2.1.1  Ansvarighetsbeloppen enligt den ändrade Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel

När det gäller atomskador har skadeståndsansvaret för innehavaren av en atomanläggning i Finland, liksom i de flesta andra stater som är parter i Pariskonventionen, delvis begränsats vad gäller beloppet. Enligt gällande artikel 7 i Pariskonventionen ska ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning vara minst 15 miljoner i Internationella valutafondens särskilda dragningsrätter (nedan särskilda dragningsrätter).  

Genom tilläggskonventionen från Bryssel har konventionsstaterna inrättat ett system som bygger på solidaritet mellan staterna i fråga, vilket ska garantera ytterligare medel för att ersätta atomskador utöver ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning. Tilläggskonventionen från Bryssel är i princip tillämplig endast då atomskador framkommer i minst en av de stater som är parter i tilläggskonventionen. Enbart stater som även är parter i Pariskonventionen kan ansluta sig till tilläggskonventionen från Bryssel. 

Enligt det system som följer den gällande tilläggskonventionen från Bryssel ska den stat där atomanläggningen är belägen till den del som överskrider ansvarighetsbeloppet för anläggningsinnehavaren svara för högst 175 miljoner särskilda dragningsrätter av kostnaderna för skadorna. Vidare svarar den så kallade skadeståndssammanslutning som bildats av konventionsstaterna för skador till högst 300 miljoner särskilda dragningsrätter. 

I 18 § i den gällande atomansvarighetslagen anges det att för innehavaren av en atomanläggning i Finland är ansvaret enligt atomansvarighetslagen obegränsat för atomskador som uppkommit i Finland till följd av en och samma atomolycka. Obegränsat ansvar innebär att innehavaren av en atomanläggning ansvarar för atomskador som framkommer i Finland med hela sin egendom. För innehavaren av en atomanläggning i Finland är enligt den gällande bestämmelsen ansvaret enligt atomansvarighetslagen begränsat till högst 600 miljoner särskilda dragningsrätter för atomskador som uppkommit någon annanstans än i Finland till följd av en och samma atomolycka.  

Det nämnda ansvarighetsbeloppet är också den summa som innehavaren av en atomanläggning enligt den försäkringsplikt som det föreskrivs om i 23 § i atomansvarighetslagen ska täcka med en försäkring. Anläggningsinnehavaren kan teckna en atomansvarighetsförsäkring hos en försäkringsanstalt som har rätt att bedriva skadeförsäkringsverksamhet i Finland. I praktiken har atomansvarighetsförsäkringar tecknats genom försäkringspooler, där risken delas mellan de försäkringsbolag som ingår i poolen. 

När ändringsprotokollen träder i kraft höjs ansvarighetsbeloppen märkbart. Ansvaret för innehavaren av en atomanläggning höjs till minst 700 miljoner euro, ansvaret för den stat där atomanläggningen är belägen höjs till 500 miljoner euro och skadeståndssammanslutningens ansvar höjs till 300 miljoner euro. Efter ändringarna ersätts alltså skador till ett värde av sammanlagt 1,5 miljarder euro via systemet. De nämnda ändringarna av ansvarighetsbeloppen ingår i Finland i lag 493/2005. 

Enligt 18, 30 och 32 § i lag 493/2005 ska de olika stegen i det system i tre steg som ingår i tilläggskonventionen från Bryssel täckas på så sätt att innehavaren av en atomanläggning i Finland svarar för skador som uppkommit till följd av en atomolycka till högst 700 miljoner euro, Finland som anläggningsstat eller värdstat svarar för ytterligare högst 500 miljoner euro och om skadorna överskrider 1 200 miljoner euro svarar den skadeståndssammanslutning som bildats av de stater som är parter i tilläggskonventionen från Bryssel för högst 300 miljoner euro. När det gäller skador som framkommer i Finland ansvarar innehavaren av en atomanläggning i Finland dessutom på grundval av sitt obegränsade ansvar med hela sin egendom till den del skadorna överskrider det belopp på 1 500 miljoner euro som ska täckas i enlighet med tilläggskonventionen från Bryssel. 

Enligt 18 § 1 mom. i lag 493/2005 är ansvaret enligt atomansvarighetslagen för innehavaren av en atomanläggning i Finland obegränsat för atomskador som uppkommit i Finland till följd av en och samma atomolycka. Enligt 2 mom. i samma paragraf är ansvaret enligt atomansvarighetslagen för innehavaren av en atomanläggning i Finland begränsat till högst 700 miljoner euro för atomskador som uppkommit någon annanstans än i Finland till följd av en och samma atomolycka. Enligt paragrafens 3 mom. har statsrådet rätt att på ansökan för enskilda transporter av atomsubstans fastställa ett lägre maximibelopp för ansvaret än det som nämns i 2 mom., om risken för skada till följd av en atomolycka orsakad av den atomsubstans som transporteras är ringa med hänsyn till mängden eller arten av denna atomsubstans samt transportförhållandena i sin helhet. Maximibeloppet för ansvaret kan dock inte fastställas till ett lägre belopp än 80 miljoner euro. Av maximibeloppet enligt momentet ersätts andra atomskador än skador på transportmedlet till ett belopp av minst 80 miljoner euro. Maximibeloppet för anläggningsinnehavarens ansvar innefattar enligt paragrafens 4 mom. inte ränta på ersättningsbeloppet eller ersättning för rättegångskostnader. 

Vidare gäller enligt 30 § 1 mom. i lag 493/2005 att om innehavaren av en i Finland eller i en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen belägen atomanläggning vilken används för fredliga ändamål är ansvarig för en atomskada enligt Pariskonventionen, och om finsk domstol enligt 37 § är behörig att pröva ersättningsanspråk mot innehavaren, ska ersättningen, till den del den överstiger 700 miljoner euro, betalas av statsmedel, om atomskadan uppkommit 1) i Finland eller i en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen, 2) på eller ovanför havsområden utanför territorialhav tillhörande Finland eller en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen och atomskadan tillfogas finska medborgare eller medborgare i en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen, 3) på eller ovanför havsområden utanför territorialhav tillhörande Finland eller en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen, ombord på sådant fartyg eller luftfartyg som är registrerat i någon av de staterna eller på en konstgjord ö eller i en anläggning eller konstruktion som omfattas av någon av de staternas jurisdiktion, eller 4) inom eller ovanför den ekonomiska zon som tillhör Finland eller en annan stat som anslutit sig till tilläggskonventionen, eller på någon av de staternas kontinentalsockel i samband med utvinning eller utforskning av naturtillgångarna inom den ekonomiska zonen eller på kontinentalsockeln. I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs det att vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. 2 och 3 punkten betalas ersättning dock inte om atomskadan har uppkommit på eller ovanför territorialhav tillhörande någon annan stat än Finland eller en stat som anslutit sig till tilläggskonventionen. Vidare föreskrivs det i 3 mom. att vid tillämpning av 1 mom. jämställs med medborgare i en stat som anslutit sig till tilläggskonventionen staten själv eller en del av den eller ett bolag, en förening eller en stiftelse av offentlig- eller privaträttslig art eller ett annat samfund eller en annan sammanslutning med hemort eller annars fast driftställe i en sådan stat. Som medborgare i en stat som anslutit sig till tilläggskonventionen anses även en person, som enligt gällande lag i en sådan stat ska anses som stadigvarande bosatt i den staten och som i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställs med medborgare i denna stat. 

I 32 § 1 mom. i lag 493/2005 föreskrivs det att det sammanlagda beloppet av de ersättningar som innehavaren av en atomanläggning och staten ska betala till följd av en och samma atomolycka, dels med stöd av 6–15, 15 a, 16–22, 30 och 31 §, dels enligt ett i tilläggskonventionens artikel 15 angivet avtal mellan en stat som har anslutit sig till tilläggskonventionen och någon annan stat, är begränsat till 1 500 miljoner euro eller det större belopp som följer av tillämpningen av artikel 12 a i tilläggskonventionen. I beloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Förslår inte det belopp som med tillämpning av 1 mom. står till förfogande för ersättning som betalas av statsmedel enligt 30 och 31 § till ersättande av atomskadorna, nedsätts enligt paragrafens 2 mom. de ersättningar som betalas av statsmedel och räntorna på dem med samma kvotdel. Vid tillämpningen av momentet ska bestämmelsen i 20 § 2 mom. iakttas på motsvarande sätt, dock så att förordnandet enligt momentet meddelas av Statskontoret. 

Mellan Republiken Finlands regering och Ryska federationens regering finns det ett gällande bilateralt avtal om samarbete avseende fredlig användning av kärnenergi (FördrS 31/2015). Enligt artikel 10 stycke 1 i avtalet regleras ansvaret för en kärnskada som uppstår i samband med sådant samarbete som baserar sig på avtalet i enlighet med sådana internationella konventioner som Republiken Finland eller Ryska federationen är parter i, och i enlighet med parternas lagstiftning. I stycke 2 i samma artikel står det vidare att om kärnanläggningen för en enligt Pariskonventionen skadeståndsansvarig anläggningsinnehavare är belägen inom Republiken Finlands territorium, tillämpas Pariskonventionen på sådana kärntekniska händelser som inträffar inom Republiken Finlands territorium eller Ryska federationens territorium och som anläggningsinnehavaren på basis av Pariskonventionen bär ansvaret för, när skadorna uppstår inom Ryska federationens territorium. Detta innebär att när innehavaren av en atomanläggning i Finland ansvarar för en atomolycka ska samma utgångspunkter gälla för skador som framkommer i Ryssland som för skador som framkommer i stater som är parter i Pariskonventionen. 

2.1.2  Grunder för sänkning av det maximala ansvarighetsbeloppet och förfarandet vid sänkning av beloppet

En stat som är part i Pariskonventionen får enligt både den gällande konventionen och den genom ändringsprotokollet ändrade konventionen fastställa ansvarighetsbelopp som är lägre än det fulla ansvarighetsbeloppet enligt artikel 7 under vissa förutsättningar. Enligt artikel 7 stycke b punkt i i konventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet får en konventionsstat, med beaktande av den aktuella atomanläggningens art och de sannolika följderna av en atomolycka som härrör från anläggningen i fråga, fastställa ett lägre ansvarighetsbelopp för atomanläggningen, vilket dock ska vara minst 70 miljoner euro. I artikel 7 stycke b punkt ii anges det att det lägsta ansvarighetsbeloppet för transporter av atomsubstans ska vara 80 miljoner euro. 

Fastställandet av lägre ansvarighetsbelopp ska enligt artikel 10 stycke c i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet ske på anläggningsstatens risk, så att om det sker en atomolycka i verksamhet för vilken det har fastställts ett lägre ansvarighetsbelopp och kostnaderna för skadorna överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet, är det anläggningsstaten som till de delar som överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet ska svara för kostnaderna upp till det ansvarighetsbelopp som fastställts i Pariskonventionen, dvs. till minst 700 miljoner euro. Om en konventionsstat har sänkt ansvarighetsbeloppet för en anläggningsinnehavare i fråga om en viss atomanläggning till exempelvis 70 miljoner euro, och det sker en atomolycka i atomanläggningen där det totala beloppet för skadorna överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet, är den stat där anläggningen är belägen skyldig att svara för skadorna upp till det fulla ansvarighetsbeloppet, dvs. till minst 700 miljoner euro. Dessutom är en stat som är part i tilläggskonventionen från Bryssel när tilläggskonventionen är tillämplig ansvarig i enlighet med det systemet. 

Det fulla ansvarighetsbeloppet enligt atomansvarighetslagen för en innehavare av en atomanläggning kan sänkas med stöd av 18 § i den lag 581/2011 som är i kraft. Enligt bestämmelsen har statsrådet rätt att med hänsyn till anläggningens storlek eller art eller omfattningen av transporten på ansökan från anläggningsinnehavaren fastställa ett lägre maximibelopp för ansvarigheten än 600 miljoner särskilda dragningsrätter, dock inte ett mindre belopp än fem miljoner särskilda dragningsrätter. I fråga om en atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans uppgår anläggningsinnehavarens ansvar enligt atomansvarighetslagen för andra skador än skada på transportmedlet till minst fem miljoner särskilda dragningsrätter. 

Enligt ändringslag 493/2005 kan maximibeloppet för ansvaret sänkas enbart för enskilda transporter av atomsubstans, vilket betyder att det inte är möjligt att med stöd av bestämmelsen i fråga sänka ansvarighetsbeloppet på grundval av anläggningens storlek eller art. Enligt 18 § 1 mom. i lag 493/2005 kan beslut om ett lägre maximibelopp för ansvaret fattas, om risken för skada till följd av en atomolycka orsakad av den atomsubstans som transporteras är ringa med hänsyn till mängden eller arten av denna atomsubstans samt transportförhållandena i sin helhet. Maximibeloppet för ansvaret kan dock inte fastställas till ett lägre belopp än 80 miljoner euro.  

I regeringens proposition RP 2/2005 rd om ändringslag 493/2005 motiverades beslutet om att lägre maximibelopp för ansvaret enbart ska gälla transporter av atomsubstanser med att det i finländska förhållanden inte har uppstått behov av att utnyttja sänkningsmöjligheten annat än i samband med transporter. I praktiken uppstod det emellertid ett behov 2014 i fråga om forskningsreaktorn FiR 1, i samband med bolagiseringen av Teknologiska forskningscentralen VTT Ab från ingången av 2015. Före det var staten ägare till forskningsreaktorn FiR 1, och enligt 28 § i atomansvarighetslagen har staten inte försäkringsplikt i fråga om sina atomanläggningar.  

Ansvarighetsbeloppet för forskningsreaktorn FiR 1 sänktes genom ett beslut av statsrådet den 18 december 2014 till det antal särskilda dragningsrätter som motsvarade 70 miljoner euro från och med den 1 januari 2015. Beslutet är i kraft tills vidare.  

Förutom beslutet om forskningsreaktorn FiR 1 har det under de senaste åren även fattats cirka 1–2 beslut om året om sänkning av ansvarighetsbeloppet för enskilda transporter av atombränsle.  

En sänkning av ansvarighetsbeloppet är enligt 18 § i atomansvarighetslagen möjlig på ansökan av innehavaren av en atomanläggning. Beslut om sänkning av ansvarighetsbeloppet fattas av statsrådet vid dess allmänna sammanträde. Ärenden som gäller sänkning av ansvarighetsbeloppet behandlas i finansutskottet. Arbets- och näringsministeriet är det ministerium som bereder ärendet. Det begärs ett utlåtande av Strålsäkerhetscentralen om ansökan och vid beredningen av ärendet samarbetar man med finansministeriet. 

När det gäller transporter har processen för att sänka ansvarighetsbeloppet betraktats som arbetskrävande ur administrativ synvinkel för både innehavarna av atomanläggningar och statsförvaltningen. Försäkring av det fulla ansvarighetsbeloppet förutsätter dessutom återförsäkring via exempelvis andra kärnförsäkringspooler eller försäkringsbolag, vilket innebär en administrativ börda och fördröjning av tidsplanen för anläggningsinnehavaren. Återförsäkring innebär att försäkringsgivaren försäkrar sig mot en viss risk genom att i sin tur skaffa sig en försäkring av en annan försäkringsgivare i syfte att kontrollera risken genom att minska sin egen risk. Storleken på ansvarighetsbeloppet har också en direkt inverkan på försäkringspremiernas nivå på så sätt att försäkringspremien vid ett lägre ansvarighetsbelopp är mindre än vid det fulla ansvarighetsbeloppet. 

2.1.3  Lägre maximibelopp för ansvaret med perspektiv på statens ansvar

Fastställandet av lägre ansvarighetsbelopp ska enligt artikel 10 stycke c i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet ske på anläggningsstatens risk, så att om det sker en atomolycka i verksamhet för vilken det har fastställts ett lägre ansvarighetsbelopp och kostnaderna för skadorna överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet, är det anläggningsstaten som till de delar som överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet ska svara för kostnaderna upp till det ansvarighetsbelopp som fastställts enligt Pariskonventionen, dvs. till minst 700 miljoner euro. Om en konventionsstat har sänkt ansvarighetsbeloppet för en anläggningsinnehavare i fråga om en viss atomanläggning till exempelvis 70 miljoner euro, och det sker en atomolycka i atomanläggningen där det totala beloppet för skadorna överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet, är värdstaten skyldig att svara för skadorna upp till det fulla ansvarighetsbeloppet, dvs. till minst 700 miljoner euro. Dessutom är en stat som är part i tilläggskonventionen från Bryssel när tilläggskonventionen är tillämplig ansvarig i enlighet med det systemet. 

I atomansvarighetslagen finns det bestämmelser om statens sekundära ansvar vid atomolyckor. I den gällande 29 § i atomansvarighetslagen föreskrivs det att om den som enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavaren av en atomanläggning i Finland visar att den inte kunnat få ut ersättningen av den försäkringsgivare som ingått försäkringsavtal med innehavaren av atomanläggningen, betalas ersättningen av staten. Enligt paragrafens 2 mom. överstiger statens ersättningsskyldighet inte det ansvarighetsbelopp som gäller för anläggningsinnehavaren i enlighet med 18 § 1 mom. Om ansvarighetsbeloppet har sänkts överstiger statens ansvar enligt atomansvarighetslagen i princip alltså inte det belopp som har fastställts genom beslutet om ett lägre belopp.  

Om det emellertid är fråga om skador som framkommer i Finland eller i en annan stat som är part i tilläggskonventionen från Bryssel och som innehavaren av en atomanläggning i Finland ansvarar för, påverkar ett lägre maximibelopp för ansvaret i vilket skede den finska statens ansvar som den stat där atomanläggningen är belägen, dvs. som s.k. värdstat, realiseras. Om ansvaret i enlighet med 18 § i atomansvarighetslagen är till fullt belopp, dvs. 600 miljoner särskilda dragningsrätter enligt den gällande lagen, kan den finska statens ansvar enligt tilläggskonventionen i praktiken inte realiseras när det aktuella systemet är tillämpligt, eftersom det fulla ansvarighetsbeloppet för innehavaren av atomanläggningen även täcker ansvarighetsbeloppen för värdstaten och skadeståndssammanslutningen enligt den gällande tilläggskonventionen.  

Om ansvarighetsbeloppet har sänkts, kan den finska statens ansvar i teorin realiseras. T.ex. om ansvarighetsbeloppet har sänkts till 70 miljoner särskilda dragningsrätter ansvarar den stat där atomanläggningen är belägen för skadorna till den del de överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet upp till 175 miljoner särskilda dragningsrätter. Vidare, om skadorna överskrider 175 miljoner särskilda dragningsrätter, svarar skadeståndssammanslutningen enligt tilläggskonventionen från Bryssel för skadorna till högst 300 miljoner särskilda dragningsrätter. Om kostnaderna för skador som framkommer i Finland i en helt exceptionell situation ytterligare skulle överskrida 300 miljoner särskilda dragningsrätter, ansvarar innehavaren av en atomanläggning i Finland med hela sin egendom för den överskridande delen av de skador som framkommit i Finland. 

Genom ändringslag 493/2005 har bestämmelserna om statens ansvar ändrats i fråga om maximibeloppet för statens ansvar. I 29 § i ändringslagen föreskrivs det att om den som enligt atomansvarighetslagen eller motsvarande lagstiftning i en annan konventionsstat är berättigad till ersättning av innehavaren av en atomanläggning i Finland visar att den inte kunnat få ut ersättningen enligt det i 18 § 2 mom. avsedda maximibeloppet för ansvaret av den försäkringsgivare som ingått försäkringsavtal med innehavaren av atomanläggningen, betalas den sålunda uteblivna ersättningen av staten. Enligt paragrafens 2 mom. upphör statens nämnda ersättningsskyldighet då ersättning har betalats ur försäkringen och av staten till ett belopp av sammanlagt 700 miljoner euro. 

En sänkning av maximibeloppet för ansvaret tidigarelägger alltså realiseringen av statens ansvar i det fall att ansvarighetsbeloppet har sänkts t.ex. i fråga om en transport av atomsubstans och det under transporten sker en atomolycka där ersättningssumman för atomskadorna överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet.  

Maximibeloppet 700 miljoner euro för statens ansvar enligt 29 § i lag 493/2005 gäller emellertid enbart fall där tilläggskonventionen från Bryssel enligt 30 § i samma lag inte är tillämplig. Om tilläggskonventionen från Bryssel är tillämplig uppgår maximibeloppet för den finska statens ansvar i enlighet med 30–32 § i lag 493/2005 i den första fasen till 1 500 miljoner euro. 

2.1.4  Nivån på ansvarighetsbeloppet i relation till risken och omfattningen av eventuella skador

Riskerna med verksamhet som gäller atomanläggningar och atomsubstanser och omfattningen av eventuella skador varierar. Den största olycksrisken kan anses vara förenad med verksamheten vid kärnkraftverk som används för energiproduktion. I Finland finns det fyra kärnkraftverksenheter som används för energiproduktion: Olkiluoto 1 och 2 på Olkiluoto i Euraåminne och Lovisa 1 och 2 på Hästholmen i Lovisa. Uppskattningen är att den tredje enheten vid Olkiluoto ska inleda regelbunden elproduktion under 2022. Dessutom lämnade Fennovoima Ab 2015 in ansökan till statsrådet om byggnadstillstånd för byggande av kärnkraftverket Hanhikivi 1.  

Det finns detaljerade och heltäckande bestämmelser och föreskrifter om användningen av kärnenergi, såsom verksamheten vid kärnkraftverk och exempelvis innehav och transport av atomsubstanser. Enligt 6 § i kärnenergilagen (990/1987) ska användningen av kärnenergi vara säker och den får inte orsaka skada på människor, miljö eller egendom. Den som beviljats tillstånd för användning av kärnenergi är skyldig att sörja för säkerheten. Enligt 7 a § i kärnenergilagen ska säkerheten vid användning av kärnenergi hållas på en så hög nivå som det praktiskt är möjligt. Säkerhetskraven och åtgärderna för säkerställande av säkerheten ska dimensioneras och riktas så att de står i rätt proportion till de risker som är förenade med användningen av kärnenergi.  

Strålsäkerhetscentralen är den myndighet som övervakar säkerheten i användningen av kärnenergi. Strålsäkerhetscentralen har också till uppgift att bl.a. granska planer som gäller kärnkraftverk, göra säkerhetsbedömningar i fråga om kärnkraftverk och på ett mångsidigt sätt övervaka byggandet av kärnkraftverk och hur kärnkraftverk används. 

Med hjälp av heltäckande lagstiftning och övervakning strävar man efter att bl.a. kontrollera och minska risken för olyckor. För att kärnsäkerheten ska garanteras följer Finland principen om att det är ett obligatoriskt minimimål att kraven uppfylls. Ett kärnkraftverks säkerhet ska utvecklas under hela dess livslängd, med beaktande av anläggningens egna och internationella drifterfarenheter och resultaten från säkerhetsundersökningar samt de möjligheter som teknikutvecklingen medför. 

Vid planeringen av en kärnanläggning ska enligt 7 d § i kärnenergilagen hänsyn tas till att det finns beredskap för eventuella driftstörningar och olyckor. Ju allvarligare följder en olycka skulle kunna ha för människor, miljön eller egendom, desto mindre ska sannolikheten vara för att en olycka inträffar. Det primära målet är att förebygga olyckor. Nödvändiga åtgärder på det praktiska planet ska vidtas för olyckshantering och lindring av följderna av olyckor. 

För att säkerställa kärnsäkerheten använder man mångdubbla skyddsnivåer som ska förebygga en okontrollerad ökning av reaktorns effekt, upptäcka eventuella störningar och förhindra att de utvecklas till allvarliga olyckor samt mildra följderna av en eventuell olycka. För att förhindra att radioaktiva ämnen kommer ut i miljön använder man mångdubbla hinder. 

Det har satts gränser för den strålning de anställda vid kärnkraftverk får exponeras för. I kärnkraftverkens omgivning genomförs mångsidiga strålningsövervakningsprogram. Mätresultaten verifierar utsläppen av radioaktiva ämnen som mätts upp vid själva anläggningen. 

Förutom kärnkraftverk kan olika andra atomanläggningar omfattas av atomansvarighetslagens tillämpningsområde och utöver det omfattas transporter av atomsubstans av försäkringsplikt enligt atomansvarighetslagen. När det gäller andra atomanläggningar än kärnkraftverk är de största eventuella skadorna av sådana atomolyckor som avses i atomansvarighetslagen i och med verksamhetens art betydligt mera lokala och mindre med avseende på deras ekonomiska konsekvenser jämfört med atomanläggningar som används för energiproduktion. När det gäller sådana atomanläggningar är det exempelvis inte sannolikt att skadorna av en atomolycka skulle ha gränsöverskridande konsekvenser. 

Exempelvis i de separata lager för driftavfall och slutförvaring (s.k. KVA-grotta) som används placeras låg- och medelaktivt driftavfall samt kraftverkens rivningsavfall. I KVA-grottan lagras och slutförvaras även radioaktivt småavfall som uppkommer inom hälso- och sjukvården, industrin och forskningen i Finland. Det är fråga om atomanläggningar i vilka det inte deponeras kärnbränslen, vilka är förenade med risker för atomolyckor med betydande skadeverkningar. KVA-grottorna har sprängts ut på flera tiotals meters djup i urberget, så eventuella skadeverkningar är lokala.  

Även när det gäller den anläggning för inkapsling och slutförvaring av använt kärnbränsle som Posiva Oy håller på att bygga är risken för en atomolycka lägre än för ett kärnkraftverk som används för energiproduktion, eftersom omfattningen av skadorna av vad som potentiellt kunde vara den största atomolyckan är mindre. I en sådan atomanläggning behandlas och förvaras bara en liten mängd använt kärnbränsle åt gången, och verksamheten inbegriper inte fissionsreaktioner. På samma sätt som för kärnkraftverk styrs även verksamheten vid inkapslings- och slutförvaringsanläggningar av detaljerade säkerhetsföreskrifter, och Strålsäkerhetscentralen övervakar att de följs. Posiva Oy lät 2014 Teknologiska forskningscentralen VTT Ab sammanställa en analysrapport om driftsäkerheten vid Olkiluotos inkapslings- och slutförvaringsanläggning, vilken även innehöll en bedömning av olika drifthändelser och olyckor vid anläggningen.  

I det som bedöms vara den värsta olyckssituationen brister inkapslingsanläggningens kapselhiss och slutförvaringskapseln faller tillsammans med hisskorgen till botten av kapselschaktet. I olycksanalysen utgick man från att alla kärnbränsleknippen inne i slutförvaringskapseln skadas och att kapseln inte längre håller tätt. Den radioaktiva luften i kapselschaktet leds ut som utsläpp i miljön via inkapslingsanläggningen. I analysen har man också utgått från att utsläppet inte filtreras och att anläggningens luftväxling inte isoleras. 

Vid Posiva Oy:s slutförvaringsanläggning hänför sig de största riskerna till förvaringen av kapslar i anläggningens underjordiska mellanlager och transporten av dem till slutförvaringshålet. I sin planering av anläggningen har Posiva Oy beaktat potentiella risker. Det underjordiska mellanlagret har planerats så att det är skyddat mot kollaps av berggrunden och dimensionerande jordbävningar. Det fordon som används för att förflytta och installera kapslar har ett starkt strålningsskydd, som också fungerar som skydd om berggrunden eventuellt skulle kollapsa. Inte heller den risk som en brand utgör betraktas som stor, eftersom kapseln och bränslet inne i den är mycket värmetåliga.  

Miljöriskerna till följd av en eventuell olycka betraktas som mycket små. T.ex. en omfattande kollaps av berggrunden kan ha konsekvenser för slutförvaringsverksamheten och orsaka dröjsmål i verksamheten och extrakostnader. En olycka som sker i slutförvaringsanläggningen har klart mindre konsekvenser med tanke på både miljön och befolkningen än eventuella olyckor i inkapslingsanläggningen ovan jord. I en mycket osannolik situation där en kapsel och bränslet skadas skulle spridningen av radioaktiva ämnen ske lokalt i den underjordiska tunneln och på cirka 400 meters djup, vilket inte anses ha några konsekvenser för livet ovan jord eller miljön. Vid behov kan slutförvaringsanläggningens luftkonditionering också stängas av. 

Inkapslings- och slutförvaringsanläggningen byggs så att den inte släpper ut skadliga mängder av radioaktiva ämnen i miljön ens om det skulle inträffa en störning i behandlingen av bränslet. I alla drift- och olyckssituationer som granskats i analyserna av inkapslings- och slutförvaringsanläggningens driftsäkerhet är utsläppen och strålningsdoserna för dem som bor i omgivningen mycket små. Eventuella skyddsåtgärder som behövs i drift- och olyckssituationer skulle bli små och de skulle vidtas lokalt. 

Enligt Strålsäkerhetscentralens bedömning kan den värsta olycka som kan ske vid Posivas inkapslings- och slutförvaringsanläggning klassificeras som INES 4 på skalan INES 1–7. INES (International Nuclear and Radiological Event Scale) är en internationell allvarlighetsskala för händelser i anknytning till atomanläggningar och strålning som utvecklats och som används av IAEA och med hjälp av vilken man kan jämföra allvarligheten hos olika händelser av detta slag. Strålsäkerhetscentralens bedömning grundar sig på de aktivitetsmängder som presenteras i Teknologiska forskningscentralen VTT Ab:s analysrapport. Enligt Strålsäkerhetscentralen ger utsläppet av radioaktiva ämnen i miljön vid en olycka av INES 4-klass en person som bor i området kring anläggningen och som är mest exponerad en strålningsdos på över en millisievert. Ett sådant utsläpp kan medföra ett behov av motåtgärder av något slag utanför anläggningen, såsom lokal övervakning av livsmedel. 

Även olycksriskerna i anslutning till transporter av atomsubstans kan bedömas vara klart mindre än för ett kärnkraftverk i drift. Transporter av radioaktiv substans har veterligen aldrig lett till atomskador som måste ersättas. För närvarande utförs årligen cirka 20 miljoner transporter av radioaktiv substans i världen, av vilka cirka 5 procent hänför sig till kärnkraft. 

I Finland transporteras såväl färskt som använt kärnbränsle. Det utförs cirka 10 transporter av färskt kärnbränsle per år i Finland. Till kärnkraftverket på Olkiluoto kommer bränslet från Tyskland, Spanien eller Sverige, och det transporteras med fartyg och bil till kraftverket. Till kraftverket i Lovisa kommer kärnbränslet från Ryssland med tåg- och biltransporter. 

Transporterna av använt kärnbränsle i Finland har under de senaste årtiondena varit i huvudsak interna förflyttningar inom kärnkraftverkens anläggningsområden. Avsikten är att det kärnbränsle som använts av de kärnkraftverk som är i drift efter tiden i mellanlager på anläggningsområdet ska transporteras till Olkiluoto i Euraåminne för inkapsling och slutförvaring. Posiva Oy har som mål att inleda slutförvaringsprojektet under 2020-talet. Enligt de nuvarande planerna ska slutförvaringen börja med inkapsling och slutförvaring av de bränsleknippen som finns i Olkiluotos mellanlager. De förflyttningar av bränsle som behövs kan utföras internt inom anläggningsområdet genom att man använder det område och vägnät som ägs av Industrins Kraft Abp.  

Efter att kedjereaktionen har avstannat sjunker det använda kärnbränslets radioaktivitet snabbt. Bränslets aktivitet minskar på ett år till ungefär en hundradedel av vad den är direkt efter att användningen har avslutats. Medan radioaktiva ämnen sönderfaller frigörs det ännu mycket värme och därför måste använda bränsleknippen kylas. 

Ett använt kärnbränsle klassificeras i Finland som högaktivt avfall och behandlingen av det kräver mycket effektiva strålskyddsarrangemang.  

Även transporterna av atomsubstanser är noggrant reglerade. De omfattas av bestämmelserna i kärnenergilagen och kärnenergiförordningen samt lagen om transport av farliga ämnen (719/1994), statsrådets förordning om transport av farliga ämnen på väg (194/2002), Strålsäkerhetscentralens föreskrift om skyddsarrangemangen vid användning av kärnenergi (STUK Y/3/2020) samt Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter. Dessutom finns det föreskrifter om de praktiska arrangemangen vid transporter i ett av Strålsäkerhetscentralens direktiv: (YVL) D.2 om transport av atomsubstanser och kärnavfall (endast på finska och engelska). Transport av atomsubstanser är liksom användning av kärnenergi enligt 8 § i kärnenergilagen tillståndspliktig verksamhet. 

Enligt 115 § i kärnenergiförordningen ska Strålsäkerhetscentralen se till att de bestämmelser som meddelats med stöd av kärnenergilagen samt andra föreskrifter om transporter av radioaktiva ämnen iakttas vid transporterna av kärnämnen och kärnavfall. Sådan transport som avses i bestämmelsen får inledas först när Strålsäkerhetscentralen har konstaterat att transportmaterialen och transportarrangemangen samt skydds- och beredskapsarrangemangen uppfyller de krav som ställs på dem och att skadeståndsansvaret i händelse av en kärnskada är ordnat. Strålsäkerhetscentralen ska vid behov underrätta regionförvaltningsverket när transporten sker på regionförvaltningsverkets område. 

Transporter omfattas till tillämpliga delar även av Strålsäkerhetscentralens föreskrift om skyddsarrangemangen vid användning av kärnenergi (STUK Y/3/2020). Enligt 3 § 1 punkten i föreskriften ska planeringen av skyddsarrangemang grunda sig på den dimensionerande hotbeskrivningen, riskanalyser som är förenade med den verksamhet som ska skyddas och de skyddsbehov som utgående från analyserna bedöms föreligga. 

Använt kärnbränsle transporteras i allmänhet med specialfordon och i transportbehållare med tjocka väggar. På grund av den höga radioaktiviteten hos använt kärnbränsle finns det stränga säkerhetskrav för de behållare som används vid transporterna. Deras egenskaper ska uppfylla många krav i fråga om hållfasthet och material och de ska också hålla i eventuella olyckssituationer.  

Transportbehållare för radioaktiva ämnen ska följa stränga internationella säkerhetsföreskrifter (IAEA SSR-6 2018). Transportbehållarna dämpar effektivt den kraftiga strålningen från de ämnen som finns inne i dem så att de människor som befinner sig längs transportrutterna inte exponeras för strålning.  

Transporterna av använt kärnbränsle kan vara förenade med olika olycksrisker. Den allvarligaste följden i anslutning till transporter av använt kärnbränsle är att transportbehållaren inte längre håller tätt. Om transportbehållaren går sönder kommer den sektor med avsevärt förhöjd yttre strålning som bildas på grund av det blottade bränslet att nå några hundra meter bort. Om skyddshöljet kring det använda bränslet går sönder, frigörs både gasformiga och fasta partiklar i ytvattnen och det kan även frigöras fissionsprodukter. Betydande mängder radioaktiva ämnen kan frigöras i luften enbart om det utöver att transportbehållaren går sönder även uppstår en hög temperatur på grund av exempelvis en brand eller kärnkedjereaktion. 

Strålsäkerhetscentralen har genom modellering utvärderat vilka följder det kan ha om transportbehållaren blir tunnare eller inte håller tätt. Med de antaganden som användes visade modelleringen att en situation som resulterar i att transportbehållaren vid transport av använt kärnbränsle inte längre håller tätt i värsta fall kan leda till att man måste evakuera den befolkning som finns inom ett avstånd av cirka 300 meter från olycksplatsen.  

I färskt, dvs. oanvänt, kärnbränsle som ännu inte har använts i en reaktor finns det bara sådan strålning som naturligt uran avger. Det är bara lätt radioaktivt och det behövs inget strålskydd vid hanteringen av det. Aktiviteten hos oanvänt bränsle är flera miljoner gånger lägre än hos använt bränsle som nyss avlägsnats ur en reaktor. Det löser inte upp sig i vatten och vid exempelvis en brand frigörs det inte radioaktiva partiklar som lätt sprids i miljön. Detta innebär att transporter av färskt kärnbränsle inte är förenade med någon risk för betydande miljöolyckor. Även om det skulle inträffa en olycka under en transport av färskt bränsle skulle bränslet inte medföra någon fara för människor eller miljön. En reaktivitetsolycka är en händelse som måste beaktas och elimineras i praktiken exempelvis med hjälp av transportbehållarens konstruktion. Hanteringen av färskt kärnbränsle är inte förenad med någon väsentlig strålningsrisk. I och med att färskt kärnbränsle har låg aktivitet behöver transportförpackningarna inte ha några strålskyddsegenskaper.  

Skaderisken vad gäller en olycka i anslutning till en normal transport av färskt kärnbränsle bedöms uppgå till cirka en miljon euro.  

4.2.1  Höjt ansvarighetsbelopp för atomanläggningar som används för energiproduktion

Om ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning som används för produktion av kärnenergi höjs till 1 200 miljoner euro, minskar statens ansvar i förhållande till det som föreskrivs i lag 493/2005 i en situation där det inträffar en storskalig olycka vid ett kärnkraftverk till den del skadorna framkommer i Finland eller i någon annan av de stater som är parter i tilläggskonventionen från Bryssel. Till följd av den försäkringsplikt för innehavaren av en atomanläggning som är föreskriven i atomansvarighetslagen ska innehavaren av en atomanläggning skaffa sig en atomansvarighetsförsäkring som täcker ansvarighetsbeloppet enligt atomansvarighetslagen, dvs. 1 200 miljoner euro, och eventuella skador till följd av en atomolycka vid ett kärnkraftverk ersätts då till högst 1 200 miljoner euro från anläggningsinnehavarens försäkring. Den finska staten kommer i den första fasen att ansvara enbart för den andel som hör till det så kallade tredje steget enligt tilläggskonventionen från Bryssel, dvs. 300 miljoner euro, av vilket staten får tillbaka den största delen av de övriga stater som är parter i tilläggskonventionen på det sätt som överenskommits i tilläggskonventionen. Den andel av 300 miljoner euro som den finska staten ska ansvara för skulle enligt läget i januari 2020 vara cirka 5,9 miljoner euro.  

Försäkringspremien för atomansvarighetsförsäkringen för innehavaren av ett kärnkraftverk stiger när det ansvarighetsbelopp som ska försäkras ökar. Det att ansvarighetsbeloppet för ett kärnkraftverk nästan fördubblas från 700 miljoner euro enligt lag 493/2005 innebär i praktiken att även försäkringspremien ökar med flera tiotals procent. En högre försäkringspremie har stor betydelse ur anläggningsinnehavarens perspektiv, men ett företag som är verksamt på marknaden ska i princip svara för de kostnader som den egna verksamheten medför. Detta följer även den så kallade principen om att förorenaren betalar. Enligt den principen ska den som utövar en farlig eller riskfylld verksamhet ansvara för skadliga följder av verksamheten och för de kostnader de ger upphov till. Å andra sidan bör det även beaktas att försäkringspremierna för innehavarna av atomanläggningar när ändringsprotokollen träder i kraft förmodligen också kommer att stiga till följd av att de skador som Pariskonventionen omfattar kommer att utvidgas på det sätt som anges i 14 § i ändringslag 493/2005. Atomskador som ska ersättas efter att ändringsprotokollen har trätt i kraft är förutom person- och sakskador även ekonomisk förlust på grund av person- eller sakskador, om den som lidit sådan förlust har rätt till ersättning för person- eller sakskador, samt under vissa förutsättningar kostnaderna för restaurering av förorenad miljö, ekonomisk förlust på grund av betydande förorening av miljön och kostnaderna för förebyggande åtgärder. 

De höjningar av försäkringspremierna som lagändringarna leder till beräknas inte ha någon betydande inverkan på priset på den el som produceras med kärnkraft. 

Om en olycka inträffar har höjningen av ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning som används för energiproduktion ingen betydande inverkan på en finländsk skadelidandes ställning. När det gäller skador som framkommer i Finland är ansvaret för innehavaren av ett kärnkraftverk i Finland i enlighet med 18 § 1 mom. i atomansvarighetslagen fortsättningsvis obegränsat, vilket i kombination med 30–32 § i atomansvarighetslagen innebär att om en storskalig olycka inträffar ersätts skadorna med 1 200 miljoner euro från försäkringen för innehavaren av kärnkraftverket, 300 miljoner euro från skadeståndssammanslutningen enligt tilläggskonventionen från Bryssel och efter det ansvarar innehavaren av kärnkraftverket i Finland med hela sin förmögenhet för de skadekostnader som inte har betalats. 

Det att ansvarighetsbeloppet för en atomanläggning som används för energiproduktion höjs till 1 200 miljoner euro har betydelse för maximibeloppet för den finska statens sekundära ansvar i enlighet med 29 § i atomansvarighetslagen. Taket för statens sekundära ansvar enligt 29 § i lag 493/2005 är 700 miljoner euro. När ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning som används för energiproduktion höjs till 1 200 miljoner euro, utgör det ansvarighetsbeloppet också taket för den finska statens sekundära ansvar i förhållande till konventionsstaterna enligt atomansvarighetslagen. Dessa stater är de stater som är parter i Pariskonventionen samt de stater som har anslutit sig till Wienkonventionen och det i Wien den 21 september 1988 ingångna samprotokollet om tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen. Också när innehavaren av en atomanläggning i Finland i enlighet med det bilaterala avtalet mellan staterna Finland och Ryssland (FördrS 31/2015) är ansvarig för en atomolycka omfattas atomskador som framkommer i Ryssland av premisserna i Pariskonventionen. 

Enligt ändringslag 493/2005 är taket för statens ansvar 700 miljoner euro. Atomansvarighetslagens 29 § är emellertid tillämplig enbart om den skadelidande av någon anledning inte får ersättning från den försäkring som innehavaren av atomanläggningen har tecknat. Dessutom gäller statens ansvar enligt 29 § i atomansvarighetslagen situationer där det uppkommer skador i samband med verksamheten vid en atomanläggning eller en transport av atomsubstans och där ansvarighetsbeloppet för innehavaren av atomanläggningen har sänkts. Om skadebeloppet överskrider det sänkta ansvarighetsbeloppet är det staten som ansvarar för skadorna till högst 1 200 miljoner euro. 

Konsekvensen av det som konstaterats ovan för en finländsk skadelidandes ställning är att antalet potentiella skadelidande som kunde kräva ersättning på grundval av statens sekundära ansvar ökar. Detta beror på att ett statligt ansvarstak på 1 200 miljoner euro tillämpas i förhållande till de stater som är parter i Pariskonventionen och sådana stater som har anslutit sig till Wienkonventionen och det i Wien den 21 september 1988 ingångna samprotokollet om tillämpningen av Wienkonventionen och Pariskonventionen. Om lag 493/2005 trädde i kraft i sin nuvarande form, skulle eventuella skadelidande i dessa stater med stöd av atomansvarighetslagen kunna få ersättningar inom ramen för ansvarstaket 700 miljoner euro. I systemet enligt lag 493/2005 är det endast de som enligt tilläggskonventionen från Bryssel är berättigade till ersättning som kan få ersättning från det ansvarighetsbelopp på 500 miljoner euro som är statens ansvar. 

Höjningen av ansvarighetsbeloppet för atomanläggningar som används för energiproduktion har i princip ingen betydande inverkan på myndigheternas verksamhet. När det gäller myndigheternas verksamhet har höjningen av ansvarighetsbeloppet i praktiken en inverkan enbart om det inträffar en storskalig kärnkraftverksolycka där kostnaderna för skadorna överskrider det ansvarighetsbelopp som anges i lag 493/2005, dvs. 700 miljoner euro. När ansvarighetsbeloppet har höjts till 1 200 miljoner euro och ersättningarna betalas direkt från anläggningsinnehavarens försäkring undviks myndigheternas behov av resurser på grund av redovisning av ersättningssummor och andra administrativa åtgärder. 

4.2.2  Graderingen av ansvarighetsbelopp

En gradering av ansvarighetsbeloppen enligt atomansvarighetslagen direkt med stöd av lagen enligt den risk som är förenad med atomanläggningen eller verksamheten skulle minska den administrativa bördan för den innehavare av en atomanläggning som ansöker om lägre ansvarighetsbelopp i enlighet med de gällande bestämmelserna. På samma sätt undviks det arbete som för närvarande orsakas statsförvaltningen och myndigheterna av handläggningen av och beredningen av beslutsfattandet om ansökningar om sänkt ansvarighetsbelopp om beslutsfattandet från fall till fall slopas samt minskas arbetsbördan för statsrådets finansutskott och statsrådets allmänna sammanträde. 

När ansvarighetsbeloppen enligt atomansvarighetslagen graderas direkt i lagen, försvinner möjligheten att sänka ansvarighetsbeloppet i enskilda fall. I vissa fall kan det vara så att skaderisken i anslutning till exempelvis en transport av använt kärnbränsle är låg i och med att mängden bränsle som ska transporteras är liten och att kostnaderna för eventuella skador på grund av en atomolycka som inträffar under transporten är klart under det ansvarighetsbelopp som föreskrivs i lagen. Inte heller i sådana fall kommer det att vara möjligt att sänka ansvarighetsbeloppet från vad som föreskrivs i lagen.  

Med tanke på statens ansvar innebär en gradering av ansvarighetsbeloppen i praktiken att staten tar på sig en del av riskerna i anknytning till verksamheten till den del kostnaderna för skador som orsakas av en eventuell atomolycka överstiger det sänkta ansvarighetsbeloppet. Om den stat där en atomanläggning är belägen i enlighet med den ändrade Pariskonventionen bestämmer att ansvarighetsbeloppet ska vara lägre än ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen, dvs. minst 700 miljoner euro, för en viss atomanläggning eller transport av atomsubstans, ansvarar staten för kostnaderna för skador som uppkommit i en atomolycka som inträffat i atomanläggningen eller under transporten i fråga till den del de överstiger det sänkta ansvarighetsbeloppet upp till ansvarighetsbeloppet enligt Pariskonventionen, dvs. till minst 700 miljoner euro. En höjning av ansvarighetsbeloppet för innehavaren av en atomanläggning till 1 200 miljoner euro när det gäller atomanläggningar som används för energiproduktion ökar också statens sekundära ansvar till 1 200 miljoner euro, vilket är maximibeloppet enligt Pariskonventionen. 

En gradering av ansvarighetsbeloppen direkt med stöd av lagen innebär ur statsrådets perspektiv också att statsrådets behörighet att besluta om sänkning av ansvarighetsbelopp slopas. 

När ansvarighetsbeloppet för andra atomanläggningar än sådana som används för energiproduktion fastställs till 250 miljoner euro, blir det möjligt för innehavaren av en sådan atomanläggning att, om den så önskar, försäkra hela summan via exempelvis Nordiska Kärnförsäkringspoolen, och då behövs det ingen återförsäkring. Detsamma gäller försäkring av transporter av använt kärnbränsle och andra atomsubstanser. 

4.2.3  Försäkringsgaranti för ersättning av skador som framkommer senare

Ansökan om sådan försäkringsgaranti som det föreslås bestämmelser om när det gäller ersättning av sådana personskador på grund av en atomolycka som framkommer senare än 10 år men senast 30 år efter atomolyckan innebär en administrativ börda för innehavarna av atomanläggningar. Innehavaren av en atomanläggning ska ansöka om försäkringsgaranti av statsrådet och lämna in behövliga och tillräckliga utredningar till statsrådet. Handläggningen av anläggningsinnehavarens ansökan och beredningen av statsrådets beslut medför extra arbete för förvaltningen. Om det på marknaden inte går att få någon återförsäkring som täcker skador som framkommer senare måste det årligen ansökas om försäkringsgaranti, och statsrådet ska följa och analysera läget på försäkringsmarknaden och göra de bedömningar som behövs för rätt prissättning av försäkringsgarantin. 

4.2.4  Reservation i fråga om ömsesidighet och underrättelse i fråga om Finlands ekonomiska zon i ändringsprotokollet till Pariskonventionen samt avgivande av en förklaring enligt artikel 2 stycke b i den ändrade tilläggskonventionen från Bryssel

Reservation i fråga om artikel 7 stycke a i enlighet med artikel 18 i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet. Enligt artikel 18 i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet från 2004 är det möjligt att göra reservationer i fråga om bestämmelserna i konventionen när som helst före ratificering, godkännande eller godtagande av den eller anslutning till den eller, när det gäller sådana områden som nämns i ett meddelande enligt artikel 23, innan meddelandet lämnas, och reservationerna kan godkännas enbart om de undertecknande staterna uttryckligen har godkänt villkoren i reservationerna. 

Det är alltså möjligt att göra eventuella reservationer i fråga om bestämmelserna i den genom ändringsprotokollet ändrade konventionen senast i samband med att man förbinder sig till ändringsprotokollet och de undertecknande staterna ska uttryckligen godkänna villkoren i reservationerna.  

I denna proposition föreslås det att riksdagen godkänner att det i samband med ratificeringen av ändringsprotokollet i enlighet med artikel 18 i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet görs en reservation i fråga om den så kallade principen om ömsesidighet när det gäller artikel 7 stycke a om ansvarighetsbeloppen för innehavaren av en atomanläggning i den genom ändringsprotokollet ändrade konventionen. De stater som har undertecknat ändringsprotokollet till Pariskonventionen har i samband med undertecknandet av ändringsprotokollet avgett en gemensam förklaring om att om någon stat gör en reservation i fråga om principen om ömsesidighet som har följande innehåll när de förbinder sig till ändringsprotokollet, ska reservationen godkännas: ”Utan att det inverkar på tillämpningen av artikel 2 stycke a punkt iii förbehåller sig [namnet på den stat som gör reservationen] rätten att fastställa ansvarighetsbelopp som är lägre än minimibeloppet för ansvaret enligt artikel 7 stycke a för en atomolycka som har inträffat inom territoriet för en annan stat än [namnet på den stat som gör reservationen] eller inom ett havsområde för den staten som har fastställts i enlighet med internationell rätt eller ombord på ett fartyg eller luftfartyg som har registrerats i den staten, till den del denna andra stat inte beviljar ömsesidiga fördelar till samma belopp.” De undertecknande staterna har på detta sätt uttryckligen godkänt reservationen i fråga i enlighet med artikel 18 i konventionen. I propositionen föreslås det att riksdagen godkänner att det görs en reservation med detta innehåll i samband med ratificeringen av ändringsprotokollet. 

Den föreslagna reservationen handlar om den så kallade principen om ömsesidighet. Enligt den föreslagna reservationen förbehåller sig den stat som gör reservationen rätten att fastställa ansvarighetsbelopp som är lägre än minimibeloppet enligt artikel 7 stycke a i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet när det gäller atomskador som framkommer inom territoriet för (eller inom en havszon för eller ombord på ett fartyg eller luftfartyg som registrerats i) en annan stat som inte har bestämmelser om ömsesidiga fördelar upp till samma ansvarighetsbelopp som den stat som gör reservationen. Reservationen påverkar inte tillämpningen av artikel 2 stycke a punkt iii i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet.  

Enligt artikel 2 stycke a punkt iii i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet ska konventionen tillämpas på atomskador som har uppkommit inom territoriet för en stat eller inom en i enlighet med internationell rätt inrättad havszon för en stat eller under vissa förutsättningar ombord på ett fartyg eller luftfartyg som registrerats av en stat som inte har anslutit sig till Pariskonventionen och som vid tidpunkten för atomolyckan inte har någon atomanläggning inom sitt territorium eller inom någon havszon som är inrättad i enlighet med internationell rätt. 

Om en reservation görs kan man nationellt bestämma att om en finländsk innehavare av en atomanläggning är ansvarig för en atomolycka ersätts atomskador som framkommer i en annan stat inte med mera än vad man inom ramen för det ansvarighetsbelopp som tillämpas i den andra staten skulle ersätta för skador som framkommer i Finland i en situation där en innehavare av en atomanläggning som är hemmahörande i den staten är ansvarig för en atomolycka. Genom reservationen begränsas emellertid inte tillämpningen av artikel 2 stycke a punkt iii i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet. 

Reservationen gäller på det sätt som konstaterats de ansvarighetsbelopp som anges i Pariskonventionen och som det föreskrivs om i atomansvarighetslagen. Reservationen påverkar i sak vilka bestämmelser det är möjligt att utfärda om de ansvarighetsbelopp som det föreskrivs om i atomansvarighetslagen i relation till atomskador som framkommer i andra stater. Därför behövs riksdagens samtycke till reservationen trots att det i samband med de lagändringar som föreslås nu inte föreslås några bestämmelser om att principen om ömsesidighet ska aktiveras på det sätt som reservationen möjliggör. 

Om riksdagen godkänner att det görs en reservation om så kallad ömsesidighet och reservationen görs, ger det möjlighet att utfärda nationella bestämmelser om saken. 

Underrättelse enligt artikel 13 stycke b i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet. Enligt artikel 13 stycke a i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet är det i princip en domstol i den konventionsstat där en atomolycka eller händelse som har orsakat en atomskada har inträffat som är behörig. Enligt artikel 13 stycke b i dess ändrade lydelse är det, om en atomolycka inträffar inom den ekonomiska zonen för en konventionsstat eller, om en konventionsstat inte har inrättat en ekonomisk zon, inom ett område vars gränser inte överskrider gränserna för en ekonomisk zon om en sådan inrättades, enbart den aktuella konventionsstatens domstolar som för konventionens syften är behöriga att handlägga en skadeståndstalan till följd av atomolyckan, under förutsättning att konventionsstaten före atomolyckan har underrättat organisationens generalsekreterare om gränserna för området i fråga. Bestämmelserna i detta stycke ska inte tolkas så att de möjliggör utövning av behörighet eller fastställande av gränserna för havszoner på ett sätt som strider mot den internationella havsrätten.  

I artikel 13 stycke c står det också att om en atomolycka inträffar utanför konventionsstaternas territorium eller om den inträffar inom ett område om vilket det inte har gjorts någon underrättelse enligt stycke b, eller om platsen för atomolyckan inte med säkerhet kan avgöras, är det domstolarna i den konventionsstat inom vars territorium anläggningen för den innehavare av en atomanläggning som är ansvarig är belägen som är behöriga att handlägga skadeståndstalan. I de andra styckena i artikel 13 finns det ytterligare bestämmelser om vissa särskilda fall.  

Bestämmelser om vilka domstolar som är behöriga finns i 37 § i lag 493/2005. I paragrafen står det att vilken stats domstolar som är behöriga att pröva en talan som väckts med stöd av atomansvarighetslagen bestäms i artikel 13 i Pariskonventionen, sådan den lyder ändrad genom det protokoll som avses i 1 § 10 punkten och som upprättades i Paris den 12 februari 2004. Enligt regeringens proposition 2/2005 rd togs det i 37 § i lag 493/2005 in en informativ hänvisning till artikel 13 i Pariskonventionen som skulle ändras genom Parisprotokollet, eftersom detta hör till Europeiska unionens exklusiva behörighet. I enlighet med det som beskrivits ovan har Europeiska unionens råd genom beslut som det fattade 2003 och 2004 (2003/882/EG och 2004/294/EG) bemyndigat unionens medlemsstater, med undantag av Österrike, Irland och Luxemburg, som inte är parter i Pariskonventionen, att i Europeiska gemenskapens intresse underteckna och ratificera protokollet om ändring av Pariskonventionen.  

Eftersom bestämmelserna om den behöriga domstolen hör till Europeiska unionens behörighet, har det i propositionen ansetts att en sådan underrättelse om Finlands ekonomiska zon till OECD:s generalsekreterare som krävs enligt artikel 13 stycke b i Pariskonventionen i dess lydelse enligt ändringsprotokollet inte förutsätter riksdagens samtycke.  

Förklaring enligt artikel 2 stycke b i tilläggskonventionen från Bryssel i dess lydelse enligt ändringsprotokollet. Enligt artikel 2 stycke b i tilläggskonventionen från Bryssel i dess lydelse enligt ändringsprotokollet får en stat som undertecknar eller ansluter sig till konventionen i samband med undertecknandet eller att den ansluter sig, eller i samband med att den deponerar sitt ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument, avge en förklaring enligt vilken fysiska personer eller vissa grupper av personer som enligt lag i den staten betraktas som stadigvarande bosatta inom dess territorium vid tillämpning av stycke a punkt ii underpunkt 2 i den artikeln jämställs med statens egna medborgare.  

När Finland anslöt sig till tilläggskonventionen från Bryssel 1977 avgav landet en förklaring om vilka fysiska personer som ska jämställas med medborgare enligt vilken fysiska personer som enligt finländsk lag betraktas som stadigvarande bosatta i Finland vid tillämpning av artikel 2 stycke a punkt ii i konventionen ska jämställas med Finlands egna medborgare. Före anslutningen till tilläggskonventionen ändrades atomansvarighetslagens 30 § 2 mom. genom lag 128/1977, vilket uttryckligen gjorde det möjligt att avge en sådan förklaring. 

Vid tillämpning av 30 § 1 mom. enligt 30 § 2 mom. i den gällande atomansvarighetslagen jämställs med medborgare i en stat som anslutit sig till tilläggskonventionen staten själv eller en del av den eller ett bolag, en förening eller en stiftelse av offentlig- eller privaträttslig art eller ett annat samfund eller en annan sammanslutning med hemort eller annars fast driftställe i en sådan stat. Som medborgare i en stat som anslutit sig till tilläggskonventionen anses även en person, som enligt gällande lag i en sådan stat ska anses som stadigvarande bosatt i den staten och som i fråga om rätt till ersättning enligt tilläggskonventionen jämställs med medborgare i denna stat.  

I 30 § 1 mom. i atomansvarighetslagen föreskrivs det om tillämpningsområdet för tilläggskonventionen från Bryssel och om statens ansvar när tilläggskonventionen är tillämplig.  

Genom lag 493/2005 ändrades 30 § 1 mom. i atomansvarighetslagen på det sätt som ändringsprotokollet till tilläggskonventionen från Bryssel krävde, så att bl.a. ändringar av tilläggskonventionens tillämpningsområde godkändes. Atomansvarighetslagens 30 § 2 mom. ändrades inte i detta sammanhang. Den princip som man gick in för genom lag 128/1977, dvs. att fysiska personer som är stadigvarande bosatta i landet jämställs med medborgare, accepterades alltså fortfarande som sådan när lag 493/2005 stiftades. 

Även om riksdagen i samband med att den godkände 30 § 2 mom. i lag 493/2005 formellt även godkände att Finland även efter att ändringsprotokollet till tilläggskonventionen från Bryssel har trätt i kraft när det gäller denna sak följer de bestämmelser som man gick in för när man anslöt sig till tilläggskonventionen, har riksdagen inte i samband med att den behandlade godkännandet av ändringsprotokollet uttryckligen godkänt att det på nytt avges en förklaring om denna sak eller att den tidigare förklaringen bekräftas. I och med att det på det sätt som konstaterats fortfarande är motiverat att hålla förklaringen i fråga i kraft även när det gäller den genom ändringsprotokollet ändrade tilläggskonventionen, bör förklaringen avges på nytt i samband med ratificeringen av 2004 års protokoll från Bryssel, så att den även gäller för den genom ändringsprotokollet i fråga ändrade tilläggskonventionen. Eftersom det är fråga om ett ärende som gäller tillämpningsområdet för ett internationellt avtal, vilket hör till området för lagstiftningen, har man i propositionen utgått från att riksdagens samtycke krävs för att förklaringen ska kunna avges. 

5.2.1  Sverige

I Sverige finns det åtta kärnkraftverksenheter som används för energiproduktion. Dessutom finns det i Sverige flera kärnkraftverksenheter som man planerar att stänga samt en anläggning för tillverkning av kärnbränsle, anläggningar för behandling, lagring och slutförvaring av radioaktivt avfall samt test- och forskningsanläggningar. Sverige är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel. 

Det ansvarighetsbelopp som ska försäkras enligt den svenska lagstiftningen är när det gäller atomanläggningar som används för energiproduktion enligt den gällande lagstiftningen (atomansvarighetslag 1968:45) 1 000 miljoner särskilda dragningsrätter (ca 1 217 miljoner euro enligt den kurs som noterades 11.1.2021). Ansvarighetsbeloppet för andra atomanläggningar och för transporter är 300 miljoner särskilda dragningsrätter och det belopp som ska försäkras är 360 miljoner särskilda dragningsrätter (lagens 17 §). Ansvarighetsbeloppet för anläggningar för framställning och förvaring av obestrålat uran och för transport av sådant uran är 10 miljoner särskilda dragningsrätter och det belopp som ska försäkras är 12 miljoner särskilda dragningsrätter.  

I Sverige är ansvaret för innehavaren av en atomanläggning enligt de lagändringar som träder i kraft i samband med att ändringsprotokollen träder i kraft obegränsat i fråga om skador som framkommer i Sverige. När det gäller andra skador är, efter att ändringsprotokollen har satts i kraft, enligt den svenska lagstiftningen (lag [2010:950] om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor) ansvarighetsbeloppet och även det belopp som ska försäkras 1 200 miljoner euro för kärnkraftverk.  

Det ansvarighetsbelopp som andra atomanläggningar ska försäkra är efter ändringarna 70–700 miljoner euro. När det gäller sådana anläggningar kan ansvarighetsbeloppet sänkas genom ett beslut av regeringen. Ansvarighetsbeloppet ska emellertid vara minst det belopp som ovan anges som nedre gräns. När det gäller transporter av atomsubstans är ansvarighetsbeloppet enligt lagen 80 miljoner euro. Enligt 29 § i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor följer man vad gäller ansvarighetsbeloppet för anläggningsinnehavare principen om ömsesidighet i förhållande till stater där det finns en atomanläggning. 

Enligt 39 § i lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor får regeringen i fråga om atomansvarighet göra ekonomiska åtaganden för staten, men avsikten är att arrangemanget ska tillämpas som en sista utväg om det inte finns andra garantier till förfogande. Detta görs genom att statliga garantier i form av återförsäkringsåtaganden ställs ut. Anläggningsinnehavare ska betala en avgift för statens åtaganden. Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek och betalning. I Sverige pågår en utredning som kommer att innehålla förslag om garantier som ska ställas ut för ersättning av skador som framkommer senare. 

5.2.2  Nederländerna

I Nederländerna finns det flera atomanläggningar som omfattas av tillämpningsområdet för Pariskonventionen, av vilka ett är ett kärnkraftverk. Till tillämpningsområdet för Pariskonventionen hör också ett anrikningsverk för kärnbränsle, två forskningsreaktorer, en anläggning som stängts och en anläggning för behandling av radioaktivt avfall. Även Nederländerna är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel. 

Efter de lagändringar som hör ihop med ikraftsättandet av ändringsprotokollen är ansvarighetsbeloppet för ett kärnkraftverk i drift i Nederländerna 1 200 miljoner euro. Detta är också det belopp som ska försäkras när det gäller kärnkraftverk. Ansvarighetsbeloppet höjdes från 340 miljoner euro till den nuvarande nivån redan vid ingången av 2013. Ansvarighetsbeloppet får fastställas till ett lägre belopp när det gäller transporter (minst 80 miljoner euro) och lågriskanläggningar (minst 70 miljoner euro).  

Den atomansvarighetsförsäkring som kan fås via den nederländska kärnförsäkringspoolen täcker enligt de uppgifter som är tillgängliga inte alla de skadetyper som ska täckas enligt ändringsprotokollet till Pariskonventionen, såsom personskador där talan har väckts 10–30 år efter atomolyckan. Staten täcker de skadetyper som är oförsäkrade genom en statlig försäkring och garanti. Skador som det är fråga om i exempelvis en talan som gäller personskador och som har väckts senare än 10 år efter atomolyckan täcks genom en försäkring. Anläggningsinnehavaren betalar en försäkringsavgift för arrangemanget, vilken har beräknats med hjälp av en särskild formel. Dessutom erbjuder staten en garanti som ska täcka skador upp till 2 300 miljoner euro till den del deras belopp överstiger de ersättningar som täcks inom det tredje steget enligt tilläggskonventionen från Bryssel. Detta ersättningsbelopp höjs till 3 200 miljoner euro när ändringsprotokollen träder i kraft. I Nederländerna gör finansministeriet en bedömning av om försäkringsskyddet är tillräckligt för innehavaren av en atomanläggning och detta är en förutsättning för att anläggningsinnehavaren ska beviljas och få behålla drifttillståndet för atomanläggningen. 

5.2.3  Belgien

I Belgien finns det sju kärnkraftverksenheter samt forskningsanläggningar, anläggningar för framställning av kärnbränsle och radioisotoper och en anläggning för behandling och lagring av radioaktivt avfall. Belgien är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel.  

Belgiens parlament fattade 2003 ett beslut om att användningen av kärnenergi gradvis ska avvecklas. Lagen i fråga förbjuder byggandet av nya kärnkraftverk och innehåller en tidsfrist på 40 år för de befintliga anläggningarnas verksamhet. Enligt lagen ska de reaktorer som är i drift vara avstängda senast 2025. Denna lag har emellertid senare ändrats i syfte att trygga elproduktionen och stängningen av de anläggningar som är i drift har skjutits upp. 

I Belgien är ansvarighetsbeloppet för kärnkraftverk och även det belopp som ska försäkras 1 200 miljoner euro enligt de gällande bestämmelserna (loi sur la responsabilité civile dans le domaine de l'énergie nucléaire [22.7.1985] 7 §). Det kommer inga ändringar i ansvarighetsbeloppen när ändringsprotokollen träder i kraft.  

När det gäller transporter av atomsubstans är ansvarighetsbeloppet 297 miljoner euro och för lågriskanläggningar är beloppet 70–297 miljoner euro. Atomanläggningar med låg risk som har ett lägre ansvarighetsbelopp är forskningsreaktorer, anläggningar för framställning av kärnbränsle, en anläggning för behandling av radioaktivt avfall och en anläggning för framställning av radioisotoper. Bestämmelser om lägre ansvarighetsbelopp för atomanläggningar med låg risk har utfärdats genom separata förordningar för enskilda aktörer. Genom en separat förordning har det bestämts att ansvarighetsbeloppet för alla transporter av atomsubstans ska vara 297 miljoner euro, vilket betyder att det inte behövs någon separat ansökan om sänkning av ansvarighetsbeloppet för enskilda transporter av atomsubstans. 

I Belgien täcker enligt de uppgifter som är tillgängliga inte atomansvarighetsförsäkringen nödvändigtvis skador som framkommer senare. Avsikten är att skador som framkommer senare ska täckas med hjälp av en statsborgen, om det inte finns försäkring när ändringsprotokollen träder i kraft.  

I den belgiska lagen om skadeståndsansvar på atomenergins område (22.7.1985) föreskrivs det att innehavaren av en atomanläggning ska ansöka om borgen från staten om den kan visa att det på marknaden inte finns sådan försäkring som lagen i fråga kräver eller någon annan ekonomisk säkerhet för vissa risker. Ansökan lämnas till finansministeriet. Regeringen bereder en förordning där villkoren för statsborgen definieras. 

Det tas årligen ut en borgensavgift för statsborgen. Avgiften täcker både expertkostnaderna för att bevisa att en aktuell atomskada verkligen har uppkommit eller för att granska att villkoren för att borgen ska realiseras har uppfyllts och kostnaderna för att handlägga de framställda kraven om statsborgen realiseras. 

Villkoren för statsborgen motsvarar de villkor som är förenade med motsvarande produkter på marknaden och borgensavgiften för statsborgen har satts till en cirka 15 procent högre nivå än marknadspriset. På detta sätt strävar man efter att undvika att ge anläggningsinnehavarna en ekonomisk fördel och att sporra den privata sektorn till att erbjuda konkurrenskraftiga alternativ. 

Vad gäller skador som framkommer senare ska anläggningsinnehavarna aktivt försöka hitta försäkring eller annan ekonomisk säkerhet i Belgien eller utomlands. De ska också månatligen rapportera till myndigheterna tills de kan uppfylla sin försäkringsplikt på grundval av atomansvarigheten via den privata sektorn på sådana villkor som staten godkänner. 

5.2.4  Frankrike

I Frankrike finns det 58 kärnkraftverksenheter som är i drift och flera enheter som man planerar att stänga. Dessutom finns det i Frankrike många andra atomanläggningar, såsom forsknings- och testreaktorer, anläggningar för framställning av kärnbränsle, anläggningar för urananrikning och en anläggning för ombearbetning av använt kärnbränsle. Frankrike är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel. 

I Frankrike har de ändringar av ansvarighetsbeloppen som ändringsprotokollet till Pariskonventionen kräver redan satts i kraft. Ansvarighetsbeloppet för ett kärnkraftverk som är i drift är 700 miljoner euro, vilket också är det belopp som ska försäkras. Ansvarighetsbeloppet och det belopp som ska försäkras är 70 miljoner euro för atomanläggningar med låg risk och 80 miljoner euro för transporter av atomsubstans. När det gäller transporter av atomsubstans som går genom Frankrike är ansvaret obegränsat om transporten inte omfattas av Pariskonventionen, och det belopp som ska försäkras är 700 miljoner euro. Om transporten omfattas av Pariskonventionen är ansvarighetsbeloppet 80 miljoner euro, vilket också är det belopp som ska försäkras.  

Den enda förändringen som sker i de nämnda beloppen när ändringsprotokollen träder i kraft är att det belopp som ska försäkras för transporter som går genom Frankrike och som inte omfattas av Pariskonventionen kommer att vara 1 200 miljoner euro efter ikraftträdandet. 

Frankrikes kärnförsäkringspool har meddelat att den kommer att erbjuda atomansvarighetsförsäkring som täcker även skador som framkommer senare när ändringsprotokollen träder i kraft. 

5.2.5  Storbritannien

I Storbritannien finns det 15 kärnkraftverksenheter som används för energiproduktion. Dessutom håller man i Storbritannien på att bygga ett kärnkraftverk och det finns flera kärnkraftverksenheter och forskningsanläggningar som man planerar att stänga. I Storbritannien finns det också anläggningar för framställning av radioisotoper och kärnbränsle, anläggningar för behandling och lagring av radioaktivt avfall och en anläggning för urananrikning. Storbritannien är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel. 

I Storbritannien finns bestämmelserna om ansvarighetsbeloppen för anläggningsinnehavarnas atomanläggningar i en särskild lag, där ansvarighetsbeloppen har graderats i enlighet med verksamhetens art (Nuclear Installations Act 1965). Ansvarighetsbeloppet för vanliga kärnkraftverk och transporter i anknytning till sådan verksamhet är enligt de gällande bestämmelserna 140 miljoner pund (ca 155 miljoner euro enligt valutakursen 11.1.2021). Detta är också det belopp som ska försäkras.  

När ändringsprotokollen och de ändringar i den nationella lagstiftningen som ansluter sig till dem träder i kraft stiger ansvarighetsbeloppet och det belopp som ska försäkras till 1 200 miljoner euro utjämnat på de fem år som följer ikraftträdandet. När ändringsprotokollen träder i kraft är ansvarighetsbeloppet alltså 700 miljoner euro och beloppet höjs med 100 miljoner euro om året tills det har höjts till 1 200 miljoner euro. Detta gäller även det belopp som ska försäkras. Enligt de uppgifter som är tillgängliga kräver inte staten ersättning av anläggningsinnehavarna för att den täcker värdstatens ansvarighetsbelopp under övergångstiden. 

Enligt de gällande bestämmelserna är ansvarighetsbeloppet och det belopp som ska försäkras 10 miljoner pund (ca 11,7 miljoner euro) för lågriskanläggningar. När ändringsprotokollen träder i kraft utvidgas graderingen. Efter ändringarna är ansvarighetsbeloppet och det belopp som ska försäkras 160 miljoner euro för anläggningar med medelhög risk (t.ex. fabriker som tillverkar kärnbränsle), 80–1 200 miljoner euro för transporter (beroende på arten av atomsubstans som transporteras) och 70 miljoner euro för lågriskanläggningar. Bestämmelser om kriterierna för hur atomanläggningar ska klassificeras finns i en särskild författning (Nuclear Installations [Prescribed Sites and Transport] Regulations 2018).  

I praktiken kommer den största delen av transporterna av atomsubstans enligt de uppgifter som är tillgängliga att vara transporter med låg risk. Lågriskanläggningar är för närvarande en forskningsreaktor som man planerar att stänga, en anläggning för återvinning av kontaminerat metallmaterial och en anläggning för behandling av rivningsavfall med låg risk. Framöver kommer också vissa slutförvaringsanläggningar för mycket lågaktivt avfall att höra till klassen lågriskanläggningar. 

Inte heller i Storbritannien täcker atomansvarighetsförsäkringen enligt de uppgifter som är tillgängliga skador som framkommer senare. Staten tar på sig ansvaret för denna skadegrupp genom ett temporärt återförsäkringsarrangemang, där anläggningsinnehavarna betalar en försäkringsavgift som baserar sig på marknadspris för det aktuella försäkringsskyddet. Försäkringsavgiften baserar sig på en avgift som grundar sig på risken, kapitalkostnader och andra faktorer, såsom juridiska kostnader, kostnader i anknytning till handläggningen av ersättningskrav och andra allmänna kostnader. Målet är att sporra den privata försäkringsmarknaden att erbjuda det försäkringsskydd som saknas. 

5.2.6  Tyskland

I Tyskland finns det sju kärnkraftverksenheter som används för energiproduktion. I Tyskland finns det också ett flertal andra atomanläggningar, såsom forskningsreaktorer och behandlingsanläggningar och lager för kärnavfall och radioaktivt avfall. I Tyskland har man efter den olycka som 2011 inträffade vid Fukushima Daiichi i Japan fattat ett politiskt beslut om att frångå produktionen av kärnenergi. Tyskland är part i både Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel.  

I Tyskland medför ikraftträdandet av ändringsprotokollen ingen förändring i ansvarighetsbeloppen för innehavare av atomanläggningar. När det gäller kärnkraftverk är ansvaret för atomolyckor både enligt den gällande lagstiftningen och efter ikraftträdandet av ändringsprotokollen i princip obegränsat, dvs. anläggningsinnehavaren ansvarar för atomskador med hela sin egendom. Det belopp som ska försäkras eller täckas genom någon annan ekonomisk säkerhet är 2 500 miljoner euro för kärnkraftverk. Eftersom ansvarighetsbeloppet är klart högre än vad som kan täckas genom en försäkring på försäkringsmarknaden, har innehavarna av kärnkraftverk för att täcka beloppet nationellt inrättat ett system i två steg. I det första steget täcks skador för högst cirka 256 miljoner euro genom en försäkring. I det andra steget täcks 2 244 miljoner euro via ett avtal mellan anläggningsinnehavarna (Solidarvereinbarung). Avtalet slöts 2001 efter att den tyska tillsynsmyndigheten hade godkänt utkastet till avtal. 

Ansvarighetsbeloppet på 2 244 miljoner euro har delats mellan anläggningsinnehavarna i enlighet med värmeeffekten hos de kärnkraftverk de driver. Parterna i avtalet har förbundit sig till att, delvis eller helt, betala sin andel av hela ansvarighetsbeloppet till den ansvariga anläggningsinnehavaren om det inträffar en atomolycka och den ansvariga anläggningsinnehavarens medel inte räcker till för att täcka ansvarighetsbeloppet. Betalningen ska göras enbart om det inträffar en atomolycka, dvs. anläggningsinnehavarna betalar inte försäkringsavgifter medan normal verksamhet pågår och det samlas inte in medel i förväg. 

För att visa att förpliktelserna enligt avtalet kan uppfyllas ska anläggningsinnehavarna varje år få ett intyg av en auktoriserad offentlig revisor, där det konstateras att den aktuella summan är tillgänglig i anläggningsinnehavarens balansräkning. Det ska också vara möjligt att använda medlen inom ett år. Ansvarighetsbeloppet för varje anläggningsinnehavare motsvarar innehavarens andel av 2 244 miljoner euro multiplicerad med två och ökad med 5 procent för administrativa utgifter. 

När det gäller andra atomanläggningar än kärnkraftverk är ansvarighetsbeloppet högst 2 500 miljoner euro och det belopp som ska försäkras fastställs separat för varje aktör. I praktiken är ansvarighetsbeloppen klart lägre än maximibeloppet. Beloppet påverkas av den aktuella atomanläggningens värmeeffekt (vad gäller reaktorer) och typen, mängden, aktiviteten och egenskaperna vad gäller de radioaktiva ämnen som behandlas vid atomanläggningen (i fråga om annat än reaktorer). Ansvarighetsbeloppet för exempelvis en kärnkraftverksenhet som man håller på att stänga är i regel lägre än det fulla beloppet när det använda kärnbränslet och radioaktiva avfallet har avlägsnats ur reaktorn.  

När det gäller transporter är ansvarighetsbeloppet i överensstämmelse med ändringsprotokollet till Pariskonventionen minst 80 miljoner euro. Ansvarighetsbeloppet för lagring av radioaktiva ämnen är 350 miljoner euro. Beslut om ansvarighetsbeloppet för varje atomanläggning eller verksamhet i anknytning till atomsubstanser fattas i samband med ett tillståndsförfarande (t.ex. drifttillståndet). 

Liksom i de flesta andra medlemsstater som är parter i Pariskonventionen täcker inte atomansvarighetsförsäkringen i Tyskland enligt de uppgifter som är tillgängliga skador som framkommer senare. Till den del det inte går att försäkra skador fungerar staten som borgensman för högst 2 500 miljoner euro.  

5.2.7  Vissa stater i Finlands närområde

Av andra stater som finns i Finlands närområde är Danmark och Norge parter i Pariskonventionen och tilläggskonventionen från Bryssel. Ingendera av dessa stater har kärnkraftverk. Estland, Lettland och Litauen samt Polen är parter i både Wienkonventionen och samprotokollet från Wien. Dessa stater har inga kärnkraftverk i drift. 

Ryssland har anslutit sig till Wienkonventionen, men inte till samprotokollet från Wien. Ryssland har 36 reaktorenheter i drift och har flera enheter till under planering. Ansvaret för innehavaren av en atomanläggning är obegränsat i Ryssland.