talot_ja_taide_20140326.jpg

Riksdagens hus och konst

Varken Ständerhuset eller Riddarhuset, som använts under ståndslantdagen, var tillräckligt rymliga för den nya enkammarlantdagen. Under åren fram till dess Riksdagshuset stod klart sammanträdde lantdagen först i Frivilliga brandkårens hus på Centralgatan åren 1907–1910 och från 1911 i Heimolahuset i det som numera är hörnet av Universitetsgatan och Berggatan. Där godkändes Finlands självständighetsförklaring i december 1917. De byggnader som temporärt användes av lantdagen revs på 1960-talet. Utskotten och biblioteket fortsatte arbeta i Ständerhuset fram till 1931.

Den första arkitekttävlingen om en byggnad för det nya parlamentet utlystes redan 1908. Eliel Saarinens vinnande förslag placerade Riksdagshuset på Observatorieberget, men kejsaren motsatte sig förslaget, vilket var en delorsak till att projektet aldrig genomfördes. Vid den arkitekttävling som ordnades år 1924 när Finland redan förklarat sin självständighet avgick arkitektbyrån Borg-Sirén-Åberg med segern med sitt förslag Oratoribus (För talarna). Mannen bakom det egentliga tävlingsbidraget var Johan Sigfrid Sirén (1889–1961). Grunden för bygget på Arkadiabacken lades 1926 och huset stod klart 1931.

Sirén var en arkitekt med internationell inriktning, och han studerade sin tids strömningar under resor i Norden, Tyskland, Österrike och Italien. Den mest betydande enskilda förebilden för Riksdagshuset var Stockholms stadshus som stod färdigt 1923, ritat av Ragnar Österberg. Plenisalen bär dock spår av influenser från exempelvis Pantheon i Rom.

Riksdagshuset

Riksdagshuset är ett monument över vår självständighet och demokrati där byggnadskonst, formgivning, konsthantverk och bildkonst integreras i en arkitektonisk helhet.

I första våningen finns huvudentrén och vestibulen, restaurangen, tidningsläsesalen, talmannens representationslokaler och kontorslokaler. I var sin ända av vestibulen leder en marmortrappa hela vägen upp till femte våningen.

Andra våningen är den viktigaste våningen, där den runda plenisalen bildar en given medelpunkt. På läktarna i plenisalen finns platser för allmänheten, massmedierna och diplomatkåren. Plenisalen flankeras av rikssalen, kaféet, talmanskorridoren och regeringskorridoren.

På tredje våningen finns utskottsrum och lokaler för utskottssekretariatet, protokollbyrån och pressen. Fjärde våningen är reserverad för utskotten. De största rummen är stora utskottets gamla sal och finansutskottets sal.

Femte våningen är till för riksdagsgrupperna. Grupperna har sina mötesrum och gruppkanslierna sina lokaler där. Också på sjätte våningen finns rum för gruppkanslierna och för massmedierna.

Ett monumentalt konstverk

Arkitektoniskt representerar byggnaden 1920-talets klassicistiska stil. Fasaden pryds av 14 pelare med kapitäl i korintisk stil. Till huvudentrén leder en trappa med 46 trappsteg. Materialet är inhemsk granit från Kalvola.

Riksdagshusets inredning följer husets interna hierarki, dvs. ju viktigare funktion det är fråga om, desto högtidligare är inredningen. Inredningen följer huvudsakligen samma klassicistiska stil som arkitekturen, men avskalad funktionalism och mera sirlig art deco-stil kommer fram i vissa detaljer.

Detta helhetskonstverk utfördes under arkitekt J.S. Siréns ledning. Han står också för inredningen i de viktigaste lokalerna, all belysningsarmatur och en lång rad andra detaljer, såsom dörrarna, trappräckena och de försilvrade valurnorna i plenisalen.

Till sin hjälp hade han en stor skara av landets ledande unga konstnärer.

Materialen är i största möjliga utsträckning inhemska. Dessutom använde han sig av svensk Kolmårdensten och italiensk carraramarmor för golven och trappuppgångarna.

Möblerna är utförda i flam- eller masurbjörk med mörkbrun finish samt i ek och valnöt. Inredningen i plenisalen och talmannens rum är av sydamerikansk jakaranda.

Brist på lokaler

Riksdagens tredelade utbyggnad blev färdig 1978 utifrån arkitektbyrå Pitkänen-Laiho-Raunios ritningar. I flyglarna på vardera sidan om huvudbyggnaden inreddes arbetsrum för riksdagsledamöterna. Där finns också mottagningsrum för deputationer och ett auditorium.

Den mest iögonenfallande delen av utbyggnaden bildar en båge runt Talmansplanen. Också Stadsförbundets tidigare hus tillhör sedan 1980-talet riksdagen. Alla delar av Riksdagshuset är förbundna med varandra via underjordiska korridorer.

Statens revisionsverk är inrymt i hyreslokaler på Anttigatan.

Lilla parlamentet

Riksdagens nyaste tillbyggnad Lilla parlamentet är ritad av arkitektbyrå Pekka Helin och stod färdig 2004. Stora utskottet och utrikesutskottet har mötesrum i Lilla parlamentet. I huset finns också andra mötesrum, ett auditorium, justitieombudsmannens kansli samt Infocentrum som står till tjänst med material om riksdagen. Infocentrum har också ett litet kafé som är öppet för allmänheten.

I samband med inredningen av Lilla parlamentet ordnades den mest omfattande konsttävlingen i Finlands historia. Förutom inhemska bergarter användes också många inhemska träslag, däribland klibbal, furu, gran, björk, lönn och ask. De svartpopplar som tidigare växte på tomten utnyttjades likaså.

Framför byggnaden står Eila Hiltunens skulptur Gångna riddare, som avtäcktes som ett monument över den allmänna och lika rösträtten i samband med riksdagens 100-årsjubileum. Vid ingången står Jukka Lehtinens stålskulptur Smultronstället. Verket har placerats i en planteringsbassäng där det växer smultron vid skulpturens fot.

Damernas salong

Arkitekt Sirén planerade tre egna rum för de kvinnliga ledamöterna i Riksdagshuset; grå, röda och gula salongen. Sådana salonger vara typiska för offentliga byggnader vid den tiden.

De kvinnliga ledamöterna fick på så sätt egna utrymmen, skyddade från offentligheten och männens blickar, där de kunde vila och träffa andra kvinnliga ledamöter. Den enda av salongerna som fortfarande används för sitt ursprungliga syfte är grå salongen i regeringskorridoren på andra våningen.

 Mer information