Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Regeringsformen stadfästs och landet väljer president

Regeringsformen stadfästs och landet väljer president

Riksföreståndare Mannerheim visste att stadfästelsen av den republikanska regeringsformen (Hand 1919 5) med största sannolikhet skulle leda till att han förlorade den högsta makten i riket. Samtidigt skulle möjligheterna till en militär intervention mot S:t Petersburg gå förlorade. Enligt den gällande regeringsformen kunde riksföreståndaren inleda ett anfallskrig, medan presidenten inte gavs den befogenheten i den nya regeringsformen. Efter lantdagens godkännande följde dock en månad full av rykten, innan Mannerheim slutligen stadfäste regeringsformen.

En attack mot S:t Petersburg i ett gynnsamt läge kunde ha lett till ett avgörande nederlag för bolsjevikernas Röda armé och därmed ha varit av världshistorisk betydelse. Mannerheim måste utifrån otillräcklig information bedöma och överväga Storbritanniens möjligheter att stödja Finland, de vita generalernas krav och det reaktionära Rysslands inställning till ett självständigt Finland, om den röda armén besegrades.

Aktivisterna tryckte på och ville att riksföreståndaren skulle stadfästa regeringsformen och därefter upplösa lantdagen, eftersom den sittande lantdagen inte hade valts under utsikten om ett presidentval. Därefter skulle en krigsförklaring lämnas och S:t Petersburg erövras.

Anfallsplanerna försvarades av en del ministrar och lantdagsmän, medan lantdagens mitten-vänstermajoritet motsatte sig planerna. Samlingspartiet hade återigen en avgörande roll. När Mannerheim inte lyckades få partiets stöd, avstod han från att utöva sina stora befogenheter i militära frågor.

Den 17 juli stadfäste riksföreståndare Mannerheim den republikanska regeringsformen. Samtidigt lät han sin uppfattning om den fogas till protokollet (översättning för denna text; övers. anm.): ”Jag vill härmed framföra min förhoppning att den nya regeringsform som i dag har stadfästs och som stöds av en enorm majoritet i Finlands lantdag kommer att lägga en stark grund för vårt lands framtida utveckling och bestående existens och lycka, och ge den kraft och enhet som krävs av ett litet land i denna tid full av stormar och oroligheter.”

K.J. Ståhlberg väljs till president

Finlands riksdags enligt grundlagen vidtagna beslut länder mig till efterrättelse. Det åligger mig att övertaga det ansvarsfulla, kallet såsom president för republiken Finland. K.J. Ståhlbergs tal i riksdagen den 26 juli 1919.

Mannerheim ändrade sig i slutet av juni och beslutade delta i presidentvalet. K.J. Ståhlberg, som ända sedan början understött Mannerheim, och som kan betraktas som huvudarkitekten bakom den republikanska regeringsformen, samtyckte efter tvekan till att ställa upp som motkandidat. Officerskåren stödde Mannerheim och utövade påtryckningar mot Ståhlberg. De ville att han skulle avstå från kandidaturen och lät förstå att en statskupp kunde komma att ske. Till sist ansåg Ståhlberg att en kandidatur var nödvändig för att bevara republiken. Han var också orolig för hur SDP skulle reagera om Mannerheim blev vald. Santeri Alkio och Agrarförbundet ställde sig bakom Ståhlberg, vilket var avgörande.

Presidentvalet i riksdagen (genom den nya regeringsformen ändrades benämningen från lantdag till riksdag) den 25 juli (PTK 1919 1) avgjordes redan i första omgången, eftersom centerns och vänsterns kandidat Ståhlberg fick en betryggande majoritet av rösterna (143). Mannerheim stöddes av 50 riksdagsmän, medan talman Relander respektive Väinö Tanner fick vardera en röst. I urnan fanns också två blanka röster. Högerns besvikelse uttrycktes av SFP:s Hjalmar Procopé: "... anser jag det vara min plikt att meddela, att jag icke bidragit till den utgång valet fått. Må ansvaret därför falla på dem, som bättre än den vite generalen tro sig företräda det vita Finland."

Dagen efter valet avgav presidenten sin högtidliga försäkran. Därpå följde anföranden av talmannen och presidenten (PTK 1919 1). Båda lyfte fram de såväl inrikes- som utrikespolitiskt mycket svåra omständigheterna. Brödrakriget hade splittrat folket, men en oeftergivlig respekt för rättsstatsprincipen och medvetenheten om vikten av enhet och solidaritet kunde bära landet i kampen mot såväl inre som yttre fiender.

Aunusexpeditionen fortsatte, och i aktivistkretsar vidmakthölls planerna på en erövring av S:t Petersburg. Det gyllene tillfället hade likväl gått förlorat, eftersom Röda armén nådde framgångar i inbördeskriget och bolsjevikerna satt kvar vid makten. Militäroperationerna vid den östra gränsen upphörde i januari 1920. I oktober samma år slöts freden i Dorpat mellan Finland och Sovjetryssland.

Det nya finländska politiska systemet med ett statsöverhuvud med omfattande maktbefogenheter har karakteriserats som en form av semipresidentialism. Den republikanska regeringsformen utsattes för stort tryck särskilt på 1930-talet, men systemet höll och Finland förblev en demokrati under det omvälvande 1900-talet. Regeringsformen från 1919 ersattes först genom grundlagsreformen av år 2000.

K.J. Ståhlberg

Republiken Finlands första president K.J. Ståhlberg i sitt arbetsrum 1919.
Foto: Eric Sundström / Helsingfors stadsmuseum CC BY 4.0