1.1.1  Uppvärmningsbränslen

Bestämmelser om beskattningen av bränslen som används för uppvärmning, kraftverksbränslen och bränslen för arbetsmaskiner, nedan uppvärmningsbränslen, såsom lätt och tung brännolja, stenkol och naturgas, finns i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994), nedan lagen om skatt på bränslen, och i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996), nedan elskattelagen. I samband med energiskattereformen ändrades genom lag 1444/2010 vid ingången av 2011 även den liter- eller viktbaserade punktskatten på uppvärmningsbränslen till en energiinnehållsskatt som bestäms utifrån enhetliga beskattningsgrunder och som baserar sig på bränslets energiinnehåll, och till en koldioxidskatt som baserar sig på det specifika koldioxidutsläpp som uppstår vid förbränning. 

I skattereformen utgick man från lätt brännolja som referensbränsle, och storleken på dess energiinnehållsskatt fastställdes genom att dra av andelen koldioxidskatt från den totala skattenivån. Den totala skattenivån för uppvärmningsbränslen höjdes samtidigt för att kompensera det bortfall av skatteintäkter som staten orsakades av att arbetsgivarnas folkpensionsavgifter slopades. Vid beräkningen av koldioxidskatten använde man ett värde på 30 euro per ton koldioxid. Med ovanstående som grund blev energiinnehållsskatten på lätt brännolja cirka 0,00214 euro per megajoule och koldioxidskatten 0,0022 euro per megajoule. För närvarande är energiinnehållsskatten på lätt brännolja 0,00196 euro per megajoule och koldioxidskatten 0,0043 euro per megajoule (enligt lag 1176/2016), vilket motsvarar ett värde på 58 euro per ton koldioxid. I skattetabellen har skattebeloppet för tydlighetens skull ändrats till skatt per beskattningsbar enhet för respektive bränsle. 

Energiinnehållsskatten på naturgas var fram till 2015 lägre än den målsatta nivån, eftersom man i samband med skattereformen 2011 ville ha en övergångstid för att förenhetliga beskattningen med de övriga fossila importerade bränslena. Den lägre skattesatsen på naturgas i energiinnehållsskatten har karaktären av en skatteutgift som för åren 2011—2015 uppgick till sammanlagt ca 204 miljoner euro. Stödet för naturgas slopades helt när nivån för energiinnehållsskatten steg vid ingången av 2015. Systemet med att gradvis och fram till 2015 slopa skatteutgiften för naturgas i förhållande till andra bränslen var enligt kommissionens tjänstemän motiverat. Koldioxidskatten på naturgas har inte innehållit någon skatteutgift, eftersom dess grunder och nivå motsvarar koldioxidbeskattningen av övriga uppvärmningsbränslen. 

För att förbättra konkurrenskraften för den kombinerade produktionen av el och värme, nedan kombinerad produktion, och för att minska den överlappande styrningen av utsläppshandeln och beskattningen, har koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen halverats när anläggningarna för kombinerad produktion använder bränslena för värmeproduktion. Stödet för kombinerad produktion har stigit till följd av höjningar av koldioxidskatten från 15 till 29 euro per ton koldioxid. År 2017 är skatteutgiften cirka 108 miljoner euro. Dessutom får den energiintensiva industrin partiell återbäring av energiskatt för det uppvärmningsbränsle och den el som den använder. 

Bränslen som förbrukas i elproduktion är med stöd av en tvingande bestämmelse i EU-lagstiftningen skattefria såväl i separat elproduktion (kondensproduktion) som i kombinerad produktion. Elskatt tas ut för alla former av elström oavsett produktionssätt, och skatten baseras därmed inte på kol- eller energiinnehållet i de bränslen som används för elproduktionen. Punktskatten på el har indelats i två skatteklasser. Skatt enligt skatteklass I tas ut på elström som allmänt förbrukas inom näringsverksamheten, exempelvis i serviceverksamhet, inom den offentliga sektorn, i skogsbruk och vid byggande, samt på elström som förbrukas i hushåll. Elström som förbrukas inom industrin, i datorhallar och i växthus ingår i skatteklass II. Också jordbruk ingår i praktiken i skatteklass II, men detta verkställs i form av återbäring av energiskatt inom jordbruket. 

För uppvärmningsbränslen, med undantag för torv och tallolja, tas det i samband med punktskatten dessutom ut en försörjningsberedskapsavgift. För biobränslen i gasform och fast form betalas varken punktskatt eller försörjningsberedskapsavgift. 

1.1.2  Återbäring av energiskatt inom jordbruket

Punktskatten som ingår i priset på energiprodukter återbetalas till den som yrkesmässigt bedriver jordbruk. Också växthus omfattas av återbäringssystemet. Bestämmelser om återbäring finns i lagen om återbäring av punktskatt på vissa energiprodukter som använts inom jordbruket (603/2006), nedan lagen om skatteåterbäring inom jordbruket. Skatteåterbäring betalas för lätt och tung brännolja, biobränsle samt elström som används inom jordbruket. Återbäringarna betalas på ansökan för skatteåret i efterskott. När återbäringsbeloppet ändras betalas återbäringen enligt gällande återbäringsbelopp vid tidpunkten för konsumtionen. Återbäringsbeloppet varierar betydligt mellan olika gårdar. 

Enligt riktlinjerna i regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering utvidgades miljöstyrningen inom energibeskattningen till att omfatta även koldioxidutsläpp inom jordbrukssektorn, som står utanför utsläppshandeln. Till jordbruket återbetalas ett belopp som motsvarar energiinnehållsskatten, och eftersom jordbruket är en sektor utanför utsläppshandeln belastas det med beloppet av koldioxidskatten. För att genomföra reformen ändrades lagen om skatteåterbäring inom jordbruket genom lag 1445/2011, men ikraftträdandet senarelades till ingången av 2014 på grund av beslut i det så kallade ramavtalet. Ändringen gällde lätt och tung brännolja och biobränsle som används inom jordbruket och i växthus. Någon motsvarande ändring gjordes inte i det belopp som gäller skatteåterbäringen för elström, eftersom det inte tas ut någon energiinnehållsskatt eller koldioxidskatt på elström. Återbäringsbeloppen inom jordbruket preciserades dessutom vid ingången av 2014 genom lag 1133/2013, eftersom förhållandet mellan energiinnehållsskatten och koldioxidskatten i lagen om skatt på bränslen ändrades genom lag 611/2012. Samtidigt kopplades återbäringen av punktskatt på bränslen som använts inom jordbruket direkt till energiinnehållsskatten enligt lagen om skatt på bränslen i stället för att vara kopplat till centbelopp så som tidigare föreskrivits i lagen om skatteåterbäring inom jordbruket. När det gäller bränslen betalas återbäring enligt den energiinnehållsskatt som fastställts i lagen om skatt på bränslen. Detta innebär också att ändringar i fråga om energiinnehållsskatten enligt lagen om skatt på bränslen inte längre förutsätter en särskild ändring i lagen om skatteåterbäring inom jordbruket. Motsvarande koppling har inte gjorts i fråga om elskatt. 

För närvarande är återbetalningen av punktskatt 7,05 cent per liter lätt brännolja och biobränsle samt 8,05 cent per kilogram tung brännolja. Efter återbäringen återstår att betala i skatt 15,47 cent per liter för lätt brännolja och 18,78 cent per kilogram för tung brännolja. För biobränsle kvarstår i typiska fall i skatt 7,74 cent per liter. Dessutom återstår försörjningsberedskapsavgiften att betala. För 2015 har återbäringar betalats till ett belopp på cirka 30 miljoner euro. Återbäringarna betalas i efterskott, vilket leder till att ändringarna i återbäring av energiskatt inom jordbruket inverkar på statsfinanserna huvudsakligen med ett års fördröjning eftersom statsbudgeten är kassaflödesbaserad. 

1.1.3  EU-lagstiftningen

Beskattningen av bränslen och elström har förenhetligats i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet. Energiprodukter enligt energiskattedirektivet är bland annat motorbensin, dieselolja, biobränslen, lätt och tung brännolja, naturgas, stenkol och elström. 

Enligt energiskattedirektivet ska det på energiprodukter tas ut en minimiskatt som medlemsstaterna, om de så önskar, får överskrida. I energiskattedirektivet föreskrivs också om beskattningsstrukturen, och dessutom om att det är möjligt att bevilja skattenedsättning till exempel för bränslen som till sina miljömässiga egenskaper är bättre än andra produkter på marknaden eller för bränslen som används för särskilt föreskrivna ändamål, såsom inom industrin eller jordbruket. En förutsättning för att skattenedsättning ska beviljas är också att kvaliteten på den produkt som berättigar till nedsättning övervakas, så att skattemyndigheten kan försäkra sig om att förutsättningarna för nedsättningen uppfylls. I beskattningen ska dessutom beaktas bestämmelserna om skattediskriminering och i synnerhet bestämmelserna om statligt stöd i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan EUF-fördraget. I dessa bestämmelser fastställs begränsningar av och förfarandekrav på användningen av skattenedsättningarna, det vill säga stöden.  

Bestämmelserna i artikel 107 i EUF-fördraget begränsar användningen av statliga stöd, bland annat direkta stöd och skatteåterbäringar, som instrument i den ekonomiska politiken. Trots att energiskattedirektivet gör det möjligt att stödja exempelvis jordbruket på ovannämnda sätt genom att sänka skattenivån för lätt brännolja jämfört med den nivå som gäller för hushåll, ska stödåtgärder som riktas till jordbruket bedömas utifrån EU:s bestämmelser om statligt stöd och skattediskriminering. 

Enligt huvudregeln ska åtgärder som kan betraktas som statligt stöd anmälas till kommissionen innan de tas i bruk. Syftet med förfarandet med förhandsanmälan är att säkerställa att stöden är förenliga med den gemensamma marknaden, och en stödåtgärd kan inte tas i bruk innan kommissionen har godkänt stödordningen.  

Enligt Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014–2020 (2014/C 204/01) ska återbäringen av energiskatt inom jordbruket vara förenlig med de horisontella regler som fastställs i riktlinjerna för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020 (2014/C 200/01). Detta innebär att förenklat förfarande enligt kommissionens förordning (EG) nr 651/2014, nedan gruppundantagsförordningen, genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den gemensamma marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget, också kan tillämpas på energiskatteutgifter som gäller jordbruket. En förutsättning för tillämpningen av gruppundantagsförordningen är att mottagarna av stödet väljs på basis av transparenta och objektiva kriterier och att de betalar skatt åtminstone enligt den minimiskattenivå som fastställs i energiskattedirektivet. Trots att stöd som omfattas av tillämpningsområdet för gruppundantagsförordningen undantas från skyldigheten till förhandsanmälan, är det fråga om statliga stöd som årligen anmäls och rapporteras i efterhand till kommissionen. Kommissionen tillämpar också övervakningsförfaranden på de stöd som omfattas av gruppundantag. Tillämpningen av gruppundantagsförordningen på energiskatteutgifter som gäller jordbruket innebär också att till exempel de lägre beloppsgränser som anges i gruppundantagsförordningen för jordbruk inte tillämpas på energiskatteutgifter som gäller jordbruket. 

1.1.4  Kombinerad produktion av el och värme

I regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering ingår en skattepolitisk riktlinje för att öka skatteintäkterna och samtidigt styra den kombinerade produktionen mot lägre koldioxidutsläpp. Denna riktlinje innebär att skattesänkningen för den kombinerade produktionen stegvis slopas. När regeringsprogrammet utarbetades uppskattades åtgärden leda till en ökning av statens skatteinkomster på cirka 90 miljoner euro.  

Det uppskattades att slopandet av skattesänkningen för den kombinerade produktionen har en inverkan på energiekonomin och statsfinanserna och eventuellt på utsläppen av växthusgaser och självförsörjningsgraden i fråga om energi. I syfte att förbereda slopandet av skattesänkningen och bedöma konsekvenserna av skatteändringen beställde ministerierna tillsammans en utredning av Teknologiska forskningscentralen VTT Ab (VTT) om konsekvenserna av att halveringen av koldioxidskatten för kombinerad el- och värmeproduktion slopas, VTT-R-01173-16. 

Enligt utredningen fungerar det nuvarande energiskattesystemet som helhet betraktat väl med tanke på såväl statsfinanserna som de energi- och klimatpolitiska målen. Användningen av stenkol är på stadig nedgång, och den kombinerade produktionens konkurrenskraft i förhållande till andra produktionsformer har förblivit relativt god. En slopad skattesänkning främjar inte de miljö- och energipolitiska mål som sattes för den i regeringsprogrammet, och med tanke på energipriset, energieffektiviteten, självförsörjningsgraden och miljöaspekterna skulle dess konsekvenser huvudsakligen ha varit svagt negativa eller neutrala. 

När VTT:s utredning var slutförd beslutade regeringens finanspolitiska ministerutskott i maj 2016 att skattesänkningen för den kombinerade produktionen inte slopas. Det finanspolitiska ministerutskottet beslutade också att det underskott i skatteinkomsterna som detta orsakar täcks genom att priset per ton koldioxid som utgör beräkningsgrunden för koldioxidskatten på uppvärmningsbränslen höjs från och med ingången av 2017 med fyra euro, det vill säga till 58 euro per ton koldioxid. Dessutom fattade det finanspolitiska ministerutskottet beslut om att höja energiinnehållsskatten med 0,4 euro per megawattimme. Av höjningen inriktades således ungefär tre fjärdedelar på koldioxidskatten och en fjärdedel på energiinnehållsskatten. Med hjälp av dessa åtgärder fick man hälften, det vill säga 45 miljoner euro, av de ökade skatteinkomster på 90 miljoner euro som eftersträvades genom att stegvis slopa skatteutgiften för den kombinerade produktionen. Därför fastställde det finanspolitiska ministerutskottet att det separat ska beslutas om en ytterligare höjning behövs från och med ingången av 2019.