Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Svinhufvuds självständighetssenat

Svinhufvuds självständighetssenat

Riksdagen hade den högsta makten, men landet behövde en regering, eftersom även senatorerna i Setäläs senat hade lämnat in sin avskedsansökan den 15 november. Riksdagen gavs både Sdp:s och de borgerligas senatorslistor med regeringsprogram (PR 11/1917 II, på finska). Borgarnas statsministerkandidat, prokurator P.E. Svinhufvud, dikterade villkoren för sitt samtycke, som inskränkte på den högsta makt som riksdagen just tagit. Senatens ekonomiavdelning skulle ha rätt att komma med lagförslag och utse de högsta tjänstemännen.

Riksdagens debatt om regeringsfrågan var kraftigt tudelad. Särskilt händelserna under storstrejken och landets livsmedelssituation fick känslorna att hetta till. Det gemensamma nationella intresset drunknade i motparternas anklagelser. Svinhufvuds villkor och regeringslista godkändes i en omröstning som följde klassgränserna (100–80). Den viktigaste uppgiften hos den första senaten utsedd av riksdagen var att ”trygga Finlands statliga suveränitet”.

I praktiken överfördes den högsta makten med utnämnande av Svinhufvuds senat från riksdagen till senaten, vilket var en bitter förlust för Sdp. De borgerliga fick nytt självförtroende i och med att storstrejken upphörde och den nya regeringen tillsattes, och detta självförtroende gjorde att de borgerliga höll leden.  

Självständigheten förenade, förfaringssättet åtskilde

Självständighetsförklaringen togs upp i riksdagen den 4 december på senatens förslag utanför den egentliga dagordningen, även om de mest konservativa förhöll sig misstänksamma till att ta upp ärendet för behandling i riksdagen. Senatens ordförande Svinhufvud presenterade ändringarna i regeringsformen helt kort. Tre av Sdp:s ledamöter (K. Manner, Airola, Kuusinen) reagerade omedelbart med en reservation (PR 18/1917 II, på finska) gällande förfaringssättet, eftersom de som understödde maktlagslinjen inte godkände regeringens propositionsrätt. Efter detta övergick debatten i plenum till att behandla dagordningen, dvs. statslånet.

Självständighetsförklaringen fick en stabilare grund efter att beslut fattades i riksdagen, något som även de utländska konsulerna rekommenderade. Förklaringen togs upp i riksdagen den sjätte december som borgarnas lantdagsmotion (Ledamot Alkios m.fl. motion, på finska) där den första undertecknaren var Santeri Alkio. Den vann över Sdp:s Manners motproposition med borgarnas röster 100–88 (röstresultatet). Riksdagen godkände den suveräna republiken (PR 20/1917 II, på finska) som Finlands regeringsform och gav regeringen fullmakt att vidta åtgärder för att erkänna den statliga suveräniteten.

I Manners motförslag (på finska) krävdes gemensamma förhandlingar för att ordna förhållandet mellan Finland och Ryssland och för att underkasta resultatet för godkännande av bådas statsorgan. Sdp motsatte sig inte självständigheten utan sättet den genomfördes på.

Från och med 1919 har man firat Finlands självständighet den sjätte december. Med lika bra motiveringar kunde man fira självständigheten den femtonde november eller den fjärde december. Självständighetsprocessens sista steg togs utan dramatik. I riksdagen hurrade man inte för det okonstlade beslutet och det löste inte problemet med det tudelade samhället.

P.E. Svinhufvudin s.k. självständighetssenat. Framför vänstra raden: Eero Yrjö Pehkonen, Juhani Arajärvi, Arthur Castrén, Jalmar Castrén och Emil Setälä. Vid bordsänden P.E. Svinhufvud. Bakom högra raden: Kyösti Kallio, Onni Talas, Heikki Renvall, Alexander Frey och Wilho Louhivuori.
Bild: Eric Sundström 1917 / Museiverket