1
Överenskommelsens innehåll och dess förhållande till lagstiftningen i Finland
I överenskommelsens ingress konstateras att Republiken Finlands regering och Ryska federationens regering stöder sig på principerna för likvärdigt partnerskap och ömsesidig respekt och erkänner betydelsen av det samarbete och den växelverkan gällande järnvägstrafik som länge fortgått mellan parterna och som önskar fortsätta att utveckla den samt bevara järnvägstrafikens säkerhet på en hög nivå. Parterna har ingått överenskommelsen med beaktande av behoven hos och särdragen för passagerar- och godstrafiken på järnväg.
Kapitel I. Allmänna bestämmelser
Artikel 1.Överenskommelsens föremål och tillämpningsområde. Genom överenskommelsen regleras frågor som gäller direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland samt gemensamma rättsnormer för transportavtal som används i denna trafik. Med direkt internationell järnvägstrafik avses att man i järnvägstrafiken mellan Finland och Ryssland trafikerar utan tågbyten för passagerarna samt utan omlastning av gods på järnvägsgränsstationerna.
I artikel 1.3 avgränsas från överenskommelsens tillämpningsområde de transporter vars bestämmelsestation är de i punkten angivna Kaliningrads järnvägars stationer med undantag för tågfärjetransport och Rysslands järnvägars stationer i Republiken Kazakstan samt transporter från dessa stationer till Finland. Transitotransporter avses dock inte bli avgränsade från överenskommelsens tillämpningsområde. Detta har beaktats i artikel 1.4 enligt vilken överenskommelsen inte begränsar idkande av transitotransporter via Republiken Finland eller Ryska federationen med stöd av andra internationella överenskommelser som den ena av dem är part i. Sådana internationella överenskommelser kan t.ex. vara ovan nämnda COTIF-konventionen och SMGS-överenskommelsen.
Artikel 2.Termer. I artikeln definieras de viktigaste begrepp som används i överenskommelsen.
Med medföljande fordon avses ett fordon som upptagits för transport och som kan vara en personbil och släpvagn som kopplas till ett sådant fordon samt en moped eller en motorcykel. Fordonet ska vara registrerat i passagerarens bostadsland och han eller hon ska använda det för att röra sig på väg. Fordonet ska till sina dimensioner vara sådant att det går att transportera det i en specialvagn i det passagerartåg där passageraren själv reser.
Med intermodal enhet avses utöver fordon och fordonskombinationer containrar och andra fordon som individualiseras i definitionen och som används for transport av gods genom användning av två eller flera transportsätt.
Med tredjestat avses andra stater än de stater som är parter i överenskommelsen.
Med transportavgifter avses avgifter som transportföretagen tar ut för transport av gods och resgods och personer, inbegripet andra avgifter som anges i definitionen, tilläggsavgifter och andra avgifter som hänför sig till transport av gods och resgods samt personer. De avgifter som tas ut för transport av gods och resgods ska ha uppstått från det ögonblick som godset tagits emot för transport tills dess att det utlämnas till en person som har rätt att ta emot det.
Med transport i direkt internationell järnvägstrafik avses transport av passagerare och av handbagage, resgods och gods som de har med sig på järnväg mellan järnvägsstationer som finns på partsstaternas territorier med en enhetlig handling som upprättats för hela transportrutten.
Med transportföretag avses alla transportföretag som är verksamma som juridiska personer eller som enskilda näringsidkare och som i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen deltar i transport av passagerare, handbagage och resgods eller gods i direkt internationell järnvägstrafik i enlighet med villkoren i den aktuella överenskommelsen och som i enlighet med transportavtalet har förbundit sig att transportera passagerarna och resgodset eller det gods som avsändaren anförtrott transportföretaget från avsändningsorten till bestämmelseorten, samt att utlämna godset till den mottagare som har rätt att få godset.
Med handbagage avses passagerarens effekter som passageraren medför i en passagerarvagn. Det ska inte införas begränsningar avseende handbagagets vikt, men det ska till sin storlek vara sådant att passageraren utan svårighet kan transportera bagaget med sig och att det i vagnen kan placeras på platser som reserverats för det.
Med rullande materiel avses lok, motorvagnståg och alla slags vagnar som är avsedda för transport av passagerare, resgods och gods. Dessutom avses med rullande materiel annan materiel i järnvägstrafik som används i underhålls- och reparationsuppgifter för baninfrastrukturen eller för annat tryggande av järnvägstransporter.
Med personer med nedsatt rörlighet avses personer vars rörelseförmåga är begränsad vid användning av fordon på grund av fysisk skada, utvecklingsstörning eller någon annan skada eller på grund av sin ålder. En fysisk skada kan vara orsakad av en bestående eller tillfällig sensorisk eller motorisk skada. Dessutom förutsätts att tågresande hos personen med nedsatt rörlighet kräver lämplig uppmärksamhet av tågpersonalen och att de tjänster som tillhandahålls passagerare ska anpassas för specialbehov hos personer med nedsatt rörlighet. Definitionen motsvarar definitionen av personer med funktionshinder och person med nedsatt rörlighet som ingår i artikel 3.15 i förordningen om järnvägars ansvar.
Med avsändare avses en fysisk eller juridisk person som har avlämnat godset för transport och som har antecknats i fraktsedeln som godsets avsändare.
Med sändning avses gods eller godsparti som upptagits för frakt genom en enda fraktsedel.
Med resgods avses passagerarens gods som transportföretaget upptagit för transport i ett passagerartågs resgodsvagn till den bestämmelsejärnvägsstation som anges i biljetten. Resgods avviker från handbagage på det sättet att det inte transporteras i samma vagn som passageraren. Nuförtiden transporteras det inte resgods i persontrafiken mellan Finland och Ryssland, eftersom det inte finns resgodsvagnar i tågen.
Med passagerare avses fysiska personer som reser med tåg och som har en giltig biljett för resan.
Med järnvägsinfrastruktur avses den tekniska helhet som omfattar spår, järnvägsstationer samt andra konstruktioner och anläggningar. Genom de anläggningar som hör till järnvägsinfrastrukturen säkerställs järnvägsinfrastrukturens funktion.
Med järnväginfrastrukturförvaltare avses en fysisk eller juridisk person som ansvarar för drift och utveckling av järnvägsinfrastrukturen och som tillhandahåller transportföretag tjänster som hänför sig till användningen av infrastrukturen. Till sitt innehåll motsvarar definitionen vad som bestäms i järnvägsmarknadsdirektivet, järnvägssäkerhetsdirektivet och i driftskompatibilitetsdirektivet om bannätsförvaltare. I Finland är Trafikverket, såsom ansvarig för statens bannät, den järnvägsinfrastrukturförvaltare som avses i överenskommelsen.
Med järnvägsgränsstation avses en järnvägsstation via vilken människor, fordon, frakt, gods och djur transporteras på järnväg över riksgränsen i enlighet med lagstiftningen i den part på vars territorium en sådan station är belägen. I Finland finns det för närvarande fyra sådana järnvägsgränsstationer som avses i överenskommelsen (Vainikkala, Imatrankoski, Niirala och Vartius).
Med sigill och låsplombanläggningar avses ett övervakningselement som kombinerats till en enda konstruktion, inklusive elektroniska sigill, som inte tillåter tillgång till det transporterade godset utan att helheten söndras.
Med tillämplig lagstiftning avses den helhet av författningar som gäller i en partsstat. I den lagstiftning som är tillämplig i Finland kan utöver nationell lagstiftning ingå gällande EU-lagstiftning samt andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland.
Med person som har rätt att disponera över godset avses avsändaren, mottagaren eller en annan person som på grundval av ett transportavtal har bestämmanderätt över det gods som transporteras.
Med gods avses varor och andra föremål över vars transport i sådan järnvägstrafik som omfattas av överenskommelsen det upprättas ett transportavtal.
Med godstransportavtal avses ett transportavtal med stöd av vilket ett transportföretag mot ersättning transporterar gods som avsändare överlämnat till företaget. Definitionen på transportavtal motsvarar till sitt innehåll artikel 6 som gäller transportavtal i bihang B (enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av gods på järnväg, nedan CIM-reglerna) i COTIF-konventionen.
Definitionen på farligt gods motsvarar definitionen på farligt gods i artikel 2 i överenskommelsen om transport av farligt gods på järnväg.
Med mottagare avses en fysisk eller juridisk person som i fraktsedeln angetts vara godsets mottagare. Termerna mottagare och avsändare motsvarar de termer som används i järnvägstransportlagen och i CIM-reglerna om mottagare och avsändare.
Artikel 3. Allmänna bestämmelser. I artikel 3.1 definieras direkt internationell järnvägstrafik. I artikel 3.2 konstateras prioritet för tillämpning av överenskommelsen vid i överenskommelsen avsedda transporter av passagerare och gods. Endast till den del som det inte bestäms något annat i överenskommelsen, ska den tillämpliga lagstiftningen tillämpas på transporterna. I fråga om transport av farligt gods hänvisas i artikel 3.3 till överenskommelsen om transport av farligt gods på järnväg.
I artikel 3.4 bemyndigas partsstaternas infrastrukturförvaltare att i enlighet med partsstaternas lagstiftning ingå i punkten avsedda administrativa överenskommelser för att säkerställa järnvägsgränstrafiken. I Finland ska Trafikverket såsom ansvarig för statens bannät vara part i den i punkten avsedda överenskommelsen.
Transportföretagen kan enligt artikel 3.5 sinsemellan komma överens om transport av passagerarnas fordon i passagerartåg i sådan järnvägstrafik som avses i överenskommelsen.
I artikel 3.6 har införts en förtydligande bestämmelse enligt vilken säkerheten i järnvägstrafiken ska säkerställas i enlighet med den lagstiftningen som är tillämplig på vardera partsstatens territorium. I Finland regleras järnvägssäkerheten av relevanta bestämmelser i järnvägslagen samt av bestämmelser i den förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av den och av Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter.
Artikel 4. Parternas behöriga myndigheter. I artikel 4.1 konstateras att de behöriga myndigheterna i parterna som har ansvaret för genomförandet av överenskommelsen är i den finska parten Republiken Finlands kommunikationsministerium och i den ryska parten Ryska federationens transportministerium.
I artikel 4.2 bemyndigas de behöriga myndigheterna att upprätta en överenskommelse med närmare bestämmelser om frågor av teknisk natur som individualiseras i detalj i punkten och som det inte är ändamålsenligt att införa i fördraget. Med stöd av bemyndigandet får ministerierna i egenskap av behöriga myndigheter avtala om krav för fordon som utlämnas och lok som används mellan järnvägsgränsstationerna, om tekniska gränskontroller, om lastningsföreskrifter, om specialtransporter, om teknisk avgångskontroll för snabba persontåg och om särdrag vid ordnandet av järnvägsgränstrafik, om formen för och ifyllande av fraktsedlar och om särdrag i järnvägsgränstrafiken, och i anslutning härtill om växelverkan mellan transportföretagen och infrastrukturförvaltarna. Överenskommelsen mellan ministerierna är till sin natur ett delegerat fördrag som sätts i kraft genom förordning av statsrådet. På våren 2014 inledde kommunikationsministeriet och Ryska federationens transportministerium förhandlingar om en i punkten avsedd överenskommelse mellan ministerierna. Avsikten är att överenskommelsen mellan ministerierna träder i kraft samtidigt med fördraget för att säkerställa en så smidig trafikering som möjligt i direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland.
I artikel 4.3 åläggs parterna skyldigheten att utan dröjsmål skriftligen underrätta varandra om deras behöriga myndigheter ändras.
Kapitel II Transport av passagerare och resgods
I förordningen om järnvägars ansvar föreskrivs bl.a. om transportavtalet och om biljetten i passagerartrafik, om järnvägsföretagets ansvar för passagerare och deras resgods, om ersättningar för dröjsmål samt om rätt hos personer med nedsatt rörlighet till transport och om assistans till sådana personer. Närmare bestämmelser utfärdas i del II–VII i bihang A (Enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av resande på järnväg, nedan CIV-reglerna) till COTIF-konventionen som införlivats i förordningen om järnvägars ansvar. Del II i CIV-reglerna gäller ingående och fullgörande av transportavtalet, del III gäller transport av handresgods, djur, inskrivet resgods och fordon, del IV gäller transportörens ansvar, del V gäller den resandes ansvar, del VI gäller framställande av anspråk samt del VII transportörernas inbördes förhållanden. På grundval av vad som anförs ovan hör artikel 6–9 och 11–26 av bestämmelserna i kapitel II, som gäller transport av passagerare och resgods, till EU-lagstiftningen och sålunda till Europeiska unionens behörighet. Med stöd av den begränsning av tillämpningsområdet som ingår i artikel 2.6 i förordningen om järnvägars ansvar tillämpar inte Finland bestämmelserna i förordningen om järnvägars ansvar på järnvägstrafiken mellan Finland och Ryssland. Om begränsningen i tillämpningsområdet föreskrivs i 8 a § 2 mom. i järnvägstransportlagen (843/2009). CIV-reglerna har inte heller annars direkt inverkan på den nya överenskommelsen om järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland, eftersom Ryssland inte har anslutit sig till CIV-reglerna. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om transport av passagerare och handbagage i 3 kap. i järnvägstransportlagen och om transport av resgods i 4 kap. i järnvägstransportlagen.
Artikel 5. Transportrutter. Enligt artikeln transporteras passagerare och resgods i sådan järnvägstrafik som avses i överenskommelsen på rutter som godkänts av transportföretagen och järnvägsinfrastrukturförvaltarna. Rutterna ska också vara godkända av järnvägsinfrastrukturförvaltarna för att det ska gå att säkerställa bl.a. att bankapaciteten räcker till och att den är lämpad för de planerade transporterna Det är också järnvägsinfrastrukturförvaltarna som beviljar den bankapacitet som behövs för transporterna.
Artikel 6. Transportavtal för passagerare och resgods. Enligt artikel 6.1 åtar sig transportföretaget att i enlighet med ett transportavtal för passagerare mot betalning transportera passageraren till bestämmelseorten. Transportföretaget kan uppta passagerarens resgods för transport om en resgodsvagn trafikerar på rutten. För närvarande trafikerar inte resgodsvagnar i passagerartrafiken mellan Finland och Ryssland. När transportföretaget upptagit resgods för transport ska det leverera resgodset till bestämmelsestationen och utlämna det till passageraren eller till en annan person som passageraren bemyndigat. Passageraren ska betala transportföretaget för transport av resgods. Bestämmelsen om transportavtal för passagerare motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen om transportavtal i artikel 6.1 i CIV-reglerna.
I artikel 6.2 bestäms om de förutsättningar under vilka transportföretaget ska ingå ett transportavtal med passageraren. Som bevis på transportavtalet ska transportföretaget ge passageraren en biljett som berättigar till resan.
I artikel 6.3 bestäms om de grunder med stöd av vilka transportföretaget har rätt att upphäva transportavtalet i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar de motsvarande bestämmelserna i artikel 9 i CIV-reglerna, som gäller reserätt.
I artikel 6.4 åläggs transportföretagen skyldigheten att på yrkande av passageraren bekräfta en försummelse av att uppfylla transportavtalet eller en ändring av avtalet genom att göra en anteckning om detta på passagerarens biljett.
I artikel 6.5 åläggs transportföretaget skyldigheten att informera passageraren om de tjänster som transportföretaget tillhandahåller. Transportföretagen informerar om sina tjänster bl.a. genom elektronisk kommunikation.
Artikel 7. Biljetten och transporthandlingarna. Enligt artikel 7.1 bekräftas en passagerares transportavtal genom en biljett och ett transportavtal för resgods genom en transporthandling vars utformning transportföretagen kommer överens om. Passagerarna använder biljetten som bevis på transportavtalet och dess innehåll. Enligt artikel 7.2 upprättas den för hela resan från avgångsstationen till bestämmelsestationen. Till sitt innehåll motsvarar artikel 7.1 och 7.2 de motsvarande bestämmelserna i artikel 6 och 16 i CIV-reglerna.
En person utan behörig biljett är enligt artikel 7.3 ansvarig i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i den partsstat på vars territorium personen har konstaterats resa utan biljett. Den lag som blir tillämplig i Finland är lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik (469/1979).
Artikel 8.Transportavgifter. Med stöd av artikel 8 uttar transportföretaget eller resebyrån eller någon annan aktör som ansvarar för debitering av avgiften på transportföretagets vägnar en avgift för transport av passagerare och resgods av passageraren för hela transportsträckan från avgångsstationen till bestämmelsestationen. I befordringsvillkoren ingår ingen motsvarande bestämmelse. I 2 § i artikel 2 i befordringsvillkoren, som gäller transportavgifter, bestäms endast att transportavgifterna kalkyleras i euro. I 6 § i artikel 2, som gäller biljettförsäljning, bestäms att biljetter säljs för passagerarens hela resa på avgångsstationen till bestämmelsestationen.
Artikel 9. Återbetalning av transportavgifter. Om passageraren avbokar sin resa före tågets avgång eller om villkoren i transportavtalet ändras har passageraren enligt artikel 9.1 rätt att få tillbaka en motsvarande del av transportavgifterna. Med stöd av artikel 9.2 får transportföretaget när det betalar tillbaka de transportavgifter som det tagit ut av en passagerare dra av kostnaderna för återbetalningen av transportavgifterna. Avdragsrätt föreligger dock inte om befordringsvillkoren har ändrats av orsaker som beror på transportföretaget. Transportföretaget åtar sig att mot betalning transportera passageraren till bestämmelseorten i enlighet med det transportavtal som avses i artikel 6. Trots bestämmelserna i artikel 9 kan transportföretaget i sina egna transportvillkor fastställa villkor för avbokning av resan under förutsättning att transportföretaget informerar passagerarna om begränsningarna i avbokningsrätten i enlighet med artikel 6.5 innan biljetten köps. Bestämmelserna i 17 § i artikel 2 i de gällande befordringsvillkoren, som gäller återbetalning, motsvarar delvis bestämmelserna i artikel 9, men de är striktare och mer detaljerade än dem.
Artikel 10.Barn som passagerare. Med stöd av artikel 10.1 har en passagerare rätt att gratis medföra ett barn om barnet när resan började inte har fyllt sex år och inte behöver en separat egen plats.
Transportföretagen kommer enligt artikel 10.2 separat överens om de avgifter som de tar ut för transport av barn i åldern 6–17 år eller barn under 6 år som behöver en egen platsbiljett. I CIV-reglerna och i EU-lagstiftningen ingår inga bestämmelser om barn som passagerare. Bestämmelserna i 12 § i artikel 2 i de gällande befordringsvillkoren som gäller resande barn motsvarar bestämmelserna i artikel 10, men de är mer detaljerade än dem.
Artikel 11.Rätt till transport för personer med nedsatt rörlighet. I artikel 11.1 åläggs skyldigheten att till personer med nedsatt rörlighet tillhandahålla transporttjänster utan diskriminering och extra kostnader. Transportföretaget får inte vägra ingå ett transportavtal med en person med nedsatt rörlighet på grund av den begränsade rörelseförmågan, och inte heller kräva att en assistent reser med en sådan person, utom när det är absolut nödvändigt. Bestämmelserna i artikel 11.1 motsvarar bestämmelserna i artikel 19.2 i förordningen om järnvägars ansvar.
I artikel 11.2 åläggs transportföretaget skyldigheten att se till att en person med nedsatt rörlighet vid behov utan ersättning får hjälp när han eller hon stiger på tåget, under vistelsen i tåget eller när han eller hon stiger av tåget. I artikel 11.2 beskrivs vad som avses med assistans till en person med nedsatt rörlighet på tåget. Det avser skäliga åtgärder som transportföretaget vidtar, med hjälp av vilka personen med nedsatt rörlighet på tåget kan använda alla tjänster som transportföretaget tillhandahåller passagerare. Bestämmelserna i artikel 11.2 har beretts med beaktande av bestämmelserna i artikel 21 i förordningen om järnvägars ansvar som gäller tillhandahållande av tjänster till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet och i artikel 22 som gäller assistans på järnvägsstationer. Bestämmelserna i den nya överenskommelsen innehåller dock inte förpliktelser som gäller stationsförvaltare.
Artikel 12.Transport av handbagage och sällskapsdjur. Enligt artikel 12.1 får en passagerare i tåget utöver handbagage medföra sällskapsdjur, om detta inte strider mot partsstaternas tull- eller andra myndighetsföreskrifter. Bestämmelsen motsvarar de motsvarande bestämmelserna i artikel 12.1 och artikel 14 i CIV-reglerna. Närmare villkor för transport av handbagage och sällskapsdjur ges i transportföretagens transportvillkor.
I artikel 12.2 förbjuds transport av sådana föremål som kan orsaka fara för eller skada på människors hälsa, miljön eller egendom. I artikel 12.3 bestäms under vilka villkor transportföretaget får inspektera handbagage. Granskningen ska göras i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen och medan passageraren är närvarande. Också dessa bestämmelser motsvarar de motsvarande bestämmelserna i artikel 12 i CIV-reglerna som gäller transport av handbagage och i artikel 13 som gäller granskning av handbagage. Nationella bestämmelser om transport av handbagage finns i 20 § i järnvägstransportlagen och om undersökningsrätt i 29 § i den lagen.
Artikel 13.Transport av resgods. I artikel 13–15 ingår detaljerade bestämmelser om transport av resgods, transportfrister och transportföretagets ansvar, trots att resgods nuförtiden inte transporteras i järnvägstrafiken mellan Finland och Ryssland. Bestämmelserna motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna om transport av resgods i III kap. i CIV-reglerna.
En förutsättning för transport av resgods är enligt artikel 13.1 en giltig biljett. Närmare villkor om mottagande, transport och utlämnande av resgods utfärdas enligt artikel 13.2 i transportföretagens transportvillkor.
I artikel 13.3 ingår bestämmelser om vad som inte får transporteras som resgods. Enligt artikel 13.4 kan en passagerare vid utlämnande av resgods för transport uppge dess värde i avgångslandets valuta. Transportföretagen ska sinsemellan komma överens om det förfarande som ska iakttas när värdet uppges.
Enligt artikel 13.5 ska transportföretaget utlämna resgodset endast på den bestämmelsestation som anges i biljetten. Enligt artikel 13.6 ska resgods som inte har tagits emot inom den tidsfrist som bestämts av transportföretaget, anses ha blivit ohämtat. Transportföretaget ska förfara med resgodset i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. Enligt artikel 13.7 anses resgodset vara förkommet, om det inte utlämnas till passageraren av orsaker som beror på transportföretaget inom 10 dygn efter utgången av leveransfristen. På dem tillämpas då bestämmelserna i artikel 15 som gäller transportföretagets ansvar vid förkommet resgods.
Artikel 14.Leveransfristen för resgods. Enligt artikel 14.1 fastställs leveransfristen för resgods för hela transportrutten i enlighet med de transportvillkor som transportföretagen kommit överens om sinsemellan. I artikel 14.2 bestäms om de förutsättningar under vilka leveransfristen för resgods förlängs. Fristen förlängs i situationer som fastställs i punkten, under förutsättning av att de föranleds av orsaker som inte beror på transportföretaget.
Artikel 15.Allmänna bestämmelser om transportföretagets ansvar. Enligt artikel 15 bestäms transportföretagets ansvar i enlighet med den aktuella överenskommelsen utifrån principen om strikt ansvar. Bestämmelserna om transportföretagets ansvar och ansvarsfrihet motsvarar i tillämpliga delar de motsvarande bestämmelserna i kap. I–III i del IV som gäller transportörens ansvar i CIV-reglerna samt bestämmelserna i III kap. i förordningen om järnvägars ansvar som gäller järnvägsföretagets ansvar för passagerare och deras resgods samt i IV kap. i samma förordning som gäller ansvar för dröjsmål. Nationella bestämmelser om transportföretagets ansvar finns i lagen om ansvar i spårtrafik, vilken också grundar sig på principen om strikt ansvar.
Enligt artikel 15.2 varar transportföretagets ansvar för skada som drabbar en passagerares liv eller hälsa från det ögonblick som passageraren stiger på tåget till det ögonblick som han eller hon stiger av tåget. Bestämmelsen motsvarar artikel 26.1 i bihang A till COTIF-konventionen. Transportföretagets ansvar för skada som orsakas av att resgods förkommer, delvis förkommer, skadas eller förfars börjar på motsvarande sätt enligt artikel 15.3 från det ögonblick då resgodset upptas för transport till det ögonblick då det utlämnas till passageraren. Transportföretagets ansvar omfattar också situationer där leveransfristen överskrids av orsaker som beror på transportföretaget. Bestämmelsen motsvarar artikel 36.1 i CIV-reglerna.
Artikel 15.4 innehåller en bestämmelse som begränsar transportföretagets ansvar, enligt vilken transportföretaget endast ansvarar för förkommet eller skadat handbagage eller sällskapsdjur som transporteras som handbagage, om de förkommer eller skadas av orsaker som beror på vållande hos transportföretaget eller dess personal, eller hänför sig till en händelse som omfattas av strikt ansvar hos transportföretaget. Bestämmelsen motsvarar artikel 33.2 i CIV-reglerna.
Artikel 16.Transportföretagets ansvar för skada på en passagerares liv eller hälsa. Artikel 16.1 gäller fastställande av transportföretagens ansvar för skada som drabbar passagerares liv eller hälsa under transporten. Det transportföretag är ansvarigt på vars transportsträcka skadan har inträffat. Skadestånd betalas enligt artikel 16.2 i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i den stat på vars territorium skadan har inträffat. På ersättning för personskador som inträffat i järnvägstrafik tillämpas i Finland lagen om ansvar i spårtrafik.
I artikel 16.3 bestäms om de grunder på vilka transportföretaget befrias från ersättningsansvar vid personskador. Bestämmelsen motsvarar artikel 26.2 i CIV-reglerna.
Artikel 17.Ansvar för försenat eller inställt tåg. Bestämmelsen i artikel 17.1 som gäller ersättning för biljettpriset i situationer där tåget är försenat motsvarar till sitt innehåll artikel 17.1 i förordningen om järnvägars ansvar. Enligt artikel 17.2 saknar passageraren rätt till ersättning, om information om tågets försenade avgång har getts före biljetten anskaffades. Bestämmelsen motsvarar artikel 17.4 i förordningen om järnvägars ansvar. Enligt artikel 17.3 har passageraren om resan blir inställd rätt att få ersättning för hela biljettpriset eller alternativt rätt till ersättande transport.
Artikel 18.Solidariskt ansvar hos transportföretagen för anspråk som härrör från transportavtal för resgods. Enligt artikel 18.1 ansvarar de transportföretag som deltagit i en transport solidariskt för skada som orsakats av att resgods förkommit, förkommit delvis, skadats, förfarits eller för att leveransfristen överskridits. Bestämmelsen motsvarar artikel 38 i CIV-reglerna, enligt vilken varje transportföretag som deltar i en transport ansvarar för resgodset under hela transportsträckan ända tills det utlämnas.
I artikel 18.2 begränsas transportföretagets ansvar för att resgods förkommit, förkommit delvis, skadats, förfarits eller för att leveransfristen överskridits till det ersättningsbelopp som transportföretaget är skyldigt att betala när resgodset förkommer helt och hållet. Bestämmelsen motsvarar artikel 42.2 och artikel 43.5 i CIV-reglerna.
Artikel 19.Grunder för transportföretagets ansvarsfrihet när gods förkommer, delvis förkommer, skadas, förfars eller när leveransfristen överskrids. I artikeln individualiseras grunderna för transportföretagets ansvarsfrihet, vilka i huvudsak motsvarar de grunder på vilka transportföretag befrias från ansvar enligt artikel 36 i CIV-reglerna.
Artikel 20.Ersättningsbeloppet när resgods förkommit helt eller delvis. I artikeln bestäms om de grunder på vilka det ersättningsbelopp bestäms som transportföretaget ska betala till passageraren. Motsvarande bestämmelser ingår i artikel 30 i befordringsvillkoren. Utgångspunkten för skadeståndets belopp är enligt artikel 20.1 det värde som har fastställts genom dokument eller på något annat sätt som föreskrivs i parternas tillämpliga lagstiftning.
När sådant resgods förkommer eller delvis förkommer för vilket värdet har uppgetts, ska enligt artikel 20.2 transportföretaget till passageraren ersätta det belopp som har uppgetts eller den andel av värdet som motsvarar den del av resgodset som förkommit.
I artikel 20.3 bestäms hur skadeståndet fastställs om värdet inte har uppgetts. I sådana fall ska skadeståndet fastställas enligt det pris som enligt den tillämpliga lagstiftningen kan anses utgöra godsets värde. Maximibeloppet för ersättningen är dock 20 euro per förkommet kilogram av bruttovikten.
I artikel 20.4 åläggs transportföretaget skyldigheten att utöver skadestånd betala tillbaka transportavgifterna. Andra skador som drabbar passageraren än sådana som beror på transportavtalet ersätts inte.
Artikel 21. Ersättningsbeloppet när resgods skadas. När resgods skadas åläggs i artikel 21.1 transportföretaget skyldigheten att till passageraren betala en ersättning som motsvarar resgodsets värdeminskning. Bestämmelsen motsvarar artikel 42.1 i CIV-reglerna.
Också när resgods skadas kan man enligt artikel 21.2 som bestämningsgrund för skadeersättningen använda det värde som uppgetts i enlighet med vad som bestäms i punkten.
I artikel 21.3 har beloppet på den ersättning som betalas på grund av skada på resgods kopplats till den ersättning som betalas när resgods förkommer helt eller delvis.
Artikel 22.Ersättningsbeloppet när leveransfristen för resgods överskrids. Transportföretaget är med stöd av artikel 22.1 skyldigt att betala ersättning för överskriden leveransfrist, om det inte har iakttagit resgodsets totala leveransfrist. I artikel 22.2 bestäms om grunderna för bestämmande av ersättningen när leveransfristen överskrids. Utgångspunkten för ersättningen är fem procent av resgodsets transportavgift för varje dygn som dröjsmålet varar. Ersättningsbeloppet får dock inte överskrida 50 procent av resgodsets transportavgifter.
Enligt artikel 22.3 ska ersättning för överskriden leveransfrist betalas när resgodset delvis förkommer på grundval av det resgods som levererats till bestämmelseorten. Om ersättning har betalats för förkommet resgods, ska ersättning för överskriden leveransfrist inte betalas. Betalning av ersättning för överskriden leveransfrist hindrar inte att ersättning betalas för skadat resgods enligt artikel 21. Bestämmelserna motsvarar artikel 43.2–43.4 i CIV-reglerna.
Artikel 23. Passagerarens ansvar. I artikel 23.1 åläggs passageraren skyldigheten att ersätta skada som han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har orsakat transportföretaget under transporten. I artikel 23.2 bestäms om de grunder med stöd av vilka passageraren befrias från ansvar. Enligt punkten ska han eller hon visa, att skadan orsakades av faktorer som inte berodde på honom eller henne och vars följder han eller hon inte kunde förhindra, trots alla skäliga försiktighetsåtgärder som krävs av passagerare.
Artikel 53 i CIV-reglerna innehåller bestämmelser om passagerarens ansvar och särskilda ansvarsprinciper. Bestämmelserna är mer detaljerade än bestämmelserna i artikel 23 i överenskommelsen och avviker till vissa delar från bestämmelserna i artikel 23. De innehåller inte bestämmelser om passagerarens ansvarsfrihetsgrunder. Nationella bestämmelser om passagerarens ansvar finns i 7 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 24. Ersättningsanspråk. Artikeln innehåller detaljerade bestämmelser om ersättningsanspråk och tidsfrister för dem samt om behandling av ersättningsanspråk. En passagerare har enligt artikel 24.1 rätt att framställa ersättningsanspråk mot transportföretaget på basis av ett transportavtal för passagerare eller resgods. Ett ersättningsanspråk ska framställas till det transportföretag med vilket transportavtalet har ingåtts. Transportföretagen ska sinsemellan komma överens om hur ersättningsanspråk ska behandlas. Bestämmelsen motsvarar artikel 55 i CIV-reglerna som gäller framställande av anspråk.
Ersättningsanspråket ska enligt artikel 24.2 framställas till transportföretaget inom nio månader med undantag för anspråk som avser överskriden leveransfrist för resgods, vilka ska framställas inom 30 dagar. I artikel 24.3 bestäms om den tidpunkt från vilken tidsfristerna ska räknas i fråga om olika anspråk. I artikel 24.4 bestäms hur ersättningsanspråk ska framställas och vilka bilagor som ska bifogas till ersättningsanspråket. Artikel 24.5 gäller behandling av ersättningsanspråk i transportföretaget och betalning av ersättning och artikel 24.6 behandling av ett ersättningsanspråk som strider mot bestämmelserna.
Artikel 25. Talan som väcks av passagerare på grundval av ett transportavtal och domstolens behörighet. I artikel 25.1 bestäms om de grunder på vilka talan som gäller transport av resgods kan framställas. Utgångspunkten är att ett ersättningsärende i första hand behandlas utifrån ett ersättningsanspråk som framställs till transportbolaget. Talan mot transportföretaget kan endast väckas i det fall att transportföretaget inte har svarat på ersättningsanspråket inom den tid som föreskrivs för handläggning av anspråk eller att transportföretaget under loppet av handläggningstiden har underrättat den som framställt ersättningsanspråket om att det avslår anspråket helt eller delvis.
Enligt artikel 25.2 har en passagerare som har rätt att framställa ett ersättningsanspråk rätt att väcka talan på grundval av transportavtalet utan att framställa ett ersättningsanspråk till transportföretaget. Passagerarens rätt att väcka talan börjar i det nämnda fallet den dag han eller hon hade haft rätt att framställa ett ersättningsanspråk. Enligt 1 § i artikel 34 i befordringsvillkoren får talan föras först efter att ett ersättningsanspråk har framställts i enlighet med artikel 33 i befordringsvillkoren.
I artikel 25.3 bestäms om behörig domstol vid talan som gäller ersättning för skada på en passagerares liv, hälsa eller egendom, vilken ska vara den behöriga domstolen i den stat där det ersättningsskyldiga transportföretaget till vilket ersättningsanspråket framställs är registrerat. Bestämmelsen avviker från bestämmelsen i artikel 56.2 i CIV-reglerna, enligt vilken en passagerare får föra talan på grundval av ett transportavtal endast mot det första eller sista transportföretaget, eller mot det transportföretag på vars transportavsnitt den omständighet har inträffat som står som grund för talan, med undantag för talan om återbetalning av transportavgiften. Nationella bestämmelser om den behöriga domstolen finns i 36 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 26. Tid för väckande av talan. I artikeln bestäms om tiden för väckande av talan, vilken i fråga om talan som väcks på grund av händelser som drabbat en passagerares liv eller hälsa är tre år från händelsen och i övriga fall ett år från händelsen. Den dag som tiden för väckande av talan började beaktas inte när tiden för väckande av talan räknas. I artikel 26.3 har införts en förtydligande bestämmelse, enligt vilken preskription av tidsfristerna för väckande av talan utgör grund för förkastande av anspråken. Bestämmelserna i artikeln motsvarar till sitt innehåll bestämmelserna i artikel 60 i CIV-reglerna som gäller preskription av anspråk.
Kapitel III Godstransport
Ingen EU-lagstiftning har utfärdats om godstransport, liksom inte heller om transportavtalet, fraktsedeln eller transportföretagets ansvar. Därför hör bestämmelserna i överenskommelsen om godstransport inte till EU:s behörighet. Däremot innehåller bihang B till COTIF-konventionen (enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av gods på järnväg, nedan CIM-reglerna) bestämmelser om internationell järnvägstransport av gods som också omfattar bestämmelser om bl.a. transportavtal, fraktsedel och transportföretagets ansvar. Dessa analyseras närmare nedan. Nationella bestämmelser om godstransport finns i 2 kap. i järnvägstransportlagen.
Artikel 27. Allmänna bestämmelser. Artikeln innehåller allmänna bestämmelser om godstransport i direkt internationell järnvägstransport mellan Finland och Ryssland. Enligt artikel 27.1 ska bestämmelserna i kapitlet tillämpas på godstransport som avsänds med fraktsedel i järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland. Enligt artikel 27.2 ska godset transporteras via den järnvägsgränsstation som avsändaren har antecknat i fraktsedeln, vilket motsvarar nuvarande praxis enligt 3 § i artikel 3 i de gällande befordringsvillkoren.
Artikel 28. Transportavtal för gods. Enligt artikel 28.1 åläggs transportföretaget skyldigheten att i enlighet med transportavtalet mot betalning transportera det gods som avsändaren avlämnat för transport till bestämmelsestationen. I artikel 28.2 bestäms om de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att transportföretaget ska transportera godset i enlighet med villkoren i den aktuella överenskommelsen. Ett godstransportavtal ska enligt artikel 28.3 anses vara ingånget det ögonblick som godset tas emot för transport. Transportavtalet styrks med en fraktsedel. Felaktig eller bristfällig information i fraktsedeln eller förlust av fraktsedeln av orsaker som beror på transportföretaget påverkar enligt artikel 28.4 inte transportavtalet enligt överenskommelsen eller dess giltighet. Bestämmelserna i artikel 28.1–28.4 motsvarar till sitt innehåll bestämmelserna i artikel B 6 i CIM-reglerna. Nationella bestämmelser om mottagande av gods för transport finns i 10 § 1 mom. i järnvägstransportlagen. Enligt bestämmelsen har gods tagits emot för transport när det har överlämnats till ett järnvägsföretag på det sätt som avsändaren och järnvägsföretaget har kommit överens om.
Om godsets egenskaper eller skick eller de transportvillkor som avsändaren föreslagit inte har fastställts i det aktuella avtalet, kan avsändaren, mottagaren och transportföretaget enligt artikel 28.5 komma överens om specialvillkor för transport av sådant gods samt om ansvaret för transporten och hållbarheten. Gods som transporteras med specialvillkor definieras nuförtiden i 3 § artikel 5 i befordringsvillkoren. Enligt paragrafen tas de emot för transport först efter att transportföretagen har avtalat om det sinsemellan på förhand.
Artikel 29. Gods som inte tas emot för transport. I artikel 29.1 bestäms om gods som inte får transporteras i direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland. Om det under transporten konstateras att sådant gods har överlämnats för transport som enligt artikel 29.1 inte får transporteras, ska i fråga om detta gods förfaras i enlighet med den partens tillämpliga lagstiftning inom vars territorium överträdelsen av bestämmelserna konstateras. Motsvarande bestämmelser ingår i 1 § i artikel 4 i befordringsvillkoren.
Artikel 30. Fraktsedel. I artikel 30.1 bestäms om de uppgifter som ska ingå i en fraktsedel. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak innehållet i CIM-reglernas artikel 7, vilken gäller innehållet i fraktsedeln. I artikel 30.2 bemyndigas de behöriga myndigheterna att avtala om formen för fraktsedeln och om hur den ska fyllas i. Enligt artikel 30.3 kan transportavtalet ingås som en elektronisk fraktsedel, i vilken samma uppgifter ska ingå som i den traditionella fraktsedeln i pappersform. Transportföretagen kan komma överens om användning av elektroniska fraktsedlar genom avtal som de ingår sinsemellan. Enligt 10 § 2 mom. i järnvägstransportlagen ska transportavtalet innan godset tas emot för transport bekräftas genom en fraktsedel som järnvägsföretaget har godkänt, om godsets avsändare eller järnvägsföretaget så kräver. I lagen finns inga närmare bestämmelser om fraktsedeln.
Artikel 31. Ansvar för uppgifterna i fraktsedeln. I artikel 31.1 bestäms om avsändarens ansvar för att de uppgifter som denne antecknat i fraktsedel och för att de uppgifter som där ingår är riktiga. Avsändaren ansvarar för dem i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i den part från vars territorium godset har avsänts.
Närmare bestämmelser om avsändarens ansvar ingår i artikel 31.2, enligt vilken avsändaren ansvarar för alla konsekvenser av att uppgifter och meddelanden har antecknats felaktigt eller bristfälligt, till följd av vilket godstransportens värde minskar eller det eventuellt uppstår omständigheter som påverkar trafik- eller driftssäkerheten. Om transportföretaget på begäran av avsändaren gör anteckningar i fraktsedeln, anses denne handla på avsändarens vägnar, om inte något annat visas. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 8 om ansvar för fraktsedelns uppgifter i CIM-reglerna.
I artikel 31.3 åläggs avsändaren skyldigheten att upprätta en ny fraktsedel, om transportföretaget innan transportavtalet ingås konstaterar felaktiga, inexakta eller bristfälliga uppgifter i fraktsedeln.
Artikel 32. Handlingar som ska fogas till fraktsedeln. I artikel 32.1 åläggs avsändaren på motsvarande sätt som i artikel 15.1 i CIM-reglerna att till fraktsedeln foga de handlingar som behövs för skötseln av tull- och andra myndighetsformaliteter under transporten. I artikel 32.2 har införts en bestämmelse som motsvarar artikel 15.2 i CIM-reglerna, enligt vilken transportföretaget inte är skyldigt att granska om de bifogade handlingarna är korrekta och adekvata. Bestämmelsen i artikel 32.2 om avsändarens ansvar gentemot transportföretaget för konsekvenserna av att handlingar saknas eller att de uppgifter som antecknats i handlingarna är bristfälliga eller felaktiga motsvarar motsvarande artikel i CIM-reglerna. Bestämmelsen om transportföretaget ansvar för konsekvenserna av att det har tappat handlingar som avsändaren har fogat till fraktsedeln och de handlingar som uppräknas i fraktsedeln motsvarar artikel 15.3 i CIM-reglerna.
Artikel 33. Lastning och mottagning för transport av gods. I artikel 33.1 åläggs den som ansvarar för lastning skyldigheten att lasta, placera och säkra gods i vagnarna och de intermodala enheterna i enlighet med de lastningsföreskrifter som parternas behöriga myndigheter godkänt.
Enligt artikel 33.2 ansvarar avsändaren för lastning av godset och de intermodala enheterna i vagnarna och mottagaren ansvarar för deras lossning. Transportföretaget får ansvara för lastning och lossning för avsändarens eller mottagarens räkning, om inte något annat föreskrivs i parternas tillämpliga lagstiftning. Bestämmelserna motsvarar inte artikel 13 i CIM-reglerna om lastning och lossning av gods, där det bestäms att avsändaren och mottagaren ska komma överens om vem som har i uppgift att lasta och lossa godset. Enligt 1 § artikel 13 i CIM-reglerna är det transportföretaget som är skyldigt att lasta och lossa i fråga om styckegods, men i fråga om bulklast har avsändaren lastningsskyldighet och mottagaren lossningsskyldighet, om inte något annat har avtalats.
I artikel 33.3 ingår bestämmelser om hölje och förpackning för gods, genom vilket det säkerställs att de krav som gäller skydd av gods uppfylls. Om det vid en yttre granskning kan konstateras att godsets hölje eller förpackning har skadats, kan transportföretaget vägra uppta godset för transport. Transportföretaget är skyldigt att utföra en yttre granskning av godsets hölje eller förpackning endast när lastningen utförs med transportföretagets eller avsändarens redskap vid närvaro av en representant för transportföretaget. En representant för transportföretaget har rätt att vara närvarande vid granskningen.
I artikel 33.4 bestäms på motsvarande sätt som i artikel 13.2 i CIM-reglerna om avsändarens ansvar för skador när lastningsföreskrifterna inte iakttagits och när emballage eller förpackning saknas.
Artikel 34. Sigill. Bestämmelserna i artikeln motsvarar delvis bestämmelserna om försegling i artikel 14 och i 4 § i artikel 15 i de gällande befordringsvillkoren. I artikel 34.1 åläggs det transportföretag som ansvarat för lastningen eller avsändaren att försegla vagnarna i avsändningslandet i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. Containrar och andra intermodala enheter förseglas alltid av avsändaren. I artikel 34.2 åläggs skyldigheten att använda sådana sigill eller låsplomber som inte kan avlägsnas utan att de söndras. I praktiken förseglas nuförtiden också vagnarna av avsändaren vid transporter från Finland.
Enligt artikel 34.3 ska öppnande av vagnar och intermodala enheter för gräns-, tull- eller andra myndighetsinspektioner ske i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. Över öppnandet ska upprättas ett protokoll och i fraktsedeln ska införas en anteckning.
Enligt artikel 34.4 ska sigill som fästs av tullmyndigheter eller av transportföretaget efter en myndighetsgranskning jämställs med avsändarens eller transportföretagets sigill.
Artikel 35. Godstransport och uppgivande av värdet. Med stöd av artikeln kan avsändaren utlämna gods för transport genom att uppge dess värde, vilket inte får överskrida godsets gängse värde som fastställs på grundval av leverantörens faktura. Om leverantörens faktura saknas, fastställs godsets värde enligt priset på motsvarande gods på avgångsorten. Artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 9 i de gällande befordringsvillkoren.
Artikel 36.Ändring av transportavtalet. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i huvudsak bestämmelserna i artikel 20 i befordringsvillkoren som till vissa delar har gjorts klarare. Avsändaren och mottagaren kan med stöd av artikel 36.1 ändra transportavtalet, men vardera endast en gång. En motsvarande begränsning ingår i 5 § i artikel 20 i de gällande befordringsvillkoren. Enligt den nya överenskommelsen kan en ändringsanmälan också göras elektroniskt. En ändringsanmälan kan enligt artikel 36.2 göras skriftligt eller elektroniskt, om avsändaren eller mottagaren med transportföretaget har kommit överens om elektroniskt utbyte av handlingar.
I artikel 36.3 bestäms hur avsändaren kan ändra transportavtalet. Avsändarens rätt att ändra transportavtalet upphör enligt punkten när mottagaren mottar fraktsedeln eller godset ankommer till den mottagande järnvägsgränsstationen i bestämmelselandet, till vilken godsets mottagares skriftliga anmälan om ändring av avtalet har skickats. I artikel 18.1 i CIM-reglerna bestäms hur avsändaren kan ändra transportavtalet och i 2 § när avsändarens rätt att ändra transportavtalet upphör. Bestämmelserna motsvarar inte till alla delar bestämmelserna i artikel 36.3. I artikel 36.4 bestäms på motsvarande sätt om hur mottagaren kan ändra transportavtalet efter att godset ankommit till den mottagande järnvägsgränsstationen. I artikel 18.3 i CIM-reglerna bestäms om mottagarens rätt att ändra transportavtalet och i artikel 18.4 om när mottagarens rätt att ändra transportavtalet upphör. Inte heller dessa bestämmelser i CIM-reglerna motsvarar till alla delar bestämmelserna i artikel 36.4.
Transportavtalet kan enligt artikel 36.5 ändras i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet när godset har ankommit till den mottagande järnvägsgränsstationen i bestämmelselandet. I punkten ingår en bestämmelse som klargör de gällande befordringsvillkoren enligt vilken transportföretaget ändrar transportavtalet på grundvalen av den ändringsanmälan som inkommer först, om både avsändaren och mottagaren skickar en ändringsanmälan.
I artikel 36.6 ingår på motsvarande sätt som i artikel 19.4 i CIM-reglerna ett förbud mot att ändra transportavtalet så att det leder till att sändningen måste delas. Enligt artikel 36.7 ansvarar inte avsändaren för följder som orsakats av ändringar i transportavtalet på basis av mottagarens anvisning om ändring.
Transportföretaget kan vägra ändra transportavtalet eller underlåta att genomföra ändringen endast på de grunder om vilka det bestäms i artikel 36.8. Motsvarande bestämmelser ingår i artikel 19.3 i CIM-reglerna, vilken dock är mer inskränkt än bestämmelserna i artikel 36.8.
Med stöd av artikel 36.9 har transportföretaget rätt att kräva betalning för den ändring i transportavtalet som det gjort och ersättning för de kostnader som orsakats av ändringen. Bestämmelsen motsvarar artikel 19.2 i CIM-reglerna. Ändringen av transportavtalet ska enligt artikel 36.10 godkännas av tullmyndigheterna i enlighet med den nationella lagstiftningen i tullmyndighetens stationeringsland.
Artikel 37. Beräkning och betalning av transportavgifter. I artikel 37.1 bestäms om betalning av transportavgifter. I princip ansvarar avsändaren för transportavgifterna under transport på avgångslandets och ett transitolands område och mottagaren för transport på bestämmelselandets område. Transportföretaget och avsändaren kan genom ömsesidigt avtal komma överens om betalningsskyldigheten på ett annat sätt. Enligt artikel 10.1 i CIM-reglerna är avsändaren skyldig att betala transportavgifterna och de kostnader som uppstår av transporten om det inte avtalats om något annat mellan avsändaren och transportören.
Skyldigheten att betala transportavgifterna kan med stöd av artikel 37.2 överföras på en tredje part som ingått ett avtal med transportföretaget och som avsändaren har antecknat i fraktsedeln som betalare. Enligt artikel 37.3 beräknas transportavgifterna separat för vardera konventionspartens stats territorium. I artikel 37.4 bestäms att beloppet på transportavgiften bestäms enligt datumet för ingående av transportavtalet. Den obetalade delen av oriktigt beräknade transportavgifter ska med stöd av artikel 37.5 betalas och det som betalats för mycket ska betalas tillbaka till den avgiftspliktige.
Artikel 37.6 gäller situationer där vagnar överlastats. Transportavgifterna för godsets överlast beräknas då för hela transportrutten som en egen sändning. På motsvarande sätt om en oriktig godsbenämning har antecknats på fraktsedeln, ska transportavgifterna för hela transportrutten beräknas med stöd av artikel 37.7 enligt det gods som faktiskt har transporterats. Om transportrutten på grund av transporthinder har ändrats av orsaker som inte beror på transportföretaget, ska transportavgifterna beräknas med stöd av artikel 37.8 enligt den ändrade transportrutten.
I artikel 37.9 har införts en bestämmelse som motsvarar bestämmelsen i 2 § i artikel 10 i CIM-reglerna, med stöd av vilken avsändaren ska betala transportavgifterna på mottagarens vägnar, om godsets mottagare inte har tagit emot godset eller har använt sina rättigheter och inte kommit för att ta emot godset.
Artikel 38. Granskning av godset. Bestämmelserna i artikeln motsvarar 2 § i artikel 11 i befordringsvillkoren. Transportföretaget har enligt artikel 38.1 rätt att i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen granska om sändningen motsvarar de uppgifter som antecknats i fraktsedeln och om villkoren i transportavtalet iakttas. Bestämmelsen motsvarar artikel 11.1 i CIM-reglerna. Nationella bestämmelser om undersökning av gods finns i 29 § i järnvägstransportlagen.
Sändningen ska enligt artikel 38.2 granskas på avgångsstationen eller bestämmelsestationen vid närvaro av en representant för avsändaren eller mottagaren. Sändningen kan med stöd av artikel 38.3 också granskas under transporten för att säkerställa trafiksäkerheten och godsets hållbarhet.
Om det vid en granskning på avsändningsstationen konstateras att sändningen inte motsvarar de uppgifter som antecknats i fraktsedeln, ska enligt artikel 38.4 vagnen eller den intermodala enheten återsändas jämte gods och fraktsedel för att ändras, om det inte föreligger hinder för transporten enligt den tillämpliga lagstiftningen i avsändningslandet. Sådana transporter kan t.ex. vara godstransporter som omfattas av exportförbud eller som saknar behövligt transporttillstånd. Avsändaren ersätter då de kostnader som orsakas av återsändandet.
Enligt artikel 38.5 kan myndigheterna granska sändningens innehåll under transporten i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen, om det finns motiverad anledning att misstänka att sändningen orsakar fara för människors liv eller hälsa, miljön eller egendom, eller granskningen ska utföras för att säkerställa godsets hållbarhet.
I artikel 38.6 åläggs det transportföretag som utfört granskningen att upprätta ett kommersiellt protokoll, om det vid en granskning under transporten eller på bestämmelsestationen konstateras att sändningen inte motsvarar uppgifterna i fraktsedeln. En motsvarande bestämmelse ingår i 2 § i artikel 11 i befordringsvillkoren.
Artikel 39. Leveransfrist för gods. Bestämmelserna i artikeln har beretts utifrån artikel 13 i de gällande befordringsvillkoren, som gäller leveransfrister. Enligt artikel 39.1 bestäms leveransfristen för godsets hela transportsträcka. I artikel 39.2 bestäms hur leveransfristen fastställs. Enligt artikel 39.4 räknas den tid som reserverats för att ta emot godset för transport och utlämna det åt mottagaren bara en gång. Genom avtal mellan avsändaren och transportföretaget kan leveransfristen ändras. I vissa fall finns behov att avvika från de leveransfrister som bestäms utifrån artikel 39.2. Därför har i artikel 39.3 införts en bestämmelse med stöd av vilken transportföretaget bestämmer leveransfristerna för överviktstransporter och överdimensionerade transporter samt för gods som transporteras med specialtåg försedda med separat lok. Granskning av dessa transporter kräver mer tid än vad normala transporter kräver, varför det har ansetts vara nödvändigt att transportföretaget får bestämma leveransfristen för dem.
Enligt artikel 39.4 räknas leveransfristen från kl. 00.00 dagen efter den dag då godset tagits emot för transport. Enligt artikel 39.5 förlängs leveransfristen med den försening som inträffat under transportsträckan av orsaker som inte beror på transportföretaget.
I artikel 39.6 bestäms när en transport anses ha utförts inom utsatt tid. En förutsättning är att godset har ankommit till bestämmelsestationen före utgången av leveransfristen och transportföretaget har meddelat mottagaren om godsets ankomst och om möjligheten att utlämna godset i mottagarens besittning. Om den ordning i vilken godsets ankomst ska meddelas mottagaren bestäms i den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet.
I artikel 16 i CIM-reglerna ingår bestämmelser om leveransfrister. Bestämmelserna i artikel 39 i överenskommelsen motsvarar delvis bestämmelserna i CIM-reglerna om leveransfrister.
Artikel 40. Utlämnande av gods. När godset ankommit till bestämmelsestationen ska enligt artikel 40.1 transportföretaget utlämna fraktsedeln och godset till mottagaren. Enligt artikel 40.2 anses godset vara utlämnat till mottagaren, om godset i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet har utlämnats i tullens eller annan myndighets besittning på yrkande av dem.
I artikel 40.3 bestäms om mottagarens skyldighet att betala transportavgifterna. Om det inte bestäms något annat i avtalet mellan mottagaren och transportföretaget, ska mottagaren betala transportföretaget alla transportavgifter innan fraktsedeln och godset utlämnas. Enligt punkten är mottagaren skyldig att betala transportavgifterna för allt gods som finns antecknat i fraktsedeln, trots att en del av det i fraktsedeln antecknade godset skulle saknas. I artikel 40.4 har införts en förtydligande bestämmelse enligt vilken godset utlämnas i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet.
Bestämmelserna i artikeln har beretts utifrån bestämmelserna i artikel 16 i befordringsvillkoren. De motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 17.1–17.3 i CIM-reglerna som gäller utlämnande av gods. Nationella bestämmelser om utlämnande av gods finns i 12 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 41. Hinder för transport och utlämnande av gods. Bestämmelserna i artikeln har beretts utifrån bestämmelserna i artikel 22 i befordringsvillkoren. I artikel 41.1 bestäms att transportföretaget omedelbart ska begära anvisningar av avsändaren, om det har uppstått ett hinder för transport och utlämnande av godset av orsaker som inte beror på transportföretaget. I alla andra fall än de som anges i artikel 41.1 beslutar transportföretaget i situationer där hinder för transport och utlämnande uppstår av orsaker som inte beror på transportföretaget huruvida anvisningar ska begäras av avsändaren eller om godset ska transporteras till bestämmelsestationen genom att ändra den ursprungliga transportrutten. Bestämmelserna i artikel 41.1 motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 20 i CIM-reglerna som gäller transporthinder för gods och artikel 21 som gäller hinder för utlämnande av gods.
I artikel 41.2 bestäms hur transportföretaget ska förfara om avsändaren inte ger anvisningar inom åtta dygn från att de har begärts, eller om det har gett anvisningar som inte kan genomföras med rimliga åtgärder. Då har transportföretaget med stöd av punkten rätt att förfara med godset i enlighet med den stats lagstiftning på vars territorium hindret för transporten eller utlämnandet av godset uppstod eller återsända godset till dess avsändare efter att ha kommit överens om saken med tullmyndigheterna i staten i fråga. Den tidsfrist som avses i punkten är fyra dygn för gods som förfars snabbt i stället för åtta dygn. Om omedelbara åtgärder är nödvändiga på grund av godsets skick, har transportföretaget enligt artikel 41.3 rätt att bestämma över godset utan att iaktta de tidsfrister som anges i artikel 41.2.
Om godset har sålts, ska enligt artikel 41.4 det belopp som influtit av försäljningen med avdrag för transportavgiften ges till avsändaren. Om det belopp som influtit av försäljningen av godset inte täcker de kostnader som uppstår av godset ska avsändaren betala skillnaden.
Enligt artikel 41.5 ska transportföretaget förfara med godset i enlighet med avsändarens anvisningar, om avsändaren i fraktsedeln har gett anvisningar om förfarandet i fråga om godset i fall av hinder för transport och utlämnande. Om anvisningarna dock inte går att genomföra, ska transportföretaget förfara i enlighet med bestämmelserna i artikel 41.1–41.3.
Den som har rätt att disponera över godset ska enligt artikel 41.6 ersätta transportföretaget alla de kostnader som företaget orsakas av hindren för transport och utlämnande, om hindren för transport och utlämnande av godset föranleds av orsaker som inte beror på transportföretaget.
Bestämmelserna i artikel 41.4–41.6 motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 22 i CIM-reglerna, vilken gäller konsekvenserna av hinder för transport och utlämnande.
Artikel 42.Kvarhållande av gods. Bestämmelserna i artikeln motsvarar bestämmelserna i artikel 23 i de gällande befordringsvillkoren. Transportföretaget har med stöd av artikel 42.1 rätt att som säkerhet för de avgifter som härrör från transportavtalet eller som tas ut på grund av överenskommelsen kvarhålla en godssändning som transporteras på grundval av transportavtalet i fråga. Enligt artikel 42.2 ska kvarhållandet ske i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet.
Artikel 43. Gods som förkommit. Bestämmelserna i artikeln har beretts utifrån artikel 28 i de gällande befordringsvillkoren. Avsändaren och mottagaren har med stöd av artikel 43.1 rätt att sända transportföretaget en anmälan om sökning av godset, om godset inte har utlämnats till mottagaren efter utgången av leveransfristen. Enligt punkten utgör en anmälan om godssökning inte ett ersättningsanspråk om gods som förkommit. I de gällande befordringsvillkoren ingår inte några bestämmelser om godssökning eller om förfarandet i anslutning till sådan sökning. Godset anses som förkommet om det inte har utlämnats till mottagaren på dennes yrkande inom 30 dygn räknat från utgången av leveransfristen.
I artikel 43.2 åläggs transportföretaget skyldigheten att meddela mottagaren, om godset har ankommit till bestämmelsestationen inom 30 dygn efter utgången av leveransfristen. Efter att ha fått en anmälan kan mottagaren inom 30 dygn kräva att godset ska utlämnas till honom eller henne på någon av de stationer som finns längs transportrutten. Då ska mottagaren endast betala transportavgiften från avsändningsstationen till den station där godset utlämnas till honom eller henne och återbetala det ersättningsbelopp som han eller hon har fått, med avdrag för transportavgift som inkluderats. Mottagaren kan i vilken händelse som helst framställa ett ersättningsanspråk för överskriden leveransfrist.
Med stöd av artikel 43.3 har transportföretaget rätt att disponera över godset i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i bestämmelselandet, om inget utlämningsanspråk har framställts eller om det förkomna godset kommer till rätta över ett år efter det att skadeståndet betalades.
Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 29 i CIM-reglerna, vilka gäller presumtion om förkommet gods. Nationella bestämmelserna om förkommet gods finns i 15 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 44. Fastställande av gods som delvis förkommit, skadats eller förfarits. Bestämmelserna i artikeln motsvarar artikel 29 i befordringsvillkoren. I artikel 44.1 bestäms när transportföretaget ska granska godsets skick och vid behov också dess vikt. En granskning ska utföras när transportföretaget konstaterar eller förmodar eller när den som har rätt att disponera över godset hävdar att godset delvis har förkommit, skadats eller förfarits. Transportföretaget åläggs skyldigheten att utan dröjsmål upprätta ett kommersiellt granskningsprotokoll över granskningen, i vilket godsets skick ska antecknas samt orsakerna till att det skadats, förfarits eller delvis förkommit samt den mängd detta gäller. Den som har rätt att disponera över godset ska beredas möjlighet att vara närvarande vid granskningen.
Den som har rätt att disponera över godset ska enligt artikel 44.2 på begäran ges ett exemplar av granskningsprotokollet. Enligt artikel 44.3 kan han eller hon vägra ta emot godset tills en observerad skada, förskämning eller partiell förlust av godset har konstaterats genom ett granskningsprotokoll. Enligt artikel 44.4 kan han eller hon vägra ta emot godset, trots att han eller hon tagit emot fraktsedeln och betalat transportavgifterna, om transportföretaget inte upprättar ett granskningsprotokoll trots att ett sådant krävts.
Enligt artikel 44.5 har den som har rätt att disponera över godset rätt att kräva att godsets skick och vikt granskas samt att orsakerna till att godset skadats, förfarits eller delvis förkommit och omfattningen av dessa konstateras genom att anlita sakkunniga, om denne inte godkänner vad som anges i granskningsprotokollet eller om transportföretaget har vägrat upprätta ett granskningsprotokoll i samband med utlämnandet av godset.
Artikel 45. Solidariskt ansvar hos transportföretagen. Bestämmelserna i artikeln motsvarar bestämmelserna i artikel 24 i de gällande befordringsvillkoren. I CIM-reglerna ingår motsvarande bestämmelser i artikel 26 som gäller konsekutiva transportörer. Med stöd av artikel 45.1 är transportföretagen solidariskt ansvariga gentemot avsändaren eller mottagaren för vederbörligt genomförande av transportavtalet i enlighet med överenskommelsen. Transportföretaget blir med stöd av artikel 45.2 delaktigt i transportavtalet och förbinder sig till de skyldigheter som följer av avtalet när det upptar gods för transport med en fraktsedel. Enligt artikel 45.3 ansvarar transportföretaget för vederbörligt fullgörande av sina skyldigheter enligt transportavtalet ända tills godset har utlämnats till mottagaren. Nationella bestämmelser om solidariskt ansvar hos transportföretagen vid konsekutiva transporter finns i 32 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 46. Allmänna bestämmelser om transportföretagets ansvar och grunderna för transportföretagets ansvarsfrihet. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar 1–4 § i artikel 25 och 1 § i artikel 26 i de gällande befordringsvillkoren och artikel 23 i CIM-reglerna. I artikel 46.1 bestäms om omfattningen av transportföretagets skadeståndsansvar enligt den nya överenskommelsen. Transportföretaget ansvarar med stöd av punkten för skada som orsakas av att leveransfristen överskrids, att gods förkommer helt eller delvis eller skadas. Transportföretagets ansvar varar från den tidpunkt som godset upptas för transport tills det utlämnas till dess mottagare.
I artikel 46.2 ingår bestämmelser om grunderna för transportföretagets ansvarsfrihet vid underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt transportavtalet eller vid bristfälligt uppfyllande av dessa skyldigheter. I artikel 46.3 bestäms om godstransporter där transportföretaget inte heller är ansvarigt för godsets bristande vikt, för lösa delar eller reservdelar som saknas, för förlust eller partiell förlust av gods och för skador på eller förskämning av gods. Nationella bestämmelser om transportföretagets ansvar finns i 13 § i järnvägstransportlagen. Enligt 1 mom. ansvarar ett järnvägsföretag från den tidpunkt vid vilken gods tas emot för transport tills godset lämnas ut för den skada som förorsakas av att godset helt eller delvis har förkommit eller skadats. I 2 mom. finns bestämmelser om de grunder på vilka transportföretaget befrias från ansvar. Bestämmelser om ersättning för förlorat gods ingår i 16 § i järnvägstransportlagen, om ersättning för skada på gods i 17 § och om dröjsmål med utlämnande av gods i 18 §.
Artikel 47. Bevisbörda. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar 2 och 3 § i artikel 25 och 2 § i artikel 26 i de gällande befordringsvillkoren samt artikel 25 i CIM-reglerna. För att bli befriat från ansvar åläggs transportföretaget i artikel 47.1 skyldigheten att bevisa att godset förkommit, delvis förkommit, skadats eller förfarits på grund av omständigheter som avses i artikel 46.2 i överenskommelsen.
I artikel 47.2 ges bevisbördan till avsändaren eller mottagaren. Om det konstateras att gods förkommit, delvis förkommit, skadats eller förfarits av orsaker som avses i artikel 46.3, betraktas felet enligt punkten som en följd av dessa omständigheter, om inte avsändaren eller mottagaren visar något annat.
Artikel 48. Ansvarsbegränsningar vid godsets bristande vikt. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 27 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 31 i CIM-reglerna. Enligt artikel 48.1 ansvarar transportföretaget endast för den del av viktförlusten som överskrider de minskningsmåner som anges i procent i underpunkterna 1 och 2. Artikel 48.1 tillämpas dock enligt artikel 48.2 inte om avsändaren eller mottagaren visar att minskningen i godsets vikt har orsakats av skäl som beror på transportföretaget.
Artikel 48.3 gäller transporter där flera kollin transporteras med samma fraktsedel. Då ska viktens minskningsmån beräknas separat för varje kolli, ifall kollinas vikt har antecknats separat på fraktsedeln eller kollinas vikt kan fastställas på något annat sätt. Om godset har förkommit helt och hållet eller om enskilda kollin fattas, tillämpas enligt artikel 48.4 inte artikel 48.1 vid beräkningen av skadeståndet.
Artikel 49. Skadepresumtion vid ny avlämning för transport. I artikeln bestäms om skadepresumtionen vid transport av gods från en tredjestat. Om det då efter en ändring av transportavtalet konstateras att godset delvis förkommit, skadats eller förfarits, presumeras detta enligt artikeln ha inträffat under det senaste transportavtalet, om sändningen har avlämnats för ny transport sådant det var vid ankomsten till den plats där det avlämnats för ny transport. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar 6 § i artikel 25 i de gällande befordringsvillkoren och artikel 28 i CIM-reglerna.
Artikel 50. Ersättningsbeloppet när resgods förkommit helt eller delvis. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 30 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 30 i CIM-reglerna. I artikel 50.1 bestäms att godsets gängse värde ska utgöra grunden för ersättning för gods som förkommit helt eller delvis. Ersättningen får enligt punkten inte vara större än godsets gängse värde, som enligt artikel 50.2 bestäms enligt det pris som anges i godsets leverantörs faktura. Om gängse värde inte kan fastställas enligt fakturan, fastställs värdet enligt artikel 50.3 med utgångspunkten i det pris som tas ut för motsvarande gods på avgångsorten. Om godsets värde inte kan fastställas med stöd av artikel 50.2 eller 50.3 ska det fastställas med stöd av artikel 50.4 utifrån ett expertutlåtande.
I artikel 50.5 bestäms om hur den valuta som står som grund för värdet på förkommet gods ska fastställas i situationer där värdet på förkommet gods inte har angetts i den stats valuta där ersättningsanspråket framställs. Då ska valutan enligt artikel 50.5 omvandlas enligt kursen för betalningsdagen till den stats valuta där betalningen ska erläggas. Enligt artikel 50.6 ska också de transportavgifter som betalats till transportföretaget ersättas, om de inte ingår i godsets pris. Enligt punkten ersätts tullavgifter och andra avgifter som hänför sig till transporten i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. Transportföretaget ersätter dock inte sådana kostnader och förluster hos avsändaren eller mottagaren som inte har orsakats av transportavtalet.
Artikel 51. Ersättningsbeloppet när gods skadats eller förfarits. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 31 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 32 i CIM-reglerna. Om godset har skadats, ska enligt artikel 51.1 transportföretaget åläggas skyldigheten att till den som har rätt att disponera över godset ersätta beloppet för godsets värdeminskning. Godsets värde fastställs i enlighet med artikel 50. Andra skador ersätts inte.
I artikel 51.2 bestäms att ersättningen dock inte får överskrida det belopp som ersätts när en godssändning har förkommit helt och hållet, om hela sändningens värde har minskat på grund av skadan eller det belopp som ersätts när en del av en godssändning har förkommit, om endast en del av sändningens värde har minskat på grund av skadan.
Artikel 52. Ersättningsbeloppet när leveransfristen för gods överskrids. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 32 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 33 i CIM-reglerna. I artikel 52.1 bestäms om begränsning av transportföretagets ansvar när leverensfristen för godset överskrids. Transportföretagets ansvar uppstår då endast, om godsets hela leveransfrist överskrids. I artikel 52.2 bestäms hur ersättningen fastställs enligt dröjsmålets varaktighet. Ersättningen kan vara högst 30 procent av transportavgiften. Om det visas att överskridandet av leveransfristen har orsakat ekonomisk skada för den som har rätt att disponera över godset, får enligt artikel 52.3 det skadestånd som betalas inte heller då överskrida beloppet för hela transportavgiften. I artikel 52.4 bestäms om transportföretagets ansvar när godsets leveransfrist har överskridits och godset samtidigt har förkommit. Då ansvarar transportföretaget endast för att godset förkommit. I artikel 52.5 bestäms om transportföretagets ersättningsskyldighet när godset utöver att leveransfristen har överskridits delvis har förkommit eller skadats eller förfarits. Då är transportföretaget skyldigt att betala ersättning för överskriden leveransfrist i fråga om den resterande oskadda delen av godset. Enligt 18 § i järnvägstransportlagen kan ersättningens maximibelopp vid dröjsmål med utlämnande av gods högst vara fyra gånger transportavgiftens belopp.
Artikel 53. Ersättningsanspråk gällande godstransportavtal. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 33 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 43 i CIM-reglerna. I artikel 53.1 bestäms om vem som har rätt att framställa ersättningsanspråk på grundval av transportavtal. Avsändaren har med stöd av underpunkt 1 rätt att framställa ersättningsanspråk på basis av ett transportavtal så länge han eller hon har rätt att ändra godstransportavtalet och mottagaren har med stöd av underpunkt 2 rätt till det från och med att han eller hon har ändrat transportavtalet i enlighet med artikel 36 eller har fått fraktsedeln, eller har bestyrkt sin rätt inför transportföretaget genom att uppvisa fraktsedelns duplett. Dessutom har personer som betalat transportavgiften med stöd av underpunkt 3 rätt att framställa ersättningsanspråk för återbetalning av betalda belopp. I punkten förbjuds överföring av rätten att framställa ersättningsanspråk.
Avsändaren ska enligt artikel 53.2 framställa sitt ersättningsanspråk till det transportföretag som upptagit godset för transport och mottagaren på motsvarande sätt till det transportföretag som utlämnat godset. Ersättningsanspråken ska framställas skriftligen och de ska innehålla lämplig motivering och beloppet på den skada som förorsakats. Ersättningsanspråk som gäller återbetalning av betalda summor ska enligt artikel 53.3 framställas till det transportföretag som har tagit ut dessa summor.
Ersättningsanspråken ska enligt artikel 53.4 framställas separat för varje fraktsedel med undantag för de ersättningsanspråk som anges i underpunkterna 1 och 2. Enligt underpunkt 1 kan ersättningsanspråk som gäller återbetalning av avgifter framställas i fråga om flera fraktsedlar. Enligt underpunkt 2 ska ersättningsanspråk framställas för varje fraktsedel som anges i det kommersiella protokollet, om det upprättats ett enda kommersiellt granskningsprotokoll över fraktsedlarna.
Med stöd av artikel 53.5 har tredje part rätt att framställa ett ersättningsanspråk på avsändarens eller mottagarens vägnar genom ett bemyndigande av avsändaren eller mottagaren enligt den tillämpliga lagstiftningen i den stat där det transportföretag som tar emot ersättningsanspråket är registrerat.
Vid framställande av ett ersättningsanspråk om en godstransport ska avsändaren enligt artikel 53.6 uppvisa fraktsedelns duplett och mottagaren fraktsedeln eller om den förkommit under transporten fraktsedelns duplett. En fraktsedel i elektronisk form ska också företes som utskrift. Enligt artikel 53.7 ska till ersättningsanspråket utöver de handlingar som avses i artikel 53.6 och ett eventuellt kommersiellt granskningsprotokoll fogas de handlingar som styrker godsets värde eller dess värdeminskning och andra handlingar genom vilka ersättningsanspråket motiveras. Handlingarna ska bifogas till ersättningsanspråket i original eller som bestyrkta kopior.
I artikel 53.8 åläggs transportföretaget skyldigheten att behandla ersättningsanspråket och att ge ett svar till den som framställt ersättningsanspråket eller att betala ersättningen inom 180 dagar från datumet för avlämnande av ersättningsanspråket, vilket ska styrkas genom en poststämpel eller transportföretagets kvittering om mottagande av ersättningsanspråket. Om transportföretaget delvis eller helt avslår ett ersättningsanspråk ska företaget enligt artikel 53.9 meddela den som framfört anspråket motiveringen till att ersättningsanspråket avslagits och samtidigt skicka tillbaka de handlingar som bifogats ersättningsanspråket.
I artikel 53.10 bestäms om förfarandet i situationer där ersättningsanspråket har upprättats i strid med det förfarande som fastställs i artikeln. Då ska transportföretaget återsända ersättningsanspråket utan att behandla det till den som framställt ersättningsanspråket senast 15 dagar efter att det kommit till transportföretaget och ange orsaken till återsändandet. Då avbryts inte den i artikel 56.3 avsedda preskriptionstid för ersättningsanspråket och väckande av talan. Om transportföretaget återsänder ersättningsanspråket till den som framställt anspråket senare än 15 dagar efter att det inkommit till transportföretaget, avbryts preskriptionstiden följande dag räknat från när denna tidsfrist går ut till den dag då transportföretaget sänder ersättningsanspråket till den som framställt det. Ersättningsanspråket anses inte då ha blivit avslaget, och den som framställt ersättningsanspråket har inte i sådana situationer rätt att väcka talan. Den som framställt ett ersättningsanspråk ska kräva att transportföretaget ger ett beslut avseende ersättningsanspråket innan talan eventuellt väcks.
Nationella bestämmelser om ersättningsanspråk, tidsfrister och preskriptionstider finns i 33–35 § i järnvägstransportlagen.
Artikel 54. Rätt att föra talan på grundval av ett transportavtal. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 34 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 44 i CIM-reglerna. Enligt artikel 54.1 får talan på grundval av ett transportavtal föras av den som har rätt att framställa ersättningsanspråk till transportföretaget. Talan får föras mot det transportföretag till vilket ersättningsanspråket framställs, om inte transportföretaget har iakttagit den tidsfrist som fastställts i artikel 53 för behandling av ersättningsanspråk, eller om transportföretaget antingen helt eller delvis avslår ersättningsanspråket. Talan får enligt artikel 54.2 föras i en behörig domstol endast i den stat där det transportföretag som tar emot ersättningsanspråket är registrerat. Artikel 54.2 avviker från bestämmelserna i artikel 46 i CIM-reglerna om laglig domstol.
Artikel 55. Förlust av rätten att framställa ersättningsanspråk och föra talan mot transportföretaget. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 35 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 47 i CIM-reglerna. Enligt artikel 55.1 upphör rätten att på grund av ett transportavtal framställa ersättningsanspråk eller föra talan mot transportföretaget när den person som har rätt att disponera över godset har mottagit godset. Rätten att framställa ersättningsanspråk och väcka talan mot transportföretaget går dock inte förlorad i de situationer som individualiseras i underpunkterna 1–4 i artikel 55.2. För att rätten att framställa ersättningsanspråk och talerätten inte ska gå förlorad i situationer som anges i underpunkterna 2 och 4 till punkt 2, ska de villkor som anges i underpunkterna vara uppfyllda.
Artikel 56. Preskription av ersättningsanspråk och talan. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 36 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 48 i CIM-reglerna. I artikel 56.1 bestäms om preskriptionstiden för ersättningsanspråk och talan som grundar sig på ett transportavtal, som enligt punkten är ett år. Preskriptionstiden gäller både ersättningsanspråk och talan som riktas både mot avsändaren och mot mottagaren. Om talan inte väcks inom ett år, förloras rätten till ersättning.
I artikel 56.2 bestäms när preskriptionstiden börjar löpa i de situationer som anges i underpunkterna 1–7. Enligt underpunkt 1 börjar preskriptionstiden när det är fråga om ersättningsanspråk eller talan på grund av att godset delvis förkommit eller skadats, eller att leveransfristen för godset har överskridits den dag då godset lämnats ut till mottagaren. Enligt underpunkt 2 börjar preskriptionstiden 30 dygn efter utgången av leveransfristen, när det är fråga om ett ersättningsanspråk eller talan som gäller helt och hållet förkommet gods. När man beaktar att preskriptionstiden är kort, är det för säkerställandet av rättigheterna hos parterna i transportavtalet nödvändigt att klart fastställa preskriptionstidens begynnelsetidpunkt.
Enligt artikel 56.3 avbryts preskriptionstiden när ett ersättningsanspråk framställs till transportföretaget i enlighet med artikel 53. Preskriptionstiden fortsätter att löpa från den dag då transportföretaget skriftligen har svarat att ersättningsanspråket har avslagits helt eller delvis, eller underlåtit att svara på ersättningsanspråket inom den utsatta tiden på 180 dagar som förutsätts i artikel 53.8. I artikel 56.4 har införts en förtydligande bestämmelse enligt vilken ersättningsanspråk som framställs på nytt med samma innehåll inte avbryter preskriptionstiden.
Artikel 57. Regressrätt och framställande av regressanspråk. Bestämmelserna i artikeln motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i artikel 37–39 i de gällande befordringsvillkoren och bestämmelserna i artikel 50 i CIM-reglerna. I artikel 57.1 bestäms om transportföretagets regressrätt mot ett annat transportföretag som deltagit i transporten. En förutsättning för regressrätt är att det är motiverat att anta att det andra transportföretaget har orsakat skadan eller att skadan orsakats av båda transportföretagen. Enligt artikel 57.2 ska regressanspråk framställas inom 75 dygn räknat från ersättningens faktiska betalningsdag. Det transportföretag som fått ett regressanspråk ska meddela sitt beslut inom 75 dygn från det att det fick regressanspråket. Transportföretagen kan genom inbördes avtal komma överens om en kortare tidsfrist.
Det transportföretag till vilket ett regressanspråk har framställts, har enligt artikel 57.4 inte rätt att bestrida riktigheten av den ersättning som det transportföretag som betalat ersättningen framställer, om en domstol har fastställt ersättningen och om det transportföretag till vilket regressanspråket framställts har informerats om stämningen på ett sådant sätt att detta företag har haft möjlighet att uppträda som intervenient i rättegången.
Det transportföretag som betalat ersättning har med stöd av artikel 58.5 rätt att på rättslig väg framställa regressanspråk till ett annat transportföretag som deltagit i transporten.
Kapitel IV Järnvägsgränstrafik
Artikel 58. Järnvägsgränsstationer. I artikeln ska bestämmas om de järnvägsgränsstationer via vilka trafikering i direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland bedrivs. Artikeln motsvarar 1 § som gäller gränsutlämningsstationer i den järnvägsgränsöverenskommelse som ska upphävas genom den nya överenskommelsen, där de angivna järnvägsgränsstationerna bevaras oförändrade. De järnvägsgränsstationer som avses i artikeln är på Finlands territorium Vainikkala, Imatrankoski, Niirala och Vartius och på Rysslands territorium Buslovskaja, Svetogorsk, Värtsilä och Kivijärvi. Via alla järnvägsgränsstationer som nämns kan enligt överenskommelsen bedrivas passagerar- och godstrafik. Via dem kan transporteras allt slags gods utan begränsningar. På alla järnvägsgränsstationer finns dock tills vidare inte beredskap for mottagande av allt slags gods, liksom beskrivs ovan i avsnitt 3.1 Ekonomiska och övriga konsekvenser. I artikel 58.2 har trafikeringen i snabb persontrafik begränsats så att den på finskt territorium endast kan ske via Vainikkala järnvägsgränsstation och på ryskt territorium endast via Buslovskaja järnvägsgränsstation.
Artikel 59. Tillämplig tid. Enligt artikeln tillämpas på järnvägsgränsstationerna och banavsnitten mellan dem i funktioner enligt överenskommelsen i enlighet med nuvarande praxis 24-timmars Moskvatid.
Artikel 60. Utlämnande och återställande av rullande materiel. Bestämmelserna i artikeln hör till EU:s behörighet till den del som anges nedan.
Artikel 60.1 motsvarar i tillämpliga delar bestämmelserna i 31 § i järnvägsgränsöverenskommelsen. Enligt artikel 60.1 ska i enlighet med nuvarande praxis utlämnande av passagerar- och godsvagnar som trafikerar i direkt internationell järnvägstrafik i enlighet med överenskommelsen ske från det utlämnande transportföretaget till det mottagande transportföretaget på den järnvägsgränsstation som kommer efter gränsövergången. Transportföretagen får dock komma överens om att utlämnande av rullande materiel sker redan på den järnvägsgränsstation som föregår gränsövergången.
I punkten bestäms att mottagande och utlämnande av vagnar sker på järnvägsgränsstationerna varje dag året runt och dygnet runt. Transportföretagen kan komma överens om en annan tidtabell. I praktiken kommer transportföretagen överens om tidtabellerna sinsemellan.
I artikel 60.2 bestäms om förutsättningarna för utlämnande av rullande materiel, vilka i tillämpliga delar motsvarar kraven i 66 § i järnvägsgränsöverenskommelsen. Det utlämnande transportföretaget får med stöd av punkten endast ge för utlämnande sådan rullande materiel som företaget har inspekterat på förhand i enlighet med den överenskommelse som ingåtts med stöd av artikel 4.2 i denna överenskommelse och som det har konstaterat vara utlämningsduglig. I punkten förutsätts dessutom att dokumentationen över materielen är förenlig med bestämmelserna i överenskommelsen och övriga tillämpliga krav.
I artikel 60.3 bestäms om det ögonblick när ansvaret för rullande materiels tekniska skick och trafikeringsduglighet övergår från den utlämnande järnvägsföretaget till det mottagande järnvägsföretaget. Det utlämnande transportföretagets ansvar fortsätter i enlighet med nuvarande praxis ända till utlämnandet, varefter ansvaret övergår till det mottagande transportföretaget.
I artikel 60.4 bestäms om teknisk kontroll av den rullande materiel som ska utlämnas. Enligt punkten utför det mottagande transportföretaget en teknisk kontroll i enlighet med den överenskommelse mellan ministerierna som ingåtts i enlighet med artikel 4.2 i överenskommelsen när den rullande materielen ankommer till den mottagande partens järnvägsgränsstation. Förfarandet motsvarar nuvarande praxis. Det mottagande transportföretaget kan ge utförande av kontrollen i uppgift till järnvägsinfrastrukturförvaltaren. I punkten åläggs en skyldighet att upprätta ett separat dokument över de brister som konstateras vid kontrollen.
En behörig myndighet i den mottagande parten som ansvarar för järnvägssäkerheten får enligt punkten förbjuda eller begränsa användning av rullande materiel på den egna statens territorium, om den inte uppfyller de krav som uppställts för den rullande materielen i fråga och för järnvägssystemets säkerhet eller om det inte har godkänts i enlighet med de krav som avses i artikel 60.5. Den behöriga myndighet som avses i punkten är Trafiksäkerhetsverket i Finland.
Artikel 60.5 hör till EU:s behörighet på det sätt som anges nedan. I punkten krävs att den rullande materiel som utlämnas ska ha ett tillstånd för ibruktagande på bannätet i den mottagande parten som beviljats i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen i den mottagande parten. I Finland föreskrivs i 57 § i järnvägslagen (304/2011) om tillstånd för ibruktagande som krävs av rullande materiel som används i samtrafik och som anländer från Ryska federationen och som beviljas av Trafiksäkerhetsverket. I 57 § har man beaktat bestämmelserna i artikel 21 i ovan nämnda driftskompatibilitetsdirektiv. I artikel 21.1 i direktivet föreskrivs om tillstånd för ibruktagande som den behöriga säkerhetsmyndigheten utfärdar för rullande materiel. Ett fordon ska enligt bestämmelsen ha ett tillstånd för ibruktagande innan det används på bannätet i en medlemsstat i Europeiska unionen. Om det rör sig om fordon i trafik mellan en medlemsstat och ett tredjeland i ett järnvägsnät vars spårvidd är en annan än huvudjärnvägsnätet i Europeiska unionen och som får omfattas av ett undantag enligt artikel 9.5 eller som omfattas av specialfall, får de nationella bestämmelser genom vilka artikel 21 i direktivet genomförs omfatta internationella överenskommelser som är förenliga med unionslagstiftningen. I nuvarande praxis beviljar Trafiksäkerhetsverket tillstånd för ibruktagande utifrån en automatisk behandling. Beslut om tillstånd för ibruktagande fattas utifrån de uppgifter som ingår i den anmälan som finns i datasystemet. Tillstånd beviljas automatiskt när tillståndsvillkoren är uppfyllda. Om tillståndsvillkoren inte är uppfyllda, skickar Trafiksäkerhetsverket uppgift om det negativa tillståndsbeslutet till VR:s datasystem. För den rullande materiel som har tagits i bruk i järnvägssamtrafiken den 19 april 2008 eller därefter, ska tillstånd för ibruktagande enligt nuvarande praxis ansökas av Trafiksäkerhetsverket genom en separat tillståndsansökan. I tillståndsansökan ska uppges modell, typ och tekniska uppgifter för vagnen. De tekniska uppgifter som ska anmälas är bärkraft, antalet axlar, vagnens längd, taravikt och eventuella begränsningar som gäller vagnens trafikering. Ämbetsverket beslutar om beviljande av tillstånd för ibruktagande utifrån ansökan och fastställer tillåtna toleranser.
Trafiksäkerhetsverket beviljar med stöd av 57 § 1 mom. i järnvägslagen ett tillstånd för ibruktagande för sådan rullande materiel eller typer av rullande materiel som har ett giltigt tillstånd för ibruktagande i Ryska federationen eller ett därmed jämförbart tillstånd. Med fordonen får endast trafikeras i järnvägssamtrafik mellan Finland och Ryssland. I 2 mom. föreskrivs om ansökan om och beviljande av tillstånd. Enligt momentet ska järnvägsföretag som bedriver samtrafik i Finland ansöka om tillstånd hos Trafiksäkerhetsverket innan företaget inleder trafik med fordon på Finlands bannät. Överensstämmelsen hos fordon ska påvisas genom en anmälan som sökanden ger in till Trafiksäkerhetsverket. Sökanden ska anmäla att det för fordonet eller fordonstyperna har beviljats tillstånd för ibruktagande eller ett därmed jämförbart tillstånd i Ryska federationen. Verket avgör ansökan om tillstånd för ibruktagande på basis av det meddelande som sökanden lämnat in.
Artikel 60.6 gäller snabb persontågstrafik mellan Finland och Ryssland. På tåg som trafikerar i sådan trafik utförs ingen teknisk kontroll på järnvägsgränsstationen. I enlighet med nuvarande praxis ska transportföretaget utföra en teknisk kontroll på tåget på avgångsstationens depå innan tåget avgår. En anmälan om en teknisk kontroll gäller endast ett dygn från det att anmälan upprättades, varför den ska förnyas dagligen. I den i artikel 4.2 avsedda överenskommelsen mellan ministerierna ska avtalas närmare om teknisk avgångskontroll av snabba persontåg.
Artikel 60.7 hör till EU:s behörighet på det sätt som anges nedan. I punkten bestäms om de uppgifter som det utlämnande transportföretaget ska lämna det mottagande transportföretaget innan en enhet av rullande materiel utlämnas. Dessa uppgifter är uppgifter om tillstånd för ibruktagande som beviljats den rullande enheten, uppgifter om den rullande materielens ägare eller innehavare, uppgifter om eventuella begränsningar för den rullande materielens användning samt uppgifter om den rullande materielens följande service och andra faktorer i anslutning till underhållet som är väsentliga med tanke på säkerheten. Uppgifterna behöver dock inte utlämnas till det mottagande transportföretaget, om det redan har dessa uppgifter till förfogande. I Finland föreskrivs i 68 § 4 mom. i järnvägslagen om anmälningsplikt för järnvägsföretag som i Finland bedriver järnvägssamtrafik mellan Finland och Ryssland, varför det utlämnande transportföretaget ska anmäla ovan nämnda uppgifter till det mottagande transportföretaget. Enligt bestämmelsen ska i momentet avsedda järnvägsföretag, när de av det utlämnande transportföretaget fått de uppgifter som avses i momentet, utan onödigt dröjsmål och senast när det ansöker om ett i 57 § i järnvägslagen avsett tillstånd för ibruktagande till Trafiksäkerhetsverket anmäla om rullande materiel som ankommer från Ryssland de uppgifter som ska införas i det register som Trafiksäkerhetsverket för om materielens ägare eller innehavare, om begränsningar som hänför sig till dess användning samt om faktorer som hänför sig till underhållningsplanen för den rullande materielen och som är väsentliga med tanke på säkerheten. Bestämmelserna i 68 § 4 mom. i järnvägslagen grundar sig på de krav som ingår i artikel 33.2 och 33.5 i driftskompatibilitetsdirektivet. I artikel 33.2 bestäms om de uppgifter som i fråga om varje enhet av rullande materiel ska införas i det nationella registret över rullande materiel. Kravet har lindrats i fråga om materiel från tredjeländer i artikel 33.5. Enligt punkten ska medlemsstaten säkerställa att de uppgifter som avses i 68 § 4 mom. i järnvägslagen finns tillgängliga i det nationella materielregistret över de enheter som tas i bruk för första gången i ett tredjeland och för vilka medlemsstaten beviljat ett tillstånd för ibruktagande på sitt territorium.
I artikel 60.8 bestäms om de anteckningar och texter som ska finnas på varje enhet av rullande materiel.
Enligt artikel 60.9 ska det mottagande transportföretaget återställa den rullande materiel som inte uppfyller de krav som uppställs i den nu aktuella överenskommelsen eller i överenskommelsen mellan ministerierna som ingåtts med stöd av den, i överenskommelsen mellan Republiken Finlands regering och Ryska federationens regering om transport av farligt gods i direkt internationell järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland eller i andra överenskommelser. Det utlämnande transportföretaget är skyldigt att ta emot rullande materiel som återställts på ovan nämnda grunder. Nuvarande praxis avseende återställande av materiel grundar sig på bestämmelserna i 72 § i järnvägsgränsöverenskommelsen.
Transportföretagen kan med stöd av artikel 60.10 på en järnvägsgränsstation ta emot sådana enheter av rullande materiel som är behäftade med i punkten beskrivna fel vilka uppstått under transporten, om de inte orsakar skada eller fara för trafiken. Motsvarande bestämmelser ingår i 37 § i järnvägsgränsöverenskommelsen.
Artikel 61. Allmänna bestämmelser för järnvägsgränstrafik. I artikel 61.1 bestäms om krav för järnvägsgränsstationer och infrastrukturen mellan dem. Den tekniska utrustningen på järnvägsgränsstationerna och infrastrukturen ska i järnvägsgränstrafiken uppfylla säkerhetskraven för järnvägstrafik. Järnvägsgränsstationerna ska möjliggöra mottagande och utlämnande av rullande materiel samt utförande av behövliga kontroller i enlighet med partsstaternas tillämpliga lagstiftning.
Enligt artikel 61.2 får det utlämnande transportföretagets lok i enlighet med nuvarande praxis användas i järnvägsgränstrafik på den mottagande partens järnvägsgränsstationers område för utlämnande och mottagande av rullande materiel. Parternas järnvägsinfrastrukturförvaltare ansvarar för ordnandet av trafiken mellan järnvägsgränsstationerna i enlighet med en godkänd tidtabell. Den finska partens järnvägsinfrastrukturförvaltare är Trafikverket, som för sin del ansvarar för ordnandet av trafiken. I järnvägsgränstrafik får enligt punkten endast användas rullande materiel som den mottagande partens behöriga myndighet ansvarig för järnvägssäkerheten har godkänt i enlighet med den tillämpliga lagstiftningen. I Finland är den behöriga myndighet som avses i punkten Trafiksäkerhetsverket. I punkten hänvisas till den i artikel 4.2 avsedda överenskommelsen mellan ministerierna där tekniska krav för rullande materiel som används i järnvägsgränstrafik ska fastställas.
Transportföretaget utför i enlighet med nuvarande praxis växlingen med sin egen rullande materiel på den järnvägsgränsstation där utlämnandet sker. För växlingsarbeten på järnvägsgränsstationen får den andra partens transportföretags lok användas med samtycke av en behörig myndighet som ansvarar för järnvägssäkerheten i enlighet med den mottagande partens tillämpliga lagstiftning under tidtabellsenliga uppläggningstider.
Lokbesättningen ansvarar i likhet med nuvarande praxis för framförandet av loket och för dess tekniska skick medan loket finns på den mottagande partens järnvägsgränsstation samt när det trafikerar mellan järnvägsgränsstationerna. Den tågbesättning som tar hand om den rullande materielen ansvarar för den rullande materielens tekniska skick medan den rullande materielen trafikerar mellan järnvägsgränsstationerna och på järnvägsgränsstationerna.
Artikel 62. Underhåll och inspektion av järnvägsinfrastrukturen. I artikel 62.1 bestäms att järnvägsinfrastrukturförvaltarna i enlighet med nuvarande praxis ska sköta om underhållet och inspektionerna av spåranläggningen mellan järnvägsgränsstationerna från järnvägsgränsstationen till gränslinjen. Banavsnitten mellan järnvägsgränsstationerna är mellan två och sex kilometer långa. Bestämmelsen motsvarar 91 § 1 stycket i järnvägsgränsöverenskommelsen.
I artikel 62.2 åläggs järnvägsinfrastrukturförvaltaren skyldigheten att på förhand meddela om allt arbete på gränsöppningen till det egna landets gränsfullmäktige, som meddelar om saken till den andra partens gränsfullmäktige i enlighet med överenskommelsen angående ordningen på gränsen mellan Finland och Sovjetunionen och ordningen för utredning av gränstilldragelser (FördrS 32/1960, ändrad genom överenskommelse FördrS 54/1998).
Artikel 63. Åtgärder när rullande materiel stannar på ett banavsnitt och i samband med olyckor. Om rullande materiel på ett banavsnitt mellan järnvägsgränsstationerna stannar på ett sätt som eventuellt orsakar störning för den övriga tågtrafiken på grund av teknisk skada på tåget, trafikstörning eller annan motsvarande orsak, ska enligt artikel 63.1 lokföraren meddela om saken till den parts trafikledning, på vars territorium tåget befinner sig. Trafikledningen i den part som fått en anmälan ska enligt artikel 63.2 utan dröjsmål meddela om saken till trafikledningen i den andra parten. Trafikledningen i den part på vars banavsnitt den rullande materielen har stannat ska enligt artikel 63.3 utan dröjsmål vidta åtgärder för att avlägsna den rullande materielen från banavsnittet.
I artikel 63.4 åläggs järnvägsinfrastrukturförvaltarna och transportföretagen skyldigheten att assistera varandra i olyckssituationer eller skadesituationer på järnvägsgränsstationerna eller på banavsnittet mellan dem för att avlägsna den rullande materielen och ge röjningshjälp på olycksplatsen. Röjningshjälp ska vid behov begäras genom den andra partens trafikledning. Enligt artikel 63.5 ska arbetena för att återställa konsekvenserna av olyckor och skador bestämmas i enlighet med partens tillämpliga lagstiftning. I lag om ändring av järnvägslagen (1394/2015) har det fogats till järnvägslagen en ny 81 a § om åtgärder vid störningssituationer där det föreskrivas om åtgärder som bannätsförvaltaren ska vidta i störningssituationer för att återställa situationen. Enligt 2 mom. i den paragrafen får de järnvägslinjer på banavsnitt där en situation som orsakar störning har uppstått tas ur bruk utan förvarning under den tid som behövs för att reparera systemet och återställa situationen. Bannätsförvaltaren får med stöd av bestämmelsen kräva att järnvägsföretagen mot ersättning ger den tillgång till de resurser som den anser vara nödvändiga för att återställa situationen så snabbt som möjligt.
Artikel 64. Ansvar för kostnader som orsakas av olyckor och för skadestånd. I artikeln bestäms om järnvägsinfrastrukturförvaltarens och transportföretagets ansvar för olyckor som inträffar på järnvägsgränsstationer eller på banavsnitt mellan dem. Enligt artikeln får den järnvägsinfrastrukturförvaltare på vars bannät eller till bannätet hörande järnvägsgränsstation olyckan inträffar, om olyckan föranleds av järnvägsinfrastrukturen, och transportföretaget, om olyckan beror på transportföretaget. Artikeln motsvarar bestämmelserna i 3 § i lagen om ansvar i spårtrafik, vilken gäller ersättningsskyldighet.
Kapitel V Bestämmelser om lastning
Artikel 65. Lastning och lastsäkring. I artikel 65.1 bestäms om transportföretagets skyldighet att vid mottagande av gods säkerställa att godset lastats, placerats och säkrats i enlighet med de lastningsföreskrifter som avses i artikel 4.2 i situationer där avsändaren har utfört lastningen. De lastprofiler som fastställs i lastningsföreskrifterna får inte överskridas med undantag för specialtransporter.
I artikel 65.2 bestäms om transportföretagets skyldighet att säkerställa när det tar emot gods för transport att de krav som anges i punkten är uppfyllda. Vidare i artikel 65.3 bestäms om transportföretagets skyldighet att säkerställa att lastningen utförts i enlighet med de krav som anges i punkten. Bestämmelser om lastning av gods ingår i 5 § i artikel 14 i befordringsvillkoren. Närmare bestämmelser om lastning har utfärdats i lastningsföreskrifterna, vilka förnyas i samband med ikraftträdandet av denna överenskommelse genom den överenskommelse mellan ministerierna som ingås med stöd av artikel 4.
Kapitel VI Övriga bestämmelser
Artikel 66. Personalens vistelse. I artikel 66.1 bestäms om rätt hos personer som arbetar i gränstrafiken att utan visum komma till den andra partsstatens järnvägsgränsstation och arbeta där och på gränsområdet mellan järnvägsgränsstationen och statsgränsen. Den rätt som avses i punkten innehas av de lokförare som transporterar tåg i sådan direkt internationell trafik som avses överenskommelsen, som tar emot eller utlämnar rullande materiel eller utför teknisk kontroll av den. Personerna ska enligt punkten uppvisa ett giltigt identitetsbevis eller pass till partsstaternas gränsbevakningsmyndigheter. Transportföretagen ska upprätta en förteckning över den personal som avses i punkten, viken vid behov ska företes gränsbevakningsmyndigheterna.
När transportföretagets personal sköter sina arbetsuppgifter i järnvägsgränstrafik ska den enligt artikel 66.2 iaktta den lagstiftning som är i kraft i den stat på vars territorium uppgifterna utförs. Personalen får inte avlägsna sig från det tåg som trafikerar i järnvägsgränstrafik, om det inte är nödvändigt för säkerställandet av tågtrafikens säkerhet. Transportföretaget ansvarar för arbetsuppgifterna hos sin personal i gränstrafiken eller för försummelse av dessa uppgifter.
I artikel 66.3 bestäms om skyldighet hos lok- och tågbesättningen och vagnskötarna i passagerarvagnarna att iaktta trafikerings- och säkerhetsbestämmelserna samt andra bestämmelser eller myndighetsföreskrifter i den stat på vars territorium tåget trafikerar.
Bestämmelser om rätt hos personer som arbetar i gränstrafiken att överskrida riksgränsen utan pass och visum samt om arbete på den andra partens gränsområde ingår i bilaga 2 till järnvägsgränsöverenskommelsen. Bestämmelserna har i samband med reformen av överenskommelsen överförts till fördraget eftersom de hör till området för lagstiftningen.
Artikel 67. Bedrivande av järnvägstrafik. I artikeln bestäms om det utlämnande transportföretagets rätt att bedriva i överenskommelsen avsedd direkt internationell järnvägstrafik ända till den järnvägsgränsstation där den rullande materielen utlämnas till det mottagande transportföretaget. Genom överenskommelsen öppnas järnvägstrafiken mellan Finland och Ryssland inte upp för konkurrens ömsesidigt. Enligt artikeln får ett ryskt järnvägsföretag inte bedriva järnvägstrafik på det finska bannätet någon annanstans än på banavsnittet mellan riksgränsen och närmaste järnvägsgränsstation.
Kapitel VII Slutbestämmelser
Artikel 68. Regelbunden kontakt. I artikeln bestäms om gemensamma möten mellan parternas behöriga myndigheter, kommunikationsministeriet i Finland och Ryska federationens transportministerium i Ryssland, som ordnas turvis i vartdera landet minst en gång om året. Dessutom kan vilkendera som helst av de behöriga myndigheterna begära att det sammankallas ett extraordinarie gemensamt möte. Genom gemensamma möten ersätts de konferenser om samtrafik som avses i den gällande överenskommelsen om järnvägssamtrafik. Den senaste konferensen om samtrafik ordnades i april 2005. Därefter har ärenden som gäller järnvägstrafik mellan Finland och Ryssland behandlats vid möten för den trafikarbetsgrupp som lyder under den finsk-ryska mellanstatliga ekonomiska samarbetskommissionen, vilka också hålls årligen. Vid gemensamma möten behandlas frågor som hänför sig till genomförande och tillämpning av överenskommelsen. Däremot behandlas vid gemensamma möten inte operativa frågor eller frågor som gäller transportföretagens inbördes relationer vilka företagen kan förhandla om sinsemellan.
Enligt artikel 68.2 ska parternas behöriga myndigheter följa genomförandet av överenskommelsen samt behandla utvecklandet av den internationella järnvägstrafiken och frågor som någondera parten framfört. Enligt artikel 68.2 ska de behöriga myndigheterna också behandla förslag till ändring av överenskommelsen och eventuella tvister som uppstår om tillämpningen av bestämmelserna i överenskommelsen.
Artikel 69. Eventuella meningsskiljaktigheter. I artikeln bestäms om lösning av meningsskiljaktigheter mellan parterna. Enligt artikel 69.1 ska meningsskiljaktigheter som gäller tolkningen eller genomförandet av överenskommelsen i första hand avgöras genom förhandlingar mellan de behöriga myndigheterna. Om meningsskiljaktigheterna inte kan lösas genom förhandlingar, ska de enligt artikel 69.2 lösas på diplomatisk väg.
Artikel 70. Ändring av överenskommelsen. Enligt artikeln kan överenskommelsen ändras genom en överenskommelse mellan parterna. Separata protokoll ska upprättas om ändringarna.
Artikel 71. Överenskommelsens ikraftträdande och giltighetstid. Enligt artikel 71.1 ska överenskommelsen ratificeras. Överenskommelsen träder i kraft 30 dagar efter utbytet av ratificeringsinstrumenten och den ska gälla tills vidare.
Artikel 72. Överenskommelser som upphävs. I artikeln uppräknas de överenskommelser som upphör att gälla när överenskommelsen om direkt internationell järnvägstrafik träder i kraft.
De överenskommelser som upphävs är överenskommelsen om järnvägssamtrafik från 1996 (FördrS 47–48/1997), järnvägsgränsöverenskommelsen från 1947 samt befordringsvillkoren från 2005 (FördrS 20–21/2007).
Artikel 73. Upphörande av överenskommelsens giltighet. Artikeln om upphörande av överenskommelsens giltighet är en för bilaterala fördrag sedvanlig bestämmelse om upphörande av överenskommelsens giltighet. Vardera parten kan med stöd av artikeln upphäva överenskommelsens giltighet ensidigt genom en skriftlig underrättelse till den andra parten på diplomatisk väg. Enligt artikeln upphör överenskommelsen att gälla 12 månader efter det att den ena parten mottagit en underrättelse om att överenskommelsen upphör att gälla eller vid en i underrättelsen angiven senare tidpunkt.
Artikel 74. Samband med andra överenskommelser. Också denna artikel är en för bilaterala fördrag sedvanlig bestämmelse om överenskommelsens samband med andra överenskommelser. Enligt artikeln påverkar inte överenskommelsen parternas rättigheter eller skyldigheter enligt andra internationella överenskommelser som de är parter i, och inte heller deras rättigheter och skyldigheter som följer av medlemskap i internationella organisationer. Överenskommelsen påverkar således inte t.ex. Finlands skyldigheter som EU-medlem.