2.2.1
Internationella konventioner som gäller skydd av kulturegendom
Finland har förbundit sig vid ett flertal internationella konventioner vars syfte är att värna om att kulturegendom bevaras. Nedan presenteras de konventioner som gäller skydd av kulturhistoriskt värdefulla föremål som innehåller bestämmelser om återlämnande av kulturegendom.
Konventionen om förbud mot och förhindrande av olovlig import, export och överföring av äganderätt avseende kulturegendom och av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen, nedan kallad 1970 års Unescokonvention, ingicks i Paris år 1970. Finland tillträdde konventionen år 1999 (FördrS 92/1999). Enligt artikel 3 i 1970 års Unescokonvention är all import, export eller äganderätt till kulturegendom som sker i strid med de bestämmelser som antagits av konventionsstaterna enligt konventionen olovlig. Konventionsstaterna förutsätts själva föreskriva om att det krävs tillstånd för att sådan kulturegendom som staterna själva definierar som viktig ska kunna exporteras. Konventionsstaterna åtar sig också att vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med nationell lagstiftning för att förhindra att museer och med dem jämförbara institutioner inom deras territorier förvärvar kulturegendom som härstammar från en annan konventionsstats territorium och som förts ut på olaglig väg. Dessutom förbjuder konventionsstaterna import av kulturegendom som stulits från ett museum eller annan jämförbar institution i en annan konventionsstat och vidtar lämpliga åtgärder för att sådan importerad kulturegendom ska hittas och återlämnas.
De skyldigheter enligt 1970 års Unescokonvention som räknas upp ovan gäller export och import som äger rum efter att konventionen har trätt i kraft i respektive konventionsstat. Konventionsstaterna åtar sig dessutom, i enlighet med sin nationella lagstiftning, att med alla lämpliga medel förhindra sådan överföring av äganderätt till kulturegendom som kan främja olovlig import eller export av sådan egendom, att säkerställa att staternas behöriga organ samarbetar för att underlätta tidigast möjliga återlämnande till den rättmätiga ägaren av kulturegendom som olovligt exporterats, att tillåta att åtgärder vidtas av den rättmätige ägaren eller för dennes räkning i syfte att få tillbaka förlorad eller stulen kulturegendom samt att underlätta för en konventionsstat, i de fall då export har ägt rum, att få tillbaka sådan kulturegendom som förklarats såsom omöjlig att överlåta.
1970 års Unescokonvention innehåller inte detaljerade bestämmelser om frågor som rör återlämnande av egendom som förts ut ur ett land i strid med konventionen. Av den orsaken ingicks 1995 Unidroitkonventionen om stulna eller olagligt exporterade kulturföremål, nedan kallad Unidroitkonventionen. Finland tillträdde Unidroitkonventionen (FördrS 94/1999) samtidigt med tillträdet till 1970 års Unescokonvention.
Konventionen gäller anspråk av internationell karaktär på återlämnande av stulna kulturföremål och återlämnande av kulturföremål som har förts ut från en konventionsstats territorium i strid med den statens lagstiftning om export av kulturföremål. En konventionsstat kan begära att en domstol eller någon annan behörig myndighet i en annan konventionsstat ska förordna att kulturföremål som olagligt förts ut från den återkrävande statens territorium ska återlämnas. Som olagligt exporterade kulturföremål betraktas också sådana kulturföremål som med stöd av ett tillstånd tillfälligt har förts ut för en utställning eller motsvarande syfte och som inte har återlämnats enligt villkoren i tillståndet.
I Finland har Unidroit-konventionen satts i kraft genom lagen om godkännande av vissa bestämmelser i Unidroit-konventionen om stulna eller olagligt exporterade kulturföremål och om tillämpningen av konventionen (877/1999). I lagen bestäms bl.a. om den behöriga domstolen vid behandling av ärenden som gäller ansökan om återlämnande, om myndigheternas uppgifter och om säkringsåtgärder. I fråga om återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en annan stat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet tillämpas emellertid i stället för den ovannämnda lagen bestämmelserna i lagen om återlämnande.
År 1954 ingicks i Haag en konvention om skydd av kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, nedan kallad Haagkonventionen. Det andra protokollet till Haagkonventionen godkändes 1999. Finland tillträdde konventionen 1994 (FördrS 93/1994) och godkände 2004 det andra protokollet till Haagkonventionen (FördrS 152/2004).
Konventionen tillämpas i huvudsak under krigstid och vid väpnad konflikt, men den innehåller också bestämmelser om åtgärder i anslutning till beredskap och information som ska vidtas redan under fredstid. Enligt det första protokollet till Haagkonventionen ska en fördragsslutande part när fientligheterna upphört återlämna sådan kulturegendom som har införts från en annan parts territorium och som denna har deponerat på den förstnämnda partens territorium för att skydda kulturegendomen från faror i väpnad konflikt. I lagen om godkännande av vissa bestämmelser i protokollet om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt och om tillämpningen av protokollet (1135/1994) föreskrivs det om skydd för samt förvaring och återlämnande av kulturegendom som avses i det första protokollet till Haagkonventionen och som finns i Finland.
2.2.3
Återlämnandedirektivet från 1993
Återlämnandedirektivt från 1993 gäller återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort från territoriet för en annan medlemsstat i gemenskapen. Direktivet gäller med stöd av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet också medlemsländerna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA). Enligt direktivet kan den stat från vars territorium kulturföremålet olagligt har förts bort kräva att det återlämnas.
Återlämnandeförfarandet enligt direktivet gäller de kulturföremål som uttryckligt anges i artikel 1. Villkor för återlämnande är att föremålet har förts ut från någon medlemsstats territorium olagligt, dvs. i strid med den berörda statens lagstiftning om skydd för nationella skatter. Som olaglig utförsel betraktas också när ett föremål inte återlämnats efter en tidbegränsad lagligt utförsel från medlemsstatens territorium eller när något annat villkor för den tillfälliga utförseln överträds. Enligt artikel 14 i direktivet kan medlemsstaterna om de så vill förbinda sig att återlämna också andra föremål än i direktivet avsedda kulturföremål.
Enligt direktivet kan endast ett sådant från en medlemsstats territorium olagligt bortfört kulturföremål som enligt bestämmelser eller föreskrifter i den berörda staten är en nationell skatt av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde omfattas av förfarandet för återlämnande. Ett ytterligare villkor för återlämnande är att det återkrävda föremålet hör till en av de föremålskategorier som anges i bilagan till direktivet. Förfarandet för återlämnande gäller alltså inte alla föremål som i medlemsstaternas nationella lagstiftning har klassificerats som kulturföremål eller nationella skatter. Direktivet tillämpas också på föremål som utgör en integrerad del av offentliga samlingar eller inventarier i kyrkliga institutioner.
Med återlämnande av ett föremål avses att föremålet fysiskt återlämnas till den återkrävande staten. Direktivet gäller inte direkt föremålets äganderättsförhållanden. Enligt artikel 12 i direktivet ska äganderätten till föremålet efter återlämnandet avgöras enligt den materiella lagstiftningen i den återkrävande staten.
Varje medlemsstat ska utse en eller flera centrala myndigheter som ska utföra de uppgifter som bestäms i artikel 4 i direktivet. Utöver av de centrala myndigheterna utförs uppgifter enligt direktivet av de myndigheter som i varje medlemsstat är behöriga i ärendet. Till myndigheternas uppgifter hör bl.a. att på begäran utreda var ett olagligt bortfört kulturföremål finns och klarlägga ägaren eller innehavaren, att göra det möjligt för den återkrävande medlemsstaten att inom en utsatt tid inspektera det återkrävda föremålet samt att vidta de åtgärder som behövs för det fysiska bevarandet av föremålet och för att förhindra åtgärder som syftar till att undvika återlämnande.
I återlämnandedirektivet från 1993 föreskrivs det om ett förfarande där den behöriga domstolen efter ansökan kan besluta att föremålet ska återlämnas. I direktivet finns också bestämmelser om handlingar som ska fogas till ansökan samt om skyldighet för de stater som omfattas av direktivet att i den nationella lagstiftningen bestämma om tidsfrister för förfarandena.
Om domstolen i den stat där föremålet finns beslutar att föremålet ska återlämnas ska den bevilja föremålets ägare eller innehavare en sådan ersättning som den bedömer skälig. Ett villkor för beviljande av ersättning är att rättsinnehavaren har visat vederbörlig omsorg vid förvärvet av föremålet.
Den återkrävande staten svarar för kostnaderna för verkställigheten av beslutet om återlämnande och för de kostnader som föranleds av de åtgärder som den behöriga myndigheten i den krävda staten vidtar för det fysiska bevarandet av kulturföremålet.
2.2.4
Återlämnandedirektivet från 2014
Återlämnandedirektivet från 2014 motsvarar till innehållet i stor utsträckning återlämnandedirektivet från 1993. Direktivet omfattar fyra centrala ändringar, varav den första gäller direktivets tillämpningsområde. Medan tillämpningsområdet för återlämnandedirektivet från 1993 endast omfattar kulturföremål som klassificeras enligt de föremålskategorier och ekonomiska gränsvärden som anges i bilagan till direktivet, utvidgas tillämpningsområdet i direktivet från 2014 till att gälla alla de kulturföremål som avses i artikel 36 i EUF-fördraget som i medlemsstaterna har klassificerats som nationella skatter.
Den andra ändringen gäller det elektroniska system för utbyte av information som ska användas i kontakterna mellan de centrala myndigheterna. Enligt återlämnandedirektivet från 2014 ska de centrala myndigheterna samarbeta med varandra och utbyta information genom att använda informationssystemet för den inre marknaden IMI (Internal Market Information System). I återlämnandedirektivet från 1993 finns ingen motsvarande bestämmelse.
Den tredje centrala ändringen gäller tidsfristerna för förfarandet för återlämnande. För det första förlänger direktivet den tidsfrist inom vilken den återkrävande medlemsstatens behöriga myndigheter har möjlighet att inspektera ett kulturföremål som påträffats i en annan medlemsstat, från nuvarande två månader till sex månader. Dessutom förlängs tidsfristen för väckande av talan om återlämnande från nuvarande ett år till tre år.
Den fjärde centrala ändringen är att man i direktivet fastställer särskilda kriterier för bedömningen av den av kulturföremålets ägare visade vederbörliga omsorg som är en förutsättning för att ersättning ska betalas ut. Kriterierna motsvarar i huvudsak de kriterier som räknas upp i Unidroitkonventionen. I återlämnandedirektivet från 1993 finns inga motsvarande kriterier.
Artikel 1. Enligt artikeln tillämpas direktivet på återlämnande av kulturföremål som av en medlemsstat klassas eller definieras som tillhörande de nationella skatter som avses i artikel 2.1 och som olagligt förts bort från den medlemsstatens territorium. Artikeln föranleder en teknisk ändring av den gällande lagen.
Artikel 2. I artikeln finns definitioner. I artikel 2.1. definieras begreppet kulturföremål. Med kulturföremål avses ett föremål som, före eller efter dess olagliga bortförande från en medlemsstats territorium, av den medlemsstaten enligt nationell lagstiftning eller administrativa förfaranden klassas eller definieras som tillhörande sådana nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde som avses i artikel 36 i EUF-fördraget. Återlämnandeförfarandet enligt direktivet gäller uttryckligen kulturföremål som avses i artikel 2.1.
Med avvikelse från återlämnandedirektivet från 1993 ingår i direktivet ingen bilaga med föremålskategorier. Därmed förutsätts det inte att kulturföremålet ska tillhöra någon föremålskategori som nämns i en bilaga till direktivet. En klassificering av kulturföremål som i Finland omfattas av exportrestriktioner finns i utförsellagen.
Enligt artikel 2.2 avses med att ett kulturföremål olagligt förts bort från en medlemsstats territorium antingen att föremålet förts bort från en medlemsstats territorium i strid med dess regler om skydd för nationella skatter eller i strid med förordning (EG) nr 116/2009, eller att föremålet inte återlämnats efter en tidsbegränsad laglig utförsel eller att något annat villkor som gäller för en sådan utförsel har överträtts. Artikel 2.2 föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I lederna 3—7 i artikel 2 definieras den återkrävande staten, den krävda staten, återlämnande, ägaren och innehavaren. Dessa bestämmelser föranleder inga ändringar i den nationella lagstiftningen.
I artikel 2.8 definieras begreppet offentliga samlingar. Med offentliga samlingar avses samlingar som definieras som offentliga enligt en medlemsstats lagstiftning och som ägs av den medlemsstaten, av en lokal eller regional myndighet i medlemsstaten eller av en institution som är belägen på den medlemsstatens territorium och som är antingen medlemsstatens eller den lokala eller regionala myndighetens egendom eller i betydande omfattning finansieras av dessa.
Artikel 3. Enligt artikeln ska kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium återlämnas i enlighet med det förfarande och under de omständigheter som föreskrivs i direktivet.
Artikel 4. Enligt artikeln ska varje medlemsstat utse en eller flera centrala myndigheter som ska utföra de uppgifter som föreskrivs i direktivet. Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de centrala myndigheter de har utsett. Kommissionen publicerar en förteckning över de centrala myndigheterna i C-serien i Europeiska unionens officiella tidning.
Artikel 5. I artikeln fastställs den centrala myndighetens uppgifter. Enligt artikeln ska medlemsstaternas centrala myndigheter samarbeta och främja samråd mellan medlemsstaternas behöriga nationella myndigheter.
Myndigheterna ska särskilt utföra följande sex uppgifter: 1) efter ansökan från den återkrävande medlemsstaten efterforska ett närmare angivet föremål som olagligt har förts bort från dess territorium och identifiera innehavaren och/eller mellanhanden. Medlemsstatens ansökan måste innehålla all information som behövs för att underlätta efterforskningen, särskilt beträffande den plats på vilken föremålet faktiskt finns eller förmodas finnas.
2) underrätta de berörda medlemsstaterna då ett kulturföremål påträffats på det egna territoriet och då det rimligen kan antas att det olagligt har förts bort från en annan medlemsstats territorium.
3) göra det möjligt för de behöriga myndigheterna i den återkrävande medlemsstaten att kontrollera om föremålet i fråga är ett kulturföremål, förutsatt att kontrollen görs inom sex månader från den underrättelse som föreskrivs i led 2. Om den inte görs inom den föreskrivna tiden ska leden 4 och 5 inte tillämpas.
4) vidta alla nödvändiga åtgärder i samarbete med den berörda medlemsstaten för det fysiska bevarandet av kulturföremålet.
5) genom nödvändiga interimistiska åtgärder förhindra varje handling som syftar till att undvika ett återlämnandeförfarande.
6) agera som förmedlare mellan innehavaren och/eller mellanhanden och den återkrävande medlemsstaten med avseende på återlämnandet. För detta ändamål kan de behöriga myndigheterna i den krävda medlemsstaten, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6, först underlätta genomförandet av ett skiljeförfarande i enlighet med den nationella lagstiftningen i den krävda medlemsstaten, förutsatt att den återkrävande medlemsstaten och innehavaren eller mellanhanden samtycker.
Enligt artikeln ska medlemsstaternas centrala myndigheter i syfte att samarbeta och samråda med varandra använda IMI-systemet. De får även använda IMI för att sprida relevant ärenderelaterad information avseende kulturföremål som stulits eller olagligt förts bort från deras territorium. Medlemsstaterna får besluta huruvida vid sidan av de centrala myndigheterna också andra behöriga myndigheter ska använda IMI vid tillämpningen av direktivet.
Artikel 6. I artikel föreskrivs om talan som gäller återlämnande. Enligt artikeln får den återkrävande medlemsstaten väcka talan. Talan väcks mot ägaren eller innehavaren hos den behöriga domstolen i den krävda medlemsstaten.
Till talan ska fogas en handling som beskriver det begärda föremålet. Föremålet ska vara ett kulturföremål. Till talan ska också fogas en förklaring av den behöriga myndigheten i den återkrävande medlemsstaten att kulturföremålet olagligt förts bort från dess territorium.
Artikel 7. Enligt artikeln ska den behöriga centrala myndigheten i den återkrävande medlemsstaten genast underrätta den behöriga centrala myndigheten i den krävda medlemsstaten om att talan väckts. Den krävda medlemsstaten ska även underrätta de centrala myndigheterna i de andra medlemsstaterna om frågan. Informationsutbytet ska ske över IMI-systemet. De centrala myndigheterna har emellertid möjlighet att utöver IMI-systemet också utnyttja andra kommunikationssätt.
Artikel 8. I artikeln föreskrivs det om hur talan om återlämnande väcks. Enligt artikeln får talan om återlämnande inte väckas mer än tre år efter det att den behöriga centrala myndigheten i den återkrävande medlemsstaten fått vetskap om var kulturföremålet finns och om innehavarens eller mellanhandens identitet. Talan får emellertid inte väckas mer än trettio år efter det att föremålet olagligt fördes bort.
En talan om återlämnande som gäller föremål som hör till offentliga samlingar eller till inventarier i kyrkliga eller andra religiösa institutioner ska i regel väckas inom 75 år från den olagliga bortförseln.
Om utförseln inte längre är olaglig vid den tidpunkt då talan väcks kan talan inte väckas.
Artikeln föranleder en teknisk justering av den gällande lagen.
Artikel 9. Enligt artikeln ska den behöriga domstolen, om inte något annat föreskrivs i artiklarna 8 och 14, besluta om återlämnande av kulturföremålet i fråga om domstolen finner att det rör sig om ett kulturföremål enligt artikel 2.1 och om föremålet olagligt har förts bort från det nationella territoriet.
Artikel 10. I artikeln föreskrivs det om ersättning som beviljas föremålets ägare när ett kulturföremål återlämnas. Enligt artikeln beviljas ersättningen av den behöriga domstolen i den krävda medlemsstaten. En förutsättning för beviljande av ersättning är att ägaren bevisligen har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid förvärvet av kulturföremålet. Ersättningen ska vara skälig. Den återkrävande medlemsstaten ska betala ersättningen vid återlämnandet av föremålet.
I artikeln ges exempel på kriterier för hur man kan fastställa att kulturföremålets ägare har visat vederbörlig omsorg och uppmärksamhet vid förvärvet. Vid bedömningen av om vederbörlig omsorg och uppmärksamhet har iakttagits ska det enligt artikeln tas hänsyn till alla omständigheter i samband med anskaffandet, däribland dokumentation om föremålets proveniens, de tillstånd för utförsel som förutsätts enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning, parternas karaktär, det pris som betalats, huruvida innehavaren har kontrollerat tillgängliga register över stulna kulturföremål och all relevant information som denne rimligen kunnat erhålla eller har vidtagit andra sådana åtgärder som en omdömesgill person skulle ha vidtagit under samma omständigheter.
Då det gäller en gåva eller arv ska innehavaren inte vara i en förmånligare ställning än den som han eller hon förvärvade föremålet från.
Artikel 11. Enligt artikeln ska den återkrävande medlemsstaten svara för de kostnader som uppstått vid verkställigheten av beslutet om återlämnande av kulturföremålet samt för kostnaderna för säkringsåtgärderna.
Artikel 12. Enligt artikeln har den återkrävande medlemsstaten rätt att av de personer som olagligt förde ut föremålet från dess territorium kräva ersättning för de kostnader som fastställs i artikel 10 och 11.
Artikel 13. Enligt artikeln ska äganderätten till kulturföremålet efter återlämnandet avgöras enligt den återkrävande medlemsstatens lagstiftning.
Artikel 14. Enligt artikeln ska direktivet bara gälla kulturföremål som olagligt förts bort från en medlemsstats territorium den 1 januari 1993 eller senare.
Artikel 15. Enligt artikeln får varje medlemsstat tillämpa förfarandena enligt direktivet också för att återlämna andra kulturföremål än sådana som definieras i artikel 2.1. Varje medlemsstat får också om den så vill tillämpa direktivet på begäran om återlämnande som gäller kulturföremål som olagligt förts bort från andra medlemsstaters territorium före den 1 januari 1993.
Artikel 16. Enligt artikeln ska direktivet inte påverka tillämpningen av de civil- och straffrättsliga åtgärder som kan vidtas enligt medlemsstaternas nationella lagstiftning av den återkrävande medlemsstaten och/eller kulturföremålets ägare.
Artikel 17. Enligt artikeln ska medlemsstaterna senast den 18 december 2015 och därefter vart femte år till kommissionen överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet. Kommissionen ska för sin del vart femte år överlämna en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om direktivets tillämpning och effektivitet.
Artikel 18. Enligt artikeln ska en hänvisning till återlämnandedirektivet från 2014 fogas till bilagan till förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). I bilagan ges en förteckning över de bestämmelser om administrativt samarbete i unionslagstiftningen som genomförs genom IMI-systemet.
Artikel 19. I artikeln föreskrivs om det nationella genomförandet av direktivet och om det förfarande som ska iakttas vid genomförandet. Direktivet ska genomföras nationellt senast den 18 december 2015. Medlemsstaterna ska till kommissionen överlämna de bestämmelser genom vilka direktivet har genomförts nationellt.
Artikel 20. I artikeln föreskrivs om upphävande av återlämnandedirektivet från 1993 från och med den 19 december 2015 och om det förfarande som ska iakttas vid upphävandet.
Artikel 21. I artikeln föreskrivs om direktivets ikraftträdande och tillämpning. Direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet offentliggjordes i den officiella tidningen den 28 maj 2014.
Artikel 22. Enligt artikeln riktar sig direktivet till medlemsstaterna.