Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Utfrågningar av sakkunniga i utskotten

​Utfrågningar av sakkunniga i utskotten  

Riksdagens utskottsväsende var länge verksamt inom ramen av författningar med mycket gammalt ursprung. Institutionellt sett har utskottsväsendet varit stabilt. I fråga om sina centrala strukturer och funktionella drag har utskottsväsendet varit rätt oförändrat ända från ståndsriksdagen till slutet av 1980-talet. Utskottsväsendet ändrades avsevärt först på 1990-talet i och med den stora utskottsreformen.

​Historia

Från ståndsriksdagen övergick lagutskottet, statsutskottet, bankutskottet, ekonomiutskottet samt lag- och ekonomiutskottet till en riksdag med ett enkammarsystem. Förutom de ovan nämnda permanenta utskotten tillsattes även grundlagsutskottet, agrarutskottet och socialutskottet samt stora utskottet som grundades i samband med riksdagsreformen. Kulturutskottet tillsattes 1908.

Efter att Finland blev självständigt 1917 tillsattes utrikesutskottet och 1929 kommunikationsutskottet, som senare blev trafikutskottet och efter det kommunikationsutskottet igen. Under 1937 etablerades finansutskottets delegationsstruktur till nio delegationer och samtidigt tillsattes ett permanent utskott för försvarsärenden, som fram till 1925 gick under namnet utskottet för militära ärenden. På 1960-talet ändrades jordbruksutskottet till lant- och skogsbruksutskottet och senare till jord- och skogsbruksutskottet.

De hittills sista verksamma ad hoc-utskotten alkohollagutskottet och skattelagutskottet var verksamma under 1968. Under 1973 ändrades kommunikationsväsendeutskottets namn till trafikutskottet och vidare 2003 till kommunikationsutskottet. Framtidsutskottet är riksdagens yngsta utskott. Det grundades ursprungligen som ett tillfälligt utskott 1993. Framtidsutskottet blev permanent i samband med den nya grundlagen år 2000.

Utskottens uppgifter

Riksdagen beslutar om ärenden i plenum, där ett betänkande som tagits fram av fackutskottet i ärendet i fråga utgör grunden för behandlingen. Fackutskottens huvudsakliga uppgift är att behandla ärenden i förberedande syfte enligt utskottens ansvarsområden samt att utarbeta betänkanden om ärenden till plenum. Fackutskotten deltar även i behandlingen av EU-ärenden genom att ge utlåtanden om ärenden till stora utskottet eller utrikesutskottet. Dessutom ger fackutskotten utlåtanden om sina ansvarsområden till betänkandeutskotten som förbereder ärenden. Grundlagsutskottets särskilda uppgift är att ge utlåtanden om grundlagsenligheten i ärenden som behandlas av utskottet samt deras förhållande till internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Även revisionsutskottet och framtidsutskottet har specialuppgifter som avviker från de övriga fackutskotten.

Behandling av ärenden i utskottet kan delas in i faserna informationsinhämtning, debatt och avgörande. Det viktigaste sättet att inhämta information är utfrågning av sakkunniga. Därmed inleds behandlingen av ett ärende oftast med att höra sakkunniga efter att ärendet efter remissdebatten i plenum skickats till utskottet. Oftast hör utskottet först en representant eller representanter för det ministerium som presenterat ärendet i statsrådet, och därefter andra instanser som deltagit i beredningen av ärendet eller till exempel personer som på grund av sin universitetsutbildning eller annan utbildning känner till ämnesområdet. Likaså hör man till exempel representanter för ämbetsverk, frivilligorganisationer och andra som berörs av ärendet eller som på grund av sitt verksamhetsområde är insatta i ärendet.

Utskottet fattar beslut om vilka sakkunniga som ska kallas till utskottet och om sakkunnigutfrågningens omfattning. Det finns dock inget hinder för att utskottets sekreterare kallar sakkunniga åtminstone för en första utfrågning i ett ärende. Sakkunnigutfrågningens omfattning varierar enligt varje särskilt ärende som behandlas. Ärenden ska emellertid behandlas utan obefogat dröjsmål (AO 34 § 1 mom.), vilket innebär att man till exempel inte ska kalla in för många sakkunniga i förhållande till ärendets karaktär. Om sakkunniga kallas in från utlandet ska utskotten också ta hänsyn till kostnaderna.

Sakkunniga

Utskottsväsendet representerar som sådant en sakkunskap som uppnås via en intensiv specialisering. Samtidigt representerar det i stor omfattning även sakkunnigbehörighet. Trots detta finns utanför utskottets sakkunskap mycket sådan specialinformation som är ytterst viktig för beslutsfattandet. Därför är det förståeligt att utskotten även vill utnyttja sådan specialsakkunskap som fås utifrån som stöd för sina beslut. I Finland har utgångspunkten för utfrågningar av sakkunniga varit relativt fri. Utskotten uppmanas emellertid att iaktta omdöme vid utfrågningar av sakkunniga. Det poängteras särskilt att det inte är ändamålsenligt att under utskottsskedet förnya hela remissrundan som genomförts vid ministeriet under beredningsskedet.

Sakkunniginstitutionen har utvecklats som resultatet av en långsam och lång utveckling till sitt nuvarande format så som det tar uttryck i det nuvarande riksdagsarbetet. Fram till 1920-talet användes ämbetsmannasakkunniga rätt sporadiskt. Enligt Jaakko Nousiainen skedde en avgörande vändning i utfrågningar av sakkunniga först efter andra världskriget. Under perioden mellan krigen innehöll den största delen av utskottets betänkanden inga uppgifter om utfrågningar av sakkunniga, men under årtiondena efter krigen minskade antalet sådana betänkanden avsevärt. Antalet sakkunniga som hörs i utskotten har ökat betydligt från och med 1960-talet. Detta har skett trots att riksdagen medvetet har strävat efter att begränsa användningen av sakkunniga.

En sakkunnig kallas in till utskottsmötet eller så begär man ett skriftligt utlåtande. I regel hörs sakkunniga muntligt på utskottsmötet och man ber dem även lämna en skriftlig promemoria angående ärendet till utskottet. Tillgång till sakkunnigyttranden

Utskottet har inga rättsliga medel för att förplikta att en enskild sakkunnig ska komma på ett utskottsmöte eller lämna in ett skriftligt utlåtande (se emellertid grundlagens 731/1999 47 § 2 mom. samt 90 § 3 mom., 96 § 3 mom. och 97 §). I praktiken är det emellertid mycket sällsynt att någon tackar nej till utskottets inbjudan eller begäran om utlåtande.

Om samma ärende behandlas i fler än ett utskott kan de utskott som behandlar ärendet höra sakkunniga på ett gemensamt möte. Om inget annat avtalas är den äldsta ordföranden för utskotten ordförande på mötet

​Förteckningar över sakkunniga

Under 1997–2015 hade utskotten tillgång till den så kallade Valiokunta-Fakta (VK-fakta, i praktiken utskottens diarium). Efter att VK-fakta avvecklades i samband med att riksdagens datasystem förnyades 2015, togs alla sakkunnigutfrågningar/utlåtanden ut ur VK-fakta som Excel-filer. Sökfunktionen omfattar de faser i VK-fakta för utfrågningar av sakkunniga (Kuultavana, utfrågning) och sakkunnigutlåtanden (Antanut lausunnon, utlåtande har inlämnats), om datumet för fasen i VK-fakta är senare än 3.2.1997. I förteckningen finns såväl person- som organisationssakkunniga. Tabellerna har ordnats i alfabetisk ordning enligt personens namn, och därför anges organisationssakkunniga utan namn på kontaktperson i slutet av förteckningarna.

I regel har bakgrundsorganisationerna till de sakkunniga som utskotten hör antecknats i betänkanden och utlåtanden. Ett undantag utgör endast de privatpersoner för vilka ingen organisation antecknats. Forskare utgör den största gruppen av privatpersoner. Det kan emellertid förekomma skillnader i anteckningssättet mellan olika utskott.

Källor

Suomen eduskunta 100 vuotta. Osa 7, Valiokunnat lähikuvassa. Helsinki, 2007. Eduskunnan vahvistuva valiokuntalaitos / Voitto Helander ja Kyösti Pekonen. Varsinainen työhän tehdään valiokunnissa / Jouni Vainio. Valiokuntapersoonia viideltä vuosikymmeneltä / Tapani Kunttu. Tillgänglighet i Riksdagsbiblioteket

Suksi, Markku: Valtiopäivien valiokuntalaitoksista : vertaileva katsaus. Helsinki, 1990. Oikeusministeriön lainvalmisteluosaston julkaisu 1/1990. Tillgänglighet i Riksdagsbiblioteket

Valiokuntaopas 2015 : valiokuntien yleisohjeet. Helsinki : Eduskunta, 2015. Eduskunnan kanslian julkaisu, Eduskunta 1 / 2015. Tillgänglighet i Riksdagsbiblioteket

VAKE-toimikunta : raportti. 1, Valiokuntalaitos. Puhemiesneuvoston valiokuntalaitoksen kehittämistä selvittämään asettaman toimikunnan (VAKE) mietintö. Eduskunta, 1986. Tillgänglighet i Riksdagsbiblioteket

Text: Jari Suutari, juni 2015, uppdaterad december 2018, e-post: fornamn.efternamn@riksdagen.fi​