerkänts den betydelse i redogörelsen
som främjandet av en hållbar utveckling skulle
förutsätta.
De omständigheter under vilka biomassa produceras i
utvecklingsländerna måste vara acceptabla miljömässigt
och socialt och adekvata minimikrav tillämpas på produktionen
av råvara för biobränsle, oavsett var
den produceras.
Det pilotförsök för livsmedelssäkerhet
som genomförts under ledning av utrikesministeriet är
enligt utrikesutskottet ett lovvärt framsteg. Det är
viktigt att erfarenheterna och metoderna från försöket
tillämpas inom alla insatsområden (säkerhet,
migration, beskattning, handel) för att öka samstämmigheten
i det praktiska arbetet.
Utskottet upprepar än en gång vikten av att minska
slöseriet med mat. Över hälften av den mat
som produceras förfars, kastas bort eller blir outnyttjad
på grund av ineffektivitet. Matsvinnet kan och bör
kunna minskas i utvecklingsländerna, bl.a. genom bättre
lagring av skördarna.
Förbättrad livsmedelsförsörjning
i utvecklingsländerna bör behandlas i ett sammanhang inom
unionens jordbruks-, handels- och utvecklingspolitik. EU bör
genom sin jordbrukspolitik dels stärka den globala livsmedelsförsörjningen,
dels driva på att det ska finnas regional produktion inom
hela EU. Jord- och skogsbruksutskottet påminner om att
varje land har rätt att beakta självförsörjnings-
och försörjningsberedskapsaspekterna, i synnerhet
när det gäller att trygga livsmedelsförsörjningen.
Utrikesutskottet understryker att Finland bör
vara aktivt pådrivande för att EU.s jordbrukspolitik
inte ska inverka skadligt på utvecklingsländernas
livsmedelsförsörjning, jordbruksproduktion eller marknadstillträde.
Utskottet förutsätter att finansieringen av livsmedelsproduktion
och landsbygdsutveckling utökas inom utvecklingssamarbetet.
Migration och utveckling
Att hålla migrationen under kontroll är ett
led i utvecklingspolitiken. Det är särskilt viktigt
att analysera de ursprungliga skälen till flyttningsrörelserna.
Enligt FN:s uppskattning uppgår antalet migranter till
232 miljoner och av världens drygt 15 miljoner flyktingar
befinner sig cirka 80 procent i utvecklingsländerna. Migration
och landsflykt berör alltså mest utvecklingsländerna.
Migration och laglig invandring har av tradition varit positivt
för den ekonomiska tillväxten i såväl
ursprungsländerna som de mottagande länderna.
Migrationen bör granskas extensivt och på lång
sikt för att dess inverkan på utvecklingen ska
kunna bedömas.
Migranternas penningförsändelser är
viktiga för utvecklingsländernas ekonomiska tillväxt. Enligt
Världsbanken uppgick beloppet av penningförsändelserna
till 414 miljarder US-dollar 2013, dvs. mer än tre gånger
så mycket som det officiella utvecklingsbiståndet.
Pengarna används till övervägande del
för privat konsumtion i motsats till utvecklingsbiståndet,
som styrs till offentliga investeringar. När penningförsändelserna
blir större är det konsekvent utvecklingspolitik
att underlätta administreringen av dem och sänka
förmedlingsprovisionerna. Särskilt de kvinnliga
migranterna förmedlar olika slags kompetens och värden
till sina förra hemländer, inklusive betydelsen
av att flickor får utbildning. Utskottet uppmuntrar till
ett utökat samarbete med diasporan för att värderingar
och praxis som stöder utvecklingen ska kunna förmedlas
mera systematiskt.
Migration och frivillig utvandring är en mänsklig
rättighet och kan inte begränsas, även om
de också har negativa konsekvenser i och med att utbildad
arbetskraft som vore nödvändig för ursprungslandets
utveckling flyttar utomlands. Enligt OECD kunde exempelvis cirkulär migration
underlättas med olika slags visumarrangemang för
att invandrare ska kunna utnyttja sina inlärda färdigheter
också i det egna hemlandet. Utskottet hänvisar
i detta sammanhang också till behovet av att stärka
utbildningssystemet i utvecklingsländerna, också när
det gäller yrkesskolor och universitet.
Det är av yttersta vikt att intensifiera samarbetet
vid bekämpningen av illegal invandring för att
kunna bekämpa också kriminalitet och människohandel
som ofta hör ihop med den. I samarbetet ingår
också att främja ursprungsländernas återtagande
av migranter som fått avslag på en ansökan
om uppehållstillstånd.
Syftet med Finlands strategi för migrationens framtid
2020 är att åstadkomma en aktiv och planmässig
migrationspolitik. Principen om samstämmighet i utvecklingspolitiken
nämns i strategin och det åtgärdsprogram
som ansluter sig till den. Utskottet ser det som viktigt att man vid
genomförandet av strategin tar hänsyn också till
utvecklingen i ursprungslandet. Finland bör föra
en aktiv politik inom EU för att öka konsekvensen
när det gäller utvecklingspolitiska aspekter i
migrationspolitiken.
Säkerhet och utveckling
Säkerhet uppstår inte utan utveckling och
utvecklingen är inte hållbar utan säkerhet.
Utveckling i sig skapar inte automatiskt stabilitet och en ojämlik
ekonomisk tillväxt kan öka risken för konflikter.
Ett nära, men komplext samband mellan säkerhet
och utveckling går att skönja, särskilt
i så kallade sårbara länder, vilka enligt OECD
redan uppgår till en tredjedel av jordens länder.
Regeringen har förbundit sig till en heltäckande
krishantering där militär och civil krishantering
samordnas med utvecklingssamarbetet och det humanitära
biståndet i syfte att nå bästa möjliga
samverkanseffekter och hållbara resultat. Utskottet vill
i detta sammanhang fästa uppmärksamhet vid flera
olika riktlinjerÅtgärdsprogrammet för
fredsmedling, den säkerhets- och försvarspolitiska
redogörelsen, handlingsplanen för att genomföra
resolution 1325, riktlinjerna för det humanitära
biståndet, utrikesförvaltningens FN-strategi,
direktiven för att stödja sköra stater
(2014), den uppdaterade strategin för civil krishantering,
m.fl. som enligt utredning inte nödvändigtvis
betjänar ett övergripande förhållningssätt.
Målet bör vara att förbättra
planmässigheten i den praktiska verksamheten och att samordna
krishanteringens olika förmågor bättre.
När hotbilderna förändras är
det också nödvändigt att samarbeta med
den privata sektorn.
Utskottet har sedan länge krävt att vid beslut om
t.ex. krishanteringsoperationer få en utredning om samtliga
insatser, såväl Finlands som EU:s, i de områden
som berörs av operationen för att kunna beakta
långsiktigheten i åtgärderna. Den stabiliseringsfond
som utrikesutskottet efterlyst och som nämns i regeringsprogrammet har
inte inrättats, men det är positivt att finansieringen
av fredsmedling har blivit smidigare också när
det gäller medlen för utvecklingssamarbete. Finland
saknar fortfarande en enhetlig planerings- och beslutsprocess som
skulle bidra till en enhetlig verksamhet. Finland bör aktivt
främja respekten för mänskliga rättigheter
och jämlikhet i fredsprocessen och i krishanteringen enligt FN:s
resolution 1325.
Enligt redogörelsen är det värt att
ta risken att stödja sköra stater. Utifrån
inkommen utredning kräver utomstående parters
verksamhet i sköra stater mycket djupgående analys.
Det är inte enbart fråga om den egna riskhanteringen,
utan om att en intervention utifrån också kan
påverka situationen i negativ riktning. Det nutida utvecklingssamarbetet
riktar sig till länder med relativt stabila förhållanden
och kan för närvarande inte beakta de särdrag
som kännetecknar sköra stater. Varje skör "stat" bör
hanteras för sig utifrån sakkunskap och analys.
Den bästa sakkunskapen i fråga om hur problemen
i sådana länder ska lösas finns i länderna
själva. Enligt uppgifter varierar sakkunskapen i Finland
fortfarande rätt stort från fall till fall och
finns närmast inom ramen för vissa frivilligorganisationer.
Utskottet påpekar att de invandrare som bor i Finland (diasporan)
besitter stor sakkunskap och att deras nätverk kan utnyttjas.
Utrikesutskottet förordar att man går synnerligen
försiktigt fram och tillsammans med andra aktörer
planerar noga när man stöder sköra stater
för att genomslagskraften hos åtgärderna
ska kunna säkerställas. När sköra
stater stöds bör det vara fråga om en
serie åtgärder där det också beaktas
annat än utfallet av utvecklingssamarbetet, som är
det som lyfts fram i utrikesministeriets anvisning i fråga
om sköra stater. Verksamheten kan och bör samtidigt
vara både säkerhets- och utvecklingspolitik. En
säker omvärld möjliggör en långsiktig
utveckling. Det kräver framför allt att de legitima
representanterna för lokala sammanslutningar har förbundit
sig att gå in för stabilitet. Att åstadkomma
ett tillräckligt stort engagemang är fortfarande
det största problemet i krissituationer.
Det är viktigt att man i synnerhet på unionsnivå långt
om länge skulle kunna gå in för ett mera övergripande
förhållningssätt utifrån den
höga representantens och kommissionens meddelande (december
2013). Finland bör aktivt fortsätta att gå in
för större samstämmighet mellan säkerhetspolitiken
och utvecklingspolitiken i rådets olika sammansättningar.
Kvinnornas roll i fredsmedling och fredsbyggande bör
konkretiseras genom tydliga mål och resultatmått.
Utrikesutskottet föreslår att riktlinjer
för utvecklings- och säkerhetsstrategin för att
stärka den samlade krishanteringen lämnas till
riksdagen i början av valperioden.
Målen för en hållbar utveckling
och Post 2015-agendan
Det är enligt utrikesutskottet viktigt att Finland är
en aktiv aktör vid beredningen av Post 2015-agendan. Beredningen
kräver omfattande samarbete både inom unionen
och på nationell nivå. Utskottet stöder
de mål som regeringen hittills föreslagit ska
ingå i agendan. Det är viktigt att arbetet för
målen för hållbar utveckling inlemmas
med arbetet för millenniemålen och att gemensamma
globala mål för miljö, social utveckling
och ekonomi formuleras som samtidigt beaktar principerna för
utvecklingspolitisk samstämmighet.
Utskottet vill särskilt lyfta fram det särskilda målet
för jämlikhet mellan könen och kvinnornas
starkare ställning och rättigheter, inklusive sexuell
hälsa. Att öka kvinnors inflytande kräver
jämlika möjligheter att påverka, både
inom det politiska och det ekonomiska beslutsfattandet. Enligt utskottet
bör temat fred och säkerhet ingår som
ett viktigt led i utvecklingen. Också de mål som
gäller rättsstaten, en god förvaltning, hållbar
konsumtion och hållbar produktion och de mål som
gäller naturresurser, ekosystemtjänster och diversitet är
centrala för den globala utvecklingen. Finland bör
enligt utskottet lyfta fram hållbar livsmedelsförsörjning
och nutritionssäkerhet som ett prioriterat område
både på den nationella och den globala agendan.
Utrikesutskottet tar närmare ställning till
Post 2015-agendan när beredningen framskridit.