1.1  Lag om smittsamma sjukdomar

1 kap. Allmänna bestämmelser

1§.Syfte. Det föreslås att syftet med lagen, förutom att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem, också ska vara att förebygga deras negativa konsekvenser för människor och samhälle. Att förebygga sjukdomar och på så sätt främja hälsa är en målsättning som är förankrad i grundlagen. Genom att förebygga de negativa konsekvenserna vill man framhäva betydelsen av följdverkningarna för individerna och samhället. Den viktigaste negativa konsekvensen för samhället är förlusten av arbetsförmågan, men vid omfattande epidemier också omfattande störningar av samhällsfunktionerna. Många funktioner i samhället kan störas på grund av frånvaro från arbete, utbildning och andra verksamhetsformer, men också på grund av genomförandet av åtgärder som är nödvändiga för att förebygga sjukdomsspridning. Även de kostnader som vården och behandlingen orsakar hälso- och sjukvården bör ses som negativa konsekvenser. Dessa kan minskas genom ett effektivt förebyggande arbete. Förebyggandet av negativa konsekvenser som målsättning lägger i sin tur en grund för bedömningen av kostnadseffektiviteten och för möjligheten att bygga upp en kostnadseffektiv verksamhet. 

2 §. Tillämpningsområde. Lagen ska tillämpas när bekämpningen av smittsamma sjukdomar ordnas och genomförs. Med bekämpning avses i första hand förebyggande åtgärder, men utredning av epidemier och behandling av sjukdomar så att personen i fråga inte längre är smittbärande är också bekämpning av smittsamma sjukdomar. Rehabilitering kan inte hänföras till bekämpningen. Smittsamma sjukdomar bekämpas på bred basis inom social- och hälsovården och även utanför den. Lagen ska också tillämpas på planeringen, styrningen och övervakningen av arbetet. I lagen regleras därför verksamheten för dem som ansvarar för detta, det vill säga social- och hälsovårdsministeriet, regionförvaltningsverken, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, kommunerna, Institutet för hälsa och välfärd, Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet samt samkommunerna för sjukvårdsdistrikten. 

De uppgifter som i denna lag åläggs kommunerna sköts på Åland i enlighet med 30 § 9 punkten i självstyrelselagen (1144/1991) av landskapsregeringen eller av någon annan myndighet som anges i en landskapslag. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken det som i denna lag föreskrivs om arbetstagare också ska tillämpas på tjänstemän, personer i tjänsteförhållande och andra liknande offentligrättsliga anställningar samt arbetssökande. 

3 §.Definitioner. Det föreslås att vissa centrala begrepp som används i lagen definieras. 

Smittsamma sjukdomar definieras på samma sätt som i gällande lag. Sjukdomar som orsakas av prioner jämställs med smittsamma sjukdomar som regleras i lagen. Även om sjukdomar som orsakas av prioner inte sprids via mikrober överförs sjukdomarna från djur till människor eller mellan människor så att samma metoder som används för att förhindra att mikrober sprids kan användas för att förhindra att sjukdomarna överförs. Fynd i kroppen efter en läkt infektion ska inte heller i fortsättningen betraktas som en smittsam sjukdom. 

Begreppet vårdrelaterad infektion ersätter begreppet sjukhusinfektion i gällande lag. Begreppsbenämningen har breddats eftersom smittspridning kan förekomma vid vilken verksamhetsenhet inom socialvården och hälsovården som helst där man utför undersökningar och vårdåtgärder som är förenade med smittrisk. 

Med mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel kan avses både mikrobarter och, inom arterna, mikrobstammar på vilka antimikrobiella läkemedel har dålig verkan eller ingen verkan alls. 

Definitionen av karantän harmonierar med WHO:s internationella hälsoreglemente (2005). Karantän är en metod för att förebygga smittspridning via människor och varor. Karantän för människor riktar sig till den som utsatts eller med fog misstänks ha utsatts för sjukdomsalstrare, inte till någon som insjuknat. Exponering för mikrobsmitta kan ske på olika sätt. Vanliga smittsätt är droppar som flyger från en insjuknad persons luftvägar till en annan persons slemhinnor, direkt kontakt med någon som insjuknat, kontakt med yta där det finns sekret från någon som insjuknat, intag av livsmedel eller vatten som innehåller sjukdomsalstrande mikrober, samlag samt användning av injektionsnålar på vilka det finns blod från någon som insjuknat. Ovanligare smittsätt är smitta som orsakats av små svävande partiklar av sekret från insjuknade personers luftvägar samt smitta som skett via myggbett eller miljö, t.ex. djur. Man känner vanligen till mikrobernas smittsätt och inkubationstider och på så sätt kan man fastställa när personen exponerats för smitta. Exponering leder inte alltid till smitta eller sjukdom med symtom. 

Isolering är en åtgärd som används för att begränsa smittfarliga kontakter. Isolering är avsedd för den som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat. Isolering genomförs i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Det är då möjligt att på ett tillförlitligt sätt se till att smittspridning förebyggs och att den isolerade får vård. 

Med epidemi avses en större ökning av antalet fall av smittsam sjukdom än väntat under en viss tidsperiod i en viss befolkning eller i ett visst område. 

Med exceptionell epidemi avses en situation där man tvingas genomföra exceptionella åtgärder. En exceptionell epidemi är enligt definitionen alltid en pandemi som utlyses av WHO, men också andra epidemier som utgör ett betydande hot mot folkhälsan och hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet. En exceptionell epidemi eller hot om en sådan är också en sådan exceptionell situation inom hälso- och sjukvården som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). Hotet mot folkhälsan bedöms på basis av antalet prognostiserade dödsfall, bestående skador och sjukdomsfall. Vid bedömningen av om tjänsterna är tillräckliga beaktas både primärvården och den specialiserade sjukvården, i synnerhet intensivvårdens tillräcklighet. Det är också viktigt att bedöma om annan tillgång till vård fördröjs eller förhindras. 

Med zoonos avses en sjukdom som smittar mellan människor och djur. 

Med laboratorium avses i denna lag privata eller offentliga hälso- och sjukvårdsenheter som bedriver klinisk mikrobiologisk verksamhet och som utför mikrobiologiska eller immunologiska laboratorieanalyser av patientprover. De utför också andra uppgifter som har att göra med screening för, konstaterande av eller bekämpning av smittsamma sjukdomar. Till de laboratorier som avses i denna lag hör bara laboratorier som behandlar eller analyserar prover av mänskligt ursprung. Hit hör också laboratorier som utför sådana analyser som avses ovan i enlighet med lagen om medicinsk forskning (488/1999), om resultaten förmedlas till behandlande läkare så att de är till nytta vid bedömningen av patienternas eller klienternas hälsotillstånd eller behov av vård. 

Med klient- och patientutrymmen avses klient- och patientrum och fordon som används vid sjuktransporter, såsom ambulanser. Med klient- och patientutrymmen avses också utrymmen som är jämförbara med dem, till exempel sjukhusens väntrum och korridorer. Förutsättningen är att det finns risk för smitta eller smittspridning till klienter eller patienter i utrymmena. Smittrisken bedöms medicinskt och per enhet. 

4 §.Klassificering av smittsamma sjukdomar. Det föreslås att smittsamma sjukdomar ska indelas i tre kategorier liksom i den gällande lagen: allmänfarliga, övervakningspliktiga och andra smittsamma sjukdomar. Det föreslås att den nuvarande termen ”anmälningspliktig” ändras till ”övervakningspliktig”, eftersom det har hänt att betydelsen av ordet anmälningspliktiga har missförståtts. Syftet med anmälningsförfarandet är att övervaka förekomsten av sjukdomarna. 

Det föreslås att kriterierna för sjukdomar som klassificeras som allmänfarliga ska kvarstå oförändrade. Även om klassificeringarna varierar i lagstiftningen i olika länder genomförs kraftfulla bekämpningsåtgärder allmänt taget också på annat håll i fråga om sjukdomar som hos oss klassificeras som allmänfarliga. Ett kriterium ska alltjämt vara att sjukdomsspridning kan förhindras med hjälp av åtgärder som riktas mot den som insjuknat, utsatts för sjukdomsalstrare eller som med fog misstänks ha insjuknat eller utsatts för sjukdomsalstrare. Genom kriteriet säkerställs det att åtgärder som inskränker de grundläggande fri- och rättigheterna och som genomförs för att bekämpa allmänfarliga sjukdomar inte kan användas vid bekämpningen av sjukdomar, om det inte gagnar bekämpningen. 

Övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar ska uppfylla ett kriterium av tre. Kriterierna gäller uppföljning av förekomsten, åtgärder för att bryta smittkedjan eller det nationella vaccinationsprogrammet. Det kriterium som gäller brytandet av smittkedjan innebär en ändring jämfört med gällande lag. Genom ändringen strävar man efter att som övervakningspliktiga sjukdomar klassificera sådana sjukdomar som för att bryta smittkedjan kräver särskilda åtgärder för att säkerställa undersökningar för konstaterande av sjukdomen samt behandling av sjukdomen. En viktig sådan kategori utgörs av sjukdomar som sprids vid könsumgänge och där det är viktigt att spåra smittan och undersöka och vid behov vårda och behandla alla som utsatts för smittan. Kriteriet i gällande lag om nödvändigheten av avgiftsfri undersökning och vård syftar på samma sjukdomskategori, men är inte lika tydligt. Behovet av avgiftsfri vård ska inte längre anges i lagtexten som ett villkor för att en sjukdom ska fastställas som en övervakningspliktig smittsam sjukdom. 

I andra smittsamma sjukdomar ingår sjukdomar som orsakas av mikrober och som inte uppfyller kriterierna för allmänfarliga eller övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar. De sjukdomar som hör till denna kategori av smittsamma sjukdomar kan orsaka epidemier, de förekommer allmänt i befolkningen eller orsakar allvarliga sjukdomar i särskilt infektionskänsliga befolkningsgrupper. Därför är det nödvändigt att regelbundet följa upp fallen. 

5 §.Bemyndigande att utfärda förordning. De sjukdomar som ska räknas som allmänfarliga och övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar eller som andra smittsamma sjukdomar som omfattas av anmälningsplikten ska anges genom förordning av statsrådet på samma sätt som nu är fallet. Benämningen övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar motsvarar anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar i gällande lag. 

Det föreslås att smittsamma sjukdomar indelas enligt nuvarande praxis genom förordning av statsrådet, eftersom den riksdagsbehandling som krävs för en ändring av lagen är en alldeles för långsam process i brådskande situationer, till exempel när en pandemi hotar. Det är viktigt att man snabbt kan förhindra spridningen av en smittsam sjukdom, och att ge en sjukdom benämningen allmänfarlig eller övervakningspliktig går tillräckligt snabbt genom ett beslut av statsrådet. Så gick man till väga till exempel när den pandemiska influensan A(H1N1)v hotade. 

2 kap. Bekämpningsåtgärder och myndigheter

6 §. Myndigheternas allmänna skyldigheter. Genom paragrafen vill man understryka att alla myndigheter, sakkunniginrättningar och sakkunnigenheter som avses i lagen har en tudelad uppgift: att genomföra daglig bekämpning av smittsamma sjukdomar i normala sjukdomslägen och att förbereda sig på exceptionella epidemier och exceptionell verksamhet i samband med dem. Dessutom ska de alla på eget initiativ, utan att vänta på order uppifrån, vidta omedelbara åtgärder efter att ha uppmärksammat en farosituation. Vid bekämpning av smittsamma sjukdomar är det ofta viktigt att agera så snabbt som möjligt, så att omfattningen av de åtgärder som behövs blir liten. 

7 §. Bekämpning på riksnivå. Social- och hälsovårdsministeriets ansvar för den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av bekämpningen av smittsamma sjukdomar kommer att kvarstå oförändrat. Ministeriet ska koncentrera sig på den strategiska planeringen, styrningen och övervakningen, och i normala sjukdomslägen ska Institutet för hälsa och välfärd svara för arbetet på riksnivå. Till skillnad från den nuvarande lagen betonas särskilt ministeriets uppgift att ansvara för den riksomfattande beredskapen vid störningar inom hälso- och sjukvården, till exempel exceptionella epidemier eller hot om sådana, och att sköta den operativa ledningen av bekämpningsåtgärderna. Det behövs en särskild plan för beredskapen, som vid en epidemi om det visar sig nödvändigt ska tillämpas inom verksamheten, vilket skedde i samband med influensa A(H1N1)v-pandemin. För beredskapen krävs det samarbete på statsrådsnivå och samarbete med många andra offentliga och privata aktörer. Försörjningsberedskapscentralen är en viktig samarbetspart. 

Institutet för hälsa och välfärd ska vara nationell sakkunniginrättning för bekämpningen av smittsamma sjukdomar, även om institutet alltjämt ska ha vissa myndighetsuppgifter, till exempel vaccinförsörjning och förande av nationella register. Institutet ska fortfarande bedriva nära samarbete med social- och hälsovårdsministeriet och ge ministeriet behövligt expertstöd. Institutet ska också med sin sakkunskap stödja regionförvaltningsverkens arbete, upprätthålla ett rikstäckande epidemiologiskt uppföljningssystem för bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt styra och stödja bekämpningen av smittsamma sjukdomar på bred front inom social- och hälsovården som helhet. Institutet ska också som behörig myndighet i Europeiska unionen svara för den epidemiologiska uppföljningen och anmälningen av smittsamma sjukdomar. 

8 §.Bekämpning på regional nivå. Det föreslås att regionförvaltningsverkens uppgifter ska regleras i analogi med den gällande lagen. Regionförvaltningsverkens roll kommer att ta fasta på att samordna och övervaka verkställigheten av riksomfattande riktlinjer och beslut. Regionförvaltningsverken ska tillsammans med samkommunerna för sjukvårdsdistrikten svara för den regionala beredskapen vid störningar inom hälso- och sjukvården. Flera läkare arbetar vid regionförvaltningsverken, och det föreslås att någon av dem ska utses till den läkare som ansvarar för övervakningen av smittsamma sjukdomar. Det säkerställs då att någon är insatt i uppgiftsområdet. Detta är viktigt eftersom regionförvaltningsverket kan tvingas fatta viktiga beslut som rör individer och påverkar folkhälsan. Den läkare som ansvarar för övervakningen av smittsamma sjukdomar ska vara anställd i tjänsteförhållande. 

Samkommunen för sjukvårdsdistriktet vårdar patienter som insjuknat i smittsamma sjukdomar på samma sätt som alla andra patienter som behöver få specialiserad sjukvård i enlighet med lagstiftningen om specialiserad sjukvård. Inom distriktet finns det således specialkompetens som gäller smittsamma sjukdomar och som det är ändamålsenligt att använda också vid bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Enligt förslaget ska samkommunen för sjukvårdsdistriktet vara regional sakkunnigenhet för bekämpningsarbetet. Den ska styra och stödja kommunerna och verksamhetsenheterna inom social- och hälsovården, bära regionalt utvecklingsansvar för diagnostiken och vården samt styra utvecklingen av bekämpningen av vårdrelaterade infektioner vid verksamhetsenheterna inom social- och hälsovården. Det föreslås att sjukvårdsdistriktet också ska förbereda sig på bekämpning av och vård och behandling i samband med exceptionella epidemier. Här hänvisas det till 38 § i hälso- och sjukvårdslagen som innehåller mera allmänna bestämmelser om saken. I kritiska situationer måste man på ett effektivt sätt utnyttja alla resurser som finns, och därför är det viktigt att man i beredskapsplaneringen också beaktar verksamheten inom företagshälsovården och den privata hälso- och sjukvården. 

Samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska utse en läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Han eller hon ska i första hand svara för de förpliktelser som anges i den nya lagen. Genom detta tas det inte ställning till hur vården och behandlingen i samband med smittsamma sjukdomar ska organiseras inom samkommunen för sjukvårdsdistriktet. 

Även om regionförvaltningsverket är en myndighet som övervakar samkommunen för sjukvårdsdistriktet är det ändamålsenligt att distriktet och verket samarbetar. Den läkare som vid regionförvaltningsverket ansvarar för övervakningen av smittsamma sjukdomar är förvaltningsläkare, som i allmänhet inte kan ha djupgående medicinska insikter om smittsamma sjukdomar av olika slag. Regionförvaltningsverket bör därför dra nytta av expertisen i samkommunen för sjukvårdsdistriktet och vid behov av expertisen inom specialupptagningsområdet eller vid Institutet för hälsa och välfärd. 

9 §.Bekämpning i kommunerna. Kommunen kommer att kvarstå som basnivå inom bekämpningsarbetet, och bekämpningen ska ordnas som en del av primärvården. För myndighetsbeslut ska kommunen ha en läkare i tjänsteförhållande som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Om kommunen ger en utomstående, icke kommunal aktör i uppgift att sköta primärvården, ska den också svara för ordnandet av bekämpningen av smittsamma sjukdomar. 

Snabb information till befolkningen får allt större betydelse inom bekämpningen av epidemier och hänvisningen till service i samband med dem. Det föreslås därför att informationen till befolkningen ska höra till kommunens uppgifter. Det här är ingen ny uppgift för kommunen, men eftersom den är viktig föreslås det att den anges i lag. I övrigt föreskrivs det om kommunens uppgifter i enlighet med den nuvarande lagen. 

10 §.Bekämpning av smittsamma sjukdomar inom försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet och vid vissa statliga inrättningar. Till uppgifterna för dessa statliga enheter hör att ordna hälso- och sjukvård för dem som fullgör beväringstjänst, frivillig militärtjänst för kvinnor, krishanteringstjänstgöring eller militära studier inom försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, för dem som avtjänar sitt straff vid brottspåföljdsmyndigheten, för patienterna på statens mentalsjukhus och för klienterna i statens skolhem samt för dem som har omhändertagits av polisen. Det är ändamålsenligt att smittsamma sjukdomar liksom hittills bekämpas som en del av denna hälso- och sjukvård. Det viktiga är att arbetet är av samma standard som inom den kommunala hälso- och sjukvården. Det föreslås därför bli bestämt att verksamheten ska ordnas så att den uppfyller skyldigheterna enligt den nya lagen. Som en del av bekämpningsarbetet kan försvarsmakten, Gränsbevakningsväsendet, Enheten för hälso- och sjukvård för fångar och statens mentalsjukhus fatta myndighetsbeslut som rör personer, exempelvis beslut om karantän eller isolering, och som angetts som uppgifter för kommunen. Inom enheterna ska man bestämma vem som ska fatta dessa beslut. Kommunen ska dock kunna fatta beslut som rör personer också när det gäller personer som omfattas av dessa enheters hälso- och sjukvård. Det kan behövas till exempel när någon är ledig eller när någon av olika orsaker vårdas vid en verksamhetsenhet inom den kommunala hälso- och sjukvården. 

Enligt 2 mom. ska de statliga enheterna samarbeta med samkommunen för sjukvårdsdistriktet i området och med kommunen. Samarbete bedrivs likväl för närvarande, då enheterna på avtalsbasis köper sjukvård av kommunerna och samkommunerna för sjukvårdsdistrikten. Inom bekämpningen av smittsamma sjukdomar är dock behovet av samarbete särskilt omfattande, eftersom smittsamma sjukdomar sprids oberoende av organisationsgränser. Det är speciellt viktigt att förberedelserna för exceptionella epidemier genomförs genom samarbete, för att bekämpningen av epidemierna ska vara så effektiv som möjligt och för att resurserna ska användas så ändamålsenligt som möjligt. 

11 §.Delegationen för smittsamma sjukdomar. Delegationen för smittsamma sjukdomar har visat sig vara ett viktigt organ för social- och hälsovårdsministeriet när det gäller att tillhandahålla utomstående expertstöd i samband med utvecklingsarbete och i konfliktfyllda problemsituationer. Det föreslås bestämmelser om delegationen i enlighet med den gällande lagen. 

12 §. Övervakning av bekämpningen. Det föreslås att tillsynsmyndigheternas uppgifter ska regleras i enlighet med gällande lagstiftning. Det föreslås att lagen utökas med hänvisningar till folkhälsolagen (66/1972), lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989), socialvårdslagen (710/1982), lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977), lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990), lagen om privat socialservice (922/2011) och mentalvårdslagen (1116/1990). 

13 §.Bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om uppgifterna för social- och hälsovårdsministeriet, regionförvaltningsverken, Institutet för hälsa och välfärd, sjukvårdsdistrikten och kommunerna. 

Närmare bestämmelser om delegationen ska utfärdas genom förordning av statsrådet, vilket gör det möjligt att tillsätta sektioner. 

Närmare bestämmelser om arbetsfördelningen mellan Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och regionförvaltningsverken när det gäller styrning och övervakning kan vid behov utfärdas genom förordning av statsrådet. 

3 kap. Identifiering av dem som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat samt smittspårning

14 §.Frivilliga hälsokontroller och vaccinationer. Den skyldighet för kommunerna enligt gällande lag att för bekämpningen av smittsamma sjukdomar ordna allmänna frivilliga vaccinationer och hälsokontroller kvarstår som tidigare. Ordnandet av dessa hälsokontroller, innehållet i kontrollerna och vaccinationsbehovet ska bedömas utifrån medicinska och epidemiologiska grunder. Åtgärderna ska vara kostnadseffektiva och syftet med dem ska förutom beaktandet av individen, i synnerhet skyddet av befolkningens hälsa och den ökade säkerheten i samhället, vara att även beakta internationella förpliktelser på lagnivå som är bindande för Finland. 

Denna bestämmelse medför inte skyldighet för kommunerna att i jämförelse med gällande praxis ordna nya, regelbundna hälsokontroller för samtliga befolkningsgrupper. För att skydda fostret (syfilis, hepatit B och hiv) ordnas det vid mödrarådgivningsbyråerna för närvarande systematiska hälsokontroller som särskilt inriktar sig på smittsamma sjukdomar. Frågor som gäller smittsamma sjukdomar tas upp enligt behov också vid andra kontroller, såsom vid regelbundna kontroller inom barnrådgivningen och skolhälsovården. 

Vid behov kan målgrupper för hälsokontroller som grundar sig på en bedömning av sakkunniga vara till exempel studerande eller andra personer med ett bristfälligt vaccinationsskydd som kommer från länder med hög smittrisk eller som med fog kan misstänkas bära på eller ha insjuknat i en allvarlig smittsam sjukdom som lätt överförs och som orsakar en hälsorisk för den övriga befolkningen, såsom tuberkulos. Beslut om innehållet i hälsokontrollerna inklusive de undersökningar och vaccinationer som krävs ska fattas i enlighet med målgruppen och risken för smittspridning. Smittsamma sjukdomar känner inga gränser och den ökande rörligheten kan försnabba spridningen av smittsamma sjukdomar. På grund av detta måste de som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar utan dröjsmål svara på nya utmaningar och agera flexibelt. Spridningen av smittsamma sjukdomar kan bäst förebyggas genom att konstatera dem i tid och sköta de konstaterade sjukdomarna så att de insjuknade inte längre smittar andra. 

För kvotflyktingar och asylsökande finns en egen separat lagstiftning. Verksamhet i anknytning till den ordnas och finansieras med den lagstiftningen som grund. För närvarande ordnar förläggningarna de undersökningar som behövs för asylsökande på statens bekostnad. Kommunerna ordnar undersökningar för flyktingar enligt social- och hälsovårdsministeriet anvisning Förebyggandet av infektionsproblem hos flyktingar och asylsökanden (SHM:s publikationer 2009:22). Anvisningen uppdateras på det sätt som den rådande risken för smittsamma sjukdomar kräver. 

15 §.Riktade hälsokontroller. Enligt gällande lag kan regionförvaltningsverket ordna obligatorisk hälsokontroll av personer som vistas på någon ort eller på vissa arbetsplatser, i vissa inrättningar, i färdmedel eller på liknande ställen, om undersökningen behövs för att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids. Eftersom tvångsmedel inte bör tillgripas om saken kan skötas på frivillig basis i samförstånd med personerna, föreslås det bli bestämt att riktade hälsokontroller i första hand ska vara frivilliga. Det föreslås att momentet i övrigt kvarstår som tidigare. 

Den vanligaste orsaken till riktade hälsokontroller är att andra vistas i samma lokaler i arbete, utbildning, dagvård eller motsvarande uppgifter som någon som bär på smittsam tuberkulos. De som utsatts är vanligen på grund av oro för sin egen hälsa villiga att genomgå kontroller. 

Det föreslås att bestämmelserna om den som utför kontrollen och om provtagningen i samband med detta kvarstår oförändrade, bortsett från kravet på särskilda skäl för att någon annan yrkesutbildad person än en läkare ska få utföra kontrollen, eftersom det ofta är ändamålsenligt att någon annan yrkesutbildad person anlitas. 

Att allmänna vaccinationer och hälsokontroller för att förebygga smittsamma sjukdomar utförs så heltäckande som möjligt är ett viktigt mål som inte skyddar bara den berörda personen utan också den övriga befolkningen. För denna måluppfyllelse föreskrivs det i den gällande lagen om rätten att få vaccination på arbetstid, om detta inte utan svårigheter är möjligt vid någon annan tidpunkt. Det föreslås att bestämmelsen utvidgas så att den gäller även hälsokontroller som utförs för att förhindra att smittsamma sjukdomar sprids. Kontroller som inte brådskar kan vanligen ordnas utanför arbetstid, vilket innebär att bestämmelsen kommer att tillämpas exempelvis vid epidemier. 

16 §.Obligatorisk hälsokontroll. Enligt gällande lag kan regionförvaltningsverket förordna om obligatorisk hälsokontroll. Även om det föreslås att hälsokontroller enligt 14 och 15 § i första hand ska utföras på frivillig basis i samförstånd med personen i fråga, bör det i händelse av att någon vägrar genomgå kontroll alltjämt vara möjligt att besluta om obligatorisk kontroll, om detta är nödvändigt för att förebygga spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom. Det föreslås att det föreskrivs om obligatorisk hälsokontroll i en egen paragraf. Obligatorisk hälsokontroll är också möjlig för att förebygga spridningen av en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom. 

17 §.Bekämpning av vårdrelaterade infektioner. Hos oss liksom i andra utvecklade länder är en betydande del av dödsfallen på grund av smittsamma sjukdomar en följd av vårdrelaterade infektioner. Dessa utgör också ett hot mot patientsäkerheten och personalens säkerhet i arbetet. Man måste satsa allt mer på att bekämpa dem. Effektiv bekämpning av vårdrelaterade infektioner minskar vårdkostnaderna och forskning visar att verksamheten har god kostnadseffektivitet. Det föreslås att bekämpningen ska höra till uppgifterna för alla verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården, oavsett om de är kommunala, privata eller har någon annan huvudman. Det föreslås dessutom att också verksamhetsenheter inom socialvården ska bekämpa vårdrelaterade infektioner, eftersom problemen där är likadana som inom hälso- och sjukvården. Eftersom det inom socialvården inte nödvändigtvis finns anställda som är insatta i uppgiften, föreslås det att verksamhetsenheterna åläggs skyldighet att anlita sådana yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som är insatta i smittsamma sjukdomar, exempelvis läkare och sjukskötare som fått infektionsutbildning. 

I 8 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs det om patientsäkerheten, och verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården åläggs att göra upp en plan för hur patientsäkerheten ska tillgodoses. Eftersom bekämpningen av vårdrelaterade infektioner i hög grad är ett arbete som främjar patientsäkerheten, måste bekämpningen samordnas med övriga åtgärder som främjar patientsäkerheten. 

Den som är chef för verksamhetsenheten ska ansvara för bekämpningen av vårdrelaterade infektioner för att bekämpningen ska bli en integrerad del av all verksamhet och ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Korrekt användning av antimikrobiella läkemedel är ytterst viktig för att förhindra uppkomsten av resistenta mikrobstammar. För att få en lägesbild gäller det att följa upp förekomsten av infektioner, antimikrobiell resistens samt mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel och som kan orsaka svårbehandlade infektioner. Uppföljningen av antimikrobiell resistens är en mer omfattande mikrobiologisk diagnostik än endast uppföljningen av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel. Det är möjligt att åstadkomma en bättre och korrekt användning av antimikrobiella läkemedel vid verksamhetsenheterna, om man känner till de fortlöpande resistenstrenderna. Det gäller att sörja för den allmänna hygienen och i synnerhet se till att handhygien utförs samt att ändamålsenlig skyddsutrustning används. Smittspridning kan minskas genom att patienter och klienter liksom anställda som är bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel placeras på ett ändamålsenligt sätt. 

18 §. Laboratorieundersökningar och tillstånd. Syftet med laboratorieundersökningar är att konstatera smittsamma sjukdomar hos individer, men också att följa upp och bekämpa förekomsten av smittsamma sjukdomar. Laboratorierna utför även andra uppgifter som har att göra med uppföljningen och bekämpningen av smittsamma sjukdomar, såsom anmälningar av smittsamma sjukdomar, konsultation av behandlande instanser och åtgärder som bidrar till att bekämpa antimikrobiell resistens. Det är speciellt viktigt att de laboratorieundersökningar som utförs för att konstatera smittsamma sjukdomar är av hög kvalitet, eftersom resultaten kan ligga till grund för åtgärder som gäller inte bara vården och behandlingen av den berörda personen och patientsäkerheten, utan också andra personer och aktörer, rentav en stor del av befolkningen. Det föreslås att tillståndsförfarandet för laboratorier med tillhörande krav ska vara i huvudsak likadana som enligt den gällande lagen, men att kraven preciseras så att de också gäller köp från underleverantörer samt diagnostisk testning som utförs vid olika verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården. I Finland är laboratorieverksamheten i sig tillståndspliktig, och därför omfattas alla laboratorier i Finland av ett tillståndsförfarande oavsett om de genomför undersökningarna själva eller som köp från underleverantörer. Till följd av att underleveranserna har ökat och i synnerhet på grund av undersökningar som köps från utlandet är det dock motiverat att precisera lagen och förtydliga ansvarsförhållandena. 

Vid verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården görs så kallade direkttest för snabbdiagnostisering av smittsamma sjukdomar. Resultaten av direkttest styr ofta vården och behandlingen på samma sätt som resultaten av undersökningar i laboratorier. Det föreslås därför bli bestämt att laboratorieundersökningar ska kunna utföras också vid verksamhetsenheterna, men under övervakning av godkända laboratorier. Med verksamhetsenhet avses en plats där det utförs kliniskt mikrobiologiska diagnostiska test, inte bara en plats för provtagning. Ett laboratorium som beviljats tillstånd kan således ingå ett avtal med verksamhetsenheten om att ordna övervakning för direkttest, och verksamhetsenheten behöver då inte ansöka om ett eget tillstånd för laboratorieverksamhet. Avtalet kan naturligtvis gälla bara sådana undersökningar för vilka laboratoriet har tillstånd. Tillståndshavaren ansvarar då direkt med stöd av lag för att den verksamhetsenhet som står under dess tillsyn uppfyller de krav som ställs på laboratorier. 

För att ett laboratorium ska beviljas tillstånd föreslås det vidare att övervakningen av de laboratorier som laboratoret i fråga eventuellt anlitar som underleverantör eller av de verksamhetsenheter som det övervakar ska ha ordnats på tillbörligt sätt. Bestämmelser om ansvar för övervakningen finns i 1 mom. Finländska laboratorier som anlitas som underleverantörer ska ha egna tillstånd, men de laboratorier som köper undersökningar av dem ska för egen del svara för att underleverantörslaboratoriet uppfyller de krav som ställs på det. Verksamhetsenheter som utför undersökningar behöver däremot inte ha egna tillstånd, om de övervakas av ett godkänt laboratorium. Förutsättningarna för verksamheten vid enheterna kommer således inte att granskas i samband med behandlingen av tillstånd, utan detta är det övervakande laboratoriets ansvar. Därför bör ett laboratorium som ansöker om tillstånd ha en adekvat plan för egenkontroll av vilken det framgår hur laboratoriet uppfyller övervakningskraven. 

För konstaterande av smittsamma sjukdomar använder patienterna dessutom hemma produkter avsedda för självtestning på vilka tillämpas lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010). Dessa självtester omfattas inte av tillståndsförfarandet. Testningar som utförs av självständiga yrkesutövare på deras mottagningar och som klassificeras som patientnära test kräver inte heller tillstånd, utan utförs på yrkesutövarens ansvar. 

Vid bedömningen av laboratoriernas tillstånd kan det vara nödvändigt att också beakta behandlingen av personuppgifter inom laboratorieverksamheten. När det gäller privata laboratorier granskas principerna för behandlingen av personuppgifter och ansvarsförhållandena i samband med ansökan om det tillstånd för verksamheten som avses i lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990). Aktörer inom den offentliga hälso- och sjukvården har inget allmänt tillståndsförfarande, utan för deras del sköts övervakningen av att kraven som gäller behandlingen av personuppgifter iakttas i samband med annan övervakning av den offentliga hälso- och sjukvården. När regionförvaltningsverket beviljar tillstånd för ett laboratorium kan det således med stöd av annan lagstiftning bestyrka att personuppgifterna behandlas på behörigt sätt. I fråga om undersökningar som utförs som underleverans eller på uppdrag bör särskild vikt fästas vid att den instans som beställer undersökningen för register, och laboratoriet ska då komma närmare överens med registerföraren om hur personuppgifterna ska behandlas. 

Undersökningar utförs som köp från underleverantörer såväl inom landet som utomlands. Eftersom man inte kan påverka verksamheten i utländska laboratorier genom det finländska tillståndsförfarandet eller genom övervakning, ska den som beställer undersökningen vara skyldig att se till att laboratoriets kvalitetsnivå i sin helhet och kvalitetssäkringen av den beställda undersökningen uppfyller de kriterier som tillämpas i Finland. I fråga om laboratorietjänster som köps från utlandet är det viktigt att beakta också bestämmelserna i 5 kap. i personuppgiftslagen om översändande av personuppgifter till stater utanför Europeiska unionens medlemsstaters territorium och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Innehållet i tillståndsansökningarna, som riktas till regionförvaltningsverken, och blankettmallarna med de datafält som behövs definieras närmare genom anvisningar av Institutet för hälsa och välfärd. 

Som en ytterligare precisering föreslås det att tillståndsmyndigheten ges befogenhet att ställa villkor för tillståndet på samma sätt som när det gäller annan tillståndslagstiftning inom hälso- och sjukvården. Genom villkoren kan man förutom verksamhetsförutsättningarna trygga exempelvis att aktuella kvalitetskrav och anvisningar och rekommendationer som myndigheterna har utfärdat följs i samband med undersökningarna eller att övervakningsmyndigheten får tillräckligt med information. I synnerhet när det gäller köp från underleverantörer utomlands kan det vara nödvändigt att ställa villkor för att säkerställa att laboratoriet i fråga verkligen sköter de förpliktelser som anknyter till underleveransen och att finsk lag iakttas i verksamheten. 

I paragrafen bestäms på samma sätt som nu om upphävandet av tillstånd vid allvarliga brister i laboratoriets verksamhet eller verksamhetsförutsättningar och bristerna, trots förelägganden, inte har åtgärdats. Tillståndsmyndigheten ska också ha möjlighet att med stöd av annan lagstiftning ålägga ett laboratorium andra lindrigare administrativa påföljder och vid behov förena dessa med förvaltningstvång. Bestämmelser om åtgärderna finns i andra hälso- och sjukvårdslagar som gäller laboratorieverksamhet, såsom i folkhälsolagen (66/1972) och lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989). Bestämmelser om tillståndsförvaltning och tillsynsmetoder när det gäller privata aktörer finns i lagen om privat hälso- och sjukvård. Dessa bestämmelser tillämpas vid sidan av lagen om smittsamma sjukdomar, och därför finns det inget behov av att särskilt reglera metoderna och åtgärderna i denna lag. 

Enligt 4 mom. i paragrafen ska regionförvaltningsverken och Institutet för hälsa och välfärd på samma sätt som i gällande lagstiftning ha rätt att få tillgång till information i samband med övervakning och vid behov förena detta med hot om vite. 

19 §.Expertlaboratorium, tillgång till information och centralisering av undersökningar. Institutet för hälsa och välfärd ska fortsätta som nationellt expertlaboratorium. WHO och EU kräver att det i landet finns ett nationellt expertlaboratorium som deltar i samarbetet med WHO och EU. Det nationella expertlaboratoriet ansvarar för täckningen av och nivån på laboratoriediagnostik som är central för bekämpningen av smittsamma sjukdomar genom att själv göra undersökningar och vägleda andra laboratorier. Institutet för hälsa och välfärd ska ha rätt att kostnadsfritt av de andra laboratorierna få uppgifter om antalet undersökningar som utförts för att konstatera fall av smittsam sjukdom, om de laboratoriemetoder som använts och om resultaten av kvalitetssäkringen. Uppgifterna är affärs- och yrkeshemligheter och ska därför behandlas som sådana vid institutet. 

Sällsynta undersökningar som utförs för att konstatera smittsamma sjukdomar bör centraliseras, och genom avtal har man också gått till väga på det sättet. Det är motiverat att detta regleras i lag, och undersökningarna ska kunna koncentreras förutom till Institutet för hälsa och välfärd också till specialupptagningsområdet, samkommunen för sjukvårdsdistriktet eller någon annan aktör. Andra aktörer kan vara ett privat laboratorium eller ett laboratorium utomlands, om det på grund av att behovet är litet inte lönar sig att etablera undersökningsmetoden i Finland. 

20 §.Överföring av läkarens vårdansvar och utlämning av uppgifter. Vård av den som insjuknat i en smittsam sjukdom och hänvisning till undersökning och, vid behov, vård av andra som eventuellt blivit smittade är viktiga åtgärder för att förbygga sjukdomsspridning. I enlighet med gällande lag ska den läkare som konstaterar sjukdomen ha förpliktelser i fråga om dessa. Till exempel en läkare i den privata sektorn ska kunna överföra uppdraget på den läkare som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. 

Läkaren ska samtidigt lämna de uppgifter som är nödvändiga för vården och behandlingen.  

Enligt gällande lag ska de uppgifter som gäller överföring av vårdansvaret förstöras genast efter det att åtgärder för förebyggande av att smittan sprids har vidtagits, och uppgifterna får inte införas i journalhandlingarna. Om anteckningen om överföring av vårdansvaret förstörs, kan bekämpningsåtgärderna, till exempel spårningen av en smittbärande patients kontakter, samt utredning av åtgärderna i efterhand, till exempel vid övervakning på basis av klagomål, försvåras avsevärt. Dessutom kan det hända att åtgärderna inleds på nytt, om den vårdansvarige byts ut. Det föreslås därför inte längre några bestämmelser om att uppgifterna om överföringen av vårdansvaret ska förstöras eller att de inte får införas i journalhandlingarna. 

21 §.Anmälan om exponering för smitta. Den behandlande läkaren kan få uppgifter om att en patient lider av eller under sin livstid lidit av en allmänfarlig eller övervakningspliktig smittsam sjukdom som kan medföra smittrisk för andra personer. Om patienten vägrar att själv göra anmälan om saken till den som är utsatt för smittrisk, föreslås det att den behandlande läkaren oberoende av sekretessbestämmelserna får rätt att anmäla risken för smitta till den läkare som vid hälsovårdscentralen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar och som kan informera personen som löper risk för att smittas om smittrisken, men inte om smittkällan. Det föreslagna bemyndigandet ger också en grund för att informera dem som har kunnat bli smittade av en infektion som konstaterats hos en avliden, så att de kan genomgå lämpliga laboratorieundersökningar som gäller smittan. 

22 §.Skyldigheter för den som har smittats. När det gäller den smittades skyldighet att meddela den läkare som utreder saken sin uppfattning om på vilket sätt, när och var han eller hon har smittats samt namnen på andra som eventuellt blivit smittade föreslås det en bestämmelse i enlighet med den gällande lagen. Det handlar då om nyckeluppgifter för att man ska kunna förebygga att en allmänfarlig och övervakningspliktig sjukdom sprids och hänvisa smittade till vård. Försummelse av skyldigheten är inte straffbar eftersom rätt information inte alltid fås och straff kan leda till att den som eventuellt smittats inte söker sig till undersökning och vård. 

23 §.Utredning av epidemier och smittspårning. De läkare som i kommunerna och i samkommunerna för sjukvårdsdistrikten ansvarar för smittsamma sjukdomar och Institutet för hälsa och välfärd har utrett epidemier och spårat smittan som ett led i sitt arbete för att bekämpa smittsamma sjukdomar. Eftersom dessa bägge uppgifter hör till de viktigaste uppgifterna inom bekämpningen och ska fullgöras i tillräcklig omfattning, föreslås det noggrannare lagbestämmelser om dem än tidigare. Kommunen och samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska fullgöra dessa uppgifter inom sitt verksamhetsområde och samarbeta när det handlar om epidemier som spridit sig i vida kretsar. Institutet för hälsa och välfärd åläggs skyldighet att styra och stödja kommunerna och distrikten samt att genomföra utredningar när en epidemi har spridit sig till området för flera distrikt, när sjukdomen är särskilt allvarlig eller epidemiutredningen annars är av riksintresse, till exempel på grund av att sjukdomen är sällsynt. Polio och botulism kan vara exempel på sådana situationer. Dessutom ska institutet ansvara för smittspårning och utredning av epidemier som kräver internationellt samarbete, vilket ofta görs i samarbete med ECDC. 

24 §.Rätt att få information för upptäckt och utredning av epidemier och för smittspårning. För utredning av epidemier och för smittspårning behövs det personuppgifter om dem som eventuellt utsatts för smitta och uppgifter om andra faktorer relaterade till smittan. De föreslagna bestämmelserna om tillgång till information följer i huvudsak den gällande lagen. För att ministeriet, Institutet för hälsa och välfärd och samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska kunna sköta sina uppgifter har de rätt att få tillgång till information från privata verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården. Det föreslås att det i den bestämmelse som gäller passageraruppgifter anges motiveringen för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom som utgör ett hot mot befolkningens hälsa. Med researrangör avses såväl aktörer enligt lagen om paketresor (1079/1994) som var och en som ordnar resor. Det kan vara till exempel idrottsföreningar, som ordnar tränings- eller tävlingsresor inom landet eller till utlandet. Sjukdomsklassificeringarna varierar från ett land till ett annat, men enligt internationell praxis genomförs utredningar och spårning som rör passagerare i fråga om sådana sjukdomar som nu hos oss som regel föreslås bli fastställda som allmänfarliga eller övervakningspliktiga. 

Det föreslås att också myndigheterna för livsmedelstillsyn vid sidan av hälso- och sjukvårdsmyndigheterna och hälsoskyddsmyndigheterna ska få del av myndigheternas interna utbyte av information. Detta är nödvändigt, eftersom dessa i huvudsak ansvarar för bekämpningsåtgärderna vid livsmedelsburna epidemier. Utlämnandet av uppgifter ska gälla även uppgifter som personer själva har lämnat eftersom ett förbud mot utlämnande kan äventyra såväl andra människors hälsa som liv. Exempelvis vid vatten- och livsmedelsepidemier kan ett förbud medföra att rentav hundratals människors liv och hälsa äventyras. 

25 §.Tillgång till information för att avvärja en allvarlig epidemi. När skyndsamma åtgärder är nödvändiga för att skydda befolkningens hälsa när en allvarlig epidemi hotar eller under den kan det vara nödvändigt att vid Institutet för hälsa och välfärd omedelbart inleda utredningar som kräver att uppgifter i patientregister och rikstäckande personregister inom hälso- och sjukvården används och samkörs. Det är fråga om uppgifter om sjukdomsalstrare och deras egenskaper, diagnoser, riskfaktorer, faktorer som påverkar sjukdomsförloppet och om den insjuknades vårdplats, vård och resultat av vården. Ett normalt tillståndsförfarande vid Institutet för hälsa och välfärd tar åtminstone några veckor i anspråk. 

Epidemiutredningar inriktar sig vanligen på livsmedels- eller vattenburna smittsamma magsjukeepidemier. För att utreda smittkällan görs vid epidemiutredningar en jämförelse mellan alla insjuknade och jämförelsepersoner som slumpmässigt plockats ut från befolkningsdatasystemet och som är i samma ålder, av samma kön och geografiskt från samma område som de insjuknade. För var och en utreds de exponeringar som eventuellt har lett till att de smittats. En statistisk jämförelse mellan dem som insjuknat och de exponeringar som medlemmarna i kontrollgruppen utsatts för innan de insjuknade kan ge ett starkt bevis för smittans ursprung. Vid geografiskt noggrant avgränsade epidemier med ett stort antal insjuknade, som vid vattenepidemin i Nokia, upprättas ett befolkningsdatasystem för området genom att man slumpmässigt plockar ut ett sampel ur befolkningsdatasystemet. Med hjälp av samplet tar man reda på insjuknanden och deras allvarlighetsgrad, exponeringar som eventuellt har orsakat smittan samt andra faktorer som kan ha påverkat smittan genom att använda statistiska metoder som ger mätetal som kan tillämpas på hela befolkningen. 

Institutet för hälsa och välfärd ska ha rätt att få de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. också via en teknisk anslutning. 

26 §.Förvaring av identifieringsuppgifter om dem som utsatts för smittsamma sjukdomar. Det säkraste sättet att tillgodose integritetsskyddet för dem som utsatts för smittsamma sjukdomar är att förstöra identifieringsuppgifterna så snart det är möjligt. Det föreslås därför bli bestämt att uppgifterna ska förstöras efter det att utrednings- och spårningsarbetet har avslutats och behövliga åtgärder har genomförts. Smittspårningen och överföringen av vårdansvaret i enlighet med 20 § ska dock antecknas i journalhandlingarna för att man i efterhand ska kunna se att arbetet inte har lämnats ogjort. 

27 §. Bemyndigande att utfärda förordning. Avsikten är att det genom förordning av statsrådet utfärdas bestämmelser som gäller sådana frivilliga syfilis-, hepatit B- och hiv-undersökningar utifrån blodprov som ordnas för gravida och som även för närvarande är en del av hälsokontrollerna. För att skydda fostret ordnas de vid rådgivningsbyråerna för mödravård. 

4 kap. Anmälningar om smittsamma sjukdomar, utlämnande av uppgifter och register

28 §.Anmälningar om smittsamma sjukdomar. Anmälningar om smittsamma sjukdomar utgör grunden för uppföljningen och bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Syftet med anmälan är att genom bekämpningsåtgärder förebygga sjukdomsspridning. Anmälan ska alltså skickas till den myndighet som ansvarar för de åtgärder som ska vidtas på grundval av anmälan. Ett annat syfte är att för uppföljning och forskning lämna information om förekomsten av sjukdomar. Det är fråga om information som indirekt bidrar till att bygga upp bekämpningsarbetet. Anmälan och åtgärder som baserar sig på anmälan är också ett viktigt led i bekämpningen av smittsamma sjukdomar i WHO:s och EU:s regi, och adekvat information om nationella smittsamma sjukdomar är en del av samarbetet. 

Det föreslås att anmälningsskyldighet ska åläggas läkare, tandläkare och laboratorier som gör undersökningar som rör smittsamma sjukdomar. Systemet har visat sig fungera bra och kommer att kvarstå i nuvarande form. Läkare och tandläkare ska göra anmälan om de allmänfarliga och övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar som de har konstaterat och också om sådana som de misstänker. Ett laboratorium som konstaterar mikrobfynd av allmänfarliga och övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar ska anmäla fyndet liksom de mikrobiella egenskaperna och i synnerhet en eventuell antimikrobiell känslighet. Dessutom ska laboratorierna alltjämt göra anmälan om sådana mikrobfynd av andra smittsamma sjukdomar som följs upp centraliserat för att epidemier ska kunna konstateras på ett tidigt stadium och bekämpningsprogram planeras. Anmälan ska göras till Institutet för hälsa och välfärd som upprättar blankettmallar för anmälan med de datafält som behövs. 

I dag utförs undersökningar också i utländska laboratorier som köp från underleverantörer för konstaterande av smittsamma sjukdomar som förekommer i Finland. I dessa fall är den som beställer undersökningen anmälningsskyldig. Beställaren är vanligen ett finländskt laboratorium. 

29 §. Innehållet i en anmälan om smittsam sjukdom. Det föreslås att innehållet i en anmälan om smittsam sjukdom och patientens identifieringsuppgifter ska kvarstå i enlighet med den gällande lagen. För tydlighetens skull föreslås det att faktorer som påverkar smittförloppet ska införas på lagnivå, till exempel givna vaccinationer. Nuvarande praxis har fungerat bra. Identifieringsuppgifter som gäller olika mikrober kan fastställas närmare genom anvisningar från Institutet för hälsa och välfärd. 

30 §.Anmälan till kommunala myndigheter. Åtgärderna för att bekämpa smittsamma sjukdomar bör ofta inledas snabbt. Därför ska den anmälningsskyldige göra en anmälan också till den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar, om det eventuellt krävs att kommunen skyndsamt vidtar åtgärder för att förebygga att den smittsamma sjukdomen sprids. I annat fall informeras kommunen via Institutet för hälsa och välfärd. På motsvarande sätt gäller att en anmälan om en epidemi som sprids via dricksvatten och andra smittor som orsakas av mikrober i livsmiljön eller sprids via djur ska göras till den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och att en anmälan om en livsmedelsburen epidemi ska göras till den kommunala myndigheten för livsmedelstillsyn. Vid epidemier som sprids via dricksvatten och via livsmedel krävs det alltid snabba åtgärder, och därför är det viktigt att den behöriga myndigheten informeras snabbt. Anmälan kan innehålla de identifieringsuppgifter som avses i 28 §, men dessa behövs ofta inte utan det räcker med uppgifter som beskriver situationen. I sådana fall uppges inte några personuppgifter. Paragrafen stämmer överens med den gällande lagen. 

31 §.Anmälan om zoonoser och djursjukdomsfall. I paragrafen föreslås bestämmelser om att den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar ska göra anmälan till kommunens veterinärmyndighet och om att Livsmedelssäkerhetsverket och Institutet för hälsa och välfärd ska informera varandra. Paragrafen stämmer överens med gällande lag. 

32 §.Register över smittsamma sjukdomar. Enligt gällande lag ska Institutet för hälsa och välfärd föra ett register över smittsamma sjukdomar. Registret utformas på basis av de anmälningar om smittsamma sjukdomar som lämnas in till Institutet för hälsa och välfärd. Det föreslås att den läkare som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska göra framställning om rättelse av uppgifterna i fråga om fallen inom det egna distriktet till Institutet för hälsa och välfärd. Sjukvårdsdistriktet har rätt att behandla uppgifterna i journalhandlingar. Däremot har Institutet för hälsa och välfärd inte denna rätt. Ordalydelsen i paragrafen har omformulerats men innehållet ändras inte förutom att datum för inflyttning till landet fogas till de uppgifter från befolkningsdatasystemet som Institutet för hälsa och välfärd kan komplettera uppgifterna med. Registret över smittsamma sjukdomar är ett av de rikstäckande personregistren inom hälso- och sjukvården och omfattas av den lagstiftning som reglerar registren. 

Eftersom registret innehåller känsliga uppgifter föreslås det i 3 mom. en bestämmelse för att särskilt understryka att personuppgiftslagen (523/1999) ska iakttas när grunden för och behovet av behandling av uppgifterna bedöms. 

33 §.Sampelbaserat övervakningsregister över smittsamma sjukdomar. Det föreslås att Institutet för hälsa och välfärd ska föra sampelbaserade personregister för uppföljning, bekämpning, myndighetsverksamhet, statistikföring och forskning i fråga om de smittsamma sjukdomar som anges i förordning av statsrådet. Med tanke på bekämpningen är det inte möjligt att få tillräckligt med information av alla behandlande läkare om incidensen för vanliga smittsamma sjukdomar, såsom luftvägsinfektioner och smittsamma sjukdomar som överförs sexuellt eller via droger som injiceras, och om faktorer som ökar risken för en sjukdom och som är viktiga för bekämpningen. De laboratorier som rapporterar laboratoriefynd vid sjukdomsfall kan inte få denna information, och det görs inte heller laboratorietest i alla de sjukdomsfall som nämns ovan. En lämplig övervakningsform vid dessa sjukdomar är sampelbaserad övervakning. För övervakningen utses frivilliga regionalt och befolkningsmässigt representativa verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården eller socialvården. Tillvägagångssättet gör det möjligt att samla in tillräckligt med information för bekämpningen utan att man belastar hela hälso- och sjukvårds- eller socialvårdssystemet. 

Dessa sjukdomar är könssjukdomar, sjukdomar som sprids via blod samt infektioner i anknytning till användning av droger, infektioner i luftvägarna och infektioner som inverkar på fostrets utveckling under graviditeten. I registret sparas de uppgifter som avses i 29 § som identifieringsuppgifter. Institutet för hälsa och välfärd får uppgifterna om diagnos för fallen av smittsamma sjukdomar samt för bekämpningen de uppgifter som gäller smittans framfart och riskfaktorer. 

34 §. Samkörning av uppgifterna i det sampelbaserade registret. Det föreslås att Institutet för hälsa och välfärd får komplettera uppgifterna i det sampelbaserade registret med uppgifter om klientens och patientens boendekommun, boningsort, födelseland, nationalitet och eventuella dödsfall ur det befolkningsdatasystem som avses i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster och samköra dessa uppgifter med uppgifterna i registret över smittsamma sjukdomar, Folkpensionsanstaltens förmånsregister och registren enligt lagen om riksomfattande personregister för hälsovården. Genom att samköra dessa uppgifter kan man för den sjukdom som samplingen omfattar identifiera särdrag hos insjuknade personer, så kallade riskgrupper, vilket är nödvändigt för att inrikta de förebyggande åtgärderna och bekämpningen på ett ändamålsenligt sätt och för att kunna utvärdera deras effekt och genomslagskraft. 

35 §. Klienters och patienters samtycke vid sampelundersökning. Verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården och socialvården ska lämna uppgifterna till Institutet för hälsa och välfärd med skriftligt informerat samtycke från de klienter eller patienter som deltar i en sådan sampelundersökning som avses i 33 §. 

Vid sampelbaserad övervakning samlar man med tillstånd från de klienter som frivilligt deltar in till exempel saliv- och blodprover eller sekretprover från de övre luftvägarna samt ytterligare information om eventuellt känsliga faktorer som är viktiga för bekämpningen och som kan öka risken för infektioner. Om det är fråga om en patient som får intensivvård på grund av en allvarlig infektion, begärs samtycke i efterhand om det är möjligt. 

Vid sampelbaserad övervakning av smittsamma sjukdomar som överförs via redskap som används gemensamt av sprutnarkomaner samlar man inte in personuppgifter och i sådana fall räcker det med muntligt samtycke. Nuvarande tillvägagångssätt grundar sig på 6 § 1 mom. i lagen om medicinsk forskning som tillåter avvikelse i samband med liknande undersökningar. Det är viktigt att införa en bestämmelse om avvikelse i lagen om smittsamma sjukdomar, eftersom det gör det möjligt för klienter som anonymt utnyttjar lågtröskelrådgivning för sprutnarkomaner att delta i sampelbaserad övervakning. Vid sampelbaserad övervakning av infektioner hos sprutnarkomaner används som identifikation i stället för personnummer en provspecifik kod som identifierar klienten. Ett krav på insamling av personuppgifter skulle förhindra sampelbaserad övervakning och utesluta en viktig källa till information om situationen när det gäller smittsamma sjukdomar hos denna befolkningsgrupp och en informationskälla som kan användas för att styra bekämpningsarbetet. Eftersom de prover som tas på klienten innehåller information om arvsmassan, dvs. dna, bildar proverna och de uppgifter som samlats in med tillhörande frågeformulär ett personregister. 

36 §.Register över vårdrelaterade infektioner. De vårdrelaterade infektionerna har stor inverkan på folkhälsan, och inverkan ökar allt mer i takt med att den del av befolkningen som är disponerad för infektioner växer och läkarvetenskapen introducerar allt fler åtgärder som ökar risken för infektioner. Rätten till övervakning bör utsträckas också till verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården som tillhandahåller långvarig vård och omsorg.  

I Europeiska rådets rekommendation om patientsäkerhet, som också gäller övervakning och bekämpning av vårdrelaterade infektioner, framhålls vikten av att vårdorganisationerna såväl regionalt som i hela landet samlar in tillförlitliga och jämförbara övervakningsuppgifter som stöder bekämpningen. Där betonas också vikten av att man ger befolkningen och patienterna inflytande genom att öppet informera om patientsäkerhet och om vårdrelaterade infektioner och åtgärder för bekämpningen av dem. I Europeiska rådets rekommendation uppmanar man vidare att stärka övervakningen och rapporteringen vid vårdrelaterade infektioner så att medlemsländerna med beaktande av de åtaganden som ingår i EU-lagstiftningen kan rapportera till EU om relevanta vårdrelaterade infektioner genom att tillämpa EU:s falldefinitioner och beakta den rekommendation som Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, ECDC, har utfärdat. Rekommendationen uppmanar att man lämnar uppdaterad information om kluster av vårdrelaterade infektioner och vårdrelaterade problemmikrober, vilket möjliggör snabb bekämpning samt konsultationer som situationen ger anledning till.  

Med anledning av det som sägs ovan föreslås det att Institutet för hälsa och välfärd ska föra ett rikstäckande och sjukvårdsdistrikten ett regionalt register över vårdrelaterade infektioner. I paragrafen föreskrivs också om samkörning och utlämning av uppgifter. 

I lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010) finns det också bestämmelser om smittsamma sjukdomar som överförs via dessa. 

37 §. Register över bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel. Enligt gällande lag kan den läkare som i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar föra detta register. Enligt förslaget ska samkommunerna för sjukvårdsdistrikten vara skyldiga att föra registret. 

Oberoende av sekretessbestämmelserna ska laboratorierna lämna de uppgifter som nämns i 29 § också om patienter som vårdas vid verksamhetsenheter inom socialvården. Uppgifterna lämnas till sjukvårdsdistriktet. 

Registret över bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel ska kunna användas för att följa upp förekomsten av dessa mikrober och för de skyddsåtgärder som krävs för att förebygga att de sprids samt för att göra det möjligt att ordna ändamålsenlig vård och behandling för dem som införts i registret. Problemet med resistenta mikrober håller på att förvärras och man kan inte i någon del av landet undgå att systematiskt försöka avvärja problemet eller ordna den uppföljning som ligger till grund för avvärjningen. Registret är uttryckligen ett verktyg för bekämpningsarbetet. Det är åtminstone tillsvidare ändamålsenligt att uppföljningen och avvärjningen genomförs utgående från regionala behov. Bestämmelserna om datainnehållet i registret och rätten att få information ur registret stämmer överens med gällande lag. Uppgifter om den som utsatts för mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel kan däremot inte införas i registret, utan i hans eller hennes journalhandlingar kan uppgifterna antecknas i enlighet med 13 § i social- och hälsovårdsministeriets förordning om journalhandlingar (298/2009). 

Långvariga bärare av smittfarliga mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel kan tillhandahållas alla behövliga social- och hälsovårdstjänster, men på grund av försiktighetsåtgärder kan detta bli dyrare än normalt. Risken är att de därför inte erbjuds alla tjänster. Enligt 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) har var och en som varaktigt bor i Finland rätt att utan diskriminering få sådan hälso- och sjukvård som hans eller hennes hälsotillstånd kräver. Enligt 4 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) har en klient rätt till socialvård av god kvalitet och gott bemötande utan diskriminering från den som lämnar socialvård. Dessa bestämmelser ska beaktas också i samband med vård och omsorg som rör bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel. 

38 §. Bevaring av identifieringsuppgifter. Det föreslås att bevaringen av identifieringsuppgifter kvarstår i enlighet med gällande lag. En lång bevaringstid är nödvändig, till exempel vid sjukdomar som tuberkulos, hivinfektion och hepatit. Vid dessa sjukdomar kan smitta konstateras upprepade gånger i livet och det är nödvändigt att man inte registrerar eller reagerar på fallen som nya. En smittsam sjukdom kan vara allt mellan 1–2 veckor och hela livet. Därför varierar längden på perioden under vilken de hälsovårdsmyndigheter som utför bekämpningen behöver ha tillgång till en persons identifieringsuppgifter. Av denna orsak behövs en bestämmelse om bevaringstiden för uppgifterna i registret för smittsamma sjukdomar för myndighetsbruk utifrån sammanföringstiden. 

För de regionala och kommunala myndigheterna är behovet av att använda det sampelbaserade övervakningsregistret över smittsamma sjukdomar, registret över vårdrelaterade infektioner och registret över bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel inte fortgående på samma sätt som deras behov av att använda registret över smittsamma sjukdomar. Därför föreslås det att identifieringsuppgifterna i dessa register bevaras så länge som det är nödvändigt med tanke på användningsändamålet för registeruppgifterna enligt denna lag. Därefter ska uppgifterna förstöras inom ett år, om inte arkivverket i enlighet med 8 § 3 mom. i arkivlagen (831/1994) bestämmer att uppgifterna ska förvaras varaktigt. I fråga om bedömningen vart femte år av nödvändigheten av att behandla uppgifterna gäller det som föreskrivs i 12 § 2 mom. i personuppgiftslagen. 

39 §.Register över fall av en viss sjukdom. Det föreslås att Institutet för hälsa och välfärd, samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och kommunerna ska kunna upprätta register över fall av en viss sjukdom, vilket kommer att dels främja spårningen av allmänfarliga och övervakningspliktiga eller andra smittsamma sjukdomar och på så sätt möjligheten att ge alla insjuknade tillgång till snabb vård, dels förebygga sjukdomsspridning. Registret ska också kunna användas för forskning som främjar bekämpning av epidemier. Registret kommer att bygga på enskilda sjukdomsfall eller mindre epidemier. I registret införs uppgifter om alla insjuknade samt – till skillnad från registret över smittsamma sjukdomar – uppgifter om dem som med fog misstänks ha utsatts för smittan. Uppgifter om dem som utsatts för till exempel mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel kan föras in i detta register över fall av en viss sjukdom. Datainnehållet kommer att vara detsamma som i registret över smittsamma sjukdomar. Registret ska förstöras så snart det inte längre är nödvändigt att föra det.  

Det behövs ett register bland annat för spårning och uppföljning av dem som utsatts för tuberkulos i vilket uppgifterna om dem som utsatts för smitta behöver bevaras en lång tid. Exempelvis inom försvarsmakten förekom det ett fall av tuberkulos år 2010, och då utsattes 200 personer för smittan. Efter beväringstjänsten återvände de till sina hemkommuner i olika delar av Finland. Uppföljning är nödvändigt för att säkerställa hälsan hos dem som utsatts för smitta, och det behövs ett register för att det ska kunna säkerställas att uppföljningen lyckas. 

40 §. Utlämnande av registeruppgifter. De personuppgifter som införs i registret över smittsamma sjukdomar, registret över bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel, det sampelbaserade övervakningsregistret över smittsamma sjukdomar, registret över vårdrelaterade infektioner och i registret över fall av en viss sjukdom är sekretessbelagda. För att syftet med registren ska fyllas behöver det vara möjligt att lämna ut registeruppgifter till de myndigheter som ansvarar för förebyggandet av smittspridning. Kretsen av dem som kan få uppgifter ska vara så liten som möjligt. 

Det föreslås att bestämmelserna om utlämnande av uppgifter från registret över smittsamma sjukdomar ska stämma överens med den gällande lagen men för att trygga patientsäkerheten att förteckningen över dem som har rätt att få uppgifter kompletteras med de verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården där det genomförs transplantationer av vävnader och organ. Smitta kan överföras genom transplantat på samma sätt som via blodtransfusioner. 

Till förteckningen över dem som har rätt att få uppgifter ur registret över bärare av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel fogas den verksamhetsenhet inom socialvården som har hand om personen i fråga. Problemet är vanligt och kräver bekämpningsåtgärder vid många verksamhetsenheter inom socialvården och dessa kan i det avseendet jämställas med verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården. 

Det föreslås att utlämnande av uppgifter ur registret över fall av en viss sjukdom ska regleras på samma sätt som i fråga om registret över smittsamma sjukdomar, eftersom det är samma myndigheter som ansvarar för uppföljningen och åtgärderna när det gäller individer. 

41 §.Användning av teknisk anslutning när registeruppgifter lämnas ut. Det föreslås att användningen av teknisk anslutning när registeruppgifter lämnas ut ska regleras i enlighet med gällande lag. Det har blivit allt vanligare att använda teknisk anslutning, och det har inte upptäckts några datasekretessproblem i samband med detta. 

42 §.Utlämnande av uppgifter för forskning. Det föreslås att utlämnandet av uppgifter för forskning ska följa gällande lag, eftersom tillståndsförfarandet har fungerat som sig bör. Som en ändring av språkdräkten föreslås det att uttrycket ”ge tillstånd till att personuppgifter lämnas ut” ändras till ”besluta att personuppgifter ska lämnas ut”, eftersom Institutet för hälsa och välfärd kan vara både den som beviljar tillstånd och den som får rätt att lämna ut uppgifter. Institutet för hälsa och välfärd får besluta om att lämna ut innehållet i uppgifter ur de register som institutet ansvarar för. Uppgifter lämnas ut både till institutets egna och till utomstående forskningsgrupper. 

43 §.Bemyndigande att utfärda förordning. Det föreslås att bestämmelserna om bemyndigande att utfärda förordning i huvudsak ska följa gällande lag. Även de sjukdomar och syndrom som avses i 33 § och som ska följas upp genom sampelbaserad övervakning samt de mikrobstammar och prover som ska fogas till anmälan regleras närmare genom förordning av statsrådet. 

Innehållet i de anmälningar om smittsamma sjukdomar som avses i 29 § och sammanföringstiden regleras för närvarande genom förordning av statsrådet. I förordning av statsrådet anges likaså de mikrobfynd av andra smittsamma sjukdomar som avses i 28 §, de sjukdomar som avses i 31 § och som ska anmälas till kommunens veterinärmyndighet och de mikrober som avses i 37 § och som är synnerligen resistenta mot läkemedel. Det föreslås att dessa bemyndiganden att utfärda förordning kvarstår oförändrade. 

5 kap. Vaccinationer

44 §.Det nationella vaccinationsprogrammet. Det föreslås att kommunens skyldighet att ordna allmänna vaccinationer regleras på samma sätt som i gällande lag. Att delta i vaccinationer är däremot frivilligt. De vacciner som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet finansieras med statsmedel. 

Det nationella vaccinationsprogrammet nämns i den gällande lagen, och bestämmelser om innehållet i programmet finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om vaccinationer samt om screening av smittsamma sjukdomar under graviditet (421/2004). Syftet med programmet är att åstadkomma ett bra vaccinationsskydd för både individen och befolkningen. Vaccinationsprogrammet innebär systematiska målinriktade vaccinationer som kommunerna i praktiken genomför på rådgivningarna, inom skolhälsovården och i samband med den övriga verksamheten vid hälsovårdscentralerna. Vaccinationer erbjuds i huvudsak heltäckande enligt åldersgrupp. Mot exempelvis tuberkulos vaccineras för närvarande dock bara de som tillhör en riskgrupp. Vaccination mot säsongsinfluensa erbjuds redan nu både på basis av åldersrelaterad risk och på basis av medicinsk risk samt åt en del av de anställda inom social- och hälsovården och inom läkemedelsförsörjningen. 

Att vaccinationerna enligt det nationella vaccinationsprogrammet genomförs så heltäckande som möjligt är ett viktigt mål som skyddar inte bara den berörda personen utan också den övriga befolkningen. För att man ska kunna nå målet föreskrivs det i den gällande lagen om rätten att få vaccination på arbetstid, om detta inte utan svårigheter är möjligt vid någon annan tidpunkt. Detta tillämpades i samband med influensa A(H1N1)v-pandemin 2009—2010. Utan denna rätt skulle vaccinationstäckningen sannolikt ha blivit mindre än den blev. Om vaccinationer erbjuds inom den företagshälsovård som arbetsgivaren ordnar, ofta på arbetsplatsen, blir den förlorade arbetstiden obetydlig. 

Det föreslås att uppgifterna för Institutet för hälsa och välfärd i samband med styrningen, uppföljningen och utvecklingen av och forskning som rör genomförandet av det nationella vaccinationsprogrammet och andra allmänna vaccinationer ska anges i lagen. Den föreslagna bestämmelsen medför inte några nya uppgifter för institutet. Den nationella expertgruppen för vaccinationsfrågor vid Institutet för hälsa och välfärd liksom andra expertgrupper som institutet vid behov har tillsatt stöder såväl Institutet för hälsa och välfärd som social- och hälsovårdsministeriet vid planeringen av innehållet i och beredningen av beslut om det nationella vaccinationsprogrammet. 

45 §. Övriga frivilliga vaccinationer. Statsrådet ska kunna besluta om allmänna frivilliga vaccinationer utöver det nationella vaccinationsprogrammet på samma sätt som i gällande lag. Det föreslås att vaccinationerna regleras genom förordning av statsrådet och ska då bekostas med statsmedel. Ett exempel är vaccinationen mot influensa A(H1N1)v som genomfördes 2009–2010. 

Utöver allmänna vaccinationer behöver människor för sitt individuella vaccinationsskydd ibland sådana vaccinationer som inte ingår i det nationella vaccinationsprogrammet. Enligt förslaget ska det höra till kommunens uppgifter att ge vaccinationerna också när en person på grund av sitt hälsotillstånd eller till exempel med tanke på smittrisken i samband med en resa behöver få vaccin som ordinerats av läkare. Men det är inte kommunens skyldighet att skaffa dessa vacciner. Här behövs styrning från Institutet för hälsa och välfärd, eftersom kommunerna inte alltid har aktuella uppgifter om behoven av att bekämpa sällsynta sjukdomar. 

Det föreslås att vaccinationer som ges på grund av arbetsrelaterade risker inte ska ingå i kommunens skyldigheter, eftersom dessa vaccinationer hör till uppgifterna inom den företagshälsovård som arbetsgivaren ska ordna enligt lagen om företagshälsovård (1383/2001). 

Också när det gäller de vaccinationer som avses i denna paragraf har anställda rätt att bli vaccinerade under arbetstid, om det inte utan svårigheter är möjligt vid någon annan tidpunkt. 

46 §. Vaccinationer inom försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. Enligt paragrafen ska vaccinationer ordnas för dem som rycker in för att fullgöra sin beväringstjänst inom försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet. Detta är motiverat eftersom beväringarna är tvungna att leva i en miljö där flera smittrisker är större än normalt. I den miljön är utebliven vaccination inte bara vars och ens ensak, utan risken är att de som saknar motståndskraft utsätter en större grupp för smitta. Enligt förslaget ska det inte längre vara obligatoriskt att låta vaccinera sig. Enligt 7 § i grundlagen har alla rätt till personlig integritet, och enligt 6 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) ska vården och behandlingen i mån av möjlighet ges i samförstånd med patienten också om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling. 

Villkoren för vaccination anges i lagen. Enligt villkoren ska den sjukdom som ska förebyggas vara allvarlig, och utan vaccination skulle sjukdomen förekomma eller spridas mer bland dem som gör sin militärtjänst än i allmänhet bland unga vuxna i samma ålder. De som redan har ett vaccinationsskydd eller skydd på grund av att de har haft sjukdomen i fråga ska naturligtvis inte vaccineras. Vaccinationerna regleras genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet på basis av utlåtande från Institutet för hälsa och välfärd. 

Försvarsmakten ska också kunna erbjuda andra vaccinationer till dem som de har hälso- och sjukvårdsansvar för. Här avses sådana andra vaccinationer som någon behöver för att främja sin egen hälsa eller som behövs för att främja andra värnpliktigas hälsa. 

47 §.Obligatoriska vaccinationer. Det föreslås en liknande bestämmelse om obligatorisk vaccination som i den gällande lagen. Den möjlighet som bestämmelsen ger har aldrig använts men det är befogat att hålla kvar bestämmelsen i lagen med tanke på störningar inom hälso- och sjukvården. Ett tänkbart exempel är en smittkoppsepidemi till följd av bioterrorism. 

48 §.Vaccination av anställda och studerande för att skydda patienter. För arbete i klient- eller patientutrymmen som är avsedda för klienter och patienter som är löper risk för allvarliga följder av smittsamma sjukdomar vid verksamheter inom hälso- och sjukvården och socialvården som tillhandahåller sjukhus- eller slutenvård samt vid patienttransporter får personer med ett bristfälligt vaccinationsskydd anlitas bara av särskilda skäl. Bedömningen av i vilken mån patienten eller klienten löper risk för allvarliga följder görs på medicinska grunder. För vissa patientgrupper utgör smittsamma sjukdomar som kan förebyggas genom vaccinering en större risk än vanligt, och en sjukdom som vanligen är lindrig hos friska kan leda till att dessa patienter rent av avlider. Exempel på faktorer som märkbart försvagar kroppens immunsystem är en allvarlig sjukdom hos patienten samt cancermediciner och immunsuppressiva läkemedel. Vid graviditet försvagas immunförsvaret, vilket ökar risken för infektionssjukdomar. Också exempelvis barn under 12 månader och personer över 65 år är mera utsatta för infektionssjukdomar än den övriga befolkningen. 

För att skydda patientgrupperna ovan från farlig smitta bör vårdpersonalen och den personal som arbetar nära dem vaccineras mot smittsamma sjukdomar. Den som enligt egen uppgift redan har ett skydd mot sjukdomen till följd av tidigare vaccination eller genomgången sjukdom behöver dock inte vaccineras. Vid behov kan vaccinationsskyddet kontrolleras med en laboratorieundersökning. På grund av förändringar i vårdpraxis har dagkirurgin och öppenvården vid allvarliga sjukdomar ökat, och därför är personalens vaccinationsskydd särskilt viktigt. Målet är att öka öppenvården, vilket leder till att exempelvis allvarligt sjuka cancerpatienter i allt större utsträckning vårdas polikliniskt.  

Vaccin mot mässling ingår i det kombinationsvaccin som ger ett effektivt skydd mot mässling, påssjuka och röda hund. Mot vattkoppor finns ett effektivt vaccin. Vaccination mot mässling eller vattkoppor behövs inte om den anställda redan har ett skydd mot sjukdomen i fråga efter att ha haft sjukdomen. En genomgången kikhosta eller influensa ger däremot inget livslångt skydd mot sjukdomen, och därför är det motiverat med upprepade regelbundna vaccinationer. Det har visat sig att vaccinationer märkbart minskar prevalensen i personalen liksom prevalensen och dödligheten bland patienterna. 

Det föreslås att arbetsgivaren bara av särskilda skäl får låta de patienter och klienter som avses i 2 mom. vårdas av personal som inte är tillbörligt vaccinerade. Ett särskilt skäl för att anlita personal som inte är vaccinerad kan vara exempelvis att det inte finns tillgång till annan yrkeskunnig personal, överkänslighet eller någon annan egenskap hos den som ska vaccineras eller att en ny anställd snabbt måste fås in i arbetet. Arbetsgivaren ska bekosta sådana vaccinationer som inte ingår i det nationella vaccinationsprogrammet men som är nödvändiga för de anställda, exempelvis vattkoppsvaccin för vuxna. 

För att undvika problem bör man redan vid valet av yrke och utbildning uppmärksamgöra dem som är intresserade av branschen på att de på många sätt bör vara beredda att skydda hälsan för dem som de vårdar. Studerande kan sprida smitta i samband med det patientarbete som de utför under praktiken, och därför föreslås en liknande skyldighet också för studerandehälsovården när studerande praktiserar i uppgifter som avses i paragrafen. Ett sjukhus som köper de arbetsuppgifter som avses i paragrafen i form av köpta tjänster av privata företag ska genom ett avtal se till att den arbetsgivare som fått uppgiften har tillräckligt med arbetskraft som har vaccinationsskydd på basis av vaccinering eller på grund av genomliden sjukdom. 

Arbetsgivaren ska ha rätt att i enlighet med 3 och 5 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004), lagen om företagshälsovård och personuppgiftslagen med den anställdes eller studerandens samtycke behandla de uppgifter som avses i 1 mom. om den anställde eller studeranden som utför praktik och dennes lämplighet i fråga om tillräckligt vaccinationsskydd för uppgiften i fråga. Detta behövs för att man ska kunna utreda den anställdes och studerandens vaccinationsskydd. 

49 §. Allmän vaccination inom företagshälsovården och vid verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården och socialvården. Erfarenheterna från vaccinationen mot influensa A(H1N1)v 2009—2010 ligger till grund för den föreslagna paragrafen, och avsikten är att den ska tillämpas i liknande situationer. Det krävs en stor mängd personella resurser för att vaccinera hela eller majoriteten av befolkningen, och om den kommunala hälso- och sjukvården ensam genomför vaccinationerna tar det oundvikligen tid, vilket kan vara kritiskt för spridningen av epidemin och också med tanke på medborgarnas jämlikhet. I svåra situationer måste alla resurser inom hälso- och sjukvården användas på ett ändamålsenligt sätt. 

På frivillig avtalsbasis med kommunerna deltog enheterna inom företagshälsovården på bred front i vaccinationen mot influensa A(H1N1)v. För att man i en kritisk situation ska kunna genomföra ett enhetligt arrangemang på riksnivå föreslås det att saken regleras i lag och att företagshälsovården genom förordning av statsrådet kan ges rätt att delta i verkställigheten. Däremot ska den offentliga hälso- och sjukvården och verksamhetsenheterna inom socialvården kunna åläggas att ordna vaccinering för sina patienter, klienter och anställda. 

Kommunen ska samla uppgifter om vaccinationer inom sitt område, vilket innebär att vaccinationerna ska dokumenteras så att de kan behandlas på lämpligt sätt i kommunen och på riksnivå. 

Det handlar om ett arrangemang som ska genomföras bara i exceptionella epidemisituationer eller andra störningar inom hälso- och sjukvården. 

50 §.Upphandling av vacciner. Enligt gällande lag beslutar social- och hälsovårdsministeriet om ekonomiskt betydande upphandling av vacciner. Institutet för hälsa och välfärd svarar för verkställigheten av beslutet om upphandling och för distributionen av vaccinerna. För att inte upphandlingens värde i pengar ska vara den enda avgörande faktorn föreslås det att bestämmelsen preciseras så att ministeriet ska besluta också om i övrigt betydande upphandling av vacciner. 

Institutet för hälsa och välfärd ska alltjämt enligt behov se till att de vacciner, undersökningsämnen och antikroppar som behövs för att bekämpa andra farliga eller sällsynta smittsamma sjukdomar finns tillgängliga. Det innebär att institutet börjar skaffa dem, om de inte importeras kommersiellt. 

51 §. Uppföljning av verkningarna av vaccinationer och utredning av biverkningar eller misstänkta fall av biverkningar. Enligt gällande lag ska Institutet för hälsa och välfärd följa upp effekten och verkningarna av vacciner samt utreda konstaterade eller misstänkta biverkningar av vacciner eller vaccinationer. Denna uppgift är synnerligen viktig och institutet har god expertis för uppgiften. Det föreslås därför att bestämmelsen preciseras så att institutet ska kunna använda de rikstäckande hälsoregistren för att utföra sina uppgifter. 

För att möjliggöra uppgifterna ovan föreslås det att Institutet för hälsa och välfärd oberoende av sekretessbestämmelserna och kostnadsfritt ska få tillgång till journaluppgifter om resultaten av de undersökningar som gjorts för att konstatera en sjukdom samt uppgifter om diagnoser, behandlingar och vaccinationer och samköra dessa med uppgifterna i registret över smittsamma sjukdomar, Folkpensionsanstaltens förmånsregister och de register som avses i lagen om riksomfattande personregister för hälsovården (556/1989). Det är fråga om uppgifter som är nödvändiga för att man ska kunna fastställa effekt, effektivitet och säkerhet eller allvarliga biverkningar när det gäller vaccinationer. 

Uppgifterna ovan ska kunna lämnas ut också via en teknisk förbindelse. Innan förbindelsen öppnas ska den som begär uppgifter visa att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. 

52 §.Anmälan om biverkningar. För närvarande föreskrivs det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet om anmälan om biverkningar av vaccinationer. Eftersom det behövs sekretessbelagda personuppgifter i samband med anmälan, föreslås det att saken regleras i lag. I lagen om smittsamma sjukdomar finns det däremot en bestämmelse om biverkningar av vacciner. Avvikande från nuvarande praxis föreslås det att man vid anmälan om biverkningar av vacciner och vaccinationer ska iaktta ett anmälningsförfarande som grundar sig på frivillighet. Det främsta syftet med systemet är att få signaler om ovanliga biverkningar för vidare utredning.  

Eftersom anmälningar innehåller sekretessbelagda uppgifter, föreslås det att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska ha rätt att göra anmälan oberoende av sekretessbestämmelserna. Det är fråga om den vaccinerades identifieringsuppgifter, uppgifter om den som gör anmälan och uppgifter om vaccinationer inklusive uppgifter om vaccinparti samt konstaterade eller misstänkta biverkningar. När direktiv 2010/84/EU avseende säkerhetsövervakning av läkemedel har genomförts kan i praktiken såväl yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården som patienter anmäla läkemedelsbiverkningar. 

53 §.Dokumentation av anmälningar om biverkningar av vacciner och vaccinationer. Bestämmelser om register över läkemedelsbiverkningar finns i 30 e § i läkemedelslagen och i lagen (556/1989) och förordningen (774/1989) om riksomfattande personregister för hälsovården. Bestämmelser om register över vaccinbiverkningar finns i 12 b § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar. I lagen om smittsamma sjukdomar och läkemedelslagen åläggs Institutet för hälsa och välfärd och Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet att ömsesidigt överlåta uppgifter om alla biverkningar av vacciner och vaccinationer till varandra. Överlappningar i registerföringen åtgärdas och det föreslås att Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet dokumenterar mottagna anmälningar om biverkningar av vaccin och vaccinationer i sitt rikstäckande register över biverkningar för att säkerställa läkemedels- och patientsäkerheten. Eftersom vacciner är läkemedel, ska man i fråga om anmälningarna om biverkningar av vacciner och vaccinationer gå till väga på samma sätt som vid anmälningar om läkemedelsbiverkningar. Eftersom anmälningarna om biverkningar av vacciner och vaccinationer är en del av det biverkningsregister som förs av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, ska läkemedelslagen och lagen och förordningen om riksomfattande personregister för hälsovården tillämpas också på dem. På detta sätt blir till exempel uppgifternas bevaringstider lika långa. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om ömsesidig överlåtelse av uppgifter om vaccin och vaccinationer och om biverkningarna av dessa mellan Institutet för hälsa och välfärd och Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet. Det är viktigt att både institutets och centrets nationella och internationella kunskaper och kompetens står till förfogande för utredning av biverkningar. Institutet för hälsa och välfärd ska ha rätt att använda uppgifterna från Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet för säkerhetsövervakning av vaccin och vaccinationer  

Uppgifterna ovan ska kunna lämnas ut också via en teknisk förbindelse. Innan förbindelsen öppnas, ska den som begär uppgifter visa att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. 

54 §.Bemyndigande att utfärda förordning. Det föreslås att bestämmelser dels om genomförandet av andra allmänna vaccinationer än dem som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet, dels om beslut om att verksamhetsenheter inom företagshälsovården, hälso- och sjukvården och socialvården ska delta i genomförandet ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. Det är motiverat att bestämmelserna utfärdas av statsrådet, eftersom beslutet har stor betydelse för befolkningen och eftersom genomförandeskyldigheten också berör arbetsgivare utanför hälso- och sjukvården. 

Det föreslås att bestämmelserna om de vaccinationer som ges inom försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet ska utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet på samma sätt som i fråga om de vaccinationer som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet. För närvarande meddelar social- och hälsovårdsministeriet beslut om dem på basis av utlåtande från Institutet för hälsa och välfärd. Innan förordningen utfärdas bör social- och hälsovårdsministeriet höra Institutet för hälsa och välfärd. 

Det föreslås vidare att det nationella vaccinationsprogrammet ska regleras genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Programmet har förnyats med några års mellanrum och beslutet är en lämplig uppgift för det ministerium som ansvarar för hälso- och sjukvården. 

6 kap. Åtgärder för att begränsa smittspridning

55 §. Utredning om hälsotillstånd för en arbetsuppgift med tanke på tuberkulos i andningsorganen. Det föreslås att det krav på hälsoutredning för vissa arbetsuppgifter som ingår i gällande lag ska kvarstå, men målgrupperna behöver förtydligas. Arbetsgivaren ska alltjämt kräva att en utredning enligt 1 mom. av anställda som kommer att utföra eller utför vissa arbetsuppgifter som medför en betydligt förhöjd risk att insjukna i tuberkulos i andningsorganen. Som en välgrundad anledning kan ses till exempel att personen är född eller har vistats länge i ett land där tuberkulos är en allmän sjukdom eller att personen av någon annan särskild orsak har utsatts för tuberkulos. Det föreslås att skyldigheten utvidgas till att gälla också praktikanter och andra personer som arbetar med liknande uppgifter på arbetsplatsen utan att stå i anställningsförhållande. I praktiken har man ofta redan gått till väga på detta sätt med stöd av gällande lag. Utredningen görs vanligen inom företagshälsovården innan arbetet börjar eller när en ny risk dyker upp. Också hälsovårdscentralen är skyldig att utfärda ett hälsointyg över en sådan utredning. 

I 1 mom. föreskrivs dessutom närmare än i gällande lag om grunderna för en hälsokontroll. Incidensen för tuberkulos i Finland har sjunkit och är mycket låg. För att skydda patienter, klienter och andra som får vård mot tuberkulossmitta är en grund för screening för tuberkulos i andningsorganen att en person som utför vissa definierade arbetsuppgifter tidigare har lidit av tuberkulos eller långvarigt eller återkommande vistats i ett land där tuberkulos är en allmän sjukdom. Den som smittas av tuberkulos blir ofta bärare av tuberkulosbakterien för resten av sitt liv. Men bara en liten del av dem insjuknar senare i smittsam tuberkulos. Också långvarig vistelse i ett land där incidensen för tuberkulos är hög medför en risk för tuberkulossmitta, och därför är det motiverat med en hälsokontroll som inbegriper röntgenundersökning när arbetstagaren återvänder från en sådan resa. Enligt förslaget ska Institutet för hälsa och välfärd ge detaljerade anvisningar om tillämpningen, till exempel om vistelsernas längd och återkommande vistelser, och en förteckning över de länder där incidensen för tuberkulos är hög. 

I 2 mom. räknar man upp de uppgifter som det föreskrivna kravet ska gälla. Arbetsuppgifterna definieras tydligare än för närvarande. En arbetstagare ska inte förrän han eller hon har fått en utredning som baserar sig på resultaten av röntgenundersökningen få arbeta vid de verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården där man vårdar klienter eller patienter som är särskilt utsatta för tuberkulos eller sköta barn under skolåldern. 

Enligt 3 mom. ska arbetsgivaren med samtycke av arbetstagaren eller någon annan person som avses i 1 mom. ha rätt att behandla uppgifter om personens hälsotillstånd i enlighet med 3 och 5 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet, lagen om företagshälsovård och personuppgiftslagen. Detta är nödvändigt för att säkerställa att arbetstagare eller andra personer som arbetar med liknande uppgifter på arbetsplatsen utan att stå i anställningsförhållande inte sprider tuberkulos i andningsorganen i sitt arbete. 

56 §.Utredning av hälsotillstånd för en arbetsuppgift med tanke på salmonellasmitta. Det föreslås att det krav på hälsoutredning för vissa arbetsuppgifter som ingår i gällande lag ska kvarstå, men målgrupperna behöver förtydligas. Arbetsgivaren ska alltjämt kräva en utredning enligt 1 mom. av anställda som kommer att utföra vissa arbetsuppgifter om att personen inte är bärare av salmonellasmitta, men att skyldigheten utvidgas till att gälla också praktikanter och andra personer som arbetar med liknande uppgifter på arbetsplatsen utan att stå i anställningsförhållande. I praktiken har man ofta redan gått till väga på detta sätt, eftersom dessa personer lika väl kan orsaka smittspridning. Målgruppen inskränks genom att kravet på salmonellaintyg för anställda vid vattenverk slopas. Utredningen görs vanligen inom företagshälsovården innan arbetet börjar eller när en ny risk dyker upp. Också hälsovårdscentralen är skyldig att utfärda ett hälsointyg över en sådan utredning. 

I fråga om livsmedelssäkerhet i 2 mom. är skillnaden jämfört med gällande lag att vattenverk inte upptas i förteckningen, eftersom risken för smittspridning inte längre är aktuell på vattenverken. Det föreslås att uppgifter som gäller hantering av livsmedel och mjölk på mjölkgårdar preciseras. Obehandlad mjölk säljs i livsmedelslokaler som har anmälts, och försäljningen av obehandlad mjölk ingår således i 1 punkten i momentet. I fråga om mjölkningsarbete har riskerna beaktats redan i hygienkraven för mjölkproduktionsgården. Bestämmelser om hygienkrav finns i jord- och skogsbruksministeriets förordning om livsmedelshygienen vid primärproduktion av livsmedel (1368/2011) och i Europaparlamentets och rådet förordning om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (853/2004/EG). 

I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att arbetsgivaren alltjämt ska kräva att arbetstagaren under tiden i arbete ska lämna en utredning baserad på en laboratorieundersökning, om det finns grundad anledning att misstänka att arbetstagaren bär på salmonellasmitta. En sådan utredning är nödvändig om arbetstagaren har eller nyligen har haft en akut magsjukdom, i synnerhet om han eller hon insjuknat under en utlandsresa. Prevalensen av salmonella är i många länder avsevärt högre än i Finland och majoriteten av dem som smittats har fått smittan under en utlandsresa. Det är däremot inte motiverat att undersöka symtomfria arbetstagare efter en utlandsresa, eftersom kostnadseffekten har konstaterats vara dålig. Skyldigheten att genomföra en salmonellascreening av den som drabbats av en magsjukdom under en resa kan inte slopas helt, eftersom en livsmedelsarbetare som utsöndrar salmonella via maten kan sprida infektionen till en stor mängd människor. Det föreslås att behovet av laboratorieundersökning ska definieras genom anvisningar som meddelas av Institutet för hälsa och välfärd, och dessa kommer tidvis att ses över i enlighet med kraven på kostnadseffektivitet och det epidemiologiska läget. 

Enligt 4 mom. ska arbetsgivaren med samtycke av arbetstagaren eller någon annan person som avses i 1 mom. ha rätt att behandla uppgifter om personens hälsotillstånd i enlighet med 3 och 5 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet, lagen om företagshälsovård och personuppgiftslagen. Detta är nödvändigt för att säkerställa att arbetstagare eller andra personer som arbetar med liknande uppgifter på arbetsplatsen utan att stå i anställningsförhållande inte sprider salmonellainfektioner i sitt arbete. 

57 §.Beslut om frånvaro från arbete, dagvård och läroanstalt. Det föreslås att det förfarande som tillämpas när man fattar beslut om att avstänga en person från arbete, dagvård eller en läroanstalt under den tid han eller hon orsakar fara för att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids ska ändras. Beslutet om en två månaders avstängning kan fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar. Efter det kan läkaren besluta om att förlänga tiden med sex månader i taget, om två månader inte är tillräckligt. Läkarens beslut ska inte längre behöva underställas det kommunala organet för fastställelse. På detta sätt blir det smidigare att meddela kortvariga beslut, vilket merparten av besluten är. Skyldigheten att avsluta åtgärden genast när det inte längre finns någon fara för smitta föreslås bli kvar. Beslutet om att avsluta åtgärden kan på samma sätt som nu fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar. Enligt 3 mom. är det fortfarande möjligt att fatta ett sådant beslut som avses i 1 och 2 mom. för förebyggande av spridning av någon annan än en allmänfarlig smittsam sjukdom, exempelvis en epidemi orsakad av MRSA-bakterien eller streptokock A. 

58 §.Åtgärder i samband med en omfattande smittrisk. I paragrafen föreslås bestämmelser om särskilda bekämpningsåtgärder som gäller bostäder, verksamhetsenheter inom social- och hälsovården och färdmedel, stängning av läroanstalter och daghem och förbud mot eller begränsning av folksamlingar. Beslutsfattare är det kommunala organ som ansvarar för smittsamma sjukdomar eller, om beslutet behövs inom flera kommuners område, regionförvaltningsverket inom sitt verksamhetsområde. Likadana befogenheter ingår i den gällande lagen, men de utövas sällan. Läroanstalter och daghem har stängts under epidemier, men vanligen har verksamheten avbrutits därför att en stor del av de studerande eller personalen har varit sjuka. Beslutet har då fattats inom undervisnings- och socialförvaltningen och inte utifrån lagen om smittsamma sjukdomar. 

I allmänhet ska åtgärderna vara möjliga bara i farosituationer orsakade av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara allmänfarlig smittsam sjukdom. I 2 mom. föreslås dock en bestämmelse om att det kan beslutas att läroanstalter och daghem ska stängas också i samband med andra smittsamma sjukdomar. Smittsamma sjukdomar sprids vanligen snabbt i läroanstalter och daghem, och de olägenheter som en stängning medför är ofta, även vid mindre farliga smittsamma sjukdomar, såsom scharlakansfeber, mindre än nyttan av att sjukdomsspridningen förhindras. 

Eftersom åtgärderna medför betydande olägenheter för verksamheten i samhället föreslås det att besluten ska få meddelas för högst en månad. Dessutom föreslås det bli bestämt att besluten genast ska återkallas när det inte längre finns någon smittrisk. 

59 §.Rengöring av lokaler och produkter och förstöring av varor. Den föreslagna bestämmelsen ingår i gällande lag. Den har sällan tillämpats men behövs fortfarande. Den läkare som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska kunna besluta om rengöring och desinficering eller att ett föremål ska förstöras. Sådana åtgärder ska genomföras i samarbete med hälsoskyddet i kommunen. Det föreslås att också detta beslut ska överföras från det kommunala organet till den läkare som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar, vilket skulle påskynda besluten. 

60 §. Karantän. Karantän ska kunna genomföras i samförstånd med den berörda personen så som man i en vårdrelation i allmänhet agerar i samförstånd. Motiveringen till detta är att man i första hand alltid ska försöka sköta saker och ting utan tvång. De som utsatts för en sjukdom förstår i allmänhet väl att karantän behövs och är ofta beredda att anpassa sig till den. Läkaren ska ge den som meddelats beslut om karantän instruktioner för hur smittspridning kan förhindras och säkerställa att personen i fråga är beredd och klarar av att följa dem. Också då behövs det ett beslut om karantän utfärdat av läkare för personen ska bli delaktig av alla rättigheter som gäller för den som hålls i karantän. Den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska fatta beslutet. Karantänens längd begränsas till en månad. 

Det föreslås att den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska kunna fatta beslut om karantän också oberoende av personens vilja. Beslutet ska inte längre underställas det kommunala organet för fastställelse. Beslutet om karantän fattas alltid på medicinska grunder och det är därför inte ändamålsenligt att överlåta beslutet på ett organ. 

Karantän ska i första hand genomföras i den berörda personens bostad. Vid behov ska kommunen ordna en lämplig plats där den som ska hållas i karantän kan vistas. 

61 §.Karantän för varor. Det föreslås att den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska kunna besluta att bagage, containrar eller andra varor ska hållas i karantän i högst två månader, om risken för att en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom och som uppfyller kriterierna för en allmänfarlig smittsam sjukdom ska sprida sig är uppenbar och sjukdomsspridningen inte kan förhindras genom rengöring eller desinficering av varan eller med andra åtgärder. Enligt gällande lag är karantäntiden två månader. Det föreslås att också beslutet om karantän för varor ska bli smidigare och snabbare, när beslutet kan fattas av den läkare som anges ovan. 

62 §.Förlängning och hävning av karantän. Den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistritet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska kunna förlänga tiden i karantän med högst en månad för en person och med högst tre månader för varor, om kriterierna enligt 60 eller 61 § fortfarande uppfylls. Det föreslås att möjligheten att förlänga tiden i karantän för personer förkortas från nuvarande två månader till en månad, eftersom symtomen på sjukdomar som kräver karantän vanligen visar sig senast inom en månad. 

Karantänen ska hävas omedelbart, om kriterierna enligt 60 eller 61 § inte längre uppfylls. Beslutet om hävning av karantänen ska fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. 

63 §.Isolering. Isolering ska kunna genomföras på frivillig basis med patientens samtycke. Platsen för isolering kan vara en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. För isolering krävs det ett isoleringsbeslut med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar, för att den isolerade ska ha alla de rättigheter som garanteras enligt lagen. Grunderna för isolering följer den gällande lagen. Både den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar och den läkare som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska kunna besluta om isolering som genomförs i samförstånd. Beslut av den sistnämnda gäller i allmänhet patienter som vårdas på sjukhus och för vilka behovet av isolering visar sig under vårdens gång. Ett beslut om isolering är i så hög grad en medicinsk fråga att det inte är ändamålsenligt att överlåta beslutet på ett organ. 

Isolering ska kunna föreläggas också mot någons vilja, om personen i fråga motsätter sig isolering. Beslutet ska fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet eller i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar. Isoleringsbesluten måste ofta inledningsvis fattas skyndsamt. Det föreslås att den längsta tiden för isolering ska vara två månader såsom tidigare. Två månader är ofta en tillräckligt lång isoleringstid, eftersom de flesta sjukdomar som kräver isolering inte längre smittar efter det att behandlingen har pågått i två månader. 

Den läkare som meddelat beslutet ska ge den som ska isoleras och vårdpersonalen nödvändiga anvisningar för hur smittspridning kan förebyggas. 

64 §. Nödvändig sjukvård under isoleringstiden. Också den som hålls isolerad mot sin vilja ska få vård och behandling i samförstånd så som bestäms i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992). Om sjukdomen inte kan botas utan den vård eller behandling som patienten vägrar gå med på, föreslås det i enlighet med den gällande lagen en bestämmelse om möjligheten att ge vård och behandling oberoende av patientens vilja. Det förutsätts då att vården eller behandlingen är nödvändig för att förebygga spridningen av en allmänfarlig sjukdom eller en sjukdom som uppfyller kriterierna för och med fog misstänks vara en allmänfarlig sjukdom. Den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska besluta om vården.  

65 §.Läkemedelsbehandling under isoleringstiden trots patientens motstånd. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ska enligt den behandlande läkarens anvisningar få ge förskrivna läkemedel till patienten trots att patienten motsätter sig det, om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av sjukdomen. Bestämmelsen ska gälla bara medicinskt motiverad läkemedelsbehandling under övervakning av en läkare. De yrkesetiska skyldigheterna i 15 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) ska styra läkemedelsbehandlingen. 

Beslutet om läkemedelsbehandling mot patientens vilja fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. 

66 §. Förlängning och hävning av isolering. Den längsta isoleringstiden på två månader i sänder som föreskrivs i 63 § är ofta tillräcklig, men i vissa fall kan en person behöva isoleras för längre tid. Därför ska den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar kunna förlänga tiden i isolering för en person med sex månader i sänder. Långa tider i isolering kan behövas till exempel vid tuberkulos som orsakas av mikrober som är synnerligen resistenta mot läkemedel. I Finland har man hittills påträffat några fall per år. Med tanke på personen är det viktigt att isoleringen genast hävs när den inte längre är nödvändig. Det föreslås att beslutet om hävning fattas av den läkare som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. Läkaren ska följa upp personens tillstånd, och för att beslutet av administrativa skäl inte fördröjs är det motiverat att ge läkaren ansvaret för beslutet. 

67 §.Karantän och isolering i utrymmen som kan låsas från utsidan. Isolering som begränsar en persons rörelsefrihet kan vara nödvändig vid allmänfarliga smittsamma sjukdomar som sprids via luft, såsom smittsam tuberkulos och smittkoppor. Vid dessa sprids partiklar i den insjuknades andningsluft till luften i det rum där patienten vistas och sprider smitta under en lång tid. För att förhindra att smitta sprids från patientrummet till andra rum ska isoleringsrummet ha ett särskilt ventilationssystem som filtrerar luften och ett ständigt undertryck. Målet är att såväl vårdpersonalen och andra patienter som eventuella besökare skyddas från smitta i de gemensamma utrymmena. När personalen och besökarna går in i det rum där en smittfarlig patient vistas ska de använda effektiva personliga skydd som kräver noggranna anvisningar för att kunna användas på rätt sätt. 

Vid synnerligen farliga smittsamma sjukdomar som smittar via kontakt- eller droppsmitta, såsom blödarsjukan ebola, och allvarliga infektioner som orsakas av ett coronavirus (till exempel MERS) och som allvarligt hotar befolkningens hälsa, är det, för att skydda befolkningen mot smitta, motiverat att på samma sätt begränsa rörligheten för en patient som hålls isolerad eller en person i karantän som utsatts för smitta för att förhindra ytterligare smitta. Eftersom vård eller karantän nästan alltid kan genomföras i samförståndmed patienten, är det ovanligt att det behövs karantän eller isolering mot en persons vilja. 

68 §.Omständigheterna under tiden i karantän och isolering. I gällande lag om smittsamma sjukdomar finns det inte några bestämmelser om rättigheterna för dem som ska hållas i karantän eller isolering. I WHO:s internationella hälsoreglemente (2005) betonas vikten av humant bemötande och användning av enbart nödvändiga restriktioner.  

Det föreslås att personens rättigheter inte ska inskränkas i onödan. Personen ska ha rätt till kontakter utanför verksamhetsenheten, men utan att utsätta andra för smitta. Särskilt nämns rätten att hålla kontakt med närstående och till exempel instanser som är viktiga med tanke på personens rättsskydd. Viktigt är också rätten att motionera i den mån hälsotillståndet medger det och rätten att följa med informationen i massmedier. Kommunen ska vid behov svara för mathållningen för den som hålls i karantän i sitt hem. 

Det föreslås att samkommunen för sjukvårdsdistriktet ska se till att den förfogar över tillräckligt många lokaler som lämpar sig för isolering och behövlig skyddsutrustning. Under normala förhållanden behöver alla lokaler inte vara i bruk, men de bör lätt kunna tas i bruk om situationen kräver det. Denna fråga måste beaktas när nya lokaler byggs och när gamla saneras. När det gäller skyddsutrustning måste man också bereda sig på exceptionella situationer. Ett bra sätt att säkerställa detta är att sprida ut Försörjningsberedskapscentralens upplag så att det finns upplag i samkommunerna för sjukvårdsdistrikten. 

69 §.Begränsning av kontakter under tiden i karantän och isolering. Patientens rätt att träffa personer utanför hälso- och sjukvårdsenheten kan begränsas, om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom och som utgör ett hot mot befolkningens hälsa. 

Beslutet om att begränsa kontakterna fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. 

70 §.Brådskande beslut om restriktioner. Beslut om karantän, karantän för varor, isolering och vård som är nödvändig för att förhindra sjukdomsspridning, läkemedelsbehandling trots att personen motsätter sig det eller begränsning av kontakter under högst fem dagar måste ofta till en början fattas i brådskande ordning för att förhindra ny smitta. Om den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar inte kan nås på grund av veckoslut eller flera helgdagar efter varandra, ska jourhavande läkare inom primärvården eller på sjukhus inom den offentliga hälso- och sjukvården fatta det brådskande beslutet. I praktiken har man kunnat lägga ut en del av funktionerna vid hälsovårdscentralerna, till exempel jourarbetet, på privata företag, vars läkare inte nödvändigtvis står i tjänsteförhållande till den offentliga hälso- och sjukvården. Undantaget kommer dock inte att gälla företagshälsovården eller studerandehälsovården. Den jourhavande läkaren står inte nödvändigtvis i tjänsteförhållande till den offentliga hälso- och sjukvården eftersom det är möjligt att någon del av verksamheten vid en hälsovårdscentral, till exempel jouren, har lagts ut på entreprenad till ett privat företag. Rätten att fatta beslut ska dock inte gälla till exempel företagshälsovård eller hälsovård för studerande. 

71 §.Akut allvarlig hälsorisk. I enlighet med den gällande lagen föreslås det att de åtgärder som tillämpas vid allmänfarliga smittsamma sjukdomar ska kunna tillämpas också vid andra smittsamma sjukdomar som uppfyller kriterierna för allmänfarliga sjukdomar, när skyndsamma åtgärder behövs för att förhindra att en smittsam sjukdom som utgör ett allvarligt hot mot befolkningens hälsa sprids. Befogenheterna avgränsas till social- och hälsovårdsministeriet, regionförvaltningsverket och kommunen. Denna bestämmelse har tillämpats tidigare när det har upptäckts sjukdomar som krävt snabba åtgärder och som inte förekommit tidigare i vårt land, till exempel sars och ehec, och som inte ingår i förteckningen över allmänfarliga sjukdomar i förordningen om smittsamma sjukdomar. Det tar vanligen flera dagar att ändra statsrådets förordning, och bekämpningsåtgärderna måste inledas omedelbart. 

7 kap. Användning av läkemedel, produkter och utrustning för hälso- och sjukvård samt skyddsutrustning

72 §. Ändamålsenlig och jämlik tillgång till läkemedel. I paragrafen föreslås en bestämmelse om möjligheten att utfärda begränsningar och rättigheter när det gäller att förskriva och överlåta läkemedel avsedda för behandling av smittsamma sjukdomar. Avsikten är att förhindra att människor i onödan köper läkemedel på lager när en exceptionell epidemi hotar eller pågår, eftersom detta kan leda till att läkemedlen inte räcker till för dem som verkligen behöver dem. Det här hände när de första uppgifterna om hotet om influensa A(H1N1)v hade kommit ut. Avsikten är att läkarnas möjligheter att skriva ut recept och apotekens möjligheter att överlåta läkemedel ska kunna begränsas. 

73 §. Läkemedel och utrustning i säkerhetsupplag. I enlighet med den föreslagna 7 § ska social- och hälsovårdsministeriet leda bekämpningen av exceptionella epidemier. I enlighet med detta är det motiverat att social- och hälsovårdsministeriet i enlighet med 3 § i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992) genom förordning också beslutar om ibruktagning och distribution av läkemedel, medicintekniskt material och skyddsutrustning som anskaffats för säkerhetsupplagring. Om situationen kräver det ska distributionen kunna genomföras på ett sätt som avviker från det normala. Om läkemedel från säkerhetsupplagringen distribueras via apoteken, ska social- och hälsovårdsministeriet kunna bestämma priset på läkemedlen. Beslutet ska utgå från att Försörjningsberedskapscentralen ska kunna täcka sina kostnader, dock inte få någon vinst, och att apoteken ska få en skälig täckning. Likaså kan ministeriet meddela nationella användnings-, tillverknings- och doseringsanvisningar som avviker från försäljningstillståndet för läkemedlen. 

74 §.Övriga avvikelser från bestämmelserna i läkemedelslagen. Enligt gällande lag är det möjligt att i samband med en exceptionell epidemi tillåta användningen av ett läkemedelspreparat utan försäljningstillstånd som beviljats av myndigheten och från sjukhusapotek och läkemedelscentralen expediera läkemedelspreparat utan det tillstånd som avses i 62 § i läkemedelslagen samt från en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården överlämna de läkemedel som behövs för vården och behandlingen till en patient och till personalen vid verksamhetsenheten. Det föreslås att bestämmelsen i övrigt kvarstår, men att det till den fogas en möjlighet att överlämna läkemedel också till personalen vid en verksamhetsenhet, eftersom denna på grund av sina arbetsuppgifter löper ökad risk för att insjukna i den smittsamma sjukdomen i fråga. Det föreslås också att även när en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom hotar eller vid andra likande störningar inom hälso- och sjukvården som äventyrar befolkningens hälsa eller tillräckligheten av hälso- och sjukvårdstjänster, införs i bestämmelsen. 

På samma grunder ska det dessutom vara möjligt att genom avtal mellan apotek och sjukhusapotek centralisera läkemedelstillverkningen och beredningen av läkemedel. Läkemedel som fås från säkerhetsupplagring är inte i konsumentförpackningar på samma sätt som största delen av de läkemedel som säljs på apotek för närvarande är. Innan läkemedlen överlåts måste man på apoteken bereda dem, och små doser avsedda för barn måste eventuellt framställas separat. I en exceptionell epidemiologisk situation kan arbetsmängden vara stor, vilket kräver god kompetens, och för att säkerställa kvaliteten på arbetet kan det bli aktuellt att centralisera arbetet enligt särskild överenskommelse. 

75 §.Avvikelser från bestämmelserna i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård. Vid störningar inom hälso- och sjukvården, till exempel när en exceptionell epidemi hotar eller pågår, kan social- och hälsovårdsministeriet för behandlingen av en sjukdom och dess följdsjukdomar bevilja undantag för viss tid så att en produkt eller utrustning för hälso- och sjukvården kan släppas ut på marknaden och tas i användning, även om det inte har gjorts någon bedömning av överensstämmelsen med kraven på det sätt som anges i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010) och i de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. I sådana fall kan till exempel hälso- och sjukvårdsutrustning som används för dosering vid behov släppas ut på marknaden och tas i bruk i större skala. 

Social- och hälsovårdsministeriet kan vid behov till beslutet foga villkor som gäller säkerheten för en produkt eller utrustning och användningen av den. 

76 §.Uppgifter för Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet. Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet ansvarar i enlighet med läkemedelslagen för att läkemedelsdistributionen är trygg och välfungerande också i samband med bekämpning av smittsamma sjukdomar. Enligt paragrafen är det ändamålsenligt att centret i samband med exceptionella epidemier har ett nära samarbete med social- och hälsovårdsministeriet som leder bekämpningsarbetet, stöder ministeriet vid beredningen av beslut som gäller läkemedelsförsörjningen och svarar för verkställigheten av besluten till den del de omfattas av centrets uppgiftsområde. Det här skedde i samband med influensa A(H1N1)v-pandemin. 

77 §. Bemyndigande att utfärda förordning. Avvikelser inom läkemedelsförsörjningen från normala lagstadgade förfaranden behöver i allmänhet göras snabbt, och det föreslås att bestämmelser om dem ska utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet. Det exakta innehållet i förordningen bestäms enligt eventuella störningar inom hälso- och sjukvården. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet ska det få utfärdas bestämmelser om begränsningar eller rättigheter när det gäller förskrivning och överlåtelse av läkemedel enligt 72 §, om användning av läkemedel och det pris som tas ut av patienten eller ersättning som betalas ut för läkemedel, produkter och utrustning för hälso- och sjukvård samt skyddsutrustning enligt 73 §, om förfaranden som avviker från läkemedelslagen enligt 74 § och om förfaranden som avviker från lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård enligt 75§. 

8 kap. Avgifter och ersättningar

78 §. Statsandel. De uppgifter som i lagen om smittsamma sjukdomar åläggs kommunen och samkommunen för sjukvårdsdistriktet utgör en del av den kommunala hälso- och sjukvården och den kommunala basservicen. På dessa är det alltjämt befogat att tillämpa lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992) och lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009). 

79 §. Statens medfinansiering av särskilda kostnader. Att upprätthålla den beredskap som behövs för bekämpningen av smittsamma sjukdomar orsakar betydande kostnader på grund av att man behöver avsätta ändamålsenliga lokaler, materiell beredskap och kunnig personal samt utveckla och upprätthålla kompetensen. Det nationella intresset kräver att beredskapen är heltäckande i olika delar av landet. Beredskapen inom en kommun eller i en samkommun för ett sjukvårdsdistrikt gynnar inte enbart kommunen eller distriktet, utan den är viktig med tanke på hela landets säkerhet. Vid störningar inom hälso- och sjukvården kan kommunen eller samkommunen för sjukvårdsdistriktet till följd av att hela landets intresse kräver det tvingas genomföra omfattande åtgärder, och det kan vara oskäligt att kostnaderna för åtgärderna drabbar en enda kommun eller några kommuner. Det handlar då om en situation som avses i 38 § i hälso- och sjukvårdslagen, och i enlighet med den kan det vara ändamålsenligt med statlig finansiering. Samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och kommunerna har under de senaste åren beviljats tilläggsfinansiering i form av statsunderstöd bland annat för pandemiberedskap. 

Det kan också beslutas att personer som saknar hemkommun eller rätt enligt internationella avtal att anlita tjänster inom den offentliga hälso- och sjukvården ska hållas i karantän och isoleras. Ersättning för de faktiska kostnader som detta medfört har i praktiken bara i sällsynta fall kunnat fås ut från personens hemland eller försäkringsbolag. Därför har den kvarstått som en kostnad för den kommun eller den samkommun för ett sjukvårdsdistrikt som genomfört åtgärden.  

Vid störningar inom hälso- och sjukvården kan antalet personer som ska hållas i karantän eller isoleras ibland vara stort, till exempel alla passagerare ombord på ett stort flygplan. Det är oskäligt att den kommun som genomfört åtgärderna ska ansvara för en stor del av kostnaderna eller för kostnaderna i sin helhet. Det föreslås därför att det vid störningar inom hälso- och sjukvården är staten som ska stå för de kostnader som följer av karantän, isolering och obligatoriska hälsokontroller när det gäller personer som inte har hemkommun i Finland, om kommunen inte kan driva in kostnaderna på något annat sätt. Det föreslås att yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska i enlighet med 50 § i hälso- och sjukvårdslagen bedöma behovet av nödvändiga hälso- och sjukvårdstjänster utifrån klientens individuella situation. Det är fråga om störningar inom hälso- och sjukvården t.ex. när en pandemi som utlyses av WHO utgör ett betydande hot mot folkhälsan och hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet. 

80 §.Klientavgifter. I paragrafen föreslås en hänvisning till lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Avsikten är att inte ändra innehållet i sak i bestämmelserna om allmänfarliga och övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar. 

81 §.Avgiftsfria vacciner. I enlighet med den gällande lagen föreslås det att de vacciner som används inom det nationella vaccinationsprogrammet och för andra allmänna vaccinationer som avses i denna lag ska bekostas med statsmedel. Bestämmelsen gäller också de vaccinationer som med stöd av 49 § genomförs inom företagshälsovården, vid verksamhetsenheterna inom hälso- och sjukvården och vid verksamhetsenheterna inom socialvården. 

82 §. Dagpenning vid smittsam sjukdom. I paragrafen föreslås bestämmelser om rätten till dagpenning vid smittsam sjukdom när en person har meddelats beslut om att utebli från sitt förvärvsarbete eller hållas i isolering eller i karantän för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom. Samma rätt ska vårdnadshavare till barn under 16 år ha, om barnet av denna orsak ska hållas hemma och vårdnadshavaren därför är förhindrad att förvärvsarbeta. 

Avvikande från gällande lag föreslås det att det som ersättning för inkomstbortfall ska betalas bara en enda förmån, dvs. dagpenning vid smittsam sjukdom, som ska täcka nuvarande dagpenning och ersättning för inkomstbortfall. Beloppet av förmånen förblir densamma, men sättet att räkna ut den förenklas. Lagen ska bli tydligare också i den bemärkelsen att det i lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs om rätten till dagpenning vid smittsam sjukdom, och att bestämmelserna om själva ersättningen koncentreras till sjukförsäkringslagen. För närvarande finns en del av bestämmelserna i lagen om smittsamma sjukdomar och en del i sjukförsäkringslagen. Innehållet i bestämmelserna är i viss mån överlappande och avviker något från varandra. 

83 §.Kommunens ersättningsskyldighet. På samma sätt som enligt den gällande lagen ska ägaren ha rätt till ersättning för föremål som skadats eller förstörts i samband med åtgärder för att bekämpa smittsamma sjukdomar samt ekonomisk skada som uppkommit i samband med sådana åtgärder. 

9 kap. Särskilda bestämmelser

84 §. Internationellt samarbete. Efter det att WHO inrättades har organisationen ansvarat för utvecklingen av det internationella hälsoreglementet. Det nuvarande reglementet godkändes vid organisationens generalförsamling 2005, och Finland ratificerade det 2007. I reglementet ingår skyldigheter som gäller utbyte av information och ländernas grundläggande strukturer för smittbekämpning. Organisationen utfärdar rekommendationer om medlemsländernas explicita åtgärder i epidemiologiska situationer, men den har ingen faktisk beslutanderätt. Medlemsländerna ska bygga upp sin nationella lagstiftning och sina resurser så att de klarar av att genomföra rekommendationerna. 

Europaparlamentets och rådets beslut nr 2119/98/EG om att bilda ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar i gemenskapen ligger till grund för anmälningar om smittsamma sjukdomar. Anmälningssystemet i Finland har utformats så att det uppfyller kraven på insamling av information utifrån beslutet, men eftersom vår insamling av information grundar sig på nationella behov är den mera omfattande. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 851/2004 om inrättande av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar förutsätts det att Finland samarbetar med kommissionen och de övriga medlemsländerna för att bekämpa smittsamma sjukdomar. Centrumet tillhandahåller riskbedömningar och expertbedömningar om bästa metoder samt stöder tillägnandet av dem. Medlemsländerna beslutar dock själva om sina åtgärder. Enligt Lissabonfördraget fick gemenskapen befogenheter för förebyggande av gränsöverskridande smittsamma sjukdomar. Europaparlamentets och rådets beslut 2119/98/EG, som nämns ovan, upphävdes hösten 2013 genom ett nytt beslut om allvarliga gränsöverskridande hot mot människors hälsa (1082/2013/EU) som ytterligare intensifierar det internationella samarbetet och befäster de internationella skyldigheterna när det gäller bekämpningen av smittsamma sjukdomar. 

WHO och Europeiska kommissionen antog en gemensam partnerskapsförklaring 2010. ECDC och WHO:s regionbyråer i Europa har kommit överens om samarbete. Den internationella och den europeiska bekämpningen av smittsamma sjukdomar samverkar därför i hög grad. WHO:s internationella hälsoreglemente (2005) är en viktig grund för EU:s arbete för att bekämpa smittsamma sjukdomar. 

I 2 mom. föreslås det en bestämmelse i enlighet med den gällande lagen där det sägs att om andra internationella avtal som förpliktar Finland innehåller bestämmelser som avviker från den föreslagna lagen och från de bestämmelser som utfärdas med stöd av den, ska avtalsbestämmelserna följas. 

85 §.Information till Världshälsoorganisationen, Europeiska unionen och utländska myndigheter. Av WHO:s internationella hälsoreglemente (2005), som Finland ratificerat, och av bestämmelserna om uppföljning av smittsamma sjukdomar inom EU följer att uppgifter om smittsamma sjukdomar ska lämnas in till Världshälsoorganisationen, ECDC och behöriga myndigheter i dessa nätverk. Skyldigheten att lämna uppgifter ska åläggas Institutet för hälsa och välfärd, som också har lämnat informationen hittills. Institutet kan till exempel i enlighet med EU:s beslut 1082/2013/EU lämna registeruppgifter för övervakning och bekämpning av smittsamma sjukdomar på EU-nivå. I sin nuvarande form är förfarandet fortlöpande, och trots att inga personbeteckningar lämnas till EU-systemen, är det i teorin möjligt att identifiera individer utifrån innehållet i de uppgifter på individnivå som lämnats till systemet. 

86 §.Vatten- och livsmedelsburna sjukdomar. Lagen om smittsamma sjukdomar gäller alla smittsamma sjukdomar oavsett på vilket sätt de sprids. Eftersom åtgärder för att bekämpa vattenburna sjukdomar i huvudsak anges i hälsoskyddslagen och eftersom åtgärder för att bekämpa livsmedelsburna sjukdomar i huvudsak anges i livsmedelslagen är det befogat att ta in en hänvisning till dessa lagar. Bestämmelser om utredningar av epidemier som sprids via livsmedel och vatten finns också i statsrådets förordning (1365/2011). 

87 §.Anmälan om införsel av mikrober. För införseln av mikrober som utgör en sjukdomsrisk för människor finns det för närvarande inte några bestämmelser om villkor eller tillståndsförfarande, trots att utförseln av mikrober av en viss faroklass är tillståndspliktigt enligt bestämmelserna om produkter med dubbla användningsområden i enlighet med lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning (562/1996) och bilaga 1 till Europeiska unionens beslut 428/2009/EG. Införsel av mikrober som orsakar djursjukdomar är däremot tillståndspliktigt med stöd av 63 § 1 mom. 2 punkten i lagen om djursjukdomar. Tillståndet beviljas av Livsmedelssäkerhetsverket efter ansökan. Syftet med tillståndsprocessen för införsel av mikrober som medför risk för djursjukdomar är att säkerställa att mikrober när de tas in i landet transporteras korrekt och behandlas på ett säkert sätt utan att de riskerar att spridas i naturen eller till produktionsdjur. 

Det föreslås att införsel av mikrober eller delar av dem som innebär en risk för spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom före införseln ska anmälas till Institutet för hälsa och välfärd. Mikrober som medför fara för människors hälsa behöver tas in i landet för olika syften, till exempel för produktion, forskning och kvalitetssäkring. Det finns ännu inga centraliserade uppgifter om införseln. I 33 § i den nuvarande lagen om smittsamma sjukdomar finns ett bemyndigande att utfärda förordning om införsel av mikrober eller delar av dem som medför risk för spridning av en smittsam sjukdom, men en sådan förordning har aldrig utfärdats. 

Anmälningsskyldigheten ger Institutet för hälsa och välfärd möjlighet att följa upp och utvärdera den hälsorisk som införseln av mikrober innebär för befolkningen samtidigt som den gör det möjligt att förmedla information och anvisningar om riskhanteringen till aktörerna. Många aktörer är mycket dåligt insatta i bland annat transportbestämmelserna, skyddskraven som gäller människor och laboratorier vid behandlingen av mikrober av faroklass 3 och 4 samt lagstiftningen om produkter med dubbel användning. En anmälan till Institutet för hälsa och välfärd om införsel av mikrober som kan medföra spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom ska innehålla uppgifter dels om de mikrober som ska föras in i landet, dels om den plats där man har för avsikt att förvara och behandla dem samt en beskrivning av den verksamhet för vilken mikroberna eller proverna förs in. Det föreslås att Institutet för hälsa och välfärd i samarbete med andra sakkunniga på området meddelar närmare anvisningar om anmälan. 

Anmälningsskyldigheten gäller dock inte patient- och kvalitetssäkringsprover som förs in i landet till sådana laboratorier som avses i 18 för laboratorieundersökningar som gäller vård och behandling av patienter eller kvalitetssäkring. 

88 §.Hänvisning till strafflagen. Det föreslås en bestämmelse om straff i enlighet med gällande lag. I paragrafen hänvisas det till bestämmelserna om hälsoskyddsförseelse i 44 kap. 2 § i strafflagen. 

89 §.Handräckning. Det föreslås att också Institutet för hälsa och välfärd och den läkare som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ska vara berättigade att begära handräckning utöver regionförvaltningsverket, det kommunala organ som ansvarar för smittsamma sjukdomar och den läkare som vid hälsovårdscentralen ansvarar för smittsamma sjukdomar, vilka nämns i gällande lag. I praktiken har polisen redan gett dessa handräckning. Dessutom föreslås det att handräckning ska kunna begäras av Gränsbevakningsväsendet eller försvarsmakten. I räddningslagen (379/2011) finns uttömmande bestämmelser om handräckningen på räddningsmyndigheternas verksamhetsområde och i gränsbevakningslagen (578/2005) om den handräckning som ges av Gränsbevakningsväsendet. Till exempel distribution av vatten och livsmedel eller byggandet av tillfälliga skydd är uppgifter för vilka handräckning kan begäras. Handräckning kan begäras när spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller av en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom som uppfyller kriterierna för en allmänfarlig smittsam sjukdom enligt 4 § 2 mom. inte kan förhindras på annat sätt. 

90 §.Ändringssökande. Det föreslås bestämmelser om sökande av ändring enligt det förnyade systemet för ändringssökande. Det är viktigt att de åtgärder som förelagts för att förhindra smittspridning kan verkställas trots att besluten har överklagats, om inte besvärsmyndigheten förbjuder verkställighet, eftersom det epidemiologiska läget i annat fall kan förvärras betydligt. Enligt det nya systemet för sökande av ändring föreslås det att förvaltningsdomstolens beslut kan överklagas genom besvär bara om högsta domstolen beviljar besvärsrätt. Besvärsrätten ska dock inte gälla beslut om återkallande av laboratorietillstånd som avses i 18 §. 

91 §.Verkställighet av beslut. Ett beslut om obligatorisk hälsokontroll som avses i 16 §, om karantän som avses i 60 §, om karantän för varor som avses i 61 §, om isolering som avses i 63 § och om sjukvård som är nödvändig för att förebygga spridningen av en smittsam sjukdom som avses i 64 § ska få verkställas genast även om det överklagas. 

92 §.Skyndsam behandling. De ärenden enligt denna lag som gäller överklagande av beslut om avstängning från förvärvsarbete, läroanstalt eller dagvård, vård och läkemedelsbehandling som ges oberoende av någons vilja, begränsning av kontakter, isolering och karantän samt isolering eller karantän i utrymmen som kan låsas från utsidan ska behandlas skyndsamt. Skyndsam behandling förutsätts enligt 21 § i grundlagen och artikel 5.4 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 63/1999). 

93 §.Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft våren 2016 efter det att den har antagits av riksdagen. Det föreslås att bestämmelsen i 48 § om vaccination av anställda för att skydda patienter tillämpas först sex månader efter det att lagen trätt i kraft. Yrkesutbildade personer och studerande inom hälso- och sjukvården kan under övergångstiden komplettera ett eventuellt bristfälligt vaccinationsskydd, om de inte har ett vaccinationsskydd till följd av genomgången sjukdom. Samtidigt upphävs den gällande lagen om smittsamma sjukdomar i sin helhet. 

1.2  Lag om ändring av sjukförsäkringslagen

1 kap. Lagens syfte och tillämpningsområde

4 §. Definitioner. I gällande lag avses med dagpenningsförmån sjukdagpenning, partiell sjukdagpenning, föräldradagpenning och specialvårdspenning. Det föreslås att definitionen preciseras så att dagpenningsförmånen också inbegriper dagpenning vid smittsam sjukdom enligt den nya lagen om smittsamma sjukdomar ( / ) samt donationsdagpenning enligt lagen om användning av mänskliga organ, vävnader och celler för medicinska ändamål (101/2001). I praktiken har bestämmelserna om sjukdagpenning enligt specialbestämmelsen också hittills i tillämpliga delar gällt dessa dagpenningsförmåner. I den nya 1 a § som enligt förslaget ska fogas till lagen föreskrivs det om vilka bestämmelser om sjukdagpenning som ska tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom och vilka som inte ska tillämpas. Till den del det inte finns någon specialbestämmelse som gäller dagpenning vid smittsam sjukdom, ska på dagpenningen tillämpas vad som i sjukförsäkringslagen och i statsrådets förordning om verkställighet av sjukförsäkringslagen (1335/2004) bestäms om dagpenningsförmåner. 

8 kap. Sjukdagpenning och partiell sjukdagpenning

1 §. Sjukdagpenning. I paragrafen föreslås det att bestämmelsen om dagpenning vid smittsam sjukdom överförs till den nya 1 a §. Bestämmelserna om betalning av sjukdagpenning och donationsdagpenning ska stå kvar i paragrafen. 

1 a §. Dagpenning vid smittsam sjukdom. Det föreslås att det till personer som har förordnats att utebli från sitt arbete eller hållas isolerade eller i karantän för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom betalas dagpenning vid smittsam sjukdom som ersättning för inkomstbortfall. I dagpenning vid smittsam sjukdom ska ingå dagpenningen och ersättningen för inkomstbortfall enligt gällande lag. Ersättningen ska motsvara den inkomst som personen gått miste om i sin helhet. Dagpenning vid smittsam sjukdom ska också betalas till vårdnadshavaren när ett barn under 16 år av de skäl som anges ovan förordnats att stanna hemma och vårdnadshavaren på grund av det är förhindrad att utföra sitt förvärvsarbete. 

Enligt lagens tillämpningspraxis har dagpenningen och ersättningen för inkomstbortfall vid smittsam sjukdom betalats bara till personer som arbetar. I motsats till sjukdagpenningen har förmånen inte beviljats arbetslösa, studerande eller personer som sköter eget hushåll. Också i fortsättningen kommer dessa att ha rätt till dagpenning vid smittsam sjukdom bara om de exempelvis vid sidan av sina studier har ett arbete som de måste utebli från för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids och därför drabbas av ett inkomstbortfall. 

En person som förordnas att utebli från sitt förvärvsarbete eller hållas isolerad eller i karantän för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids har alltid rätt till dagpenning vid smittsam sjukdom. Avvikande från förfarandet vid sjukdagpenning som förutsätter att personen kan bevisa sin arbetsoförmåga, kommer det för dagpenning vid smittsam sjukdom inte att krävas något läkarutlåtande, vilket inte heller nu är fallet. Till ansökan om dagpenning vid smittsam sjukdom ska fogas ett beslut av den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar om att personen har förordnats att utebli från sitt arbete eller hållas isolerad eller i karantän. I det avseendet ska 2 kap. 1 § 7 mom. i statsrådets förordning om verkställighet av sjukförsäkringslagen ändras så att det överensstämmer med bestämmelserna i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Förmånen ska betalas som dagpenning vid smittsam sjukdom för hela den tid personen uteblir från sitt arbete eller hålls isolerad eller i karantän. Det ska inte längre vara nödvändigt att särskilt klarlägga om personen under tiden är arbetsoförmögen eller inte. I början är man inte nödvändigvis medveten om att är fråga om en situation med avstängning från arbete. Om personen har fått ett läkarintyg över arbetsoförmåga och beviljas sjukdagpenning, kan beslutet senare rättas till och personen beviljas dagpenning vid smittsam sjukdom ända från början på basis av ett förordnande om arbetsfrånvaro. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om arbetsgivarens rätt till dagpenning vid smittsam sjukdom. Enligt gällande bestämmelser betalas dagpenning vid smittsam sjukdom till arbetsgivaren till den del arbetstagaren på grundval av anställningen har rätt till lön eller motsvarande ersättning för den tid som han eller hon har förordnats att utebli från sitt förvärvsarbete eller hållas isolerad eller i karantän för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom och när det i anställningsvillkoren avtalats om att dagpenningen eller en del av den ska betalas till arbetsgivaren. Dagpenning vid smittsam sjukdom betalas inte till arbetstagaren för samma tid till den del förmånen motsvarar lönen. 

Enligt lagens tillämpningspraxis har förmånen vid smittsam sjukdom inte betalats ut för den tid arbetstagaren har semester. Det har ansetts att arbetstagaren inte har något inkomstbortfall om arbetsgivaren betalar lön för semestertiden. Detta avviker från den praxis som tillämpas vid sjukdagpenning då sjukdagpenningen för semestertiden betalas till arbetstagaren. I bestämmelsen föreslås ingen ändring. Det finns inte heller någon orsak att betala dagpenning till arbetsgivaren för semestertiden, eftersom semesterlönen har tjänats in i det arbete som utförts under semesterkvalifikationsåret. 

I 3 mom. föreskrivs om när bestämmelserna om sjukdagpenning inte ska tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom. Om inget annat särskilt föreskrivs, blir man tvungen att, såsom nu, tillämpa vissa delar av bestämmelserna om sjukdagpenning på dagpenningen vid smittsam sjukdom, vilket inte kan betraktas som god lagstiftning. Det föreslås att bestämmelserna i 1 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen om lagens tillämpningsområde tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom. Personer som är försäkrade i Finland ska ha rätt till dagpenning vid smittsam sjukdom enligt motsvarande bestämmelser om rätten till sjukdagpenning. 

På dagpenning vid smittsam sjukdom tillämpas inte bestämmelserna i 7 kap. 1–3 §. I dem bestäms om rätten till dagpenningsförmån på grundval av de arbetsinkomster som fastställts eller uppgetts vid beskattningen, på grundval av en förmån som föregått dagpenningsrätten eller till ett minimibelopp. Det föreslås att det i den nya 13 § som ska fogas till 11 kap. i sjukförsäkringslagen tas in en särskild bestämmelse om hur dagpenningen vid smittsam sjukdom fastställs utifrån inkomstbortfallet. Det föreslås att dagpenning vid smittsam sjukdom betalas till arbetsgivare enligt det föreslagna 1 kap. 1 a § 2 mom. på samma sätt som det föreskrivs i 7 kap. 4 § om andra dagpenningsförmåner och att på den tillämpas också bestämmelsen i 7 kap. 4 § 3 mom. om delning av dagpenningsförmån. Också 7 kap. 5 § ska tillämpas och enligt den betalas dagpenningsförmån också för vardagar. 

Bestämmelserna i 8 kap. 1—4 a § ska inte tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Bestämmelsen i 1 § i kapitlet gäller betalning av sjukdagpenning och donationsdagpenning. I 2 § föreskrivs om den försäkrades ålder. Rätt till sjukdagpenning har försäkrade i åldern 16–67 år. Enligt tillämpningspraxis för gällande lag kan också i fortsättningen även personer under 16 eller över 67 år få dagpenning vid smittsam sjukdom, förutsatt att personen drabbats av inkomstbortfall på grund av avstängning från arbetet. Avgörande för betalningen av dagpenning vid smittsam sjukdom är att personen drabbats av inkomstbortfall. Om således arbetsvillkoret inte uppfylls kan enligt 3 § ersättning för inkomstbortfall inte heller betalas efter 55 dagar. Dagpenning vid smittsam sjukdom förutsätter inte arbetsoförmåga, och därför kan inte 8 kap. 4 § tillämpas på dagpenningen. Av samma skäl kan inte heller bestämmelsen i 5 a § om utlåtande om kvarstående arbetsförmåga tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Kapitlets 4 a § gäller studerandes sjukdagpenning, som av den orsaken inte ska tillämpas. 

Det föreslås att bestämmelserna i 8 kap. 5 § om begränsningar när det gäller betalningen av sjukdagpenning ska tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. I paragrafen föreskrivs om betalningsbegränsningar när en person avtjänar fängelsestraff eller fullgör beväringstjänst. Om en mottagare av dagpenning vid smittsam sjukdom döms att avtjäna fängelsestraff i ett fängelse eller inleder beväringstjänst eller civiltjänst, ska förmånen inte betalas för den tiden. 

Bestämmelserna i 8 kap. 6 § 1 mom. om förmåner som utgör hinder för sjukdagpenning ska tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Det föreslås att de förmåner som räknas upp i paragrafen ska utgöra ett hinder också för betalningen av dagpenning vid smittsam sjukdom. Däremot ska 2 mom. i paragrafen om förhållandet mellan tidigarelagd moderskapspenning och sjukdagpenning inte gälla dagpenning vid smittsam sjukdom. Bestämmelserna i 6 § 3 mom. ska tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Till exempel en person som får ålderspension eller full sjuk- eller invalidpension och som arbetar efter pensioneringen och förordnas att utebli från detta arbete för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids, kan få dagpenning vid smittsam sjukdom på grundval av den förlorade arbetsinkomsten. I sådana fall ska dock de föreslagna bestämmelserna i 11 kap. 13 § tillämpas på beloppet av dagpenningen. 

Bestämmelserna i 8 kap. 7—10 § om sjukdagpenning ska inte tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Bestämmelserna gäller sjukdagpenningens självrisktid och maximitid samt betalning av dagpenning för självrisktiden för företagare med FöPL- eller LFöPL-försäkring. Enligt gällande lag har självrisktiden för sjukdagpenning tillämpats på dagpenningen enligt lagen om smittsamma sjukdomar. För självriskdagarna har dock ersättningen för inkomstbortfall betalats till fullt belopp. I praktiken har det således inte funnits någon självrisktid för förmånen vid smittsam sjukdom. Då det i fortsättningen ska betalas bara en förmån, dagpenning vid smittsam sjukdom, kommer den att betalas för alla vardagar utan självrisktid. 

Det föreslås att beloppet av dagpenningen vid smittsam sjukdom regleras i 11 kap. 13 §. Därför ska inte 11 kap. 1, 3 och 4 § tillämpas på beloppet, men däremot bestämmelsen om arbetsinkomst i 11 kap. 2 §. Som arbetsinkomst ska beaktas samma inkomster som för sjukdagpenning. 

På dagpenning vid smittsam sjukdom tillämpas inte bestämmelserna i 11 kap. 4 a § om försäkringsavgifter och försäkringspremier som dras av från arbetsinkomsten. För närvarande görs avdraget från dagpenningen enligt lagen om smittsamma sjukdomar, men ersättningen för inkomstbortfall är skillnaden mellan dagpenningen och det faktiska inkomstbortfallet, görs dock dessa avdrag inte i praktiken. Att inte tillämpa paragrafen överensstämmer med gällande lagstiftning. 

Inte heller bestämmelserna i 11 kap. 5 § om avdrag från arbetsinkomst av utgifter för inkomstens förvärvande ska tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom. Enligt gällande lagstiftning görs avdraget från dagpenningen, men ersättningen för inkomstbortfall kompenserar den uteblivna inkomsten, vilket gör att avdraget från dagpenningen inte påverkar slutresultatet. Det medför också problem att beakta avdragen av utgifterna för inkomstens förvärvande i dagpenningen vid smittsam sjukdom, eftersom det helt och hållet skulle bygga på antaganden att ta reda på hur avdragen ser ut under kommande perioder. Att inte tillämpa paragrafen överensstämmer med gällande lagstiftning. 

Det föreslås att bestämmelserna i 11 kap. 6 §, som handlar om att bestämma dagpenningsförmånen på grundval av föregående förmån inte ska tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom, inte heller bestämmelsen i 7 § om dagpenningens minimibelopp. 

Enligt förslaget ska bestämmelsen i 12 kap. 1 § om samordning av dagpenningsförmånerna tillämpas på dagpenning vid smittsam sjukdom. Däremot ska bestämmelserna om sjukdagpenning i 2—4 §, 6—8 § och 11 § i samma kapitel inte tillämpas. I dem föreskrivs om förhållandet mellan sjukdagpenningen och andra lagstadgade förmåner som betalas på grund av samma arbetsoförmåga, primärtid för sjukdagpenningen, utredning av rehabiliteringsmöjligheterna och sjukdagpenningens förhållande till studiedagpenningen. På dagpenningen vid smittsam sjukdom ska 12 kap. 5 § tillämpas. Om den som får dagpenning vid smittsam sjukdom retroaktivt beviljas ålderspension eller rehabiliteringspenning enligt arbetspensionslagarna, har personen inte rätt till dagpenning vid smittsam sjukdom och Folkpensionsanstalten har rätt att återkräva den pension eller rehabiliteringspenning som betalats för samma tid till den del som motsvarar utbetald dagpenning. 

Det föreslås att också bestämmelsen i 12 kap. 10 § om beaktandet av en förmån som betalas från utlandet ska tillämpas på dagpenningen vid smittsam sjukdom. 

11 kap. Beloppet av dagpenningsförmånerna

13 §.Beloppet av dagpenningen vid smittsam sjukdom. Paragrafen är ny. Enligt förslaget ska i den föreskrivas om beloppet av dagpenningen vid smittsam sjukdom. Till den försäkrade ska i fortsättningen betalas bara en förmån, dagpenning vid smittsam sjukdom. Beloppet av dagpenningen enligt sjukförsäkringslagen och dessutom ersättningen för inkomstbortfall som utgörs av skillnaden mellan det faktiska inkomstbortfallet och dagpenningen ska inte längre behöva räknas ut var för sig. Dagpenningen vid smittsam sjukdom ska täcka såväl dagpenning som ersättning för inkomstbortfall. Beloppet ska räknas ut direkt på den uteblivna arbetsinkomsten. 

I 1 mom. i paragrafen föreskrivs om grunderna för dagpenning vid smittsam sjukdom. Dagpenningen vid smittsam sjukdom bestäms på grundval av den lön som den försäkrade skulle ha fått i sitt anställnings- eller tjänsteförhållande om inte han eller hon hade förordnats att utebli från sitt förvärvsarbete eller hållas isolerad eller i karantän för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids. Arbetsgivaren ska uppskatta hur mycket arbetstagaren skulle ha fått i lön om han eller hon inte hade tvingats utebli från sitt förvärvsarbete. Om den försäkrade förordnas att utebli från sitt förvärvsarbete eller hållas i karantän eller isolerad precis när han eller hon börjar ett nytt arbete, ska arbetsgivaren uppge den lön som parterna kommit överens om i arbetsavtalet. 

Det föreslås att beloppet av en dagpenning som fastställs på grundval av löneinkomst ska uppgå till en tjugofemtedel av månadsinkomsten, eftersom dagpenningen också betalas för vardagar. I det avseendet överensstämmer förfarandet med bestämmelsen i 8 kap. 1 § 3 mom. i gällande sjukförsäkringslag om hur ersättningen för inkomstbortfall räknas ut. 

Det kan i vissa fall vara besvärligt att uppskatta ersättningen för inkomstbortfall för frånvarotiden. Om det inte går att få tillräckligt tillförlitliga uppgifter om beloppet av inkomstbortfallet, kan dagpenningen vid smittsam sjukdom bestämmas på grundval av den lön som den försäkrade fick omedelbart innan han eller hon förordnades att utebli från sitt förvärvsarbete. Som grund för dagpenningen vid smittsam sjukdom kan man således använda till exempel lönen för lönebetalningsperioden innan personen förordnades att utebli från sitt arbete. 

I 2 mom. föreskrivs det om grunden för företagares dagpenning vid smittsam sjukdom. Det föreslås att en företagares dagpenning vid smittsam sjukdom ska vara en trehundradedel av den årsarbetsinkomst som fastställts vid beskattningen enligt de pensionslagar, dvs. lagen om pension för företagare eller lagen om pension för lantbruksföretagare, som gällde när förmånen började. Den arbetsinkomst enligt FöPL eller LFöPL som pensionsanstalten fastställt för en företagare motsvarar företagarens arbetsinsats i företagsverksamheten. Som företagarens arbetsinkomst avses den lön som skäligen skulle betalas om någon annan med motsvarande kompetens anställs för att utföra företagarens arbete. FöPL- eller LFöPL-försäkringen förutsätter att företagaren arbetar i sitt företag och den fastställda FöPL- eller LFöPL-arbetsinkomsten motsvarar värdet av detta arbete. Om de omständigheter som påverkar företagarens arbetsinkomst förändras i väsentligt avseende, ska arbetsinkomsten justeras så att den överensstämmer med den nya situationen. Med andra ord kommer en dagpenning vid smittsam sjukdom som fastställs på grundval av gällande arbetsinkomst enligt FöPL eller LFöPL att motsvara inkomstbortfallet för en företagare som på grund av en smittsam sjukdom förordnats att utebli från sitt företagsarbete. 

FöPL- och LFöPL-försäkringen är obligatorisk om villkoren för försäkring uppfylls. Om företagsverksamheten är mycket liten, är företagaren inte skyldig att teckna FöPL- eller LFöPL-försäkring. Den årliga inkomstgränsen för en FöPL-försäkring är 7 502,14 euro och för en LFöPL-försäkring 3 751,07 euro. Om företagaren inte är skyldig att teckna försäkring, ska som grund för dagpenning vid smittsam sjukdom enligt 2 § 2 mom. användas förvärvsinkomsten av näringsverksamhet, jordbruk eller jordbrukssammanslutning, löneinkomsten av eget företag eller jordbruk, arbetsersättningen från företagsverksamhet, värdet av upphandlingsarbete, förvärvsinkomsten av renskötsel eller skattepliktiga stipendier. Praktiserande veterinärer som arbetar som kommunala veterinärer behöver inte teckna FöPL-försäkring för de arvoden som de tar ut av djurägarna, utan till skattemyndigheten ska de uppge inkomsterna som förvärvsinkomst av näringsverksamhet. Förvärvsinkomsten av näringsverksamhet ska ligga till grund för de kommunala veterinärernas dagpenning vid smittsam sjukdom på samma sätt som för företagare. 

För företagare som inte är skyldiga att teckna försäkring ska enligt förslaget den bokföringsbaserade förvärvsinkomsten av näringsverksamhet för en hel räkenskapsperiod eller ett helt år användas som grund för dagpenningen vid smittsam sjukdom. Det är som regel inte möjligt att tillförlitligt fastställa förvärvsinkomsten av näringsverksamheten för kortare tid än detta. Om företagaren har en frivillig FöPL- eller LFöPL-försäkring, beaktas FöPL- eller LFöPL-arbetsinkomsten enligt försäkringen som företagarens arbetsinkomst. 

I 3 § föreskrivs om hur dagpenningen vid smittsam sjukdom ska fastställas om personen utför annat arbete under arbetsfrånvaron. Om arbetsgivaren kan ordna annat arbete som ger personen samma lön och som inte innebär någon smittrisk, uppstår inget inkomstbortfall och ingen förmån vid smittsam sjukdom betalas ut. Detta överensstämmer med gällande tillämpningspraxis. Om personen kan fortsätta i en annan uppgift som ger lägre lön än hans eller hennes normala arbete, beaktas skillnaden mellan den uteblivna arbetsinkomsten och den utbetalda lägre lönen som grund för dagpenningen vid smittsam sjukdom. För en försäkrad som har två arbeten med bara kan utföra det ena på grund av att han eller hon förordnats att utebli från det andra, används som grund för dagpenningen vid smittsam sjukdom den arbetsinkomst som uteblir på grund av den smittsamma sjukdomen. Dagpenningen vid smittsam sjukdom betalas då upp till det belopp som motsvarar inkomstbortfallet. 

15 kap. Verkställighet

4 §. Tidsfrister för ansökan om dagpenningsförmåner. I 1 kap. 4 § i lagen föreslås att dagpenningsförmån också ska avse dagpenning vid smittsam sjukdom och donationsdagpenning. För tydlighetens skull bör till 15 kap. 4 § på motsvarande sätt fogas bestämmelser om tidsfrister för ansökan om dagpenning vid smittsam sjukdom och donationsdagpenning. Det föreslås att dagpenning vid smittsam sjukdom och donationsdagpenning ska sökas inom två månader från det att man önskar få förmånen. 

Om en person förordnas att hållas isolerad enligt lagen om smittsamma sjukdomar, får personen isoleras utanför hemmet i högst två månader och, om villkoren uppfylls, kan isoleringen förlängas med högst sex månader i sänder. I sådana fall kan personen vara förhindrad att lämna en ansökan om dagpenning vid smittsam sjukdom inom utsatt tid. Då ska man kunna tillämpa bestämmelsen i 7 § i kapitlet enligt vilken förmånen kan beviljas helt eller delvis trots att ansökan inte har gjorts inom den tid som anges ovan, om det skulle vara oskäligt att ersättningen eller förmånen förvägras på grund av förseningen. Enligt lagens tillämpningspraxis har skäl som inte beror på sökanden ansetts vara en giltig grund för förseningen. Isolering för att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids utgör en sådan giltig grund som inte beror på sökanden, eftersom sökanden på grund av det inte nödvändigtvis har möjlighet att ansöka om förmånen inom utsatt tid. 

1.3  Lag om ändring av 5 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården

5 §. Det föreslås att lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården ändras så att det i paragrafen hänvisas till den föreslagna lagen om smittsamma sjukdomar och att termen övervakningspliktig smittsam sjukdom används i stället för anmälningspliktig smittsam sjukdom enligt 4 § i den föreslagna lagen om smittsamma sjukdomar. 

1.4  Lag om ändring av strafflagen

44 kap. 2 §. Hälsoskyddsförseelse. Det föreslås att strafflagen ändras så att de bestämmelser i lagen om smittsamma sjukdomar som det är straffbart att bryta mot definieras noggrannare än för närvarande. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i strid med lagen om smittsamma sjukdomar (583/1986) eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den underlåter att iaktta bestämmelser eller allmänna eller särskilda föreskrifter som utfärdats för att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids, ska enligt 44 kap. 2 § 2 punkten i gällande strafflag, om inte strängare straff för gärningen bestäms någon annanstans i lag, för hälsoskyddsförseelse dömas till böter eller fängelse i högst tre månader. 

Som gärningsform i 2 punkten föreslås brott mot den skyldighet att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids som anges i allmänna eller särskilda beslut om obligatorisk hälsokontroll enligt 16 § i lagen om smittsamma sjukdomar (  / ), om karantän enligt 60 § i den lagen eller om isolering enligt 63 § i den lagen eller i en med stöd av 47 § i lagen om smittsamma sjukdomar utfärdad förordning som gäller obligatoriska vaccinationer. 

Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att skydda människor mot sjukdomar eller smitta som avses i lagen om smittsamma sjukdomar och förhindra att smittsamma sjukdomar sprids. De smittsamma sjukdomarna indelas i allmänfarliga, övervakningspliktiga och andra smittsamma sjukdomar. På samma sätt som enligt gällande straffbestämmelse är bara brott mot bestämmelser eller beslut om allmänfarliga smittsamma sjukdomar straffbara. Bestraffas kan till exempel en person som i strid med ett beslut som fattats om honom eller henne utan tillstånd avlägsnar sig från en plats där han eller hon hålls i karantän eller isolerad eller som uteblir från en obligatorisk hälsokontroll eller obligatorisk vaccination. 

Enligt lagen om smittsamma sjukdomar hör bekämpningen av smittsamma sjukdomar till myndigheterna, som ska ordna det förebyggande arbetet samt meddela beslut i anknytning till det. Brott mot skyldigheten att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids enligt ett beslut som hälsoskyddsmyndigheterna meddelar inom ramen för sina befogenheter bestraffas som hälsoskyddsförseelse. Myndigheternas allmänna beslut kan gälla t.ex. allmänna obligatoriska vaccinationer som verkställs på vissa villkor eller obligatoriska hälsokontroller som är nödvändiga för att förhindra att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids. Med särskilda beslut av en myndighet avses sådana beslut som meddelas enskilda personer, till exempel beslut om karantän eller isolering enligt 60 och 63 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Däremot kan en allmän frivillig vaccination genomföras endast genom en förordning av statsrådet i enlighet med 47 § i lagen om smittsamma sjukdomar. 

Tillämpningen av den föreslagna straffbestämmelsen ska liksom nu förutsätta minst grov oaktsamhet. En överträdelse av bestämmelserna som begås av vanlig oaktsamhet ska inte längre vara straffbar. Också maximistraffet ska fortfarande vara fängelse i tre månader. 

Den föreslagna straffbestämmelsen om hälsoskyddsförseelse är sekundär, dvs. den tillämpas bara om strängare straff för gärningen inte bestäms på något annat ställe i lag. Som en sådan bestämmelse kan t.ex. bestämmelsen om äventyrande av andras hälsa genom spridning av en allvarlig sjukdom i 34 kap. 4 § strafflagen komma i fråga. 

1.5  Lagar om ändring av vissa andra lagar

I övriga lagar föreslås det tekniska ändringar så att det i dem hänvisas till den föreslagna lagen om smittsamma sjukdomar i stället för till den gällande lagen. Således ska följande bestämmelser ändras: 1 § i lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009), 3 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), 62 och 65 § i läkemedelslagen (395/1987), 74 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), 2 § i lagen om Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (669/2008), 7 § i lagen om förvaltningsdomstolarna (430/1999), 5 § i lagen om domstolsavgifter (1455/2015), 10 kap. 1 § i fängelselagen (767/2005), 6 kap. 1 § i häktningslagen (768/2005), 5 § i livsmedelslagen (23/2006), 4 § i lagen om djursjukdomar (441/2013), 5 kap. 1 § i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006), 168 § i luftfartslagen (864/2014) och 21 § i lagen om ett förvaltningsförsök i Kajanaland (343/2003). 

4.1  Allmänt

Den viktigaste utgångspunkten och målet för förslaget är att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem samt förhindra de olägenheter som de medför för människors liv och hälsa och för samhället. I situationer då man tvingas tillgripa begränsningsåtgärder för att trygga patientens liv och hälsa och för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids, ingriper de föreslagna begränsningsåtgärderna beroende på situationen förutom i patientens självbestämmanderätt också i rätten till personlig frihet och integritet som tryggas i 7 § 1 mom. i grundlagen, till rörelsefrihet som tryggas i 9 § och till skydd för privatlivet som tryggas i 10 §. 

Samtidigt som man genom restriktioner ingriper i de grundläggande fri- och rättigheter som anges ovan, tryggar åtgärderna rätten till liv och personlig trygghet som föreskrivs i 7 § i grundlagen för dem som begränsningsåtgärderna gäller. Syftet med en åtgärd kan också vara att skydda andra människors liv och hälsa samt säkerheten. 

Förutom till de angivna bestämmelserna i grundlagen anknyter förslagen till bestämmelsen i 1 § i grundlagen enligt vilken konstitutionen ska trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Dessutom anknyter förslagen till 80 § i grundlagen enligt vilken bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska utfärdas genom lag, och till 118 § som föreskriver om ansvar för ämbetsåtgärder. Vid bedömningen av förslagen har också bestämmelsen om rättsskydd i 21 § i grundlagen en central betydelse. 

4.2  Begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna

Med begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna avses en inskränkning av de rättigheter som omfattas av tillämpningsområdet för de grundläggande fri- och rättigheterna eller ett ingripande genom åtgärder av det allmänna i den rättsliga ställningen för individen som skyddas av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna. De som är föremål för ett grundlagsenligt förfarande och begränsas på ett sätt som sanktioneras av grundlagen kan inte utnyttja sina grundläggande fri- och rättigheter fullt ut. Tillgodoseendet av någon annan grundläggande fri- och rättighet för individen eller av andra människors fri- och rättigheter liksom vägande samhällsintressen kan kräva att en persons grundläggande fri- och rättigheter begränsas. Situationen kan lösas genom en vägning av vilka fri- och rättigheter som förutsätter ett avgörande som på bästa sätt garanterar att alla de grundläggande fri- och rättigheter som konkurrerar med varandra tillgodoses samtidigt. Vid en sådan vägning har de rättigheter som tryggas i 7 § i grundlagen konstaterats har en stark dignitet. En del av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna har dock getts en ovillkorlig formulering i den bemärkelsen att de inte får begränsas genom en vanlig lag. Av de bestämmelser som är centrala för förslagen innehåller 7 § 2 och 3 mom. i grundlagen ett sådant ovillkorligt förbud. I 7 § 3 mom. ingår dessutom en bestämmelse som ålägger det allmänna en skyldighet att trygga fri- och rättigheterna. I 10 § 3 mom. ingår vidare ett specificerat lagförbehåll. Syftet med lagförbehåll är att så exakt och strikt som möjligt fastställa förutsättningarna för en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna så att texten i grundlagen inte ger en större befogenhet att begränsa fri- och rättigheterna än vad som är nödvändigt. 

I sitt betänkande om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna beskriver grundlagsutskottet förutsättningarna för en begränsning av fri- och rättigheterna. Dessa förutsättningar har senare konkretiserats i utskottets tolkningspraxis (GrUB 25/1994 rd). Alla förutsättningar för begränsning ska uppfyllas samtidigt för att begränsningen inte ska stå i strid med den aktuella bestämmelsen om de grundläggande fri- och rättigheterna. Förteckningen är inte uttömmande, utan också andra faktorer kan ha betydelse för bedömningen av om begränsningen kan anses vara tillåten. De grundläggande fri- och rättigheterna får begränsas bara genom reglering på lagnivå. Kravet på reglering på lagnivå utgår från tanken att individens grundläggande fri- och rättigheter ska skyddas från ingripanden som inte bygger på en lag. I kravet ingår ett förbud mot delegering av befogenheter att utfärda bestämmelser om begränsning av fri- och rättigheterna på en nivå som hierarkiskt ligger under lagnivå. Begränsningarna får inte grunda sig på förordningar, administrativa föreskrifter eller så kallad institutionell makt. Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag utfärdas genom lag. 

De begränsningsåtgärder som föreskrivs i förslaget till lag om smittsamma sjukdomar ingriper i patientens självbestämmanderätt då villkoren för användningen av åtgärderna och andra omständigheter inte får regleras genom bestämmelser på lägre nivå än lag. Lagförslaget innebär att nuläget blir mer överskådligt genom att det på lagnivå föreskrivs närmare om begränsningsåtgärderna. För att trygga så vidsträckta grundläggande fri- och rättigheter som möjligt i alla situationer, måste begränsningarna vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. Det väsentliga innehållet i begränsningarna ska framgå av lagen. Kraven på noggrann avgränsning och exakthet förutsätter att man utifrån de angivna begränsningarna ska kunna förutse den faktiska användningen av dem. För varje begränsningsåtgärd anges i lagförslaget exakt och noga avgränsat de villkor som särskilt föreskrivs för användningen. Det huvudsakliga villkoret är att patientens eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet är hotad. 

För varje begränsningsåtgärd föreslås dessutom bestämmelser om ytterligare villkor för åtgärden, till exempel om åtgärdens varaktighet och förutsättningarna för att fortsätta åtgärden, kontroll av användningen av åtgärden, åtgärden som ett led i vårdåtgärden samt personer som deltar i åtgärden. För respektive åtgärd föreslås dessutom bestämmelser om vem som i olika situationer är berättigad att avgöra eller besluta om åtgärden. Begränsningarna ska vara godtagbara och påkallade av ett vägande samhälleligt behov. Med godtagbarhet kan förstås exempelvis godtagbara grunder för begränsning enligt Europakonventionen eller motsvarande bestämmelser i WHO:s internationella hälsoreglemente (2005) eller i EU:s hälsoskyddsbeslut 1082/2013/EU. Detta innebär dock inte att grunderna är direkt godtagbara grunder för att begränsa en grundläggande fri- och rättighet. Med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna kan också en strävan att trygga andra individers grundläggande fri- och rättigheter, såsom att förhindra att en smittsam sjukdom sprids, utgöra en godtagbar grund för att begränsa fri- och rättigheterna. En begränsning är godtagbar om den är nödvändig för att trygga ett annat intresse som väger tyngre. En godtagbar grund för begränsning ska täcka varje begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna separat. 

Godtagbarhet inrymmer också bland annat det att begränsningsåtgärder inte får användas som disciplinära åtgärder eller som åtgärder med karaktär av bestraffning. Godtagbarheten för de åtgärder som ingår i lagförslaget och som begränsar grundläggande fri- och rättigheter har i fråga om varje begränsningsåtgärd analyserats i förhållande till de rättsobjekt som är skyddade genom åtgärderna. Godtagbarheten för en begränsning av grundläggande fri- och rättigheter baserar sig i fråga om respektive åtgärd på att en annan fri- och rättighet som väger tyngre än den grundläggande fri- och rättighet som begränsningen gäller tryggas. 

Också kravet på proportionalitet har betraktats som en förutsättning för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna ska vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås och till sin omfattning stå i rätt proportion till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna och till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningarna. När förutsättningarna för begränsning avvägs gäller det att säkerställa att den eftersträvade nyttan är mer betydande än olägenheterna och att det eftersträvade slutresultatet inte kan nås genom åtgärder som i lindrigare grad ingriper i individens grundläggande fri- och rättigheter. En bedömning av proportionaliteten baserar sig på avvägning av de intressen som de grundläggande fri- och rättigheterna skyddar mot de intressen som ligger till grund för en begränsning av fri- och rättigheterna. Bestämmelserna i grundlagen har en accentuerad ställning vid avvägningen. En grundläggande fri- och rättighet får inte begränsas, om lindrigare åtgärder är tillräckliga. 

Enligt den föreslagna lagen ska det vara tillåtet att använda begränsningsåtgärder bara i sådana situationer som avses i lagförslaget när det är nödvändigt och lindrigare medel inte är lämpliga eller tillräckliga med avseende på begränsningsåtgärdens syfte. Begränsningsåtgärden ska också vara motiverad med tanke på vården eller omsorgen om patienten och de åtgärder som vidtas för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Om flera begränsningsåtgärder samtidigt eller efter varandra riktas mot en patient, ska särskild uppmärksamhet ägnas åt hur åtgärderna samverkar. Begränsningsåtgärder ska genomföras med respekt för patientens människovärde, med iakttagande av så stor säkerhet som möjligt och med omsorg om hans eller hennes grundläggande behov. 

Begränsningarna får inte stå i strid med Finlands internationella människorättsförpliktelser. Begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna får inte sträcka sig så långt att följden blir att bestämmelserna i en internationell människorättskonvention som är förpliktande för Finland kränks. Exempelvis artikel 5 i Europakonventionen anger sådana villkor för frihetsberövande som ska beaktas när det föreskrivs om begränsningsåtgärder. Också när kravet på godtagbarhet i fråga om grunderna för begränsning av skyddet för privatlivet bedöms, gäller det att beakta den förteckning över grunder för att ingripa i det skydd för privatlivet som Europakonventionen tryggar vilken ingår i artikel 8.2 i konventionen. Grunder för begränsningar är enligt förteckningen den nationella och den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skydd för hälsa och moral samt skydd för andra personers fri- och rättigheter. För skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och med tanke på deras permanenta karaktär är det viktigt att restriktionerna är så obetydliga som möjligt. 

4.3  Skydd för privatlivet

Bestämmelser om skydd för privatlivet finns i 10 § i grundlagen. Enligt paragrafen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt motiveringen i regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är utgångspunkten för skyddet för privatliv enligt 1 mom. att individen har rätt att leva sitt eget liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Enligt 2 mom. är brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. I privatlivet ingår bland annat individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön samt att själv bestämma om sig själv och sin kropp. 

I alla situationer går det inte att helt och hållet göra en åtskillnad mellan privatliv, heder och hemfrid. Enligt motiveringen kan privatlivet som begrepp förstås som ett samlande begrepp för en persons privata krets. Också familjelivet omfattas av skyddet för privatliv i bestämmelsen, även om familjelivet inte nämns särskilt. I artikel 8 i Europakonventionen och i artikel 17 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tryggas skydd för familjelivet jämsides med skydd för privatlivet. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna garanterar bestämmelsen i 10 § 2 mom. i grundlagen var och en rätt till förtrolig kommunikation utan att utomstående på ett obehörigt sätt kan få vetskap om innehållet i de förtroliga meddelanden som en person har sänt eller som har adresserats till honom eller henne. Bestämmelsen skyddar inte bara avsändaren utan det handlar om en grundläggande rättighet för båda parterna i kommunikationen. 

4.4  Klassificering av allmänfarliga och övervakningspliktiga smittsamma sjukdomar genom förordning av statsrådet

Enligt nuvarande praxis klassificeras smittsamma sjukdomar genom förordning av statsrådet, eftersom den riksdagsbehandling som krävs för en ändring av lagen är en alldeles för långsam process i brådskande situationer, till exempel när en pandemi hotar. För att trygga människors liv och befolkningens hälsa är det viktigt att man snabbt kan förhindra spridningen av en smittsam sjukdom, och att ge en sjukdom benämningen allmänfarlig eller övervakningspliktig går tillräckligt snabbt genom ett beslut av statsrådet. De bestämmelser som utfärdats på lagnivå om begränsningsåtgärder är noga avgränsade och exakt definierade. Dessutom har överklaganden och rättssäkerheten ordnats på ett ändamålsenligt sätt. 

4.5  Analys av olika begränsningsåtgärder

Alla begränsningsåtgärder enligt lagförslaget innebär ingripande i den personliga frihet och integritet som åtnjuter skydd enligt 7 § 1 mom. i grundlagen samt i det skydd för privatlivet som tryggas genom 10 § i grundlagen, till den del dessa rättigheter anses garantera personens självbestämmanderätt. 

De föreslagna 47, 48, 60, 63, 64, 65, 67 och 69 § möjliggör ingripande i den personliga frihet eller integritet som åtnjuter skydd enligt 7 § 1 mom. i grundlagen. Även det skydd för privatlivet som garanteras genom 10 § i grundlagen och det krav på människovärdig behandling som ställs i 7 § 2 mom. i samma lag är av betydelse med tanke på den personliga integritet som åtnjuter skydd enligt 1 mom. i den sistnämnda paragrafen. 

Karantän, isolering eller karantän och isolering i utrymmen som kan låsas från utsidan 

De föreslagna bestämmelserna om karantän i 60 §, isolering i 63 § eller isolering i ett rum som kan låsas utifrån i 67 §, bör analyseras också som frihetsberövande. Enligt 7 § 3 mom. i grundlagen får ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. I var och en av de föreslagna paragraferna anges de villkor som ska vara uppfyllda för att begränsningsåtgärden ska få användas. I lagen anges således grunderna för ingripandena i friheten eller integriteten och för förlusten av friheten. Dessutom ska villkoren enligt 60, 63 och 67 § vara uppfyllda. Enligt 7 § 3 mom. ska lagligheten av frihetsberövanden kunna underkastas domstolsprövning. Lagförslaget innehåller bestämmelser om beslutsförfarande och sökande av ändring. 

Bestämmelser om karantän och isolering i ett rum som kan låsas utifrån föreslås i 67 §. Begränsningsåtgärden ingriper allvarligare i patientens grundläggande fri- och rättigheter än åtgärderna enligt 60 och 63 §. I 67 § finns en uttömmande förteckning över villkoren för karantän och isolering i ett rum som kan låsas från utsidan. I praktiken avgränsas användningen av begränsningsåtgärden till situationer där det inte är möjligt att använda lindrigare begränsningsåtgärder eller lindrigare begränsningsmetoder är otillräckliga när en patient på grund av sitt beteende eller utifrån sina hot allvarligt skulle äventyra sin egen eller andras hälsa. Patienten ska övervakas hela den tid han eller hon hålls isolerad, och han eller hon ska ha möjlighet att få omedelbar kontakt med personalen. Karantänen eller isoleringen ska enligt 66 § genast hävas när förutsättningarna inte längre finns. 

Begränsningen av kontakter enligt 69 § i lagförslaget under tiden i karantän eller isolering ingriper i bestämmelserna om skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen. I privatlivet ingår bland annat individens rätt att knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön. Begränsningar som gäller möjligheterna att hålla kontakt ska anges i lag och begränsningarna bör tolkas snävt. I 68 § 1 mom. i lagen ingår en bestämmelse som uttryckligen fastställer personens rätt att hålla kontakt med andra människor på ett sätt som inte medför smitta för andra. 

Nödvändig sjukvård och läkemedelsbehandling under isoleringstiden 

Lagförslagets 64 § möjliggör medicinskt nödvändig sjukvård under tiden i isolering och 65 § gör det möjligt att ge läkemedel som förskrivits av läkare trots att personen motsätter sig det. Förutsättningen är att åtgärderna är nödvändiga för att förhindra en fara som utgör ett hot mot den isolerades liv eller hälsa och risken, om åtgärden uteblir, är att en allmänfarlig smittsam sjukdom sprids. 

Begränsningsåtgärderna enligt de föreslagna 64 och 65 § ingriper i den personliga integritet som är tryggad genom 7 § 1 mom. i grundlagen och i skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Rätten till personlig integritet och skyddet för privatlivet ger skydd mot medicinska eller motsvarande åtgärder som vidtas med tvång. Villkoren för medicinskt nödvändig sjukvård anges noggrant i lagen och avgränsas bara till situationer när en fara som hotar patientens liv eller hälsa måste avvärjas. Ett ytterligare villkor är att en allmänfarlig smittsam sjukdom riskerar att spridas som åtgärden uteblir. Bestämmelsen medför således inga problem när det gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Begränsning av kontakter under tiden i karantän och isolering 

Begränsningen av kontakter ingriper i bestämmelserna om skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen. Till privatlivet hör bland annat individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön. Enligt 69 § i den föreslagna lagen får patientens rätt att träffa personer utanför hälso- och sjukvårdsenheten kan begränsas endast när det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom. Syftet med karantän och isolering är uttryckligen att i vissa situationer hålla en person åtskild från andra för att förhindra att en smittsam sjukdom sprids till befolkningen. På basis av en medicinsk bedömning kan man till exempel för en patient med smittfarlig lungtuberkulos begränsa umgängesrätten med patientens familj, eftersom i synnerhet spädbarn riskerar att insjukna. Åtgärder för begränsningen av kontakter är nödvändiga endast till dess att patienten inte längre smittar andra. Med detta som grund är bestämmelsen inte problematisk med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Obligatorisk vaccination och vaccinationsskyddet för anställda för att skydda patienter 

Vid bedömningen av de föreslagna 47 och 48 §, som gäller vaccinationsskydd för anställda för att skydda patienterna, ska beaktas grundlagens bestämmelser i fråga om förbudet mot att ingen utan godtagbart skäl får särbehandlas på grund av hälsotillstånd eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person i 6 § 2 mom., den personliga integriteten i 7 §, skyddet för privatlivet i 10 § 1 mom. och rätten att fritt välja arbete och yrke som tryggas i 18 § 1 mom. 

Det föreslås att bestämmelsen om obligatorisk vaccination förblir som i gällande lag. Statsrådet fattar beslut om utfärdande av förordning utifrån en epidemiologisk och medicinsk lägesbedömning. Det är befogat att bestämmelsen kvarstår i lagen med tanke på mycket sällsynta störningar i hälso- och sjukvården, till exempel en allvarlig epidemi som uppstått till följd av bioterrorism. Det bör dock betonas att den möjlighet som bestämmelsen medger tillsvidare aldrig har använts. Den inverkan som en sådan exceptionell situation har på befolkningens liv och hälsa är dock mycket allvarliga, varför bestämmelsen inte kan anses vara problematisk med avseende på grundlagen. 

Syftet med det föreslagna vaccinationsskyddet för anställda för att skydda patienter i 48 § är att skydda livet och hälsan för patienter och klienter som är känsliga för de allvarliga påföljderna av smittsamma sjukdomar. Vaccination ska vara frivilligt. Syftet med regleringen anknyter till skyddet av den personliga integriteten och tryggheten i 7 § 1 mom. i grundlagen. Vaccination är ett effektivt sätt att både minska och förhindra att sjukdomar smittar från anställda till patienter och den risk som vårdpersonalen utsätts för. Det handlar också om att värna dels andra personers rättigheter, dels tungt vägande samhälleliga intressen. Regleringen kan därmed anses vara påkallad av ett godtagbart behov.  

Heltäckande bestämmelser om arbetsgivarens skyldighet att skydda de anställda för hälsofaror i anknytning till arbetet finns i lagstiftningen om företagshälsovård och arbetarskydd. 

Endast med den anställdas samtycke kan en utredning om den anställdas vaccinationsskydd läggas fram för arbetsgivaren och det är frivilligt att låta vaccinera sig. Rätten att behandla uppgifter om vaccinationsskydd har i förslaget begränsats till anställda som, på det sätt som närmare begränsas i lagen, arbetar nära klienter och patienter i sådana klient- eller patientutrymmen där en person utan vaccinationsskydd utifrån en medicinsk bedömning kan medföra att de smittsamma sjukdomarna i fråga sprids till patienter. Förfarandet gäller den som ska anställas i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande och den som för första gången ges de uppgifter som avses i paragrafen. Uppgiftsinnehållet i utredningen om vaccinationsskydd begränsas i den föreslagna lagen endast till det nödvändigaste, dvs. om den anställda med tanke på sitt vaccinationsskydd är lämplig för uppgifterna i fråga. Som utredning räcker även den anställdas muntliga anmälan till arbetsgivaren. På grund av detta kan det anses att förslaget står i samklang med kravet på proportionalitet och att det inte är problematiskt med avseende på skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. 

I lagen om kontroll av brottslig bakgrund hos personer som arbetar med barn (504/2002) finns ett motsvarande förfarande som i förslaget, där den som valts till en uppgift själv lämnar straffregisterutdrag till arbetsgivaren. I samband med att den lagen stiftades konstaterades i grundlagsutskottets utlåtande att bestämmelserna om kontroll av brottslig bakgrund medför inga problem med avseende på 18 § 1 mom. som skyddar vars och ens rätt att fritt välja arbete och yrke. Utredningen om vaccinationsskydd görs dessutom bara en gång med tanke på mässling och vattkoppor. Skydd mot kikhosta kan kräva en förnyad vaccination med jämna mellanrum. Influensavaccination med de vaccin som numera används ska däremot göras årligen och utredningen ska också årligen lämnas till arbetsgivaren. 

För regleringen talar viktiga skäl att förebygga spridningen av vissa sjukdomar som lätt sprids samt att skydda de patienter och klienter som utifrån en medicinsk bedömning är känsliga för allvarliga följder av dessa sjukdomar. På basis av förslaget försätts ingen i en sämre situation på grund av sitt hälsotillstånd, eftersom undantaget med fog kan anses vara nödvändigt både med tanke på den anställdas arbetsuppgifter och på de patienter och klienter som ska vårdas. Därmed kan det anses att förslaget inte är problematiskt med avseende på bestämmelsen om jämlikhet i 6 § 2 mom. i grundlagen. 

Uppgifterna är definierade i enlighet med sådana intressen som lagstiftningen även annars skyddar och som arbetsgivaren inte kan skydda enbart med hjälp av råd och anvisningar. Vid bedömningen av om huruvida kravet på behövlighet uppfylls uppgiftsvis vid behandlingen av de uppgifter som har antecknats i utredningen om vaccinationsskydd ska det även beaktas att arbetsgivaren utifrån annan lagstiftning, som arbetarskyddslagstiftningen, har förpliktelser som arbetsgivaren måste uppfylla på många andra sätt och som ofta kommer i första hand. 

4.6  Beslut och åtgärder

Grundlagsutskottet har ansett att frågan om möjligheten att delegera avgöranden som gäller tillämpning av en grundläggande fri- och rättighet är betydelsefull i konstitutionellt hänseende och ansett att det av skäl som hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheterna är nödvändigt att det av lagen framgår åtminstone den lägsta tjänstemannanivå till vilken beslutanderätten får delegeras vid en myndighet (GrUU 30/2010 rd och GrUU 12/1998 rd). 

Enligt 22 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska legitimerade läkare besluta om medicinska undersökningar av en patient, ställa diagnos och besluta om vården och behandlingen i samband med det, läkemedelsbehandling medräknad. Enligt 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67 och 69 § i lagförslaget ska en läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar ha rätt att avgöra saken. I brådskande fall kan någon annan än den legitimerade läkare som är verksam inom den offentliga hälso- och sjukvården fatta beslut om karantän eller karantän för varor eller isolering eller besluta om nödvändig sjukvård, läkemedelsbehandling trots att personen motsätter sig det eller begränsning av kontakter för högst fem dagar. Villkoret är att det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom och det finns sannolika förutsättningar för ett beslut. 

4.7  Ändringssökande och annat rättsskydd

Med stöd av 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt organ. Enligt 2 mom. ska garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. 

I samband med behandlingen av lagförslag som gällt begränsningsåtgärderna enligt 4 a kap. i mentalvårdslagen och begränsningsåtgärderna enligt barnskyddslagen har grundlagsutskottet betonat inte bara vikten av att begränsningarna är nödvändiga, godtagbara, noggrant avgränsade och proportionerliga utan också betydelsen av rättsskyddet för dem som begränsningsåtgärderna riktas mot (GrUU 34/2001 rd och GrUU 5/2006 rd). Åtgärderna ska också vidtas med iakttagande av så stor säkerhet som möjligt och med respekt för klientens eller patientens människovärde. Det har ansetts att en övergripande möjlighet att överklaga hos domstolarna generellt sett räcker till för att uppfylla rättsskyddskravet (GrUU 38/1998 rd). 

Enligt lagförslaget är besluten om användning av begränsningsåtgärder enligt 16 §, 57—67 och 69—71 § överklagbara. Ärenden enligt 92 § som gäller överklagande av beslut om avstängning från förvärvsarbete, läroanstalt eller dagvård, vård och läkemedelsbehandling mot en persons vilja, begränsning av kontakter, isolering, karantän samt isolering eller karantän i utrymmen som kan låsas utifrån ska behandlas skyndsamt. Ändring i beslut om begränsningsåtgärderna ovan kan sökas på det sätt som anges i 90 § genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. 

Patienterna eller deras företrädare ska dessutom ha möjlighet att framställa anmärkning enligt patientlagen, att hos tillsynsmyndigheten anföra förvaltningsklagan enligt förvaltningslagen och att väcka skadeståndstalan och åtal för brott. 

Regleringen förutsätter inte behandling i grundlagsordning. Det är dock motiverat att inhämta grundlagsutskottets utlåtande om propositionen.