Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

En riksdag med vänstermajoritet

En riksdag med vänstermajoritet

I lantdagens öppningstal (PR 3/1917, på finska) försäkrade generalguvernör Michail Stakhovitj att av de lagar som förtryckte Finland skulle endast de som förutsattes av världskriget förbli giltiga och endast temporärt: ”det fria ryska folket kommer hädanefter aldrig att kränka finländarnas frihet, eftersom det känner med glädje att friheten är alla folks rättighet, lycka och heder.” Talman Kullervo Manner (Sdp) efterlyste en regeringsform med ökat folkvälde, en ny definition av Finlands och Rysslands ömsesidiga relation samt inledningen av lagstiftningsarbetet efter en lång paus. Riksdagen hoppades att en ”ny, ljusare tid” skulle inledas.

När talmännen svor sin ed var det endast den gammalfinländska vice talmannen Lauri Ingman som ersatte orden om kejsare och storfurste i eden med den ”lagligen regerande statsmakten”, med vilket han avsåg den provisoriska regeringen. Sdp:s Kullervo Manner och Väinö Jokinen utelämnade stället i fråga i sina eder.

Frihetens rus fortsatte under riksdagens nästa plenum: när talmannen förmedlade en hälsning från det ryska verkställande rådet av arbetare och soldater där frihet, brödraskap och jämlikhet lovordades, höjde man ett ”kraftigt trefaldigt leve” i plenisalen.

Stärkande av riksdagens ställning

Sdp ville konsekvent stärka riksdagens ställning. Även Sdp:s senatorer skulle genomföra riksdagens vilja, som bäst visade folkets åsikter. Senaten ansågs ännu vara ett elitistiskt fort för stånds- och pengamakten som inte fick ha en självständig politik. Av de borgerliga partierna var det endast agrarförbundet som höll med i dessa åsikter.

De andra partierna var rädda för att makten skulle centraliseras till riksdagen som hade vänstermajoritet, och understödde en traditionell tredelad makt. Man önskade framskrida måttligt och varsamt i både de samhälleliga reformerna och i relationen med Ryssland, även om möjligheten till självständighet började locka de yngre radikala.

De konservativa godkände inte det sätt på vilket Sdp vädjade till folkets vilja i riksdagen. Uppbrusningen i samhället, strejkerna och våldsamheterna våren 1917 tolkades av Sdp som arbetarnas förtvivlan som kunde underlättas med omedelbara reformer. I sitt tal den 20 april identifierade statsminister Tokoi (PR 10/1917, på finska) både reformbehovet och oroligheterna:

”Nu är det inte rätt tid för oss att visa motstånd, utan nu måste vi med gott sinne gå med på de reformer som arbetarfolket verkligen behöver och som de enligt lag är berättigade att få och som vi kan genomföra. Samtidigt vågar jag mig även på att från denna plats vända mig mot arbetarnas parti, särskild mot arbetarnas organisationer. Och jag ber dem även att under denna tillställning visa, att arbetarfolket verkligen är organiserat i vårt land och att de förstår värdet i att organisera sig och att det inte är någon skam, utan verkligen orubbligt, ärligt och konsekvent gå mot det mål som de ställt upp.”

De borgerliga partierna förfasade sig över det utomparlamentariska trycket och strävade efter mer moderata reformer. Landets livsmedelssituation var redan i kris, i april gick man över till kortransonering och i maj stiftades livsmedelslagen som möjliggjorde tvångsutskrivning av säd. En ny livsmedelskommission grundades i riksdagen.

Det första ärende som riksdagen behandlade gällde dock förbudslagen, som hade godkänts enhälligt av lantdagen 1909 men inte fastställts i St. Petersburg. Lagen som fastställdes av den provisoriska regeringen trädde i kraft i juni 1919.

Lex Tulenheimo

Senatens lagförslag för att fylla Finlands maktvakuum stod klart i juni. Namnet Lex Tulenheimo (RP 9/1917, på finska) kom från senator Antti Tulenheimo som ansvarade för rättsärenden. Innehållet i lagförslaget följde den provisoriska regeringens eftergift enligt vilken den överlät behörigheten att fastställa Finlands lagar till senatens ekonomiavdelning. Maktöverföringen blev anspråkslös, eftersom den provisoriska regeringen ännu ville sammankalla lantdagen och utse Finlands högsta tjänstemän.

Statsminister Tokoi konstaterade då riksdagsbehandlingen av Lex Tulenheimo inleddes att den inte band riksdagens händer. Målet om en suverän finländsk republik blev resolutionen under Sdp:s partimöte i juni. Drömmen om ett självständigt Finland gav även liv åt så många borgerliga att riksdagen i juli utan att be om tillstånd av någon deklarerade att den var utövaren av den högsta makten i Finland.

Riksdagens talmän och medlemmar återvänder från lantdagens öppningsgudstjänst 11.4.1917.
Främre raden från vänster: Lauri Ingman, Kullervo Manner och Väinö Jokinen.
Bild: Museiverket