Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Propositionen om en republikansk regeringsform

​Propositionen om en republikansk regeringsform

Det torde vara så att 90 procent av Finlands folk inte kan uttala det här ordet (president). Agrarförbundets Antti Juutilainen 14.5.1919

Frågan om regeringsformen gällde i första hand statsöverhuvudets maktbefogenheter. Högern ville ha en stark president i stället för en kung, medan vänstern ville ge lantdagen mer makt och begränsa presidentens befogenheter.

Den nya lantdagen inledde en debatt om författningen genast efter att den konstituerat sig i början av april. Framstegspartiets Heikki Ritavuori var första undertecknare av en lantdagsmotion (LIITE 1919 nro 1), som i huvuddrag följde republikanernas motförslag från sommaren 1918 och i långa stycken skrivits av K. J. Ståhlberg.

SDP:s alternativ – eller snarare partiets knapphändiga motivering till en ny regeringsform – gavs i en lantdagsmotion framställd av Hannes Ryömä (LIITE 1919 nro 4). På förslag av talmanskonferensen remitterades endast Ritavuoris motion till grundlagsutskottet.

I slutet av april behandlade den nya lantdagen de propositioner med förslag till monarkistiska regeringsformer som vid andra lantdagen 1917 och 1918 års urtima lantdag hade lämnats att vila. Båda röstades ned med klara siffror: 139–38 och 138–36. Monarkismen var död och begraven, och behandlingen av ärendena ledde inte till samma slingrande debatt som året innan. (PTK 1919 1)

Beredningen av regeringsformsärendet hade inletts av justitieministeriet på slutrakan av regeringen Ingmans tid vid makten. När Castréns regering tillträtt skickades ett propositionsutkast på remiss till högsta domstolen. Ärendet fördröjdes ytterligare av riksföreståndare Mannerheim, som endast motvilligt gick med på att lägga fram propositionen inför lantdagen. Ett hinder var också att Agrarförbundets och Framstegspartiets ministrar med knapp majoritet godkänt en formulering enligt vilken lantdagen hade rätt att välja president.

Medan regeringen ännu tvekade om utformningen av det egna förslaget, behandlades Ritavuoris motion i grundlagsutskottet, där det ändrades i en riktning som tilltalade vänstern men var främmande för Samlingspartiet. När regeringens proposition så småningom blev klar, avbröt grundlagsutskottet behandlingen av motionen.

​Regeringens proposition angående ny regeringsform

Regeringens proposition angående Regeringsform för Finland (Hand 1919 1) lämnades till lantdagen i mitten av maj. Innan propositionen remitterades till grundlagsutskottet fördes en kort debatt (PTK 1919 1), där det framgick att den minoritet som var för monarki skulle komma att motsätta sig det republikanska förslaget. Agrarernas republikanskt sinnade lantdagsman Juutilainen ansåg att vanligt folk inte kunde uttala ordet president utan att staka sig. Han föreslog i stället ”esimies” eller ”valtakunnan esimies” på finska (’riksföreståndare’ eller ’rikspresident’; någon svensk form ges inte i det finska protokollet eller det svenska protokollet i sammandrag).

Propositionen med förslag till en republikansk regeringsform grundade sig på monarkisternas förslag vid den urtima lantdagen 1918, dock självfallet med ändringar av bestämmelserna om statsöverhuvudet. Avsikten var att arvskungadömet skulle ersättas med en president som väljs av lantdagen för en period av sex år. I propositionsmotiven konstaterades det att de propositioner om regeringsformen som lämnats att vila hade förfallit, och att majoriteten av folket därmed omfattade den republikanska principen.

SDP förordade att lagstiftningsmakten skulle koncentreras hos lantdagen. Till skillnad från det som föreslogs i maktlagen sommaren 1917 skulle den verkställande makten överlåtas till en regering som har lantdagens förtroende. Samtidigt skulle presidentens maktbefogenheter inskränkas till ett minimum. Också Agrarförbundet talade för att riksdagen skulle välja president. Presidenten skulle likväl inte enbart verkställa riksdagens vilja, utan avsikten var att han också skulle kunna driva en egen politik. Agrarförbundet balanserade mellan vänstern och högern, och dess ståndpunkter grundade sig på en fingertoppskänsla för vilken slags regeringsform den moderna högern kunde tänkas acceptera.

Den moderata högern omfattade Framstegspartiet och de representanter för Samlingspartiet som möjligen kunde övertalas att ställa sig bakom en brådskande behandling av regeringsformen. Monarkin stöddes av ett femtiotal lantdagsmän ur Samlingspartiets och SFP:s led. Om dessa var eniga, kunde de förhindra en brådskande behandling av ärendet, på samma sätt som Agrarförbundet gjorde under den stympade riksdagen. För högern innebar ett starkt statsöverhuvud att presidenten hade rätt att hindra ikraftträdandet av lagar och att riksdagen inte valde president.

​Behandlingen i utskotten

Propositionen med förslag till regeringsform remitterades på nytt till grundlagsutskottet i den form vänstern och mittenkrafterna i lantdagen omfattade: Lantdagen skulle fortfarande välja president och kunde också ”med stor majoritet” avsätta presidenten, om justitiekanslern och statsrådet ansåg att statsöverhuvudet gjort sig skyldig till högförräderi eller landsförräderi. Tio reservationer lämnades till utskottets betänkande. (Hand 1919 1)

I den fjärde reservationen togs benämningarna upp på nytt. Det finska ordet ”tasavalta” ansågs vara ett lånord (lat. res publica) som borde ersättas med ”kansanvaltio” (’folkstat’), och det svåruttalade ”presidentti” skulle ersättas med ”valtakunnan esimies” (’riksföreståndare’ eller ’rikspresident’). Undertecknaren E.N. Setälä, samlingspartist och professor i finska språket och litteraturen, var monarkist. I plenum var han dock beredd att stödja en brådskande behandling av en god republikansk regeringsform. Han förutsatte alltså att stora utskottet skulle göra ytterligare ändringar i det svaga förslaget, vilket ledde till att en del förargade lantdagsmän lämnade plenisalen. (PTK 1919 1)

I stora utskottet ändrades regeringens förslag (Hand 1919 1) i den riktning högern önskat, det vill säga så att valet av president ålades särskilt utvalda elektorer. Priset för kompromissen var att det första presidentvalet skulle förrättas av lantdagen. Möjligheten att avsätta hade behållits, dock nu med preciseringen att avsättning krävde 4/5 majoritet. Ändringarna syftade till att påverka de vacklande lantdagsmännen i Samlingspartiets led. Trots vänsterns protester förväntades SDP ställa sig bakom propositionen.

SDP var likväl inte tillfreds med det mer högersinnade förslaget till regeringsform. Dess vänsterflygel försökte koppla sitt stöd till vissa eftergifter i fråga om exempelvis benådning av röda fångar och Mannerheims avgång. Kraven övergavs dock, eftersom de i det rådande läget var taktiskt okloka. Motvilligt ställde sig hela lantdagsgruppen bakom förslaget att förklara regeringsformsärendet vara brådskande.

Riksföreståndare Mannerheim försökte trycka på Samlingspartiet i dess roll som vågmästare inom minoriteten. Han ansåg att förslaget till regeringsform fråntog presidenten all makt och betydelse, och att han därför inte var tillgänglig som presidentkandidat. Understödd av aktivisterna sökte riksföreståndaren hitta ett förfarande där han med hänvisning till en utrikespolitisk kris kunde underlåta att stadfästa det urvattnade förslaget. Mannerheim hade under hela våren sökt såväl inhemskt som utländskt stöd för en attack mot S:t Petersburg. Den moderata högern ställde sig dock främmande till att så gravt motsätta sig lantdagens majoritet.

Regeringen försökte inte påverka lantdagens ställningstaganden, eftersom den själv inte var enhällig. I andra behandlingen (PTK 1919 1) av stora utskottets betänkande gjordes ett flertal ändringsförslag (t.ex. slopande av dödsstraff), av vilka endast ett fåtal och relativt obetydliga förslag godkändes. Till följd av ändringarna återremitterades propositionen till stora utskottet (Hand 1919 1). Regeringens proposition fick nu sin slutliga form (Hand 1919 1).

​Godkännandet av regeringsformen skjuts upp till efter valet

Den avgörande behandlingen hölls den 14 juni (PTK 1919 1). Grundlagsutskottets ordförande Ritavuori inledde med ett anförande där han kopplade samman det konstitutionella tillståndet utan regeringsform, de utrikespolitiska förvecklingarna och ett möjligt uppskjutande av det republikanska förslaget. Ritavuori menade att lantdagen hade rätt att med enkel majoritet återkalla riksföreståndare Mannerheims befogenheter. Om högern lyckades förhala behandlingen och beslutet om regeringsform därmed sköts upp till nästa lantdag, måste nyval ordnas utan dröjsmål.

I tredje behandlingen lyckades förespråkarna för en brådskandeförklaring inte omvända tillräckligt många ur högerns led. En blockerande kvalificerad minoritet lyckades med minsta möjliga differens (163–33) förhindra att ärendet förklarades vara brådskande, så det lämnades vilande till följande lantdag. Republikanerna fick därmed smaka på sin egen medicin – de hade ju själva på samma vis förhindrat genomdrivandet av en monarkistisk regeringsform. En skillnad var dock att den nu fulltaliga lantdagen bättre motsvarande folkets åsikter. Hela 31 landtagsmän från mitten och vänstern reserverade sig kraftfullt mot beslutet.