2.1  Områdets nuvarande skyddsstatus samt användningen av naturen i området

Det område som föreslås bli nationalpark hör till stor del till Aatsinki–Onkamo-området (FI1301409) i Europeiska unionens nätverk Natura 2000. Naturskyddsområdet i Sallatunturi inrättades på Natura 2000 -området genom en förordning av statsrådet (646/2017). Områdets delar i Kaunisharju och Onkamojärvi skyddas i enlighet med statsrådets principbeslut av den 27 juni 1996 genom programmet för skydd av gamla skogar i norra Finland. Myrarna i Aatsinginhauta ingår i sin tur i statsrådets principbeslut av den 26 mars 1981 om basprogrammet för det riksomfattande myrskyddet. I nationalparken ska på framställning av Metsähallitus Metsätalous Oy tas in ett 18 hektar stort område i Könkäänmaa. Området är i nuläget inte skyddat och det ingår inte i Natura 2000-området i Aatsinki-Onkamo eller i de riksomfattande skyddsprogrammen.  

Det område som föreslås bli nationalpark är redan för närvarande ett relativt populärt frilufts- och naturrekreationsmål. År 2019 gjordes närmare 90 000 besök till turistområdet i Salla. Av besöken riktade sig 57 000 till naturskyddsområdet i Sallatunturi. Coronapandemin påverkade dock avsevärt turismen i området 2020, då cirka 41 200 besök gjordes till naturskyddsområdet i Sallatunturi. I området finns det sådana leder och konstruktioner som tjänar användningen av naturen för rekreation och för turister vilka förekommer främst i Kaunisharju-området. Dessutom finns det på naturskyddsområdet två tillståndspliktiga snöskoterleder som förvaltas av Forststyrelsen. I Sallatunturi-området fungerar flera företag som framför allt erbjuder programtjänster såsom paddling, fotvandringsutflykter och snöskoteråkning.  

På det område som föreslås bli nationalpark bedrivs inte skogsbruk. I naturskyddsområdet i Sallatunturi som omfattar största delen av området gäller fridlysningsbestämmelserna enligt 17 a § i naturvårdslagen. Det 18 hektar stora området i Könkäänmaa som ska ingå i avgränsningsområdet för nationalparken ingår i Forststyrelsens balansräkning för affärsverksamhet, men där bedrivs för närvarande inte skogsbruk.  

Salla ingår i ett renskötselområde enligt renskötsellagen (848/1990) och på området verkar Salla renbeteslag. 

Jakten har för närvarande inte begränsats på det område som föreslås bli nationalpark. Salla kommun ligger på ett område enligt 8 § i jaktlagen (615/1993) och kommuninvånarna har fri jakträtt på statens mark där. Det område som föreslås bli nationalpark är till stor del ett område för tillståndspliktig jakt av småvilt och hjortdjur som Forststyrelsen förvaltar och icke-ortsbor jagar särskilt älg och skogshönsfåglar där. I Sallatunturi-området jagas också stora rovdjur. 

På statens vattenområde i det område som föreslås bli nationalpark finns inte särskilt betydande fiskemål. Fiske är i området tillåtet i enlighet med 8 § i lagen om fiske (379/2015). I Aatsinginjoki som är i privat ägo är fiske däremot relativt populärt. 

2.2  Avgränsningsprinciper, genomförande av tidigare skyddsbeslut och uppfyllande av förutsättningarna för inrättande

Det föreslås att den del av naturen och landskapen i de statsägda områdena inom Natura 2000-området i Aatsinki–Onkamo som är mest representativ och enhetlig i fråga om naturmiljön och landskapen avgränsas som nationalpark. Den föreslagna avgränsningen är kopplad till Rysslands nätverk av skyddsområden och kompletterar för sin del kedjan av nationalparker i det Fennoskandiska gröna bältet. Avgränsningen utgör en sammanhängande ekologisk helhet och avgränsningen gör det möjligt att inrätta en nationalpark i det berörda området med beaktande av fridlysningsbestämmelserna i naturvårdslagen (1096/1996) och med tillämpning av smärre undantag från fridslysningsbestämmelserna när det gäller jakt. Utanför nationalparken lämnas i stor utsträckning statens marker där markanvändningen och naturanvändningen förblir oförändrade.  

Enligt förslaget ska det område som avgränsas till nationalparken ha en areal på cirka 9 983 hektar och omfatta vackra skogklädda höjder samt den mest representativa delen av gamla skogs- och myrnaturen av statens marker i Sallatunturi. Avgränsningsområdet för nationalparken omfattar 9 965 hektar av naturskyddsområdet i Sallatunturi. Dessutom ska avgränsningen på framställning av Forststyrelsen omfatta 18 hektar av Forststyrelsens skogsbruksmark i Könkäänmaa. Avsikten är att nationalparksområdet ska omfatta 9 630 hektar av Natura 2000-området i Aatsinki–Onkamo, som har en areal på sammanlagt 9 746 hektar. Nationalparkens land- och vattenområden är statens egendom. 

Av Aatsinki–Onkamo Natura-området och naturskyddsområdet i Sallatunturi lämnas utanför avgränsningsområdet för nationalparken delområdet Rämiäjänkä, som ligger cirka fem kilometer norrut. Området i fråga ligger klart avskilt från den övriga helheten och är till sin areal litet (123 hektar). Inkluderingen av delområdet i avgränsningen försvårar avsevärt nationalparkens administration. Dessutom ska största delen av den statsägda skogsbruksmark i Forststyrelsens besittning som har betydande naturvärden samt skyddsområdena i Vilmatunturi och Löytöjänkä-Suksenpaistama-aapa lämnas utanför nationalparken. Genom att dessa områden lämnas utanför nationalparken bibehålls en omfattande helhet av statliga marker i jaktanvändning för lokala invånare och icke-ortsbor med jaktlicens. Den föreslagna avgränsningen av nationalparken på 9983 hektar riktar de begränsningar som gäller jakt och annan användning av nationalparken till ett område av rimlig storlek med tanke på de lokala invånarna och jägare med jaktlicens. Också Salla skidcentrums område lämnas utanför nationalparken för att trygga dess nuvarande verksamhet.  

De sju fastigheter som är i privat ägo och som ligger innanför det föreslagna avgränsningsområdet för nationalparken samt de vattendrag som inte är statens egendom lämnas utanför nationalparken. Privatägda vattendrag i nationalparkens inre delar är Koutolampi, Ylimmäinen Sotkajärvi samt Aatsinginjoki och största delen av Haudanjoki. De områden i Haudanjoki som ingår i nationalparken har angetts på kartan i bilaga 2 till regeringens proposition. Det föreslås inga ändringar i den nuvarande naturanvändningen i fråga om de privata eller statsägda områden eller de vattenområden som lämnas utanför nationalparksområdet.  

Genom inrättandet av naturskyddsområdet i Sallatunturi har skydd i överensstämmelse med skyddsmålen för Aatsinki–Onkamo Natura 2000 -området genomförts på det sätt som förutsätts i 68 § i naturvårdslagen. Genom inrättandet av naturskyddsområdet genomförs även statsrådets principbeslut om programmet för skydd av gamla skogar i norra Finland till den del som gäller Kaunisharju och Onkamojärvi samt basprogrammet för det riksomfattande myrskyddet till den del som gäller myrarna i Aatsinginhauta. Inrättandet av nationalparken i enlighet med propositionen fortsätter att genomföra skyddet av Natura 2000 -området och skyddet enligt statsrådets principbeslut.  

Det område som föreslås bli nationalpark är särskilt ett område för gamla skogar, synnerligen representativa aapamyrar och trädbevuxna myrar, åsar samt markformer som formats av isperioden och erosionen. Iso Pyhätunturi och Pieni Pyhätunturi öppnar vyer till det omkringliggande fjällandskapet. I Kaunisharju växer på cirka 300–400 meters höjd naturskogar i olika åldrar och sådana över 200 år gamla grandungar som till en del skadats illa av upplega. Med sina sälgar och aspgrupper är Julmoiva-området i sin tur frodigare lundartad skog. Höjdskillnaderna i området ökar den imponerande ställvis till och med 250 meter djupa kanjonen Aatsinginhauta, på vars botten och sluttningar det förekommer särskilda koncentrationer av hotade arter. I området växer till exempel starkt hotad kritporing och strimticka (Antrodia crassa och Tyromyces canadensis) samt kamtuffmossa och liten hornflikmossa (Palustriella commutata och Lophozia ascendens). På dolomitklipporna i Könkäänmaa som är nära anslutna till Aatsinginhauta förekommer också särskilt betydande förekomster av mossarter i kalkberg som är hotade på riksomfattande nivå. Dessutom förekommer myrbräcka (Saxifraga hirculus) och lappranunkel (Coptidium lapponicum) som är arter som avses i habitatdirektivet i Sallatunturi-området.  

Det område som föreslås bli nationalpark är betydande också ur kulturarvets och Finlands krigshistorias synvinkel. Människan har verkat och bott i området redan länge, vilket särskilt fångstgropar samt rester av bosättning från stenåldern som syns vid vattendragens stränder är bevis på. Salla har också fungerat som scen för vinterkriget. Vid freden i Moskva som avslutade vinterkriget överläts cirka hälften av Salla kommuns areal, inklusive Kutsa naturpark, till Sovjetunionen.  

Området inom den nationalpark som föreslås bli inrättad uppfyller kriterierna för inrättande av en nationalpark i 11 § i naturvårdslagen. Området tillhör staten och parken omfattar minst tusen hektar. Området har betydelse som allmän natursevärdhet och med tanke på det allmänna intresset för naturen. Gränserna för nationalparken har markerats med en kontinuerlig röd linje på kartorna i bilaga 1 och 2 till regeringens proposition. 

4.1  De viktigaste förslagen

Området ska utvecklas som allmän natursevärdhet och den nuvarande naturanvändningen ska i regel begränsas på det sätt som bestämmelserna om nationalparker i naturvårdslagen och Internationella naturvårdsunionens IUCN klassificering av skyddsområden förutsätter. I fråga om jakt och avlägsnande av rovdjur som orsakar skador på ren föreslås emellertid vissa undantag som tar hänsyn till de lokala förhållandena och som inte strider mot det syfte för vilket nationalparken inrättas. 

Finlands nationalparker hör i IUCN:s klassificering av skyddsområden till kategori II: nationalparker (IUCN:n suojelualueluokituksen soveltaminen Suomessa YM/6/5711/2013). Enligt definitionen av kategori II är nationalparker stora områden som befinner sig i, eller så gott som befinner sig i, naturtillstånd och som har inrättats för att skydda omfattande ekologiska processer samt arter och ekosystem som är karakteristiska för området. Områdena i kategori II utgör samtidigt grunden för hållbar forskning och undervisning med tanke på miljön och den traditionella kulturen samt möjligheter för psykisk välfärd, användning för rekreation, friluftsliv och turism.  

Det primära målet för skyddsområdena i kategori II är att skydda naturens mångfald och de ekologiska processerna samt att främja undervisning och användning för rekreation. I tillämpningsanvisningen för IUCN:s klassificering av skyddsområden klassificeras naturanvändning i skyddsområdena i kategori II, såsom jakt och fiske, som skadliga användningsformer (EUROPARC & IUCN 2000). I omfattande och avlägsna områden kan dock bedrivande av den lokala befolkningens traditionella naturahushållning som inte strider mot skydd av områdets naturvärden tillåtas. I Finland har anvisningen tillämpats så att jakt och renskötsel av lokala invånare är tillåten i de nationalparker i norra Finland som har en stor areal. 

Den föreslagna lagens 3 § innehåller bestämmelser om jakt. Jakt är med stöd av 13 § i naturvårdslagen förbjuden i nationalparken. Var och en som har sin hemkommun i en kommun som hör till landskapet Lappland eller landskapet Kajanaland har i enlighet med 8 § i jaktlagen rätt att jaga i sin hemkommun. Denna jakträtt för kommuninvånarna blir tillämplig i Salla nationalpark. På grund av besökarsäkerheten är jakt dock med undantag för älgdrev helt förbjuden i den del av nationalparken som har markerats med raster på kartan i bilaga 1. Området för jaktbegränsning omfattar 882,2 hektar. Dessutom ska jakt på älg, med undantag av det område som nämns, oberoende av hemkommun vara tillåtet för medlemmar i jaktföreningar som är registrerade när lagen träder i kraft och vars verksamhetsområde omfattar ett jaktområde som gränsar till den föreslagna nationalparken. Vid jakten får man använda hund som hjälp. Älgdrev är i enlighet med 15 § 2 mom. i naturvårdslagen tillåtet i hela nationalparksområdet, inklusive i den del där jakten begränsas för att garantera besökarsäkerheten.  

Genom de föreslagna jaktarrangemangen samordnas målen för främjande av artskyddet, bevarande av den lokala vildmarkstraditionen och garanterande av säkerheten för dem som besöker nationalparken. Antalet besök i nationalparkerna i Finland har ökat betydligt under de senaste tio åren. Nationalparkernas betydelse framhävdes i synnerhet 2020, då antalet besök i nationalparkerna ökade med 23 procent till nästan 4 miljoner besök. Det ökade antalet besök i nationalparkerna medför utmaningar för en trygg samordning av rekreationsanvändningen och jakten även i de större nationalparkerna i norra Finland, där sådan jakt för lokala invånare som grundar sig på 8 § i jaktlagen i regel har varit tillåten. Syftet med att inrätta nationalparker är förutom naturskydd även att främja den allmänna användningen för rekreation och det allmänna intresset för naturen. Salla nationalpark inrättas som en allmän natursevärdhet och med den vill man också främja naturturismen. Lagstiftaren ansvarar således för att målen för inrättandet av nationalparken kan nås utan att äventyra besökarnas säkerhet. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland har i sitt utlåtande också tagit ställning till denna säkerhetsfråga och föreslagit konkreta åtgärder. Nationalparkens huvudsakliga entréområde och de mest använda rutterna är belägna i närheten av turistcentret. Största delen av besökarna anländer för närvarande och även efter inrättandet av nationalparken till området via turistcentret. Det är därför uppenbart att det ökade antalet besökare i och med inrättandet av parken riktar sig till turistcentrets närområden och de rutter som startar därifrån. På detta område har säkerhetsrisken bedömts vara den mest betydande, vilket utgör grunden för begränsningen av jakt i det berörda området. Området för jaktbegränsning har i propositionen begränsats i enlighet med de lokala aktörernas förslag.  

Utöver området för jaktbegränsning ökas nationalparksbesökarens säkerhet också för sin del av att jakten på småvilt med jaktlicens för icke-ortsbor upphör. En betydande del av jakten på det område som föreslås bli nationalpark har hittills varit jakt på småvilt med jaktlicens för icke-ortsbor. Nationalparken är en del av Forststyrelsens jaktområde för småvilt med jaktlicens 3612 Vilma–Savina som omfattar cirka 76 700 hektar, till vilket det under perioden 2017–2019 har beviljats i genomsnitt 2 400 dygn med tillstånd för jakt på småvilt/år. Beräknat på basis av arealandelen har den kalkylerade andelen av dessa tillstånd för det föreslagna nationalparksområdet varit något över 300 dygn med tillstånd för jakt på småvilt per år. Forststyrelsen har bedömt att antalet tillstånd som gäller det föreslagna nationalparksområdet är betydligt större än denna arealandel eftersom nationalparken gränsar till ett turistområde från vilket jägare från områden längre bort kommer för att jaga. 

Att jakten för ortsbor fortsätter i nationalparken utanför området för jaktbegränsning anses inte utgöra någon betydande säkerhetsrisk för rekreationsanvändarna i området. På området jagas inte under våren eller sommaren. Den jakt som bedrivs av lokala invånare är i fråga om såväl älg som småvilt traditionell jakt med hund. Den inleds i huvudsak efter turistsäsongerna, till skillnad från den tillståndspliktiga jakten, som infaller under ruskatiden i september. Den traditionella jakten på fåglar med spets som bedrivs av de lokala invånarna infaller i oktober–november och även älgjakten inleds i huvudsak efter ruskasäsongen. Vid lokal fågeljakt används ett kulvapen med lång skottvidd i huvudsak under den tid då träden är utan löv. Dessutom vet man att älgar och småvilt undviker områden som flitigt används för friluftsliv varför jakten på dem koncentreras till de mer avlägsna och lugnare delarna av området. 

Forststyrelsen följer besökarsäkerheten i nationalparken. Den har med stöd av 23 § i jaktlagen möjlighet att hos regionförvaltningsverket söka om begränsning av jakten om säkerställandet av säkerheten på basis av uppföljningen senare förutsätter det. Eventuella förslag till ytterligare begränsningar ska utarbetas i samarbete med den lokala viltvårdsföreningen. 

Enligt 14 § i naturvårdslagen får i nationalparker bedrivas renskötsel enligt renskötsellagen (848/90). Denna bestämmelse ska som sådan tillämpas också på Salla nationalpark inom vars område Salla renbeteslag har verksamhet. Att avlägsna rovdjur som orsakar skador på ren är i enlighet med 15 § i naturvårdslagen möjligt med tillstånd av Forststyrelsen. De delägare i renbeteslaget Salla som bor i Salla kommun har med stöd av 8 § i jaktlagen rätt att jaga björn inom nationalparksområdet som jakt som grundar sig på en regional kvot utan tillstånd av Forststyrelsen. En kommuninvånare i Salla behöver inte heller tillstånd av Forststyrelsen för stamvårdande jakt på lodjur eller för skadebaserade jaktlicenser för att jaga varg. Järven hör till skyddsgrunderna för Natura 2000-området i Aatsinki-Onkamo, som är beläget inom det föreslagna nationalparksområdet. Jakt på den är möjlig på området endast om den inte avsevärt försämrar skyddsnivån för arten på området och i princip förutsätter det en Natura-konsekvensbedömning enligt 65 § i naturvårdslagen. Inrättandet av nationalparken inverkar inte på möjligheterna att jaga järv. I 3 § i den föreslagna lagen finns det bestämmelser om att även en delägare i Salla renbeteslag och en person som Finlands viltcentral särskilt har utsett, oberoende av hemkommun, har rätt att med beviljat tillstånd för jakt avlägsna ett stort rovdjur som orsakar skada. Utan en bestämmelse om detta får en delägare i ett renbeteslag som är icke-ortsbo eller en person som Finlands viltcentral särskilt har utsett inte delta i fångst av stora rovdjur inom nationalparksområdet.  

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

6.1  Remissvar

Under remisstiden inkom sammanlagt 38 utlåtanden. Största delen av utlåtandena förhöll sig positivt till inrättandet av Sallatunturi nationalpark.  

Salla kommun, Lapin Liitto, flera lokala företagar- och markägaraktörer samt föreningar föreslog att nationalparkens namn ska vara Salla nationalpark. I enlighet med detta föreslås att nationalparkens namn blir Salla nationalpark. 

Forststyrelsen och Lapplands landskapsmuseum föreslog att skyddet av kulturarvet ska fogas till lagens 1 §. Också undervisnings- och kulturministeriet betonade i sitt utlåtande betydelsen av kulturarvet i Sallatunturi-området. Kulturarvet och värnandet om kulturmiljöer är en del av skötseln av alla nationalparker och beaktas således i skötsel- och nyttjandeplanen, så det har inte varit nödvändigt att skriva in det i paragrafen om inrättande av nationalparken.  

Lapplands landskapsmuseum och flera naturskyddaktörer föreslog betydande utvidgningar i avgränsningsområdet för nationalparken. Forststyrelsen föreslog en utvidgning på 18 hektar i avgränsningsområdet för nationalparken. Dessa förslags konsekvenser för lagförslaget har granskats i avsnitt 5 Alternativa handlingsvägar och deras konsekvenser. 

Forststyrelsen föreslog tillsammans med flera andra aktörer att det även i fortsättningen ska vara möjligt att använda och iståndsätta skogsbilvägar. Det är möjligt att använda och iståndsätta befintliga vägar i Salla nationalpark med stöd av 14 § i naturvårdslagen.  

Salla kommun samt flera jaktaktörer och privata markägare föreslog att en vägförbindelse och en bro ska byggas mellan Onkamo by och de skogsbilvägar som kommer från Aatsinki bys riktning. Det är inte fråga om en befintlig vägförbindelse och det är inte nödvändigt att bygga den med tanke på skötseln och användningen av nationalparken. Byggandet av en väg och en bro orsakar direkta försämrande ändringar i byggplatsens naturmiljö och splittrar områdets ekologiska helhet. Dessutom utgör vägförbindelsen en betydande genväg från Kelloselkä till Salla-Kuusamo-vägen och medför genomfartstrafik till nationalparksområdet. Om ett allmänt intresse i något skede kräver att en väg byggs, förutsätter det en Natura-bedömning enligt 65 § i naturvårdslagen. 

Matkalle Sallaan ry och Sallan Yrittäjät ry föreslog att alla nuvarande former att röra sig, leder och aktiviteter som tillhandahålls av turistföretag ska möjliggöras också i nationalparken. Dessutom önskar de att företagen också i fortsättningen har möjlighet att avtala med Forststyrelsen om rutterna för användningen av programtjänster. MaRa ry, Matkalle Sallaan ry ja Sallan Yrittäjät ry önskar dessutom att behovet av eventuella tilläggsrutter i fortsättningen ska beaktas i planeringen av skötseln och användningen av området. Dessa ärenden ska granskas i den skötsel- och nyttjandeplan och den ordningsstadga för nationalparken som bereds av den myndighet som ansvarar för förvaltningen av området.  

Flera aktörer ansåg att varaktigheten, värdet, tillgängligheten (rätten att röra sig) och användningsmöjligheterna för områden i privat ägo bör tryggas i lagen om nationalparken. Motiveringen till regeringens proposition har preciserats genom att det konstateras att den befintliga rätten till tillträde bevaras när nationalparken inrättas. 

Salla Paliskunta och Paliskuntain yhdistys förutsatte ett omnämnande av tryggandet av förutsättningarna för och smidigheten i renskötseln i regeringens proposition. Motiveringen till propositionen har preciserats i enlighet med propositionen. 

Flera aktörer ansåg i sina utlåtanden att det är särskilt viktigt att de lokala invånarnas rättigheter bevaras för jakt enligt 8 § i jaktlagen, för fiske enligt 8 § i lagen om fiske samt till exempel för att göra upp eld, röra sig och plocka naturprodukter. Dessutom föreslog flera jaktaktörer att nationalparkens mål är att vara en nationalpark med stark Salla-prägel, där de lokala invånarnas rättigheter att använda området lyfts fram vid sidan av målen för skyddet av området och turismen. Forststyrelsens jakt- och fisketjänster ansåg däremot i sitt utlåtande att fiskerättigheterna enligt 7 § i lagen om fiske är tillräckliga. Kommuninvånarna behåller sin fria jakträtt i största delen av nationalparken. Fridlysningsbestämmelserna enligt 13 § i naturvårdslagen och undantagen från dem gäller också lokala invånare inom nationalparksområdet. I nationalparken har man fiskerättigheter enligt 7 § i lagen om fiske samt rätt att plocka bär och nyttosvamp i enlighet med 14 § i naturvårdslagen. Fiskebegränsningarna gäller inte de privata vattenområden som lämnas inom nationalparken, dvs. Koutolampi, Ylimmäinen Sotkajärvi samt sådana områden i Aatsinginjoki och Haudanjoki som är i privat ägo. I bilagorna till lagen har som bilaga 2 fogats en karta över de områden i Haudanjoki som hör till nationalparken och som de föreslagna bestämmelserna om fiske i nationalparken gäller. Rätten att göra upp eld och röra sig fastställs i ordningsstadgan för nationalparken liksom i andra nationalparker. Strävan är att effekterna av inrättandet av nationalparken för de lokala invånarnas nyttjanderätter hålls skäliga genom att avgränsa parken till ett relativt snävt område av helheten av statens marker.  

Flera jaktaktörer föreslog att älgjakt ska tillåtas för alla sådana medlemmar av lokala jaktföreningarna som är icke-ortsbor. I utlåtandena föreslogs det också att jakträtten inte ska begränsas till sådana föreningar som redan grundats och att föreningarna ska ha möjlighet att bjuda in jaktgäster. Dessutom föreslogs det att jakt på småvilt samt alla viltarter och icke fredade djur tillåts för sådana medlemmar av de lokala jaktföreningarna som är icke-ortsbor. De föreslagna omfattande jakträttigheterna för icke-ortsbor avviker avsevärt från de övriga nationalparkerna i norra Finland och de har inte ansetts nödvändiga eftersom jakten utanför avgränsningsområdet för nationalparken kan fortsätta i sin nuvarande form på statens marker som är mångdubbelt större än nationalparken.  

I flera jaktaktörers utlåtanden ansågs det att även utbildning av jakthundar och användning av motorfordon i samband med hämtning av fångst, viltvård och fångst av små rovdjur bör tillåtas i nationalparken. Också dessa ärenden ska granskas i den skötsel- och nyttjandeplan och den ordningsstadga för nationalparken som utarbetas senare. 

Forststyrelsens naturtjänster ansåg att de jaktarrangemang som presenteras i utkastet är ändamålsenliga. BirdLife Suomi ry, BirdLife Finland rf och en lokal jägare ansåg det vara viktigt att begränsa jakten på småvilt för icke-ortsbor i nationalparken. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland föreslog att jakt, särskilt med tanke på turisternas säkerhet, ska förbjudas i rekreationsområdet i nationalparken i området väster om Aatsinginjoki-Haudanjoki. Dessutom föreslog WWF Finland att jakt helt och hållet ska förbjudas inom nationalparksområdet. Det ökade antalet besök i nationalparkerna medför utmaningar för en trygg samordning av rekreationsanvändningen och jakten även i de större nationalparkerna i Norra Finland. Utifrån Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lapplands utlåtande och på grund av den ökande användningen av nationalparker för rekreation har det ansetts motiverat att med avvikelse från det utkast till regeringens proposition som varit på remiss begränsa jakten i den del av Salla nationalpark där tyngdpunkten ligger på servicestrukturerna och dit turismen i nationalparken styrs och även motiveringen till regeringens proposition har preciserats till denna del. Området för jaktbegränsning har markerats med raster på kartan i bilaga 1 till lagförslaget.  

Finansministeriet ansåg i sitt utlåtande att inrättandet av nationalparken bör finansieras inom ramen för de anslag som redan beviljats för naturskydd. I vilket fall som helst fattas beslut om anslagen separat i förfarandena för planen för de offentliga finanserna och statsbudgeten och frågan om anslag ska lösas i dessa förfaranden. Om tilläggsfinansiering beviljas är det fråga om en s.k. budgetlag som ska lämnas i samband med (tilläggs)budgetpropositionen. Forststyrelsen föreslog för sin del att anslaget för inrättandet av nationalparken höjs från 2,5 miljoner euro till 4,5 miljoner euro. Avsikten är att förfara på det sätt som finansministeriet föreslår.  

Forststyrelsen föreslog i sitt utlåtande dessutom små tekniska preciseringar i motiveringen till regeringens proposition och dessa ingår som sådana i regeringens proposition.  

Jord- och skogsbruksministeriet och Forststyrelsens jakt- och fisketjänster föreslog preciseringar i motiveringen till den punkt som gäller jakt på stora rovdjur och regeringens proposition har till denna del förtydligats.  

BirdLife Suomi ry, BirdLife Finland rf konstaterade i sitt utlåtande att en bedömning av effekterna för naturens mångfald bör göras av nationalparksprojektet. Suomen riistakeskus Lappi ansåg det nödvändigt att göra en behovsprövning av Natura-bedömningen enligt 65 § 1 mom. i naturvårdslagen och bedöma konsekvenserna för järven. Inrättandet av nationalparken med de avgränsningar och bestämmelser som ingår i lagförslaget anses inte ha några betydande konsekvenser för de naturtyper eller arter som utgör grund för skyddet av ett Natura 2000 -område.  

Jord- och skogsbruksministeriet ansåg i sitt utlåtande att projektets miljökonsekvenser inte självklart är positiva med tanke på den biologiska mångfalden, men konstaterade i likhet med Forststyrelsen att man genom planeringen av skötseln och användningen av området kan hantera utmaningarna för hållbart nyttjande av turismen.  

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen ger utkastet till regeringens proposition en god uppfattning om bakgrunden till ärendet, målsättningen och de viktigaste förslagen. Propositionens konsekvenser har behandlats ur många synvinklar. Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen har remissvaren och de ändringar som gjorts i propositionen på grund av responsen beskrivits på ett heltäckande sätt.  

Rådet för bedömning av lagstiftningen fäste allvarlig uppmärksamhet vid att man i propositionen inte tillräckligt hade bedömt de säkerhetsrisker som det ökade antalet besök i nationalparken och tillåtandet av jakt medför för dem som rör sig i naturen. Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg att man i propositionen bör bedöma säkerhetsriskerna till exempel utifrån de olika jaktformer som använts på området, tidpunkten för jakten samt rutternas placering. Den motivering till regeringens proposition som gäller jaktarrangemang har till denna del kompletterats.  

Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg också att en brist i utkastet till proposition är att propositionen endast tangerar konsekvenserna för dem som besöker nationalparken trots att de är en central målgrupp för propositionen. I motiveringen till regeringspropositionen har de konsekvenser som inrättandet av nationalparken har för besökarna i området samt för friluftsliv och rekreation kompletterats.  

Rådet för bedömning av lagstiftningen fäste dessutom uppmärksamhet vid att man i utkastet till proposition inte har behandlat nationalparkens konsekvenser för annan näringsverksamhet än turismens möjligheter i framtiden i närheten av nationalparken. Bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av regeringens proposition har till denna del kompletterats.  

Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg att konsekvenserna för miljön kan preciseras också när det gäller de sannolika konsekvenserna av effektiviseringen av markanvändningen och slitaget på naturen. Enligt rådet för bedömning av lagstiftningen kan man i propositionen dessutom beskriva konsekvenserna för till exempel trafiken, användningen av vägar, byggandet av parkeringsplatser samt beskriva koldioxidsnål turism och dess konsekvenser. Bedömningen av konsekvenserna för miljön av regeringens proposition har till dessa delar kompletterats.