Regeringens proposition

Kreditinstitutslagen 

I 15 kap. 6 § i kreditinstitutslagen (610/2014) föreskrivs att en inlåningsbank endast av vägande skäl får vägra att öppna ett vanligt inlåningskonto och att bevilja instrument för användning av ett sådant konto eller vägra att sköta betaltjänstuppdrag för en fysisk person som lagligen vistas i en EES-stat. Med grundläggande banktjänster avses i paragrafrubriken skötsel av uppdrag som gäller sedvanliga inlåningskonton, instrument för användning av sådana konton (bankkort och nätbankskoder) samt betaltjänster. Exempelvis kreditkort anses inte höra till kategorin grundläggande banktjänster.  

En inlåningsbank har vägande skäl att vägra tillhandahålla grundläggande banktjänster t.ex. då en kund inte har kunnat identifieras på ett tillförlitligt sätt. Vägran kan också baseras på ett tidigare väsentligt avtalsbrott gällande ett konto eller ett instrument för användning av ett konto eller på att inlåningsbanken har skäl att misstänka missbruk. Vid bedömningen av frågan om vägande skäl föreligger kan beaktas också kundförhållandets varaktighet och egenskaperna hos instrumentet för användning av ett konto. Kunden ska underrättas om orsaken till vägran. 

I regeringens proposition (RP 33/2002 rd) konstateras i fråga om denna reglering bl.a. att möjligheterna att betala kontant till betalningsmottagaren har minskat och, när det gäller skötseln av betalningstrafiken, att kunderna har blivit allt mera beroende av avtal mellan bankerna och de företag som tar emot betalningar. Faktorer som hade betydelse för tillgången på grundläggande banktjänster ansågs vara priserna för tjänsterna, antalet kontor, kvaliteten på tjänsterna och vissa kundkategoriers, t.ex. rörelsehindrades ställning.  

I den nämnda propositionen granskas de grundläggande banktjänsterna som allmännyttiga tjänster och betraktade som offentlig service. Härmed avses en näringsidkares lagstadgade skyldighet att tillhandahålla tjänster till alla inom sitt verksamhetsområde samt skyldigheten att tillhandahålla tjänster med iakttagande av de krav som myndigheterna ställer när det gäller trygghet, leveranssäkerhet, prissättning och kvalitet. I propositionen konstateras vidare att den omständigheten att tjänster betraktas som allmännyttiga leder till att det allmänna på sätt eller annat bör försäkra sig om att åtminstone följande krav uppfylls (även med beaktande av de konsumenter som har det sämst ställt): 

- alla medborgare ska ha tillgång till servicen,  

- priset på servicen ska vara skäligt, 

- servicen ska vara av skälig kvalitet.  

Lagen om betalningsinstitut 

Genom lagen om betalningsinstitut (297/2010) och betaltjänstlagen (290/2010) sattes det första betaltjänstdirektivet i kraft nationellt. Lagen om betalningsinstitut ska tillämpas på affärsverksamhet som består i att tillhandahålla betaltjänster. Lagen ska inte tillämpas på tjänster som tillhandahålls av  

1) kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen, 

2) Statskontoret eller andra statliga myndigheter, landskapet Åland, kommunerna, samkommunerna eller andra regionala och lokala myndigheter, 

3) Folkpensionsanstalten eller andra självständiga offentligrättsliga inrättningar, 

4) Europeiska centralbanken, Finlands Bank eller någon annan nationell centralbank,  

5) företag som har beviljats koncession enligt lagen om posttjänster (313/2001),  

6) bolag enligt lagen om statens specialfinansieringsbolag (443/1998) eller av bolag enligt lagen om aktiebolaget Fonden för industriellt samarbete Ab (291/1979). 

En förutsättning för tillhandahållande av betaltjänster är att Finansinspektionen har beviljat ett betalningsinstitut auktorisation eller registrering att tillhandahålla betaltjänster utan auktorisation. I lagen föreskrivs bl.a. om förutsättningarna för beviljande och återkallande av auktorisation, om ekonomiska krav som ställs på betalningsinstitut samt om betalningsinstituts verksamhet och förfaranden. Med betalningsinstitut avses aktiebolag, andelslag, kommanditbolag, öppna bolag, europabolag enligt lagen om europabolag (742/2004) och europaandelslag enligt lagen om europaandelslag (906/2006), som enligt denna lag har auktorisation att tillhandahålla betaltjänster. För att identifiera aktörer som har rätt att tillhandahålla betaltjänster för Finansinspektionen ett offentligt register över betalningsinstitut samt över deras filialer och ombud och över personer som avses i 7 §.  

Betaltjänstlagen 

Betaltjänstlagen föreskriver om informationsskyldighet och avtalsvillkor som gäller betaltjänster och om tillhandahållande av betaltjänster. Lagen ska tillämpas på följande betaltjänster: 

1) tjänster för kontantinsättning på eller kontantuttag från betalkonton och åtgärder för förvaltning och tillhandahållande av betalkonton, 

2) genomförande av betalningstransaktioner genom girering, genom överföring av medel till tjänsteleverantörens betalkonto, genom direktdebitering eller med betalkort eller något annat betalningsinstrument, 

3) utfärdande av betalningsinstrument,  

4) inlösen som gäller betalningstransaktioner med ett betalningsinstrument, 

5) penningförmedling,  

6) genomförande av betalningstransaktioner där betalarens samtycke till transaktionen ges med mobiltelefon, dator eller någon annan teleterminalutrustning eller utrustning för informationsteknik och där betalningen görs till operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som förmedlare av betalningstransaktionen mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varan, tjänsten eller någon annan nyttighet. 

Följande tjänster faller utanför tillämpningsområde: 

1) penningtransporter, 

2) tjänster vid förvärv av varor, tjänster eller andra nyttigheter där betalningsmottagaren ger betalaren kontanter som en del av betalningstransaktionen, 

3) tjänster som baseras på instrument som kan användas för förvärv av varor, tjänster eller andra nyttigheter endast i lokaler som instrumentens utfärdare använder eller med stöd av avtal med utfärdaren, antingen inom ett begränsat nätverk av leverantörer av nyttigheter eller för förvärv av bestämda nyttigheter.  

Med betaltjänstanvändare avses den som på basis av avtal med en tjänsteleverantör kan använda en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare. Med tjänsteleverantör avses en fysisk person eller en enskild eller offentlig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk nytta yrkesmässigt tillhandahåller betaltjänster. En betalningstransaktion definieras i lagen som en åtgärd där medel överförs, tas ut eller ställs till förfogande.  

I lagens 2 kap. föreskrivs om informationsskyldighet, bl.a. tjänsteleverantörens skyldighet att informera om ramavtal, om betalningstransaktioner enligt ramavtal, om avtal som avser enstaka betalningstransaktioner, om enstaka betalningstransaktioner, om valutakonvertering och om användning av betalningsinstrument.  

I betaltjänstlagens 9 kap. föreskrivs om tillsyn. Finansinspektionen övervakar att lagen efterlevs när det gäller dess tillsynsobjekt. Också konsumentombudsmannen övervakar att lagen iakttas när betaltjänstanvändaren är en konsument.  

I lagens 76 § föreskrivs om skadebegränsning och jämkning av skadestånd. Med stöd av 86 a § kan meningsskiljaktigheter mellan betalningsmottagare och deras tjänstleverantörer om tillämpning av förordningen och förmedlingsavgifter för kortbaserade betalningstransaktioner hänskjutas till ett oavhängigt organ som ger rekommendationer.  

Lagen om Finansinspektionen 

I 3 § i lagen om Finansinspektionen (878/2008) föreskrivs om Finansinspektionens uppgifter. Enligt paragrafens 1 mom. ska Finansinspektionen utöva tillsyn över finansmarknadsaktörernas verksamhet enligt vad som föreskrivs i denna lag och i någon annan lag. Dessutom ska Finansinspektionen främja goda förfaranden på finansmarknaden samt allmänhetens kunskaper om finansmarknaden.  

I den nämnda paragrafens 2—4 mom. föreskrivs om Finansinspektionens övriga uppgifter, t.ex. att bevilja finansmarknadsaktörer verksamhetstillstånd, samt att övervaka att de iakttar de på dem tillämpliga bestämmelserna om finansmarknaden. Dessutom ska Finansinspektionen följa och analysera tillgången på och prissättningen av bankernas bastjänster.  

I lagens 4 kap. föreskrivs om administrativa påföljder, dvs. om ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift. I lagens 6 kap. föreskrivs dessutom om tillsyn över utländska tillsynsobjekt och deras filialer i Finland och samarbete med utländska tillsynsmyndigheter samt behörig myndighet. I lagens 50 a—50 g § föreskrivs om Finansinspektionens uppgifter som behörig myndighet enligt olika EU-författningar. 

Lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism 

De huvudsakliga bestämmelserna om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism i Finland finns i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008), nedan penningtvättslagen, i strafflagen och i lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism (325/2013) samt i bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av penningtvättslagen. Ytterligare bestämmelser om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism finns i flera speciallagar om rapporteringsskyldiga enligt penningtvättslagen och i lagar om behöriga myndigheter.  

Syftet med penningtvättslagen är att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism, bidra till att sådan verksamhet avslöjas och utreds samt effektivisera spårning och återtagande av brottsvinning. Lagen ska tillämpas på sammanslutningar och näringsidkare (rapporteringsskyldiga) exempelvis kreditinstitut och betalningsinstitut.  

I lagens 2 kap. föreskrivs om rapporteringsskyldiga och kundkontroll. Den rapporteringsskyldiga ska också identifiera kundens verkliga förmånstagare. Uppgifterna om kundkontroll ska bevaras i fem år efter det att ett fast kundförhållande har upphört.  

Enligt penningtvättslagens 9 § ska den rapporteringsskyldiga skaffa uppgifter om sina kunders verksamhet, arten och omfattningen av deras affärsverksamhet samt om grunderna för att en tjänst eller produkt används. Den rapporteringsskyldiga ska ordna övervakning som med beaktande av arten och omfattningen av kundens verksamhet och riskerna är tillräcklig för att säkerställa att kundens verksamhet stämmer överens med den rapporteringsskyldigas erfarenhet av och uppgifter om kunden och dennas verksamhet.  

Inrikesministeriet och finansministeriet bereder ändringar i penningtvättslagstiftningen. Ändringarna baseras på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europarlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG.  

Dessutom antog kommissionen den 5 juli 2016 ett förslag till ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism och till ändring av direktiv 2009/101/EG. Syftet med kommissionens förslag är att effektivisera bekämpningen av terrorismfinansiering och i propositionen föreslås bl.a. en skärpning av regleringen när det gäller förbetalda betalkort. Kommissionen föreslår att medlemsstaterna den 1 januari 2017 sätter i kraft direktivet nationellt. 

Lagen om identitetskort och ändringar i den 

I lagen om identitetskort (829/1999) föreskrivs om identitetskort och dess innehåll, samt om utfärdande och indragning av identitetskort. Enligt lagen utfärdar polisen på ansökan intyg över identiteten (identitetskort) för finska medborgare samt för utlänningar som är stadigvarande bosatta i Finland enligt lagen om hemkommun (201/1994) och har införts i befolkningsdatasystemet samt vilkas identitet har kunnat konstateras på ett tillförlitligt sätt. I lagen om identitetskort finns inga bestämmelser om hur identiteten kan konstateras på ett tillförlitligt sätt. 

Enligt 4 § i lagen om hemkommun ska som en person med hemkommun betraktas bl.a. en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till kontinuerlig eller permanent vistelse eller är EU-medborgare och har registrerat sitt uppehållstillstånd i Finland. Också en utlänning som har ett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till minst ett års tillfällig vistelse och dessutom med beaktande av förhållandena som helhet har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland anses vara stadigvarande bosatt i landet. 

Identitetskort kan utfärdas för EU-medborgare och för tredjeländers medborgare. Ett identitetskort för en utlänning kan användas på samma sätt som ett identitetskort som beviljats en finsk medborgare, dvs. för att ange sökandens identitet. På en utlännings identitetskort finns ingen anteckning om medborgarskap och det kan inte heller användas som resedokument. En person som beviljas uppehållstillstånd kan under de förutsättningar som föreskrivs i utlänningslagen (301/2004) beviljas främlingspass eller resedokument för en flykting. Resedokument beviljas enligt utlänningslagen i första hand för resa och förutsätter i princip att sökandens identitet har konstaterats.  

Regeringens proposition (RP 41/2016 rd) med förslag till en ny lag om identitetskort och vissa lagar i samband med den avläts till riksdagen den 7 april 2016. Den nya lagen om identitetskort ska innehålla mera detaljerade bestämmelser än den gällande lagen om identifiering av sökanden och konstaterade av identiteten i samband med ansökan om identitetskort. Om en utlänning inte kan lägga fram en identitetshandling i samband med ansökan om identitetskort för utlänning kan den myndighet som tar emot ansökan konstatera sökandens identitet genom att jämföra fingeravtrycken med fingeravtrycken på det uppehållstillståndskort som sökanden visar upp. Dessutom bör personuppgifterna i befolkningsdatasystemet och utlänningsregistret stämma överens med de personuppgifter som sökanden uppger.  

Identitetskort för utlänningar kan enligt förslaget beviljas alla utlänningar som har kontinuerligt eller tillfälligt uppehållstillstånd och hemkommun i Finland. Identitetskort för utlänningar anses uppfylla de i penningtvättslagen angivna kraven på kontroll av identiteten och det skulle också kunna användas som ett dokument varmed en person som fått uppehållstillstånd kan identifieras i en inlåningsbank. I och med den nya lagen om identitetskort får invandrare med uppehållstillstånd bättre möjligheter att sköta sina bankärenden.  

Lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer 

I lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009) föreskrivs om stark autentisering och elektroniska signaturer samt om tillhandahållande av tjänster i anslutning till dem för tjänsteleverantörer som använder tjänsterna och för allmänheten. Enligt lagens 17 § ska den inledande identifieringen göras personligen, om sökanden inte har ett tidigare verktyg för stark autentisering. Om sökanden redan har ett verktyg för stark autentisering, får det identifieringsverktyg som avses i lagen sökas elektroniskt.  

I lagens 17 § föreskrivs vidare att när den personliga inledande identifieringen görs ska tjänsteleverantören noggrant identifiera den som ansöker om ett identifieringsverktyg genom att fastställa identiteten med hjälp av ett giltigt pass eller identitetskort som har utfärdats av en myndighet i en EES-stat, i Schweiz eller San Marino. Vid den inledande identifieringen får leverantören, om denna så önskar, även använda ett giltigt körkort som har utfärdats efter den 1 oktober 1990 av en myndighet i en EES-stat eller ett giltigt pass som har utfärdats av en myndighet i någon annan stat. Om identiteten hos den som ansöker om ett identifieringsverktyg inte kan verifieras på ett tillförlitligt sätt, ska polisen utföra den inledande identifiering som gäller ansökan.  

Starka elektroniska autentiseringstjänster produceras framför allt av kreditinstitut, företag för mobiltelefoni och av Befolkningsregistercentralen. Kreditinstitutens identifieringsverktyg har en betydande marknadsandel. De vanligaste elektroniska signaturerna är sådana som är baserade på identifieringsverktyg. En elektronisk signatur är ofta baserad på en stark autentisering av undertecknaren.  

Vid kommunikationsministeriet bereds de ändringar i den nationella lagstiftningen som förutsätts i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG, nedan eIDAS-förordningen, som träder i kraft den 1 juli 2016. Avsikten är enligt propositionen att ändra säkerhetsnivåerna för stark elektronisk identifiering så att de i Finland stämmer överens med de tillitsnivåer som anges i eIDAS-förordningen (väsentlig och hög tillitsnivå). Avsikten är dessutom att i lagen definiera bl.a. inom identifieringsnätverket verksamma tillhandahållare av identifieringsverktyg och tillhandahållare av förmedlingstjänster för identifiering samt att precisera lagens skyldigheter i fråga om dessa två typer av aktörer. Enligt propositionsutkastet ska från början av år 2019 inte längre kunna utfärdas identifieringsverktyg på grundval av körkort som utfärdats i Finland eller i någon annan EES-stat.  

Enligt stycke 44 i betalkontodirektivets ingress bör de tjänster som är knutna till betalkonton göra det möjligt att köpa varor och tjänster online och ge konsumenterna möjlighet att lägga upp betalningsuppdrag via kreditinstitutets tjänster, om sådana finns. Enligt direktivets artikel 17.2 får medlemsstaterna fastställa en skyldighet för kreditinstitut som är etablerade på deras territorium att tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner tillhandahålla ytterligare tjänster som anses var väsentliga för konsumenter, baserat på allmän praxis på nationell nivå. 

Det är skäl att i samband med att direktivet genomförs ta ställning till frågan om Finland endast borde förutsätta att kreditinstituten i anslutning till betaltjänster och utnyttjandet av dem tillhandahåller begränsade nätbankskoder i samband med tjänster som är knutna till betalkonton med grundläggande funktioner. Alternativt kunde Finland med stöd av direktivets artikel 17.2 förutsätta en sådan nationell utvidgning av begreppet grundläggande banktjänster att alla personer som får ett betalkonto med grundläggande funktioner beviljas mera omfattande identifieringsverktyg än enligt lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer, som kan användas för identifiering t.ex. i samband med myndighetstjänster. Bankerna är för närvarande inte skyldiga att bevilja sina kunder nätbankskoder, utan ett kreditinstitut kan vägra bevilja sådana t.ex. under sådana förutsättningar som nämns i penningtvättslagen, exempelvis på grund av de risker som är förenade med en kund. Som ett starkt elektroniskt identifieringsverktyg fungerar också ett mobilcertifikat och ett sådant av Befolkningsregistercentralen beviljat medborgarcertifikat som finns på identitetskortet. Ett identitetskort kostar 54 euro om man hämtar det hos polisen och 50 euro om man hämtar det elektroniskt. En lämplig kortläsare kostar 30—60 euro.  

Diskrimineringslagen 

Syftet med diskrimineringslagen (1325/2014) är enligt lagens 1 § att främja likabehandling och förebygga diskriminering samt att effektivisera rättssäkerheten för den som utsatts för diskriminering. I lagens 8 § föreskrivs att ingen får diskrimineras på grund av ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politisk verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden, hälsotillstånd, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan omständighet som gäller den enskilde som person. Diskriminering är förbjuden oberoende av om den grundar sig på ett faktum eller ett antagande i fråga om personen själv eller någon annan. I lagens 15 § föreskrivs om rimliga anpassningar för att likabehandling för personer med funktionsnedsättning ska uppnås. 

I diskrimineringslagens 15 § föreskrivs att myndigheter, utbildningsanordnare, arbetsgivare och de som tillhandahåller varor eller tjänster ska göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra uträtta ärenden hos myndigheter och få utbildning och arbete samt varor och tjänster som tillhandahålls allmänheten och att klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet. Vid bedömningen av vilka anpassningar som är rimliga ska förutom behoven hos personer med funktionsnedsättning även beaktas aktörens storlek och ekonomiska ställning, arten och omfattningen av aktörens verksamhet, de uppskattade kostnaderna för anpassningarna och stöd som kan fås för åtgärderna.  

I Finland har man genom lagstiftning för varje fysisk person tryggat rätten till grundläggande banktjänster. En inlåningsbank får med stöd av kreditinstitutslagen endast av vägande skäl vägra öppna ett vanligt inlåningskonto och bevilja verktyg för användning av kontot eller sköta betaltjänstuppdrag för en fysisk person som lagligen vistas i en EES-stat. Kriterierna för laglig vistelse i Finland framgår av utlänningslagen.  

En inlåningsbank får emellertid inte öppna ett konto för en fysisk person om banken inte kan identifiera och kontrollera kunden under sådana förutsättningar som föreskrivs i penningtvättslagen. En kund kan identifieras och identiteten kontrolleras bl.a. med hjälp av ett dokument som utfärdats av en myndighet, t.ex. pass.  

År 2015 anlände till Finland ca 32 500 asylsökande varav ett betydande antal utan identitetshandlingar. Den genomsnittliga behandlingstiden för asylsökandenas ansökningar har varit 157 dagar. En asylsökande kan beviljas antingen tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd. Det första uppehållstillståndet beviljas för viss tid. Ett tillfälligt uppehållstillstånd beviljas för vistelse av tillfällig eller kontinuerlig karaktär. Tillståndsmyndigheten avgör syftet med vistelsen med beaktande av de uppgifter som utlänningen lämnat om syftet med sin inresa.  

Migrationsverket genomför i samarbete med andra myndigheter ett projekt som går ut på att bevilja asylsökande betalkort. Avsikten är att projektet under år 2016 ska framskrida till produktionsskedet. Asylsökande kommer att beviljas s.k. prepaid-kort med vilka de kan lyfta medel och som de kan använda som betalningsmedel. Kortet laddas med de förmåner som beviljas asylsökande, men i fortsättningen kan kortet också laddas med löneinkomster. Detta är viktigt eftersom arbetsgivarna i Finland betalar löner på bankkonto i stället för kontant. Migrationsverket svarar för kundkontroll och identifiering av asylsökande och kortets egenskaper kan begränsas beroende på om den asylsökandes identitet har kunnat kontrolleras på ett tillförlitligt sätt. 

Användningen av prepaid-kort kommer att förbättra de asylsökandes möjligheter att betala elektroniskt. Med ett prepaid-kort är det möjligt att medan en asylansökan behandlas använda tjänster med andra betalningsmedel än kontanter. Efter att en utlänning har fått ett beslut om uppehållstillstånd har utlänningen möjlighet att få ett personkort som kan användas som identitetshandling, på motsvarande sätt som ett identitetskort som beviljats en finsk medborgare. Dessa kort i kombination med en snabbare process för behandling av asylansökningar kommer att förbättra de asylsökandes möjligheter att anlita betal- och banktjänster. 

Kapitel I Syfte, tillämpningsområde och definitioner 

Enligt betalkontodirektivets artikel 1 fastställs i direktivet bestämmelser om insyn i och jämförbarhet hos de avgifter som tas ut av konsumenter för betalkonton som de innehar inom EU, regler för byte av betalkonto inom en medlemsstat och regler för att för konsumenterna förenkla öppnande av betalkonton över nationsgränserna. Dessutom fastställs i direktivet en ram för de regler och villkor som medlemsstaterna ska använda för att garantera konsumenternas rätt att öppna och använda betalkonton med grundläggande funktioner inom EU. Direktivets kapitel II och III tillämpas på betaltjänstleverantörer medan kapitel IV ska tillämpas på kreditinstitut. 

Medlemsstaterna får enligt artikel 1 besluta att de enheter som avses i artikel 2.5, dvs. värdepappersföretag, centralbanker, postgiroinstitut och i Finland Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för industriellt samarbete Ab och Finnvera Oyj/Finnvera Abp, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, inte ska omfattas av tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv.  

Direktivet tillämpas på betalkonton där konsumenter åtminstone ska kunna placera medel på ett betalkonto, ta ut kontanter från ett betalkonto, utföra och ta emot betalningstransaktioner, inklusive betalningar till och från tredje part. 

Enligt direktivets artikel 1 får medlemsstaterna besluta om de ska tillämpa direktivet i sin helhet eller delvis också på andra betalkonton än sådana som avses ovan.  

Öppnande och nyttjande av ett betalkonto med grundläggande funktioner enligt betalkontodirektivet ska ske i överensstämmelse med direktiv 2005/60/EG om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism, nedan det tredje penningtvättsdirektivet.  

I direktivets artikel 2 föreskrivs om ett antal definitioner, av vilka de viktigaste definitionerna gäller begreppen betalkonto och tjänster som är knutna till betalkontot. Med betalkonto avses ett konto som är öppnat i en eller flera konsumenters namn och som används för att utföra betalningstransaktioner. Med tjänster som är knutna till betalkontot avses alla tjänster med anknytning till öppnandet, användandet och avslutandet av ett betalkonto, däribland betaltjänster och betalningstransaktioner som omfattas av artikel 3 g i det första betaltjänstdirektivet, samt kontokrediter och överskridande. 

Kapitel II Jämförbarhet hos avgifter i samband med betalkonton 

Enligt direktivets artikel 3 ska medlemsstaterna upprätta en preliminär förteckning över som minst 10 och högst 20 av de mest representativa tjänster som är knutna till ett betalkonto och som omfattas av en avgift på nationell nivå som erbjuds av minst en betaltjänstleverantör. Förteckningen ska innehålla standardiserade termer och definitioner för var och en av de identifierade tjänsterna. Endast en term ska användas för varje tjänst på vart och ett av medlemsstatens officiella språk. Medlemsstaterna ska upprätta förteckningen med hänsyn till de tjänster som konsumenterna oftast använder i samband med sina betalkonton och som medför de högsta sammanlagda kostnaderna för konsumenterna, både sammanlagt och per enhet.  

Medlemsstaterna skulle översända de preliminära förteckningarna till kommissionen och Europeiska bankmyndigheten senast den 18 september 2015. På grundval av de preliminära förteckningarna ska Europeiska bankmyndigheten utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn där den standardiserade unionsterminologin anges för de tjänster som är gemensamma för åtminstone en majoritet av medlemsstaterna. Den standardiserade EU-terminologin ska omfatta gemensamma termer för och definitioner av de gemensamma tjänsterna och den ska göras tillgänglig på EU:s institutioners officiella språk. På vart och ett av en medlemsstats officiella språk ska endast en term användas för varje tjänst.  

Europeiska bankmyndigheten ska lämna dessa förslag till tekniska standarder för genomförande till kommissionen senast den 18 september 2016. Medlemsstaterna ska integrera den standardiserade unionsterminologin i den preliminära förteckningen och offentliggöra den resulterande slutliga förteckningen över de mest representativa bankkontotjänsterna utan dröjsmål och senast inom tre månader efter ikraftträdandet av den delegerade akten. Dessutom ska medlemsstaterna vart fjärde år genomföra en bedömning och när så krävs en uppdatering av förteckningen över de mest representativa tjänsterna.  

I direktivets artikel 4 föreskrivs om dokument med avgiftsinformation och ordlista. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer, innan de ingår avtal om ett betalkonto med en konsument, i god tid ger konsumenten ett dokument på papper eller på annat varaktigt medium, med de standardiserade termerna i den slutliga förteckningen över de mest representativa tjänsterna som är knutna till ett betalkonto och som avses i artikel 3.  

Enligt artikel 4.2 ska dokumentet med avgiftsinformation vara en kortfattad och separat handling samt vara skrivet på det officiella språket i det land där betalkontot erbjuds eller på ett annat språk om konsumenten och betaltjänstleverantören har avtalat om detta.  

Medlemsstater får besluta att dokumentet med avgiftsinformation ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster, på villkor att alla krav som anges i dokumentet uppfylls.  

Om en eller flera tjänster erbjuds som en del av ett paket med tjänster som rör ett betalkonto ska dokumentet med avgiftsinformation innehålla uppgifter om avgiften för paketet i sin helhet, vilka och hur många tjänster som ingår i paketet samt om extra avgifter för eventuella tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.  

Betaltjänstleverantörerna ska enligt artikel 4.5 se till att dokumentet med avgiftsinformation och ordlistan alltid är tillgängliga för konsumenten. De ska tillhandahållas så att de är lätt tillgängliga, även för personer som inte är kunder, i elektronisk form på betaltjänstleverantörernas webbplatser om möjligt och i betaltjänstleverantörens lokaler som är tillgängliga för konsumenten. De ska också på begäran av en konsument tillhandahållas avgiftsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium.  

Europeiska bankmyndigheten ska, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att konsumentundersökningar gjorts, utarbeta förslag till tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för dokumentet med avgiftsinformation och dess gemensamma symbol.  

Enligt artikel 5 där det föreskrivs om specifikation av avgifter ska betaltjänsteleverantörer minst en gång per år utan kostnad förse konsumenter med en specifikation av alla de avgifter och, i förekommande fall, information om räntesatser. En överenskommelse ska träffas med konsumenten om vilken kommunikationskanal som ska användas för specifikation av avgifter. Specifikationen av avgifter ska åtminstone på konsumentens begäran tillhandahållas på papper.  

I artikel 5.2 föreskrivs om den information som ska framgå av avgiftsspecifikationen. Av avgiftsinformationen ska framgå t.ex. den enhetsavgift som tas ut för varje tjänst och det antal tillfällen tjänsten nyttjades under den aktuella perioden, och när tjänsterna kombineras i ett paket, den avgift som tas ut för paketet som helhet samt antalet gånger paketavgiften tas ut under den aktuella perioden och den extra avgift som tas ut för eventuella tjänster som går utöver det antal tjänster som omfattas av paketavgiften.  

Enligt artikel 5.3 ska specifikationen av avgifter vara presenterad och utformad så att den är tydlig och lättläst, med tillräckligt stora tecken.  

Medlemsstaterna får besluta att specifikationen av avgifter ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs enligt andra unionslagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande priser så länge som alla krav i första stycket uppfylls.  

Europeiska bankmyndigheten ska, efter samråd med nationella myndigheter och efter det att konsumentundersökningar gjorts, utarbeta tekniska standarder för genomförande för ett standardiserat presentationsformat för specifikationen av avgifter och dess gemensamma symbol. 

Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer i sin avtalsinformation, kommersiella information och information i marknadsföring till konsumenter, i tillämpliga fall, använder de standardiserade begreppen i den slutliga förteckning som avses i artikel 3. Under de förutsättningar som närmare anges i artikel 6 får betaltjänstleverantörer använda namn på varumärken i dokumentet med avgiftsinformation och i specifikationen av avgifter. 

Enligt artikel 7 ska medlemsstaterna se till att konsumenterna har avgiftsfri tillgång till minst en webbplats med jämförelser av de avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för åtminstone tjänsterna i den slutliga förteckning som avses i artikel 3 på nationell nivå.En jämförelsewebbplats kan drivas antingen av en privat aktör eller en offentlig myndighet. Medlemsstaterna ska se till att information om tillgängligheten av webbplatser som uppfyller kraven är tillgänglig online.  

I artikel 7.3 föreskrivs om de krav som ställs på jämförelsewebbplatser. Sådana webbplatser ska t.ex. vara fristående i funktionellt hänseende, vilket säkerställs genom att alla betaltjänstleverantörer behandlas på samma sätt i sökresultaten och så att tydliga och objektiva kriterier anges som grund för jämförelserna.  

Enligt artikel 8 ska medlemsstaterna se till att en betaltjänstleverantör som tillhandahåller ett betalkonto som en del av ett paket tillsammans med en annan produkt eller tjänst som inte hör ihop med ett betalkonto informerar konsumenten om huruvida det går att köpa betalkontot separat, och i så fall tillhandahåller separat information om kostnaderna och avgifter för var och en av de andra produkter och tjänster som erbjuds i det paketet och som kan köpas separat.  

Kapitel III Byte 

I direktivets artikel 9 föreskrivs om tillhandahållande av kontobytestjänsten och i artikel 10 om kontobytestjänsten. Medlemsstaterna ska se till att betaltjänstleverantörer tillhandahåller en kontobytestjänst enligt beskrivningen i artikel 10 mellan betalkonton i samma valuta till alla konsumenter som öppnar eller innehar ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör som är etablerad inom den berörda medlemsstatens territorium.  

Medlemsstaterna ska se till att kontobytestjänsten inleds av den mottagande betaltjänstleverantören på konsumentens begäran. Medlemsstaterna ska i fråga om kontobytestjänsten efterleva åtminstone punkterna 2—6 i artikel 10 eller fastställa åtgärder som alternativ till dem.  

Enligt artikel 10.2 ska den mottagande betaltjänstleverantören genomföra kontobytestjänsten när den har mottagit konsumentens tillstånd. Om kontot har fler än två innehavare ska tillstånd inhämtas från var och en av dem. I tillståndet ska konsumenten kunna ange det datum från och med vilket stående överföringar och autogireringar ska utföras från det betalkonto som öppnas eller innehas hos den mottagande betaltjänstleverantören. Det datumet ska vara minst sex bankdagar efter den dag då den mottagande betaltjänstleverantören tar emot de handlingar som överförts från den överförande betaltjänstleverantören enligt artikel 10.4. 

Den mottagande betaltjänstleverantören ska inom två dagar från mottagandet av tillståndet begära att den överförande betaltjänstleverantören utför de uppgifter som anges i artikel 10.3, om detta anges i konsumentens tillstånd. Från och med mottagandet av en begäran från den mottagande betaltjänstleverantören ska den överförande betaltjänstleverantören, om detta framgår av konsumentens tillstånd, utföra de uppgifter som anges i artikel 10.4. 

Enligt artikel 10.5 ska den mottagande betaltjänstleverantören inom fem bankdagar från och med att den mottagande betaltjänstleverantören tagit emot den information som begärts från den överförande betaltjänstleverantör som anges i punkt 3, i enlighet med vad som anges i tillståndet och i den mån som den information som den överförande betaltjänstleverantören eller konsumenten tillhandahåller gör det möjligt för den mottagande betaltjänstleverantören att göra detta. Sådana uppgifter är t.ex. att upprätta de stående överföringar som konsumenten har begärt och utföra dem med verkan från och med den dag som anges i tillståndet.  

Enligt artikel 11 ska medlemsstaterna se till att den betaltjänstleverantör hos vilken en konsument innehar ett betalkonto, om konsumenten meddelar betaltjänstleverantören att han önskar öppna ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, efter mottagandet av en sådan begäran bistår konsumenten. Dessutom föreskrivs i artikeln om de tidsfrister för uppfyllande av konsumentens begäran som gäller för betaltjänstleverantören.  

Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att konsumenterna avgiftsfritt kan få tillgång till sina personuppgifter i fråga om befintliga stående överföringar och autogireringar som finns hos den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören. Avgifter som den överförande betaltjänstleverantören tar ut av konsumenten för att avsluta det betalkonto som konsumenten innehar hos den leverantören fastställs enligt artikel 45.2, 45.4 och 45.6 i betaltjänstdirektivet. De eventuell avgifter som den överförande eller mottagande betaltjänstleverantören tar ut av konsumenten för andra tjänster som erbjuds enligt artikel 10 ska vara rimliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. 

Direktivets artikel 13 gäller finansiella förluster som uppstår för konsumenten. Medlemsstaterna ska se till att eventuella finansiella förluster, inbegripet avgifter och räntor, som uppstår för konsumenten och som är en direkt följd av att en betaltjänstleverantör som deltar i bytesförfarandet inte uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 10, utan dröjsmål ersätts av den betaltjänstleverantören. Ansvaret ska emellertid inte vara tillämpligt i fall av osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den betaltjänstleverantör som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är bunden av andra rättsliga krav som omfattas av unionslagstiftningsakter eller nationell lagstiftningsakter. 

Enligt artikel 14 ska medlemsstaterna se till att betaltjänstleverantörer ger konsumenterna tillgång till information bl.a. om kontobytestjänsten när det gäller den överförande respektive mottagande betaltjänstleverantörens roll under varje steg i bytesprocessen, tidsplanen för att slutföra de olika stegen och eventuella avgifter för bytet. Informationen ska göras tillgänglig avgiftsfritt på papper eller på ett annat varaktigt medium i alla de av betaltjänstleverantörens lokaler som är tillgängliga för konsumenter och ska alltid finnas tillgänglig i elektronisk form på dess webbplats och ska på begäran lämnas till konsumenterna.  

Kapitel IV Tillgång till betalkonton 

I direktivets artikel 15 föreskrivs om icke-diskriminering. Enligt artikeln ska medlemsstaterna se till att kreditinstitut inte diskriminerar konsumenter som är lagligen bosatta inom EU på grund av deras nationalitet eller bosättningsort eller på någon annan av de grunder som avses i artikel 21 i stadgan om grundläggande rättigheter när de konsumenterna ansöker om eller använder ett betalkonto inom EU. De villkor som gäller för innehav av ett betalkonto med grundläggande funktioner får under inga omständigheter vara diskriminerande.  

Enligt direktivets artikel 16 ska medlemsstaterna se till att alla kreditinstitut eller ett tillräckligt antal kreditinstitut tillhandahåller konsumenter betalkonton med grundläggande funktioner, i syfte att garantera att samtliga konsumenter på deras territorium har tillgång till sådana konton och för att förhindra snedvridning av konkurrensen. Medlemsstaterna ska se till att betalkonton med grundläggande funktioner inte enbart erbjuds av kreditinstitut som endast tillhandahåller betalkonton med tjänster online. Dessutom föreskrivs i artikeln att medlemsstaterna ska se till att konsumenter som är lagligen bosatta inom EU, inbegripet konsumenter som saknar fast adress och asylsökande samt konsumenter som inte beviljas uppehållstillstånd men som av rättsliga eller faktiska skäl inte kan utvisas, har rätt att öppna och nyttja ett betalkonto med grundläggande funktioner hos kreditinstitut som är etablerade inom deras territorium. Denna rätt ska gälla oberoende av konsumentens bosättningsort.  

Kreditinstitut som tillhandahåller betalkonton med grundläggande funktioner ska öppna betalkontot eller avslå en konsuments ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner i varje fall utan onödigt dröjsmål och senast tio bankdagar efter det att den fullständiga ansökan har mottagits. Ett kreditinstitut ska avslå en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner, om öppnandet av ett sådant konto skulle innebära en överträdelse av bestämmelserna om förebyggande av penningtvätt och bekämpning av finansiering av terrorism som avses i det tredje penningtvättsdirektivet. Dessutom får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut som tillhandahåller betalkonton med grundläggande funktioner att avslå en ansökan om ett sådant konto om en konsument redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut som är etablerat inom deras territorium, vilket gör det möjligt för konsumenten att utnyttja de tjänster som förtecknats i artikel 17.1, utom när konsumenten uppger att han eller hon har underrättats om att betalkontot ska avslutas. Medlemsstaterna får fastställa avgränsade och specifika ytterligare fall, när kreditinstitut kan vara tvungna eller kan välja att avslå en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner. Kreditinstitutet ska efter sitt beslut skriftligen och avgiftsfritt omedelbart underrätta konsumenten om att ansökan har avslagits och om den specifika anledningen till det, såvida inte en sådan underrättelse skulle skada den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen eller strida mot det tredje penningtvättsdirektivet. 

I artikel 17 föreskrivs om egenskaperna hos ett betalkonto med grundläggande funktioner. Ett sådant konto ska innefatta följande tjänster: 

a) tjänster som möjliggör alla operationer som krävs för att öppna, inneha och avsluta ett betalkonto, 

b) tjänster som möjliggör insättning av medel på ett betalkonto, 

c) tjänster som möjliggör uttag av kontanter inom EU från ett betalkonto över disk eller i uttagsautomater under eller utanför kreditinstitutets öppettider,  

d) utförande av följande betalningstransaktioner inom EU: 

i) autogirering,  

ii) betalningstransaktioner genom ett debetkort, inbegripet betalningar online, 

iii) betalningar, inbegripet stående överföringar, vid terminaler och över disk och via kreditinstitutets onlinetjänster, i den mån dessa är tillgängliga. 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 17.7 se till att konsumenten kan sköta och initiera betalningstransaktioner från sitt betalkonto med grundläggande funktioner i kreditinstitutets lokaler och/eller genom onlinetjänster, när sådana är tillgängliga.  

Enligt artikel 18 ska medlemsstaterna se till att kreditinstitut avgiftsfritt eller till en rimlig avgift tillhandahåller de tjänster som avses i artikel 17. De avgifter som tas ut av konsumenten för att konsumenten inte fullgör sina åtaganden enligt ramavtalet ska vara rimliga. 

Enligt artikel 19 ska ramavtal om tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner omfattas av det första betaltjänstdirektivet. I artikeln föreskrivs om fall där ett kreditinstitut får häva ett ramavtal om ett betalkonto med grundläggande funktioner. 

I direktivets artikel 20 föreskrivs om allmän information om betalkonton med grundläggande funktioner. Medlemsstaterna ska bl.a. se till att det vidtas adekvata åtgärder för att öka medvetenheten hos allmänheten om att det finns betalkonton med grundläggande funktioner, deras allmänna prisvillkor, förfaranden för att få tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner samt tillvägagångssätten för att få tillgång till förfaranden för alternativ tvistlösning. 

Kapitel V Behöriga myndigheter och alternativ tvistlösning 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 21 utse nationella behöriga myndigheter med befogenhet att se till att detta direktiv tillämpas och verkställs och ska säkerställa att dessa myndigheter har utrednings- och verkställighetsbefogenheter och tillräckliga resurser så att de kan fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna och alla personer som arbetar med eller har arbetat för behöriga myndigheter samt revisorer och experter som arbetar på deras uppdrag är bundna av tystnadsplikt. Ingen förtrolig information som erhålls i tjänsten får röjas till någon person eller myndighet utom i sammanfattad eller aggregerad form, dock med förbehåll för fall som omfattas av straffrätt eller av detta direktiv. Detta ska emellertid inte hindra de behöriga myndigheterna från att utbyta eller överföra förtrolig information i enlighet med EU-rätten och nationell rätt.  

Medlemsstaterna ska se till att de myndigheter som utsetts till behöriga att säkerställa tillämpningen och verkställandet av detta direktiv är någon, eller båda, av följande: 

a) behöriga myndigheter enligt definitionen i 4.2 i Europaparlamentets och rådets (EU) nr 1093/2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska bankmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/78/EG, nedan förordningen om Europeiska bankmyndigheten,  

b) andra myndigheter än de behöriga myndigheter som avses i led a, under förutsättning att nationella lagar eller andra författningar kräver att dessa myndigheter samarbetar med de behöriga myndigheter som avses i led a närhelst så krävs för att utföra sitt uppdrag eller detta direktiv, även när det gäller att samarbeta med Europeiska bankmyndigheten enligt vad som krävs i detta direktiv. 

I direktivets artikel 22 föreskrivs att behöriga myndigheter i olika medlemsstater ska samarbeta och utbyta information samt om grunderna för att vägra samarbeta i samband med utrednings- eller tillsynsverksamhet. I artikel 23 föreskrivs att de behöriga myndigheterna får hänskjuta frågor till Europeiska bankmyndigheten, om en begäran om samarbete, särskilt om informationsutbyte, har avslagits eller inte besvarats inom rimlig tid, och får begära dess hjälp i enlighet med artikel 19 i förordningen om Europeiska bankmyndigheten.  

Medlemsstaterna ska enligt artikel 24 se till att konsumenterna har tillgång till effektiva förfaranden för alternativ tvistlösning av tvister som kan uppstå till följd av de rättigheter och skyldigheter som införs genom detta direktiv.  

I artikel 25 föreskrivs att utan att det påverkar tillämpning av artikel 16 får medlemsstaterna inrätta en särskild mekanism för att säkerställa att konsumenter som inte har ett betalkonto på deras territorium och som har vägrats tillgång till betalkonto för vilket kreditinstitutet tar ut en avgift avgiftsfritt får faktisk tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner.  

Kapitel VI Sanktioner 

I artikel 26 föreskrivs om sanktioner för överträdelser av direktivets bestämmelser. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av nationell lagstiftning som införlivar detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Sådana sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska föreskriva att den behöriga myndigheten får offentliggöra administrativa sanktioner som påförs för överträdelser av de bestämmelser som antas för införlivande av detta direktiv, om inte offentliggörandet allvarligt äventyrar finansmarknaderna eller åsamkar de berörda parterna oproportionell skada. 

Kapitel VII Slutbestämmelser 

Medlemsstaterna ska enligt artikel 27 ge kommissionen information om följande första gången senast den 18 september 2018 och därefter vartannat år: 

a) betaltjänstleverantörernas efterlevnad av artiklarna 4, 5 och 6, 

b) medlemsstaternas efterlevnad av kraven på att se till att jämförelsewebbplatser enligt artikel 7 existerar, 

c) antal byten av betalkonto som har genomförts och andelen ansökningar om byte har fått anslag,  

d) antal kreditinstitut som tillhandahåller betalkonton med grundläggande funktioner, antal sådana konton som har öppnats och andelen ansökningar om betalkonton med grundläggande funktioner som har fått avslag.  

Enligt artikel 28 ska kommissionen senast den 18 september 2019 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv, vid behov åtföljd av ett lagstiftningsförslag. I artikeln föreskrivs närmare vad rapporten ska innehålla.  

Medlemsstaterna ska enligt artikel 29 senast den 18 september 2016 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Medlemsstaterna ska tillämpa bestämmelserna från och med den 18 september 2016 med följande undantag: 

a) artikel 3 ska tillämpas från och med den 17 september 2014, 

b) medlemsstaterna ska tillämpa de åtgärder som är nödvändiga för att efterleva artiklarna 4.1—4.5, 5.1, 5.2 och 5.3, 6.1 och 6.2 samt 7 senast nio månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4, 

c) de medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till ett dokument med avgiftsinformation får välja att integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4, 

d) de medlemsstater där det på nationell nivå redan finns en motsvarighet till en specifikation av avgifter får välja att integrera det gemensamma formatet och dess gemensamma symbol senast 18 månader efter ikraftträdandet av den delegerade akt som avses i artikel 3.4. 

Enligt artikel 30 träder direktivet i kraft den 20 dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.  

Europarlamentet och rådet antog den 25 november 2015 direktivet (2015/2366) om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG, nedan det andra betaltjänstdirektivet. Senast den 13 januari 2018 ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Direktivet ska också tillämpas från och med nämnda datum. Genom direktivet upphävs det gällande första betaltjänstdirektivet. Det första betaltjänstdirektivet sattes i Finland i kraft genom lagen om betalningsinstitut och betaltjänstlagen. 

Syftet med direktivet är att uppdatera och komplettera den nuvarande direktivramen gällande betaltjänster genom flera bestämmelser som främjar konkurrensen och innovativiteten. Genom det andra betaltjänstdirektivet utökas tillämpningsområdet för regleringen. Tillämpningsområdet utvidgas i fråga om betaltjänstleverantörernas informationsskyldigheter och registreringar från interna avgifter till avgifter som överförs till och från tredje länder. Betaltjänstleverantörernas informationsskyldigheter utsträcks från eurobaserade avgifter till att gälla också andra valutor. Dessutom effektiviseras regleringen av informationsskyldigheterna.  

En avsevärd del av de nya bestämmelserna i det andra betaltjänstdirektivet är knutna till s.k. tredjeparters betaltjänstleverantörer. Tredjeparters betaltjänstleverantörer har inte några egentliga egna betalkonton utan de skapar för sina kunder kontakter till egentliga betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar eller kreditinstitut som upprätthåller betalkonton i syfte att sammanställa saldouppgifter eller sända betalningar. Enligt direktivet måste ett betalningsinstitut i fortsättningen ha auktorisation för att verka som tredje part i betaltjänstkedjan. Betaltjänstleverantörer som verkar som tredje part får rätt att på betalarnas vägnar sända avgifter till en tjänsteleverantör som har ett betalkonto och sammanställer saldo- och andra uppgifter för tjänsteleverantörer som har betalkonton.  

Kundskyddet förbättras genom strängare reglering av nätbankernas säkerhetslösningar och sådana tredje parters tjänster som betalar via nätbank.  

Kommissionen antog den 2 december 2015 ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar vad gäller tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (COM(2015) 615 final), nedan tillgänglighetsdirektivet. Riksdagen har fått en U-skrivelse om direktivförslaget (U 10/2016 rd). Syftet med direktivförslaget är att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra författningar genom att undanröja hinder för den fria rörligheten för vissa tillgängliga produkter och tjänster. För närvarande ställs ekonomiska aktörer inför olika och ofta motsägelsefulla nationella tillgänglighetskrav som hindrar dem från att utnyttja den inre marknadens möjligheter.  

Direktivförslaget hjälper medlemsstaterna att uppfylla såväl sina nationella åtaganden som sina skyldigheter enligt Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning när det gäller. Konventionen trädde i Finland i kraft den 10 juni 2016. EU är part i konventionen. Enligt konventionens artikel 9 är parterna i den skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa tillgänglighet. Artikel 3 hänvisar till tillgänglighet som en allmän princip i konventionen. Tillgänglighetsprincipen styr genomförandet av konventionen och tolkningen av hela konventionstexten. Tillgängligheten ska sålunda granskas på ett övergripande sätt i fråga om alla de rättigheter som tryggas enligt konventionen.  

Tillgänglighet förebygger eller tar bort hinder för användningen av konventionella produkter och tjänster. Detta gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning, inbegripet personer med funktionsnedsättning och äldre personer, att uppfatta, hantera och begripa dessa produkter och tjänster på lika villkor som andra. En miljö där produkter och tjänster är mer tillgängliga ger möjlighet till bättre inkludering och deltagande i samhället. Dessutom stöder en sådan miljö självständigt boende och självständiga val.  

Förslaget till tillgänglighetsdirektiv behandlar delvis samma saker som betalkontodirektivet. Banktjänster och -automater hör till de produkter och tjänster som omfattas av förslaget. Det föreslås att sådana nya produkter och tjänster som omfattas av direktivet ska vara tillgängliga. Enligt betalkontodirektivet ska grundläggande banktjänster vara tillgängliga för alla, medan förslaget till tillgänglighetsdirektiv, om det träder i kraft som sådant, ska gå ännu längre när det gäller anpassning av nya banktjänster för personer med funktionsnedsättning.  

Betalkontodirektivet har karaktären av en minimiharmonisering och ger dessutom medlemsländerna möjligheter att gå in för nationella lösningar. I det följande behandlas dessa möjligheter. 

Enligt direktivets artikel 1.5 får medlemsstaterna besluta att de enheter som avses i artikel 2.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU, dvs. vissa centralbanker som utövar verksamhet i värdepappersföretag, postgiroinstitut samt Teollisen yhteistyön rahasto Oy/Fonden för industriellt samarbete Ab och Finnvera Oyj/Finnvera Abp, inte ska omfattas av tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv. Det föreslås att denna möjlighet inte ska utnyttjas eftersom det i de föreslagna bestämmelserna föreskrivs att de som författningarna avser måste tillhandahålla betaltjänster. Detta innebär att många av de ovan nämnda aktörerna redan faller utanför tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna. Med tanke på ett balanserat konkurrensläge är det dessutom motiverat att samma reglering gäller för samtliga betaltjänstleverantörer.  

Enligt direktivets artikel 1.6.2 får medlemsstaterna besluta att tillämpningen av hela eller delar av detta direktiv ska omfatta andra betalkonton än de som avses i artikel 1.6.1. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det inte anses föreligga något behov att utsträcka tillämpningsområdet till andra betalkonton.  

Enligt direktivets artikel 4.2.2 får medlemsstater besluta att dokumentet med avgiftsinformation ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs enligt andra EU-lagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster, på villkor att informationen ges i god tid på papper eller på ett annat varaktigt medium. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det inte anses finnas något behov att anknyta dokumentet med avgiftsinformation till lämnandet av information om andra betalkonton som regleras i lagstiftningen.  

Enligt direktivets artikel 5.3.2 får medlemsstaterna besluta att specifikationen av avgifter ska tillhandahållas tillsammans med den information som krävs enligt andra EU-lagstiftningsakter eller nationella lagstiftningsakter om betalkonton och tillhörande tjänster så länge som alla krav i artikel 5.3.1 uppfylls. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det inte anses finnas något behov att anknyta avgiftsspecifikationen till lämnandet av information om andra betalkonton som regleras i lagstiftningen. 

Enligt direktivets artikel 7.2 får medlemsstaterna kräva att de jämförelsewebbplatser som avses i artikel 7.1 innehåller ytterligare faktorer som jämförelse av den servicenivå som betaltjänstleverantören tillhandahåller. Det föreslås att denna möjlighet utnyttjas så att jämförelsewebbplatserna ska innehålla information om insättningsgarantin i fråga om medel som finns på betalkonton.  

Enligt direktivets artikel 10.1.2 får medlemsstaterna fastställa eller bibehålla åtgärder som alternativ till dem som avses i punkterna 2—6, under förutsättning att detta tydligt främjar konsumenten, inte innebär någon ytterligare belastning för konsumenten och att bytet slutförs inom högst samma övergripande tidsram som den som anges i punkterna 2—6. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det inte anses finnas något behov att skapa eller upprätthålla alternativa förfaranden.  

Enligt direktivets artikel 10.2.4 får medlemsstaterna kräva att konsumentens tillstånd ska vara skriftligt och att konsumenten får en kopia av tillståndet. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det inte finns något behov av den. 

Enligt direktivets artikel 10.3.1 c och enligt artikel 10.4.1 b är det möjligt att i lagstiftningen ta in bestämmelser om ett nationellt system för automatisk omdirigering av inkommande betalningar och autogireringar. Enligt artikel 10.4.1 b får medlemsstaterna dessutom kräva att den överförande betaltjänstleverantören informerar betalaren eller betalningsmottagaren om skälet till att betalningstransaktionen inte godkänts. Sådan omdirigering skulle sannolikt främja konkurrensen mellan betaltjänstleverantörerna, men enligt vad som framgått av remissvaren och under de offentliga utfrågningarna har nyttan av sådan omdirigering ansetts vara mindre än kostnaderna. Enligt direktivet ska den mottagande tjänsteleverantören informera dem som gör återkommande inkommande betalningar om det mottagande kreditinstitutets betalkonto, vilket innebär att det inte anses motiverat att i lagen ta in bestämmelser om en särskild informationsskyldighet. Det föreslås sålunda att dessa möjligheter inte utnyttjas.  

Enligt direktivets artikel 14.1.2 får medlemsstaterna kräva att betaltjänstleverantörer även ger tillgång till annan information, inbegripet i tillämpliga fall information som är nödvändig för att avgöra vilket insättningsgarantisystem inom unionen som betaltjänstleverantören är ansluten till. Det föreslås att denna möjlighet inte ska utnyttjas eftersom de föreslagna bestämmelserna om jämförelsewebbplatsen ska innehålla information om huruvida de medel som finns på ett betalkonto omfattas av insättningsgarantier enligt finsk lag.  

Enligt direktivets artikel 16.2.2 får medlemsstaterna, med full respekt för de grundläggande friheter som garanteras genom fördragen, kräva att konsumenter som önskar öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner på deras territorium visar att de har ett genuint intresse av att göra detta. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom alla konsumenter i Finland har rätt till grundläggande banktjänster redan inom ramen för gällande lagstiftning.  

Enligt direktivets artikel 16.5 får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut som tillhandahåller betalkonton med grundläggande funktioner att avslå en ansökan om ett sådant konto, om en konsument redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut som är etablerat inom deras territorium, utom när konsumenten uppger att han eller hon har underrättats om att betalkontot ska avslutas. Dessutom får kreditinstitutet i sådana fall kontrollera huruvida konsumenten redan har ett betalkonto hos ett kreditinstitut. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas. I Finland är det i allmänhet så att konsumenterna har flera bankrelationer och betalkonton hos olika kreditinstitut och betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster. Det anses av denna anledning att en implementering av artikel 16.5 kunde försämra konsumenternas nuvarande ställning.  

Enligt direktivets artikel 16.6 får medlemsstaterna fastställa avgränsade och specifika ytterligare fall, när kreditinstitut kan vara tvungna eller kan välja att avslå en ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner. Det föreslås att denna möjlighet utnyttjas på så sätt att en inlåningsbank ges möjlighet att vägra öppna ett betalkonto med grundläggande funktioner av skäl som anges i lagen om uppfyllande av vissa förpliktelser som grundar sig på Finlands medlemskap i Förenta Nationerna och Europeiska unionen (659/1967). Om en kund har förts upp på en sanktionslista är det motiverat att ge en inlåningsbank möjlighet att avslå kundens ansökan om ett betalkonto med grundläggande funktioner.  

Enligt direktivets artikel 17.2 får medlemsstaterna fastställa en skyldighet för kreditinstitut som är etablerade på deras territorium att tillsammans med ett betalkonto med grundläggande funktioner tillhandahålla ytterligare tjänster som anses vara väsentliga för konsumenten, baserat på allmän praxis på nationell nivå. Det föreslås att denna medlemsstatsoption utnyttjas. Vidare föreslås att ett kreditinstitut som tillhandahåller stark elektronisk autentisering måste tillhandahålla denna tjänst till alla på ett icke-diskriminerande och jämlikt sätt. Möjligheten till stark autentisering är viktig i dagens samhälle, inte bara i anslutning till betaltjänster. Ett kreditinstitut kan vägra tillhandahålla stark autentisering endast på lagstadgade objektiva grunder.  

Enligt direktivets artikel 17.6 får medlemsstaterna i samband med tjänster som avses i artikel 17.1 i vissa fall fastställa ett minsta antal operationer för vilka kreditinstituten endast kan ta ut de eventuell rimliga avgifter som avses i artikel 18. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom enligt de föreslagna bestämmelserna rimliga kostnader får tas ut för betalkonton med grundläggande funktioner som en helhet.  

Enligt direktivets artikel 17.8 får medlemsstaterna tillåta kreditinstitut att på konsumentens begäran tillhandahålla en kontokredit kopplad till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom det redan enligt gällande lagstiftning är möjligt att tillhandahålla kredittjänster. 

Enligt direktivets artikel 18.4 får medlemsstaterna kräva att kreditinstituten tillämpar olika prissättningssystem beroende på i vilken utsträckning konsumenten är ansluten till banken, något som möjliggör mer fördelaktiga villkor för utsatta konsumenter utan bankkonto. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom de föreslagna bestämmelserna går ut på att prissättningen ska vara så överblickbar, tydlig och jämlik som möjligt.  

Enligt direktivets artikel 19.3 får medlemsstaterna fastställa ytterligare avgränsade och specifika fall när ett ramavtal om ett betalkonto med grundläggande funktioner ensidigt får hävas av kreditinstitutet. Ett grundläggande syfte med direktivet är att för konsumenterna skapa en stark rätt när det gäller användning av betalkonton med grundläggande funktioner och betaltjänster. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas. Med beaktande av direktivets grundläggande syfte anses det vara ändamålsenligt att reglera uppsägningsgrunderna i enlighet med direktivet.  

Enligt direktivets artikel 25 får medlemsstaterna inrätta en särskild mekanism för att säkerställa att konsumenter som inte har ett betalkonto på deras territorium får faktisk tillgång till ett betalkonto med grundläggande funktioner. Det föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas eftersom avsikten med de föreslagna bestämmelserna är att prissättningen ska vara så överblickbar, tydlig och jämlik som möjligt.  

Det föreslås att direktivets artikel 19.2 e inte ska sättas i kraft. Artikeln innebär att ett kreditinstitut får säga upp en konsuments betalkonto med grundläggande funktioner om konsumenten har öppnat ett annat betalkonto med de tjänster och egenskaper som är knutna till betalkontot med grundläggande funktioner.  

Enligt förslaget ska i de föreslagna bestämmelserna inte genomföras den nationella option som betalkontodirektivets artikel 16.5 möjliggör och som ger ett kreditinstitut som tillhandahåller betalkonton med grundläggande funktioner rätt att avslå en ansökan om ett sådant konto, om en konsument redan har ett betalkonto med de tjänster och egenskaper som kontot med grundläggande funktioner förutsätts ha. Eftersom möjligheten för kreditinstituten att enligt artikel 16.5 vägra tillhandahålla ett betalkonto inte utnyttjas, skulle en implementering av artikel 19.2 e inte vara i linje med detta alternativ.  

Portabilitet för betalkontonummer samt omdirigering av betalningar, direktdebiteringar och elektroniska fakturor 

Skyldigheten att tillhandahålla kontobytestjänster enligt betalkontodirektivet kan eventuellt kompletteras med en nationell bestämmelse om portabilitet för betalkontonummer. Med portabilitet avses att konsumenten får behålla sitt gamla kontonummer vid byte av bank, på samma sätt som konsumenten får behålla sitt telefonnummer vid byte av operatör. Det finns emellertid skillnaden i portabiliteten när det gäller kontonummer respektive telefonnummer. Under 2000-talet har frågan om nummerportabilitet utretts i Storbritannien, Norge, Nederländerna och Frankrike. Det har konstaterats att också om portabiliteten för betalkontonummer anses underlätta konsumenternas liv och öka konkurrensen mellan bankerna, så är kostnaderna för inrättande av systemet större än nyttan.  

Ett annat möjligt kompletteringsalternativ ansågs i samband med genomförandet av betalkontodirektivet vara att inkommande betalningar, direktdebiteringar och elektroniska fakturor under en tid av 13 månader omdirigeras från det överförande kreditinstitutets betalkonto till ett betalkonto eller en elektronisk fakturasadress som upprätthålls av det mottagande kreditinstitutet. Motsvarande omdirigeringssystem används i Nederländerna och Storbritannien. Kontobytestjänstens omdirigeringsfunktion skulle säkerställa att fakturor och betalningar kommer in på kundens nya konto och vidare skulle den ge fakturornas och betalningarnas avsändare tid att uppdatera sina system. Kostnaderna för att inrätta ett sådant system bedömdes i remissvaren och under de offentliga utfrågningarna vara större än nyttan. Kommissionen ska 2019 se över betalkontodirektivet 2019 och då kommer också omdirigeringen på EU-nivå och frågan om portabilitet för betalkontonummer att omprövas.  

Elektroniska fakturor i anslutning till betalkonton med grundläggande funktioner 

I Finland hade år 2014 ingåtts närmare fyra miljoner avtal med privatkunder om elektronisk fakturering och siffran växer hela tiden. I Finland förekommer inte SEPA-direktfakturering i någon större utsträckning. Med beaktande av direktivets målsättning är det i samband med genomförandet av direktivet motiverat att utsträcka tillämpningsområdet för den nationella lagstiftningen till elektroniska fakturor och till direktdebitering som i väsentliga avseenden sammanhänger med sådana fakturor.  

Målgrupp för regleringen av grundläggande banktjänster 

I den gällande kreditinstitutslagens paragraf om grundläggande banktjänster definieras en kund som en fysisk person. Enskilda näringsidkare, dvs. företagsverksamhet i form av firma, omfattas sålunda av regleringen som gäller grundläggande banktjänster. En firma är den enda formen av företagsverksamhet som enligt gällande bestämmelser ska beviljas ett vanligt inlåningskonto och verktyg för användning av kontot. Kreditinstituten kan förutsätta att det för andra former av företagsverksamhet skaffas företagskonton som oftast är dyrare än vanliga inlåningskonton. 

Syftet med betalkontodirektivet är att tillhandahålla grundläggande banktjänster till konsumenter, inte till näringsidkare eller yrkesutövare. Definitionen av begreppet konsument är sålunda snävare än definitionen av kundbegreppet i den gällande kreditinstitutslagen. Enligt direktivets definition är en konsument en fysisk person som handlar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke. Kreditinstutslagens kunddefinition skiljer sig dessutom från konsumentskyddslagens (38/1978, 4 §). I konsumentskyddslagen definieras en konsument som en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han eller hon idkar. 

I syfte att främja en opartisk behandling av olika företagsformer och en enhetlig nationell reglering samt i syfte att närma EU:s lagstiftning till den nationella lagstiftningen föreslås att definitionen av begreppet kund med rätt till grundläggande banktjänster ändras i överensstämmelse med den gällande konsumentskyddslagen. Ändringen innebär inte ett förbud för kreditinstituten att bevilja sedvanliga inlåningskonton och verktyg för användning av kontona för näringsutövning, men ett kreditinstitut kan, om det så vill, kräva att en enskild näringsidkare öppnar ett konto som är avsett för näringsverksamheten. 

Ett viktigt ändringsförslag innebär att betalkontodirektivets bestämmelser om betalkonton med grundläggande funktioner sätts i kraft i Finland. Enligt förslaget ska alla som är lagligen bosatta i en EES-stat tillhandahålls ett betalkonto med grundläggande funktioner och informeras om vilka minimitjänster som sammanhänger med kontot. Det är inlåningsbankerna som ska tillhandahålla dessa konton och tjänster, dvs. de som redan nu tillhandahåller betalkonton och -tjänster. Med kunder avses i bestämmelserna fysiska personer som huvudsakligen handlar för ändamål som faller utanför deras närings- och yrkesverksamhet. Kundkretsen är huvudsakligen densamma som enligt de gällande bestämmelserna om grundläggande banktjänster. Definitionen av kundbegreppet motsvarar definitionen av konsumentbegreppet i konsumentskyddslagen. 

När betalkonton med grundlägganden funktioner och tillhörande tjänster erbjuds är det viktigt att kunderna behandlas på ett icke-diskriminerande och jämlikt sätt. Alla som är lagligen bosatta i en EES-stat bör kunna få ett betalkonto med grundläggande funktioner och med tillhörande tjänster. De enda godtagbara skälen för vägran är sådana som har samband med penningtvättslagen och som uttryckligen är förenade med problem att identifiera en kund enligt de krav som penningtvättslagen ställer. I så fall måste en ansökan om betalkonto med grundläggande funktioner avslås. En inlåningsbank kan också under kundförhållandet efter öppnandet av ett betalkonto med grundläggande funktioner, med stöd av penningtvättslagen vägra genomföra en betalning om de i penningtvättslagen föreskrivna kriterierna för avbrytande av en misstänkt transaktion uppfylls. Ett annat godtagbart skäl för att avslå en ansökan om ett konto med grundläggande funktioner är att kunden har nämnds på en sanktionslista. Det bör också i praktiken vara möjligt t.ex. för personer med funktionsnedsättning att få och använda ett betalkonto med grundläggande funktioner och med tillhörande tjänster. Inlåningsbankerna ska vid behov i tillräcklig utsträckning utforma sina tjänster för att förverkliga denna rättighet.  

Ett annat viktigt ändringsförslag innebär att inlåningsbanker som tillhandahåller betaltjänster ska åläggas att på ett icke-diskriminerande och jämlikt sätt tillhandahålla alla sina kunder tjänster för stark elektronisk autentisering. Dessa tjänster ska tillhandahållas också kunder som har betalkonton med grundläggande funktioner, på samma sätt som tjänster erbjuds övriga kunder. För att man ska klara sig i dagens samhälle är det viktigt att identifiera sig elektroniskt också i andra sammanhang än i samband med betaltjänster. I nuläget är endast de elektroniska identifieringstjänster som kreditinstituten tillhandahåller tillräckligt täckande. Enligt förslaget måste en vägran att tillhandahålla en tjänst baseras på lagstadgade objektiva grunder. Det kan t.ex. vara fråga om att det någon annanstans i lagen ställs krav för beviljande av ett elektroniskt identifieringsverktyg (bl.a. personbeteckning och anteckning i befolkningsdatasystemet). Om en tjänst för stark elektronisk autentisering av dessa skäl inte kan tillhandahålls är det nödvändigt att tillhandahålla en elektronisk identifieringstjänst som gör det möjligt att använda betaltjänster.  

Det tredje viktiga ändringsförslaget innebär att kreditinstituten blir skyldiga att tillhandahålla en kontobytestjänst. Eftersom också andra betaltjänstleverantörer enligt betalkontodirektivet är skyldiga att tillhandahålla en kontobytestjänst ska i lagen om betalningsinstitut tas in hänvisningar till kreditinstitutslagen. I förslaget föreskrivs i detalj bl.a. om den överförande och den mottagande tjänsteleverantörens skyldigheter och om den tid som kan användas för överföringen. Dessutom föreskrivs om tjänsteleverantörens skyldighet att hjälpa en konsument med gränsöverskridande kontobytestjänst.  

Det viktigaste ändringsförslaget när det gäller lagen om betalningsinstitut är att betalningsinstituten åläggs att tillhandahålla kontobytestjänster.  

Det viktigaste ändringsförslaget innebär att Finansinspektionen får större befogenheter att påföra ordningsavgifter för överträdelse av vissa bestämmelser om genomförande av betalkontodirektivet. Ordningsavgift kan enligt förslaget påföras den som försummar eller bryter mot skyldigheten att tillhandahålla en kontobytestjänst, mot skadeståndsskyldigheten i samband därmed eller mot den mottagande eller överförande tjänsteleverantörens skyldigheter. Ordningsavgift kan också påföras den som försummar eller bryter mot skyldigheten att tillhandahålla ett betalkonto med grundläggande funktioner, skyldigheter i fråga om egenskaper hos betalkonton eller tillhandahållande eller uppsägning av tjänster. 

Ett annat viktigt förslag innebär att Finansinspektionen ska vara den behöriga myndighet och kontaktpunkt som avses i betalkontodirektivet.  

Ett tredje viktigt förslag innebär att Finansinspektionen ska se till att det i Finland finns minst en webbplats med jämförelser av de avgifter som tjänsteleverantörerna tar ut för sina betaltjänster. 

De viktigaste ändringsförslagen gäller dokument med avgiftsinformation och ordlista samt specifikation av avgifter. 

Genom dokumentet med avgiftsinformation och ordlistan får konsumenterna på förhand information om de standardiserade begreppen i fråga om betaltjänster och, om tjänsteleverantören tillhandahåller betaltjänster, även om de avgifter som debiteras. I specifikationen av avgifter ska minst en gång per år ges uppgifter om betalkonton samt om avgifter och eventuella räntesatser. 

Liksom för närvarande föreskrivs att Finansinspektionen och konsumentombudsmannen ska vara tillsynsmyndigheter. Finansinspektionen ska utses till den kontaktpunkt som avses i betalkontodirektivet. Tillsynsmyndigheter får endast på de grunder som anges i lagen vägra samarbeta med tillsynsmyndigheterna i andra EES-stater. I vissa fall kan meningsskiljaktigheter mellan tillsynsmyndigheter hänskjutas till Europeiska bankmyndigheten.  

De föreslagna bestämmelserna gäller endast sådana kreditinstitut och betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster. Därför får propositionen sannolikt inga betydande konsekvenser till andra aktörer. 

En kontobytestjänst av det slag som avses i de föreslagna bestämmelserna orsakar kostnader för de kreditinstitut och betalningsinstitut som tillhandahåller betaltjänster. I Finland tillämpar kreditinstituten redan gemensamma regler för överföring av konton. De föreslagna bestämmelserna kommer att jämfört med nuläget minska den tid som kreditinstituten har till sitt förfogande för kontoöverföring. Den föreslagna snabbare kontobytestjänsten och de övriga ändringar som föreslås kommer att orsaka kreditinstituten och betalningsinstituten kostnader för systemändringar. Dessa kostnader kommer sannolikt i slutändan att tas ut hos kunderna.  

Enligt förslaget kommer begreppet grundläggande banktjänster att omfatta också nätbankstjänster och -koder. Av denna anledning ska aktörer som tillhandahåller nätbankstjänster skapa ett registreringssystem för personer som inte med åberopande av objektiva skäl kan tillhandahålls koder för stark autentisering (numera TUPAS-koder). Att utveckla och införa ett sådant registreringssystem innebär kostnader för aktörerna inom branschen.  

Dessutom kommer kreditinstituten och de betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betalkonton att få kostnader för att tillhandahålla konsumenterna dokument med avgiftsinformation, specifikation av avgifter och jämförelsewebbplatser samt för upprätthållande av jämförelsewebbplatser. Jämfört med de nya system som måste byggas upp blir initialkostnaderna i dessa fall relativt små, men följden blir en ökning av den administrativa bördan.  

Dessutom kommer kreditinstituten sannolikt att bli tvungna att anpassa sina grundläggande banktjänster till personer med funktionsnedsättning. Enligt Diskriminerings- och jämställdhetsnämndens beslut (den 14 december 2015) borde ett kreditinstitut ha anpassat sina nätbankskoder för synskadade. Nämnden gjorde i beslutet bedömningen att en skrivare för punktskrift kostar 3 000—4 000 euro och att en utskriven sida punktskrift som köptjänst skulle kosta kreditinstitutet 0,35 euro. Punktskrift är en form av anpassning som kan komma i fråga och andra är t.ex. elektroniska kodkort, fingeravtrycksidentifiering och tillåtelse att anlita personlig assistent. Kreditinstituten förutsätts vidta rimliga anpassningsåtgärder och alternativen är många, vilket för sin del sänker kreditinstitutens anpassningskostnader. 

I Finland byter konsumenterna kreditinstitut uppskattningsvis 180 000 gånger per år. I Finland har konsumenterna ofta bankrelationer med flera kreditinstitut. En konsument som byter kreditinstitut avtalar i många fall om en bankrelation med ett nytt kreditinstitut, men håller ändå kvar sin relation också till det gamla kreditinstitutet. Antalet s.k. rena byten av kreditinstitut är sålunda mindre än 180 000. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är att öka konsumentrörligheten och därmed konkurrensen mellan betaltjänstleverantörerna.  

De föreslagna bestämmelserna om kontobytestjänst innebär att det blir lättare för konsumenten att flytta över sitt konto från en betaltjänstleverantör till en annan. Enligt bestämmelserna övergår skyldigheten att informera betalare om ett nytt kontonummer från konsumenten till konsumentens nya betaltjänstleverantör. Alla kostnader för de föreslagna ändringarna kommer sannolikt att i en eller annan form tas ut hos kunderna.  

I propositionen föreslås inga bestämmelser om fakturerares skyldigheter, vilket innebär att de inte enligt lag är tvungna att ändra sina system för att utifrån en kunds nya elektroniska fakturaadress identifiera den mottagande betaltjänstleverantörens meddelande. Kontobytestjänster förutsätter inte heller att faktureraren sänder en faktura till flera elektroniska fakturaadresser. Fakturerarna kan således fortsättningsvis sända elektroniska fakturor till den adress som finns i deras system. Det ligger emellertid i kundens intresse att fakturerarna godkänner en ändringsanmälan gällande den mottagande betaltjänstleverantörens elektroniska fakturaadress och på motsvarande sätt uppdaterar kundens elektroniska fakturaadress. Detta skulle också vara förenligt med fakturerarnas intresse eftersom de då kan vara säkra på att deras elektroniska fakturor går till rätt adress. 

Dessutom underlättas prisjämförelser mellan olika leverantörers betaltjänster tack vare att kunderna enligt förslaget får tillgång till en jämförelsewebbplats, vilket sannolikt kommer att öka kundrörligheten mellan olika betaltjänstleverantörer. Tack vare jämförelsewebbplatsen får kunderna bättre insyn i prissättningen av betalkonton och grundläggande banktjänster. Dessutom kommer många bankkunder att dra nytta av att de grundläggande banktjänsterna utökas med nätbankstjänster och -koder, vilket närmare behandlas i stycke 4.3. 

Den föreslagna ändringen av begreppet kund med rätt till grundläggande banktjänster i överensstämmelse med konsumentskyddslagen kan öka kontokostnaderna för enskilda näringsidkare, dvs. för företagsverksamhet i form av firma. I slutet av 2015 fanns det i Finland 216 000 enskilda näringsidkare. Ändringen skulle få betydelse för firmor som för närvarande inte har något företagskonto utan endast ett vanligt inlåningskonto och som huvudsakligen bedriver närings- eller yrkesverksamhet samt för nybildade firmor. Bankerna kunde förutsätta att sådana företag öppnar ett förtagskonto. Priset på ett företagskonto beror på banken som tillhandahåller kontot, på egenskaperna hos tjänsterna i anslutning till kontot och på antalet transaktioner. Som lägst är priset vanligen ca 10 euro per månad och inkluderar ett begränsat antal transaktioner. För 1 000 transaktioner per månad (ca 45 transaktioner per dag) är priset ca 100 euro per månad. För småföretag är det sålunda inte fråga om någon särskild betydande kostnadsökning.