Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Maktlagen och upplösningen av riksdagen

Maktlagen och upplösningen av riksdagen

Lex Tulenheimo ändrades radikalt under behandlingen i grundlagsutskottet (GrUU 9/1917, på finska) i riktning mot riksdagens ökade makt. Senatens ekonomiavdelning skulle ha kvar rätten att bekräfta lagar men skulle lyda under riksdagen i sin verksamhet. De mer moderata reformisterna var rädda för att den interimistiska regeringen skulle dra tillbaka hela maktöverföringen på grund av detta, men det var ännu mer på väg: den ursprungliga Lex Tulenheimo föll i grundlagsutskottet med klara siffror. Stora utskottet (StoUU 19/1917, på finska) krävde ett nytt lagförslag från grundlagsutskottet, vilket skulle öka på Finlands interna självbestämmanderätt. Riksdagens svar (Riksdagens svar RP 9/1917, på finska) på regeringens ursprungliga proposition har senare kallats maktlagen.

Socialdemokraterna svarade på sina stödjares önskemål om att försöka öka riksdagens makt. De kunde dock inte genomföra grundlagsreformen utan stöd från borgarpartierna. En del av representanterna från agrarförbundet och ungfinländarna slant från borgarlinjen och ställde sig bakom Sdp:s nationalistiska självständighetsåsikter. De borgerligas försiktiga ståndpunkt representerades till exempel av senator Tulenheimo, enligt vilken åsidosättandet av den interimistiska regeringen var revolutionärt hastande som äventyrade hela självständighetssträvan. Santeri Alkio från agrarförbundet började under sommaren ge med sig och börja understöda maktlagen.

Grundlagsutskottets ordförande Yrjö Mäkelin (sdp) ställde saken på sin spets genom att använda ett språk som även de positivt inställda borgarna ansåg högtflygande. Med sina självsäkra ord (PR 42/1917, på finska) strävade han efter att tillfredsställa de radikala bland Sdp:s anhängare. Orden fick mer kraft efter uppmuntran från de allt mer inflytelserika bolsjevikerna i Ryssland. De använde självbestämmelserätten som sitt vapen i striden mot den provisoriska regeringen.

Socialdemokraterna vädjade under den tredje behandlingen av maktlagen till partirådets beslut. De medlemmar i riksdagsgruppen som motsatte sig maktlagen gjorde sig skyldiga till aktioner mot partiet. Om riksdagen inte skulle godkänna lagen eller om den skulle skjutas upp över valet tänkte partirådet vädja direkt till folket. Sdp skulle dra bort sina ledamöter från riksdagen och kräva nytt val. Även den provisoriska regeringens för stunden hotade ställning i St. Petersburg uppmuntrade till radikalism.

Man behövde inte förverkliga hoten, eftersom riksdagen godkände både den brådskande behandlingen av lagen samt själva maktlagen med rösterna 136–55, vilket motsvarade den 2/3 majoritet som grundlagen föreskriver. Bland de borgerliga partierna ställde sig majoriteten av agrarförbundets ledamöter samt en del av de ungfinländska självständighetsmännen bakom maktlagen. Ärendet diskuterades (PR 57/1917, på finska) under två dagar. Efter att röstningsresultatet stod klart den 18 juli (PR 58/1917, på finska) föll riksdagen och läktaren in i leve-rop för det fria Finland.

Majoriteten nöjde sig med att upplösa regeringen

Med maktlagen (på finska) förklarade sig riksdagen vara den som utnyttjar den högsta makten i Finland. Endast utrikes- och militärpolitiken lämnades åt den provisoriska regeringen. Vänstern ansåg nu att riksdagen själv kunde fastställa maktlagen, men en del av borgarna förutsatte att den provisoriska regeringen godkände lagen. Den provisoriska regeringen hade i juli återhämtat sig från bolsjevikernas revolutionsförsök. Den upphävde maktlagen helt enkelt genom att upplösa regeringen.

Ur den provisoriska regeringens synvinkel innebar maktlagen separatism, och det fanns skäl att genast stoppa spridningen av sådan i riket. Även de finländska motståndarna till maktlagen spelade sin roll i den kraftfulla reaktionen: till exempel åkte ministerstatssekreterare Carl Enckell för att personligen vädja till statsminister Aleksandr Kerenskij. Den provisoriska regeringen hade inget behov av att öka på problemen i Finlands riktning, men stormaktens värdighet hade kränkts.

Manifestet om att upplösa riksdagen (på finska) i slutet av juli konstaterade att den provisoriska regeringen utövar makt i Finland som ärvts av kejsaren, tills den församling som stiftar Rysslands grundlag bestämmer annat. Maktlagen hade ändrat på rättsförhållandet mellan Finland och Ryssland och ”ända in i rötterna” kränkt Finlands befintliga regeringsform. I manifestet ingick även ett diffust hot: ”Låt Finlands folk själv överväga sitt öde”. Det bestämdes att ett nytt val skulle förrättas i början av oktober.

Publiceringen av manifestet i Finland togs upp för behandling i senaten den 2 augusti efter att riksdagen redan tagit sommaruppehåll. Generalguvernören deltog för första gången i senatens ekonomiavdelnings session och avgjorde med sin röst publiceringen av manifestet, något som alla Sdp:s senatorer motsatte sig. Sdp:s senatorer lämnade en efter en regeringen, kvar blev en ofullständig expeditionsministär, som kallades Setäläs senat.

Socialdemokraterna ansåg att maktlagens omkullkastande var de bakåtsträvande borgerligas bedrägeri som verkställts i samförstånd med den provisoriska regeringen. Att bitterheten eventuellt skulle bryta ut i inbördeskrig var något som hördes som en interjektion redan under den diskussion i plenum som avgjorde maktlagen: ledamot Malmivaara: ...Men man måste fråga sig själv och fråga än en gång, vad som följer av att denna lag förkastas (Från vänstern: Inbördeskrig!). (PR 58/1917, på finska)

Särskilda representanterna sammanträdde i eget plenum

”Särskilda representanter”, eller de riksdagsledamöter som inte godkände att maktlagen upphävdes, sammanträdde två gånger i slutet av september innan riksdagsvalet i oktober. Under den andra gången hade ryska soldater bemannat Heimolahuset så sammanträdet flyttades till Ständerhuset. Trots de närvarandes beslut fick sammanträdet inte status som riksdagens plenum. Protokollen från protestmötena (PR 1917 I bilaga, på finska) har lagts till i riksdagshandlingarna som särskilda bilagor.

Även om riksdagen inte egentligen sammanträdde i september framskred förhandlingarna mellan den provisoriska regeringen och Finlands borgerliga politiker. I det s.k. Kornilovs manifest återvände man till innehållet i Lex Tulenheimo, som grundlagskommittén ledd av Ståhlberg vidareutvecklade. När man var på väg till St. Petersburg med kompromissförslaget kom uppgiften om att den provisoriska regeringen hade störtats.

Demonstration mot upplösningen av riksdagen på Regeringsgatan i Helsingfors 28.9.1917.
Bild: Museiverket